Carl Jonas Love Almqvist (1793–1866)
Av Johan Svedjedal
Carl Jonas Love Almqvist är kanske den svenska litteraturens mest mångsidige författare. Hans författarliv omfattade både romantiken och realismen som litterära epoker, och han blev en mästare i alla tidens genrer. I sitt författarskap var han en svensk motsvarighet till beundrade utländska storheter som lord Byron, E. T. A.
Hoffmann, Victor Hugo, Charles Dickens och Eugène Sue. Almqvist liknade en hel litteratur i en person. För honom fanns inga gränser mellan berättande, filosofi, estetik och politik. Allt var aspekter på den stora religiösa kraft som strömmade genom världsalltet, den kärlek som var alltings grund. Förtröstan på den gjorde honom till sin tids främste litteräre upprorsman.
Litteraturbanken publicerar Almqvists Samlade Verk, som sedan 1993 utges i bokform. Den följande översikten ger huvuddragen i Almqvists liv och verk. Från texten finns många länkar till ställen i Samlade Verk där enskilda verk diskuteras mer utförligt, liksom till annat kringmaterial. Karakteristikerna av verken har därför hållits korta i denna presentation.
Barndom och studier
Carl Jonas Love Almqvist var son till Carl Gustaf Almqvist (1768–1846) och Brite Louise Gjörwell (1768–1806). Hans hemtrakter var Uppland och Södermanland.
Pappan var krigskommissarie, men hade också börjat satsa på lantbruk. Almqvist, som var deras första barn, föddes i makarnas våning på Drottninggatan i Stockholm, med utsikt över Adolf Fredriks kyrka. Han döptes till Carl Jonas Louis (alla förnamnen efter släktingar), men kallades redan från början för Love. Under de följande åren fick han två syskon, August (1798–1870) och Louise (1803–1886). Familjen var välbärgad och hade, enligt tidens sed, gott om tjänstefolk.
År 1796 flyttade familjen ut till egendomen Antuna, vid Edssjön ett par mil norr om Stockholm. Almqvist utbildades delvis i hemmet av en informator, men hans skolarbete
övervakades också noga av morfadern, den lärde Carl Christoffer Gjörwell (1731–
1811), en litterär mångsysslare som har kallats ”de lärda mödors patriark”. Gjörwell drömde om att Love skulle bli en lärd, kanske professor i historia i Uppsala.
Almqvists barndom var trygg och ljus, men den skakades av två katastrofer år 1806.
Sedan fadern hade gjort några äventyrliga affärer blev familjen tvungen att sälja delar av sina egendomar. Och vid slutet av sommaren avled Almqvists mor i en lungsjukdom.
Tolvåringen drabbades av en kris som han själv tolkade i religiösa termer, men som naturligtvis hade starka inslag av sorgearbete.
Almqvists utbildning fortsatte i Stockholm, där han också fungerade som något av en amanuens åt morfadern. Sommaren 1808 antogs Almqvist vid Uppsala universitet, där han studerade med sikte på en karriär som ämbetsman – men sannolikt också med baktankar på att kunna bli professor i historia. Hans studietid sammanföll med den för den unga generationen av Uppsalaromantiker (”fosforisterna”), men Almqvist verkar knappast ha haft något samröre med dem. Däremot ägnade han sin tid i Uppsala åt att också fördjupa sig i religiösa skrifter, bl.a. av Emanuel Swedenborg.
Litterärt sett tillhörde Almqvist vid denna tid närmast en överlevande gustaviansk salongskultur, en där litteratur ofta skrevs för att användas för skämt och tillfällesdikter i familjekretsen. I dessa dikter tränade han sig till språkkonstnär; många av dem var också skrivna till melodier och avsedda att sjungas vid uppvaktningar på
bemärkelsedagar. Umgängeslivet i familjen blev också intensivare sedan pappan 1810 hade gift om sig med Agneta Catharina (Agnes) Altén (1789–1837). Almqvist kom väl överens med den bara fyra år äldre styvmodern. Hon fick tre barn som alltså blev hans halvsyskon, Carolina (1810–1881), Fridolf (1814–1866) och Victor (1817–1872).
Almqvist tog sin magisterexamen i juni 1815, men han hade i praktiken avbrutit sina studier drygt ett år tidigare. Då flyttade han till Stockholm där han försörjde sig som informator i en finländsk familj, Hisinger, som under vinterhalvåret vistades i
Stockholm och under somrarna på sin egendom Fagervik i Finland. Situationen var inte ovanlig, men ändå egendomlig. Almqvist tillhörde själv samhällets elit, men trots det tillhörde han nu nästintill tjänstefolket hos sina gelikar. Situationen gav honom ett dubbelt perspektiv på livet i samhällets övre skikt – dels självklart införstått, dels skeptiskt genomskådande.
Almqvist stannade som informator hos familjen till 1818, men hade andra uppdrag vid sidan om. Viktigast var hans tjänstgöring i Ecklesiastikexpeditionen. Där blev han
Romantisk och religiös reformator
Under dessa år gick Almqvist över till romantiken, samtidens litterära ungdoms- och moderörelse. Till skillnad från de flesta svenska kollegorna kom Almqvist snart att ansluta sig till den socialt radikala riktningen inom romantiken. På samtiden anlade han ett religiöst perspektiv enligt vilket mycket i samhällslivet framstod som humbug och falskhet. Hans egentliga debut i tryck, Hvad är kärlek? (1816) var just en sådan satir över känslolöshet och hyckleri.
Almqvist började utveckla en religiös åskådning som byggde på känslan av en direkt kontakt med Gud och Guds ord. Kyrkan såg han som en delvis onödig institution, ett uttryck för samhällets maktutövning och förflackningen av den verkliga, innerliga tron.
Hela tillvaron vibrerade för honom av löftet om enheten med Gud, av den kärlek som flödade genom hela skapelsen. För omgivningen kunde Almqvist te sig hypnotiskt vältalig när han utlade tankarna om alltings enhet – men också nästan egendomligt avsöndrad från gängse mänskliga hänsyn. Under de kommande åren kom han ofta att te sig ”demonisk”, upphöjd, oförklarlig och lätt skrämmande. Med Gud på sin sida
betraktade Almqvist samhället med strängare blickar än många samtida orkade med.
Vid mitten av 1810-talet gick Almqvist med i flera religiösa-politiska sällskap. Först anslöt han sig till det nationalistiska Manhemsförbundet (1816), främst avsett för att fostra skolpojkar, sedan till det swedenborgska Pro fide et caritate (1817) och det likaledes Swedenborgsinspirerade MannaSamfund (1817), där han var en av grundarna.
På vägen skaffade han sig också en trogen vän och beundrare, den unge militären Janne Hazelius, samtidigt som han fortsatte sitt författarskap. Det bestod av sagor och
exotistiska berättelser, men också av teoretiska skrifter. Med en skrift om
Manhemsförbundet väckte han närmast skandal – men det gjorde också att de ledande bland de unga romantikerna fick upp ögonen för Almqvist. Han började nu medarbeta i deras kalendrar, Hermes och Opoetisk Calender för Poetiskt Folk, där han publicerade romantiska konstsagor som Guldfogel i Paradis och Rosaura, packade av symbolik och vackra ord. Några år tidigare hade han visat sin skicklighet som sagoefterbildare genom att skriva Grå Kappan (1818), en berättelse som länge togs för en verklig folksaga och i decennier kom ut i nya upplagor.
Almqvist arbetade länge på ett epos med titeln Karmola (till stora delar skrivet 1817), en egenartad saga som han omarbetade i lager på lager utan att bli nöjd eller
färdig. I symbolisk form skildrar det kampen om människan mellan himlen och
helvetet. Viktiga verk som blev fullbordade var Murnis (1819) och Amorina (början av 1820-talet). Bägge var radikala försök att hantera känslan av vantrivsel i tiden, liksom att avskaffa skillnaden mellan det himmelska och det jordiska livet. I Murnis drömde han, inspirerad av Swedenborg, om den erotiska lycka som väntade människor i himlen.
Den var ett försök att skriva en idyll, medan Amorina snarast var ett ironiskt och bittert försök att komma tillrätta med det nuvarande jordelivet. Där angrep han det förljugna och perverterande livet i samtidens Sverige, ett land där den religiösa oskulden tycks dömd att gå under. Verket är en blandning av rövarroman, helgonlegend, prästsatir och hembygdsskildring. Och Henrika / Amorina är en i en lång rad almqvistska hjältinnor genom vilken himlen skymtar på jorden. Murnis och Amorina var hans största
satsningar dittills, men inget av dem publicerades vid tillkomsten. Murnis var för erotiskt frispråkig, medan Amorina förstördes av en brand hos förläggaren när boken var nästan färdigtryckt. Bägge utgavs långt senare i omarbetad form – överhuvudtaget var Almqvist som författare förtjust i att omarbeta sina verk, även som själva
tillkomsten ofta var snabb.
Författarskapet var nu huvudsaken för Almqvist, men han fortsatte i Ecklesiastikexpeditionen, där han arbetade som kopist (alltså avskrivare och renskrivare). Arbetet tedde sig tröstlöst och närmast meningslöst vid sidan om hans planer att förverkliga ett himmelrike på jorden. Inte blev saken bättre av konflikter med överordnade eller att han började få rykte om sig som en person som spred farliga läror.
Tankarna från Manhemsförbundet ansågs ha gjort minst en person vansinnig, samt ha lett till att ett äktenskap kraschade. Redan vid början av 1820-talet hade han börjat planera för en flyttning från Stockholm. Vad han sökte var en plats där han kunde förverkliga drömmen om vad han kallade ett ”idealiserat bondeliv”, alltså jordbruk kombinerat med författarskap.
Värmland – ett ”idealiserat bondeliv”?
Planen genomfördes 1824, när Almqvist tillsammans med några vänner flyttade till Värmland för ett lantlivsexperiment. Med sig tog han en ung kvinna vid namn Anna Maria Andersdotter Lundström (1797–1868). Almqvist hade lärt känna Maria på
Antuna och de hade varit hemligt förlovade i nästan tio år – så hemligt att många av hans vänner inte ens visste att hon fanns. Maria kom från enkla förhållanden och de flesta i Almqvists krets såg förhållandet som en märklig mesallians. I
högreståndskretsarna skulle Maria alltid förbli en främling, föremål för skvaller och misstänksamhet.
Bakom flyttningen till Värmland låg Jonas Waern, en av vännerna från
Manhemsförbundet. Han hade nyss övertagit Adolfsfors bruk i Köla socken, nära norska gränsen (närmaste större ort var Arvika), och kunde erbjuda vännerna mark i närheten. Meningen var att också Janne Hazelius och hans yngre bror Gustaf skulle flytta med, liksom Almqvists syster Louise. Men Janne Hazelius, Almqvists närmaste vän, drog sig ur på ett sent stadium. Genom lantlivskolonin gick en spricka redan från början. Och den skulle snart vidgas.
Almqvist och Maria gifte sig den 4 mars 1824 i Skillingmarks kyrka. Han och Gustaf hade köpt varsitt boningsställe i Graf i Köla socken. Under hösten lät Almqvist bygga ett hus där, samtidigt som han och Maria ägnade sig åt jordbruk (de bodde på
Skillingsfors bruk, en annan av Waerns egendomar). I oktober eller november 1824 flyttade de in i sitt hus. Där födde Maria i slutet av april 1825 en son, Ludvig.
I sina brev skildrade Almqvist lantlivet som en idyll, ett stilla och innerligt liv. För omvärlden var den deklassering som flyttningen innebar mest bisarr. Många nyfikna besökare ville beskåda experimentet. Tidningarna skrev om det, ofta nedlåtande eller avhånande. Men sanningen om kolonin var både mindre innerlig och mindre bisarr.
Gustaf Hazelius var den ende som verkligen slet med jordbruk medan Almqvist verkar ha lagt mest tid på att skriva. Det var under tiden i Värmland som han fick idén till att skapa ett stort poetiskt samlingsverk, det som så småningom blev Törnrosens Bok. I sin första version kallades det Jordens Blomma, och syftade till att bli en poetisk-religiös världshistoria där alla slags verk kunde rymmas. Nya verk flödade ur Almqvist under månaderna i Värmland, de flesta mer eller mindre goda efterhärmningar av genrer som var populära bland romantikerna. Bland annat skrev han där Ormus och Ariman, en lika bister som rolig uppgörelse med byråkratin i Stockholm – den politiska rationalitet som driver planeringen så långt att den upprättar ett ”gatugångsreglemente” för att reglera när och var människor får gå utomhus. Samtidigt är Ormus och Ariman något av ett förtäckt självporträtt, en reflexion över de två principer – förnuft och fantasi – som Almqvist såg som de motsatta polerna i sitt medvetande.
Kolonin i Värmland blev inte långlivad. Isoleringen frestade på vänskapen, och snart
uppstod konflikter mellan Almqvist och Jonas Waern. Redan sommaren 1825 hade Almqvist beslutat att sälja huset i Värmland. Med familjen återvände han till Stockholm i början av hösten 1825. Lantlivsexperimentet hade då varat ungefär ett och ett halvt år, och av dessa månader hade Almqvist och Maria bott ungefär halva tiden på
Skillingsfors bruk.
För Almqvists litterära framtid var Värmlandstiden helt avgörande, men för omvärldens bild av honom var den närmast förödande. Genom den förstärkte han det rykte han fått från Manhemsförbundet som en opålitlig svärmare.
Skolman och succéförfattare i Stockholm
Efter återvändandet till Stockholm försörjde sig Almqvist en tid som korrekturläsare, men han fick snart nya uppdrag som informator. Mellan hösten 1826 och våren 1828 vikarierade han som lärare i svenska och engelska vid Kungl. Krigsakademien vid Karlberg. Vikariatet blev början på ett långt yrkesliv som lärare. Från Karlberg värvades Almqvist till en nygrundad experimentskola, Nya Elementarskolan, som startade sin verksamhet i Stockholm hösten 1828. Den hade grundats för att pröva modernare pedagogiska metoder – eleverna hade större eget ansvar och läste mer moderna språk än i andra skolor – och Almqvist blev snart en av de ledande vid skolan. Han var lärare i flera ämnen, utsågs från 1830 till rektor och skrev läroböcker i flera ämnen, bland annat en mycket använd rättstavningslära och en svensk språklära. Nya Elementarskolan gav honom en social ställning, men också en trygg försörjning under de år då han
framträdde som romantiskt snille för en häpen och beundrande publik.
År 1829 föddes familjens andra barn, dottern Maria. Under de kommande åren började spänningar uppträda i Almqvists äktenskap. De bägge makarna passade inte samman, trots den innerliga kärlek de kunde visa varandra. Almqvist levde väsentliga delar av sitt liv ensam vid skrivbordet, och på somrarna gjorde han ofta långa resor ensam. Syftet var att han skulle vila upp sig efter skolåret, men också lära känna Sverige bättre och samla material till sina berättelser. I jämförelse med andra samtida författare blev han relativt berest (inom landets gränser), och han hade en ovanlig förmåga att komma i kontakt med människor från alla samhällsklasser. Som en förfader till vår tids etnologer betraktade han samhällsliv och seder med en öppen, nyfiken blick. Filosofin
bakom detta resande utvecklade han senare i den lilla uppsatsen Hvarför reser du?
(1838).
Åren efter hemkomsten från Värmland blev en tid för sociala och konstnärliga succéer. Almqvist började skriva de drömska och exotiska religiösa musikdikter som senare skulle bli kända under samlingsnamnet Songes. Bland de mest kända finns de innerliga ”Marias häpnad” och ”Du går icke ensam”, men Songes rymde också många dikter där Almqvist tänkte sig in i främmande länder och andra tider – inte minst då de epoker när kristendomen formerades. En bit in på 1830-talet publicerade han också en serie om tolv bländande uppsatser, Några Drag, där han lade fram sina estetiska och pedagogiska idéer. Här utvecklade han teorier om ett antydande skrivsätt, om den sanna religiösa känslan, och om hela världen som ett föremål för estetisk njutning. I Några Drag framträdde Almqvist som ett romantiskt snille enligt tidens smak, en
paradoxmakare och skönhetstörstare som lät konsten uppenbara tillvarons innersta väsen.
Under de här åren började Almqvist också umgås i de viktiga konstnärliga
salongerna, dels hos Malla Silfverstolpe i Uppsala, dels hos tonsättaren Adolf Lindblad i Stockholm. Där fick han möjlighet att pröva sina verk på en kvalificerad publik, inte bara de gamla verk som han skrivit i Värmland och tidigare, utan också de nya som han fortsatte att producera. I salongerna samlades tidens verkliga elitpublik (författare som Atterbom och Geijer var trägna gäster) och för de imponerade åhörarna framstod Almqvist som en litterär trollkarl, ett allomfattande geni av allra modernaste slag.
Almqvist skrev i alla genrer (och blandade dem gärna); han skrev musik, lyrik, dramatik och epik; han skrev om Sveriges nutid, men också om dess förflutna, om alla länder och tider. Hans författarskap tycktes omfatta allt från de grå svenska torpstugorna till den skimrande himlen.
Törnrosens Bok
År 1833 började Almqvist ge ut sitt stora samlingsverk Törnrosens Bok. Det skedde först med den så kallade duodesupplagan, döpt efter böckernas format (ungefär som en modern pocketbok), som utkom med 14 delar från 1833 till 1851. Duodesupplagan följdes sedan av imperialoktavupplagan, utgiven i tre pampiga delar från 1839 till 1850.
I duodesupplagan publicerade Almqvist främst nyskrivna verk, medan
imperialoktavupplagan var mer av ett senkommet försök att realisera det samlingsverk han planerat i Värmland.
Genom hela Törnrosens Bok löper samma berättarfiktion. Verket består av berättelser och föredrag som varje kväll framförs i den gula salongen i Herr Hugo Löwenstjernas jaktslott, någonstans i Närke. Herr Hugo är lärd och tankspridd, en samlare och studiosus med omättlig aptit på berättelser och världen. Runt honom samlas släktingar av flera generationer och med olika temperament, men den viktigaste och mest spännande berättaren är en viss Richard Furumo, en sorts blandning av bonde och herreman som bor att par mil från Jaktslottet. Richard Furumo är demonisk och
oförutsägbar – hans berättarkonst blåser nytt liv i berättaraftnarna på Jaktslottet. Med Richard Furumo som den främste bland likar blev Törnrosens Bok en oändligt rymlig behållare för berättelser från alla tider och alla länder. Den var en sorts världshistoria, om än ofta i glimtar och fragment, snarare än i breda berättelser eller genomarbetade översikter. Någon riktigt fast plan fanns inte bakom Törnrosens Bok – annat än kanske att den skulle avspegla Almqvists utveckling och personlighet. Törnrosens Bok blev därför något av ett ”själspoem”. Meningen var också att den skulle varit ett romantiskt allkonstverk, ett som blandade lyrik, dramatik, epik, filosofi och musik. Nästan allt gick att åstadkomma, men musiken visade sig för besvärlig tryckeritekniskt och fick i stort sett uteslutas.
Utgivningen av Törnrosens Bok började med tre delar samtidigt, bland annat
innehållande ramberättelsen Jagtslottet (där Richard lockas att bli en av berättarna) och Hinden (på en gång en intrikat berättelse om ett triangeldrama, en uppvisning i
metafiktiva speglingar, och en skildring av herrgårdsliv i tidens högreståndsskikt).
Törnrosens Bok blev snabbt en succé (inte minst genom den berömmande recension
som Atterbom skrev), och Almqvist blev nu en författare att verkligen räkna med.
Under de kommande åren varvade han utgivning av läroböcker med nya delar i sitt stora samlingsverk, bland annat ambitiösa läsdramer som Ramido Marinesco och Signora Luna.
År 1834 var han framme vid Drottningen Juvelsmycke, en berättelse om mordet på Gustaf III där den märkliga figuren Tintomara spelar en viktig roll. Hon har beskrivits som en androgyn, en blandning av man och kvinna, men för Almqvist var hon snarare en föreningslänk mellan natur och kultur, mellan jord och himmel – han kallade henne
kanske mest beundrade verk (berättelsen är också elegant konstruerad för att motsvara alla de krav på mångtydighet och lekfullhet som tidens estetik ställde), men i samtiden blev den närmast ansedd som ännu ett utslag av Almqvist bisarreri. En ung estetiker, Carl August Hagberg, utsatte den också för att krasst angrepp i en Uppsalatidning. Det var den första vindilen från den storm som skulle drabba Almqvist om några år.
Slutet av 1830-talet blev en tid av omorientering för Almqvist. Den politiska
laddningen ökade i Sverige, och han kom allt mer att närma sig de liberala idéerna, om än från personliga och religiösa ståndpunkter, snarare än från dagspolitiska. Han utvecklades till en radikal demokrat, en samhällskritiker som vände sig mot de krav på underordning som drabbade fattiga och kvinnor i dåtidens starkt hierarkiska samhälle.
Åsikterna var så djärva att Almqvist delvis hemlighöll sina nya tankar, även om de märktes i olika sammanhang. Att offentligt gå över till liberalismen var ett stort steg socialt sett. Almqvist tillhörde det romantiska lägret och romantikerna hade i Sverige sedan länge intagit en konservativ position. De tillhörde de maktägande kretsarna och betraktade liberalismens krav på frihet och rättvisa som ett sabotage mot det bestående.
Vännerna noterade hans radikalisering med viss bävan, ungefär som han förberedde ett förräderi. Under tiden började Almqvist söka efter andra yrkesvägar. År 1837 lät han prästviga sig, en handling som var kontroversiell eftersom vännerna såg den prästed han avlade som ett svek mot både hans tidigare kyrkokritiska hållning och mot prästämbetet.
Året efter prövade han en annan utväg genom att söka en professur i estetik och
moderna språk vid Lunds universitet (sluttjänsten för många av romantikerna hade varit just en professur). Ingetdera gav honom någon ny tjänst (efter en serie högre
akademiska intriger tillföll professuren i Lund den blivande Shakespeareöversättaren Carl August Hagberg, Almqvists vedersakare från debatten om Drottningens
Juvelsmycke), men ansträngningarna visade att Almqvist ville bryta upp från sitt gamla
liv. Slutet av trettiotalet var för honom en tid av otålighet, år av missnöje och utbrytningsförsök.
År 1838 gav Almqvist på en gång ut fyra nya band av Törnrosens Bok. Anslaget hade blivit mer realistiskt (om än ofta i högreståndsmiljöer) och tematiken i
berättelserna gällde ofta sociala reformer och olika sätt att tillförsäkra människor möjlighet till frihet. Litterärt sett var repertoaren bred. I de fyra banden fanns bland annat den estetiska meditationen Skaldens Natt, den thrillerbetonade Palatset (som utspelas i japansk miljö), ett par lovsånger till strävsamhet och hjälpsamhet i form av berättelsen Kapellet (i sydsvensk fiskarmiljö) och betraktelsen Svenska Fattigdomens
Betydelse, liksom en älskvärd brevkomedi, Araminta May (i högreståndsmiljö) och en
rafflande brottmålshistoria, Skällnora Qvarn.
Meningen var också att utgåvan skulle ha omfattat den korta romanen Det går an och programskriften Europeiska missnöjets grunder, men av försiktighetsskäl beslöt sig Almqvist för att hålla dem tillbaka. Han förutsåg den skandal de skulle väcka.
Det går an
1839 blev Almqvists litterära mirakelår. Han utgav en rad verk, både nyskrivna och äldre, som tydligare än någonsin visade på hans litterära mångsidighet. Det var som om han i en person varit en hel litteratur. Han påbörjade utgivningen av den stora
kulturhistoriska Menniskoslägtets Saga, ett geografiskt-historiskt verk som närmast avsåg att demonstrera liberalismens historiska nödvändighet. Han var den konstnärlige ledaren i en serie ”Folkskrifter”, utgiven av förläggaren N. W. Lundequist och avsedd att spridas till den läsovana allmogen på landsbygden – där bidrog Almqvist bland annat med meditationen Arbetets Ära och en pedagogisk skildring av ett ungt torparpars vedermödor, Grimstahamns Nybygge. Och han gav ut ännu en del av duodesupplagan av Törnrosens Bok, till stor del bestående av omarbetade tidningsartiklar med radikal politisk och estetisk tendens.
Samtidigt återvände han till sin ungdomsdiktning. Han gav ut en omarbetad (och mildrad) version av Amorina. Och han publicerade äntligen, efter långa förberedelser, början av det stora verk där han återvände till 1820-talets romantiska helhetsbygge, den första delen av imperialoktavupplagan av Törnrosens Bok. Där försökte han förverkliga delar av den ursprungliga planen för Jordens Blomma. Han gav också gott om utrymme för sina musikdikter (som av trycktekniska skäl måst lämnas utanför duodesupplagan) – även om Songes av praktiska skäl inte kunde beredas plats i den första delen.
Alltsammans var som ett fyrverkeri av litterär briljans, och den färgrika raden av nya verk gjorde honom mer hyllad och omdebatterad än någonsin tidigare. Och då återstod ändå, innan året var slut, utgivningen av hans mest omtalade verk.
Det går an utkom på Lars Johan Hiertas förlag i december 1839. Förlagsnamnet var en politisk stridssignal. Liberalen Hierta tillhörde de mest politiskt avskydda personerna bland de konservativa romantikerna. Hierta var också en av tidens mest framstående
bokförläggare (representant för en modern bokmarknad som romantikerna också föraktade), och Almqvist hade också börjat medarbeta i dennes Aftonbladet sedan början av året. Tillsammans blev det ett Almqvists ”avfall” till liberalismen långt mer dramatiskt än Erik Gustaf Geijers året innan.
Det går an berättar en på ytan vardaglig historia – det unga paret Sara Videbeck och
Albert träffas på en resa och beslutar sig för att leva samman utan att vara gifta. I händelserna ligger emellertid en utopisk och polemisk berättelse om samtidens Sverige.
Det går an talar om och för kvinnans rätt att själv försörja sig (näringsfrihet), liksom att
ge henne makten att inte bindas i äktenskap och en patriarkal rättsordning. I romanens form är den en liberal önskedröm om en jämlik framtid.
Utgivningen av Det går an orsakade en av den svenska litteraturens största debatter.
I tidningarna skrevs för och emot. De flesta av Almqvists forna vänner vände sig från honom (1840 växlade han exempelvis avskedsbrev med Atterbom), och många
författare skrev följdberättelser som ville visa att följden av det ”fria äktenskapet” skulle bli att Albert och Sara skulle göra varandra illa. Ivrigt skildrade de den misstänksamhet som skulle möta det ogifta paret, de problem som skulle komma när Albert förälskade sig i någon annan och Sara blev ensam ansvarig för barnen. Somliga av följdskrifterna var skrivna som uppbyggelseberättelser, andra snarare som pornografiska
tankexperiment. De utkom i snabb takt – från februari 1840 till juli 1841 utkom sex sådana negativa följdskrifter, skrivna av bland andra Malla Silfverstolpe, Vilhelm Fredrik Palmblad och August Blanche. Det akademiska Uppsala och det publicistiska Sverige förenades mot den gemensamma fienden. Almqvist började kallas ”Det-går-an- prästen” – ett epitet som för samtiden innebar en skärande motsägelse, frihetens ”Det går an” och samhällsbevarandets präst.
Det går an ledde snart till att Almqvist förlorade sin försörjning. Motståndet från
Nya Elementarskolan (där ledningen fruktade att rektor Almqvists roman skulle skandalisera skolan och äventyra dess framtid) ledde till att Almqvist i praktiken blev tvingad att säga upp sig. Därmed berövades han den ekonomiska trygghet som låtit hans författarskap utvecklas fritt sedan slutet av 1820-talet.
Dessutom startade Uppsala domkapitel något som liknande en irrlärighetsprocess mot honom, om än i mild form. Eftersom Almqvist var prästvigd inom stiftet hade domkapitlet möjligheten att avkräva honom redogörelser för hans kristna tro och hållning som präst. Under de följande åren avpressades Almqvist åtskilliga sådana deklarationer (initiativet kom från hans gamla fiende biskopen Christian Erik
Fahlcrantz). Domkapitlet kunde dock aldrig hitta något som motiverade att han fråntogs sitt ämbete.
I praktiken hade Det går an ändå omöjliggjort en framtid som präst för Almqvist.
Istället fick han under de återstående åren försörja sig som författare på marknadens villkor, som utgivare av romaner och som journalist. Han blev en professionell
författare på den bokmarknad som hade börjat växa sig ekonomiskt stark i Sverige från 1830-talet. Samtidigt fortsatte debatten om Det går an under flera år. Almqvist
försvarade sig i skrift på flera håll, och utvecklade sina tankar om samhället i den stora programskriften Europeiska missnöjets grunder. Där analyserade han hur samhällets institutioner – stat, äktenskap, kyrka – kvävde människors möjligheter till lycka. Frihet och rättvisa var hans paroller. Och det skulle gälla alla människor, oavsett kön eller klass. Almqvist var nu en radikal demokratisk liberal.
Författare utanför ämbetet
Från början av 1840-talet blev Almqvist en förläggarnas författare, en eftertraktad skribent som kunde förhandla sig till goda honorar. Tidens mest populära berättare var alla kvinnor – Fredrika Bremer, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén – men Almqvist försökte tävla med dem om publiken. Inte minst gjorde han det genom att skriva i tidens populära genrer: familjeromanen, samtidsrealism, den politiska
konspirationsromanen, den historiska romanen. Som andra samtida författare arbetade han helst i det stora formatet. Omfånget på romanerna drevs, genom hela Europa, vid denna tid upp av att författarna inte arvoderades efter försäljningen, utan efter böckernas längd. Almqvist fick därför överge den knapphetens och antydningens estetik som han utvecklat under trettiotalet.
Samma system för arvode gällde ofta för lärda verk, en genre som Almqvist också arbetade i, inte minst med tanke på att trots allt kunna meritera sig för ett statligt
ämbete. Ett stort arbete lade han ner på Ordbok öfver Svenska Språket (häfte 1–2, 1840–
1842). Den var ett språkvetenskapligt pionjärverk som dock inte hann längre än till ordet Brand innan utgivningen avbröts. Almqvist varken hann eller orkade fullfölja arbetet.
Under de första åren av fyrtiotalet skrev Almqvist flera romaner som blandade
samtidsskildring med politiska idéer och motiv. Amalia Hillner (1–2, 1840) ställer bland annat frågan om det är möjligt för en människa att älska fler än en person samtidigt (problematiken är förknippad med kärleksläran i Det går an). Gabrièle Mimanso (1–3, 1841–1842) är en stor politisk roman med motiv från samtidens Frankrike. Romanen bygger på intryck från en några månader lång resa till Paris hösten 1840 och handlingen cirklar kring de förtryckta massornas berättigade krav på rättvisa, liksom kring risken för att onda ledare förvränger deras rättvisa sak för egna syften. Tre Fruar i Småland (1–3, 1842–43) handlar om försök att ge brottslingar ett bättre liv för att omvända dem.
Tre andra romaner följde under decenniet, alla tidstypiska nystan av politisk utopism och invecklade intriger. De visade alla på Almqvists förmåga att lämpa sitt skrivande efter läsarnas smak. Tidigare hade han gjort det efter en romantisk elitpublik
(Drottningens Juvelsmycke är sannolikt det förnämsta exemplet), men nu gjorde han det efter en allmän och anonym bokhandelspublik. Almqvists fyrtiotalsromaner blev inte mer än modesta framgångar hos publiken, och från kritikernas sida blev mottagandet kallsinnigt. Undantagen var de berömmande recensioner som Almqvist själv ibland publicerade anonymt i pressen.
Bredvid detta fortsatte Almqvist att skriva journalistik i Aftonbladet, senare också i den liberala Jönköpings-Bladet. Han utvecklade publicistiska kontakter i Jönköping och under en period bodde också hans hustru och son utanför staden; den främsta
anledningen var att Ludvig skulle avsluta sin utbildning till militär i trakten. Flyttningen gjordes möjlig genom att Almqvist donerade större delen av sina tillgångar till barnen.
Planen var att han själv skulle försörja sig genom publicistisk verksamhet i Stockholm, men den föll sönder när han drabbades av en efterhängsen ögoninfektion under år 1844.
Sjukdomen hindrade honom från att arbeta och drog kostnader för läkarvård. Vid början av decenniet hade Almqvist varit en av landet bäst betalda författare. Men från mitten av decenniet mörknade hans ekonomiska situation obarmhärtigt.
När Karl XIV Johan avled våren 1844 hoppades Almqvist först att tronskiftet skulle öka hans möjligheter att få en statlig tjänst. Kungens inflytande över utnämningarna var betydande och den liberalt orienterade Oscar I (av liberalerna kallad ”Framtiden”) hade makten att ge Almqvist ett ämbete. Almqvist samlade dokument om och av sig själv (inklusive inlägg från kontroversen med Uppsala domkapitel) till en sorts vitbok, C. J.
L. Almqvist. Monografi (1844–45), säkert med syftet att influera kungen. Och under en period sökte han förhoppningsfullt flera tjänster som präst. Men kungen tvekade att utnämna den kontroversiella Almqvist, som blev kvar i liberal publicistik och
fabrikation av romaner. Efter ett par år valde han att ta fast anställning på Aftonbladet.
Jämte Hierta var Almqvist den ledande i tidningen, och erbjöds faktiskt att köpa den.
Den fasta lönen från Aftonbladet gav Almqvist möjlighet att återvända till sitt älsklingsverk, Törnrosens Bok. Han utgav ytterligare två band av
imperialoktavupplagan, innehållande bland annat Songes, några omarbetade konstsagor, ett knippe fornnordiskt inspirerade sagor (inte utan ironisk spexighet), och ett par nyskriva pjäser. Här fanns också reviderade versioner av några av hans mest utmanande verk: Murnis, Det går an och Europeiska missnöjets grunder. De bägge volymerna var en summering av en lång författarkarriär, ett senkommet försök att fullborda det majestätiska program för en poetisk världshistoria som en gång hade skapats av en idealiserad bonde i Värmland. Men Almqvists litterära rykte var nu översållat av ärr från dagspolitiska strider i pressen, solkat av läsarnas minnen av de alltmer förströdda romaner han givit ut under decenniet. Han, som intensivare än de flesta författare försökt överskrida tid och rum i sina berättelser, hade blivit dess fånge.
Katastrof i en sopptallrik
År 1851 inträffade vad som kallats den Almqvistska katastrofen. Detaljerna i
händelseförloppet är fortfarande delvis oklara, men allt cirklade kring procentaren Johan Jacob von Scheven, som Almqvist lärt känna under 1840-talet i samband med sina affärer (enligt en uppgift skulle Almqvist ha assisterat von Scheven i hans
låneverksamhet). I början av juni började rykten gå i Stockholm om att Almqvist hade stulit reverser på stora belopp från von Scheven. Snart påstods också att Almqvist hade försökt mörda von Scheven med arsenik blandat i brännvin och i en tallrik havresoppa avsedd för von Scheven.
Bevisläget var komplicerat, men Almqvist inväntade inte någon utredning utan flydde snabbt utomlands. Vägen gick via Köpenhamn och Bremen till New York. Efter sig lämnade han en svallvåg av antiliberala artiklar (fulla av karikatyrer av honom och Lars Johan Hierta), liksom en svärm av rykten. De senare förstärktes av fem
promemorior som polisen återfann i hans bostad efter flykten. Fyllda av förkortningar var de svårtolkade, men de rymde en advokatyr i olika sakfrågor som fick Almqvist att te sig opålitlig och bakslug. Tillsammans med de vittnesuppgifter som samlades in i en
noggrann polisutredning framstod promemoriorna som graverande bevis på att Almqvist var skyldig till nästan allt han anklagades för.
Bevisningen var dock inte entydig, och slutsatsen av den rättegång som ägnades frågan blev att Almqvist varken kunde frikännas eller fällas. Undertexten var att han själv borde förhöras. Men frågorna kunde inte ställas eftersom han aldrig återvände till Sverige. Resten av sitt liv fick han leva som efterlyst.
Händelserna kring von Scheven (som alltså inte dog av förgiftningsförsöken) har blivit en av den svenska litteraturhistoriens mest omdebatterade rättsfall. Det har behandlats i flera böcker (både litteraturhistoriska och juridiska), liksom i ett antal fiktionsverk. För somliga tycks Almqvist klart skyldig, för andra snarast det oskyldiga offret för en listig konspiration, åstadkommen av en maktelit som ville klippa bort en farlig liberal från den politiska kartan. Men antagligen behövdes ingen konspiration.
Motståndet mot Almqvist alltsedan Det går an hade drivit honom in i en situation som blivit ohållbar ekonomiskt och mentalt.
I samtidens ögon var Almqvist en dömd man. Men för hans senare litterära rykte blev katastrofen med åren snarast till nytta. Oklarheten kring händelserna gav hans liv en spännande mångtydighet, samtidigt som han av många kunde ses som ett offer för en samtida konservativ komplott – eller åtminstone ett orättfärdigt motstånd. Katastrofen kastade Almqvist utanför ett samhälle som snart skulle tillhöra det förgångna.
Från USA, kärleksfullt och solkigt
För Almqvists generation hade USA hägrat som en demokratisk utopi, ett framtidens, rättvisans och folkstyrets land. Hans liv på kontinenten skulle dock mest bli smärtsamt och solkigt. Han var en man på flykt från sitt förflutna snarare än på jakt efter en framtid. Och med samtida mått var femtiosjuåringen Almqvist en åldring när han steg i land i New York den 22 augusti 1851.
I drygt två år bytte Almqvist vistelseort innan han slog sig ner i Philadelphia i februari 1854. Han bodde på ett pensionat där han snart gifte sig med dess innehavare, Emma Nugent. Försiktigtvis gick brudgummen under ett av de många alias han använde under åren i USA, Lewis Gustawi – Almqvist var ju fortfarande gift i Sverige. Till familjen i Sverige skrev han ingenting om sitt giftermål och hans bigami avslöjades av
forskningen först 1928. Sannolikt var skälet till äktenskapet ekonomiskt; Almqvist var närmast utblottad. Men i sina brev hem låtsades han föga om några problem. Där var han snarast en konversant reseskildrare, full av öm omtanke om familjen och med en hemlängtan som ibland dansar som ljudet av en stråke. Om händelserna kring von Scheven berättar breven ingenting.
I USA försökte Almqvist att tjäna pengar som språklärare och journalist, men mest hjälpte han till på pensionatet. Där fick han gå ärenden och spela piano för gästerna.
Vad som återstod av hans författarskap var främst ett växande manuskript, Om Svenska Rim, där han flydde till det svenska språket genom att pröva olika versformer och olika
lyriska idiom. Resultatet blev ibland skojfriskt, ibland nonsensartat, inte sällan med en sorts desperat intighet. Vad han åstadkom var ofta en antibombastisk poesi, en originell diktning långt bortom samtidens försök till formfulländan och storslagenhet. Det var en sorts förlorarens protest. I Om Svenska Rim fick Almqvist tillfälle att låta pennan löpa, liksom att umgås med gestalterna ur Jaktslottskretsen. När manuskriptet återfanns efter hans död ansågs det närmast litterärt värdelöst. Men för senare tider har det snarare setts som en improvisatorisk och vardaglig befrielse av poesin ur Poesin. För Gunnar Ekelöf blev Almqvists landsflyktsdiktning en vägvisare in i det som blev Strountes.
I juli 1865 lämnade Almqvist hustruns pensionat och reste till Europa. Han kom till Bremen och tycks ha velat återvända till Sverige för att få dö hos sin familj. Men han var fortfarande efterlyst av den svenska polisen och familjen avrådde honom. Hans bror Fridolf hann besöka honom i Bremen, men dottern Maria hann inte resa ner innan Almqvist avled den 26 september 1866.
Efteråt
Almqvist lades först i en fattiggrav i Bremen; inte förrän 1901 kunde hans stoft föras hem och jordas i den Gjörwellska familjegraven på Solna kyrkogård. Vid graven talade då Verner von Heidenstam. Almqvist hade återupptäckts, inte minst via det analytiska lovtalet till honom i Ellen Keys entusiastiska Sveriges modernaste diktare (1894; 1897).
När Almqvist dog var han närmast att betrakta som litterärt bortglömd i Sverige, skandaliserad och förtigen. Forskningen om honom kom dock snart igång och under 1900-talet antog den stora proportioner, först med biografisk och litteraturhistorisk
inriktning, senare med idéhistorisk och textanalytisk tyngdpunkt. Snart fick Almqvist en ställning som en av de centrala klassikerna, en självklar del av kurserna i skolor och på universitet. Men hans verk har också varit levande klassiker för läsarna, återupptäckta av generationer av läsare som alla speglat sin tid och dess angelägenheter i Almqvists litterära värld. Samtidigt har han alltid varit en författarnas författare, en skribent och ett levnadsöde som har lockat till inkännande och insiktsfulla essäer. Tonsättare och
bildkonstnärer har också inspirerats av hans verk. Drottningens Juvelsmycke, Songes och Det går an är numera hans mest älskade verk, men tidigare uppskattades mer verk som Kapellet och Svenska fattigdomens betydelse, vilka uppfattades som utslag av en svensk nationalkänsla.
Almqvists författarskap är lika svårt att fånga som individerna i en art fjärilar på en avlägsen ö. Romantiker och radikal, kristen och liberal, dundrande profet och innerlig samtalare, realist och fjärrandrömmare: Almqvists fantasi tycks omspänna alla sätt att skriva, alla tider och alla världsdelar. I dammolnet efter hans skrinda på en svensk sommarväg plockar läsaren exotiska apelsiner, glimrande av en stråle från himlens eviga ljus.
