TIDSKRIFT FOR HEMMET,

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.

0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29

r<

TIDSKRIFT FOR HEMMET,

TILLEGNAD

NORDENS QVINNOR.

1875, i7:e Årg: 3ie haft.

I n n e h å l l :

Sid.

21. Allmänna värnepligten såsom ett värn emot nutidens samhälls­

upplösande rörelser 145.

22. Den qvinliga ungdomens h elsotillstånd och helsovård. I. Af Dr.

Seved Ribbing. Prisbelönt

152.

23. Konsten i hemmet. Af Jacob Falke. 172.

24. Några ord till svenska ynglingar. Af GödecJce _• 195.

25. En ginväg till engelska grammatiken 199.

26. Ur vår dagbok 200.

STOCKHOLM,

P. A- NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.

145

21. Allmänna värnepligten såsom ett värn emot nutidens samhällsupplösande rörelser.

Den fosterländska sträfvan att väcka pligtkänslan för fäder­

neslandets försvar, som under senaste år mer än någonsin gifvit sig tillkänna, har äfven ingått bland denna tidskrifts uppgifter.

I qvinnans händer, framför allt modrens, ligger en mäktig häf- stång för hela folkets lyftning till storsjnnad fosterlandskärlek'.

Hvad barnet hör och lär under modrens ledning, det slår djupa rötter och frambringar frukt så länge lifvet räcker. Derom bär historien så månget vittnesbörd, och med exempel har det så ofta blifvit framhållet, att något återupprepande icke här är behöfligt.

Vi vilja deremot i minnet återföra vår artikel i 10:de årgången (1868): "Qvinnan och fosterlandets försvar"; äfvenså den uti ll:t e ångången (1869): rörande en af riksdagen godkänd motion om förbättrad krigsundervisning i skolan. Denna motion, tillika med en senare, som borttog rättigheten till friköpning från beväringsexercisen, afsågo båda att bereda vägen för den all­

männa värnepligten. Sådan är den tid vi lefva uti, att ett lands hela inanliga befolkning måste inöfvas i vapenföring om dess sjelf- ständighet skall kunna betryggas. Ar detta osäkerhetstillstånd beklagaiisvärdt, hvilket ingen kristen kan förneka, så kan man' dock tillämpa här det gamla ordspråket, att intet ondt finnes som ej medför något godt. Det upprop till manlighet och pligt- känsla, som nu sker för fäderneslandets försvar, väcker samma dygder till ö kad verksamhet i många andra riktningar; och i denna sanning, som icke heller kan bestridas, eger värne pligtsidéns fö re­

språkare sitt kanske kraftigaste argument.

Under debatten i riksdagens 2:dra kammare den 13:de sist- lidne maj öfver det kungliga förslaget till ny härordning grundad på allmän värnepligt, uttalade samma ledamot som väckte de b åda

Tidskrift för hemmet. 17:de årg. 3:dje häftet.

nys snämnda motionerna åsigter om värne pligtens vigt och b e t y ­ delse, hvilka i väsentlig må n afvika från de förslag som hittills blifvit framlagda. E n l i gt han s uppfatt ning borde värnep ligt s- lagen afvä gas efter de politiska rättig het erna, och sky ldig heterna s å fördelas, a t t förs varsverk et till godo gör sig den k r a f t som ligger i de värnepligtiges bildning och kunskap. Härigenom skulle den allmänna värnepligten blifva e j blot t e t t värn mot y t tr e fiender uta n ock mot de inre faror, som nutidens nivellerande rörelser kunna medföra, om d e ss a senare skulle försöka öfver- skr ida den lagbund na frihe tens gräns. U t a n tvifvel ä r d e t till gagn för denna s t o r a fråga a t t hon från alla sidor s k ä r s k åd a s och pröfvas, och f ö r s t sedan hon f å t t en någ ot s t a d ga d opinion för sig definitivt afgöre s. E n blind auktoritetstro kunde dere mot framk alla betänkliga vådor . I öfve rensstämmelse med den na v å r uppfa ttning införa vi h ä r det n ä m nd a anförande t.

E f t e r några inled ande ord börj ade talaren s å lu n d a :

" F ö r s t tillåter jag mig för klara, a t t jag för min del anser K . M:ts ifrå gavara nde proposition och Ut sko ttets betänka nde såsom gläd jand e företeelser. Om ä n de försl ag de innehålla icke i allt tillfredsställa värne piigtsprincipen, och icke heller i mili täriskt hänseen de öfve rensstämma med tidens fordring ar, s å haf va de dock fört oss e t t s t o r t steg f r a m åt . Fö rdomarna äro bru tna och den allm änna värneplig ten, som hittills varit missförstådd och bortvisad, har f åt t e t t officielt erkänn and e.

Man kan nu hoppas, a t t d e t endast ä r en tidsfråg a när vi

skola få en härordning byggd p å hel a folkets likställighet iuför

pligten a t t för svara fädernesland et, och a t t den olikhet, som

vid utöfningen af denna piigt e j kan undvikas, icke erhålle r an nan

prägel än en s t r ä n g och högsi nnad rät tvisa. D e t kunde icke f ör ­

väntas , a t t e t t s å s t or t och foste rländskt må l, som inför andet af

allmän värnepligt , skulle uppnås i första anl oppet; men vägen ä r

nu öppnad och vi måste g å f r am åt .

147

«

Vi få icke glömma att krigföringen, liksom hvarje a nnat y rke, utvecklas och förändras. I våra grannstater har allmän värne- pligt redan blifvit antagen. Der äro icke arméns led, såsom f örr, uteslutande fyllda af den lägsta samhällsklassen. Skola vi kun na mäta oss med en fiende, som till soldater upptar äfven de bildade klassernas söner, så måste också vi, om vi vilja betrygga vår sjelfständighet, antaga allmän värnepligt. Dermed vinnes icke blott en större utan ock en bättre armé, ty sådan är vår tids krigföring att äfven i härens lägsta grader är kunskap makt, och soldaten dugligare i den mån hans vetande och omdöme går ut- öfver den vanliga kaserninstruktionen.

Det vore dock en alltför trång uppfattning af denna fråga att uppskatta henne ensamt från militärisk synpunkt. Den all­

männa värnepligten, rätt ordnad, är äfven i socialt hänseende af en genomgripande betydelse. Ett folks anda och skaplynne kunna ej undgå att taga en högre lyftning när fäderneslandets försvar blir allas skyldighet, när det icke längre är ensamt den fattige, som, i vederlag för en ringa penning eller nyttjanderätten af ett torp, ställes i ledet, och när, å andra sidan, lagen bjuder de bättre lottade, de förmögne och besutne, att foga sig efter den al lmänna rättskänslan och i handling visa, att de som ega mest att för­

svara framför andra skola bereda sig att kunna värna fädernes­

landet. Pligtkänslan skall då växa med ökad kraft i en jordmån, som måhända alltför mycket varit odlad för sjelfviska intressen.

Dertill kommer, hvad i dessa tider särskildt bör beaktas, att den inre ordningen, eganderätten och samhällets lugna och fortgående utveckling bättre betryggas när de, som något ega, ,i första hand ordnas till beväpnad trupp, än då, såsom nu sker, de hvilka in­

tet ega företrädesvis inöfvas i vapenföring och militärisk sam­

manhållning.

Hvad nu beträffar de föreliggande förslagen, hvilka jag ej

kan betrakta annorhinda än som förarbeten till ett bättre, så

uppskattar jag deras värde mindre efter det dagantal, som de

föreslå för den allm änna krigsundervisningen, än eft er de p r i n ­ ciper de för öfrigt gör a gällande. Nya bördor måste v a rs a m t p å ­ lägg as, och för öfrigt h a r jag den tillit till sve nska folket och dess rep resentanter, a t t om en värneplig tslag ant oges med en ö f - ningstid, som visade sig otillräcklig, s å skulle deras s u n d a för­

nuft s na r t uttaga sin r ä tt , och en öka d öfningstid medgi fvas.

Mera betänkligt vore d e t om värnepligtslagen, eller delar af d e n ­ samma , fotades p å en grund som icke godkändes af d e t allmänna rät tsmedv etande t, och ifrån börj an väckte misstro och ovilja.

F r å n den na synpun kt s e d t haf va de h är framlagda förslagen, e n­

ligt mitt förmenande, e t t gemens amt fel. D e k r ä nk a den r e na värnepligtsprincipen genom a t t uppblanda den med lottning och värfning. K . M:ts förslag lemnar derjemte, s å vidt jag f ör st å r , alltför mycket utrymme för godtycke t. Till stö d för d e n na s i s t ­ nämnda anm ärkning anser jag mig blo tt behöfva hänvi sa till §§

20, 2 3 och 2 8 i d e t kungliga förslaget .

Deremot tillåter jag mig y t t ra någ ra ord om den föreslagna lottningen och värfningen. D e t ä r s an t, en fördelning till olika utbildningstid m ås t e ega rum, e n ä r sta ten s tillgå ngar och a n d ra vigtiga intressen svårli gen medgifva a t t alla värnepligtige erhålla tillräcklig soldatbildning. Följaktli gen måste en del af d e v är ne ­ pligtige utt agas och tilldelas den s t ör r e skicklighet so m fordra s för en s t am till de öfriges stöd och ledning. Denna fördelning, h v a r - igenom värnepligte n blir en olika bör da, tyngre f ör den e n a ä n för den andra, borde dock s å ordnas, a t t den e j blott i militä riskt hänseen de medför e t t s å vidt möjligt godt res ultat, utan ock a t t den tillfredsställer r ä tt v i s a ns fordringar. Men inge ndera delen vin nes medelst lottning eller värfn ing.

Lot tningen ä r icke e t t rättvis ans, utan e t t den blinda s l u m ­

pen s verktyg, och såsom s å da nt förhatlig. U ts k ot t e t h a r ej r ä t t

d å d e t säger a t t lottningen h a r häfd för sig i v å r t l a n d . L o t t ­

ningen h ar häfden emot sig. E n d as t en enda gån g, å r 1 8 1 1 ,

h a r ma n försökt a t t tillämpa lottningen, men d e t försöket f r a m -

149

k a l l a d e e t t allv arligt uppror. L i k a o r ä t t ä r det påst ående, a t t lottningen icke st ö r likställigheten i värnepligten. Visserligen i n ne ­ b ä r lottningen den formella likställigheten, a t t hva rje värneplig- tig mås te d r a ga sin l ot t ; men den principiella likställigheten inför pligten a t t f ö rs v a r a fädern eslande t den tillintetgöres, utan a t t e r ­ s ät t a s af någon a n n a n rättsgr und. Genom lottningen fram kallas den orä ttvisan , a t t d e värnepligtige, som framför a n d ra borde b e ­ red a sig till fäderneslandets försvar, kunna gyn nas af s lumpen och fritagas f r ån den längr e öfningen , d å dere mot just dp, som till lindring vore mes t berättiga de, kun na d r ag a utskrifningslotten.

Också säger en militärisk skriftställare, som s i tt e r h ä r ibla nd oss, följande mä rkliga ord, om jag mins dem r ä t t : " a t t uttaga s t a m- s o l d a t e n medelst lottn ing strider s å h år d t mot d e t ädlaste i s v e n-

" s k a lynnet, a t t d e t icke k a n anses rådligt a t t dermed g öra något

"försö k."

Afve n från militärisk synpunkt ä r den före slagna lottningen förkastl ig. U e utlottade, som skola d a n as till ar mé ns st a m, eliter och underbefäl, bör a ju företrädesvis v a r a s å d a n a värnepligtige, som ega uårgon bildning, odladt förstånd och omdömesförmåga.

Men hvem vet hva d lottningen ger. Måhän da erhöll es, genom d e t t a väd jan de till slumpen, de min st lämpliga, de r å as t e och för e t t ö k a d t k u n s ka p s må t t minst mottagliga. E t t s å d a n t missför­

håll ande ligger allti d inom lottningens område .

l i v a d värfning ä r , d e t vet a vi alla , och huru beskaffad de värn epligtiges s t am skulle blifva, om den medelst värfning bil­

dades, det ä r lät t a t t förutse. E n förändrad benämning hjelper här till intet, e t t utb yte af ordet värfvad mot "frivillig", i v e r k ­ ligheten blefve d e t s a k s a mm a . Om man med lottnin gen äfven- t y r a d e a t t fa en allt a nn a t ä n lämplig s t a m för värnepl igtige, s å k a n man v a r a n ä s t intill viss p å a t t s å skulle blifva fallet om man gjorde stam soldat-t jensten till en markn adsvar a, k öp t för e n

"ha ndpenn ing" och "leg a". Det ä r föga sannolik t, a t t någon man

med intelligens och odlade seder läte värf va sig för 5 0 öre om

dagen, oberäknadt föda och kläder, utan blefve det helt visst då, som nu, att handpenningen företrädesvis lockade för arbete ohå­

gade dagakarlar och d eras likar, hvi lka sålunda skulle blifva värne- pligtarméns eliter och underbefälsämnen. Om de än kunde till­

delas den instruktion som fordras för ett underbefäl, fattades den>

dock de moraliska egenskaper som äro nödvändiga för att kunna befalla och göra sig åtlydd. Att taga sådana elementer till st am och ledare för de värnepligtige hvilka nu, sedan friköpningen upp­

hört, utgå från alla samhällsklasser, det vore a tt spänna kärran för hästen, att begagna de sämsta materialerna der de bästa borde användas, och att återfalla i den gamla synden, att med guld fri—

köpa sig från den högsta af alla medborgerliga pligter, den att dugliggöra sig till fäderne slandets försvar. Värnepligtsinstitutionen skulle, i stället för att stå främst i vår härordning, blifva hvad be- väringen är nu, en underordnad, föga aktad reserv, måhända i allo förfelad. Dessutom är det fara för, att detta storartade varfnings-

— eller, som man nu vill kalla det, frivillighetssystem, blefve likt det hus som bygges på så lös grund, att det aldrig kunde full­

bordas. Oaktadt nu gällande icke obetydliga värfningspenningar och årslöner, hafva våra värfvade regementen ytterst svårt att fylla sina vakanser. Huru skulle det då gå om den värfvade ar­

mén fördubblades?

När då, enligt mitt förmenande, både lottning och värfning i Here hänseenden äro förkastliga, hvad bör göras? Icke vor e rå dligt att öfverlemna åt någon auktoritet att efter godtycke bestämma, hvilka värnepligtige som skola uttagas till stam och underkastas den längre öfningstiden. En sådan makt blefve icke länge håll­

bar. När alltså en fördelning till olika utbildningstid måste ega rum, och en stam måste bildas, inen hvarken den blinda slumpen, värfningspenningen eller godtycket dervid böra tagas till skilje­

domare, så vet jag för min del ingen annan väg till detta mål, än att sammanställa värnepligtslagen med våra politiska institu­

tioner, och bygga den på den principen att rättigheter och sk yl-

151

digheter motsvara hva randra. Dermed menar jag, a t t de värne- pligtige, som tillhöra den samhällsklass, hvilken står öfver det så kallade politiska strecket, och följaktligen ä r i d et mater iella väl­

befinnande, a t t den utöfvar politisk rösträtt, desse värnepligtige skola åläggas den längre öfningstid, som fordras för deras utbild­

ning till stam och underbefäl, hva remot öfrige värnepligtige, som tillhöra den fattigaste samhällsklassen, hvilken icke eger några politiska rättig heter, medgifvas den kortare öfningstiden. Hvad ligger närmare till hands, än a t t de, som äro jemförelsevis väl- [ burgna och åt njut a rättigheter, hvilka icke tillerkännas den stora

massan af folket, i erkänsla för dessa förmåner ställa sig främst

\ vid utöfningen af den fosterländska pligten, a t t dugliggöra sig för fäderneslandets försvar och den inre ordningens upprätthållande.

Fosterlandsk ärlek finnes hos alla, men bör väl visa sig starkast hos dem, som hafva mest a t t förlora vid brandskatt, sköfliug och

°

anarki. A andra sidan är det ju också rättvist och billigt, at t den fattige, som har svårast att bära ny a bör dor, erhåller den lindring värnepligtslagen kan medgifva. Härigenom blefve också den ökade utbildningstiden ej blott en militärisk, utan ock en medborgerlig utmärkelse.

Derjemte kan det icke nog betonas, at t när de bät tre lottade klassernas sön er blefvo sjelfskrifna till den längre öfningstiden, erhölle värnepligtsarmén bättre eliter och en lämpligare stam till stöd och ledning, än hvad som kan pårä knas medelst värfning och lottniog. Blefve denna sjeifskrifna sta m till an talet otillräcklig, då, men först då må värfning, såsom ett oundvikligt ondt, tillgripas.

Fö r infanter iet blefve den dock tillräcklig, och hvad special-vap- nen angå , s å blir det väl hos oss under alla förhållanden nödvän­

digt, at t bilda dem oberoende af värnepligtslagen.

Till den militära fördelen kommer äfven den sociala, att när

de politiska rättigheterna medföra skyldigheten till längre tjenste-

tid vid värnepligtsarmén, skall yrkandet på dessa rättigheters

utsträckning icke ske utan moget ö fvervägande. Slutligen bö,r icke

förbises, hvad redan blifvit antydt, hurusom det går en rörelse på djupet af det moderna samhället, hvilken allvarligt tillråder, att den fysiska styrkans tyngdpunkt flyttas närmare det område der bildningen och den sedliga ordningen h af va sina trognaste fö r­

svarare; och detta kan ske genom en rätt ordnad värnepligtslag.

Någon proposition, grundad på hvad jag här haft äran yttra, skall jag nu icke begära. Jag har blott velat uttala den åsigten, att värnepligtslagen, 0111 den skall erhålla styrka och fasthet, bör, så vidt möjligt ä r, ålägga skyldigheter mo tsvarande de medborger­

liga rättigheterna, och låta tyngsta bördan falla på dem som bäst kunna bära den. För öfrigt vill jag endast tillägga, att jag, som sagdt, icke kan betrakta Kongl. Maj:ts och Utskottets förslag, oaktadt de förtjenster de ega, annat än som förarbeten till ett bättre, hvarföre jag icke heller kan obetingadt gifva något af dem min röst.

22. Den qvinliga ungdomens helsotillstånd och helsovård.

Af D:r SEVED KIBBING.

Prisbelönt täflingsskrift.

Forward, forward let us range

Let the peoples spin for ewer down the ringing grooves of c hange Thro' the shadow of the world we sweep into the younger day:

Better fifty years of Europe than a cycle of Cathay.

Tennyion.

I.

Vill man gifva ett bestämdt och afgörande svar på frågan

i hvad mån fysisk svaghet och sjuklighet hos det uppväxande

qvinnokönet förefinnes, måste detta svar naturligtvis icke vara

bygdt endast på resonnemanger öfver saken utan på obestridliga

fakta. Då emellertid denna fråga ännu icke i vårt land varit af

sakkunnige personer underkastad någon genomgående pröfcing —

153

t y såsom s å d a n k a n m a n e j r ä k n a d e t i d n i n g s a r t i k l a r i d e t t a ä m ne , h v i l ka t i d e f t e r a n n a n v a r i t s y n l i g a — ä r e j heller d e t f ö r d e n s a m ma s u t r ed a n d e n ö d i g a f ö r ar b e t e t ä n n u v i d t ag e t . F ö l ­ j a n d e u p ps a t s ä r d e r f ör e n d a s t e t t försök a t t genom n u t i l l g än g ­

liga källor s ö k a e r hå l l a en s å s t o r v i s s h e t som möjligt.

F ö r u t r ön a n d e a f d e n f u l l a s a n n i n ge n f o r dr a s i f r ä m s t a r u mm e t e n god och v ä l u p p s t ä l l d s t a t i s t i k, hvilken u t v is a d e f ö r ­ h å l l a n d e t mellan a n ta l e t s j u k e m ä n och q v i n n o r , mellan d e olika s j u k d o m s fo r m e r n a h o s b å d a k ö n e n , mellan s j u k d o m ar n e u n d er p a t i e n t e r na s olika å l d e r, och d e s s u t o m u p p g å f ve h u r u v i d a d e s sa f ö r h å ll a n d e n u n d er l ä n g r e t i d e r v a r i t d e s a m ma , eller o m och i h v a d m å n d e ä n d r a t s u n d e r t i d e r n as lopp. D e n b o r d e d e s s u t o m j e m f ö r a s a m h ä l l s k l a s s e r na , s a m t f ö r m ö ge n h e t e n s , bildningens och l e f na d s s ä t t e t s i n f l y t a nd e p å h e l s o t i l l s t å u d e t .

M a t e r i a l e t till en s å d a n s t a t is t i k finnes ä n n u i n g e n s t ä d e s s a m l a d t . I s t ö r r e s t ä d e r , d e r v e c k o u p p g i f t e r om s j u k d om s t i l l ­ s t å n d e t offentliggöras, i n t ag a s d e r i e n d a s t d e a k u t a s j u k d o m a r n e .

M o r t a l i t e t s - s t a t i s t i k e n k a n vid d e s s a f o r s k n i n g a r e j heller a n ­ v ä n d a s . O m o c k »svagheten och s j u k l i g h e t e n » k a n f ö r a n l e d a s a m t b i d r a g a till d e d ö d a n d e s j u k d o m a r n e , k o m m e r d o c k a l d r i g d e n n a f ö r s t a o r s a k a t t u p p t e c k na s .

A f e j o b e t y d l i g t v ä r d e vore d e r e m o t e n f u l l s t ä n d i g b e a r b e tn i n g a f d e t m a t e ri e l , s o m finnes uti v å r a s j u k v å r d s i n r ä t tn i n g a r s j o u r ­ n a l e r s a m t u t i b r u n n s - o c h b a d i n r ä t tn i n g a r n es d a g b ö ck e r ; e t t a r b e t e s o m d o c k f o r dr a r l å n g t m e r a t i d ä n vi f ö r n ä rv a r a n d e k u n n a d i s p o n e r a , s å m y c k e t m e r a s o m d e ursprungliga u p p g i f t e r n a i m å n g a h ä n s e e n d e n behöfde ä n d r a s och fullständiggöras.

E n a n n a n möjlighet a t t f å " o d a u t g å ng s p u n k t e r f ö r d e n n a f r å g a s b e d ö m a n d e s k u l l e m a n e r h å l l a , o m flera e r f a r n e , p r ak t i ­ s e r a n d e l ä k a r e , a r b e t a n d e u n d e r olika f ö r h å l l a n d e n, a n t e c k n a d e

h v a r j e a f d e m b e h a n d l a d t s j u k d o m s f a l l, s am t n å g r a k o r t a d a t a

a n g å e n d e p a t i e n t e n s s a m h ä l l s s t ä l l n i n g , s j u k d o m e ns o r s a k e r o. s . v.

Då emellertid erhållandet af sådana omfattande uppgifter ännu endast är ett önskningsmål, hafva vi genom några ungefärliga beräkningar af ofvan antydda art sökt bilda oss en grund för den uppfattning af frågan, hvilken vi uti det följande komma att framställa. Och för att ernå den största möjliga fu llständighet, skola vi betrakta förhållandena sådana de förekomma såväl hos den bildade och bergade samhällsklassen som hos den kropps­

arbetande befolkningen, dervid särskiljande de olikheter, hvilka förefinnas för dem båda, beroende på deras vistelse i stad eller å landsbygden.

Det är ett vanligt förhållande att äldre personer förklara, vår tids ungdom betydligt svagare till kropp och helsa än fallet var ined deras samtida. Mycket af detta påstående måste väl skrifvas på de »amies håg att öfverskatta förtjensterna hos den tid, då de sjelfva voro verksamma. En viss grad af sanning kan dock ej frånkännas deras åsigter. De vinna ock stöd genom uppgifter uti gamla memoirer, der t. ex. omtalas huruledes frun­

timrens uppfostran för omkring hundra år sedan hufvudsakligen afsåg att utbilda goda husmoderliga egenskaper samt någon fär­

dighet uti finare handarbeten, under det läsning och musik nästan uteslutande föll p å gossarnes lott*). Att under et t sådant lefnads- sätt den friska och härdande sysselsättningen-i kök och visthus mer än motvägde snörlifvens och styfkjortlarnes helsofiendtliga inflytande, to rde man kunna antaga.

Ett ännu vigtigare stöd för åsigten om den tilltagande svag­

heten finner man i flera medicinska författares uppgift, a tt bleksot (Ancemia, Chlorosis) skulle vara en sednare generationers sjuk­

dom, eller åtminstone ofantligt tilltagit i freqvens under nyare tider, Så t. ex. uppgifver e« våra dagars gynekolog, Gaillard Thomas **), det denna sjukdom af föregående seklers bästa för-

*) Liljebjörn, Hågkomster af fordna dagars tänkesätt, sid". 1 3.

**) Th. Gaillard Thomas. Lehrbuch der Frauenkrankheiten übersetzt von

Jacqvet. Berlin 1873, sid. 635. •

155

fattare så litet u ppmärksammas, att Sydenham affärdar d ensamma med en beskrifning på 10 rader.

Först genom Fr. Hoffmann i förra seklet samt sedermera genom 19:de århundradets forskare har sjukdomens begrepp och patologie blifvit utredd.

Sjelf förklarar Thomas att bleksoten ä r särdeles allmän i nom alla civiliserade och på ett högt kulturstadium befintliga lä nder.

Vända vi oss till vårt eget land finna vi det Hus-s efter samlande af uppgifter från en mängd läkare i Sveriges olika provinser kommit till den slutsats, att bleksoten har med en för ­ vånande fart uppträdt under senaste tre till fyra årtionden, samt blifvit såsom det tyckes allt allmännare bland landsbygdens be­

folkning . . . . Fö r femtio å r sedan var bleksot visserligen en i vårt land ej okänd sjukdom, men den var högst sällan förekom­

mande, och då den förekom, var det bland städernas innevånare och inom de förmögnare samhällsklasserna. Jag har hört äldre läkare omtala, a tt de ej iakttagit denna sjukdom bland landt - befolkningen förr än omkring 1830-talet. Sedan den vid denna tidpunkt börjat visa sig, tilltogo de af densamma förekommande fallen så hastigt i talrikhet, at t läkarne redan vid medlet af 1840-talet uppgåfvo den vara en bland de allmännare sjuk­

domarne. Nu för tiden är den, jemte magsyran, den al lmännaste folksjukdom i vår t land *).»

Emot dessa uppgifter skulle man dock kunna ställa en an­

märkning af Björnström, hvilken, sedan h an skildrat äld re svenska läkares påståenden om skörbjuggs allmänna förekomst samt mine­

ralvattens verksamhet mot densamma, ytt rar: "Då bleksot den tiden icke alls namnes, men deremot beskrifningen på en af sk ör- bjuggens många former aldeles passar in på densamma, så torde man i denna förändring af namn på samma sjukdom böra söka kanske den vigtigaste orsaken dertill, at t bleksoten synes vara

*) M. Huss. Om kaffe; dess bruk och m issbruk. Stockholm 1865, sid. 54—55..

•en sen are tiders sjukdo m och a t t den blifvit allmän i s a m ma mån, som skörbjugge n blifvit sälls ynt." * )

F ö r vår egen del ans e vi a t t ofvannäm nda olikarta de omdömen ganska väl kunna fören as s a m t a t t slutsatsen d å skulle bli fva:

bleks ot h ar i forna tider förekommit s p ar s a m m a r e s a m t under namnet skö rbjugg; i vår tid å t e r förekomm er den k ä nd under s i tt r ä t t a namn s a mt mycket allm änt.

Enligt senas te årsberät telser från 18 66 — 1 87 0 öfverensstä mma mer ä n 4 0 läkare, i rikets sam tliga provinser i a t t för klara bleksot såso m en särdeles vanlig sjuk dom. D å specielare uppgifter de rom gifvas, säge s d e t uttry ckligen, a t t deu ä r förherrs kan de hos d e t qvinliga kön et.

K a n d e t t a s ä g a s om landsbygdens ungdom, måste förhål­

landet var a änn u säm re inom de s t ör r e s t äd e r n a . Också hö r ma n der från s na r t sagd t h var je familj klagomål öfver s jukdom ar och krämpor af alla slag, och om ä n d e t man liga könet ej ä r uta n andel deri, tages dock priset af de unga flickurna. Derföre hö ra bland dem brunns- och badr esor, gymnast ikor dinationer, jernkure r m. m . till ordningen för dagen, o a k ta d t ma n i må nga fall visst icke skynda r a t t s ö ka bot. Härtill kan också läggas d e t bedröfliga förhållande, a t t v å r a gynekologers blomstrande pra xis till en e j obetydlig del utgöres af ung a flickor.

V ä n d a vi oss s å till de lägre samhällslagren inom s t äd e r n a, k un na vi icke förvåna oss öfver a t t helso tillståndet der ej ä r gynsammare. Också s e vi en män gd qvinnor af alla åldrar med mer eller mindre svåra lidanden s ö k a hjelp och understöd i vår a sju kvå rds- och barmhertighe tsinr ättningar .

Såsom vi ofvan hafva n ä m nt synes oss statistiken v ar a d e t -enda tillförlitliga medel a t t bevisa ifrå gavara nde förhållanden.

V i haf va derför s a m l a t de knap phändiga uppgifter som finnas a t t tillgå, och vilja h är nedan meddela dem.

*) J. Fr. Björnström, Svenska Helsokällors äldre historia II. Upsala Läkare-

förhandl. 2 Bd. 4 h. sid. 319.

157

Under qvinqvenniet 1866—1870 vårdades å Sveriges samtliga länslasarett 1,104 qvinliga patienter med sjukdomar i sexuela organerna (manliga patienter af samma kategori 740).

Under samma tid och å samma lokaler vårdades 710 qvinnor behäftade med kräftyukdom (628 män) 316 qvinnor med tumörer af andra slag ( 290 män).

Vid rikets större brunns- och badanstalter, från hvilka up p­

gifter insändas, vårdades under samma period för bleksot 7,636 patienter. Tyvärr saknas specification öfver de olika könens andel i denna betydliga siffra; men det är antagligt att här liksom annorstädes qvinnokönet räknade den högsta numerären.

Mera bevisande äro de siffror som utmärka antalet af patienter,, hvilka för lidanden i könsorganerna sökt bot vid ofvannämnda anstalter. På samma qvinqvennium förekomma 125 män samt

2,060 qvinnor.

Enligt statistiken från allmänna elektricitets-inrättningen i Stockholm vårdades derstädes under femårsperioden 1 866 —1870 345 män och 413 qvinnor, deraf från 11—20 år 18 män, 23 qvinnor; 21—40 år 143 män, 180 qvinnor.

A Gymnastiska Centralinstitutet vårdades under sa mma tid' 778 män, 690 qvinnor; deraf voro från 11—20 år 163 män, 207 qvinnor; från 21—40 år 287 män, 207 qvinnor.

A Mediko-Gymnastiska institutet i Göteborg vårdades från anstaltens stiftelse 1867 till 1870, 455 män, 382 qvinnor; deraf 11—20 år 37 män, 159 qvinnor; mellan 21—40 år 232 män, 136 qvinnor.

A Gyninastiskt-Ortopediska institutet behandlades under ifråga­

varande qvinqvennium 616 män och 1,425 qvinnor; deraf från 7—15 år 111 män, 501 qvinnor; 16—20 år 72 mani 230 qvinnor;.

21—30 år, 80 män, 184 qvinnor.

Vid Medikopneumatiska anstalten i Stockholm behandlades

under de fem ofvannämnda åren 1,764 män och 1,777 qvinnor;

•deraf mellan 11—20 år 139 ^män, 298 qvinnor; mellan "21—40 å r 800 män och 835 qvinnor.

A Stockholms sjukhem hafva från anstaltens öppnande till och med 1870 blifvit intagne 11 ^{m än och} 55 qvinnor*).

För att gifva ett begrepp om sjukligheten bland det upp­

växande qvinliga slägtet relativt till mankönet och till öfriga åldrar ega vi tyvärr endast en högst obetydlig statistik, samlad af oss sjelfva under en tid af närmare 2 år inom en af Sveriges mera välmående bygder.

Hela antalet sjuka, som infann sig i behandling (patienter tillhörande dentistpraktiken samt den s. k. mindre kirurgien undantagne) utgjorde 2,300. Af dem voro uti åldern 10—30 år

312 män, 405 qvinnor.

Bland dessa förekom bleksot hos 213 qvinnor och 40 ^män;

katarrh i ventikel och tarmkanal hos 68 ^{män och} 50 ^qvinnor;

rheumatism hos 30 ^{män och} 20 qvinnor; lungsjukdomar hos 43

män och 31 q vinnor; ben- och ledgångssjukdomar hos 7 män och

3 qvinnor; genitalsjukdomar hos 6 qvinnor, 2 män; hjertfel hos

13 qvinnor, 11 m än; magsår hos 7 qvinnor, 1 man; tumörer hos

12 qvinnor, 3 män.

Men om någonsin den satsen eger sanning, att siffrorna måste tydas och förklaras, så är det här. Och synes som skulle liera rätt vigtiga slutsatser kunna dragas ur ofvanstående upp­

gifter.

Vända vi oss först till lasarettsstatistiken finna vi de t renne sjukdomsgrupperna kräfta, tumörer samt genitallidanden, alla representerade af ett större antal qvinnor än män. Härvid bi»r tillika ihågkommas att qvinnan alltid mer ogerna än mannen an­

förtror sig åt den offentliga sjukvården, samt att, då hennes förmåga att betala lasarettsvård är ringare än mannens, och då en minskad arbetsduglighet hos henne ej så lätt rubbar existensen

*) Sveriges offbiela statistik; Sundhets Kollegii underdåniga berättelse för

åreu 1866—1870.

159

hos familjen, som om den drabbade mannen och fadren, skäl ej saknas at t antaga det et t relativt till männen ännu större antal qvinnor, än af ofvannämnde siffror synas, tillbringa sitt lif under en större eller mindre grad af sjuklighet. Man kan dock här med rätta invända att lasarettsstatistiken ej sysselsätter sig med det "uppväxande qvinliga s l ä gt et G i lt i g he te n af denna invänd­

ning vidgå vi fullständigt, likväl med de tillägg, att dessa sjuk­

domar som under en sednare lifsperiod tä ra på qvinnans lifskraft ej sällan, såsom vi nedan skola visa, äro grundlagda under upp­

växtåldern.

I fullständig s amklang med lasaretts statistiken s tå uppgifterna från brunns- och badinrättningar samt från Stockholms sjukhem, hvilket under de tre första åren af sin tillvaro togs i anspråk af >

5 gånger så många qvinnor som män.

Lasaretternas klientel utgöres som bekant hufvudsakligeji af de fattigare klasserna, och den uppgifna statistiken kan sålunda ansesr- som ett uttryck af tillståndet inom desamma. Brunns­

orterna samt sjukhemmet anlitas af alla klasser utali synnerlig öfvervigt för någon särskild.

Vända vi oss till de i ekonomiskt hänseende bättre lottade, finna vi ett uttryck för helsotillståndet bland' dem uti uppgifterna från de gymnastiska instituten. Väl veta vi at t ett ej obetydligt, ant al gratispatienter äfven här erhålla behandling och vård, men dessa utgöra dock en minoritet så ringa a tt den ej rubbar det allmänna omdömet.

Vi se då at t Gymnastiska-Central Institutet i Stockholm

samt Mediko-Gymnastiska-Institutet i Göteborg båda hufvudsak-

ligast besökes af manspersoner, en sak som lätt förklaras, då vi

betänka damernas ovilja mot gymna stikens fordran p å regelbundna

besök, vanligast om morgnarne, mot de t oilettändringar som dervid

äro nödvändiga ni. m. Men detta oaktadt se vi på båda dessa

institut den qvinliga ungdomens numerär (11—20 år) betydligt

öfverstiga mankönets af samma ålder. Under åldersperioden 21—40 år återtager mankönet öfvervigten.

Det' gymnastiskt-ortopediska institutet i Stockholm li ar under alla åldrar ett större antal patienter bland qvinnokönet. Åfven här märkes dock den största öfvervigten hos dpn qvinliga ung­

domen mellan 7 till 1 5 år. Under 16—20 år minskas öfverskottet något och under åldern 21—30 år ytterligare.

Alla dessa anstalter mottaga till vård patienter, hvilka i ordets strängaste mening kunna anses lida af "svaghet och sjuk­

lighet". Bleksot och blodbrist, hufvudvärk, nervösa åkommor af alla slag samt ryggradskrökningar bilda en hufvudpart af de be­

handlade sjukdomarne.

Den slutsatsen torde derföre ej vara för djerf, a tt hos de bildade klasserna njuter den manliga ungdomen under uppväxt­

åldern af en bättre helsa än den qvinliga. Sednare åter, då den unge mannen valt sitt yrke och qvinnan i flertalet fall inträdt såsom maka och husmoder i eget hem, förändra sig förhållandena till hennes fördel.

Mannen måste då genom gymnastikens biträde söka be­

fria sig från det skadliga inflytandet af många sysselsättningar såsom t. ex. embets.manna- och kon torslifvet, under det att qvinnan genom ett naturligare lefnadssätt och vid de omvexlande h ushålls- göromålen ofta öfvervinner den sjuklighet och s vaghet som grund­

lades genom skolålderns och ungdomens ensidiga arbete.

Vi förutse här en invändning mot giltigheten af de slut­

satser vi dragit ur de uppstälda siffrorna, den nemligen att den qvinliga ungdomens flitigare gymnastikbesök härledas deraf, att föräldrar och målsmän på läkarens inrådan heldre låta flickor upphöra med regulier skolgång och använda behöflig tid på sin helsas vårdande, under det att man för gossarne, hvilkas framtid ju mycket mera är beroende af skolgången, endast i högsta nöd­

fall tillgriper en dylik åtgärd. Sanningen af denna anmärkning

kan för vissa fall ej jäfvas. Dock tro vi, med kännedom om

den snart sagdt ängsliga vård en mängd familjer egna sina barn, att, om behof af sjukgymnastik inträder för gossen, äfven han i de aldra flesta fall får begagna sig deraf. Vore derför sjukligheten bland båda könen lika stor, skulle de anförda uppgifterna helt säkert fått ett annat utseende.

Den Medikopneumatiska anstalten räknar för ofvannämnda

; femårs period ungefär lika många besökande af det manliga som af det qvinliga könet. Men liksom annorstädes se vi åldersklassen 11 — 20 år betydligt ta lrikare re presenterad af qv innokönet. Under åldern 21—40 år förekomma könen till lika numerär. De sjuk­

domar, hvilka företrädesvis vid denna anstalt behandlas, eller respirationsorganernas olika lidanden, visa sig äfven genom de nna statistik vara något mera gängse hos den qvinliga än hos den

1

ma nliga ungdomen.

De olika samhällsklasserna äro vid denna anstalt ungefär lika talrikt representerade.

Mera uteslutande för de mindre bemedlade arbetar den Allmänna Elektricitetsinrättningen, hvilken, såsom bekant, till en betydlig del anlitas för lidanden i nerv- och m uskelsystemet. Här är skilnadén mellan män och qvinnor ej synnerligen betydlig;

dock öfvervinner qvinnokönet såväl i slutsumman som inom de : flesta åldersklasserna.

H vad slutligen den lilla privata statistik beträffar, hvilken I vi bifogat, visar den att sjukligheten hos det uppväxande qvinno-

! kö net förhåller sigj till den hos mankönet ungefär som 4 till 3, i at t bleksot förekommer ungefär 6 gånger så ofta hos qvinnan

som hos mannen, samt att livar tionde patient som hos läkaren söker råd är en ung qvinna med denna åkomma.

Vi tro ej att denna statistik framställer något undantags- : förhålland e utan tvärtom, det många af Sveriges läkare skulle

; vid likartad beräkning komma till ungefär enahanda resultat,

naturligtvis under medgifvande af vexlingar beroende på olika folkseder och förhållanden å skiljda orter.

Såsom en anmärkning tillåta vi oss här att anföra det våra ofvan samlade uppgifter icke i någon mån rubba den kända san­

ningen att dödligheten är större bland män än biand qvinnor.

Dödsorsaker finnas tor männen rikligare uti de akuta sjuk- domafne samt uti olycksfall af alla slag, hvilka företrädesvis drabba dem.

På grund af livad ofvan år visadt, anse vi att hos den qvin- liga ungdomen bland, fattiga ocli rika, i stad och på land, råder- en ej obetydlig sjuklighet, hvilken är allmännare ån hos den man­

liga ungdomen och efter all sannolikhet i våra dagar betydligare än fordom.

II.

Då vi nu vända oss till skildringen af de olika orsakerna till ofvannämnda af oss påstådda förhållanden, anse vi lämpligt att anordna orsakerna i den tidsföljd de framställa sig sjelfva allt efter barnets, flickans och jungfruns utveckling.

A. De ärfda anlagen.

Det är för menniskoslägtet liksom inom djurverlden en känd sak att lika alstrar lika, och en ej så obetydlig del af den svaghet, med hvilken nutidens ungdom laborerar, härleder sig otvifvelaktigt från föräldrarne. Sålunda äro naturligtvis barnen till svaga, utlefvade, sjukliga personer födda med kroppar, hvilka ej ega den nödvändiga kraften att motstå alla lifvets helsotiendt- liga inflytanden. Men ej nog dermed: flera sjukdomar gå an­

tingen direkt i arf eller ock al stra de hos afko mman ett sjukdoms­

anlag, som under missgynnande förhållanden utvecklar sig till en

med föräldrarnes likartad eller beslägtad sjukdom. Afven fullt

friska föräldrar kunna stundom ofördelaktigt inverka på de

163

é ~

•

blifvande bar nens helsa genom oförmå ga och o kunni ghet a t t vå r d a I sin egen . Under den tid qvinnan v än t a r a t t blifva moder, må ste hon egna en synnerlig uppmärksamhet å t s i tt eget helsotillstånd.

A t t under den na period, såsom ofta s ke r , deltaga i alla u t m a t ta n d e

j

och bullrande nöjen eller t v ä r t om s i t t a orörligt stilla, a t t genom

:

s t a r k snörnin g och a n d ra toalettkon ster i d e t längsta söka dölja sin belägenhet, a t t beha ndla a l la förefallande s m å opasslighe ter efte r okunnigt folks föreskrifter, t . ex. med upprepade åde rlåt­

ningar; allt d e t t a måste inverka ska dligt p å fostret.

Den arb etande qvinnan uth ärd ar vanligen l ä tt a re de olägen­

heter som åtfö lja haf vandeskapet ; och den omvexlande syssel­

sättninge n uti e t t hushåll eller vid e t t mindre åkerbr uk syn es e j haf va något ofördel aktigt inflytande p å mödrar och b a r n ; från flera slags ensidigt fabr iksarbete deremot såso m t . ex. kon tinuerlig maskin trampni ng torde arbeterskan skonas under d e n . tid hon v ä n t ar a t t blifva moder.

B. Den späda barnåldern.

Ha r nu e t t friskt barn blifvit f ramfödt till v erlden, för derfvas ej sällan under första lefnadsåret dess helsa genom modrens o kun­

nighet, vård slöshet och slarf .

H o s höga och låga, hos rika och fatt iga finnes nemligen s å

! ringa kunskap om huru e t t s p ä d t barn bör vårdas, det man måste för våna sig öfver a t t mortaliteten hos de. s m å e j ä r stö rre ' ä n den i verkligheten visar sig. Visserl igen kan ej neka s, a t t p å de platse r der v å r t lands specialister för barn sjukdomarne under å r t a l sträfva t och a r be t at , en viss ljusning i d e t t a okun­

nigh etsmörker skönjes; men pediatrikerns sun da lärdomar glö m­

m a s l ä t t a re än traditionerna , och den gamla slentrianen for t- lefver öfverallt, synnerligen i de afläg snare landsorterna.

S å s o m någ ra af hufvuclfelen uti barnet s uppfostran vilja vi

; a n f ö ra :

P å många orter och bland må nga ekonomiskt oberoende

familjer h a r den seden inrota t sig, a tt mödrarne sjelfva aldr ig

eller åtminstone högst sällan amma sina barn. - Då följaktligi följaktligen en mängd ammor behöfvas, måste dessa ej sällan tagas fr: tagas från kommuner hvilka utmärkt sig genom fattigdom, sedeslöshet oieslöshet och socialt elände, och man kan redan på grund häraf ej ställa någcställa någon gynnsam prognos för ambarnets helsa. För a tt undvika obindvika obe­

haget af at t taga en ny främmande qvinna i sitt hus, låter ms, låter man i familjerna ofta ett yngre barn ärfva amman efter ett äldnr ett äldre, som afvänjes vid det yngre barnets födelse, ett förfaringssäörfaringssätt som ej heller är sanitärt, då man vet, a t t en amma helst bna helst bör hafva födt sitt barn vid ungefär samma tid som det, h vilket he h vilket hon skall uppamma kommit till verlden.

Har man nu erhållit en amma, öfverlemnas ofta åt henrta åt henne barnets hela skötsel och man litar i detta hänseende, det önde, det öm­

tåligaste och ansvarsfullaste på jorden, helt och hållet på nållet pä en person, h vars moralitet i många fall är tvetydig. Följden Följden af denna ovarsamhet blir naturligen eller kan åtminstone blifva de; blifva den, att barnen vanvårdas och sjuklighet framkallas. Ofta bryr msa bryr man sig då icke om att tillkalla läkare, emedan "det icke är goicke är godt säga livar en sådan liten en är sjuk"! Förmågan att diagnosttt diagnosti­

cera och behandla barnsjukdomar frånkännes ofta läkaren undkaren under det att barnmorskor, gamla "ältfruar" fritt qvacksalfva med dfva med det sjuka barnet. Härtill kan läggas a tt på flera orter icke bruk; icke brukas a tt låta ammor undergå sundhetsbesigtning, så a tt de svåras de svåraste och obehagligaste sjukdomar kunna genom dem införas i fiföras i fa­

miljen.

E t t annat bland felen i det späda barnets uppfostran ppfostran är

den s. k. artificiela uppfödningen. Enligt- vår erfarenhet saknmhet saknas

åtminstone uti 9 familjer bland 10 kunskaper om huru ett bauru ett barn

skall rationelt d. v. s. med minsta möjliga skada uppfödas utopfödas utan

modersmjölk. Det vanligaste förhållandet är a tt man till anan till en

början gifver barnet en för mycket utspädd eller ock på andek på andra

ställen en alltför koncentrerad gräddsta rk komjölk, vanligen vanligen af

oriktig temperatur, hvilken hålles i en sä kallad diflaska, hvalaska, hvars

165

sug rör bar mgr ör barnet sedan d a g och n a t t h a r i sin muu. G an s k a s n a r t s u r n a r mjöhrnar mj ölken; flaskan rengöres aldrig fullständigt, och m jö l k ­ syran insugfran insuges uti kautsch ukrör och k o r k a r s å a t t den inom k o r t aldrig k a n drig kan derifrån riktigt aflägsnas. Tidigt börj ar man gifva bar net väll arnet vällingar af olik a stärkelsea rter, och n ä r s å dig estions - organern a i-ganerna lida, tillgripas efter egen ordin ation alle handa s . k . t o r sk m ed i c i D r s k m ed i c in . U n d e r d e ss a experim enter förg å tiden, och l ä k a r e n , som slutligom slutligen tillkallas, finner uti d en förstörd a o r g a n i s m e n k na p p t någon anknågon anknytningsp unkt för sina sträfvanden a t t medelst diet och m e d ic i n åteiedicin å t e r s t ä l la d e t förstörda. Om e t t s å d a n t barn återvinne r någorlunda åg orlunda god helsa, q va r s t å r dock ofta för en kortare eller läng re tid ingre tid af lifvet sva ghet och oförmåg a till sund och kraftig utveckling, tveckling.

Om vi O m vi slutligen t ä n k a p å den kla ss af barn hvilken ö f ve r - lemnas t i lh m n a s till s . k. fosterm ödrar, eller hvil kas m öd r a r lefva under s å t r yc k a n å try ckande fattigdom a t t de e j kun na tillbörligt lifnär a sig sjelfv a ochjelfva och följakt ligen e j heller sin a s p ä d a barn, se vi h ä r en den hemsk;en hem skaste tafla som någonsin kan träffa menn iskovännens blick. Förllick . Fö rhå llandet h ar i gripande ord blifvit skildra dt af flera pediatrici, ediatrici, hos oss bland a n d ra af Abelin i han s tal om dödli g­

heten blandeten bland s p ä d a barn, till hvilke n skrift vi derfö re hänvisa . C. D' C. Den senare barnaåldern.

H a r n H a r nu barnet en gång kommit lyckligen och väl öfve r dibar nsåldeiibarnsåldern, å t er s t å r d e t en s vå r och farlig period eller a f - vänjningen. änjningen. H ä r gäller äfven hos de flesta en bedröflig okun nig­

het om dtet om de enk laste fysiologisk a lagar. S å l u n d a s k e r säl lan öfvergångenfvergången till vanlig föd a p å e t t sundt och naturligt s ät t , d. v. s. n. v. s. ma n öfverg år e j från moders- och ammjölken till k o ­ mjölkdiet ujölkdiet uta n bar net m ås t e genast söka sin närin g uti ganska olämpliga l ä mp l i g a r ät t e r . E f t e r som "mjölk icke ä r mat"' fy Hes b a r n et s mage med iage med stadiga mjöl kvällingar, smörgås, s t o r a qva ntiteter s v ag buljong o. uljong o. s. v. allt till s k a d a och f a r a för digestionsorganerna.

De sjukdoi)e sju kd om ar som nu uppkom ma sky llas p å "tandsp ricknin gen"

och betraktas såsom nödvändig a, hvarför äfven nu l ä ka r e n e j i tid tillkallas.

Mån ga fattiga familje r som vid bar nets afvänjning icke hafva ann an kost a t t bjuda d e t ä n familjens vanliga, bes tående af groft bröd, potatis, sill och s al t fläsk s am t den nödvändiga nationaldr ycken kaffe, ä r o i d e t t a afseend e a t l d j up t bekl aga och kunna ej s å h å r dt d r a b b a s af förebråelsen för oförstånd och brist p å god vilja som fallet ä r med de b ä t t re lot tad e mödrarn e.

Afve n under en fort skri dande utveckling s ka d a s barnet ej obetyd ligt genom olämplig diet, hvilken oft a y t t r a r sig i brist p å ordentliga målt ider och ordentlig a r ä t t e r . B a r n e t erhålle r vid hvarje stund p å dagen smörgå sar, brö dbitar s a m t a l l a ha nd a finare bakverk, s å a t t det vid de ordinari e måltidsstunderna s a k n a r a p t i t för den s t ar k a r e föda hvilken dervid kominer p å

bordet.

Uto m i matordningen syndas af de flesta för äldrar i a fseende på barnens bostad. Till barnka mm are utses^ ofta e tt af de mindre och sämre rummen i våningen, möbler och m a t t o r der ä r o gam la, och följaktligen utmärk ta reservoa rer för dam och sm uts . Väd ring och luftvexling tillgodoses föga, en d a s t eldningen kan man vanligen ej klaga p å ; tvä rto m verkställes den mången gång till öfvermått.

I afseende p å kläd edrä gten s e vi e j sällan öfverdriften å t motsatta håll såsom än en ytterlig klemighet ä n misslyckade s. k.

härdningsförsök. B åd a systemen k r ä f v a ärligen sina offer.

D. Skolan och dess inflytande.

Vi komma nu till e t t vigtigt och icke änn u fullständi gt bea rbetad t kapite l uti barnets utvecklingshistoria. F r å n ungefär d e t 6 — 7 ä n d a till d e t 1 5 — 1 6 å r et besöker s t ö r s ta delen af Sveriges qvinliga ungdom skolor af olika namn och beskaffenhet;

j a r ä t t många fortsä tta ännu läng re med studier inom högre

läroverk. Under denna följd af å r utöfvar läroverket i de flesta

167

fall ett helsovidrigt inflytande, hvilket lika litet saknas i de offentliga af staten reglementerade skolorna som i de privata.

Oaktadt allt erkännande som Sve riges folkskoleväsende röner af utländningar; oaktadt alla prismedaljer vid verldsutställningar.

återstår för oss ännu mycket att i detta fall uträtta. Den aldra största delen af våra folkskolor uppfyller ej ens de rimligaste anspråk på för ungdom sunda vistelseorter. Yi ega uti Ofver- Intendents-Embetets normalritningar goda och ändamålsenliga föreskrifter, hvilka dock tyvärr endast sällan efterföljas. Den seden att i sparsamhetsintresse afvika från dessa föreskrifter har så inrotat sig, att t. ex. uti ett af oss kändt fall en arkitekt, som ombads verkställa ritning till en folkskole byggnad, förklarade att han vid ritningen ville iakttaga Öfverintendents-Embetets program; vid utförandet skulle det ankomma på komniunen sjelf att på eget bevåg minska salarne. Då uti ofvannämnda norm al­

ritningar en luftrymd af 210—250 kubikfot fordras för hvarje barn, är den faktiska verkligheten så långt derifrån att vi af en mängd folkskolor i smärre städer och å landsbygden ej veta en enda som består mer än högst 150 kubikfot för hvarje individ. På många ställen är utrymmet mindre. Hvad skall man t. ex. säga om en statens folkskola som inrymmer 137 barn i ett rum hvars kubikinnehåll är föga mer än 7,000 fot, der barnen icke kunna sitta utan till en stor del stå samman­

trängda ända in pä katedern? Atmosferen blir också sådan, att gamla folkskolelärare, visst icke vanda vid öfverdrifvet frisk luft, känna sig illamående redan på tröskeln.

Dertill kommer att många kommuner af sparsamhetsskäl förlägga sina skolor på platser hvilka äro aldeles otjenliga, såsom uti träsk, på kala sandbackar o. s. v. Ej sällan upp­

föras byggnaderna synnerligen uselt. Entreprenadsumman är redan vid auktionen nedtvingad så lågt som möjligt, och bygg-

*) Härifrån undantagas några uti senaste tiden uppförda bättre skolhus, t. ex. i Cimbrishamn och Ystad.

mästaren vill förtjena. Har nu en gång ett sådant mästerstycke i skolarkitektur åstadkommits rued väggar hvilka vittra, mögla eller genom hvilka vinden fritt spelar, kommer man till inred­

ningen. Ser man här månne de berömda "svenska skolmöblerna"?

Ingalunda. Af landtsnickare fabriceras högst olämpliga pjeser;

bänkar utan ryggstöd äro nästan uteslutaude i bruk; ofta nyttjas äfven bänkar med fasta vidfogade bord, der afståndet mellan bänkeu och bordet är så ringa, att barnen ej kunna ledigt stå emellan dem, utan vid afgifvande af sina svar nödgas framåt­

lutade med armbågarne haka sig fast på bordet för a tt derigenom undgå att falla baklänges ned på bänken. Lägger man härtill att förstugor ofta saknas eller äro otillräckliga, att fotskrapor och halmmattor äro okänd lyx, att barnets medförda middags­

måltid förvaras och vid regnigt väder förtäres i salen, dervid alltid något spilles på golfvet och blir liggande, att sopning, skurning och vädring ej verkställes på tillbörligt sätt, att eldning också af sparsamhetsskäl minskas "emedan de inånga barnen värma hvarandra", kan man ej förundra sig öfver att läkaren så ofta anlitas för sjukliga skolbarn.

Uppmärksamma föräldrar hafva flera gånger berättat oss, att sjukligheten hos deras skolbesökande barn alltid är störst de tider på året då största antal barn freqventerar skolan. Vid tillfällen, då många barn pläga uteblifva, t. ex. vid potatisskörden, njuta de qvarvarande af bättre helsa och lefnadsmod.

Skolans läsordning gifver äfven tillfälle till klagomål i s ani­

tärt hänseende. Lästiden varierar efter olika orter och för­

hållanden; en rätt vanlig anordning är läsning mellan 8— 11 f. m., middagslof mellan 11—1 samt läsning mellan 1 — 4 e. m. En eller två eftermiddagar i veckan äro fria, och på dessa dagar fortsättas förmiddagsläsningen uti 4 timmar. Under de två lediga timmarne skall skolbarnet intaga sin medhafda middag.

Hvaraf består nu den? Jo af bröd mer eller mindre torrt, i

vissa provinser surt, dertill saltadt kött eller fläsk och för mera

169

förmögna barn smö r eller ost. D e som ega tillfälle dertill ined- t a ga stundom mjölk, hvilken dock under färden till skolan s a m t under förvari ngen i den qvaf va skolsalen blir mer eller mindre sur. P å en sådan middagsdiet skall nu b a rn e t le fva under ungefär

2

/

af året. I vår t lands sm åst äder ä r o förhållandena i d e t t a hänseen de b ä t t r e , emedan sko lans hvilotid kan samman falla med befolknin gens vanliga mid dagstimmar ; i hufvudstaden åter finnas s a m ma öläge nheter som å landsbygden, med den olikhet a t t de der drabb a frukosttiden. Y i lerona h är ordet och skildringen å t Abelin :

"In nan barnet går till skolan, f ör t ä r d e t en kopp dålig t kaffe med skor por eller bröd — någon a n n a n föda kommer inom den mindre bemedlade klasse n k n a pp a s t ifråga — till skolan medtages d e t t o rr a s. k . skol brödet eller ock uågra ören för a t t i när ma ste brödb od köpa e t t s åd a n t, inen hvilket visst ej alltid s k e r utan torde tvärtom mycket oftare s m å karameller t i l l­

handlas .

P å den na magra och klen a kost s k al l således barnet lefva ä n d a till des s d e t efter återkomsten från skolan f å r sin ofta ganska tarfliga middag, hvilket må hända ej inträffar förr än kl.

3 —4 , och vid hvilken d e t ofta-till följd af trö tthet och hufvud- v ä r k e j för mår ä t a hvad som bjudes. A t t denna diet i förening med 5 till 6 timma rs vistande uti öfverbefolkade och ofull­

stän digt ventilerade skolrum mås te framk alla mag- och t a r m­

k a ta r re r , t r ö g underlifsverks amhet och k loros, eller just de lidanden hvaraf v å r skolungdom i allmänhe t ä r besvärad, är alldeles k la rt " * ) . Till ofvannämnda olägenhete r kan man tillägg a nödv ändig­

heten a t t med v å t a kläder och sko don s i t t a stilla under flera t i m m ar af dagen, långa och besvärliga skolvägar s a m t slutligen psykisk öfveranstr ängning, hvilke n s istnämn de fakt or i dén s venska folkskolan ej heller s a k n a s, alldenstund oförståndiga lärare och

*) Hj. Abelin. Meddelanden från pediatriska kliniken i Stockholm. Nord.

Med. Ark. II 3 sid. 13.

fåfänga f ö r ä l d r a r uppmuntra till först örande täflingskamp meHan barne n.

Efter a t t hafva s k ä rs k å d a t förhållandena i folkskolan vända vi oss till den högre flickskolan och fästa oss d å hufvudsakl igen vid tillståndet inom s t at e n s norm alskola för flickor i Stockh olm, dels emed an den ä r den e n d a offentliga högre flickskola som vi hitti lls ega, dels emedan den ä r den t y p, efter hvilk en de flesta flickskolor uti hufv udstaden och landso rtsstäd er bildas.

Med hänse ende till lärov erkets lokal vilja vi blot t a n m är k a a t t det för ungefär 2 å r sed an utbytt e sina gamla, t r ån g a och osun da skols alar mot nya, rymliga och ljusa. Mo t dessa sen are skull e väl i afseende p å ventil ation och upp värmning en och annan anmärk ning kun na framställas men ej allvarsamm are än d e som d r a b b a alla svenska läroverks hus, hvilka näs tan aldrig äro försedda med lämpliga a p p a r a t e r för dessa ändamål.

G r a n s ka r inan läroverk ets läseplan , tränger sig ovilkorligen den frågan fram, huru vida dess pensa kunna af den s t or a massan elever utan öfver anstr ängning medhinnas *) .

Läroti mmarn e uti de mellersta och högsta -kl assern a ä r o 5 om dagen +

/

tim ma för bönen. Dert ill komma 2 — 4 tim mars hemarb ete med lexläsning och skrif öfningar, hvilket tillsam mans bildar den ansenliga arbetstiden af 7V

till 9V2 timmar dagligen.

A f de flesta flickor användes till musiköfning en tid af ungefär IV2 tim ma om dagen s a m t ytterligare flera timmar i veckan för musiklexans uppspelning, danslekt ioner o. s . v. Finner ma n nu a t t redan sko lans a r be t e ä r för drygt, a t t hon såsom den enda af s i t t slag i hufvudstaden mottage r lärjungar hvilka bo tem ligen

*) Vi egna härvid allt erkännande åt de svårigheter som yppa sig vid hvarje 'uppställande af ett flickskoleprogram. Föräldrar och målsmän fordra å ena sidan undervisning i inånga ämnen, i flera språk, och å andra sidan klaga de öfver öfveransträngning; dock utan att deraf låta afskräcka sig från att öka barnets arbete genom ådagalagda musikaliska studier, danslektioner o. s. v.

Man ser nemligen hos så många föräldrar ett begär att lysa med sina barn, en

önskan att se dem såsom under af kunskaper och vetande. Vi tro fullt och

fast, med ledning af erfarenheten, att en skfola som utom vanliga ämnen och

de tre moderna språken, äfven i sin läsordning inrymde plats åt italienska,

skulle inom kort räkna ett ansenligt antal lärjungar.

v

171

aflägset, att Hickan för sin klädsel och sin skolväg behöfver mor tid än gossen, och att hon tages mera i anspråk för societets- litvet, så återstår naturligen icke den ringaste tid för läsning på egen hand, för husliga -sysselsättningar eller nödig hvila. Om nu, såsom Kjellberg riktigt anmärker*), ett intellektuelt arbete af tolf timmar om dagen anses allt för drygt för fullvuxna personer, måste ett arbete af ofvan anförda qvantitet vara öfver- drifvet för flickor mellan 10 och 18 år. Dertill kommer att ett skolarbete genom den noggranna ordning och disciplin hvarmed allt måste bedrifvas anstränger mycket mer ä n en fri och otvungen sysselsättning af samma valör.

Vidare ådagalägger efter vår erfarenhet den unga flickan alltid en högre grad af ambition och pligttrohet i sitt arbete än gossen, hvilkens laisser-aller ej sällan räddar honom för över­

ansträngningens faror. Derjemte förtjenar anmärkas, att då flickans skoltid numera utsträckes till det I7:e och 18:e året inträffar hennes pubertetsperiod under skolåldern; och det måste anses såsom säkert att flickan under denna evolutionstid är mera känslig för öfveransträngning och tvång än gossen under sin vida långsammare utveckling.

Ofvan anförda förhållanden kunna gälla för de bättre flick­

skolor, som lefter normalskolans mönster upprättats på många ställen; långt sämre gestalta sig anordningarne inom den massa af enskilda läroverk hvilken finnes uti våra flesta städer. Dessa skolor hållas till stor del af personer som äro allt annat än kompetenta för sitt kall. Lokalerna äro usla och osunda, be­

lägna stundom i källarvåningar, stundom flera trappor upp uti smutsiga förfallna hus, der hyrorna äro billiga; af skolmöbler och undervisningsmateriel finnas endast d åliga rudimenter; oriktiga principer i den sanitära behandlingen af flickorna äro allmänt gängse; sålunda låter man dem ofta sitta orörliga på bänken

*) Om våra skolors inflytande. Aftryck ur Upsala Läkaref. förhandl.

sid. 25.