late Miss Margaret Montgomery

Full text

(1)

(2) Ipresenteo to. of tbc. Xflntveröit? of ftoronto. The Sstate of the late. Miss Margaret Montgomery.

(3) Digitized by the Internet Archi ve 1. in. 2014. https://archive.org/details/valdadikterOOberg.

(4)

(5) BO. BERGMAN. VALDA DIKTER.

(6)

(7)

(8)

(9) BO. BERGMAN. VALDA DIKTER TREDJE UPPLAGAN. STOCKHOLM ALBERT BONNIERS FÖRLAG.

(10) STOCKHOLM ALB. BONNIERS BOKTRYCKERI 1923.

(11) i. HJÄRTAT.

(12)

(13) HJÄRTAT. Hjärtat skall gro av drömmar,. annars är hjärtat armt. Liv,. Liv,. Så och. gå. ge oss regn som strömmar.. ge oss blir. med vi. sol. ett. mot. vemod och. och varmt.. ax omsider,. det. tack. till. allt. skördetider, vinterkallt..

(14) 8. STJÄRNÖGA. du som jag mött. Stjärnöga, långt. försvunna. i. tider,. nu är det kvälldags, och min ungdom. Irrbloss,. som. slockna så. till. vila. trött. skrider.. världen har tänt,. lätt. i. världen.. Stjärnöga, mycket har hänt,. sedan. vi. skildes. Villsam är vägen. på färden.. som går. fram genom mörka länder. Stjärnöga,. Stjärnöga,. når. jag aldrig mer dina händer?.

(15) 9. Tag mina händer och mig. in. i. ditt. led. ljusa rike.. Stjärnöga, giv mig din fred. och. låt. mig varda *. *. din like.. *.

(16) 10. DÖDA DAGAR. I.. Min i. lilla. älskade så. sommarluften. vit. sitter,. och vinden blåser långsamt. hit. en rosensky, en doft av hö. och svalkan från en sjö och skogens. kvitter.. sista. Och göken hörs. i. solens. fall. på andra stranden. Söder gök, döder gök,. nu bleknar himlaranden. Det ångar. vitt. från ängens vall,. och tyst är vind och. Min i. lilla. kvitter.. älskade så kall. sommarkvällen. sitter..

(17) 11. II.. Aspens lövverk bävar, och daggen väter min käras. Högt över jorden svävar en spökdag med månen till. kjol.. sol.. Vi gå på botten av världen. och veta. ej. vart vi gå.. Månsken på ängar och gärden och trollmörkt. i. skogens. vrå.. Våra vägar bära. ömsom. i. dunkel och ljushav. in.. Din andedräkt är mig nära, och din hand har somnat. i. min.. Furorna mumla och mässa. och viska och. Du. lilla. vita. allt blir tyst.. prinsessa,. mitt hjärta ditt hjärta har kysst..

(18) .. 12. III.. Det är lördagskväll och och farfar. länstolen. i. genom öppna. stilla. och dött. nickar;. fönster doftar det sött,. flugorna surra och klockan pickar.. Och. jag viskar. med. dig. i. en vrå,. där de tätaste skuggorna trycka.. Vad. är det. du. stirrar så. storögd på?. Din blick är en kvällsrymd av lycka.. Och. blek är din panna och blekt. dina. händer bränna och skaka. Men. det är. som. ditt hår, .. .. det vore hundra år. sen dess, när jag tänker tillbaka..

(19) 13. Det är som jag. med. läst. och börjat. att. allt. i. jag nu är. att tro. *. en bok. som klaga gammal och. gyllene bilder. och glömt,. om. på en saga. *. *. klok,.

(20) 14. BREV PÅ ELDEN. Hur de sig. sig. lida,. och vrida. kramp, när lågor glida. i. över. hur de. skälva,. hur de kasta. skrift. med. lågor. eld,. det blossar. Elden äter. i!. högt ur orden, glöd förlossar glöd. är förbi.. allting. tills. Se hur gnistor springa röda. ännu. det svarta,. i. stoftet. —. det. är. spröda fåfäng. möda,. det är bara aska kvar.. Visste vi det icke, kära?. Det var bara aska kvar.. Men. kunde icke bära. vi. mörkret,. vi. som. varit nära. viteldshärden, och så sköt hjärtat. gnista. för att söka. efter i. gnista. det sista. någon näring där den. tröt..

(21) 15. Nu. i. kväll. när breven brinna. till. en. lätt. och falnad hinna,. är det. som. lättnad. Se. jag skulle finna. själv. med. de fladdra,. som. allt. de. se. går.. lyfta.. Ord,. som bränt och. snyftat, snyfta. icke. mer och ge. sår.. Lidelse,. som tände. röda flamma, svartnade blev. i. i. sinnets. det röda. tills. och. hat. dock renad. aftonljus flarn. ej. sist. bann, i. och steg som luften. *. och *. minnets. döda. försvann.. *.

(22) .. 16. VI. En. OLE D'AMOUR. när skymningen. kväll. på dämpad sträng en. vårkväll,. om. en kväll. en död,. hunger. i. Mitt hjärta, jag vet din. Du. som. barn,. och aldrig. aldrig. se vilans dar äro. .. .. nöd.. vill. och. rast. ta. sjunger. somna. lov,. komna.. Din sömn är glömska, så sov.. Vad. det. är. stilla. där. ingen. levande. Nu. spelas. av. en. gammal. Du. fryser,. länder,. i. bor!. andehänder. viole d'amour. hjärta,. och bränner.. Är någon hos dig. i. dag?. Det rörs en skugga.. Jag känner. mot pannan vingarnas. slag.. *. *. *.

(23) 17. ROS ENS KON. Ögats. sällhet,. dansar genom fläta. du som blind världen,. hår och värm din kind,. ditt. knyt din sko och bind rosor på skon, de. bli. smuts under färden.. Jag har gått med narrar. mörk. Nu. i. dina. är jag. fri. andra vägar,. spår.. och går. men. bröstet. darrar. vid minnet av doften jag drack ur ditt hår.. Världen doftade som 2.. —. Bergman,. Valda dikter.. ditt. hår..

(24) 18. Hjärtats. du som. vällust,. trår. dansen genom världen, rosensko ett ett. blodsko,. är. det. står. rop där du går,. dödsrop från trampade män på färden.. Leende,. vit. dansar du tårar. och. och. kall förbi,. allt. blod. i. svall,. jubel och jämmerskri.. Tills. timmen. slår.... *. *. *.

(25) 19. HÖKEN. För länge har den. gått,. min svultna. färd,. på spända vingar genom molnens värld.. Med i. regn och storm och hagel har jag. rymdens. Nu. flagga. rike. kalla. skyarna. Jag hungrar. efter. ont,. På jorden. jag. Jag till. vill. ha mat.. är mitt.. på nytt. höst.. till. duvors varma bröst.. Min näbb gör vill. som. stritt. det. rister. i. min. som de andra. klo.. bo.. Jag måste genast ner. gården där och se vad gården ger..

(26) 20. En bonde. och rotar. står. och klockan ringer skönt. Och, vid min. i. till. sin. kål,. aftonmål.. vad är det väl som går. klo,. och plockar där och flaxar där och får. sin. Jag. kräva faller. med. full. som. lätt. en. pil.. och lamt besvär?. Nu. är. jag där. Larm och skri. Den gången slapp min duva mig förbi.. Panik.. Till. —. En sky av. flykt. men. igen. vänta,. Jag måste ha Jag hungrar. vingar.. vart. vinden. vackra byte,. ditt blod.. efter. *. bär till. mig bäst härnäst!. Blod är min. duvors vita bröst. *. *. tröst..

(27) 21. EFTER FEMTE AKTEN. Det. blir så. mörkt på scenen där. vi. spelat.. Vi äro dockor, dockor är publiken. Ett stormlivs. lust. och ångest ha. vi. delat,. och ekot darrar än av slutrepliken.. Nu komma. alla. råttor. och tassla. om. Vi. dörren. stänga. med. kritiken. hur dramat blev till. kulissens. förfelat.. riken,. och världen får som världen en gång. Så gå. vi. var. till. sitt,. velat.. och natten stiger. som ett omätligt gravvalv det höga. Min rygg är böjd och slocknat är ditt öga. i.

(28) 22. I. frusen. Vi höra. stillhet. blott,. omkring oss. allt. där lutade. vi. tiger.. vandra,. hur våra hjärtan ropa på varandra. *. *. *.

(29) 23. VINGAR. I. NATTEN.. Det flyger en fågel svart och stum.. Vem. binder hans. Han med. flyger. i. öde?. ångestens. vind. Ingen.. rum. vida. världens i. vingen.. Har ej rede att värma sig Har ej värn eller viloställen. Min längtan susar skugglikt. i.. din. brinnande ruta. Så blek. i. i. förbi. kvällen.. månskenets bleka. ljus. du stryker en dröm från din panna.. Nu. sover. ditt. stora tysta hus.. Mitt öde kan icke stanna..

(30) 24. Det är skyar som fara och. flarn. över dunkla vatten. på. flykt. —. vi. vi. susande vingar. längtans. fåglar,. *. i. *. vi. orons barn,. natten!. *.

(31) 25. ÖVER TID OCH RUM. Du. ha böjt. skulle. ditt. huvud som min. en gång under myrtenkransen.. Du Nu. skulle ha. äro. Och och. jag har irrat. stället. Men mitt. för. aldrig. så god,. fått. solen. i. rispor. och tappat. och du har i. dansat. in.. båda ur dansen.. vi. så. hjärtas. fått. dagens dåd. slingor av silvertråd. myrten. i. stod du bitter. ädla. min tankes hem. i. spåret,. håret.. så vacker. att. mista,. och ensamma. till. som. det sista.. fru,. nu,.

(32) 26. Jag släppte bedövad den enda famn, som skulle hållit mig bunden. Jag följde en häxdans av andra namn. Ditt. I. namn. blev. den heliga stunden.. långa kvävande nätter och. dar. med allt det fördömda vaket kom minnet av dig, och luften och. livet. högre. i. Det var nu det öde. Men. blev. varför blev det. vi. skulle. ej. få.. annat,. man där man bort gå man borde ha stannat?. och varför stannar och går där. Se himlen reser sin väg och det står en eldsky. på träden, och vissnade blad och vissnade år i. klar. taket.. kväll. och vissnade kärlekskväden.

(33) 27. — och. till. fötterna. som. blir. Mitt hjärta har ett. det alltihop. rullar. det aldrig varit. slutit. sig. kring. namn, en himmel som. Jag lever. ett. Nu. vet jag. att. mista och ändå vinna.. alla. fall. rop,. och jag bär. töckenliv,. dock lågan som ständigt i. ett. farit.. skall. brinna.. vad det är. Välsignad vare den väg där du går.. Min längtan går osedd. vid sidan,. och sval som en drömnatts kyss på. ditt. och het som en hopplös förbidan. den viskar,. om. och hela. som du. min kärleks, min andes. som slumrat. allt. mitt till. förteget,. väsen. fyller. brädden mitt. *. *. *. ditt. eget.. bröst. röst. hår.

(34) 28. I. EN ARMRING. Kärlek ger. livet.. Kärlek ger döden.. Guldet är drivet. samman som våra drivna. härdats. i. glöden,. öden,. tillsamman, i. flamman,. lusten och nöden.. *. *. *.

(35) 29. GÅTAN. Mörkret kryper över taken.. Regnet. och. slår. rutan dryper.. Jag är vaken, och jag står och ser. min kära. lampas kupa speglas nära. mig. i. som mörka. i. natten djupa, vatten. månens. skära.. Det är. stilla.. Någon. spelar. någonstans huset bara,. i.

(36) 30. och den. lilla. klockans. klara. knäpp fördelar tidens dans. i. sorg och lycka.. Låt mig trycka livet. till. mitt. som. bröst. Innanför. brusar!. i. bädden blundar barnet, gåtan,. det. som. stundar.. Och jag hör blod som susar allt som vill mitt väl och allt som bryter ner mig hårt och kallt som i. hagel. — i. sopa. hör det ropa. mitt öra. och. i. gåtan,.

(37) 31. som du ger. mig,. barn, att föra. mot. din. drömda. dag som bräcker.. Och. jag väcker. alla. glömda. gamla. frågor.. Sova lågor hos den späda?. hon träda. Skall lätt. på jorden. som alv. en ljusets. gräsen?. i. Säg mig orden: blir. hon. blir. hon grusets?. solens,. Lilla. väsen. med. violens. blick. som. se ditt. öde. är ett nät livet. blundar,. knyter. som.

(38) 32. vid. de döde.. Blott. ur det. som. varit flyter. det. som. Natt. stundar.. med. alla. stjärnor släckta, stora, tröga,. töckenkalla natt,. förklarar. du vår gåta?. Högt. i. höga. rymders våta världar stiger det förtäckta.. Ingen svarar.. Mörkret. tiger..

(39) 33. LILLEBARN. Lillebarn lillebarn. —. hjärta. Lillebarn. Vill. lilla,. kära,. lilla,. är ditt. det. är. sol att bli solblind på,. allting. lillebarn,. Stannar du. ändå,. mig och. som här lillebarn. mitt. blir. jag,. lillebarn?. det är jag. 3.. Bergman,. Valda dikter.. i. som. Lillebarn skrattar och skakar. —. gå.. ditt,. mitt.. Mörkret är bråddjup och vägar. Mörkret är. far.. vad jag har.. solbarn, så kyss. Mörkret är lillebarn,. allting. och tanke och ton som. du ha. lillebarn,. lillebarn mitt,. sitt. skarn. rår.. hår..

(40) 34. Lillebarn,. barn. lilla,. ängarna springa Blåaste luft är lillebarn,. i. går.. ögonpar,. ditt. ljusbarn. vind och vår,. blom där du. i. molniga dar..

(41) 35. BARNVISA. Hunden. skäller. tuppen han elden. slår. lätt. grön. gal,. gal, i. Lövet darrar liten. och tuppen. spisen.. grön. liten. i. dal,. dal, liten dal. för morgonbrisen.. Svalan flyger. i. himlens sky,. klaraste sky, vitaste. sky på taken.. Klockan ringer bing bång, otta. Nu. är. till i. otta. by.. dockan vaken.. i. by,.

(42) 36. Käraste dockan min, god dag, nicka. god dag,. skratta högt. i. Livet leker ett. sängen. litet. tag.. Glad är du och glad är gladast. mor på ängen. *. *. *. jag,.

(43) 37. DOCKOR. Jag känner en dam, och jag går. med hjärtat evig oro. Hon har tio viljor och år så många som gracerna voro. i. Och dockor och. hästar och kor. hon också. det har. Men den. största. för resten.. dockan är mor,. och far är den största hästen.. De matas med och. —. gillas tills. för en. de. kyssar och slag. stundom. hamna. i. i. nåder. vrån en dag. annan docka som. råder..

(44) 38. Gud. give. den dockan var mer. än bjällror och spån och kläder. och huvud av bara. ler. och hjärta av bara väder.. Jag hade en docka som I. bitarna. Gud för. fick. jag. föll.. plocka.. give din docka höll hela. livet,. *. min docka. *. *.

(45) 39. TROLLKARLEN. Att äta och ätas är lag för. men. allt. som kämpar. att äta. sig själv. dag. år efter år och. i. livet,. som. för. jag. dag. är icke allom givet.. Jag slukar de brinnande blånor,. som. livet. och bockar och och vevar. som. en. dem. ger, ler. sen vid en vals. remsa av rinnande. rim ur min hals.. *. *. *.

(46) 40. FIOLEN. Jag hade gods och jag hade gård och salen. fullsatt. av fränder. och sköna damer, som. om. Men. kom moln. Jag hade. ära,. är. över solen.. jag hade makt.. har jag bara. Mitt hjärta. som. händer.. sorgen höll sig vid dörrn på vakt,. och det. Nu. med ömma. allting. togo vård. en. fiolen.. förpinad. söker glömska och. mans. lisa,. och när jag stämmer min sträng. och spelar en munter. visa,. till. dans.

(47) 41. så lyssna gator och lyssna torg. och kjolar svängas och. hattar,. och varje ungdom, som haft en sorg, blir. röd. om. kinden och skrattar.. Och det är gycklaren, som kommer glädjen Jag spelar solsken. och mörker. Men. i. i. det är jag, att. frysa.. mörka drag. dem som. lysa.. det tar ända på spel och sång,. och ingen minnes den döde.. Den man, som han ärver. Han. ärver fioln en gång,. olycksöde.. ett. mister gods och han mister gård,. han mister vänner och fränder och hamnar väl på en fattigvård. med. stråken. i. magra händer..

(48) 42. Förbannad vare den makt, som går ur fyra darrande strängar. och ger till. pris. ditt. åt. med gamla. hjärta. sår. pöbel och drängar.. Välsignad, evigt välsignad dock. de fyra strängarnas gåva att. få. som man lugnar hjärtats. ångest. *. ett. sova.. att. *. barn. *. med. skrock.

(49) 43. HELG. Nu. är det sol över alla tak. och allting strålar och strimmar, och rökar stiga i. morgonens. Men sitt. i. lätta. sakta. timmar.. ingen brådskar verk. i. dag och. stå vi. upp. gång. att. få. sin. möda.. Vart klockslag är som en. Nu. mak. i. gammal. sång.. från de döda.. Ur nattens avgrund går dagen ny med ljusa ögon till helgen, och. alla. skuggor och fasor. som spökena. för reveljen.. fly.

(50) 44. Jag var sitt. i. men. djupet,. rov tillbaka fast. God morgon, God morgon,. sol. över. *. gav. rivet.. hela livet!. *. djupet. *. världens. hav!.

(51) 45. BRITMÄSSTI D. Det är mina dagar dessa. sista. brinnande och blåa solskensdar. med. som när strängar ångest som när ljuset far.. en susning. och en. Livet dansar tröskel. med. brista. ännu på det dödas förtvivlans gälla. mod.. Britmässommarns klarhet såg mig födas.. Britmässommarn har jag. Samma samma. lidelse. och. dovt. om. samma. färg av kylig. Höst och sommar. mitt blod.. i. eld. och höst. och det sjunger. brottas,. vinterskymning. hunger,. i. mitt bröst..

(52) 46. Stanna, för. ditt. Gula. glimmande minut, och bäva fall. fjärilar. i. tidens. gråa. luften. sväva.. i. Gräset gråter på. en. Men. jag går väl än. med. en. bortglömd grav.. ett. slag. gammal soldröm som. och jag lyss väl än från. hav.. ett. tag. i. är kvar,. till. min ungdoms hädanfarna. ljuset. bruset dar.. Dikten, länge trolös och försvunnen,. dyker plötsligt upp ur gatans larm,. och det är som. om. en återfunnen. älskarinna rörde vid min arm.. Och jag frågar mig, om hon höll av mig litet mer än blott på nyck och lek och om det var hon som övergav mig eller kanske tvärtom jag som svek..

(53) 47. Sångmö,. nu. sista. i. Britmässflamman. ser jag alla dina rynkors nät.. Lika mycket.. Låt oss vandra. ännu några korta. livets. Frostigt brinner dagen. men den. samman. fjät.. för. mitt. öga,. brinner dock och den är min,. och min dikt är hos mig och det höga öppnas, innan mörkret bryter. *. *. *. in..

(54) 48. KLOCKAN. Jag läser i. om. som. klockan. sjunkit. djupet en gång.. Min. själ. är det. rörliga. djupet. och klockan min sång.. Min. dikt. är. en klocka på botten. som går. Den klämtar — men. av havet. i. ödsliga. Du. ödsligt och sällan. år.. darrande klockklang. i. själen,. jag hörde dig nyss.. En man. ligger vaken. med. kinder och lyss.. *. *. *. våta.

(55) 49. UNDER VINTERGATAN. Högt. i. höga. det. slår. vintergatan sin bro.. Ensam och fri jag går som en främmad stad. Hemlös fast jag har hem, i. rolös fast. allt. hoppas. jag,. Snön gör det läggas. till. Vänner, djupt. 4.. —. Bergman,. i. är ro,. men till vem, men på vad?. längtar jag,. tyst,. och år. årens rad.. ungdom och det djupa bo.. Valda dikter.. tro.

(56) 50. DEN SISTA STJÄRNAN. Skyarna sakta skjuta porten Blott. för i. lyser en. en. himlens. ensam. hus. ruta. stjärnas ljus.. Snart går väl. Gud och. släcker. också den stjärnans sken.. Mörker min. Timmen. själ. betäcker.. är tung och sen..

(57) 51. RESAN. Jag. kom på. orätt tåg. Det är så svårt. Nu. världen.. i. hitta. att. har jag åkt och. rätt.. och färden. åkt,. går bara vidare och det är nätt. och jämnt. man. och ingen har. får sitt. huvud. Det dunkar dovt och visslor i. mörkret, där. luta,. returbiljett.. ett. iltåg. När. skall. När. är jag framme,. tjuta,. kör.. den långa tunneln sluta?. *. *. konduktör? *.

(58)

(59) TANKAR OCH GESTALTER.

(60)

(61) 55 i. EN MÄNNISKA. Jag är en människa, en lump, ett lappri, ett ingenting i allt som är och var,. men. men. detta ingenting,. detta. lappri. har burit och skall bära sina dar målet. till. efter. mått som ingen känner.. Jag är en människa, en eld som bränner, ett. Jag är är till. —. kaos. i. ett. mig. världen är den själ jag har.. ingenting. själv. i. allt,. men. allt. och danat av mitt eget. ting och ton och värde och gestalt.. Jag är en mask som krossas under. steget,. och jag är gud och skapare och stryps av skapelsen och knäcks av hennes kryps. fördömda sargande. i. själamärgen..

(62) 56. I mig är morgonrodnaden på bergen och nattens döda blänk när blixtar gå,. och sol och sus och surr av bin från ängen och sländans färd och molnets. En ensam. som. lyror. spela. kring. som. är jag den vind. Jag är orkanen på. Nu. vill. det blå.. i. när pilens blad och hängen. kväll,. skaldegrav,. piskat hav.. ett. jag stiga över. och smaka högre. en. sakta rör vid strängen.. hav och land än mänskoströmmens. lust. på gatorna vid larm och lyktors brand. —. och se jag. lyfts. och bärs av drömmens. och diktens luftdrag. till. en salig strand,. där skönhet blommar evigt och för. och. vita. väsen vandra hand. och timmarna som i. sanden med. Men. jag är. är djur, jag. det. som. ett sorl. Att gå. i. hand. böljor. falla. av sång ibland.. människa och människan vill. bli. ursprungsdunkla det en. långa. alla. djur, jag i. måste känna. min ande bränna. gång hos stammens fäder brann. som gamla ormen på. sin. buk. och äta jord och vämjas och förkättras.

(63) 57. med. och nära själen. men. är ont,. sin. förödelse. själs. gott för den vars själ är sjuk.. Dock, skönare är det som vinkar sedan.. Hur. ljuvligt. Det är. sig. förlåta. att. bad, en ny och lycklig födelse.. ett. Jag minns. själv,. ej. hur många gånger sjuk. jag dött och fötts på nytt. Så tag mig,. Jag vet. liv.. blott att jag ej. Jag vet i. vill. ej. till. livet. vem. jag. redan.. är,. vara annorlunda.. vad det halta ödet bär. ej. påsen. och bättras!. åt. mig, det är bäst att blunda.. Att vara människa är vara såld.. Det är. som. att. blöda för det hugg av hälen. låter hästen. Det är. att aldrig. Det är. att. åt all vi. när. att. trött. fått. är. vara. och. för minnet. Jag. vi. allt. livets. på. i. själen. det ve och våld. dubbla gåva. pina och att pinas av varann.. Det är och. kunna lugnt se. gråta mörkrött blod. den skam och. fått,. att. stegra sig och slå.. en. stolt. dum och. och vek som jag inte. kunna sova. av en fattig blick en dag.. människa,. en makt,. en man..

(64) 58. Det. finns. klarhet av den. ej. klara fröjden,. av gudarnas. och. som. mig någon gång, när böjd. inte lyst. smuts och. rofferi. —. och ingen. att. jag. ej. himmelsfröjd,. mellan dessa gudsbeläten. jag knuffats i. barnens. last. på jordens rund så salighetsförgäten. någon grå och skymflig stund. har tiggt den som. man. tigger hjälp av höjden. och hört den svara mig och känt den nå mig. med. giftig. och. tanke. med. sölat. namn.. Jag är en människa, så spotta på mig! Jag är en människa, se här min famn! *. *. *.

(65) 59. VANDRAREN. Det stiger. ett. berg och. faller. jag vandrar, jag går, jag lyss. molnen. dansa. Här. |är. låter.. hus där jag bodde. ett. Spikade fönster och. Ägarn vänder. Jag lyss. som. till. talar. i. ej. ett tal,. höganloftssal,. i. och vindens luta. en dal, till. bommad. förr.. dörr.. åter.. en röst, det är kallets röst lågor. i. mitt bröst. och piskar mig framåt och ger mig tröst. och. följer. grym och. trogen.. Det. Vart skall det bära?. Var. skall jag vila?. om bädd. och blund. jag i. får. får väl. skogen.. jag. be. se..

(66) 60. Myrarna gunga, och ödemarksjord väntar på sagans: duka dig, bord!. Odlarn är mannen. Här. skall. med sagans. ord.. plogen skära.. Människor skola. leva här. väl. och älska och sörja som. livet. är. jag. vill. och dö hos sina kära.. Stanna är strypa sin. själ,. nå. högre och högre och högre ändå. Fötterna blöda; vad skall jag få till. lön och. Det stiger dit vill. vem. ett. betalar?. berg med sol på. sin. kam,. jag vandra och söka mig fram. djupt ur dödens dalar.. Mitt öde har tagit mig tyst vid hand.. Solbergets topp kan. skymta ur svävande. jag se ibland luft. som. en strand. ur havets böljespegel.. Där brusar det. lyror. i. salig lust,. och skyarna landa på bergets kust. som skepp med. vita segel..

(67) 61. Och där för. ett. är frihetens höganloftssal. instängt. liv. i. en instängd dal.. Jag vandrar, jag går, jag lyss i. stormen. ett tal,. Herran.. talar. Jag vacklar. Jag. Var. till. Nu. faller.. svartnar skyn.. är ditt löfte och var är din syn,. solberg, solberg. *. i. fjärran?. *. *.

(68) 62. DRÖMMARENA. De. med famnen. skrida förbi. mot en syn som Deras. sträckt. evigt gäckar.. panna är mörk, deras dräkt. har trasor och hål och fläckar.. De. följa. ett. irrsken,. och. en stjärna, en vind,. moln,. ett. en korseld av nycker. trycka. läppar. bleka. till. den. skåln,. där aningen tömt sina drycker.. De köpa. ej. jord och de. mot okända trakter går. bygga. ej. stilla. till. Hur smått. törst ändå,. sin. någonting annat.. blir allting. som. Det stora är det som när tanken. ljus. och vandra och gå. de måste söka. på väg. hus,. färden,. dem himlarnas och gåve Satan dem världen,. och gåve Herren. de kunde. ej. står olöst kvar,. svindlande. *. *. fått ett svar!. stannat.. *.

(69) 63. VÅRFROST. Därute stiger vårens sång, och hela rymden klingar. som. av lust. och I. finner jorden. längtar. efter. dammet på. vi. rita. om. vingar.. vår fönsterpost. tysta. skrifter. som. slutade. allt. och fattiga. trång. frost. i. bedrifter.. Vi föddes gamla, och vår släkt fick. gråa hår. i. vaggan.. drömmen härjade vi käckt, men sänkte genast flaggan, när livet som piraten strök I. vår farkost. Nu. sitta. vi. allt. för nära.. med rygg. och lappa hop vår. ära.. i. krök.

(70) 64. Därute visslar vårens storm sin vilda. och. som. allt. skall. Men och. rövarvisa,. nu. lyder lag och. upp och. stå. norm. prisa.. våren håller icke min. känner inga. Vi fyra på. i. plikter.. vår kamin. och elda den med. dikter.. Så lustigt ingenting föröds. som. tjuguårslyriken,. och ingen fågel Fenix föds askan. ur. och. kritiken.. Låt vädren sopa himlen. ljus,. det blir väl aldrig dager i. våra. hjärtans. med gammalt. Vem i. lås. bryter för. stängda. hus. skräp på lager.. upp den dörr som sprang. länge sedan?. och vår och lyrors klang.. Ej. vin. På. lur står alltid ledan..

(71) 65. Se Abels släkt. i. solen. ler,. där lyckans böner stiga.. Vår offerrök har och våra gudar *. 5.. —. Bergman,. Valda dikter.. slagit ner, tiga.. *. *.

(72) 66. STYVBARN. ser. Alltid. jag dig. Varför går du. ej. ensam vandra. med de andra?. Varför skrattar du aldrig, kära?. Tung Låt. är sorgen för en att bära.. vara. oss. hjälpa,. trösta,. varandra. nära,. älska varandra.. Låt oss köpa oss bröd och dricka vatten. ur. Vilsna äro. samma vi. skål,. min. flicka.. och förskjutna,. men med läppar till läppar slutna glömma mänskorna det förflutna och all ondskans tungor som sticka..

(73) 67. Världen kunde nu icke skona,. men. vi. ha väl vårt. Det är gåtor. i. allt. att. försona.. som. händer.. Kvällens stjärna så milt sig tänder,. och får. i. drömmarnas. min askunge. ljusa. slott. länder. och krona..

(74) 68. SKUGGAN. Nu. fäller. En skugga. fönstret. sin. ridå.. rör sig av och an. kammarn innanför med små, små nickar som en kinaman. Och natten lång kan mannen gå ur rum rum och plötsligt stå och stirra som hemligt bann. i. i. i. Är det. ett. ont han ruvar på?. Är det en lycka som försvann? Det är en nöd i. att. leva. så. sömnlös ensamhet som han.. Men. tyngre är. att. vara två. och när varandra och ändå så bittert borta från varann..

(75) 69. DEN DÖDA. Hon. mätte icke. ut. Den var. väl.. lön hon tigande begärde. mot. eld. eld. För henne fanns så. värde. sitt. och vägde icke ve och. litet. som. och. ej. mot. själ. själ.. synd och späkning,. en skriven lag,. och aldrig satte hon på räkning sin. Hon. ungdoms fond. var. den. ej. ålderns. för. som. dag.. eftersinnar,. hon flammade och sjönk förtärd och. pyrde. ej. som. sura. pinnar. på någon huslig lyckas härd..

(76) 70. Ty. luft. och. ljus. var hennes väsen. och glimt av hav med stormar. Hon. Och. därför gick allting. att. och. lät. vårt. Hon. —. för. stolt,. i.. för kräsen vi.. hon när hon kände,. tyngde här som mull,. med. oss stå. hjärtfel. lät. rik,. som. bära ok och band. att. och. var för. vårt elände,. och vårt goda. hull.. oss stå där gubbförgrämda. stirra. på en öppen grav. när hennes. själ,. den aldrig tämda,. blev luft igen och sol på hav.. *. *. *.

(77) 71. EN SAGA. Det mörknar och och släckta. som. bli. allting blir stilla,. alla. ljus,. på dumhet och villa. Men högt över somnade hus lyst. och högt över vidder och vatten och människor ljuder. Med dånande susar en. ett. vingslag. fågel. skri.. natten. i. förbi.. Ur skyarnas tummel spanar hans öga mot jordens ban. Var finns hon, prinsessan, som att. Den. svanen är mera än rätta,. var är det. som. låter. svan?. den enda bland i. världen. fjädrarna. anar,. hon. alla,. finns. falla. från sagans förtrollade prins?.

(78) 72. Var Är. gå hennes dagar?. finns hon, hur. en. livet. Står slottet. karossen. en. ära,. skam?. solsken,. i. och jagar. fyrspann fram?. i. Den höga, som. frälsningen. har någon förstått hennes eller i. sitter. gömmer,. pris,. hon blek och drömmer. askungedräkt vid en spis?. Du. vildfågelsskri,. ur molnen din det. som. kommer kräla. ej. som ropar. ödsliga. svar från de hopar,. på gator och torg.. Med dimmiga ögon som. luta. Det är. och hjässor. gå mänskorna kring. så. ej. gott. om. på jordens bedrövliga. Ett. släkte. sorg,. prinsessor ring.. av dvärgar träter. därnere vid grytor och fat. och ljuger och dricker och äter och dör och. blir. maskarnas mat..

(79) 73. Kanhända prinsessan. tvina. får. tornet. och mista. sitt. mod.. De små. äro jättar. att. pina. i. till. Nu Min. döden. sova de svan,. Sträck. ut,. kungablod.. ett. alla. som. tills. skyarna skina. och krypen vakna på. De. själar,. pina.. har din styrka flytt?. som. nytt.. djupast brinna,. de tiga bland människor I. helst.. tystnaden blott kan du finna. prinsessan och varda. *. *. *. frälst..

(80) 74. DIOGENES, Nog. har du söner bland förryckta,. du gamla och. som gick omkring med ljus och lykta. narr,. letade. en människa på jordens ring.. Jag känner en som. på samma väg. men han. i. slitit. sina. skorna. dar,. blev rädd för alla klorna. och rädd för ljuset som han bar.. Han och. slängde sitter. lyktan. lugn. i. och kliar åsnorna. uti. mörkret nu. nacken. i. och kallar paddan för sin *. *. backen. *. fru..

(81) 75. TI T AN EN.. Det är sant. men. hatet. hans tanke förlyfte. att. vinge och. sin. hatet. sprunget. var. var skönhet. det. som. fick. makt med hans ur. själ,. kärlekssyfte,. och ära och människoväl,. vässte hans hån. mot den himmelska. staten,. där gubbiga gudar sovo på maten.. Så. fick. han. betalt. som man. alltid. betalar. det stora. som. Att visa. vägen ur trånghetens dalar. till. rasat och. menat. gott.. bergen med vindar och sol var hans. Det blev tomt omkring honom; sin. hjälpares. folket. hand och vände och. brott.. skydde. flydde..

(82) 76. Då drog han som. sig. undan. för. med sprängande. dödssjukt lejon. ett. och byggde en grotta. i. åsnesparken. ödemarken. och teg och blev borta ur människors. Men den som. kval. tal.. striden aldrig fått knäcken. i. gav ensamheten nu gudaskräcken.. Han kom. han böjde. tillbaka,. sin. panna,. han slog sig för munnen: jag visade. Hans i. dom, när han bad. röst var en. att få. stanna. dalen och ärva sin arvedel. av nåden från ovan. små öken som. Och. folket. och en. om. till. följde. alla. sin. de snälla. gamla. skälla.. hängde en krans på hans öra halsen och en på hans bak. och blåste fanfarer och i. fel.. triumf titanen. som. Det var äntligen och gudarna logo. blivit. skett i. lät. det. mjugg. så föra. spak. stora. miraklet,. åt spektaklet..

(83) 77. Men. som stodo. vi,. vid. vägen,. vi. sågo. hans pannas mörker och ögonens blund, vi i. läste. de lidandets tecken som lågo. gången. Jag. tror. gudarnas lund.. till. offret. att. han svettades blod under. men han var dock. i. titan. än. i. nederlaget.. slaget,.

(84) 78. PROSPERO. Fjärran. till. vandrar. Avons gamla stränder. dikten. på pilgrimsfärd ropa ur skuggornas länder. för att. mannen som skapat en. Vad. är. värld.. En dimbild. han själv?. bara.. Verket ger oss hans lust och kval.. Verket är han,. med. tusen klara. ögon och tusen tungors. Människohavets brus, som rullar. och. och brusar. ur. stiger. grifter. i. hans. tal.. rullar,. ord,. och ättekullar. hävdernas släkt på jord..

(85) 79. Folkens stora. drama och. tidens. med sitt dån över scenen drar. Gamla Will, om du väcktes av stridens grova lurar. skulle. i. våra dar,. du kanske se hur skogen. går emot Dunsinan fram.. Tiden är tung av blod och mogen. Låt den stupa på. sin. all. Fet sitter maktens gud. i. skam.. salen. och pöser och lutar. till. Märker han. pokalen. inte vid. fall.. Banquos vålnad som väntar kall?. Hör han. ej. domen, hör han. ej. jätten. Calibans djuriska låt?. Hör han. ej. Lears orkan på slätten,. Timons hat och Cordelias gråt?.

(86) 80. Tror han att. att. Hamlet. är blott en pipa. spela för stympare. på?. Aldrig kan maktens gud begripa rättens,. som. Vakna,. Prospero,. en gång skall. ur. din. Stora trollkarl, sträck ut. stormen och. stilla. friden. falla. låt. dvala. ditt. spö,. den svala. på land och. Skänk oss en glimt. rå.. sjö.. molnets springa,. i. skänk oss dagen, som nu är skymd, och åter. låt i. Ariels flöjtton klinga. klarnande rymd. *. *. *.

(87) .. 81. DIONYSOS. Med ett. immiga druvor. blåa,. naket barn, skönt. leker. som en. liten. gud.. Se purpurstänken på hans vita hud.. Ögat är var klase. —. Men. och det smeker. eld. som. krossas. och sprutar. rött.. ute på gatan är allting dött.. Ute på gatan är söndagskväll. med smutsig. luft. och syndafloder på marken,. och folket har räddat sig. som. djuren. i. in. i. kapell. arken.. Det är mörker kring lyktornas. bloss,. och plötsligt brakar det loss ett 6.. —. dån av klockor som hot mot oss. Bergman,. Valda dikter.. .. ..

(88) 82. Jag. fäller. lyfter. gardinen, och. min sprattlande gud O, Dionysos, min i. en värld. som. sol,. i. och glad. famnen.. min värld. släckt sin sol. tag alla de vackra från. öm. jag upp ur druvornas bad. myternas dar. och. vill. sova,. namnen i. gåva. och bär dem som hyllningsgärd!. Ljusbringarn är du, jorden klär du, det springer glans av din glädje, min gud,. och mörkret fladdrar och viker. — så. men ingen skriker vilt som du vid klockornas. ljud..

(89) 83. MÖRDAREN. Molnet är blodigt. i. kväll.. Finns ingen räddning för mig? Finns ingen. Vad. vill. Gud som hör mig? Vart bär det?. jag?. Vem. är det. som. ropar,. att. molnet är blodigt. i. kväll?. Är det någon på dörrn igen? Det. viskar.. Nu kommer. Det. tassar.. det folk.. Nu. Det. gnäller.. gäller. det bita vasst,. sade vargen och visade tänderna.. Jag är. fågelfri,. jag är ingens vän,.

(90) 84. och ingen skall heller få. mig levande. fast,. så sant jag ser rött och har rött på händerna.. Hon. Jag tog. ligger därinne.. en yxa och slog, det känns så skönt när Ja,. jag dräpte henne.. hon har dräpt mig Det är. slut.. i. man slår. Än sedan, år!. tio. Jag är gubbe redan,. och se på mitt hår,. med. så grått har hon gjort det. den kvinnan jag. allt. kläder och. givit. mat. och kallat hustru och burit en gång på armarna. Nu kommer man. så. gravtyst. djupt. i. som. jorden. som. jag svurit.. det. Nej,. är. tyst,. låge jag. och. hörde. jag ändå vartenda knyst,. och blicken är öppen som såge jag längre än. människoöga. nått.. sitt. hat,.

(91) 85. Molnet har bleknat.. Rörde. jag vid något vått?. Jag säger har. att. molnet har bleknat och och. likblått. blivit. kallt.. Det är någon som mördat Jag. ljuset.. fryser.. Händerna skaka. Jag. vill. vaka. och bedja och lyss vid min port och se. om. det lyser. och grannen kommit. Nu. går det. i. tillbaka.. trapporna.. Fort. ur huset! Jesus. Och. i. himlen, vad har jag gjort!. åter går jag. och lugnt. på gatan. blir mitt. blod. ett slag,. allt.

(92) 86. och. lätt. mitt sinne,. och hela världen är god och jag är. god och hon som. var också god. Hur kunde. ligger därinne. — —. det gå. som. det gått?. skulle helst vilja gråta,. Jag. om. det hjälpte blott.. Men. det hjälper inte.. kan ingen. Gud. hur länge jag. vet. Mitt brott. förlåta.. drivit. omkring.. Det är natt nu, och ingenting har det hänt.. En unge har bara vänt. om. och gapat på mig. Jag är rädd för barnen; de se. sig. i. trängseln. så mycket, och ett. tu. hämnden kan nå mig. tre.. Men nu. har jag staden. i. ryggen,. och mellan bråte och byggen blir. gatan landsväg. —. och där.

(93) .. 87. är skogen.. Så kolsvart den. Jag. vill. Jag är. är!. söka mig. Jag. trött.. in. i. skogen.. lägga mig ner. vill. och somna bland träden, som sova, och aldrig vakna mer.. Har jag väckt dem? De mumla De luta sig mot varann och. som. tissla. och tassla. om. så dova.. freden,. av en ogärningsman.. störs. Det prasslar Det sjunger. i. i. buskar och reden.. dånande. fjärran. toppar, det nalkas, det låter. som hånande,. rasande, klagande röster av jagande. andar,. som. störta. med vreden. från höjden och falla. över mig. alla. och klämma och krama mitt bröst. Ropade någon. Det var hon!. mitt. i. sin. famn. namn?. Jag kände igen. hennes stämma.. .. ..

(94) 88. Hon Som. blod av mitt blod och. skall. hon ropa var. lever. än.. natt. själ. sista förfärade skri.. sitt. Vad. tjänar det. Hon Hon. dräptes. dräps. själv. och. till. ej. att slå ihjäl?. när hon. föll.. förrän jag faller. ej. allt. är förbi.. Det ljusnar bland trädens Snart. kommer morgonen. Det är som sin. om. dig,. göra.. värld.. galler. klar.. hela världen höll. anda och väntade. Stilla. att. av min. mitt öra. i. Jag. svar.. vet vad. jag har. sj.

(95) 89. TILL FRU DU CHATELET. Efter Voltaire.. Om. jag. tillbaka. Lägg till. skall. älska. än,. livets. morgon,. om. kalla. det går,. aftonskuggorna som. Se tiden tar min hand att. så. mina kärleksår.. falla.. med bud. jag skall överge numera. de sköna land, där vinets gud. och kärleksgudarna regera.. Men någon fördel skall man väl denna grymma dom bevara. i. Den som han har. ej. har sin ålders. sin ålders. själ. onda bara..

(96) 90. Så. de unga ha allena. låt. stormande och yra skick. sitt. Vi leva blott två ögonblick.. Må. visheten då få det ena.. Ni flyn mig o,. som i. alltså för beständigt,. dårskap, ömhet, illusion, tröstat. allt. vad. med livet. en himmelsk ton. har eländigt.. Två gånger dör man på. sitt. sätt.. Att sluta älska och behaga. den döden kan jag. ej. Att sluta leva det är. Så sörjde jag. min ungdoms hur. till. att. fördraga.. lätt.. de förgått. felsteg,. och jag kände. förvillelserna blott. mitt hjärtas längtan. ännu brände..

(97) 91. Då kom. den blida vänskap. Han men. så. het. Och. ledd. i. och. lyst. av. ej. dröm. lika. öm,. som kärleksguden.. dessa nya detta. jag följde spåren att. en. mig bjuden.. till. var kanhända ej. som. från himlen. fjät. ljusets. —. men. ha andra spår. att. bölja. jag grät följa..

(98) 92. SALIG BISKOPEN. Jag längtar, så salig jag till. den gamla syndiga jorden.. Jag längtar och. Vad. är,. till. dig,. till. min hjärtanskär,. de falska orden.. alla. hjälper. väl. änglarnas. vård,. när själen ändå går sönder?. Jag längtar till. tillbaks. Mina tankar till. med. till. Lundagård,. professorer och bönder.. flyga. i. nöd. Smålands mörkaste bygder stenar. och dumhet. stället. i. i. stället. för. bröd. för dygder..

(99) 93. Har. brännvin och sin postilla?. sitt. Är. glömt. folket därnere. Växjö. lika. berömt. och luktar det. lika. illa?. mitt. Och landets heliga huvudstad med alla de söta små gässen, med sång och musik och parad och sanningsvittnen. jag minns så väl. i. pressen,. hur det var. och gråter vid minnet. i. anden.. Finns Svenska akademien kvar. och en skald bland de blåa banden?. Hur Vad. kniper är det. man nu sin medalj? som går för slags klister?. Ges det ännu hjärnor av och ännu fosforister?. talg.

(100) 94. Svea, 1. som. steg för min. syn. den prisbelönade dikten,. du krälar därnere. dyn. i. och pöser och ökar. Dina bästa söner. i. få. vikten.. stå. och skämmas för fåraskocken.. Du. har. alltid. små. älskat de. och. satt. tills. du har släckt deras bloss. de stora. stocken,. i. och gjort deras hjärtan Profeter bli inga hos. som. Jag tills. inte dregla. fick. väl också. inte. inte. oss. lalla.. min. jag blev gallsjuk. Det var och. och. kalla.. del,. och galen.. kvinnornas. riksdagstalen.. fel.

(101) 95. Det var något annat, jag har det. just. på tungan och kan. min. Jag. tror,. den. tjocka. O. Svea,. luften. låt. att. själ, i. vädra. det.. var. det. landet.. hus. ditt. och hör vad biskopen. talar;. det luktar ju gravöl och snus. ända. Vad. till. himlens salar.. hjälper det evigas ro. och makten och äran och riket?. Jag längtar. tillbaks. och mina präster. Därnere är. fattigt. och här är det. Jag vet. men. att. till. Östrabo. diket.. i. och skumt,. ljust. kring borden.. jag längtar dumt,. jag längtar ändå. till. jorden..

(102) ROMANTISK OPERA. Mot. kvällens. stad. gammal. en. jag. ser. med. guldgrund. spetsiga. gavlar. och. blåsigt. lyktsken. torn. och. med. från. krogen »Blommiga bröder».. Men. i. gränderna ligger. skuggan, viska. en. vid. och böjda. brunnen. man och. en. kvinna..

(103) 97. Nu ringer Angelus. Nu gråter flickan. Vem är den svarta mannen. i. kappan?. Jag tycker. har hänt mig är. det. en. allting. att. själv,. eller. dålig. opera bara? Flickan liknar en jag kände,. flicka. och mannen är jag och. kappan den. stal. jag. från en romantisk. poet. Nu. i. min ungdom.. är den stulen från mig,. och med kappan miste jag flickan.. Det mörknar.. Det mullrar. i. basen.. De blommiga bröderna skråla.. 7.. —. Bergman,. Valda dikter..

(104) 98. GUBBEN. Så har jag hurrat mig hes och i. livets. Min. skrävlande. gille.. sönder och. är. själ. och dött och torkat mitt. Vad Blott. Med. äro. vi. dock. skuggor,. trött. i. som. skrattet. dött. snille.. denna värld? irra. och. irra.. ögon på all vår färd de sömniga stjärnorna stirra. kalla. De unga. slåss. om. väder och vind,. och kärleken är deras pina.. Den gnager tills. köttet ur deras kind,. knotorna. bli. som mina..

(105) aska slocknar en brasas brand,. I. aska det. i. leva,. vi. liv. och eld som sökt mot himmelska land krypa på marken och treva.. får. Och när. ha härjat och stormat an. vi. och gråtit oss blinda. kommer. så. en. och nickar och. Han. för oss. in. harmen,. i. gammal oss. tar. i. vänlig vid. en stad, vars hus. stå. mörka. Där. lyser icke ett enda ljus. i. man. armen.. hopar.. tigande. och ingen människa ropar.. Vårt hjärta i. blir. svepningens vita klutar,. och långsamt en. och blodet. stilla. gata. som. följa. aldrig. vi. utan. slutar.. halt. kallt.

(106) 100. HUSTRUN. mörknar. Det. och. täppa. i. och allting. blir askgrått. Som. med. jättar. molnen. gå. Vem. i. till. teg,. färgen.. sjumilasteg. natt. över bergen.. ger mig min Joel igen. så stark. som han drog. att. strida?. Jag känner hans kyssar än. Mitt hjärta är ryckt ur min. Det en I. följer. skugga Joels. ett i. nummer, dödskalla. ett. härjade. namn,. nätter.. kappa och famn. det sover på. sida.. slätter..

(107) *. 101. Det vakar och brinner och går. med. mot fasor som blända,. Joel. och. får. han en kula, så. den kulan mitt. Var. liv. Är jag feg?. mitt bröst!. stilla,. får. kanhända.. Jag hör hur det kvider härinne.. Som. ändlösa härars steg. går tankarnas tramp. Men. en gång skall. över. alla. i. domen. bödlar. i. stället. för. skall. allt. Och en gång. förtvivlade knappt våga bli. sinne.. stå. de onda makter,. som göra de mäktiga till. mitt. få. vakter.. vad. vi. nu. stamma. ropande röster och du. och jag kanske hämndens flamma. *. *. *.

(108) 102. MARCHE FUNEBRE. Vi. komma. maktens tinnar. från. och vanmaktens. tidsfördriv.. Vi linka på pinnar.. Vi kräla.. Vi släpa det. lilla. som ännu. finns kvar efter doktorns kniv.. Och döden och. livet. tillbaka. inte. vill. kan. inte. ha ta. oss,. oss. som mer än stumpar. och stycken och trasor av. liv.. Här har du din älskare åter, men armarna har han glömt.. Han vänder sig bort och med blodiga ögonhålor och nickar och fast. —. småler. ömt,. halva ansiktet tryter. och. om. det är äran. som. ur såret inunder rocken, så. gråter. stinker. äran fördömt.. flyter.

(109) 103. Men. solen mister. för några. ej. ljuset. haltande led.. Se världen är skön och snuset är gott,. en näsa. om man att. bara äger. snusa med.. Vårt land, vår heliga moder,. här får du. till. hjältestoder. och fågelskrämmor på åkern, där korparna slagit ned.. *. *. *.

(110) 104. LIVSKAMP. man. Aldrig mäta vad. kämpa genom för. liv. liv. tiders. lider,. tider,. och vän för vän,. vackla, störta, resa sig igen. —. det är modet, det är lagen. för. mod som. allt. och där. stå. du och. jag,. vi. står. i. med. var. kampens. i. slagen, sitt,. mitt.. Ingen slipper.. Var. svärd. kamp, och ringa. är. i. något. ej. av en allt,. kallets. tro,. om. kall. som. en lust. allt. skall svinga. bärs. att. bringa. en gång begärs..

(111) 105. Handen åt varandra, bröder! Den är störst som starkast blöder, den är främst som giver mest.. Så. blir livets. *. kamp *. *. en. fest..

(112) 106. MÄNNISKORNAS ÖGON. skola. människornas. Stilla. skola. de. korta. minut,. Klara. lysa. i. ögon. lyckans. spegla dagar och moln. visa. liv. sin. som. och våga. lust. prisa,. att. harmas, läka, lena de armas kval. —. med. ett. brista lätt. Så skall. lilla. innan lyckan är borta,. blå eller vintergrå,. låga av. vara.. ögas milda det sista.. i. livet gå.. *. *. *. tal. segla.

(113) 107. EPITAFIUM. isande blått Han steg så högt det kalla. som människor nå Han föll så djupt som människor falla. Hans öde var mätt med större mått i. i. än måttet på fattighusöden.. Det. satt. som. lyste. och. sänkte. en. och. ligger. hans. i. ögonklot. av hat och log åt hot. hans. Och döden. Nu. eld. stack. bana. i. honom. döden.. bakifrån.. han jordad och. maskarna. fräta. fallen,. skallen. i. som tanken frätte förr med sitt hån. Och över hans grav profeteras om andra gudar än dem han lärt, och vad han velat är icke värt en. spark. i. mullen,. *. *. betalt,. *. kvitteras..

(114) 108. VÅREN. Nu kommer med. sol. i. Mina ögon är. av. tak. blir. allt. som. ett. våren. och vägg.. rinna,. tom som. Man. grymma. den. och hjärnan. urblåst ägg.. sjuk och fördärvad. ju. detta vita ljus,. glänser,. glittrar,. vaggar. och dränker hela ens hus.. Det. glänser,. glittrar,. som långa. vaggar. böljeslag,. och rockens hål och själens stå. hemska. i. öppen dag..

(115) 109. VISA ORD. Vi. om. ha så gott. visdom. varandra. åt. och säga: det är så och det är. så,. och där går vägen, var så god och gå den väg, som. Men. vi. ha sagt. att. skall. ni. vandra.. jag har aldrig mätt och räknat stegen,. och jag har aldrig gått den väg man sagt, och att. det. har. ingen. Och vad som beskäftigt. Det i. människa. gå en annan väg än just. bär. i. fått. makt. sin. egen.. styr. den. vägen,. fingerpek. och. visa. höjden. djupet för oss. —. eller. icke. är. ord.. också. bär. utan visa ord.. det. det.

(116) 110. KRITIK. Är det är det. ur bröstet. kött. med blod och. ord. enda. är det en i. stycke. ett ett. av. fattig glimt. rivet,. tårar skrivet, livet. denna tomma grannlåtspoesi,. som gör. i. snirklar. Låt yrkets. möda. Jag. ha. en. vill. ej. kvinna,. och. men. yrke,. ett. kropp och. själ. Ej ord för ordens skull. sin. klo. som har. i. hjärtat ett. och. livets. *. snideri?. i. vad den kan.. gälla. *. i. orden.. Blott det. sin. frö. en man,. att. *. rot. i. kan. jorden. bära på.. slå.

(117) 111. ELDEN. Han i. bilder. täljer. mörk och. bildlös. tröst. sin. till. som. tid,. med storm och moln och. jagar. hat och höst. mot fimbulvinterns vreda dagar.. Var. där härar. Han sin. —. gudom. ljusets. skär. av i. bryts. dämoner. på knä,. tåga.. hårda trä. blockets. harm, sin längtan och sin plåga. förvridna drag och sälla drag. och tapper tro och. bittert. lyte,. den värld som skapats av hans jag och skapat jaget. till. sitt. byte..

(118) 112. Om. tiden. och. ropar hånfullt. att. kommer med. aldrig var den. för fantasiens. så. i. sitt. hans. mindre gjord. leksaksgöra,. svarar han:. mitt. hantverk är. hur föga det nu. mitt. liv,. och. elden,. ord öra,. som. mitt. gäller,. inre. är inte bara lusteld heller.. *. *. *. tär,.

(119) 113. ÖDE. Vi äro hopar. av blad. i. vinden,. som vinden sopar till. någon skreva. vid kyrkogrinden.. Vi måste leva vår röda saga. och måste jaga. som molnen. jaga. på blinda vatten och blåsigt. kalla.. Vi måste. stiga.. Vi måste. falla.. Vi måste tiga. och gå mot natten.. 8.. —. Bergman,. Valda dikter..

(120)

(121) MELODIER OCH MÅLNINGAR. y.

(122)

(123) 117. ADAGIO. Vattnet rörs och. vinden. spelar,. vind och vatten ta varann.. Bakom skogens gula. glesa dungar. rågen gungar. av och an.. Det är bara du som. felar.. Hjärtat saktar sina slag.. jag hör svag musik som spelar. mig. sömns. till. Molnen. glida. dag.. i. som. lätt. svanar över himlens. men de. tiga. vita sjö,. där de fara,. svanar sjunga bara när de dö;. Ont och tungt har jag. fått. det är tungt på tiggarstig.. jag. vill. svanarna. fara till. med. de vita. dig.. *. *. *. slita,.

(124) 118. MELODI. Bara du går över markerna, lever var källa,. sjunger var tuva. ditt. namn.. Skyarna brinna och parkerna susa och lövet. Och. fälla. som guld. i. din. famn.. skummiga stränderna din stämmas. vid de. hör jag. vaggande vågsorl. till. tröst.. Räck mig de älskade händerna. Mörkret. skall. skrämmas.. Kvalet skall släppa mitt bröst..

(125) 119. Bara* du går över ängarna,. bara jag ser dig. vandra. i. fjärran förbi,. darra de eviga. strängarna.. Säg mig vem ger dig makten som *. blir. *. melodi? *.

(126) 120. MÅNSKEN. nattens silverljus. Nu badar allt Med stängda luckor drömma vita hus i. vägarna där ingen färdas.. vid. Ur. valvet. under parkens gamla träd. en fågel lockar späd. på något hjärta som förhärdas.. på sjö och äng,. Det går en dans. i. vitt. och vinden. i. en rosensäng. vilar. och skuggan på sin bädd. Men står. innerst. i. i. snåren.. en dold och daggig vrå. Puck och lurar på. en älva. som har *. tappat spåren.. *. *.

(127) 121. ÖDES VISAN. Ingen sol. i. min. vrå.. Skyarna ligga tunga. Världen är hård för gammal och grå, världen är hård för de unga. skall man mista, kommer det sista slaget som ödet skall. Allt. när. slå?. Dagarna gå och gå, och glömskan snöar på Livet är dödens.. Tysta stjärnorna. alla.. Vi vissna. som. falla.. Läpparnas bleka böner beveka aldrig. ödet,. när ödet. vill. slå.. strå..

(128) 122. Nog. är det tungt att få. stenar. men. bröd beständigt,. till. det finns de. och skratta. åt. allt. som. Korslagda armar.. Ödet förbarmar sig. icke,. ödet. vill. leva. eländigt.. slå.. ändå.

(129) 123. STJÄRNAN. Jag. sliter. i. dagarnas kedja.. Jag pustar på mina. kol.. Jag smälter och smider, min smedja är het. som. ett. avgrundshål.. Det brusar som eld och det stänker som sot från min diktarhärd — men ovan går skyarnas värld, och mellan skyarna blänker en stjärna på salig färd.. Det brusar som. eld. i. och rinner som blod. Jag hälsar. som. dig,. min hjärna i. saliga. aldrig jag når.. min. tår.. stjärna,.

(130) 124. PASTORAL. Nu i. rinner. floden. stilla. blankt och krusat lopp,. och gökens rop, Camilla,. min längtan tänder opp.. Den. klara luften lyser,. det ler All. i. skog och mark.. ömhet som jag hyser. slår ljuvlig ut. och. stark.. Mitt solsken, min herdinna,. min sötma och min. lust,. se våra dar försvinna. som. flarn för vindens pust..

(131) 125. Vår ungdom en. är en. blomma,. är vårt skratt.. fjäril. Snart ligga fälten tomma,. och. fjäriln. dignar matt.. Det täcka lammet dansar ej. mer på munter. klöv,. och lundens gröna kransar bli. gult och vissnat löv.. Och som. en ängslan trycker. den sönderslitna skyn,. och. vi få gikt. och. fula veck. Så. låt. vår. men med. oss. tid. i. ej. och nycker i. hyn.. förnöta. trumpet tvång,. höstens välde möta. kyssar och. med. sång..

(132) 126. Här under. trädens galler. är svalka, doft och Ditt i. vackra huvud. drömmar mot. lä.. faller. mitt knä,. och dina ögon spegla en. flik. av himlens. blå,. där vita strömoln segla. och tindra och förgå. *. *. *.

(133) 127. HAVET. Jag såg det sprutande, grönt. med. som. ärg,. kammar och tjutande lungor och hy som ändrade färg. Det. resta. grät,. det kved,. det tiggde,. det blev svart av hot. och klättrade upp och rasade ned. och sög och slickade. Men. ytterst där. efter. min. fot.. himlen tog mot. och rämnade skyar slungade en knippa sol. i. bränningens svall. låg vit och kall. en nereid och gungade..

(134) 128. NYMFERNA. Nu. vita. moln och klara källor glimma,. och på en strand som gula står. liljor. bär. solrök kvar från dagens gryningstimma,. och flodens bubblor brista tyst isär bland säven. i. ett. sund med sandig botten.. Det är en ort som nymfer hålla. Här vädra. inga. hundar. kär.. och här. vilt,. förstummas jägarhornens klang och skotten.. Se. Silvia.. På dävna. stigarna hon träder. med skogens gröna skymning Den spindelväv, som barm och. sin. i. blick.. höfter kläder,. ha glada vindar rubbat ur dess skick, och det är löv och mossa fäst. På armen syns en en minnesbeta. liten. i. håret.. blodig prick,. som den sköna. av någon retad nypontagg. i. fick. snåret..

(135) 12g. floden Nephele och Arethusa. I. ha tumlat. om. Nu gunga. de. bland fiskars lek och spring.. skum, och deras ljusa. i. tomma ögon spegla ingenting. Som snäckan gömmer havets sus, och. så. gömma. de sus av vind och vatten runtomkring,. och brösten andas. kallt. och pulsens sving. rytm av vågorna som sakta strömma.. få. Men på den middagsheta ängen Astrea med sin mun vid källans. vilar. brädd,. och solen skjuter sina gyllne pilar. mot hennes. vita. kropp,. som. darrar rädd. och sprider doft av timotej och klöver.. hennes prydnad står var tuva klädd,. Till. och humlor. med. ljuv. fly. och bin kring hennes bädd. musik som domnar bort och söver.. Och rymden. rörs,. och flodens svala. men det gudarna som. en suck, till. 9.. —. Bergman,. och skog och äng och källa. mummel stämma. i. är suckar av de sälla. levde förr än. Valda dikter.. vi..

(136) 130. Se glömsk av. allt,. och själen fången. med. steg. som drömmar. en melodi,. i. går tyst och tankfullt leende förbi. Ovidius. med. fingret. *. på *. sin lyra.. *. styra.

(137) 131. GAMMAL NEDERLÄNDARE. Det är. inte roligt att stå. och bulta längre, Katinka.. Månen. lyser. och vädren gå,. och de frusna stjärnorna blinka.. Min knoge Se. är röd,. min näsa. blå.. så,. lyft. nu på dörrens. klinka.. Glänta på dörrn och. låt. mig. få. tak över huvut, din slinka.. Du. skall. duka. öl. bord med små. ett. förgyllda koppar. som. vinka,. och brännvin och ost för två. och så en. fet. och rykande skinka. *. *. *.

(138) 132. DEN SOVANDE STADEN. Det ligger en. stad,. jag säger. ej. berömd rikets annaler, med gator och hus där mossan. var,. i. är kvar. och stinkande gröna kanaler.. Och där. finns det. och mögel och. visdom av bara hin. damm. och själva kajorna. men. tala. vill. jag lova,. latin,. stadens fäder de sova.. De sova. solsken, de sova. i. i. regn,. de sova. i. alla väder,. de sova. i. lagarnas heliga hägn. som målen. i. gamla. kläder.. Så sover det goda samvetet. som. blott,. är en välsignad gåva.. Ack, det är människans skönaste att äta sig. mätt och sova.. lott.

(139) 133. Och. året det. kommer och. året går,. och tornets visare vänder.. Men. en vacker. en yngling. —. morgon på. med knutna. torget står. händer.. du vördiga borgerskap,. Hallå,. som snarkar inunder taken. Och löper jag rätt in dödens i. så skall. Han. du ändå. bli. vaken.. lyfter sin gyllne lur. och blåser. på. ocli slår. gap,. med. en sväng. klinga,. sin. och gubbarna kravla sig vresigt ur säng. och se. i. luckornas springa.. Fördömt vad pojken. De. stryka sig lent. är vacker ändå!. om. skäggen,. sen draga de åter nattmössan på. och vända sig. Den. om mot. väggen.. stackars ynglingen står. som. en stock,. vad blev det av stridens låga?. Han. sticker sin gyllne lur. i. och ögonen gapa och fråga.. sin. rock,.

(140) 134. Men. är så. allt. fontänens. små. stilla.. I. solskenet blott. böljor plaska.. Då. slungar han värjan. och. letar rätt. på. med hån och. spott. sin flaska. och dricker för kungen och katedraln. och vinden, som vänder kappan,. och dricker för helgonets. bild. i. portaln. och somnar salig på trappan. Så sover det goda samvetet. som. är. en. blott,. välsignad gåva.. Det finns ingen större och skönare än sova bland. dem som *. *. *. sova.. lott.

(141) 135. KINESER. I.. Efter Théophile Gautier.. Det är och. ej. icke. min. ni,. Laura ens med. ej. Den som. en. sitt. ni,. svärmeri.. med. sin. far. torn av porslin, vars. vid gula floden,. Hon. jag älskar,. eller. jag älskar nu bor. där lever hon ett. som. Jag älskar. Ofelia, Beatrice.. i. fru,. Juliette,. ni,. Kina;. i. och mor. murar skina. där hägern bor.. som snedda mot pannan, min hand, som ryms. har ögon. liten fot. i. en hy mer blank än kopparn. i. och långa naglar som färgats. kannan i. brand..

(142) 136. Med ser. huvudet ut genom rutan. hon svalan snudda. och sjunger var afton. om persikoblomman *. *. förbi till. och *. som. lutan piln.. iln.

(143) 137. MEDALJONGEN. Den. lilla. medaljong hon efterlämnat. ger ännu hennes döda fägring. —. men som för. mitt. i. liv. bilden har emaljen rämnat. det hårda hugget. Se blicken som. i. med. en kniv.. blåvit majluft tvagen. och munnen blossande av kärlekstörst.. Om. hatet mättat åt de sköna dragen,. hur många kyssar ha *. *. ej höljt. *. dem. först!.

(144) 138. VISAN OM MUSETT E. Efter. När jag. i. Henry Murger.. går fick se en svala,. som kom med våren. till. min. begynte hjärtat strax. att. tala. om henne som och sedan. dörr,. av mig förr;. höll. och drömde. satt jag tyst. till. långt på kvällen, när jag fann. en. gammal almanack. det år vi. Nej, ditt. jag. gömde. älskade varann.. ungdomen. icke fara,. vill. minne lever som mitt hopp.. Musette, du skulle knacka bara, så läte. nog. mitt hjärta opp.. Det darrar och kan ditt. Så. namn, du. kom. det bröd. lilla. tillbaks. som. ej. förgäta. falska vän.. och. låt. oss äta. glädjen signar än..

(145) 139. Se möblerna. kammarn taga som gladdes de. i. en festlig ton, likt. gamla vänner. och hoppet. Du. finner. och. den. som. allt. som lilla. så. åt. vår saga. dig återse.. att. stått. bittert. dig nära. saknat. dig:. sängen, o min kära,. och glaset du drack ur för mig.. Din. vita. klänning skall du pröva,. den klädde dig. och som vi. kring. i. i. På kvällen. i. forna dar,. forna dagar ströva. skogen här och vi. sitta. var.. tillsamman. och dricka vin. i. det klara vinet. som ger gamman. och. vår berså,. flykt åt dina visor. Den gode guden kan. små.. ej. hysa. mot dina stygga spratt och låter ännu månen lysa förtret. på våra kyssar och vårt. skratt..

(146) 140. Naturn är. och att. skön som. lika. min. redo, du. lika. alltid. tröst,. småle nu som då och. mot kärlekslyckan. Musette. väl. fick. vårt. i. igen. alltid. bröst.. sitt. minne,. när karnevalen rasat slut; en i. vacker dag var fågeln inne. gamla boet som. Men. förut.. kände ingen flamma. hjärtat. dessa smekningar på nytt. Musette var icke mer densamma. vid. och sade. att. jag var förbytt.. den vänder. Farväl då, käraste,. åter vår förtrollning mer,. ej. och djupt. i. denna min kalender. ha ungdomsåren myllats. De sköna dagarna i. aska gräva. vi. till. ner.. förbrinna, sist,. och minnet blott kan nyckeln finna till. paradiset. som *. mist.. vi. #. *.

(147) 141. JUNGFRU BLOND OCH JUNGFRU BRUNETT. Blond och jungfru. Jungfru. dansa. med. fingret. Så höstklar. är. Brunett. på kjolen.. luften. och. lätt,. lätt, lätt,. som de svingande. lätt. jungfrurnas glädje. i. klingande. solen.. Se på.. Nu. höja de. sig,. nu böja de. sig,. och ögonen lysa och flätorna. slå. och kinden har heta fläckar. —. men. står. långt över ängens gulnade vall. rymden. kall,. och nakna stå träd och häckar..

(148) 142. O. jungfrur, vi dansen. och. sjungen. Det. faller. och. I. än. skratten?. en stjärna igen,. kommer. och snart. Den kommer som. natten.. tjuven, när ingen ser. och ingen ber.. Som. en rovfågelssvärm slår den ner. och förmörkar vägar och vatten.. Jungfru Blond och jungfru Brunett stanna förskrämda. Hur hemskt i. den. Det. visslar. i. som. vita. i. med. ett. vinden och smyger på i. ris. och. stackars jungfrurna. skälva. Och. dansen.. döende glansen!. sista. och skrattar. De. i. blev allting. tå. dungar.. små. fågelungar.. kinden,. med. flätor. som. slå,. slå, slå,. rusa de hemåt båda.. Här ute är villor och våda, men hemma är världen en spiselvrå.

(149) 143. och mor den enda. Hon. sitter så tyst. och. stirrar. in. i. i. världen.. och tvinnar och snor. frysande. de lysande. glöden. på härden.. De gömma. sitt. hjärta hos. mor. och kyssa den gamlas händer, och timmarna rinna och kvälln det rasslar. Men det. —. i. brasans bränder.. som troll på tå mumlande mörkret skrider. ute. Ni käraste jungfrur små,. jag tar er väl vad det lider.... *. #. *. blir stor,.

(150) 144. EN Och. vill. så får. GAMMAL DANSRYTM.. du. du. väl,. väl,. så har du väl. min hela. själ. till. träl. att. älska och pina och trampa ihjäl. med tramp av. din häl,. du höga, du svingande. Men så. får. tar. vilda. i. dansen.. du min,. jag din.. Så våga, vinn och dansa rätt i. in,. in. lågornas rike och brinn och brinn. med. syn och. Det brinner en. med eld,. sinn.. han brinner så klar. i. dansen..

No results found