In memoriam : Arpad Weixlgärtner 6/4 1872-2/2 1961 Thordeman, Bengt
Fornvännen 1961(56), s. 130-132 : ill.
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1961_130
Ingår i: samla.raa.se
I N M E M O R I A M
A r p a d Weixlgärtner 6/4 1872-2/2 1961
Det finns en särskild anledning alt i denna lidskrift hedra minnet av den öslerrikiske konsthistorikern och m u s e i m a n n e n Arpad Weixlgärtner, som i sin ålders dagar befanns vara icke önskvärd i det land han med kärlek tjänat på ett framstående sätt och som tillbragte sina sista år som en aktad u;;ist i Sverige.
Weixlgärlner tillhörde en g a m m a l österrikisk familj med konstnärliga a n o r — hans farfar var en känd l a n d s k a p s m å l a r e — och efter att ha för- värvat doktorsgrad 1899 började h a n sin lysande museala b a n a vid hov- bibliolekets kopparstickskabinett i Wien; 1906 övergick han lill avdelningen
130
I N M E M O R I A M
för skulptur och k o n s t h a n t v e r k i Kunsthistorisches Museum, som då stod under den b e r ö m d e Julius von Schlossers ledning. Sedermera anförtroddes h o n o m även måleriavdelningen samt 1920 Die geistliche und weltliche Schatz- k a m m e r med bland mycket a n n a t de oskattbara riksregalierna. Därmed intog han en ansvarsfull nyckelposition i landets museiväsen, en position som vid Hitlers invasion i m a r s 1938 saltes på elt hårt k a r a k t ä r s p r o v . Han bestod det på ett b e u n d r a n s v ä r t sätt men det kostade h o n o m hans ställning och f ö r ä n d r a d e med ett slag hans liv: han vägrade att på a n f o r d r a n överlämna s k a t t k a m m a r n y c k l a r n a till SS. Följande dag blev denne obekvämt nackstyve ä m b e t s m a n avsatt och b o r t k ö r d från sin tjänstebostad. Det var inte det sista slag som skulle d r a b b a h o n o m . I april 1945 blev det hus, till vilket han över- flyttat med sitt stora bibliotek och sina d y r b a r a samlingar, stucket i brand ulan att han k u n d e r ä d d a sina tryckfärdiga m a n u s k r i p t eller ens sina gäng- kläder. Man kan förstå alt han inte längre k ä n d e trivsel i sitt eget land.
Weixlgärlner bosatte sig nu i Göteborg, där en dotter var gift och där han skulle möta ytterligare sorger men där han även k u n d e k ä n n a sig om- given av kollegers aktning, v ö r d n a d och hjälpsamhet. Det b ö r k a n s k e till- läggas att han sedermera naturligtvis rehabiliterats i Österrike. Det var un- der h a n s första Göleborgstid som ledningen för Statens historiska m u s e u m utbad sig hans medverkan vid den pågående undersökningen av en av mu- seets största dyrgripar, del k ä n d a medeltida relikvarium som togs av svens- karna såsom krigsbyte i Wiirzburg 1631. Resultatet h ä r a v blev en 1954 i Vitterhetsakademiens handlingar publicerad monografi, som alltid k o m m e r att bli grundläggande för studiet av detta märkliga föremål, iiven om under- tecknad på vissa p u n k t e r framfört några reservationer. Museet skall med stor tacksamhet m i n n a s denna Weixlgärtners betydelsefulla insats i bearbet- ningen av samlingarna, liksom vi, som då s a m a r b e t a d e med honom, helt visst aldrig skola k u n n a glömma hans i m p o n e r a n d e personlighet, som endast tycktes växa och förädlas under trycket av de prövningar som hopades kring honom. Boken om det slora Slockholmsrelikvariel blev inte den enda veten- skapliga frukten av Weixlgärtners forskningar under Sverigetiden. Bl. a. ut- gav Vetenskaps- och Vitterhetssamhället i Göteborg år 1949 en stor avhand- ling om Durer och Grunewald och vidare publicerade han en rad betydande uppsatser i Göteborgs Konstmuseums Arstryck. Hans tidigare mycket om- fattande författarskap m å h ä r alldeles lämnas å sido.
E n d a s t någon m å n a d före sin bortgång gladde han sina vänner med en utsökt liten volym som bar den meningsfulla titeln Von den Köstlichkeilen des Lebens, t a n k a r nedskrivna under en sjukhusvistelse 1940, kompletterande hans förut utgivna bok Von den letzten Dingen. Det är en vis åldrings enkla reflexioner över livels små och stora — men företrädesvis skenbart små •—
glädjeämnen, liksom b l ä n k a n d e speglingar i ett stilla vatten av ett långt livs ljusa s o m m a r s k y a r och tunga ovädersmoln, en bok full av tacksamhet, över- seende och godhet och av g a m m a l fin kultur. "Edle Einfalt und stille Grosse"
— W i n c k c l m a n n s odödliga men k n a p p a s t träffande ord om antiken passar h ä r bättre in på hans sentida kollega. Förlaget h a r försett den lilla volymen
131
I N M E M O R I A M
med en serie utomordentligt vackra fotografier av den n ä r a nittioårige lär- domsexcellensen, en sannskyldig profetgestall, även till det yttre v ö r d n a d s - b j u d a n d e och samtidigt a n s p r å k s l ö s och innerligt mänsklig. De som mött h o n o m i livet glömma h o n o m ej. Än längre består hans gärning.
Bengt T h o r d e m a n
B. T h o r d e m a n writes an obituary on Arpad Weixlgärtner, the Austrian art historian and m u s e u m director, who died recently aged 89. Weixlgärtner occupicd a key position of great responsibility among the m u s e u m s of Austria as the superintendent of Die Geistliche und Weltliche S c h a t z k a m m e r in Vienna, a post which he held for m a n y years. The troubled times in Austria after the end of the second world w a r caused Weixlgärtner lo leave his country and settle in Sweden. His w o r k here has included a study of one of the treasures in the Museum of National Antiquities, namely the well-known mediaeval reliquary which lhe Swedes took from W u r z b u r g as booty in 1631.
Weixlgärtner's m o n o g r a p h on this was published in 1954.
132
