Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande- Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök http://creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Protester mot dålig service
Mbombela kommun i nordöstra Sydafrika privatiserade sitt vatten 1999 genom ett 30- årigt serviceavtal med vattenkonsortiet GNUC.
Enligt kommunen har avtalet inneburit förbättrad service för flertalet men många boende i fattiga förorter protesterar kraftigt mot bolaget, som har stora problem att få in avgifter.
Deborah Manda står på gården utanför familjens enkla tegelhus i Daantjie-området, några mil öster om centralorten Nelspruit. Hon fyller vatten från kranen i tunnor av plåt, för att kunna lagra så mycket som möjligt medan det ännu är tryck i ledningarna.
Trots att vattnet bara kommer sporadiskt, tillhör hon dem som inte är kritiska till kommunens avtal med det privata vattenkonsortiet Greater Nelspruit Utility Compan, GNUC, vars
huvudägare är brittiska Biwater.
- Det är klart att det vore bättre om vi hade vatten 24 timmar om dygnet. Nu får vi se till att lagra i behållare i stället. Men under apartheidtiden brukade vi ofta få hämta vatten en bra bit bort, med hjälp av skottkärror, säger hon.
Familjens vattenmätare har slutat fungera, och precis som majoriteten av de boende i Mbombelas fattiga förorter betalar hon inte för vattnet. GNUC:s svar på de obetalade räkningarna har varit att begränsa tillgången till vatten i ledningarna, genom att antingen minska trycket så att det bara sipprar ut, eller bara släppa på vatten under vissa tider.
Det har lett till ännu större missnöje och ökat mängden illegala uppkopplingar till vattennätet och trakasserier av bolagets anställda. Johann Nicos, ordförande i kommittén för traditionella ledare i Msogwaba, är en av dem som protesterar mot idén att vatten ska få kosta pengar.
- Det finns sällan vatten i kranarna här. Vi köper 20-litersbehållare och fyller var gång det finns vatten, men det räcker inte för att tvätta kläder. Folket här uppmanar bolaget att packa sina saker och försvinna, säger han.
Vattnet för dyrt
En rapport från Centre for Policy Studies om vattenprivatiseringen i området lyfter fram flera orsaker till oviljan att betala för vatten. Sydafrikas historia av protester, där bojkott av avgifter för vatten och elektricitet var ett vapen i kampen mot apartheid, är en förklaring. En annan orsak är att regeringens löfte om att alla hushåll ska få tillgång till 6 000 liter vatten kostnadsfritt per månad felaktigt tolkats som vatten ska vara gratis i obegränsad mängd.
Klagomål över räkningarna, som inte upplevs stämma överens med mängden förbrukat vatten, är också vanliga enligt rapporten.
Men den viktigaste orsaken är att folk helt enkelt inte har råd att betala. Enligt rapporten lever 62 procent av de boende i området under fattigdomsgränsen med inkomster lägre än 1 100 rand per månad. Den genomsnittliga räkningen för vatten- och sanitet i området är 90 rand i månaden, vilket för många är en omöjlighet.
Fackförbundet för kommunanställda, SAMWU, är en av de organisationer som kraftigast motsatt sig privatiseringarna som de menar påverkar både de kommunanställda och
befolkningen negativt. Sam Sambo, samordnare för SAMWU i provinsen, tror att fler skulle vara villiga att betala för vattnet om kommunen skötte driften. En allmän avgift på 30 rand per hushåll och månad är ett annat förslag från privatiseringsmotståndare.
- Om bolaget verkligen hade förbättrat infrastrukturen så skulle vi inte ha de här problemen.
Men undersökningar vi gjort visar att vattnet bara kommer några timmar om dagen, och att även skolor och hälsokliniker tidvis står utan vatten. Tänk dig själv situationen på en hälsoklinik som inte har något vatten! säger Sam Sambo.
Roelf Kotze från Mbombela kommun hävdar tvärtom att servicen förbättrats sedan det privata bolaget tog över. Han förnekar att hälsokliniker och skolor ibland saknar vatten och menar att löftet om 25 liter gratis vatten per dag uppfylls.
- Entreprenören lyckades uppenbarligen inte uppfylla alla mål vi hade, men boende som förut inte hade tillgång till vatten varje dag har fått förbättrad service. Kommunen hade inte lyckats lika bra om vi skött driften själva.
Innan demokrati infördes i Sydafrika 1994 var Nelspruit en välmående vit liten stad med 24 000 invånare. Efter omstruktureringarna av Sydafrikas kommuner 1994 och 2000 innefattar kommunen, som nu döpts om till Mbombela, 590 000 människor (2001), över ett vidsträckt område. Ökningen i inkomst av skattemedel för kommunen var samtidigt minimal.
Den ökade belastningen på infrastruktur för vatten och sanitet innebar en enorm utmaning för kommunen, som blev en av de första i landet att välja privatiseringsalternativet. Kommunen beviljades ett lån på 125 miljoner rand över sju år från Development Bank of South Africa, DBSA, för att handla upp ett privat bolag som kunde sköta vattendriften. Segrande
Biwater/GNUC sköt till 25 procent av kostnaderna.
Förlustbolag
I dag går bolaget med förlust. Ägarna har sagt att inga ytterligare resurser ska skjutas till för förbättring av infrastrukturen i området, såvida betalningsnivån i de två områden där
protesterna är starkast, Matsulu och KaNyamanzane, inte ökar till 50 procent (från 8 respektive 35 procent i dag enligt rapporten från Centre for Policy Studies).
Samtidigt har vattenavgifterna för hushåll som använder 6 000 till 30 000 liter vatten per månad ökat dramatiskt mellan 1999 och 2002, vilket till största delen drabbar boende i fattiga områden som Matsulu och KaNyamanzane, där hushållen i allmänhet är som störst.
Om koncessionen för vattendriften går i stöpet kan kommunen hamna i en svår sits, med en skuld på drygt 50 miljoner rand att betala. GNUC och Biwater har troligen möjlighet att ansöka om att undgå att betala sin skuld, och hänvisa till oförutsedda yttre omständigheter som till exempel en ny progressiv vattenlagstiftning från regeringens sida. De boende i Mbombela skulle i så fall få betala ett högt pris för privatiseringsexperimentet.
Åsa Eriksson, East London
