Hälsinglands kultur – hälsingegårdarnas kultur? Myter och motbilder

Bebyggelsehistorisk tidskrift

Nordic Journal of Settlement History and Built Heritage

Author Rosemarie Fiebranz

Title Hälsinglands kultur – hälsingegårdarnas kultur?

Issue 45

Year of Publication 2003

Pages 103–116

ISSN 0349−2834 ISSN online 2002−3812

www.bebyggelsehistoria.org

Hälsinglands kultur

-

hälsingegårdarnas kultur?

Myter och motbilder

av Rosemarie

Fiebranz

Deimponerande bostadshusenpågårdarnai Häl¬

singland harinspirerat mångakommentatorer till

berömmande - och ibland kritiska ^- omdömen.

Såvälgångnatidersresenärerochprästersom mer sentida forskare harbidragit tillenbildavlandska¬

pets byggnadskultur som också ofta tenderar att beskriva och värdera husbyggarna - det vill säga hälsingarna själva - och deras karaktärer. Denna bild behöver problematiseras och nyanseras, häv¬

das iartikeln.

Hälsingegårdarna byggdes och beboddes av

jordbrukande människor, män och kvinnor, ^som levdeihushåll formade avtidens sociala betingel¬

ser och genusnormer.I artikelnvill jaglyfta fram

hur de hierarkiska strukturer som fanns i bonde¬

hushållen underperioden 1750-1850 ^varverksam¬

maocksåiplaneringen, byggandet och brukandet

av de fina gårdarna. Den manliga husbondemak¬

ten var enutgångspunkt och förutsättning för bygg¬

nadsprojekten. Gårdarnasrepresentativafunktion

kunde knytas tillen man somvisste sinbetydelse

och sina maktbefogenheter. Gårdarnas bondhus¬

trur-matmödrarna-ärsomvivetockså synliga,

om inte annat så med sina initialer i inrednings- målningen. Detta illustrerar deras betydelsefulla position igårdshushållet. Imin forskningom hus¬

hålleniBjuråkerframgåratthusbondemakten och

den hierarkiska ordning ^som frånkände kvinnor offentliga befogenheter också medförde att kvin¬

noribland drabbadesnegativt närgårdarna bygg¬

des, brukades och överläts. Detta är inte förvå¬

nande eller märkligt - flertalet kända historiska

samhällen innehöll maktstrukturer och hierarkier, ofta baserade på könstillhörighet. I ^en maktrela¬

tion finns också alltid någon somdomineras och

fårståtillbakai vissalägen. Denvälbekanta avsak¬

nadenavadeliHälsingland innebarintehelleratt underordnade sociala skikt saknades.

I litteraturen ^om Hälsingland finns en floraav omdömen ^om hälsingarnas mentala och sociala egenskaper samt deras kulmrella särdrag. Dessa drag lyfts ofta framsombåde förklaringar till och

effekteravdet relativa materiella välståndet. Gårds-

byggnaderna har dragit tillsigsärskiltintresse,som indikatorer förhälsingarnas egenskaper.Ietthisto¬

risktsammanhang är det viktigtatt söka klargöra

innebördenavde kulturellasärdragsomantydsilit¬

teraturen. Hurharuppfattningarna ^omhälsingar¬

naskaraktärsdrag och kulturellasärart vuxitfram?

Finns historiska belägg för dessa attribut? Eller

handlar detmöjligenom enbildsomskapats efter

hand ^avresenärer, sockenbeskrivare och folklivs- forskare, för^attdärefter tillväsentliga delar inför¬

livas ihälsingarnas självbild?

Samtida källor

Uppsala-smdenten Petrus Nerbelius formulerade 1636 sittomdömeomsambandet mellan hälsingar¬

nasbyggenskap och deras karaktärer:

Deälskaattuppfötastoraoch präktiga byggnader, hvilket visar, attde ej låtasigledas af ettsniketsinne, utan äro benägna för sedernas hyfsning och förfining,tyenrikoch ädel husfader kanejannatänglädjasigöfverattfå utöfva

enfrikostig gästfrihet.'

Flera av 1700- och 1800-talens resenärer formule¬

rade siglikartat, när de framhävde Hälsinglands

och dess invånares förtjänster apropå de impone¬

randegårdsbyggnaderna.Den tyske forskaren och

BHT45/2003 KRINGHÄLSINGEGÅRDARNAIO3

resenärenvonSchubertsreseskildringfrån1817har

tolkats^avprofessornifolklivsforskning Dag Ström¬

bäck:

[man får] intrycketatt Hälsinglandför honom framträtt meden egenlandskapsprofil,somett egetkulturområde där folkvaritsjälvständigare, frikostigare och särskiltifråga

ombyggenskapmerastorslagnaän iandra landsdelar han genomrest.^

Många ^senare skribenter har återknutit till den

”landskapsprofil” som Strömbäck fann hos von

Schubert, och den har också vidareutvecklats och traderats påolikasätt,somjagskavisanedan.

Men också landskapets egna präster fick till¬

fälle att beskriva och kommenterabyggnadskultu¬

ren.Mot1700-talets slut skickadesenfrågelistaut

påinitiativavlandshövdingen i Gävleborg, F.A.U.

Cronstedt. Svaren författades mestadels av sock¬

enprästerna, ibland med hjälp avsockenstämman

eller länsman.^

FrågesvarenfrånnorraFdälsingland beskriver all¬

mogenshusivarierande ordalag.INorrbo skriver prästen:

[åjbyggnadersesbättre ochsämre,efter folkets wilkor, ty närmanhosnågre måstenästankrypande kommain ideras mörka,gamlaoch skröpliga hus, får^manhosen annan se

högarummeddärefter lämpade fenster och dörrarsamt öfwerallt wackert målat."*

Välståndet^varsåledesintejämntfördelat,ävenom detförekom.Sammaprästbeskrev bostadsstandar¬

deniannexförsamlingen:”[i] Bjuråkerser mannäs¬

tanöfweralt allwarsammaåbyggnader. Wäl äro de

wackra till anseende bådeinnan ochutan.”^Enligt frågesvarenvarbättre gårdsbyggnadermerallmänt

förekommande i Bjuråkerän iNorrbo. Inget sägs däremotomskillnaderifolkkaraktären eller kultu¬

rellasedvänjor mellan socknarna.^Även från flera

andra socknar beskrevsimponerande bostadshus:

Ljusdal, Järvsö och Arbrå, där gårdsbyggnaderna

varvackra,med höga och ljusa rum, storafönster

och iblandprydda avmålningar.^

Vid 1700-talets slut var således böndernas går¬

darinorraFdälsingland ofta tillräckligt påkostade

för^attprästernaskulle framhålla derasföreträden.

NärNorrboprästen betonarde storakontrasterna

mellan fattigare och mervälbeställda sockenbors bostadshus,gerhan samtidigt^ennyansering^avden vanliga åsikten att norrhälsingarnas gårdshus var

bättre byggda än på andra håll. Omdömena ^om allmogens karaktärerär^annars,påettsättsomvar

vanligt i tidens topografiska litteratur, generalise¬

rande ochtämligen schablonartade.* Utifrån dessa

samtida omdömengårknappastattdra några slut¬

satseromsärskilda karaktärs- ellerkulturdragsom skulle förmodas ligga bakom den ståtliga byggen¬

skapen. Inte heller kan omdömena användas föratt

belägga att majoriteten avbefolkningen bebodde

”ståtliga” gårdshus.

Beskrivningarna av storstilade bröllopsfester i frågesvaren från flera socknar^germöjligen^enanty¬

danomatthälsingeböndernas kulturvarimposant

i någon mening.’ Men också om denna kultur¬

yttring finns ^en tänkvärd nyansering bland fråge¬

svaren. Norrboprästen kommenterar bröllopens längd, de pågick ibland från söndag till fredag: ”ty

genom sådant skryt hos de wälmående känna de fattige likasom något tvång^attwid dylika tillfällen

hos demutarmasig ännumer”.'°OmHälsinglands allmogekultur under sent sjuttonhundratal kunde

beskrivas som överflödande och praktfull, gällde

detta såledesintebland allabefolkningsskikt.

Vid ^en hastigtitt i samtida källor framgår alltså

att redan under i6oo-taletgrundlädes en bild av

hälsingarnas byggnadsskick och därmed eventuellt sammanhängande karaktärer, med vissa framträ¬

dande drag: husen varstora och ståtliga, och häl¬

singarnas levnadssätt liknades till och med med

adelns. Storslagenhet och självständighet är nyck¬

elbegrepp i sammanhanget. Resenärernas iaktta¬

gelser under 1700-talet och det tidiga 1800-talet motsäger inte heller dessa omdömen. Ävensock¬

enbeskrivningarna från 1790-talet förstärker bilden

avettnästanöverdådigt byggnadssätt bland allmo¬

geniHälsingland. Menbland dessa senarekällor

finns också viktiga nyanseringar: storslagenheten

ochvälmåganvarintealldelesjämntfördelad. Elän¬

diga bostadshus existerade också i Hälsingland.

Sådana nyanseringar har dock mestadels tappats bort på vägen, när bilden av Hälsinglands bygg¬

nadskultur och därmedsammanhängande”folkka¬

raktär” traderats vidare.

Motbilder:

livet i

hälsingegårdarna

Gården nr5 i Bjuråkers Kyrkbyväxte i storlek vid

1800-talets början, genom att dess brukare lade

sammanjordinnehavfrån både kvinnans och^man¬

nens sida - paret blev troligen ganska välbärgat.

Vidett arvskifte1835tvistade änkan efter gårdens gamle bonde, tillsammans med sin epilepsisjuka

dotterAnna,medsinatvå söneromAnnas rättatt få del avarvet.Anna^varbara delvis arbetsför och kundeinteheller bligift på grundavsinsjukdom.

Debåda_ungabondsönerna såg henne enbartsom en belastning ochville inte delaarvetmed henne.

Enuppgörelse gjordesi rätten omattdenenebro¬

dern skulleförsörjaAnnamot atthan fickhennes arvsandel, men Anna ramlade samma år i elden och skadades svårt, och avled kort därefter. Bro¬

dern Nils blev däremot framgångsrik: han kunde lägga sin hustrus arvejord tillsammans med den

egna gårdens. Paretfick mångabarn: fem döttrar

ochtvå söner. Det ärtroligtattmanbyggde till eller

nyttoch rustadenärsönerna,somtilldelades ande¬

laravgården, giftesig-berättelsen gäller alltså livet påen av de ståtliga hälsingegårdarna.

Närdöttrarnagifte siglöstes de utfrån gården.

Vid överlåtelsen till den _yngre generationen 1845

vartredöttrarännuogifta.Enavdem fickenmin¬

dre jordlott genom lottning. De två andra skulle

få boienstugbyggnad omsexknutar,som sysko¬

nengemensamtskullebekosta. Dettabygge skulle

endast genomföras om döttrarna inte blev gifta

från gården. Om döttrarna lyckades bli gifta med välbärgade bondsöner kunde de komma attverka

iståtliga gårdar,de också.Menlikatroligt vid den

här tiden var att de bara blevgifta med soldater,

brukskolare eller hantverkare.”

Den andre brodernJon, som slagits med näb¬

bar och klor i rätten för att slippa något ansvar för sin sjuka syster, gifte sig med Brita. Jon och

Britablevmot1820-talets slutenföljetong inför kyr¬

korådet i Bjuråker, eftersom de enligtgrannarnas ochbyvaktarensvittnesmål levdei”osämja,kiv och oväsende”.Prästenförmanade dem fleragångeratt försöka levafridfullttillsammans.MenJonsvarade

att hustrun inte förtjänade hans förtroende och kärlek, eftersom hon ”försummade deras hushåll¬

ningochgenomoförstånd förstörde derasgemen¬

samma bo”. Brita vittnade ^om attJon aldrig var

nöjd trots atthon försökthushålla efter bästa för¬

måga, och att han bemötte henne med elakhet, hugg och slag. Efter flera turer i kyrkorådet, och

till och med ^en förhandling inför domkapitlet i Uppsala, klagadeJonåteröverBritasuppförande.

Honvaroförmögenattsköta detsomhansågsom husmoderns främstaplikt: Att välkomnamannen, visa honom uppmärksamhet och ^servera honom

mat. Brita kände sig behandlad med misstroen¬

de, eftersom Jon hade gömt visthusnycklarna för

henne.Honflyttade ifrånJonflera gånger, och han

hämtade hem henne.

ÄktenskapetmellanJonochBritavaruppenbar¬

ligen olyckligt, de båda makarna kunde inte leva

upp till de roller som krävdes av ett bondepar i

en hälsingegård vid den här tiden. Hon var inte

tillräckligt lydig och uppmärksam, han varalltför

våldsam och elak. Häradsrätten uttalade att Brita hade det största ansvaret för att åstadkomma ett

gott samarbetsklimat ihushållet: genomvänlighet

och ömhet borde hon blidka mannen. Denpatri- arkala ordningen framgår tydligt i det historiska

källmaterialet - mannens makt och kvinnans för¬

väntade underdånighet.Närdet kom till bråkoch

FIGUR I.]onas LarssonsgårdiSörlia, Bjuråker. Änkor

hadevisserligen lagenligrättattsjälva förvalta egendom,

meninorraHälsingland företräddesde underperioden 1750-1850mestadelsavmålsmännäregendomsärenden avgjordes. Därmed^varbeslutkring gårdarnasom-och tillbyggnadersamtarvsfrågor oftasten manlig angelä¬

genhet. (Nordiskamuseetsarkiv)

BHT45/2003 KRINGHÄLSINGEGÅRDARNAIO5

troligenmisshandel, ladesett stortansvarpåkvin¬

nan.

Jon och Brita brukade ett välbärgat hemman

- det är mycket troligt att det olyckliga äkten¬

skapet utspelades inom väggarna på en välbyggd

och vackert dekoreradhälsingegård. Britas äkten¬

skapliga elände bottnade inte enbart i attJon^var

enosedvanligt tyranniskrepresentantförhälsinge¬

bönderna- i bilden ingår också att han agerade

inomramarnaförenpatriarkalisk ordning, därhan

kundefå stöd försinalydnadskrav.'^

Ettannatexempel påhurlivetihälsingegårdarna

kunde gestalta sig gäller kvinnornas möjligheter

att agera i samband med överföring och förvalt¬

ning av egendomen. Bonden Olofpå gårdenWij

nr 3 i Delsbo socken dog 1813 och efterlämnade

enomyndig dotter,Margta.'’Gårdensynades1816,

ochbyggnadernas skick och värdenoteradesnoga.

Mangårdsbyggnadennorrpågården,ochvad^som

kallades Huvudbyggnaden, väst på gården, var i

gott, nybyggt skick och lås fanns på dörrarna.

Undertiden flickanvaromyndigbrukades gården

av hennes förmyndare, först ^en landbonde, och

sedanmoderns _nye make.Den nyemaken, styvfa¬

dern,byggde på gårdenundersintid^somhusbon¬

de (han hade alltså ingen äganderätt till gården).

Omkring 1827gjorde hanenövervåningbestående

av13timmervarvpånorrabyggnaden,föruppgiven

kostnad ₉₂₃ riksdaler. Den västra stugbyggnaden

hadeocksåtimratspåmedsexvarv.Sedandottern giftsig1840användes västra stugansom förmåns-

hus för modern ochstyvfadern.

Styvfadern ville ^senarefå ersättningavMargtas

makeförsinautlägg på gården,varför kostnaderna specificerades på tinget: Norra byggnaden hade

blivit uppvägd och undermurad. Murarna hade

murats om, brädfodring satts på knutarna samt

norraväggenoch därtill panel där.Invändigt fanns

nyväggsäng, nyadörrar,tapeteroch målning.

Detorrauppgifterna irättsprotokolletkaninte

till fullo klargöra hur vacker gården troligen var efterdenpåkostade upprustningen.Menvad ^som

ändå blir tydligt är att gårdens brukande, dess

underhåll ochupprustninghelatidenvariten ange¬

lägenhet förmän. Margtaärvdevisserligen gården

efter fadern (hon hade inga syskon). Mamman, änkan,hadeintelagligrättattförvalta egendomen

medandotternvaromyndig.'"*Vid allasynerpå går¬

dendeltog endastmän-förmyndarna ochänkans

målsman.'5NärarvtagerskanMargtasedermerabli¬

vitgift, fördehennesmake talanmothennes styvfar

och ville haförmyndarredovisning. Varken änkan

ellerdottern, vilka hela tiden levde och arbetade pågården,ärsynligaiegendomsöverföringeneller förvaltningen.Ihälsingegårdarnaskulturvargårds- byggandeoch förvaltande heltklart^enangelägen-

FIGUR 2.

Paradsängfrån 1829,gården

"Jon-Ols”i Norr- lia, Bjuråker.

Dessabemålade sängar,bäddade

medgårdens finastebroderade linnelakan, var en viktigstatus¬

symboli bondehushållen.

Sängarna kunde ingå ibond¬

döttrarnashem¬

gift, och betinga¬

deetthögtvärde (se Fiebranz

2002a,s. 313f).

FotoValfrid Back¬

man.(Nordiska

museetsarkiv)

het förmänpå detoffentliga planet. Detärförstås

svårare att få kunskap om hur mycket kvinnorna

kunde uttalasignärom-ochnybyggnaderna skulle planeras och utföras praktiskt.Meningentingfinns

ikällornasom tyder påattderas ord vägde särskilt

tungt, i jämförelse med männens i denna patriar- kala kultur.

i8oo-talets, etnologins

och det

tidiga 1900-talets bild

Hälsinglands kultur

Böndernas gårdar, i betydelsen bostadshusen,

röntealltsåtidigtintresse^somrepresentationerav deras byggmästares ekonomiska och kulturella

resurser.‘‘ Detnyligen förflutna, det vill sägabon¬

desamhällets livsstil,^varockså ^ennödvändig kon¬

trasttill denframtidsoptimism som präglade^sam¬

hället under tidigt 1900-tal.Det var i denna

traditionsomden svenskaetnologinsförgrundsge¬

stalt,Sigurd Erixon,inleddesina byundersökning¬

ar 1912.'* Husen, som då fanns bevarade i stort

antal, stack uppenbarligen i ögonen på de tidiga folklivsforskarna. ErixonimponeradesavHälsing¬

landsallmogekultur, och han villeplacera Hälsing¬

landsbostadskultursomden, bland bönderpåden tiden, kanskekonstnärligt och kulturelltmesthögt¬

stående i Skandinavien. Erixon höjde byggnads¬

konsten i Hälsingland till skyarna i ett välbekant

citat:

Hälsingland är ellervar dock en gång Sveriges stoltaste landskap i fråga om byggenskap. Här ha funnits karska bönder,sombehövtsvängrum i sinagärdar och haft glädje

avattselitet_pompaoch skönhet omkringsig.*’

FörattförklaraHälsinglands ståtliga gårdsbyggna-

der blandar och _ger Erixon en del. Han framkas¬

tar att ”storfamiljssystemet” skulle ha framtvingat

stora bostadshus, vilka annars hade varit ”över¬

dåd”. Nattfrierisystemet, då ungdomarna sov i

egna utrymmen, ska ha lett till att separata säng¬

stugorbyggts.“Sådanapraktiska förklaringarhar, åtminstone vad gäller de stora hushållen, inte belagts empiriskt.*" Därtill ger Erixon omdömen

om hälsingarnas karaktär. Deras bröllopsfester i de _grant bemålade herrstugorna ska ha präglats

av”yster koloritochsjälvmedveten pompa”.^^Den måleriska formuleringen är troligen inspirerad ^av

defärgstarka målade folklivsmotiv från blandannat

Hälsingland, som under sent 1800-tal insamlades

till Nordiskamuseetisyfteatt kunna levandegöra

”svenska folkets livshistoria”.Vid betraktandeav

dessa bilderidag framstårdesom romantiserande på ettsätt^{som var} typiskt för1800-taletsnationa¬

listiska måleri.*^'*

Hälsingebönderna har vidare ”gärna slagit på stort”, och velat ”låna glans från herrgårdar och

städer”. Landskapet har enligtErixon stått i star¬

kare beroende^avhögre stånds-stilarnaänDalarna.

Ändå trycker han på atthälsingarna ”på^ett märk¬

ligtsätthållitfast vid fäderneärvd tradition isjälva

stommenavsinkultur”^’ochgivit”verkligt uttryck

för^en folklig särart, som påvisst sätt represente¬

rarsvensk andaistort”.Dennaanda, ellersinne¬

lag, framställs ibland^somnärapåetniskt betingad.

Apropåenbemålad bordsskiva från 1590-talet skri¬

verErixon:

Förvisso rann det äkta hälsingeblod i ådrorna på den bonde,som engånghöll gille vid detta bord, vilketvittnar

om skönhetsglädje,^men ocksåom seder,som alltförväl krävdetuktan.*^

Artikelnavspeglar ganska tydligt tidsandanisynen

påallmogens kultur.Allmogekulturen,^somsnabbt

varpåväg attförsvinna, måste bevarasåt eftervår¬

den för att positiva element i de gamla regionala karaktärsdragen-oförstördaavindustrialiseringen

- skulle kunna leva vidare. Demörka och”farliga”

sidorna ^avdengamla bondekulturen undvek man dockatt lyfta fram, det ljusa och glädjefyllda fick

domineraframställningarna.^°Interiörersomdejag

nyss beskrivit- hustrumisshandel och ett allmänt underordnande^avkvinnor ochhandikappade-har ingen plats i en sådan bildav bondekulturen. Det patriarkala samhällsskicketvar av uppenbara skäl

inteavläsbart för Erixon och hans samtida, medan vi, ivår tid, borde hadesto bättre förutsättningar

attträngabakom den glättade ytan.

Etnologins traditionella kultursyn medförde, i Sigurd Erixons tappning, attde konstnärligt högt¬

ståendebyggnadernaochinredningarna fungerade

som en”mätareavden kulturellastandarden”,men ocksåsom en indikator för viss ”ekonomisk bär¬

kraft”.’' Detsenare var dock inte enhuvudförkla¬

ring för Erixon. Det är något oklart vad en hög

kulturell standardegentligen innebär. Analysen av folkkulturenutgick frånenvärdeskala. Erixonkon¬

staterartillexempelattHälsinglandvaritkulturellt

BHT45/2003 KRING HÄLSINGEGÅRDARNAIO7

FIGUR3.J. W. Wallander1875; ”Vävavadmal”, somskildrarendanslekienherrstuga iDelsbo. I

sådana bemåladerumhölls depåkostadebröllopsfesternaiområdet. Flera liknande färgsprakande,

nationalromantisktpräglademotivmåladesavWallander, ochsenareäven BrorHillgren. Tavlornahar förmodligen bidragit till de tidigaetnologernassättattkonstruera ”Hälsinglandskultur”. (Foto UUB)

och konstnärligt mer avancerat än Dalarna.’^ Att

döma av de återkommande positiva omdömena

om böndernas karaktärer (karska, självmedvetna, skönhetsmedvetna), finns också en koppling mel¬

lan karaktärsdrag och kulturell standard.

Om etnologingenom sittinsamlande och upp-

teckningsarbete under tidigt1900-tal bidrog tillatt forma bilden avHälsinglandsgamla bondekultur,

fick _processen också bränsle från de strävanden

som gjordes, av staten och andra, för att forma

en nationalkänsla. När den moderna nationalsta¬

tenkonstrueradesblev detocksåbetydelsefulltatt

skapa ett regionalt medvetande. Sverige beskrevs

som en helhet sammansattav en serie kulturpro¬

vinserfrånnorrtill söder. Folkskolan hade dären

viktig uppgift ^att fylla. I Läsebok för folkskolan (första upplagan kom i8é8) stärktes känslan för

fosterlandets olikaregionalasärdrag.” Skolbarnen

kunde läsaom Hälsinglands ”stora, ståtliga man-

gårdsbyggnader”, ^som ofta stod oanvända utom vid ”större gästabud”.’'*

I praktverket Gamla svenska allmogehem från

1912,skrevsomhälsingegårdarnaattderas ”väldiga

måttgöraattde verka såimponerande”.Manfram¬

kastade här också en förklaring till byggnadskul¬

turen, nämligen ”den forna rikedomen på billigt virke”,som fått hälsingarna^att”nästan slösa med

hus”.”Härframskymtaråterigendetkritiska stråk

somendelav1790-taletsprästerhade, närde kom¬

menterade denovanligt högabostadsstandarden i Hälsingland.Synenpåbondenslevnadsstandard i det förindustriella Sverige innefattade en bild av materielltorftighet. Hälsingegårdarna var en avvi¬

kelse från denna bild, vilken krävde någon form

av ifrågasättande från den utomstående beskriva-

ren.’*

Ludvig Nordström, som kardade svenskarnas

bostadsstandard 1938, kommenterade också kon¬

trasten mellan det hälsingska bondesamhällets gamla ”träslott”, med upp till tolv, femton ^rum,

och trettiotaletsförhållanden, därsamhälletslägsta

skikt inte mäktade_{värma upp} sinadragiga bostä¬

der. Nordström frågadevarför de alltmer förfallna byggnaderna fickståkvar.Denlokala meddelarens förklaring handlaromtraditionskänsla-”manhar

sett dom, sen man var barn”. I framställningen

används skillnaden mellan ett storståtligt bonde¬

samhällets”då”,ochettavunderstödstagare befol¬

kat”nu” också förattkopplasammanbostadsstan¬

dard och folkkaraktär. Nordström fick bekräftat

avprovinsialläkareniBollnäs,attdet finnsettsam¬

band mellan ”psykisk debilitet” och dåliga bostä-

der.57 Det omvända förhållandet ^- att välbyggda bondgårdarrepresenterarengod folkkaraktär-är därmed underförstått.

Från i8oo-talets mitt och ungefär hundra år framåt formadesenbildavhälsingeallmogens kul¬

tursomdelvisgrundadesigpåäldre uppteckning¬

ar.Hälsingarnasvackra,^storaochvälbyggda gårdar

togsibland till intäkt förattmotsvarande karaktärs¬

drag fanns hos landskapetsbefolkning. Etnologen

Sven B. Ek harvisat hur den här_processenkunde

underblåsas ^{av att} akademiskt skolade skribenter förmedlade läsfrukter och hörsägner, till exempel

viaartiklariNordisk Familjebok:

Deingickiett stortoch långlivat lärt sällskapsomsattesin prägel påencyklopedier, skönlitteratur och skolböckerdär stereotyperna om den regionalasärarten sattespåpränt.

På så visbefordrade de fördomarmenhjälpte också tillatt

skapa inbillade regionala saridentiteter, eftersom denegna identitetenförutsatte attdet fanns andra.^®

SigurdErixon,Selma Lagerlöf,’^ Ludvig Nordström

ochmångaandra har därmed bidragit till denbild

avHälsinglands bondekulturjagskissat konturerna

av ovan. De har också bidragit till att ”hälsing¬

ens” karaktärsegenskaper konstruerats på ^ett sär¬

skiltsätt.

Det sena

1900-talets bild

av

Hälsinglands bondekultur

Under det sena i8oo-talet och 1900-talets första

hälftväxtealltsåenbild fram^{av en}materiellt och kulturellthögtstående bondekulmr i Hälsingland.

Också vetenskapsutövare som etnologen Sigurd

Erixonbidrog tillattutvidga denna bild till omdö¬

men omhälsingarnas goda karaktärsdrag. Det kart- läggningsarbetesomutfördes undertidigt 1900-tal kring de materiella lämningarna av1800-talets all¬

mogekultur harinteföljtsavsärskilt mycket moder¬

nare forskning kringtemat. Detidiga omdömena

hardärför oftafåttståoemotsagda ändain i vårtid.

Bilden^avHälsinglands bondekultur har knappast problematiserats och nyanserats av senare forsk¬

ning,med få undantag.‘'°

Omkring 1950 skrev akademikern, rektorn vid

Eorsafolkhögskolasedan 1908,ochamatörforska¬

renIsraelJonzon en artikelom ”Hälsingarna och

deras land”.'*' Hangör därett omdöme om land¬

skapets invånare,somkundeståsomsammanfatt¬

ning avden bild av Hälsinglands bondekulturjag beskrivit:

Hälsingen har aldrig lytt under herremansvälde.Hansupp¬

trädande präglas också av den fribornes och besuttnes lugna värdighet.[...] Hälsinglands storbönder haaldrigvarit frälsemän; derasvapenharvaritdet enkla bomärket,men taletombondeadeliHälsingland har haft saklig grund, och denna adels företrädare havari sinorthaft^enhövdings makt ochanseende,somlåtit dem sedanurminnestid med framgång leda försvaret avfrihetochsjälvstyrelseidenna landsända.*^

Iensådan karaktäristik finnsinteplats för änkor, omyndiga döttrar, handikappade systrar eller fat¬

tiga soldater. Här torgfördes alltså ^en bild av

hälsingeböndernas kultur och karaktärsdrag, ^som påstods vila på”sakliggrund”,^{men somnu}fram¬

stårmest som en romantiserad myt."*’

Även under 1900-talets senare hälft fortsatte

också populära texter och mer vetenskapliga att

”draåtsamma håll” iupprätthållandetavden eta¬

blerade bildenavHälsinglands bondekultur.Istf:s årsskrift1965kan läsas: ”Pampiga stod bondgårdar¬

na [...]: skrytbyggningar ^om två fullhöga våningar

och med enorma trapphus. Vi färdades i ett rikt landskap.

Ienmuseiskrift^omhälsingemöbler kan läsas:

Salenienhälsingegård med långa raderavhantverksmäs¬

sigtutförda stolar [...] gerbesökarenett intryckavstabil ekonomi ochinte sålitetavmedvetenrepresentationsvilja hoshemmansägaresomintebehövt krusanågon.'”

Detta är exempel på hur kunskaperna om folk¬

konst, i betydelsen bevarade byggnader, föremål

BHT45/2003 KRINGHÄLSINGEGÄRDARNAIO9

och målningar, emellanåt kombineras med vidare tolkningar och svepande förklaringar^omagrarkul¬

turens materiella förutsättningar och kulturbärar¬

naskaraktärsegenskaper.

Under1900-taletssistaårhar uppmärksamheten kring Hälsinglands bevarade gamla gårdsbyggna-

der fåttenrenässans. Projektet Hälsingegårdar är

ett exempel på detta. Syftetär-bland annat-att

”lyfta fram Hälsinglands specifika kultur”.'*^Inom projektets kunskapsspridning används, på framträ¬

dande plats, Erixons formulering från 1923 om karska bönder, som så ofta spökat i litteraturen

omHälsinglands bondekultur.Bristen på aktuell forskningsom kan användas föratt förklara sam¬

banden bakom hälsingegårdarnas tillkomst, gör alltså att det tidiga 1900-talets omdöme om häl¬

singarnasegenskaper åter kommit till användning.

Dettatrotsattprojektets uttalade syfteärattbidra

till _nykunskap ^omföreteelsen hälsingegårdar och

att ”tydliggöra helheten”.'**

Exemplen på den aktuella användningen av de gamla komponenterna ibilden^avhälsingebönder¬

nas kulmr kan mångfaldigas.'*^ Hälsingebönderna

hade alltså, om bilden koncentreras något, dels

de materiella förutsättningarnaattbygga (”gratis”

virke, arbetskraft, inkomster från linnenäringen),

dels engammal kultur med inslag avstolthet och självständighet, som gjorde ^att man ”kostade på”

och uppfördestoragårdsbyggnader.5°

Detökade intresset för att bevara ochvisahäl¬

singegårdar i bland annat turistiska syften, gör

att dengamlabilden åter kommit till användning.

Eftersom_nyareforskningistort settsaknas,uppre¬

pastyvärrofta påståenden,somursprungligengjor¬

des redanpå 1600-talet, utanegentlig problemati- sering.

Etnologen Anders Salomonsson har kommen¬

teratfenomenetattuppfattningar^omregionalkul¬

turella variationer fått en renässans; ”hembygds¬

rörelsen har gått en ny vår till mötes”. Positivt laddade regionala kulturdrag, sombyggnadsstilar,

kan användas förattlegitimeraoch marknadsföra

nya ”regioner”. Salomonsson ser en tendens att okritiskt sammanblanda regionalitet och genuini-

tet,närmantillexempel talarom”traditionell kva¬

litet”,och attävenaktörer somtill exempel^muse¬

erna riskerar använda denna förenklade _{syn, att}

”alltvarbättre förr”.5’

Hälsingegårdarna, ochavnaturligaskäl speciellt

desomhar bevarats tillvårtid, byggdes medenhög hantverksmässig kvalitet.^^ Vi behövernusöka kun¬

skap också^omde enklare,^merresursfattiga byggen

som förekom bland agrarbefolkningens bostäder.

Norrbokyrkoherdens kommentar från 1790 tyder på att sådana påvrare byggnader inte var alltför ovanliga. Förhållandet hör till det ^som tenderar

attskymmasavvissa inslagidet aktuellasättetatt presentera”hälsingegårdarnas kultur”.

Den karska

hälsingebonden

-

myt

och motbilder?

En

problematiserad

på

vad

hälsingegårdarna

Ettviktigt påpekande bör görashär. Jag ifrågasät¬

tergivetvis inte arkitekturhistorikers, konstvetares

ochetnologersfackmässiga värderingar^avHälsing¬

landsbyggnadskonst och inredningskonst vad gäl¬

ler dess tekniska, hantverksmässiga och estetiska

kvaliteter.» Det som behöver diskuteras och _pro- blematiseras är de förenklade och ibland förhas¬

tadeförklaringarsom under lång tid har formule¬

rats,använtsochåteranväntsmedvissa variationer.

Dessaförenklingar och okritiskaupprepningarhar

också ibland sammansmält med diskursivaström¬

ningar som har med nationalmedvetande, hem- bygdsfokusering och identitetsskapande mekanis¬

merattgöra.

När olika projekt för tillgängliggörande av

hälsingekulturen ibland, mer eller mindre utan

problematisering, åter aktualiserar dessa gamla konstruktioner,sporrardet tillattfrånenhistorie- vetenskaplig utgångspunkt söka bringa någon klar¬

het i de använda förklaringarna och sträva efter

att nya, historiskt underbyggda förklaringsmodel¬

ler kan komma tillanvändning.

Bilden^somtonarfram^avdet förindustriella Häl¬

singlands bondekultur har några huvudbestånds¬

delar.Dethandlaromfrånvaronavöverhet-det

fannsingafrälsegods och knapptnågonadeliland¬

skapet. Vidare talas^{om att}samhället^varegalitärt

- flertalet bönder hade bärkraftiga gårdar avjäm¬

förbar storlek.5'*Boskapsskötsel, linodling och jakt sägs hagenererat ett överskott, somhar avyttrats via framgångsrik handel över långa avstånd. Vid

sidanavjordbruket harbönderna ocksåutövat sin

stora hantverksskicklighet,vars alsterutbjudits av

bondeköpmännen. Linslöjdens och boskapssköt¬

selns arbetsdelning, där kvinnornas arbetsinsatser

varit betydelsefulla, ska ha medfört enstark ställ¬

ningförbondhustrurna. Detsenareframhållsinte minst iaktuell turistinformation.’*

Detmateriella välståndet och denegalitärasoci¬

alastrukturenmenar manockså har lett tillensjälv¬

medveten och stolt hållning hos bönderna, som bland annatyttrat sig i viljan att bygga stort och

vackert. Denna strävan till god bostadsstandard

och hög hantverksnivå ska också ha funnits hos denefterhand växandeutanvidsbefolkningen,som omfattade böndernas normer och värderingar.*'’

Binäringarna och byggenskapen menar man har medförtgod tillgång till arbetstillfällen förde obe¬

suttna, som därmed kunde uppnå en relativt hög

materiell standard.**’

I vilka riktningar menar jag då att en proble- matiseringbörgöras? Deförklaringsmodellersom

utgårfrånatt”virket^vargratisoch arbetskraftenvar

billig”, och attbyggenskapen därmed inte ska ha

varit särskilt resurskrävande, framstår som alltför förenklade. Under den aktuella perioden pågick betydande resurskonflikter, blandannatmedbergs¬

bruket, kring skogen ^som beskrevs som förödd

ochbortslösad påmångahållilandskapet.**Även

ombonden intebetalade med kontanta medel för virket till sittgårdsbygge, måste han ha legal och legitim tillgång till detirelation till andraaktörer.

Detta kan inte betraktas som en oproblematisk självklarhetvid den här tiden.

Den”billiga” arbetskraftenmåste,omdeningick

ibondens_egethushåll,varadeliengenusrelaterad arbetsdelning.Ibodlandsområdet,där mångaavde

stora gårdarna byggdes, var arbetsorganisationen

över året invecklad och krävande. Bodlandsflytt- ningar, linberedning och handelsresor med foror

söderut och tillNorgetogmycket tid. Någotöver¬

flödavarbetskraft fanns troligen normaltinte.*^

Omobesuttna anlitadessomarbetskraft vidbyg¬

genamåste detta ha skettikonkurrens med beho¬

ven inom linhanteringen och bruksnäringen. De sociala relationerna kan härintehavarithelt enkla

attbemästra.Detåterstårattundersöka hur arbets¬

delningen fungerade i detalj; fanns under vissa tider på året, eller vissa år, överskott på manlig (snickarkunnig) arbetskraft, som kunde användas förattfälla och dra fram virke ochuppföra destora

gårdshusen?®°

Denandra framträdande komponenteniförkla¬

ringarnatill depåkostadegårdsbyggnadernaiHäl¬

singland handlar om böndernas karaktärer. Häl¬

singeböndernas påstådda starka självkänsla och självmedvetenhetförklaras ofta med frånvaron av

överhetilandskapet, det vill sägadär fanns ingen adel och inga frälsegods. Hälsingebonden ska ha

varitvan att vara fri, sin egenherre. Enligt denna

modell skulle sådana framträdande karaktärsdrag

ha sin grund i de sociala förhållandena. Rikedo¬

meniHälsingland ska ocksåhabefordratdengoda självkänslan, enligt en variation på temat. Också

böndernas höga status i lokalsamhället, ^som de lokala ”herrarna”, ska ha medfört ^en självmedve¬

tenhetsom blandannat uttrycktsibyggenskapen.

Problemet med den här typen av resonemang ärattnärde(välbärgade) bönderna tillskrivssjälv¬

ständighet, frihet och handlingsutrymme, uteläm¬

nassamtidigt allahierarkiska strukturer ochmakt¬

relationer frånsammanhanget.^' Detlokalaagrara samhället saknadeintemaktrelationer,ävenomdet

i Hälsingland saknade adel. Inom hushållet, mel¬

lan generationer, i genusrelationer, inom by- och sockenstrukturen - överallt existerade hierarkier och maktrelationer.'’^ Frånvaron^avdetpådenvida¬

re samhällsnivån maktbärande ståndet,adeln, kan

intemedföraattdetlokalaagrarsamhället utmålas

som enharmonisk, egalitär gemenskap. Taleti bil¬

denavHälsinglands bondekultur,omattgårdarna uttryckt ”självkänsla”, ”att inte behöva krusa för någon”, etc., innehåller ett underliggande uttryck

för makt.Närmanundersöker vilka tankestrukturer och kodsystem^som kan ligga bakom hälsingegår¬

darnas tillkomst, börmanställasigfråganominte gårdarnaävenuttrycker hierarkiskastrukturer och maktrelationer.

Husbondens maktställning inom hushållet, till¬

skriven honom av samhällets religion och ideolo¬

gi, liksom den könsmaktsposition som genusord- ningeninnebarförhonom, kunde manifesteraspå

etttydligtsättav enståtligtinreddherrsmga. Hus¬

truns,matmoderns,position inomhushållet antyds

avhennes initialeröverdörren till salen.**Detfinns dock, mig veterligen, inga undersökningar som visaratt hustrun haft konkretinflytande överbyg¬

getsoch inredningens utformning, eller maktöver arbetsprocessen, i relation till snickare och andra hantverkare. Hennesinitialer över dörren klargör

inte närmare hustruns placering inom hushållets

BHT45/2003 KRINGHÄLSINGEGÅRDARNAIII

och lokalsamhällets makthierarkier.Däremot

antyder initialerna att matmoderns position var

betydelsefull. En problematisering av relationen

mellanmänoch kvinnoriHälsinglands bondehus¬

håll finns emellertidinypublicerad forskning.

Husbondensposition inomdetstörrelokalasam¬

manhanget-bygemenskapen,socknen^-uttrycks

också väl _{genom en} imponerande gårdsbyggnad.

Det är inteorimligtattdestorahusenrepresenterar

status. Uppgifterexisterar om att de mestpåkos¬

tade husenoftavarnämndemansgårdar.** Taletom

”skryt”isamband medhälsingegårdarna ledertan¬

ken till möjligaspänningarmellan de välsimerade

böndernaochfattigarebefolkningsskikt, både bön¬

der och obesuttna.

Man bör också diskutera hur den tilltagande

sociala differentieringen från 1700-talets mitt kan

hapåverkatbyggnadskulmrensutveckling.Detrim¬

ligaste är att de stora gårdshusen inte uppfördes

av de böndersom drabbades hårdastavnödåren under 1830-talet. De som kunde bygga hade för¬

modligen använt framgångsrika strategier för att bemästra de hårdatiderna, till exempel medhjälp

avde tillgängliga binäringarna.*'' De mindre fram¬

gångsrika, de allt fler obesuttna som framträdde

vid denna tid, fanns å andra sidan kanske i ökad grad tillgängliga^som arbetskraft i byggenskapen, justtill följdavdesvårakonjunkturerna.

Samtidigtärdet viktigt attänengång påminna

om berättelsen från Norrbo socken _{1790, om}

”mörka,gamla ochskröpligahus”,som manfickta sig in inästankrypande.*® Detfanns alltså sådana

bostadshusinorraHälsingland, vidsammatidsom deståtliga hälsingegårdarna byggdes. Defallfärdi¬

ga husen har givetvis inte bevarats till våra dagar

- för den skull kan vi inte bortse från dem i vår

historieskrivning.

Utanatt ifrågasätta arkitekturhistoriens, konst¬

historiens ochdenetnologiskaforskningens omdö¬

men omhälsingegårdarnasomkonstnärligt, hant¬

verksmässigtoch estetiskthögtstående och unika byggnadsminnen, har jag här velat diskutera ett alternativt förhållningssätt. Detta förhållningssätt

handlar om att söka en historisk kunskap om

helheten, där gårdsbyggnaderna i sig utgör en beståndsdel. Jag har visat att de materiella för¬

klaringarna till gårdarnas tillkomst ännu inte är tillräckligtempiriskt underbyggda. Förklaringarna

som handlaromkultur ochbyggmästarnaskarak¬

tärer ärotillräckligtnyanserade, eftersom de ofta ensidigt utgårfrån husens anslåendeyta.Detende¬

rardärmed^attskymmaaspektersomhandlarom socialdifferentiering, makt, hierarki ochgenusre- lationer_genom attde framställersammanhangen kringgårdarnas tillkomstsomgenomgående ega- litära ochharmoniska.

Mintankegånghandlarommöjlighetenatttolka hälsingegårdarnasuttryckinteenbartsom en repre¬

sentation avharmoniska sociala ochkulturella för¬

hållanden. Den närmast överdådiga byggnadssti¬

len kan ocksåsägas representeramaktrelationer i lokalsamhället ^- en självkänsla grundad på inne¬

havetav enviss position. Genom attställa frågan

vilka hierarkiska strukturer och förhållningssätt sammanhängandemed till exempelgenus, genera¬

tion och lokal status hälsingegårdarnarepresente¬

rar, kan vi närma oss en mer nyanserad och his¬

toriskt fruktbarsynpåvad gårdarna uttrycker. En

stark omvandling av det svenska agrarsamhället präglade tidennärgårdarnabyggdes: befolknings¬

ökning, socialdifferentiering och denagrara revo¬

lutionen.Dessagårdars uttryck kanbidra tillendju¬

pareförståelseavden härperioden,omviundviker

de mytologiserande fällor som den gamla bilden

avhälsingegårdarnamedför.

RosemarieFiebranz,f. 1959, fil. drihistoria2002

påavhandlingenJord, linne ellerträkol? Genusord- ning och hushållsstrategier, Bjuråker 1750-1850.

Nuverksamsom forskare vid Centrum för_genus- vetenskap, Uppsala universitet,där hon förbereder

ett projekt kring den norrländskaskogsindustrins

historia från ettgenusperspektiv.