1 (27)
Uppdragsnummer/Project no nnnono
Kund/Customer
A18006 Försvarsdepartementet
FoT område
Handläggare/Our reference Datum/Date Memo nummer/number
Emma Skeppström 2012-05-24 FOI Memo 3963
Somalia: i allas intresse?
Innehållsförteckning
Sammanfattning av slutsatser ... 3
1. Inledning ... 5
1.1. Historik ... 5
1.2. Interna aktörer ... 7
2. Externa aktörer ... 10
2.1. Aktörer i regionen ... 10
2.1.1. Etiopien ... 10
2.1.2. Kenya ... 11
2.1.3. Eritrea ... 12
2.1.4. Djibouti ... 12
2.1.5. Uganda ... 13
2.2. Arabvärlden ... 13
2.2.1. Egypten ... 13
2.2.2. Jemen ... 14
2.3. Turkiet ... 14
2.4. Västvärlden ... 15
2.4.1. USA ... 15
2.4.2. Storbritannien ... 16
2.4.3. Frankrike ... 17
2.5. Diasporan ... 17
3. Analys ... 19
3.1. Avsaknaden av en fungerande stat ... 21
3.2. Den regionala dimensionen ... 22
Bilaga 1: Karta över Afrikas horn ... 23
Sammanfattning av slutsatser
Syftet med denna rapport är att kartlägga ett antal viktiga externa aktörer och deras intressen i Somalia. Rapporten försöker besvara två frågor: Vilka intressen har de externa aktörer som involverat sig i den somaliska konflikten? Hur kan engagemanget bidra till en lösning på konflikten?
Vid en kartläggning av de olika intressena framträder ett antal återkommande faktorer.
Intresset för Somalia drivs av en rädsla för islamisering eller ökad terrorism. En grupp aktörer vill inte se en radikal islamistisk stat växa fram. Det finns en rädsla för att Somalia ska kunna fungera som ett träningsläger för diasporan. Agerandet utifrån detta intresse grundar sig också på tanken om att svaga och sönderfallande stater kan utgöra grogrund för terrorism. Om al-Shabab inte besegras eller den somaliska staten stärks, kommer frågan även fortsättningsvis vara av vikt.
På senare år har sjöröveri i Adenbukten och på Indiska oceanen hamnat allt mer i fokus. Många aktörer är involverade i att stävja denna typ av verksamhet. Detta engagemang drivs till mångt och mycket av oron för hur attackerna kan påverka handeln och på sikt den globala ekonomin. Detta har också bidragit till ett ökat engagemang inne i Somalia.
I regionen är också idén att ena alla somalier i en och samma stat av vikt. Tanken på ett så kallat Storsomalia oroar av naturliga skäl Somalias grannländer då det i praktiken skulle innebära att de förlorar territorium. De agerar därför för att motverka detta.
Ett annat skäl är de flyktingströmmar som konflikten skapar, framför allt till
grannländerna. Dels handlar det om vilka möjligheter som finns att ta emot och ta hand om dessa personer, dels är det en fråga om hur dessa grupper påverkar den interna dynamiken i mottagarländerna.
I ett antal fall är det en pågående konflikt eller schism med ett annat land som påverkar agerandet i Somalia. Somalia används helt enkelt som en bricka i ett spel vars fokus främst är att påverka en annan extern aktör.
Den humanitära situationen bör också lyftas fram som en anledning till engagemang.
Flyktingproblematiken har redan nämnts. Till detta kommer situationen för de somalier som är kvar i Somalia. Befolkningen har drabbats hårt av den pågående konflikten. Det utsatta läget har försämrats på grund av torka och svält, inte minst under det föregående året. Detta har naturligtvis också påverkat det internationella samfundets engagemang.
Bland annat fokuserade de insatser som var till för att stävja piratverksamheten initialt på att skydda WFP:s transporter till Somalia.
En framväxande faktor kan också vara oljeintressen. Bland annat har företag under 2012 påbörjat provborrning i Puntland.
En av grundorsakerna till att dessa problem eller faktorer uppstått är bristen på
fungerande statsstrukturer på central nivå, trots omfattande externt stöd under flera år.
De flesta aktörer har därför börjat tala om att också stödja de strukturer som vuxit fram på lokal nivå. Den ändrade inställningen kan på sikt bidra till att hitta en lösning på konflikten i Somalia. Trots detta finns det inte bara en väg framåt då olika aktörer har olika uppfattning om hur en mer decentraliserad lösning för Somalia skulle kunna se ut.
Det är också viktigt att poängtera att lösningen på Somalias problem inte bara finns i Somalia. Många av de ovan nämnda faktorerna har en regional dimension och kan komma att finnas kvar även om Somalia stabiliseras.
1. Inledning
Somalia har varit utan fungerande regering sedan början av 1990-talet. Försök att lösa konflikten har hittills inte gett någon större effekt. Den sittande regeringen, som fått stort internationellt stöd, har inte lyckats leva upp till omvärldens förväntningar.
Samtidigt har den regeringsfientliga milisen al-Shabab under de senaste åren haft kontroll över stora delar av södra Somalia samt områden i Mogadishu. Under hösten 2011 lyckades dock African Union Mission in Somalia (AMISOM) och somaliska säkerhetsstyrkor ta kontroll över större delen av Mogadishu. Samtidigt påbörjade Kenya en offensiv i södra Somalia för att slå mot al-Shabab. Även etiopisk trupp gick in över gränsen i västra Somalia. USA har dessutom understött Kenyas offensiv, bland annat med hjälp av drönare. Kenyas och Etiopiens interventioner har mött mindre motstånd hos lokalbefolkningen än väntat, något som snabbt kan ändras om allt för många civila drabbas av konflikten. Icke desto mindre är al-Shabab mer trängd än vad rörelsen någonsin varit. Att interventionerna inte mött mer motstånd kan bero på al-Shababs alltmer växande impopularitet.1 Det internationella samfundet bedömer att
förutsättningarna för att hitta en lösning på konflikten i Somalia är bättre än på länge.
Externa aktörers involvering i Somalia har dock många gånger inte bidragit till en positiv utveckling utan har snarare ytterligare komplicerat konflikten. Det finns därför en risk att ett ökat engagemang skulle kunna förstöra det relativt gynnsamma läge som nu finns. Samtidigt kommer konflikten i Somalia troligtvis inte att gå att lösa utan att involvera de aktörer som engagerat sig i konflikten, då de annars riskerar att påverka processen negativt.
Syftet med denna rapport är att kartlägga ett antal viktiga externa aktörer och deras intressen i Somalia. Eftersom de aktörer som är engagerade i konflikten antingen kan bidra till eller stjälpa en fredsprocess är det viktigt att förstå de bakomliggande
orsakerna till deras engagemang. Rapporten försöker således besvara två frågor: Vilka intressen har de externa aktörer som involverat sig i den somaliska konflikten? Hur bidrar dessa intressen till en lösning på konflikten?
1.1. Historik
Det område där den somaliska befolkningen var bosatt delades upp mellan fem olika stater under kolonialtiden: Etiopien, Djibouti (franska Somaliland), brittiska
Somaliland, italienska Somalia och Kenya (då en brittisk koloni). 1960, då Somalia blev självständigt, beslutades det att brittiska Somaliland och italienska Somalia skulle bilda en gemensam stat. En central policy i den nya republiken Somalia var viljan att förena den somaliska nationen i en nationalstat, ett Storsomalia (Greater Somalia). Detta skulle inkludera Djibouti, Ogadenprovinsen i Etiopien och nordöstra Kenya, vilket har
försvårat Somalias relation till grannländerna från första stund.2 1977 beslutade sig Somalia, under Siad Barres regim, för att försöka ta Ogadenprovinsen från Etiopien, vilket ledde till det så kallade Ogadenkriget. Sovjetunionen, som tidigare stöttat båda länderna, valde att stödja Etiopien och den somaliska förlusten var ett faktum.
Hädanefter förlitade sig Somalia på stöd från USA.
Statsadministrationen började falla samman redan efter Ogadenkriget. Under Barres tid vid makten hade det repressiva styret bidragit till att skapa en rädsla för staten hos den
somaliska allmänheten. I syfte att kontrollera Somalia bedrev Barre en söndra och härska taktik, vilken bidrog till att misstänksamhet och fientlighet uppstod mellan olika klaner. Detta har påverkat möjligheterna att nå enighet över klangränserna även efter Barres fall.3 Ytterligare en orsak var att det bistånd som Somalia fick under det Kalla kriget snabbt trappades ned i slutet av 80-talet, vilket lämnade regeringen utan tillgångar.4 Misslyckandet i Ogaden ledde också till att missnöjet mot Barres regim växte och att flera olika milisgrupper bildades.5 En av dessa, Somali National Movement (SNM) utropade den nordliga regionen Somalilands självständighet 1991. 1991 var också det år som Barre störtades och sedan dess har Somalia inte haft en fungerande centralregering.
Många försök har gjorts för att hitta en lösning på konflikten i Somalia. Flera fredsavtal har skapat nya regeringar men dessa har hittills misslyckats med att få kontroll över landet. 2001-2004 ledde Intergovernmental Authority on Development (IGAD) de förhandlingar som skapade de så kallade Transitional Federal Institutions (TFIs), vilket inkluderade Transitional Federal Parliament (TFP) och Transitional Federal
Government (TFG). TFIs mandat sträckte sig till 2009 då val var tänkta att hållas.
TFG sågs av många somalier som omvärldens skapelse och hade svårt att få stöd lokalt.
Detta ledde till flera våldsamma reaktioner. En grupp som uppstod som ett svar på skapandet av TFG var den radikala ungdomsmilisen al-Shabab.6 För att stävja
motståndet mot TFG, framför allt från radikala islamister, stöttade USA uppkomsten av Alliance for the Restoration of Peace and Counterterrorism (ARPCT). ARPCT var en koalition av olika milisledare med uppdrag att tillfångata personer med kopplingar till al-Qaida. Detta skapade dock en stark motreaktion hos allmänheten, klanledare, näringslivet och det redan existerande nätverket av Shariadomstolar, Union of Islamic Courts (UIC), som gemensamt besegrade ARPCT i juni 2006. En regeringskoalition som fick namnet Supreme Council of Islamic Courts (SCIC) bildades.7 Al-Shabab fungerade som SCIC:s militära gren men dominerade snart även över policyfrågor.8 Under hösten 2006 inleddes samtal mellan TFG och SCIC men utan resultat och i december 2006 invaderade Etiopien, på TFG:s förfrågan, Somalia. Vid årets slut hade SCIC besegrats. Etiopiska trupper stannade sedan i begränsad omfattning i Somalia till 2009. Parallellt deployerade Afrikanska unionen (AU) 2007 den fredsfrämjande insatsen AMISOM med mandat att stödja TFIs att stabilisera Somalia.9
2009 ombildades TFIs och dess mandat förlängdes med två år. 2011 förlängde parlamentet och regeringen återigen sina egna mandat med ytterligare tre år. Detta passerade dock inte obemärkt i omvärlden då många aktörer tröttnat på bristen av resultat från regeringen. En färdplan har därför utarbetats för att övergångsperioden ska kunna avslutas senast den 20 augusti 2012. I denna process har representanter från TFIs, Puntland, Galmudug, Ahlu Sunna Wal Jama’a (ASWJ) samt civilsamhället deltagit.
Somaliland och al-Shabab har inte varit delaktiga. Planen listar uppgifter inom områdena säkerhet, konstitutionella reformer och val samt försoning och gott samhällsstyre.10 Sedan dess har detaljer för hur planen ska kunna implementeras
utarbetats genom de så kallade Garoowe-principerna. Dessa fokuserar bland annat på att en provisorisk konstitution ska antas av en konstitutionell församling.11 Dessutom har det överenskommits att Somalia ska utgöra en federal stat.12 Mycket arbete kvarstår dock för att hinna fullfölja planen före utsatt datum.
Parallellt med denna process har det väpnade motståndet mot TFG fortsatt, framför allt från al-Shabab. TFG har inte kunnat kontrollera mer än en del av Mogadishu, och då med stöd av AMISOM. Detta har gett utrymme för al-Shabab i större delar av centrala och södra Somalia. En offensiv från AMISOM under 2011 gör nu att AMISOM och TFG kontrollerar hela Mogadishu. Samtidig har en kenyansk offensiv pågått ifrån söder.
Även Etiopien har åter gått in med trupp. Al-Shabab attackeras från flera olika håll och är kanske mer utsatt än någonsin. Kostnaden för kampen mot al-Shabab har dock varit hög. AMISOM har lidit höga förluster och Kenyas intervention har betytt ett ökat antal attacker i Kenya. Dessutom utgör al-Shabab numera en del av al-Qaida.
1.2. Interna aktörer
Huvudfokus i detta memo är externa aktörer. För att förstå konfliktdynamiken till fullo krävs dock en förståelse för de krafter som verkar inom Somalia. Nedan följer därför en kort genomgång av de viktigaste interna aktörerna.
Till att börja med finns de så kallade TFIs, där både regering och parlament ingår. FN:s expertpanel som är kopplad till sanktionskommittén för Somalia och Eritrea menar att de huvudsakliga hindren för att uppnå fred och säkerhet i Somalia är TFG:s avsaknad av vision, dess korruption samt misslyckande med att föra den politiska processen framåt.
Ytterligare en bidragande faktor är regeringens försök till maktmonopol och ovilja att arbeta tillsammans med de lokala administrationer som finns runtom i landet.13 TFIs har också vid flertalet tillfällen hämmats av konflikter mellan olika aktörer i ledande
positioner, såsom presidenten, premiärministern och talmannen. Detta beror bland annat på att Transitional Federal Charter inte på ett tydligt sätt fördelar makten mellan presidenten och premiärministern. Det har dessutom saknats en vilja bland TFI:s medlemmar att hitta en permanent lösning på Somalias problem då allt för många gynnats av den status quo som rått.14
Som redan tidigare nämnts är al-Shabab sprungen ur UIC. Al-Shabab menar att den somaliska regeringen och Etiopien samarbetar med väst för att attackera islam.15 Al- Shabab är en wahabistisk rörelse medan somalier traditionellt är sufier. Delar av al- Shabab består av utländska radikala islamister och har en global agenda utan
geografiska gränser. De ser sig själva som en del i kampen mellan islam och de otrogna.
Organisationen är således inte bunden av Somalias eller Storsomalias gränser.16 Samtidigt finns det en mer nationellt inriktad falang inom al-Shabab som fokuserar på den nationella konflikten och klanintressen och har många gånger varit skeptisk till utländsk inblandning i konflikten. Den utlänska falangen har dock dominerat på senare år.17 Detta har lett till att Al-Shabab blivit allt mer extremistisk. Al-Shabab har nu också offentligt gått samman med al-Qaida.
En annan bidragande orsak till denna utveckling är det förändrade politiska landskapet.
När en islamistisk ledare, Sheikh Sharif Sheikh Ahmed, valdes till president 2009, innebar det att regeringen deklarerade att Sharia skulle införas. Al-Shabab var således inte ensamma om att driva en islamistisk agenda och var tvungna att profilera sig gentemot den nya regeringen. Detta skedde genom att försöka väcka misstro mot presidenten och hans agenda bland annat genom att säga att han var västs marionett.18
Det finns ett antal olika krigsherrar och väpnade grupper i Somalia förutom Al-Shabab.
Dessa påverkar naturligtvis också stabiliteten och säkerheten i Somalia. Det finns tyvärr inte utrymme att gå igenom dessa här. En aktör som bör nämnas är dock Ahlu Sunna Wal Jama’a (ASWJ) då denna grupp undertecknat färdplanen och Garoowe-
principerna samt sedan tidigare har en överenskommelse med TFG om maktfördelning.
ASWJ etablerades redan 1991 men fick inte militär betydelse förrän 2008, framför allt efter att de fått stöd från Etiopien.19 ASWJ har framför allt utgjort ett motstånd mot Al- Shabab i Galguduud-regionen i centrala Somalia och är en paraplyorganisation för sufistiska rörelser.20 Majoriteten av somalierna bekänner sig till sufism och
organisationen motsätter sig Al-Shababs jihadistiska agenda. Organisationen motiveras också av territoriella och klanrelaterade frågor.21 ASWJ är splittrat internt mellan olika geografiska regioner och det är endast representanten för en falang som skrivit under Garoowe-principerna.22
Det finns en annan grupp av aktörer som också är värda att nämna och det är de lokala självstyren, autonoma regioner, eller som i Somalilands fall självständiga stater, som har deklarerats. Några av dessa, såsom Azania (se avsnittet om Kenya) ses som skapelser av grannländerna snarare än lokala styren. Andra självstyren som brukar nämnas är Somaliland, Puntland och Galmudug.
Somaliland utropade sig, som tidigare nämnts, självständigt 1991. Trots att staten inte erkänts av omvärlden finns ett relativt väl fungerande politiskt system, institutioner, en polis och en egen valuta. Presidentvalet som hölls 2010 ansågs vara både fritt och rättvist och området har lyckats relativt väl med säkerhet och stabilitet.23 Somaliland har distanserat sig från centralregeringen och har inte deltagit i den process som lett fram till nuvarande färdplan och Garoowe-principerna. Somaliland menar istället att Somalia bör få ordning på sina egna interna problem innan en förhandling om relationen mellan Somaliland och Somalia kan påbörjas.
Puntland har också lyckats skapa relativ fred och stabilitet i området.24 Området strävar inte efter att bli självständigt, åtminstone inte officiellt, utan vill vara en autonom stat inom ramen för ett federalt Somalia, något som nu finns inskrivet i Garoowe-
principerna. Puntland är dock en del av piratproblematiken då många av de baser som piraterna utgått från är lokaliserade i regionen. Myndigheterna i regionen har lovat att bistå i jakten på pirater men har hitintills inte lyckats visa mycket till resultat.25 Det finns indikationer på att vissa lokala och regionala tjänstemän åtminstone tidigare har underlättat och gynnats av piratverksamheten.26
Det pågår en gränskonflikt mellan Somaliland och Puntland över områdena Sool och Sanaag. Somaliland hävdar rätten till områdena då de anser att de låg inom gränsen för brittiska Somaliland. Puntland bygger sitt anspråk på att representanter för dessa områden själva förespråkade tillhörighet med Puntland 1998. Verkligheten är troligtvis något mer komplicerad då det inte råder enighet bland befolkningen i Sool och Sanaag i denna fråga.27 I gränsområdet finns också ett antal väpnade grupper, däribland
Mohamed Sa’iid Atoms milis som gått samman med al-Shabab.28
Galmudug har gjort mindre framsteg för att skapa stabilitet och säkerhet.29 Galmudug skapades 2006 och namnet är en kombination av regionerna Galguduud och Mudug.
Galmudug är lokaliserat till centrala Somalia, på gränsen till Puntland. Denna regionala
administration har ett nära samarbete med ASWJ.30 Galmudug är en av undertecknarna till färdplanen och Garoowe-principerna.
Figur 1. Karta över Somalia
2. Externa aktörer
Många aktörer har intressen i konflikten i Somalia. Etiopien, Kenya och USA har redan nämnts och det finns fler. Många av dessa externa aktörer har direkt eller indirekt påverkat konflikten i Somalia. Nedan följer en genomgång av ett urval av externa aktörer. Fokus är här framför allt på bilaterala aktörer varför organisationer såsom AU, EU och FN har utelämnats.a Denna begränsning är gjord med tanke på att aktörernas intressen står i fokus och att de olika samarbetsorganisationerna drivs av sina
medlemmars intressen.
2.1. Aktörer i regionen
b2.1.1. Etiopien
Etiopien är Somalias västra granne och är kanske den aktör som främst involverat sig i den somaliska konflikten. Det finns flera orsaker till detta engagemang.
En av anledningarna är Etiopiens motstånd mot idén om ett Storsomalia. Ogadenkriget på 1970-talet är fortfarande färskt i minnet och landet oroas över hur ett starkare Somalia skulle agera i Ogaden-frågan idag. Ett starkare Somalia skulle kunna bidra till att skapa oroligheter i de somaliska grupperna i Etiopien. Den etiopiska konstitutionen ger de olika etniska grupperna långtgående rättigheter, inklusive secession, under principen ”etnisk federalism” men detta har inte implementerats särskilt väl. Ogaden- provinsen är marginaliserad och har utsatts för förtryck från regeringens sida. Rörelsen Ogaden National Liberation Front (ONLF) kämpar därför för ett självständigt Ogaden.
Så länge den somaliska staten är svag kommer landet ha fullt upp med sina interna angelägenheter och därför inte ha tid att återigen engagera sig i Ogaden-frågan. Etiopien har därför stöttat både Somaliland och Puntland då detta anses ha försvagat Somalia.
Samtidigt kan ett svagt Somalia leda till att regeringen inte klarar av att kontrollera hela sitt territorium, såsom idag. Somalia kan då användas som bas för olika väpnade
grupperingar som motarbetar regimen i Addis Abeba.
Ett annat skäl för Etiopiens involvering i konflikten är oron för att en islamistisk stat skapas. Om islamistiska fraktioner tar makten i Somalia skulle dessa kunna inta en fientlig ställning mot Etiopien. Bland annat stöttade UIC ONLF. Etiopen har därför spelat en aktiv roll i de processer som ledde fram till skapandet av TFIs och gick, som redan nämnts, in och stödde TFG i konflikten med SCIC. Ett annat skäl till Etiopiens agerande som brukar föras fram, och som är kopplat till rädslan för en islamistisk stat, är att Etiopien agerar på USA:s begäran. USA och Etiopien har gemensamma
säkerhetsintressen i att de inte vill se radikala islamister vid makten i Somalia.31 USA stöttade exempelvis Etiopiens invasion i Somalia 2006. Mellan år 2000 och 2010 fick Etiopien över 5 miljarder dollar i utvecklingsbistånd från USA.32
Flyktingströmmar från Somalia är ett annat bekymmer för Etiopien. Det beräknas idag finnas knappt 200 000 somaliska flyktingar i Somalia.33 Alltför stora folkförflyttningar
a FOI kommer under våren 2012 genomföra en studie som specifikt tittar på EU:s engagemang i Somalia.
b För en karta över Afrikas horn se bilaga 1.
leder till en större somalisk grupp i framför allt Ogadenprovinsen, vilket skulle kunna leda till ett starkare ONLF. Detta vill regeringen i Addis Abeba förhindra.
Etiopien agerar också i Somalia för att minska Eritreas inflytande i regionen. Konflikten mellan Etiopien och Eritrea har till mångt och mycket utspelat sig som ett så kallat proxy-krig, dvs. länderna försöker att försvaga varandras ställning genom att agera mot varandra i närområdet. Att Eritrea stöttade UIC kan till exempel ha bidragit till att Etiopien invaderade Somalia 2006.34
Etiopiens förnyade militära engagemang kan vara ett sätt för Addis Abeba att signalera sin betydelse i att hitta en lösning på konflikten i Somalia, samt att försäkra sin del av de politiska vinningar som kan bli resultatet av att al-Shabab besegras. Operationen kan dock vara begränsad i sitt syfte och fokusera på att Etiopienvänliga styrkor får kontroll över nyckelstäder. Ytterligare en anledning som angetts är att engagemanget är ett försök att hindra skapandet av Azania (se vidare under stycket om Kenya).35 Etiopien oroar sig för att etiopiska somalier från Ogaden kan komma att söka stöd och skydd i den nya regionen då en stor del av befolkningen där är ogadenier.36
Etiopiens intressen pekar både på fördelen med ett svagt respektive starkt Somalia. I frågan om ett Storsomalia vill Etiopien se ett svagt Somalia men ett svagt Somalia ger samtidigt utrymme för islamistiska grupperingar och resulterar i stora flyktingströmmar.
En stark och fientlig somalisk stat vore ur etiopisk synpunkt det sämsta alternativet.
Etiopiens agerande har hittills ej stärkt den somaliska staten utan gjort den beroende av etiopiskt stöd.37
2.1.2. Kenya
Även Kenya påverkas av idén om ett Storsomalia då Kenyas nordöstra delar skulle ingå i en sådan stat. Gränsen mellan länderna skapades genom ett avtal under kolonialtiden och existerar i praktiken bara på papper.38 Gränsområdet domineras av somalier. Vid tiden för självständighet lät den brittiska kolonialmakten hålla en folkomröstning om huruvida de nordöstra delarna av Kenya skulle tillhöra Kenya eller Somalia. 80 procent av den somalitalande befolkningen röstade för att tillhöra Somalia.39 Så blev inte fallet och området tillhör än idag Kenya. Denna del av landet har dock aldrig varit helt under statens kontroll. Gränsområdet påverkas således både av bristande statlig kontroll och av kollapsen i Somalia.40
Den islamistiska radikalisering som al-Shabab står för har börjat sprida sig till Kenya.
Al-Shabab har ett stödjande nätverk i de nordöstra delarna, längs med kusten och i Nairobi. Rekryteringen sker genom att försöka kapitalisera på de sedan länge kända klagomålen de muslimska grupperna har gentemot centralregeringen. Denna
radikalisering kan utgöra ett allvarligt hot mot Kenyas stabilitet och säkerhet.41 Bland annat ökar det riskerna för attacker på kenyanskt territorium. Kenya agerar därför för att minska al-Shababs inflytande.
Kenya har genom åren tagit emot många flyktingar från Somalia, framför allt efter kollapsen av Barres regim. Officiellt har landet tagit emot omkring 500 000 flyktingar.42 I Dadaab-lägret, som ligger nära Kenyas östra gräns med Somalia, bor cirka 400 000 personer.43 Detta gör det till ett av världens största flyktingläger. Dadaab är överbefolkat
och börjar allt mer likna halvpermanenta bosättningar, vilket oroar regeringen.44 Det ligger således i Kenyas intresse att minska flyktingströmmarna från grannlandet.
Andra aspekter som kan påverka Kenyas agerande gentemot Somalia kan kopplas till ekonomi. Den inhemska somaliska befolkningen uppgick enligt 2009 års folkräkning till 2,4 miljoner personer och denna grupp börjar få allt mer ekonomiskt inflytande, vilket oroar regeringen.45 Många somalier har flyttat till urbana miljöer och har på så sätt börjat konkurrera med kenyanerna om tillgången till arbete, vilket gör det till en viktig politisk fråga. Samtidigt har utvecklingsbiståndet till Somalia också blivit en ekonomisk faktor i Kenya. De flesta icke-statliga organisationer, FN:s fonder och program samt ambassader som arbetar med Somalia är lokaliserade till Nairobi.
Traditionellt har Kenya engagerat sig i Somalia genom den regionala
samarbetsorganisationen IGAD. Landet har många gånger delat Etiopiens och USA:s hållning i konflikten. Kenya har således stått bakom TFIs och TFG levde till att börja med i exil i Kenya.46 Kenyas engagemang i Somalia tog dock en drastisk vändning i oktober 2011. Inom loppet av några veckor kidnappades två västerländska turister ifrån Kenya, samt två hjälparabetare från Dadaab-lägret. En av de kidnappade turisterna har avlidit under sin fångenskap. Kidnappningarna har påverkat turistindustrin negativt.
Turismen är en viktig inkomstkälla i Kenya och en nedgång i den sektorn påverkar hela landets ekonomi. Kenya beskyller al-Shabab för kidnappningarna och därför
intervenerade Kenya i Somalia den 15 oktober 2011. Operationen har fått namnet Linda Nichi, vilket betyder skydda nationen.47
En del bedömare menar dock att attackerna i Kenya använts som förevändning för att realisera Kenyas plan på att skapa en bufferzon mellan sig och det oroliga Somalia.
Kenya har i flera år förespråkat skapandet av Jubaland, eller Azania, i den sydligaste delen av Somalia. Jubaland tillhörde den brittiska kolonin Kenya men lämnades över till italienska Somaliland 1925.48 Regionen är troligen tänkt att fungera autonomt inom ramen för staten Somalia. Kenya har därför under en längre tid utbildat och utrustat somaliska styrkor i denna region och i april 2011 utropades regionen Azania. 49Att Kenya nu vill inkorporeras i AU:s fredsfrämjande insats AMISOM menar vissa bara är en diplomatisk och politisk täckmantel för detta projekt.50
2.1.3. Eritrea
Eritreas intressen i Somalia kan framför allt kopplas till landets konflikt med Etiopien.
Eritrea har exempelvis stöttat al-Shabab och UIC som en bricka i spelet i kriget mot Etiopien. Eritreas agerande i Somalia har helt enkelt definierats av vad som skulle påverka Etiopien negativt. Förutom denna aspekt har inte Eritrea några större intressen i Somalia.51 Inblandningen har dock varit tillräcklig för att påverka konflikten.
2.1.4. Djibouti
Djibouti har mycket gemensamt med Somalia, bland annat är majoriteten av
befolkningen etniska somalier. Landet har också tagit emot närmare 20 000 flyktingar från Somalia.52 Djibouti har framför allt agerat som medlare i den somaliska konflikten.
IGAD:s högkvarter ligger i Djibouti och landet har därför haft en naturlig roll i de fredsprocesser som IGAD lett. Landet har en strategisk position för bland annat kampen mot piratverksamheten. Både EU:s insats Atalanta och Nato:s Operation Ocean Shield
använder sig av Djiboutis hamn. Dessutom är Djibouti en hemvist för både en
amerikansk och en fransk militärbas. Den amerikanska basen, Camp Lemonnier, utgör en nyckelposition för USA:s och dess allierades styrkors operationer på Afrikas horn.53 2.1.5. Uganda
Uganda är involverat i den somaliska konflikten som den största truppbidragande nationen till AMISOM. Det finns flera anledningar till varför just Uganda bidrar med trupp. För det första kan Ugandas engagemang i Somalia ses som ett i raden av exempel på hur Uganda försöker skapa och behålla goda relationer till USA. Ugandas
utrikespolitik färgas generellt av att alliera sig med väst.54 Detta gynnar Uganda på flera sätt. Den ugandiska försvarsmakten, Uganda People’s Defence Force (UPDF), har genom sitt deltagande i AIMISOM fått såväl ekonomiskt stöd som utbildning och materiel.55 Insatsen bidrar således till UPDF:s utveckling. Engagemanget har också bidragit till att tysta eventuell kritik på grund av bristande demokrati.56 Terroristattacken i juli 2010 bidrog exempelvis till att Museveni kunde begränsa de civila rättigheterna inför det kommande presidentvalet 2011 utan att västvärlden reagerade.57 Då UPDF utgör merparten av AMISOM vill omvärlden helt enkelt inte gärna stöta sig med regeringen i Kampala.
Detta är dock inte den enda anledningen till att Uganda är största truppbidragaren inom ramen för AMISOM. Museveni ser radikala islamister som ett hot mot Uganda och Afrika i stort. Han är därför villig att slåss mot al-Shabab som han ser som en
förlängning av al-Qaida.58 Genom att motarbeta islamistisk fundamentalism har Uganda dessutom fått stöd både militärt och finansiellt.
Det finns ett ekonomiskt intresse för Uganda att delta i AMISOM, förutom det stöd som deltagandet inneburit för UPDF. Uganda får 750 dollar i månaden per soldat som
skickas till Somalia, av vilka staten behåller 500. Både staten och den enskilde soldaten får därför en bra inkomst genom engagemanget i AMISOM. 59 Bidraget till AMISOM är också ett sätt att hålla armén i gott skick genom att den utbildas och konstant har
konkreta uppgifter att lösa.
Ugandas agerande kan också ha påverkats av viljan att skapa en stabil och stark
region.60 Idén om pan-afrikanism och Musevenis önskan om att visa regionalt ledarskap har varit drivande faktorer. Ugandas engagemang i AMISOM torde exempelvis ha förstärkt landets kandidatur till att bli icke permanent medlem av FN:s säkerhetsråd under 2011. Det kan också ha ökat Musevenis chanser att få leda den regionala samarbetsorganisationen East African Community (EAC). 61
2.2. Arabvärlden
2.2.1. Egypten
Egypten har historiskt tävlat med Etiopien om kontrollen över den somaliska halvön.62 Det är framförallt frågan om tillgången till Nilens vatten som stått i fokus. Källan till den blå Nilen finns i Etiopien och Egypten vill kunna kontrollera floden. Vad gäller Somalia har detta resulterat i att Egypten har stöttat anti-etiopiska aktörer.63 Egypten har också förespråkat ett enande av det somaliska folket i en nation och motsätter sig därför autonomi eller självständighet för Puntland och Somaliland. Egypten anser att TFG är
en etiopisk skapelse och menar att IGAD i alltför stor utsträckning har fått påverka fredsprocessen i Somalia. Landet hade hellre sett Arabförbundet som den organisation som leder förhandlingarna.64 Detta har traditionellt varit Egyptens linje men hur den nya regeringen, efter Mubaraks fall, ser på Somalia är svårt att avgöra i dagsläget. Landet har inte tydligt uttalat någon ny utrikespolitik. Dock är det troligt att frågan om tillgången till Nilens vatten kommer att fortsätta vara central för Egypten och i mångt och mycket forma dess policy gentemot länderna i närområdet.
2.2.2. Jemen
Jemen är ytterligare ett land som påverkar och påverkas av konflikten i Somalia.
Länderna har traditionellt haft täta kontakter med varandra. Jemen står för mycket av den vapensmuggling som sker till Somalia, antingen direkt eller indirekt från Eritrea.
Många individer har på grund av den låga ekonomiska utvecklingen i Jemen tvingats att engagera sig i denna typ av aktiviteter men även officiella representanter är involverade på grund av lönsamheten i verksamheten.65 Jemen har också betydelse för
piratverksamheten i Adenbukten och på Indiska oceanen. Pirater har bland annat använt sig av Jemen som logistikbas, vilket möjliggjorts av att Jemen är en svag eller
sönderfallande stat där regeringen inte har kontroll över hela territoriet.66 Det finns också kopplingar till terrorism på båda sidor sundet. Al-Qaida är närvarande i Jemen och al-Shabab har sagt sig vara villigt att stödja dem i kampen mot regeringen genom att förse dem med vapen och soldater.67
Det går en migrationsrutt mellan Somalia och Jemen över Adenbukten och Jemen har tagit emot cirka 200 000 flyktingar från Somalia.68 Jemen beslutade redan 1991 att ge alla somalier prima facie flyktingstatus, det vill säga att somalier som grupp ges flyktingstatus utan att varje enskilt fall behöver prövas. 69
2.3. Turkiet
Turkiet har på senare tid blivit en alltmer aktiv aktör i Somalia. Turkiets
premiärminister blev under hösten den första stats- eller regeringschefen att besöka Somalia sedan 1991. Landet har också initierat ett antal biståndsprojekt med fokus på hälsa, utbildning och transport samt öppnat en ambassad. Turkiets premiärminister har dessutom uttalat att han uppmanar omvärlden att fördubbla sina ansträngningar
gentemot Somalia. 70
Den turkiska regeringens officiella hållning är att Turkiets stöd till Somalia enbart grundar sig i ett humanitärt ansvarstagande. Flera, däribland utrikesminister Davutoğlu och vice-premiärminister Bozdağ, har betonat att Turkiets aktiviteter inte grundar sig i strategiska eller politiska intressen.71 Samtidigt framgår det att Turkiets växande engagemang gentemot Somalia inte endast syftar till att bidra med humanitär
undsättning – det uttalade långsiktiga målet är att främja fred och stabilitet. Detta ska åstadkommas dels genom det starka politiska och humanitära engagemang som Turkiet nu visar, dels med Afrikanska unionens samt grannländernas militära aktiviteter
gentemot al-Shabab.72
Turkiets utrikespolitik bygger på ett antal koncept. Det kanske viktigaste i detta
sammanhang handlar om utnyttjandet av Turkiets mjuka maktmedel för att främja sina egna intressen och uppnå strategiska utrikespolitiska mål. Turkiet har en förmåga att
utnyttja sin status som demokratiskt och muslimskt land som är allierat med EU och USA.73 Samtidigt bör det noteras att Turkiet inte har en tradition av att agera fullt självständigt i sin utrikespolitik. Ofta utformas och genomförs utrikes- och
säkerhetspolitiken i nära samröre med allianspartners, i synnerhet USA. Det är sannolikt att Turkiet som muslimskt land i Somalia har en förmåga att genom politiskt och
ekonomiskt engagemang samt humanitärt bistånd sätta press på den somaliska
regeringen för att driva den politiska utvecklingen i rätt riktning. De flesta andra länder i Europa har inte den möjligheten. Turkiet är således i en bättre position att både hjälpa humanitärt och utöva politiska påtryckningar, och med största sannolikhet görs detta med någon form av samröre med västerländska stater.
Turkiet har ett intresse av ett stabilt Somalia med en starkare statsapparat och
civilsamhälle – bland annat för att öppna upp för turkiska investeringar och bekämpa sjöröveri samt terrorism. Biståndsverksamheten och de ekonomiska investeringarna är således inte separerade från det säkerhetspolitiska intresset att stävja piratverksamhet och terrorism.74 Som en snabbt växande ekonomisk makt finns det behov av nya marknader som Turkiet kan investera i. Den senaste händelsen i relationen – reguljär flygtrafik med Turkish Airlines mellan Ankara och Mogadishu – är sannolikt ett led i att främja ekonomisk verksamhet och utbyte mellan länderna.
2.4. Västvärlden
2.4.1. USA
USA har varit involverade i Somalia sedan det Kalla kriget. Somalia stöttades
inledningsvis av Sovjetunionen men under Ogadenkriget valde Sovjetunionen Etiopiens sida. Siad Barre vände sig då till USA istället. Somalia åtnjöt sedan amerikanskt stöd fram till det Kalla krigets slut. Det abrupta upphörandet av bistånd som slutet på det Kalla kriget innebar ska ha bidragit till den somaliska statens kollaps. 75
Under 1990-talet präglades USA:s intresse för Somalia av det humanitära läge som rådde. 1992 ledde USA United Task Force Somalia (UNITAF) med mandat att skapa en säker miljö för humanitära hjälpinsatser.76 Efter att ett stort antal FN-soldater dödats deployerade USA Rangers, ett elitförband inom armén, för att tillfångata de skyldiga.
Operationen har mest blivit känd för den incident som kommit att kallas ”Black Hawk Down”. Händelsen, där amerikanska helikoptrar sköts ned, resulterade i 18 döda amerikanska soldater, varav ett antal kroppar förnedrades. Detta resulterade i ett amerikanskt tillbakadragande från Somalia. Intresset för att engagera sig i Somalia väcktes inte igen förrän attackerna den 11 september 2001 och då som en del i kriget mot terrorism.
Idag är USA:s främsta intresse i Somalia att landet inte ska fortsätta att vara ett tillhåll för terrorister. Fokus har flyttat från humanitära frågor till säkerhet och denna
förskjutning bygger på den koppling som gjorts mellan svaga stater och grogrund för terrorism. USA vill därför inte se ett statslöst Somalia utan har stöttat TFG.77 Kopplat till detta finns även en rädsla att al-Shabab ska rekrytera i diasporan och skapa
terroristceller i USA.78
Ytterligare än anledning till oro är att den somaliska konflikten ska sprida sig i regionen och framförallt att den ska påverka konflikten mellan Etiopien och Eritrea. Även de relativt stabila områdena Somaliland och Puntland kan destabiliseras. För att motverka detta har USA bidragit till kapacitetsstöd i de båda områdena, även om Somaliand inte erkänts som självständig stat. Bland annat har Somalilands polis fått utbildning i kontraterrorism.79 För att stävja de regionala implikationerna har också en Combined Joint Task Force Horn of Africa (CJTF HOA) skapats. Denna är permanent baserad i Djibouti och opererar även i Kenya, Tanzania, Somalia, Etiopien, Eritrea, Uganda, Rwanda och Seychellerna. CJTF HOA ska bidra till att öka kapaciteten att bidra till säkerhet och stabilitet hos länderna i regionen och skydda USA och koalitionens intressen.80 USA har även haft specialstyrkor aktiva i Somalia bland annat för att rädda kidnappade amerikanska medborgare.81
USA oroas också över piratproblematiken. Landet vill se en så friktionsfri handel som möjligt och piraterna påverkar transportrutterna. Det är dock troligtvis inte tillgången till oljan som sådan som är USA:s främsta drivkraft i denna fråga. USA importerar sin olja främst från Venezuela och Nigeria, vilket inte påverkas av den svåra
framkomligheten i Adenbukten. Det torde snarare vara den påverkan som
piratverksamheten kan ha på världsekonomin och den globala tillväxten som oroar USA då detta kan påverka USA:s interna ekonomi.
Trots att huvudfokus för USA ligger på terrorism och sjöröveri bör inte den humanitära aspekten glömmas bort. USA gav 22 miljoner dollar, dvs. ca 148 miljoner kronor, i humanitärt stöd till Somalia under den första halvan av 2011.82
2.4.2. Storbritannien
Storbritannien är en av de gamla kolonialmakterna i Somalia. Landets engagemang har fram tills nyligen främst handlat om piratproblematiken och dess ekonomiska
konsekvenser då London är ett nav i den internationella sjöfartsindustrin.83
Storbritanniens engagemang har dock ökat under 2011 och 2012. Bland annat stod landet värd för en internationell konferens om Somalia i februari 2012. Utrikesminsiter William Hague besökte också Mogadishu samma månad och en brittisk ambassad har öppnats efter 20 års frånvaro från landet. William Hauge menar att ett brittiskt
engagemang i Somalia är en nödvändighet då Somalia är ett globalt problem som hotar brittiska intressen. Ett stabilt Somalia uppfattas som en del av Storbritanniens nationella säkerhetsintressen då Somalia ses som en bas för internationell terrorism och ett hot mot den internationella sjöfarten.84 Vad gäller terrorism är det inte bara en fråga om vad det kan innebära för Östafrika utan också risken för att området kan bli en plats för unga brittiska muslimer att indoktrineras i extremism. Det finns därför en oro för att detta skulle kunna leda till ökade attacker även på brittiskt territorium.85
Storbritannien är aktivt i Somaliand även om inget officiellt erkännande av området som en självständig stat finns. Somaliland utgör det område som en gång var brittiska Somaliland och det finns således en länk till regionen sedan kolonialtiden. Somaliland är exempelvis en viktig del av Storbritanniens departement för utvecklingssamarbete (Department for International Development, DFID) operationsplan.86 Över 40 procent av Storbritanniens utvecklingsbistånd till Somalia går till Somaliland.87 Storbritannien menar att det enda sättet att angripa orsakerna till sjöröveri och terrorism är att stödja
lokala initiativ för fred och att den nya regering som ska följa efter att TFG:s mandat tagit slut i augusti behöver representera alla Somalias regioner.88
Förutom det reguljära utvecklingssamarbetet, bidrar Storbritannien också med stora summor till humanitärt bistånd. Från maj 2011 till och med mars 2013 ger
Storbritannien över 112 miljoner pund, eller cirka 1,2 miljarder svenska kronor, i humanitärt bistånd.89
Storbritannien har anklagats för att vara involverad i en kamp om oljan i Somalia. Enligt Puntlands minister för internationellt samarbete har diskussioner förts med
representanter från Storbritannien gällande stöd till hanteringen av vinsterna som oljan kan generera. Samma minister såg också British Petroleum (BP) som en potentiell partner.90 Hur pass stor drivkraft detta egentligen är är svårt att säga och Storbritannien har förnekat en sådan koppling.91
2.4.3. Frankrike
Fransk utrikespolitik utgår från att Europa har ett ansvar för Afrika. Frankrike vill se ett enat självständigt Somalia och förespråkar stärkt dialog mellan de olika lokala
enheterna i landet. Somalia tillhör dock inte en region som traditionellt varit en fransk prioritet. Istället ses Somalia och Afrikas horn, med undantag för Djibouti, som främst ett brittiskt och delvis italienskt ansvar. Detta har dock inte hindrat Frankrike från att vara aktiva i regionen. Frankrike tog initiativ till insatsen Alcyon 2007, vars uppdrag var att eskortera World Food Programme:s (WFP) fartyg och skydda dessa mot
attacker från pirater.92 Frankrike arbetade hårt för att detta initiativ skulle hanteras inom EU och insatsen ersattes senare av operation Atalanta. Frankrike var också drivande i att se till att Operation Atalanta nu får slå mot piraternas baser på land.
Frankrike har även utbildat somaliska säkerhetsstyrkor bilateralt, men ville hellre se även denna typ av stöd under EU-flagg. Frankrike var således drivande i att få till stånd European Union Training Mission Somalia (EUTM). En anledning till att Frankrike varit aktiva i frågor rörande Somalia inom EU, trots att Somalia inte tillhör det frankofona Afrika, kan vara att Frankrike inte ansett att Storbritannien, som gammal kolonialmakt, tagit sitt ansvar i tillräckligt stor utsträckning.
2.5. Diasporan
En annan viktig aktör som inte får glömmas bort är den somaliska diasporan. 14 procent av de somaliska medborgarna bor i andra länder än Somalia.93 Diasporan är framför allt en ekonomisk aktör. De bidrar genom pengaremitteringar såväl som humanitärt bistånd samt stöd till återuppbyggnad. Pengaremitteringar uppgick 2006 till en miljard dollar, vilket motsvarade 71,4% av bruttonationalprodukten.94 Den finansiella sektorn domineras helt av företag som hanterar dessa ekonomiska medel.95
Diasporan bidrar också med kunskapskapital. Många av regeringen och parlamentets medlemmar kommer från diasporan. I den regering som etablerades 2009 var
premiärministern och hälften av ministrarna från diasporan. Majoriteten av
statstjänstemännen kommer också från denna grupp. Den nationella politiska arenan har blivit ett av de viktigaste medlen för diasporans engagemang.96 Detta är dock inte helt
oproblematiskt och har mötts med viss kritik, dels gällande hur väl diasporan egentligen representerar det somaliska folket, dels att de anses agera opportunistiskt i ett läge av relativ stabilitet. 97
Även om det är svårt att mäta, är troligtvis diasporans stöd till fredsbyggande aktiviteter grundläggande för att kunna nå en hållbar lösning på konflikten. I Somaliland har diasporan exempelvis haft en central roll i fredsarbetet och har bidragit till att stärka regionens regering. 98 Diasporan kan dock också bidra till konflikten. De konflikter som funnits mellan olika klaner har troligtvis finansierats av diasporan.99
Att tala om diasporans strategiska intressen är svårt då det inte går att prata om en enhetlig grupp. Det finns grupperingar inom diasporan som stödjer såväl TFG som al- Shabab, Puntland respektive Somaliland. Alla de faktorer som splittrar somalier i Somalia splittrar också diasporan. Det gör att diasporan inte är organiserad eller talar med en röst, vilket inverkar på möjligheterna till påverkan.100
3. Analys
Som visats i tidigare kapitel finns det många aktörer med intressen i Somalia. Ett antal intressen och faktorer är återkommande bland aktörerna.
Den mest förekommande anledningen till att engagera sig i Somalia är rädslan för islamisering eller ökad terrorism. Detta gäller för såväl grannländerna som övriga aktörer. USA kan sägas gå i spetsen för detta engagemang. Detta grundar sig på antagandet att svaga eller sönderfallande stater kan utgöra grogrund för terrorism. I denna kamp har USA:s allierade i regionen, dvs. Etiopien, Kenya och Uganda, spelat en viktig roll. Etiopien genom sina interventioner i Somalia, Uganda som truppbidragare i AMISOM och nu senast Kenya i och med dess intervention under hösten 2011. Detta beror inte enbart på dessa länders relationer till USA, utan också på rädslan för en radikalisering hos de egna muslimska minoriteterna och risken för attentat. Rädslan för en inhemsk radikalisering är också något som påverkar Storbritanniens engagemang då landet har en stor somalisk diaspora. Här finns en oro att ett radikalt Somalia ska leda till ökad extremism även i Storbritannien. Det finns således ett antal tongivande aktörer, både i och utanför regionen, som anser att denna fråga är viktig. Under förutsättning att al-Shabab inte kan besegras eller Somalias statsapparat stärks kommer dessa länder med stor sannolikhet att fortsätta engagera sig i Somalia.
Även sjöröveri är en vanligt förekommande anledning till engagemang i Somalia, åtminstone för länderna utanför regionen. Detta beror på att denna verksamhet påverkar handeln och den globala ekonomin. Här märks ett intresse framför allt från stora
sjöfartsnationer och länder beroende av handelsflöden. Aktörer ifrån väst är därför tongivande i denna fråga och kommer troligtvis fortsätta att vara det så länge
handelsflöden hotas. Ett antal maritima operationer, bland annat inom ramen för EU och Nato, har satts in för att stävja piraternas verksamhet. Allt fler talar om vikten av att spåra de inkomster som verksamheten genererar för att på så sätt komma åt
finansiärerna. Insikten om att lösningen på piratproblematiken finns på land växer också. EU:s utbildningsinsats för de somaliska säkerhetsstyrkorna, EUTM, är ett led i detta. Det stöd som ges till AU:s fredsfrämjande insats i Somalia, AMISOM syftar också till att lösa konflikten iland. Operation Atalanta har också nyligen fått mandat att slå mot piraternas baser på land för att på så sätt komma åt deras utrustning.
Engagemanget fokuseras således allt mer till aktiviteter som syftar till att finna en lösning på hela den somaliska konflikten, inte bara sjöröveriet.
En tredje och fjärde faktor är den humanitära situationen och de flyktingströmmar som detta bidrar till. Befolkningen har drabbats hårt av den pågående konflikten. Det utsatta läget har spätts på av torka och svält, inte minst under 2011. De stora
flyktingströmmarna är framför allt ett problem för grannländerna. Totalt har länderna i regionen tagit emot närmare en miljon flyktingar och Kenya drygt hälften av dessa.
Detta kan jämföras med Sverige där cirka 40 000 personer ur befolkningen är födda i Somalia och där knappt 4000 somalier sökte asyl under 2011.101 Så länge
flyktingsströmmarna från Somalia fortsätter kommer detta vara en anledning till oro hos grannländerna. Det handlar dels om vilka möjligheter som finns att ta emot och ta hand om dessa personer, dels är det en fråga om hur dessa grupper påverkar den interna dynamiken i mottagarländerna.
Vad gäller den humanitära situationen är det många länder som bidragit ekonomiskt för att försöka hantera konsekvenserna av bland annat torkan, däribland Storbritannien och USA. De insatser som är till för att stävja piratverksamheten fokuserade också initialt på att skydda World Food Programmes transporter till Somalia. Det går även att se nya aktörer inom detta område. Turkiet har under det gångna året blivit en allt mer aktiv aktör i Somalia. Enligt IMF:s uppskattningar var Turkiet det land som bidrog med mest bistånd till Somalia förra året, i förhållande till sin bruttonationalprodukt.102 Landet är en intressant aktör i sammanhanget då landet tack vare sin muslimska majoritet kanske kan spela en roll som andra aktörer i väst inte kan. Möjligen kan Turkiet ses som en mer neutral aktör av båda parter i konflikten och därmed kunna inta rollen som medlare.
I regionen är idén om att ena alla somalier i en och samma stat av vikt. Tanken på ett så kallat Storsomalia oroar av naturliga skäl Somalias grannländer då det i praktiken skulle innebära att de förlorar territorium. De agerar därför för att motverka detta Rädslan för ett Storsomalia driver kanske Etiopien mer än någon annan. Detta är nära sammankopplat med den kamp som ONLF för. Det är således inte bara en fråga om relationen med grannen i öst utan också ett nationellt säkerhetsproblem för regeringen i Addis Abeba. Så länge den interna konflikten finns kommer Etiopien troligen att fortsätta engagera sig i Somalia.
Något som också utmärker några av de externa aktörernas intressen i Somalia är att det i ett antal fall är en pågående konflikt eller schism med ett annat land som påverkar agerandet i Somalia. Somalia används helt enkelt som en bricka i ett spel vars fokus främst är att påverka en annan extern aktör. Även här blir Etiopien en av de viktigaste aktörerna då det är konflikten med Eritrea som är styrande. Etiopien är således en mycket inflytelserik aktör i Somalia och en framtida lösning av den somaliska konflikten behöver stödjas av Etiopien om den ska vara hållbar på längre sikt. Det är dock inte bara konflikten mellan Etiopien och Eritrea som påverkar Somalia utan det finns spänningar mellan flera aktörer, exempelvis Egypten och Etiopien eller Kenya och Etiopien vad gäller skapandet av Azania.
Slutligen bör olja nämnas. Denna faktor har visserligen inte varit vanligt förekommande för att förklara de olika aktörernas intressen i Somalia. Det är icke desto mindre
ytterligare en omständighet under uppsegling. Under 2012 har företag börjat borra efter olja i Puntland. Uppskattningar gör gällande att det skulle kunna finnas över 100
miljarder fat olja i Somalia och längs dess kust.103 En viss skepsis inför dessa siffror bör dock anammas. Även om dessa siffror inte går att belägga finns det uppenbarligen ett intresse av att få ut budskapet om stora oljetillgångar. Oljan kan på sikt bidra till den somaliska ekonomin men samtidigt finns det inget regelverk som reglerar handel med olja och de inkomster som detta kan komma att generera. Dessutom är korruptionen utbredd, vilket gör att endast ett fåtal personer riskerar att gynnas av eventuella
oljefyndigheter. Det finns redan ett annat exempel på detta. I södra Somalia bedrivs idag illegal handel med träkol som endast gynnat ett fåtal. Dessa individer har dessutom många gånger spelat en viktig roll i landets konflikter.104 Forskning visar också att länder som är beroende av handel med råvaror löper större risk att hamna i
inbördeskrig.105 Eventuella oljefyndigheter riskerar således att bli en faktor som bidrar till ökad destabilisering i landet.
3.1. Avsaknaden av en fungerande stat
Vad är då grundorsaken till att dessa faktorer eller problem har uppstått? Många av de ovan nämnda faktorerna kan troligtvis härledas till bristen på en fungerande
statsstruktur i Somalia. Al-Shabab har kunnat ta kontroll över stora delar av Somalia på grund av det maktvakuum som funnits. Den humanitära situationen har sannolikt förvärrats av regeringens oförmåga att hantera denna, bland annat genom att inte kunna distribuera hjälpsändningar. Avsaknaden av en fungerande regering har bidragit till fattigdom och laglöshet, vilket har skapat en grogrund för sjöröveri.
Flyktingströmmarna från Somalia är dessutom ett resultat av konflikten och den humanitära situationen. Majoriteten av de faktorer som denna rapport listar som anledningar till att många aktörer engagerat sig i Somalia kan således bland annat härledas till avsaknaden av fungerande statsstrukturer.
Flera försök till en centraliserad regering som lösning på detta problem har misslyckats.
TFG är bara den senaste i raden. Det betyder dock inte att det helt saknats strukturer. På lokal nivå har olika initiativ vuxit fram för att hantera säkerhet och rättvisa och skapa någon form av förutsägbarhet för lokalbefolkningen. Det är därför viktigt att stödja detta mer decentraliserade politiska system, något som också verkar ha varit på agendan i de samtal som skett i Garoowe. Det internationella samfundet stödjer allt mer ett sådant angreppssätt och på så sätt kan de externa aktörernas engagemang kanske komma att bidra till en lösning på konflikten i Somalia.
Problemet är att det finns olika uppfattningar bland såväl de interna som externa aktörerna om hur en sådan lösning ska se ut. De flesta kan nog enas om att TFIs inte lyckats leverera i enlighet med förväntningarna och det finns ingen som öppet förespråkar en annan lösning än att de ska avgå i augusti. Däremot finns det olika uppfattningar på skalan mellan en centraliserad och decentraliserad somalisk stat.
Därtill kommer frågan om ett enat Somalia över huvudtaget ska förespråkas.
Somaliland anser nog inte det och har heller inte deltagit i samtalen i Garoowe.
Under Londonkonferensen tryckte Storbritannien på vikten av att stödja lokala initiativ för fred och landet ger mycket stöd till Somaliland. Även Frankrike menade att TFG behövde ta med Somalilands, Puntlands och Galmudugs särdrag i beräkningen samtidigt som dessa regioner borde engagera sig för ett enat Somalia.106 Dessa uttalanden kan tyckas likna varandra men det finns en viktig skillnad och det är att premiärminister David Cameron i sitt tal inte talade om ett enat Somalia utan betonade att den lösning som ska stödjas är den som somalierna själva vill ha.107 En större öppenhet för decentralisering går således att ana hos britterna.
Länderna i regionen har hitintills agerat tvetydigt vad gäller ett centraliserat respektive decentraliserat Somalia. Som nämnts tidigare vore ett starkt och vänligt sinnat Somalia det bästa alternativet för Etiopien. Samtidigt har landet inte vågat satsa på en sådan lösning då ett starkt Somalia skulle kunna vända sig emot Etiopien. Därför har landet både stöttat TFG, till exempel genom att på TFG:s förfrågan invadera Somalia för att besegra SCIC, men också Puntland och Somaliland i deras kamp för autonomi och självständighet. Även Kenya har agerat mångtydigt. Kenya har stått bakom TFG
samtidigt som man i flera år förespråkat skapandet av Azania, som troligen är tänkt att fungera som autonomt inom ramen för staten Somalia. Även om det nu talas om ett momentum för att finna en lösning på konflikten i Somalia så finns det således inte bara en väg framåt, åtminstone inte om de externa aktörer som hittills har haft inflytande över konflikten får säga sitt.
3.2. Den regionala dimensionen
Det är också viktigt att lyfta fram den regionala dimensionen. Radikal islamism får konsekvenser för grannländerna, inte minst genom att de riskerar att utsättas för attentat men också för att det skett en radikalisering inom vissa grupper i respektive land.
Piratverksamheten utgår visserligen från Somalia men drabbar andra länder i regionen ekonomiskt. Samtidigt stannar inte alla de pengar som piratverksamheten drar in i Somalia utan sprider sig i regionen och över världen. Jemen är likväl som Somalia en del av problemet vad gäller sjöröveri och kommer troligtvis att så förbli så länge landets interna problem inte hanteras. Lösningen på dessa problem finns således inte bara i Somalia.
Ytterligare faktorer som har regionala implikationer är rädslan för ett Storsomalia och att en konflikt eller schism med ett annat land påverkar agerandet i Somalia. Detta tydliggör att en regional lösning krävs för att kunna stabilisera Somalia på lång sikt.
Etiopien kommer till exempel aldrig att vara bekväm med sin granne Somalia så länge det finns en ambition hos vissa grupper om ett Storsomalia. Konflikten mellan Etiopien och Eritrea måste också tas med i beräkningen. Så länge den är olöst finns en risk att de båda länderna fortsätter att lägga sig i grannländernas konflikter för att på så sätt
komma åt den andre. Vad gäller Kenya och Etiopien talas det om att de nått en överenskommelse inför den offensiv som inleddes under hösten. Samtidigt har de motsatta intressen vad gäller skapandet av Azania. Dessutom finns det spänningar i de båda länderna som kan komma att kvarstå även om konflikten i Somalia får ett slut.
Konflikten i Ogaden respektive problemen i nordöstra delarna av Kenya grundar sig på många år av marginalisering och kommer troligtvis att fortsätta så länge befolkningen i dessa områden inte får gehör för sina klagomål. Dessa problem försvinner inte även om Somalia stabiliseras.
Bilaga 1: Karta över Afrikas horn
United Nations, Horn of Africa, Map No. 4188 Rev. 5, March 2012.
1 Abdi, Rashid, 2012. ‘Is Somalia’s al-Shabab on the back foot?’, BBC 12 januari 2012, http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-16510716 (hämtad 2012-01-12).
2 Møller, Bjørn, 2009. ‘The Somali Conflict: The Role of External Actors’, DISS Report 2009:03, s. 8-9.
3 Menkhaus, Ken, 2007. ‘Governance without Government in Somalia: Spoilers, State Building and the Politics of Coping’, i International Security, Vol. 31, No. 3, Winter 2006/07, 74-106, s. 79.
4 Ibid.
5 Elmi Afyare Abdi, Barise Abdullahi, 2006. ‘The Somali Conflict: Root causes, obstacles, and peace- building strategies’, Institute for Security Studies, African Security Review 15.1, s. 34.
6 Burton, Bronwyn E., 2010. ‘Somalia: A New Approach’, Council on Foreign Relations, Council Special Report No. 52, Mars 2010, s. 7.
7 Ibid.
8 Ibid, s. 8.
9 För en utförlig genomgång av AMISOM se Hull Cecilia, Svensson Emma, 2008. ’African Union Mission in Somalia: Exemplifying African Union Peacekeeping Challenges’, FOI-R--2596--SE.
10 Se United Nations Security Council, 2011. ‘Report of the Secretary-General on Somalia’, S/2011/759.
11 Somali National Consultative Constitutional Conference, 21-23 December 2011, Garoowe, Puntland, Somalia,
http://unpos.unmissions.org/LinkClick.aspx?fileticket=HGL2Wx5OstE%3D&tabid=9705&language=en- US (hämtad 2012-03-06)
12 Second Somali National Consultative Constitutional Conference, 15-17 February 2012, Garoowe, Puntland, Somalia,
http://unpos.unmissions.org/LinkClick.aspx?fileticket=RhnQqHTAfCA%3D&tabid=9705&mid=12667&
language=en-US (hämtad 2012-03-06)
13 United Nations Security Council, 2011. ’Report of the Monitoring Group on Somalia and Eritrea pursuant to Security Council resolution 1916 (2010)’, S/2011/433, para 13.
14 International Crisis Group, 2012. ’Somalia: an Opportunity that Should Not Be Missed’, Africa Briefing No. 87, 22 februari 2012.
15 Vidino et al, 2010. ‘Brining Global Jihad to the Horn of Africa’, s, 222.
16 International Crisis Group, 2010. ‘Somalia’s Divided Islamists’, Africa Briefing No. 74, 18 maj 2012, s.5; Vidino Lorenzo, Pantucci Raffaello, Kohlmann Evan, 2010. ‘Brining Global Jihad to the Horn of Africa: al-Shabab, Western Fighters, and the Sacralization of the Somali Conflict’ i African Security 3:4, 216-238, s, 221.
17 International Crisis Group, 2010. ‘Somalia’s Divided Islamists’; Wise, Robe, 2011. ‘Al Shabaab’, Center for Strategic and International Studies, Aqam Futures Project Case Study Series, Case Study 2, July 2011.
18 International Crisis Group, 2010. ‘Somalia’s Divided Islamists’, s. 6.
19 Ibid, s. 13.
20 Burton, Bronwyn E., 2010. ‘Somalia: A New Approach’, s. 11.
21 International Crisis Group, 2010. ‘Somalia’s Divided Islamists’, s. 13.
22 ‘ASWJ Opposes Garowe and London Meetings’, Somalia Report 20 februari 2012,
http://www.somaliareport.com/index.php/post/2842/ASWJ_in_southern_Somalia_Oppose_London_Meet ing (hämtad 2012-03-06).
23 United Nations Security Council, 2011. ’Report of the Monitoring Group on Somalia and Eritrea pursuant to Security Council resolution 1916 (2010)’, para 14.
24 Ibid.
25 ‘Puntland Profile’, BBC december 2011, http://www.bbc.co.uk/news/world-africa-14114727 (hämtad 2012-03-08).
26 Ploch, Lauren et al, 2009. ’Piracy off the Horn of Africa’, Congressional Research Service, Report for Congress, 20 februari 2009, s. 6.
27 Menkhaus Ken, Prendergast John, 1999. ’Conflict and Crisis in the Greater Horn of Africa’, i Current History, maj 1999, s. 215.
28 United Nations Security Council, 2011. ’Report of the Monitoring Group on Somalia and Eritrea’, para 14.
29 Ibid, para 15, 16.
