Järnmalmens tyngd
The weight of the iron ore
Konstnärligt examensarbete
Författare: Erika Filppa Uusitalo Handledare: Cecilia Davidsson Examinator: Niklas Rådström Termin: vt 2020
Abstrakt
Det här examensarbetet är inledningen av en historisk roman. Berättelsen utspelar sig i Malmberget i svenska Lappland runt förra sekelskiftet.
Året var 1887 när järnvägen från Boden nådde Malmberget och möjliggjorde en storskalig järnmalmsbrytning. Under 1890-talet och 1900-talet etablerades flertalet nya gruvor på berget.
Till en början var det dagbrott, men när man var tvungen att frakta bort mer gråberg än vad man fick järnmalm övergick man till underjordsgruvor. Malmberget var under den här tiden Sveriges eget Klondyke (gruvorna i Kiruna etablerades först trettio år senare) och lockade många
arbetssökande. De första som arbetade i gruvorna var rallarna som efter järnvägens slutförande blev kvar på orten.
Människorna som kom till Malmberget för att arbeta i gruvorna fick inte köpa lös mark att bygga bostäder på. Marken runt berget ägdes av Kronan som vägrade att sälja. Staten förbjöd även avverkning av träd och det gjorde att det saknades ordentligt byggmaterial till hus. Därmed tvingades man till att bosätta sig i enkla jordkojor och skjul byggda av dynamitlådor längs bergssluttningen intill gruvorna. Det var extremt dåliga bostadsförhållanden i Malmberget under hela 1890-talet. Men trots de enkla bosättningarna var det ett relativt rikt folk som bodde i Malmberget, till skillnad från andra kåkstäder i Sverige. Arbetarna tjänade bra i gruvorna och det blev populärt för handlare och knallar att sätta upp sina bodar och stånd i Malmberget i samband med likviddagar. Då klädde malmbergsborna upp sig och spenderade pengar.
I Lappland rådde det under den här tiden spritförbud. Men rallarna och de tidiga
gruvarbetarna var vana att supa. Det utnyttjades av lönnkrögare som smugglade in brännvin som såldes dyrt. Med spriten som flödade var samhället inte lämpligt för barnfamiljer.
Frälsningsarmén och olika religiösa samlingar tog tillsammans med polisen upp kampen mot lönnkrögarna – en kamp som skulle komma att vara i decennier.
Det var det här Malmberget som karaktären Anja Nuri anlände till. Hon rymde tillsammans med sin storasyster Greta från föräldrahemmet i Kemi när föräldrarna tänkte gifta bort henne.
När den här romanen börjar har Anja och Greta befunnit sig i Malmberget i några år. Anja har gift sig med tornedalingen Per-Johan Perttu. De bor i ett enkelt skjul i vad som har kommit att kallas för Kåkstaden. Per-Johan arbetar som borrare i gruvan och Anja sköter hushållet. I den här romanen får man följa Anja och Per-Johan från 1890-talet och ungefär tjugo år framåt.
Det här är en berättelse om kärlek och sorg. Förutom den historiska miljön vill jag förmedla hur människor kan drabbas av tragiska händelser och hur de tar sig vidare i livet.
Berättelsen baseras på verkliga händelser. Inspirationen till karaktären Anja är min farmors farmor Anna Nurru och karaktären Per-Johan baseras på min farmors farfar Per-Ulrik Perttu.
Tillsammans fick de elva barn, men bara två som överlevde till vuxen ålder på grund av de usla levnadsförhållandena.
Erika Filppa
Järnmalmens tyngd
Roman
Kåkstaden i Malmberget, september 1893
1
Karls hjärta hamrar i bröstet, som om att det ska hoppa ut. De kraftfulla slagen dånar i huvudet. Med vidöppen mun flämtar han efter mer luft.
Han springer längs Kaptensvägen i riktning mot Gamla torget och Västerlånggatans handelsstråk. När han viker av i en korsning krockar han med en kvinna med en spann i handen. Vattnet forsar ut när hinken slår i marken. Kvinnan ropar någonting efter honom.
Men han struntar i henne, hinner inte be om ursäkt.
Det river i strupen och en järnsmak breder ut sig längst bak på tungan. Lårmusklerna smärtar, skriker åt honom att stanna. Sist han tog ut sig så var under sommarens
jordschaktning med småpojkslaget. Den gången betalade gruvbolaget för hans arbete, nu gäller det liv eller död. Han trycker pinan åt sidan och springer vidare. Allt hänger på hur rask han är.
För att undvika trängseln som säkert råder vid handelsbodarna väljer han gränden bakom huvudgatan. Han passerar baksidan av Haglunds urmakeri och Elise Riströms filial. Det är ett klokt val, här är folktomt förutom kusken som kopplar en droska bakom två hästar vid
Bergströms åkeri.
När han når fram till Västerlånggatans slut svänger han höger mot Kilen och Engelskan – målet är längorna som byggdes av de engelska pionjärerna. Skorna slirar i leran, men han behåller balansen. Trots snön som täcker bergssluttningen ovanför Kåkstaden är det inte kallt nog för gatorna att frysa. Vanligtvis undviker han leran, för mor blir inte nådig om han kommer hem nedsmutsad. Men den här gången får mor säga vad hon vill, han kan inte ta hänsyn till det. När mor får höra om hans insats kommer hon säkerligen att förstå.
Han ser den skrikande kvinnan framför sig. Och blodet. Hon behöver honom för att överleva; det sa kvinnans syster när han av en händelse passerade deras hus och hon befallde honom att springa efter hjälp. Om han inte klarar av det här kommer han aldrig mer att få se hennes grop i kinden när hon ler eller det ljusa håret som vildvuxet letar sig ut från hucklet och krusar sig i pannan. Hon är en av dem som alltid tar sig tid att hälsa, till och med på
honom. Måtte han vara snabb nog.
Bara ett kvarter till. Han manar på sig själv att hålla ut den sista biten. Sedan får han vila.
Han sinkas av en flock getter som blockerar gatan. De korkade djuren. Var de än går är de i vägen. Och deras bräkande gör honom vansinnig. Men de behövs för mjölken har mor sagt.
Själv skulle han klara sig utan. Han trycker sig igenom flocken till getternas skrälliga protester.
Han svänger av till höger och steget blir lättare när bergssluttningen ger honom fart. Han får syn på de engelska barackerna, som uppradade med röd fasad och spröjsade fönster inbjuder till drömmar om ett bättre boende än skjulen nere i Kåkstaden.
Han lunkar den sista biten för att hämta andan. Han har klarat det. Så här fort har han aldrig sprungit. Vänta tills kamraterna får höra om det, det kommer att väcka beundran; en raskare budbärare har Kåkstaden inte skådat. Han passerar första huset på väg till det i mitten där han ska överlämna budet.
Han tar ett kliv upp på trappen och knackar på dörren. Han väntar och pustar ut. Ingenting händer. Han knackar igen, hårdare den här gången. Hon måste vara här. Han söker med blicken över dörren, där finns ingen lapp som berättar att hon är ute. Om det skulle ha funnits ett meddelande skulle han ha klarat av att läsa det, det är han övertygad om då han kan alla bokstäver och flera ord.
Han lämnar trappen och går fram till ett fönster. Glasrutan är igenfrostad och går inte att se igenom, men det behöver inte betyda någonting. Hemma frostar rutorna igen trots att man eldar hela tiden. Han flåsar på glaset och gnider med ärmen på ylletröjan, nu kan han se in.
Närmast ser han en diskbänk. Mot den bakre väggen finns en utdragssoffa med skrynkliga sänglinnen. Det hjälper inte. Det han kan se av rummet säger inte om någon är hemma eller ens har varit där på ett tag. Han går tillbaka ut på gatan, måste tänka ut någonting annat. Då ser han att det ryker från skorstenen. Han rusar tillbaka fram till dörren och bankar.
”Fru Häggqvist? Är nån hemma?”
Han fortsätter att hamra på dörren men ingenting händer. Varför har hon inte skrivit en lapp, som han vet att hon måste göra när hon beger sig ut. Det har han sett förut när han har kommit med bud. Han bankar igen. I desperation sliter han tag i handtaget och rycker i dörren. Den är låst. Det är lönlöst. Kvinnan blöder och hennes liv hänger på honom. Tårarna bränner i ögonen. Han sväljer för att trycka tillbaka gråten. Det är bara småbarn som lipar, han får skärpa till sig. Han torkar tårarna med baksidan av handen. Det finns en sak han inte har försökt med.
Han går bort till husgaveln och knackar på hos grannen. Till hans lättnad öppnas dörren och en äldre kvinna kikar ut genom springan.
”Ja?” Kvinnan ser på honom med smal blick.
”Ursäkta att jag stör. Men det är så att jag söker fru Häggqvist. Jag kommer med bud.”
Han vrider vegamössan i händerna. Måtte den gamla kunna hjälpa honom.
”Jaha, på det viset. Har hon inte skrivit nån lapp?”
”Nej, det finns inget meddelande. Vet frun var hon är? Det ryker från skorstenen, särskilt långt kan hon inte ha gått ...”
”Han förstår det var fasligt bråttom för fru Häggqvist den här morgonen. En mycket obehaglig historia om jag får säga det själv …”
Han skruvar på sig. Kan hon inte klämma fram det någon gång?
”Vet frun var fru Häggqvist skulle?”
”Jodå, det vet jag, vi är ju grannar. Som jag sa så var det en obehaglig historia. En ung kvinna som var mycket illa däran och fru Häggqvist fick lämna i all hast. Det måste vara därför det inte finns nån lapp, hon kan inte ha hunnit skriva en.”
”Så var är fru Häggqvist?”
”Hur var det nu … Du förstår mitt minne är inte vad det varit. Låt mig se …”
Det kan inte vara möjligt för någon att vara så långsam. Förstår inte gumman att det är brådskande? Han grips av en lust att ruska om henne för att få ett svar. Men han låter bli, det skulle bara skrämma upp henne och då får han förmodligen inte någonting ur henne.
”Nu minns jag!”
”Ja?”
”Jag tror minsann att det var till Kåkstaden längs Gällivarevägen. Så måste det ha varit.
Men vad tror han, ska jag själv ta och skriva en lapp och sätta …”
”Frun ska ha tack.” Han lämnar kvinnan och tar sikte mot Kåkstaden.
2
Väl inne i Kåkstaden slår Karl av på takten. Rädslan för att han inte ska hitta fru Häggqvist är åter där. Och han ser inte en människa som han kan fråga om de har sett henne.
Mellan två kåkar finns en inhägnad. Ett gäng svin iakttar honom genom trästaketet.
Stanken slår emot honom och han håller för näsan. Svinen grymtar till svar, tror säkert att han kommer med någonting ätbart.
En svartvit hund rusar upp bredvid och skäller. Han ignorerar hundens inviter till lek och spanar istället förtvivlat mot kåkarna som står om vartannat.
Han hör ett skrik och stannar upp och lyssnar. Han går i riktning mot oljudet och noterar att det är ett kvinnoskrik. Äntligen kanske turen vänder. Vid ytterdörren höjer han handen för att knacka. Skriken ljuder igen och får honom att tveka. Helst vill han sjunka genom marken och försvinna. Han vet att han inte borde störa, det är bara kvinnor som är välkomna där inne.
Men han måste göra det. Han tar ett djupt andetag och håller kvar luften när han knackar på.
Nu är det gjort. Långsamt släpper han ut luften genom näsan. Han avvaktar men ingen öppnar. Kvinnan fortsätter att skrika där inne. Kanske att de inte har hört honom? Han bultar igen. När ingen öppnar tar han sats och öppnar dörren.
Konstigt nog fylls han av en upprymdhet över vad han ska få se när han kliver in över trösken. Det är en märklig känsla som bedövar rädslan över att han ska vara försent ute och ångesten över att ha misslyckats. Det ger honom andrum. Inte har han förr bevittnat hur ett barn kommer till världen. När han har frågat far har han fått till svar att det är sådant som inte rör män och att det är kvinnornas ensak. Och mor skulle han aldrig tordas fråga. Han har dock hört flickorna prata om det, om hur barnen kommer ut ur kvinnorna där nere, under livet.
Fnittrande tittade de på honom, övertygade om att han inte begrep vad kvinnor har där nere.
Men han vet. En gång spejade han och kamraterna in genom fönstret till Finn-Jakobs bastu när det var kvinnornas afton. Fast han visste att han skulle få stryk om någon kom på honom, kunde han inte låta bli. Det gick en ilning i kroppen, som landade i lemmen och fick den att växa. Rädd för att hårdnaden skulle synas genom byxtyget dolde han den med armen. Det var omoraliskt hur kroppen reagerade men han kunde inte slita ögonen från den unga finskan med det ljusa håret. Hennes skära bröstvårtor pekade rakt mot honom, lockade honom till sig.
Kamraterna knuffade honom åt sidan för att själva få en bättre titt. Han pressade tillbaka och återtog sin plats vid fönstret. När han senare på kvällen gick hem visste han att han inte var en pojke längre.
Att den finska kvinnan i denna stund vrålar av smärta över barnet som är på väg ut och kan kosta henne livet om hon inte får hjälp, får strupen att dra ihop sig.
Han vacklar till av synen som möter honom inne i kåken. Den är inte alls vad han
förväntade sig. Framför honom ligger en kvinna på bordet, högröd i ansiktet, skrikande med särade ben. Mellan hennes lår står en svartklädd kvinna med blod på de blottade
underarmarna, det är fru Häggqvist. Blod sipprar ur den skrikande kvinnans sköte och flyter ut på golvet under henne. En frän lukt av metall träffar honom och får magen att krampa.
Backande stöter han i tröskeln och faller handlös mot golvet.
Stönande trycker han sig upp i sittande. Han borde inte vara här, det här är ingenting för honom. Allt de kan begära av honom har han gjort. Han kan inte hjälpa att barnmorskan är upptagen på annat håll och inte kan ta emot budet. Av blodet att döma kan vem som helst förstå att kvinnan på bordet håller på att dö. Det är inte hans fel, han ska ut härifrån.
Han ser på den födande kvinnan en sista gång och deras blickar möts. Håret klibbar mot den glansiga pannan, kinderna är rödflammiga. Hon ser på honom med ögon fyllda av någonting som han inte kan förstå. Är det rädsla? Av någon anledning får blicken honom att tänka på den gången som han riktade ett salongsgevär mot en lekatt och far sa åt honom att trycka av, under deras första tur i skogen tillsammans. Den gången hoppades han på att hermelinen skulle lägga märke till honom och springa sin väg. Istället för att försvinna hade den bara tittat på honom. Kanske vädjade den – bad en bön om att få leva, att han skulle låta bli och ge den livet tillbaka. Livet som den först hade ägt när den sniffande och lyssnande följde sorkarnas framfart under snötäcket, för att sedan förlora när den klev in i
salongsgevärets sikte. Far uppmanade till att skjuta. Om han skulle bli en man var han
tvungen att trycka av – familjen behövde mat på bordet och det var mannens uppgift att se till att det fanns kött. Dessutom var det ett litet djur – en bra start ansåg far. Handen darrade när han spände hanen. Det gick inte, inte kunde han döda. Ögonen svämmade över när fingret kramade avtryckaren och han sköt. Han dödade sitt första djur. Framför honom låg lekatten, med blodet som färgade den vita pälsen röd och den svarta svanstippen slapp mot snön. Far berömde och sa åt honom att plocka upp det. Varsamt lyfte han upp lekatten. Kroppen hängde lealös. Så mager, det kunde inte vara mycket att äta. Far menade att de inte skulle äta den, det var bara träning inför att fälla större vilt. Han hade alltså skjutit den utan att de skulle ta med den hem till mor. Vad var egentligen meningen med det? Handen som höll i hermelinen började darra, tårarna kylde ned kinderna. Han minns att det började snöa, stora fluffiga flingor som tycktes sväva i luften – de skulle aldrig nå marken, han var fångad i ett tomrum.
Far sa någonting som han inte kunde uppfatta, inga ljud hördes i vakuumet. Han släppte det döda djuret och sprang – långt in i skogen. Snön nådde honom upp till knäna och gjorde honom långsam. Han visste inte vart han skulle, måste bara bort. Därefter minns han inte vad som hände. Han måste ha svimmat eller somnat i skogen. När han vaknade upp låg han på en renfäll intill en rykande eld. Röken som fyllde utrymmet stack i näsan. Han hörde far samtala med låg röst och en främmande man som svarade. Han blundande och gav sken av att sova.
Far berättade för mannen hur hans son hade klappat ihop i skogen efter att ha skjutit sin första lekatt. Mannen svarade att han förstod, att det inte var en enkel sak ta ett liv. Det blev tyst.
Var befann han sig? Han sneglade i riktning mot mannens röst. Han var gammal med fårat ansiktet. På huvudet bar han en blå mössa med röda och gula ränder. En lapp. Innan han somnade om hörde han hur far tackade för att de fick söka skydd från snöstormen under natten.
Blicken som lekatten gav honom innan han sköt den, ser han nu hos kvinnan på bordet.
Den gången kunde han inte skona det oskyldiga djuret och den här gången finns det ingenting han kan göra för den döende kvinnan. Synen grumlas när ögonen tårfylls. Trots att han inte känner henne vägrar hon släppa taget om honom.
”Ut härifrån! Vad tar du dig för!?”
Han rycker till, det är barnmorskan som har skrikit. Fort är han uppe på fötterna och bockar djupt.
”Förlåt mig frun.”
”Här får du inte vara, försvinn!”
”Ursäkta frun.” Varifrån han lyckas hitta orden vet han inte. Fru Häggqvists smala ögon och sammanpressade läppar gör honom vettskrämd. Instinkten säger åt honom att fly och därefter göra allt som står i hans makt för att undvika fru Häggqvist för all framtid. Men han tvingar sig själv att stå kvar och pressar fram: ”Jag kommer med bud fru Häggqvist. En till födsel på Stenbacken.”
Fru Häggqvists svar uteblir. Tror hon honom inte? Nog förstår hon väl att han inte annars skulle rusa in och störa under någonting som är kvinnornas ensak? Svettpärlor tränger fram i pannan. Han skulle aldrig ha klampat in. Det var ett misstag. Det brusar i öronen och han känner för att kräkas.
”Fffrun måste tro mig. Det är fasligt bråttom … Det var blod …”
Fru Häggqvist håller upp handen. ”Det räcker så.”
Han stirrar på den blodiga handen.
”Iväg med dig och säg att jag kommer så snart jag är klar här.”
”Tack.” Han bockar och backar ut ur huset.
”Jaja. Stäng dörren efter dig.”
Det sista han ser är hur fru Häggqvist återigen riktar uppmärksamheten mot kvinnans särade ben.
Han klarade det. Fru Häggqvist fick budet. Kvinnan på Stenbacken kommer att få den hjälp som hon behöver. Nu när han har gjort så bra ifrån sig kanske hon kommer samtala med
honom någon gång framöver.
3
Anna Margareta Häggqvist får syn på den gravida kvinnan som hänger över köksbordet.
Kvinnans vrål fyller rummet. Bredvid står en kvinna och stryker föderskan över ryggen i ett försök att stötta genom värken. Anna Margareta andas ut, hon blir inte ensam den här gången.
Hon drar igen dörren efter sig för att stänga ute kylan. Smällen får den stödjande kvinnan att vända sig om.
”Kiitos Jumala! Hän tuli”, utbrister kvinnan.
”Talar hon svenska?” undrar Anna Margareta.
”Ja det göra jag. Barnmorska Häggqvist ska ha tack för att hon är här.” Hon vänder sig till föderskan och fortsätter på finska: ”Barnmorskan är här nu. Du kommer få hjälp. Hör du det?”
Om föderskan hör eller inte är oklart – endast ett grymtande läte lämnar hennes sammanpressade läppar.
”Jadå, nu är jag här.” Anna Margareta stampar av sig blötsnö och lera och slänger kappan på vedlåren innan hon går fram till kvinnorna.
”Det är nära. Hon har mycket ont.”
”Hon ska få nåt mot smärtan.” Anna Margareta placerar reseportföljen på bordet och vänder sig mot föderskan. ”Vad heter hon?”
Kvinnan vrålar rakt ut.
”Andas genom smärtan. Det avtar snart.” Anna Margareta lägger händerna på kvinnans axlar och trycker till. ”Försök att slappna av.”
Anna Margareta väntar ut kvinnan. Värken klingar ut och kvinnan slutar att skrika.
”Jag heter Anna Margareta och är barnmorska. Kan hon tala om vad hon heter?”
”Anja Perttu”, säger föderskan och stånkar. ”Jag är så törstig. Kan jag få vatten?”
Den hjälpande kvinnan skyndar bort till diskbänken och skopar upp vatten. ”Här Anja.”
Anja greppar skopan och dricker girigt, vatten rinner ut från mungiporna och ned på blusen.
”Vem är hon då?” frågar Anna Margareta den bistående kvinnan och tycker sig se en likhet mellan kvinnorna.
”Greta Nuri. Jag är Anjas storasyster.”
”Vad bra. Då behöver jag hjälp. För det första, se till att det finns vatten och ved.”
”Ja.” Greta sveper en yllesjal över axlarna och går mot dörren. ”Anja, jag kommer snart tillbaka. Var stark.”
Anna Margareta vänder sig till Anja samtidigt som en ny våg av smärta kommer. Med händerna på Anjas axlar försöker hon förmå henne att slappna av. ”Det går bra det här fru Perttu. Hon är en kämpe.”
Anja skriker och spänner sig krampaktigt.
”Jag vet att det inte är enkelt. Jag har själv fött tre. Men för att barnet ska kunna komma ut behöver hon bli slapp i kroppen.”
”Men ja!”, klagar Anja.
Anna Margareta dröjer.
Värken klingar ut. Flämtande slappnar Anja av.
Anjas kjoltyg är nedsolkat av fostervatten. ”Jag behöver undersöka hon. Jag kommer lyfta på kjolarna.” När hon drar upp kjolarna ser hon att det rinner blod ned för benen. På golvet växer blodpölen. Hon måste stoppa blödningen. Hon rafsar runt i portföljen, halmbollarna är slut. Paniken stegrar. Någonting måtte hon hitta på. Hon intalar sig själv att hon har förlöst barn under enklare förhållanden där både mor och barn har överlevt.
Greta kommer tillbaka in och släpper ned ved på golvet intill kaminen. Hon återvänder till bron och hämtar in två hinkar med vatten.
”Fint att hon är tillbaka. Jag behöver rena linnetrasor och vatten.”
”Ska jag koka det?”
”Ja, gör det. Men jag får börja med kallt, för jag behöver det med detsamma.”
Greta tar fram linnen från hörnskåpet och häller upp vatten i ett emaljfat.
”Hon ska få droppar mot smärtan. Sen vill jag att hon säger till när hon känner att hon behöver krysta.” Anna Margareta letar bland flaskorna i portföljen. Glaset klirrar. Alla är tomma. Svordomen ligger på läpparna, men hon biter ihop. Systrarna får inte bli hysteriska.
Hon lyfter ut termometern och pottan. Och där under pottan rullar en glasflaska fram som innehåller opium.
Fru Perttus andning förändras och musklerna slappnar av, Anna Margareta märker att opiumdropparna verkar. ”Fru Perttu är så tapper.” Anna Margareta stryker Anja över ryggen.
Nu måtte hon få ut barnet och få stopp på blödningen. Hon behöver se bättre. ”Fru Perttu ska nu lägga sig i sängen.”
Anja biter ihop tänderna. En blodåder pulserar i tinningen. De kraftfulla andetagen övergår till ett rop när värken tilltar.
”Värkarna kommer tätt. Hon kommer att föda snart.” Anna Margareta pekar åt Greta att fatta tag i Anjas andra arm. ”Hjälp till att få över henne i sängen.”
Tillsammans får de ned Anja i utdragssoffan. Anna Margareta rullar upp Anjas kjolar och blottar skötet. ”Badda hennes panna med kallt vatten.”
”Vatten. Törstig.” Anja flåsar.
”Här”, säger Greta och för skopan till Anjas mun.
Anja klunkar i sig av vätskan, sätter i halsen och hostar.
”Greta, jag fryser så.” Anja skakar i kroppen. ”Pläd.”
”Det är ansträngningen”, säger Anna Margareta.
Innan Greta hinner lägga en sjal på Anjas överkropp lutar Anja över kanten på bäddsoffan och spyr på golvet. Hon hulkar och kräks igen. Greta kliver åt sidan för att undvika att bli träffad. Anja mumlar fram ett förlåt. Greta hyssjar henne.
”Det är inget att ursäkta. Det är fullt normalt. Det är barnet som trycker på”, säger Anna Margareta.
Anna Margareta skrubbar händerna och underarmarna med rotborste och rysstvål. Därefter för hon in handen i Anjas sköte. Anja är öppen och det känns mjukt. Hon vinklar handen och känner barnets hjässa. Hon tackar tyst herren. När de kommer med benen först finns det en risk att navelsträngen ställer till det och att de inte överlever.
Efter att Greta har öppnat Anjas blus, placerar Anna Margareta stetoskopet på magen. Hon lyssnar, men hör ingenting. Hon flyttar stetoskopet. Men det är tyst där inne. Hon för in handen i Anjas sköte och kittlar på barnets huvud. ”Känner hon om det sparkar där inne nu?”
Anja skakar på huvudet.
”Vad innebär det?” Greta ser vädjande på Anna Margareta. ”Barnet mår väl bra?”
Anna Margareta svarar inte, utan sätter stetoskopet mot örat. Hon håller andan och lyssnar.
Och där är det, ett svagt hjärtljud. Hon behöver få ut barnet nu om det ska ha någon chans.
Anja skriker, med en grov klang den här gången.
”Känns det som att hon vill krysta?”
”Ja!”, vrålar Anja.
”Barnet kommer nu. Lyft på stjärten.” Anna Margareta för in pottan under Anja. ”Det är av
yttersta vikt att hon följer mina instruktioner. Hör hon det?” Anna Margareta försöker överrösta Anjas rop.
”När värken kommer ska hon trycka på allt vad hon kan.”
Värkarna avlöser varandra och vrålande krystar Anja. Barnets huvud pressas ut bit för bit.
”Tappa inte modet nu”, säger Anna Margareta.
”Jag orkar inte mer”, stöter Anja fram mellan snyftningarna.
”Det gör hon visst. En krystning till, sen är huvudet helt ute. Tänk på ditt barn. Snart har hon barnet i famnen.”
Anja blöder ymnigt. Vid senaste krystningen skymtade hela hjässan, men det åkte in igen när fru Perttu slappnade av. ”Uppmuntra din syster. Barnet behöver komma ut”, säger Anna Margareta.
”Ta i nu Anja. Du klarar det. Jag vet att du gör det.” Greta kramar Anjas hand.
Värken trappas upp och Anja tar i. Barnets huvud kommer ut och Anna Margareta fattar tag i det.
”Bra fru Perttu. Huvudet är ute.”
Anja bölar.
”På nästa värk trycker hon med enkelhet ut hela barnet.”
Barnet letar sig ut och Anna Margareta fångar upp det.
”Du gjorde det Anja. Den lilla är här nu.” Greta kramar om sin syster.
Anja ler utmattat.
”Fukta en ren trasa. Nu!”, säger Anna Margareta.
Greta gör som hon blir tillsagd innan hon tillägger: ”Varför skriker det inte?
Anna Margareta tar trasan och torkar inne i munnen på barnet. Kletigt fostervatten kommer ut. Hon placerar barnet på mage på sin underarm och gnider på barnets rygg. Hon stänger ute omvärlden och ignorerar systrarnas växande oro och frågor. Pulsen dunkar inne i huvudet som en påminnelse om att tiden rusar fram. Och då bryter ett gällt skrik genom tystnaden.
Med saxen klipper Anna Margareta navelsträngen och torkar därefter barnet rent från fosterfett och blodrester.
”Det är ett flickebarn.” Anna Margareta lindar in tösen och lägger henne tillrätta vid fru Perttus bröst.
”En flicka.” Med tårfyllda ögon pussar Anja barnets huvud, som är täckt av svart hår.
Greta sätter sig intill och håller om sin syster.
”Johan kommer bli så stolt”, säger Greta.
Efter att ha hejdat det ymniga blodflödet med linneremsor kan Anna Margareta föra in ett spekulum i fru Perttus sköte. Det finns en ruptur men den verkar inte gå djupt. Det kommer nog läka bra efter någon månad.
”Det har brustit lite. Men det kommer att läka. Det är viktigt att hon håller såret rent och luftigt. Tvätta dagligen. Det är angeläget att hon försöker ta det lugnt och inte överanstränga sig den närmsta tiden. Hon har förlorat mycket blod och kommer behöva återhämtning.
Kanske hennes syster kan bistå här hemma?”
”Det kommer jag göra”, säger Greta.
”Ni måste även se till att det är rent här hemma. Det är lätt hänt att barn drabbas av infektioner. Å det klarar inte dom små.”
”Jag ska bistå henne med städningen.”
”Suger hon?” Anna Margareta lutar sig in över fru Perttu och tittar till flickan.
”Ja.”
”Det är bra. Hon är en kämpe. Likt sin mor.”
Anja stryker med handen över den lilla barnkroppen.
”Jag lämnar ett örtpreparat på bordet. Det ska hon ta för laxerande effekt. Det är för att hon ska få möjligheten att läka ordentligt.”
Anna Margareta drar på sig kappan. ”Jag kommer och tittar till er imorgon. Försök sova nu. Ni har kämpat på bra.”
Greta följer henne till dörren.
”Då var det betalningen …”
”Ja visst. Hur mycket tar barnmorskan?”
”Två kronor.”
Utanför står kusken och väntar. Anna Margareta beger sig hemåt.
4
Anna Margareta Häggqvist fuktar tummen med saliv och gnider på blodet på handleden som hon har missat att tvätta bort. Droskans hjul stöter mot stenar. Det börjar ljusna ute och frosten breder ut sig. När hon gäspar ångar det ur munnen. Hon sluter ögonen. Hemma ska
hon lägga upp benen på en pall och dra en pläd över sig framför brasan. En kopp rykande kaffe och en konjak får henne säkert att slappna av. Konjaksflaskan förvarar hon undangömd bland kläder i kofferten. Drycken var en gåva från ingenjör Gustafson efter att hon förlöste hans hustru – spritförbudet till trots. Idag är avgjort en tidpunkt att förse sig med en sup, efter två mödosamma förlösningar.
Den första föderskan slöt sig i sig själv och lyssnade inte till uppmaningarna om att krysta.
Det började med att kvinnan skrek vanvettigt och spände kroppen. Hon försökte förmå henne att slappna av genom att ge opiumdroppar och valerianadroppar. När medikamenten gjorde sitt slutade hon att skrika och det såg ut att gå åt rätt håll. Men istället för att arbeta
tillsammans försvann hon in i sig själv och blev okontaktbar. Kanske var det för mycket lugnande medel, för hur mycket hon än uppmanade att pressa ut barnet, gjorde föderskan inte det. För att rädda barnets liv blev hon till sist tvungen att dra ut det. Kvinnan brast
fruktansvärt men barnet överlevde.
Den förtvivlan som föderskan måste ha känt kan hon bara föreställa sig. Ensam
förväntades hon leverera sitt barn. Inte fanns där en mor eller syster att stötta. Och maken befann sig i ett stadigvarande rus på någon av Kåkstadens lönnkrogar, om hon får tro på skvallret. Hon önskar att hon kunde ha stannat för att försäkra sig om gossens välbefinnande.
Men hon blev tvungen att lämna i all hast när nästa barn skulle ut i världen. Innan hon gick sa hon åt grannen att hålla liv i brasan inne hos den nyfödda. Efter några timmars vila ska hon besöka dem för att se hur de har det. Ännu lever både modern och barnet, måtte de klara den första kritiska tiden.
Under den andra förlossningen fick föderskan fint stöd av en syster. Men förlossningen gnager i henne. Trots att kvinnan visade sig vara stark och smärttålig när hon gjorde allt som hon blev tillsagd, är framtiden oviss. Barnet var klent. Hon ska besöka även dem imorgon.
Hakan slår mot bröstet när vagnen skumpar till. Hon tittar upp samtidigt som kusken svänger av mot Kilen. Hon stryker sig över ansiktet och kväver en gäspning. I tre dagar har hon huset för sig själv, innan Lorenz och barnen återvänder från Tornedalen och svärmoderns begravning. För henne som är ensam barnmorska i Malmberget var det ogörligt att följa med.
Innan bolaget anställer en till är hon fast på orten. Förhoppningsvis blir det inte fler
förlossningar på ett par dagar och hon får möjligheten att städa hemmet inför vintern. Kanske hinner hon tvätta mattorna imorgon efter hembesöken?
Kaptenslagret i Malmberget, november 1893
5
Tillsammans med sitt skiftlag lämnar Per-Johan samhället och påbörjar vandringen upp för berget. I täten sprider Petter Fransons karbidlampa inte mer ljus än vad månen bakom tallkronorna gör. Men mer behövs inte, han känner stigarna.
”Vi är inte först upp”, konstaterar Franson.
”Vi hinner”, säger Matti Kaski.
”Man kan inte alltid vara först, Franson. Se det från den ljusa sidan, vi slipper pulsa”, säger Sören Mäkitalo och skrockar.
”Hur mycket har det kommit?” frågar Kaski.
”Det var väl en aln som föll runt midnatt. Det kan bli besvärligt uppe på pallarna idag”, säger Franson.
Per-Johan grymtar; han vet att snön kommer att packas på avsatserna och att läderstövlarna inte kommer att ha mycket fäste.
Kölden biter i kinderna. Huttrande drar han ned mössan. Sluttningen blir brantare och han tvingas gå framåtlutad. Han andas ansträngt och halsen river.
”Fan vad köldslaget. Jag är så utled. Vintern är förjävla lång”, muttrar Mäkitalo bakom ryggen på honom.
Han bemödar sig inte att svara.
”Om det bara kunde bli vår …”, fortsätter Mäkitalo.
Han vänder sig om och ser irriterat på Mäkitalo.
”Vad?”
”Inget.” Han fortsätter att gå.
Hemmavid i björkskogen med far lärde han sig att lägga band på de känslorna. Det fanns inte utrymme för sådana tankar när hästen frustade så att ånga steg ur mulen och snön nådde upp till midjan när han hoppade av släden för att med yxan i näven ta sig fram till de grövsta trädstammarna. Om han tillät sig att vandra till den snödroppetäckta mossmarken som om några månader skulle blottas under björkarnas lövprakt, tillintetgjorde det honom. Istället
behärskade han sin förtvivlan och begravde längtan djupt i bröstet; under den långa vintern frös själen till is och han föll i glömska hos omvärlden. När det senare droppade från ladugårdstaket och talgoxen sjöng i björken, kunde han med tillförsikt möta den vita solen som åter visade sig över horisonten. Men utan förvarning kunde hoppet trängas undan av aprilstormar som kom med mera snö. Då var det någonting inom som brast och gick förlorat.
Först när isen släppte och vattnet i Torne älv åter forsade fritt, kunde han försöka att läka med blicken riktad mot nya möjligheter.
Det är evigheter dit; först ska han igenom en tid där ingenting annat än mörker och köld existerar. Han måste vara i nuet för att inte förgås.
Han stannar upp.
”Du kan gå före”, säger han till Mäkitalo.
När Mäkitalo har passerat vänder han sig om. Nedanför bergssluttningen växer samhället fram, de enkla bostäderna blir fler; ingen vågar satsa på att bygga permanenta hus, när Kronan närsomhelst kan kräva att de river och flyttar. Begravda under nattens snöfall ligger kåkarna; enstaka fönster lyser upp och visar vägen i mörkret och avslöjar deras existens i ödemarken.
Själv steg han upp till en värmande brasa och doften av stekta ägg. Hon är allt god mot honom, hans Anja.
När hon accepterade hans frieri förra sommaren kunde han inte tro att det var sant. De satt i avskildhet under den blommande häggen och den söta doften gjorde honom yr. Med en röst, som inte alls lät som hans egen, berättade han att det var av en särskild anledning som han bjudit med henne på en promenad. När hon såg på honom med vad han tolkade som ett uppmuntrande leende, tog han mod till sig. Han minns hur slipsen stramade åt om halsen när han uttalade orden: Kan hon tänka sig att gifta sig med mig?
Han var inte blind, nog såg han att många uppvaktade henne – spänstiga gjorde de sig till.
Deras vitalitet var ingenting han kunde mäta sig med, men kanske kunde hon se förbi att han var tretton år äldre. Trots år av slit i dagbrottet fanns fortfarande mycket kvar att ge. Om hon bara gav honom en chans att visa det. Han kunde bygga dem ett hus där de kunde bilda familj – snickra var han van vid från hemmanet.
Han väntade på hennes svar, svett framträdde på pannan. Det kröp i benen, helst av allt ville han ge sig av därifrån och förtränga att han hade blottat sig så. Men han satt kvar.
Hon såg upp på honom och mötte hans blick. Han väntade. Fick lägga band på sig för att inte jäkta henne. Ja, kom det från hennes läppar. Bara det – svagt. Inget glädjerop eller förklaring där hon bedyrade sina känslor för honom. Men mer behövde han inte. Med
darrande hand fattade han hennes. Och sedan satt de där under tystnad med en visshet om att det var början.
Långt senare vågade han berätta för henne hur nervös han hade varit. Till svar gav hon honom ett skratt, följt av en oförståelse över hans brist på tro till sig själv. Den gången omfamnade han henne länge.
Det var då, som i ett annat liv. Det är som att det finns två uppsättningar av dem; en som såg framemot livet och gladde sig över det som väntade och en annan som efter det hemska inte kan ta sig ur mörkret. Han skulle göra allt för att få henne att må bra igen. De gånger han kommer på henne med att frysa i rörelsen eller stirra tomt framför sig, knyter det sig i bröstet.
När hon står där med lätt kutad rygg vill han bara omfamna henne – som han gjorde förr – men kan inte förmå sig; där finns ett avstånd som inte går att överbrygga. Ett avstånd mellan dem och ett avstånd till deras förgångna jag. Kanske är det känslan av att ljuga som håller honom tillbaka. För hur ska han kunna se henne i ögonen och försöka övertyga henne om någonting som han själv inte tro på? Tvivlet skulle lysa igenom. Hon skulle höra hans ord, som lovar att det blir bättre och att de ska försöka igen, men samtidigt känna tvivlet i hans hjärta.
Om bara Greta slutar ränna hos dem kommer det att bli enklare; när det bara är han där kommer hon att ty sig till honom och berätta vad som rör sig i hennes tankar.
”Perttu! Kommer han?”
”Ja, jag kommer. Behövde bara pissa.”
Han ökar på steget för att komma ifatt de svarta siluetterna. Knarret från skorna får håret i nacken att resa sig. Han drar upp axlarna mot öronen. Ju kallare det blir, desto högre skriker sulorna mot snön. Det förföljer och påminner hånfullt om att vintern är här för att stanna.
Skenet från gruvstugans fönster bjuder in – fru Hansdotter är som vanligt först på plats.
Han stampar av sig snön på farstubron och kliver in. Franson har haft rätt, andra skiftlag har kommit före dem. Konten med matsäcken hänger han upp på en av krokarna intill ingången, kåsan tar han ut – vägguret visar på kvart i fyra, en kopp kaffe hinner han med.
6
Per-Johan kliver upp på vagnen och sätter sig med de andra, låter benen hänga ut över kanten.
Hjulen gnisslar mot rälsen när hästen sätter dem i rörelse. Nordsvensken gnäggar och drar in dem i stollen, först tjugo meter och därefter hundra meter. Två karbidlampor i vagnens front lyser upp inne i tunneln. Men det finns ingenting att se, bara den sträva, råa bergväggen som ligger tätt inpå och bromsar upp andetagen.
Han sluter ögonen. Den fräna lukten från karbiden gör sig påmind – det är någonting han inte vänjer sig vid. Förhoppningsvis kan stollarna snart förses med bågljuslampor, precis som vid Hertigkajen. Fast egentligen spelar det ingen roll, de kan lika väl färdas i mörker. Bara att stollen finns gör allting enklare. Nu slipper de den krävande vandringen högre upp på berget, förbi gruvorna Hertig, Kung och Kapten för att nå fram till Fredrika. När de sprängde fram stollen genom berget förändrades transportmöjligheterna och det öppnades en möjlighet till vila. Förutom de gångerna det är arbete i Seletgruvan, som ligger för högt på berget för att anslutas till tunneln.
Idag väntar borrning i Fredrikagruvan.
Han borde ha blivit lastare istället. Att få stå stadigt på dagbrottets botten och lyfta malmen i vagnarna, istället för att som borrare vistas på de isiga pallarna, balanserande på dagbrottets kant.
Minnet av Osvald Karlsson liggande på botten av Kaptensgruvan kommer tillbaka. Ena stunden borrade han på en pall tio meter upp, och i nästa låg han på botten av dagbrottet. Först förstod han inte vad det var han såg, tills de vände på honom och det spruckna pannbenet blottades. Fy fan.
Han rycker till av en dunk i ryggen.
”Sitter du och sover? Perttu?” frågar Mäkitalo.
”Va?”
”Jag sa att det blir nog månget ton idag, eller vad tror du? Fast det är klart, ton spelar väl mindre roll för han, han räknar ju borrmeter, eller vad säger du?”
”Ja ...”
”Låt honom vara. Det är gott att passa på att ta igen sig innan arbetet. Fundera du på ditt så sköter Perttu sitt”, säger Franson.
”Jag försöker bara starta en konversation, han är så tyst. Men allt jag säger är att det snart är likviddag och att det kommer knallar från Luleå. Att arbeta på ackordet skulle inte vara helt
fel. Jag har även hört att det kommer en stor leverans med nästa godståg. Om vi bara planerar väl ska ni se till att inget beslagtas den här gången.”
”Han bryr sig visst inte om lapplandsförbudet? Ingen sprit i lappmarkerna vet han väl?”
säger Franson.
”Franson känner då mig.” Mäkitalo skrockar.
De andra brister ut i skratt, ljudet studsar mot väggarna i stollen och förstärks. Det låter rått.
Per-Johan försöker stänga ute kamraternas samtal och skratt; om han fick välja skulle tystnad få råda inne i berget.
Han hoppar av vagnen innan den har stannat. De andra diskuterar fortfarande spritleveransen.
Tinningarna dunkar, han orkar inte höra på. Han lämnar dem och går mot dagbrottets vägg.
Dunklet gör det svårt att se, men han vet var kvällsskiftet har lämnat redskapen innan de slutade igår. Lutande mot lastvagnarna finner han släggan han behöver och borrarna. Han drar med tummen över skären – de behöver slipas.
”Perttu?”
Han vänder sig om. Det är Franson som kommer emot honom.
”Kommer du med och startar igång båglamporna så att vi ser nåt här?”
”Det kan jag göra. Jag kan börja med att tanka upp fotogenalverket.” Han går efter Franson.
”Det är inte många ljusa timmar nu”, säger Franson.
Han hummar.
”Det är tur vi har det här.” Franson stannar bredvid bågljuslamporna som på rad står riktade mot dagbrottspallen.
”Fy fan, minns du hur det var innan vi fick det? Då hade vi den här stinkande karbiden stående vid fötterna för jämnan.” Franson skakar på huvudet och ställer ned karbidlampan framför dem.
I skenet från lampan fyller han upp verket med fotogen, det är nästintill tomt efter kvällsskiftet. Han dräller på skon och svär.
”Det här var all fotogen. Vi får säga till pojklagen att föra hit mer. Jag tror vi klarar oss nu, men nästa skiftlag gör säkerligen inte det.”
”Jag ska tala med basen”, säger Franson och justerar kolelektroderna i bågljuslamporna.
”Det var den sista, säg till när vi kan dra igång det.”
”Jag har gjort mitt, det är bara att starta”, säger Per-Johan.
Franson startar verket. Ett ögonblick senare lyser ett bländande sken upp dagbrottsväggen.
”Justerar du den där elektroden?” frågar Franson och pekar på en lampa som inte lyser.
Han för elektroderna emot varandra och drar därefter isär dem. Lampan tänds.
Han ser de andra avbildas med utdragna skuggor mot bergväggen, där de står samlade runt lastvagnarna och går igenom redskapen. Det är fortfarande mycket kvar att lasta från senaste sprängningen; Mäkitalo kommer att få arbeta på sitt ackord idag.
Om borrningen går som den ska idag kommer de att få spränga – kanske imorgon. Och därefter flytta stegarna och bygga upp nya avsatser.
”Perttu?” Franson söker hans blick.
Han noterar fårorna i Fransons panna, det kan inte båda gott. Dunkandet i tinningarna tilltar och strålar mot pannan. Om det handlar om vad han tror att det gör, orkar han inte stanna kvar; det tjänar ingenting till att älta.
”Jag ska sätta igång och arbeta.” Han vänder sig om för att gå, när Franson åter tar till ordet.
”Du kan väl dröja ett slag?”
Han stannar, kan inte vara ohövlig mot Franson. Smärtan i huvudet stegrar.
”Jag vet att det inte är min ensak … Hur är det där hemma? Jag förstår om det är svårt ...”
Fransons ord träffar rakt i magen och slår luften ur honom. Kan Franson veta någonting om Anjas mående som han själv inte är medveten om? Det flimrar för ögonen.
”Hur ska jag säga det här …”
Per-Johan drar upp axlarna och spänner nacken. Väntar.
”Du vet att jag … Nej fan, det blir inte rätt.”
Han biter ihop käken. Det finns ingenting som ger Franson rätten att tala om hans hustru.
Vreden tilltar och han knyter nävarna. Det vore enkelt att här och nu tysta Franson, bara vända sig om och svinga. Han kommer inte märka vad det är som händer innan slaget sitter på hakspetsen. Franson förtjänar det.
”Mycket riktigt, det är inte din ensak. Du bör följa ditt eget råd och sköta ditt”, väser han fram mellan sammanpressade tänder.
”Du ska inte ta illa upp! Det här kom ut fel, det är inte så här jag hade tänkt mig det.”
”Hur hade du tänkte sig det då?”
”Jag säger det bara för att … Ja, du vet att jag själv förlorat fem barn.”
Orden får ilskan att rinna av honom som smältvatten på våren. Hans blåser ut luften och tömmer lungorna, armarna blir slappa. Bilder på flickan dyker upp för hans inre. Hilma.
Franson placerar handen på hans axel.
Han ryser till, beröringen går som en stöt genom kroppen.
”Jag vet vad du går igenom.”
Per-Johan vrider på sig.
”Vi behöver inte tala om det, men jag vill att du ska veta att jag vet hur det är och finns här.”
”Vi säger så”, får han fram och sväljer. Det tjänar ingenting till att rota i det där, det är som det är. Han överlever bara Anja finner ro.
”Kom så sätter vi igång.” Franson trycker till på hans axel innan han går bort mot lastvagnarna.
Han gnider sig i ögonen och harklar. Arbetet väntar.
7
Per-Johan klättrar upp för stegen. Snön gör virket slirigt och han håller ett hårt tag med sin fria hand, i den andra har han två borrar. Några famnar upp lämnar han stegen och kliver över till ställningen. Den svajar till av hans tyngd. Han vet egentligen inte vad den håller för, ett annat skiftlag har slagit i dubben.
Han tar stöd med handen mot bergväggen och sparkar så gott han kan bort snön från plankorna. Därefter vänder han sig mot stegen för att se om Kaski är på väg upp.
”Satan vad slirigt”, muttrar Kaski.
”Här, ge mig borrarna.” Han sträcker ut en hand mot Kaski.
Kaski ger två borrar innan han kliver ut på ställningen. Det svajar, ställningen ger ifrån sig en knarrande protest.
”Fan! Håller den?” Kaski stödjer sig mot bergväggen.
”Vi får hoppas det …”
”Du är inte riktigt klok …” Det rycker i Kaskis mustasch, innan han brister ut i ett hest skratt. ”Man får fan göra det själv, nåt annat finns inte.”
”Sant. Vi får se till att det blir så när nästa ställning ska fästas.”
Han lyfter upp borren med en och en halv tums skär. Greppar den med båda händerna och stöter den mot berget så att den fastnar.
”Här blir bra va? Börjar du vrida borren? Så kan jag slå.”
”Ja.” Kaski ställer sig på knä vid borren.
Per-Johan höjer släggan över huvudet och svingar den mot borren. Det klingar till när slaget träffar mitt på och ljudet studsar mor bergväggen. Till en början, när han var ny som borrare, hade han svårigheter att träffa, med en träffyta på släggan som bara är något större än själva borren. Och de gångerna när han väl fick in ett slag, satt det snett. Nu skulle han kunna göra det med förbundna ögon. Ibland testar han sig själv och blundar när han slår. Slaget sitter alltid mitt på.
När han åter höjer släggan över huvudet tar Kaski tag i borren och vrider den så mycket han förmår. Det krasar i berget.
Därefter följer han upp med ytterligare ett slag.
Efter några omgångar kommer de in i rytmen. Han slår och Kaski vrider borren. Inte en gång behöver han bromsa upp i sin rörelse; efter en träff följer han direkt på men en ny sving.
Det är en härlig känsla att arbeta tillsammans med någon som Kaski. Tillsammans äter de sig in i berget, ner till den svarta magnetiten. Kanske blir det ett bra ackord trots snöfallet.
När borren är helt nedslagen i berget drar Kaski ut den och för ned laddstaken för att rensa borrhålet. Själv passar han på att fästa nästa borr på den första – ännu har de långt kvar innan hålet är klart för att laddas med dynamit.
”Hallå där uppe!”
Han sänker släggan och tittar ned mot dagbrottet. Franson vinkar åt dem.
”Ni kan komma ner. Fru Hansdotter är här med svagdricka.”
”Äntligen”, säger Kaski och klättrar ned för stegen.
Själv lutar han släggan mot bergväggen och rätar på ryggen. Armarna sträcker han över huvudet, det knastrar i ena armbågen. Han tippar huvudet fram och tillbaka, det stramar i nackens senor.
Det har ljusnat och från ställningen kan han blicka ut över samhället och följa järnvägen som leder till Gällivare. När det är avlöning kanske han tar med sig Anja dit, för att besöka lapparnas marknad och köpa henne någonting fint. Det skulle göra henne gott.
Till höger reser sig Dundret, eller Vassare Tunturis som lapparna säger – vitt och majestätiskt. Visst har det kommit snö under natten; landskapet bäddas in i ett bolster som döljer all smuts och elände. För tillfället. Om några dagar väller varphögarna med gråberg åter ut över berget och kvarteren där nere färgas bruna från diverse mänskliga svinerier.
Han tar sig ned för stegen och ansluter till de andra som har samlats runt fru Hansdotter.
Kåkstaden i Malmberget, januari 1895
8
Anja höjer återigen yxan över huvudet och slår med full kraft. Eggen träffar isen intill där det förra slaget satt. Det krasar och flisor sprättar upp. Vita revor framträder, växer sig längre och bildar ett mönster utan början eller slut. Ett slag till. Hon blir varm i armhålorna, bröstet och upp emot halsen; hon borde inte ha tagit den tjockaste ylletröjan idag. Ytterligare ett slag – den spricker. Vatten väller ur hålet, flödar upp på isen och omger henne. Med eggens baksida knackar hon hålet större.
I den svarta vaken ser hon sin spegelbild; den är fragmenterad och diffus i det strömmande vattnet. Nytt vatten rinner ständigt in i vaken, för att sedan pressas in under iskanten och försvinna. I ett ögonblick får det smaka på tomrummet ovan, där hon befinner sig. Men till skillnad från vattnet bäddas hon inte in under isens skyddande hölje.
Hon ser sin gestalt. Det skulle vara möjligt att förena sig med strömmen och låta sig svepas med. Bäras iväg av vattnet, in under isen. Där skulle hon se upp mot ytan. Vad skulle
framträda genom isen samtidigt som det isande vattnet skulle fylla hennes lungor? Kanske oskarpa skärvor av ett liv som aldrig skänker någon ro eller lycka. Föräldrahemmet i Kemi.
Hennes och systerns strävan för ett egenvärde. Flykten hemifrån för att starta på nytt i
Malmberget. Det är inte enkelt att bryta med den man är för att ta sig vidare. Hon offrade allt för att komma hit. Och till vilken nytta? Kanske väntar det någonting fint runt hörnet som det är värt att leva för. Men hon måste finna styrkan att ta sig dit.
Tårar kyler ned kinderna, hon torkar bort dem. Hon är skyldig Johan mer än så här. På något sätt måste det finnas en väg tillbaka från den svarta vaken och vidare till en tillvaro där det går att finnas till utan att kvävas av sorg.
Hon hukar och sänker spannen ned i vattnet. Det sticker i fingrarna av kylan, det gör henne närvarande och skingrar dimmorna. Hon gnuggar händerna mot varandra, för dem till läpparna och låter andedräkten värma. En hink till. Så enkelt är det – fylla upp och därefter återgå till arbetet. Om hon håller sig sysselsatt gör det inte lika ont.
Hon reser sig och borstar bort snön från knäna, blöta fläckar framträder på kjoltyget, men ullstubben skyddar huden från den kylande snön. Svanskotan värker och det strålar ut i
höfterna. Hon konstaterar att det fortfarande inte har läkt. Med cirkulära rörelser masserar hon ryggslutet.
Med vattenspannen i händerna går hon upp för slänten. Hon slirar med de nötta sulorna, men lyckas ta sig upp till gatan utan att spilla alltför mycket. Trots att hon är tidigt i farten är gatan full av folk, som med sina nyfikna blickar kommer att försöka rota och gräva i hennes inre om de får chansen. Hon måste ta sig förbi dem och hem. Hon tar ett djupt andetag och börjar gå med så raska steg som det värkande underlivet tillåter.
Efter att ha klarat sig förbi tiotalet undrande ansikten, med en ursäkt om att elden brinner ut där hemma, stiger hoppet – det kommer att gå vägen. Väl hemma ska hon hålla sig på baksidan av huset för att få vara ifred.
Hon stannar till när hon får syn på Moa. Den frusna marken tycks kristalliseras runt skorna och göra det omöjligt att röra sig. Det får inte vara så. Hon ser sig om efter en annan väg, samtidigt som Moa kommer gående mot henne. En klump växer i halsen, Moa bär ett knyte i famnen. Hon sväljer och bröstkorgen krymper.
Moa kommer fram till henne. Hon hälsar artigt och ler, eller hon tror det i alla fall, för det stramar i mungiporna. Moa pratar på om sin nyfödde son, om hur stark han är och hur bra han växer. Hon sväljer och sliter i halsduken. Det är alltså en pojke, precis som deras andra barn Olof.
I en vecka fick de ha Olof hos sig, innan han slets ur hennes famn och fördes bort. Hon skrek att de inte fick ta hennes barn när han bars ut genom dörren, på samma sätt som med Hilma drygt ett år tidigare. Den här gången tvingades Johan att hålla fast henne. De trodde att hon var sinnessvag, att hon inte begrep att gossen var död. Men hon ville bara värma Olof, omfamna honom, försäkra sig om att han hade det bra.
Moa rör på läpparna, men hon uppfattar inte ett ord. Hon nickar till svar. När barnet gnyr och Moa riktar uppmärksamheten mot det, ursäktar hon sig. Men innan hon går berömmer hon gossen och lyckönskar familjen.
Den sista biten hem vill hon bara kasta hinkarna och springa. På något sätt lyckas hon behärska sig och gå lugnt.
9
Anja gör upp eld under järngrytan, som hon fyller med vatten och den egengjorda såpan. Den luktar fränt med sitt asklut och grisfett. Men tvätten blir i alla fall ren. Och den dyra såpan hos handlaren förmår hon sig inte att köpa.
Sittande på en träpall väntar hon på att vattnet ska koka upp. Hon knådar ländryggen och grimaserar. Det var enklare att tvätta hemmavid, med större grytor, en brygga vid vattnet och metervis med lina att hänga på. Hon krummar ryggen och följer upp med att svanka, det knakar till. Det är märkligt att hon fortfarande tänker på det som hemma. Hon vill se framåt.
Bara det blir tillåtet att bygga ska Johan skapa ett hem åt dem. Då ska hon ha en veranda att och ordentliga trägolv. Kanske kan Johans far snickra köksmöbler åt dem.
När vattnet börjar bubbla släpper hon ned klädesplagg efter klädesplagg. Med klappträet trycker hon ned tvätten under ytan och rör om. Vattenångan får svettpärlor att tränga fram i pannan och under näsan. En hårtest sticker ut från hucklet och klibbar mot pannan. Hon stryker bort den och fortsätter att röra om i vattnet. Ångan pressar undan den torra vinterluften och gör det svårt att andas. Hon tar några steg bort från grytan och sliter av sig ylletröja.
Kylan letar sig genom blustyget.
Efter en stund lyfter hon upp kläderna ur grytan. Sittande på knä gnuggar hon plagg efter plagg på tvättbrädan. Först är luten hal mot händerna men övergår snart till att svida. Hon skrubbar frenetiskt. När ett plagg är rent kastar hon det på släden och tar nästa. Huden bränner. Det är någonting befriande med smärtan, den lättar på det som kväver inifrån. Hon kan inte känna annat än luten som fräter på fingrarna.
Det hugger till i magen, från ingenstans är knivbladet där. Kvidande släpper hon skjortan till marken och säckar ihop. Livmodern krampar. Hon kryper fram till pallen, där hon blir stående på knä stödjande mot sitsen. Illamående sjuder i magen, hon hulkar. Hängande över pallen kräks hon.
Det trycker över bröstet, hon kippar efter luft. Kanske drunknar hon ändå? Ett litet tag fick hon hålla dem intill sitt bröst. Titta ned på deras skrynkliga ansikten, pussa pannorna, hålla de små händerna i sin. Sedan slets de bort. Hur kan det finnas en Gud som gör någonting sådant?
Ingen dödsorsak gick att fastställa, på varken Hilma eller Olof. Det var vad det stod i dokumenten som Johan betalade dyrt för att få se.
Hon ska inte grubbla, Johan säger det ständigt till henne, ibland händer bara saker som saknar mening. De kan försöka igen, nästa gång går det vägen. Men att tordas en gång till.
Snart har hon läkt och då kommer han att vilja ha henne igen.
”Istutko täällä? Sitter du här?”
Hon torkar ögonen och kinderna i förklädet. ”Förlåt. Jag märkte inte att du kom.” Hon gör en ansats att resa sig.
”Var inte dum, sitt kvar. Jag ser att du behöver vila. Hur är det fatt?”
”Det är ingen fara med mig. Bara ryggen som protesterar lite. Jag skulle just ta tvätten ned till bäcken.”
Anja sträcker sig efter skjortan på marken, men Greta hinner före.
”Jag ser att du inte mår bra. Du går på för hårt, det har jag sagt flera gånger. Du är inte återställd än, sånt tar tid.”
”Det är mycket att stå i.”
”Det vet jag. Men jag sa att du skulle vänta med tvätten tills jag kom. Varför hör du inte på?” Greta sätter sig på huk intill henne och lägger armen om hennes axlar.
Hon ryser till, huden knottras i nacken. Hakan darrar ofrivilligt, hon pressar ihop läpparna.
En beröring måste hon ändå klara av utan att bryta ihop. Det är som när Greta hjälpte henne att fly från föräldrahemmet, trots att det var systern som den gången hade det svårast.
”Du måste låta mig hjälpa.” Greta stryker henne över ryggen.
Hon snyftar, det går inte att förhindra. När tårarna kommer gömmer hon ansiktet i förklädet.
”Ge det lite tid.”
Hon släpper taget, låter sig tröstas, gråter tills det inte finns fler tårar. Förr lipade hon aldrig, men nu är det allt hon gör. Till och med mor sa att hon var en märklig unge som inte grät när hon slog sig. Kanske kunde en gråt byggas upp under en lång tid, för att sedan rämna och störta fram likt forsnacken i Kemijoki, där hon som barn iakttog laxarnas vandring uppströms.
”Jag måste få fråga … Hur kom du över det?”
Greta svarar inte.
Handen på hennes rygg stannar upp och slutar stryka. Hon bannar sin dumhet; att hon kunde säga någonting så oöverlagd. De pratar inte om det som drabbade Greta innan de lämnade Kemi, det är en tyst överenskommelse som de har.
Greta reser sig och vänder sig bort.
Mödosamt tar hon sig upp från pallen och går fram till Greta. Ursäkten ligger på tungan.
”Det gjorde jag inte. Nåt sånt kommer man inte över. Ingen ska behöva begrava ett barn.”
Hon förvånas över att Gretas röst är stadig. Systern utstrålar ett lugn. Framför dem är den kalla vintersolen på väg in bakom Dundret. Kanske vandrar hon i tanken över det snötäckta fjället och bort härifrån – till ett annat liv. Om det fanns någonting bättre än det här att få skulle hon slå följe med Greta.
”Det är därför jag aldrig säger till dig att det går över. För jag vet att det inte gör det. Men till sist befinner man sig på en annan plats. Å lär sig leva med det. Det måste man, nåt annat finns inte.”
Orden tar slut, det finns ingenting mer som behöver uttalas. De står intill varandra, vända mot Dundret.
”Kom så tar vi sköljningen”, säger Greta slutligen.
De lastar den sista tvätten och drar släden till bäcken.
Tillsammans doppar de plaggen i vaken, och låter lort och lutrester spolas bort av strömmen. Det solkiga lämnar plats åt någonting nytt.
Kanske att hon överlever och finner utrymme att andas på.
Kåkstaden i Malmberget, mars 1895
10
Anja lyfter kastrullen från spisen och fiskar upp en halvhård potatis med en gaffel. Hon tar potatisen med handen, men den bränner henne och hon släpper den på diskbänken. Hon svär och suger på fingertopparna. Klockan på väggen visar kvart över åtta, Johan är snart hemma och hon vill ha kvällsmaten framdukad. Hon tar upp potatisen igen, bollar den mellan
fingrarna samtidigt som hon drar bort skalet med en kniv. Hon lägger tillbaka den i kastrullen och tar upp nästa. Att förkoka potatisen innan skalning för att därefter koka den igen är någonting hon har lärt sig av mor.
Mor. Att så mycket ska påminna om den kvinnan. Om bara mor hade agerat annorlunda och lyssnat på henne.
Med söndergråtet ansikte gick hon ned på knä och bönade mor att ändra sig. Mor
bemödade sig inte med att svara, utan såg bara föraktfullt på henne. Hon kunde riktigt se vad mor tänkte: att hennes avkomma krälade omkring på golvet istället för att göra sin plikt gentemot familjen. Hon kollapsade och blev liten – hon hade förlorat, det skulle bli som mor sagt. Mannen var gammal och äcklig och snart skulle hon tvingas stå brud för honom. Först hade hon försökt få far att ta reson, men det hjälpte inte när mor kunde dupera och manipulera sin omgivning för att få sin vilja igenom. Far vågade inte stå upp emot henne. I ett sista desperat försök att få dem att ändra sig låg hon nu här. Men mot mor var man chanslös – det bara rann av den kvinnan. Hon sjönk ihop på golvet och begravde ansiktet i händerna. Hennes liv var över. Mor lämnade henne på golvet med en förmaning om att göra sig anständig och komma ned för att visa sin blivande make den respekt som han förtjänade. Den natten smet hon ut ur huset och sökte upp Greta för att få hjälp.
När Johan frågade om hennes föräldrar skulle komma på besök inför barnets födelse, slapp ett hånfullt skratt ur henne. Det gick inte att hejda. Frågan hade överrumplat henne. Johan tyckte att hon var respektlös mot sina föräldrar. Hon förbannade sig själv; hånfullhet var en egenskap som var reserverad för hennes mor. Hon blev tvungen att förklara. Trevande berättade hon om skeenden från sin barndom. Men det var svårt att finna orden, för det var någonting hon inte hade pratat om tidigare. Och hon kan inte ha återgivit det på ett tydligt sätt, för Johan skakade på huvudet och sa: Så illa kan det väl inte ha varit. Ge henne en chans. Du
får bara en mor.
Johan förstår inte att hon och Greta aldrig kommer återförenas med föräldrarna.
Men en smäll placerar hon kastrullen på vedspisen, vatten stänker över kanten och det fräser på plattan. Hon ska inte tänka på den kvinnan mer. Hon har Greta.
När hon och Greta klev på norrgående tåg på järnvägsstationen i Boden i november 1891 sa Greta: Vi kommer inte att se dem igen. Nu har vi bara varandra. Vi måste finnas där vad som än händer. Lova mig det, Anja. Hon förvånades över Gretas tilltag, det lät inte som den systern som två år tidigare hade flyttat hemifrån och in i ett arrangerat giftermål. Kanske var det därför hennes reaktion var att vifta bort det. Men när Greta greppade tag i hennes kappärm och upprepade orden om att hon måste lova, var det vad hon gjorde. De skulle hålla ihop.
Hon fylls av värme när hon tänker på Greta – systern ger henne allt det som modern aldrig har förmått. Från skåpet tar hon fram en burk inlagd sill och skär upp en bit amper smulig ost som hon lägger på ett fat, just den sorten som Johan föredrar till rågbröd.
Klockan slår nio slag, det sista är svagt och orkar inte hålla ut klangen. Hon tar nyckeln och vrider upp uret, hoppas att den inte har sackat efter.
Hon sätter sig till bords, framför ligger två orörda tallrikar med kall potatis. Hon försöker se ut genom fönstret, men det är för mörkt ute, tillbaka ser två trötta ögon med mörka ringar under. Han borde vara här nu. Måtte det inte ha hänt någonting.
När klockan blir halv tio förlikar hon sig med att han inte kommer. Han har säkert gått till någon av Kåkstadens lönnkrögare efter arbetsskiftet. Skulle det ha varit en olycka i gruvan hade hon vetat det nu.
Hon hänger av sig kläderna på en stolsrygg och fäster håret med en knut i nacken. Naken tassar hon bort till kommoden och häller upp vatten i emaljfatet från ämbaret. Hon gnider rysstvålen mellan händerna tills den löddrar. Ansiktet tvättar hon först, därefter armhålorna, underlivet och slutligen fötterna. Hon torkar sig med en linnehandduk, drar med fingrarna över de röda märkena på magen. De kommer blekna med tiden, men minnet av Hilma och Olof kommer inte att göra det. Hon sväljer upprepade gånger – orkar inte gråta mer. Istället drar hon sänglinnet över huvudet.
Klockan passerar elva, det är lika bra att försöka sova, hon och Greta ska förbi
handelsbodarna imorgon. Hur Johan ska orka med morgondagens skift är hans bekymmer.
Innan hon kryper ned i utdragssoffan fyller hon spisen med ved. Det smäller i brasan, gran var det hon fått tag på. Om kanske två timmar behöver hon gå upp och lägga på mera ved. Men
om han inte kommer hem kanske hon struntar i det. Hennes kläder behöver inte hänga på tork över natten. Istället tar hon fram en yllepläd från kofferten.
Kåkstaden i Malmberget, april 1896
11
Anja tar pannan från spisen, det ryker när hon häller upp vattnet i emaljfatet som står på kommoden. Fönsterrutan immar igen. Hon släpper inte fönstret med blicken när hon ställer ifrån sig vattenkokaren på diskbänken bakom sig. Hon lutar fram och drar med fingret i fukten. Från avtrycket bildas rännilar av vatten som letar sig ned för glaset och fångas upp av karmen – tre ojämna streck blir det och påminner om varje barn hon hållit i famnen och förlorat.
Strupen sväller när hon minns den sista gången. Knappt ett halvår sedan. De hade inte pengar till den billigaste kistan. Johan gormade på handlaren och menade att det var ocker att ta ett så högt pris för en liten kista. Själv stod hon en bit därifrån och kände blusen strama i halsen och öronen hetta under sjaletten. När Johan och handlaren höjde rösterna, gick hon fram och drog Johan i rockärmen. De tvingades lämna kisttillverkaren Marklund tomhänta. På vägen hem berättade Johan att avlöningen varit dålig. Hon tystnade. Dagen därpå snickrade Johan ihop en kista av trälåren. Det vred om i magen på henne för att deras pojke skulle möta den eviga vilan i en förvaringslåda för brännved. Johan förstod inte olusten som hon kände och han lämnade huset i några dagar. Men Greta kom med sidenband att klä insidan med.
Med tårarna brännande bakom ögonlocken arbetade systrarna genom natten och fäste en volang runt innerkanten. Det förlöste henne och formade ett farväl till pojken som hon aldrig fick lära känna.
Från hinken på diskbänken skopar hon kallvatten och blandar ut det heta vattnet. Hon drar borsten genom håret, fångar upp det i nacken i en knut. När hon böjer sig ned för att skölja ansiktet stannar hon upp. Det går inte längre, hon kan inte fortsätta i ovisshet. Den suger tag i anklarna och drar henne ned i myrens sura vatten. En bit bort finns den torra mossen med knotiga, uråldriga tallar och utblommat blåbärsris. Hon föreställer sig att hon kan ta sig dit, för det behöver inte vara som hon befarar. Om det inte vore för den plötsliga tröttheten skulle inte tankarna vandra längs de stigarna. Visst hade den gångna vintern varit sträng och på gränsen till evig. Med vårens antågande förväntar hon sig alltid att solljuset ska väcka henne.
Men som oftast uteblev nystarten även den här gången och hon försjönk djupare ned i dvala.
När Johan ängsligt frågade hur hon mådde, viftade hon bort det med en ursäkt om att sömnen
