Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMTIDSKRIFT FÖR HEMMET,
TILLEGXAD
NORDENS QVINNOR.
1875, i7:e Årg. 5:e haft,
I n n e h å l l :
Sid.
32. Om den fornnordiska litteraturen, af — th — (förf. till "Ragnar
Mårsson, m. fl.) .. 281.
33. Mitt Folk. Poem af Olof Stig 284.
34. Du ström, som så rik har varit! jjoem'af — n 265..
35. Konsten i Hemmet, af Jacob Falke, slut 287.
36. t H. C. Andersen. Poem af Andreas Dolleris.. . 310.
37. Skolor för bildande af tjenarinnor 311.
38. Slöjdnyheter : Sammandrag af årsberättelsen för föreningen Hand
arbetets Yänner, arbetsåret 1874—1875 316.
Mönster 320.
STOCKHOLM,
P. A. NORSTEDT & SÖNERS FÖRLAG.
265
32. Om den fornnordiska litteraturen,
Till hvilket folk kan man med mera fog än till vårt ropa:
"Lyssna till det trädets susning, vid hvars rot ditt bo Sr fäst".
Våra öron uppfånga begärligt suset från främmande träd, men det egna — det "vid hvilket vårt bo är fäst" susar ohördt och oförstådt. Ett främmande fornfolks gudalära och skaldekonst har i århundraden dragit till sig våra lärdes arbeten, våra tän
kares flit, och vår inbillnings fagraste blomster spira på främ
mande grund. Våra tankar, våra föreställningar, då de slita sig lösa från dagens sträfvande fpr materiela ändamål, d raga så gerna i vikingatåg söderut, liksom fordom våra fäder, hvilkas anda vi ärft, ehuru vi föga bry oss om att lära känna dem. Till ursäkt för vår likgiltighet förebära vi söderns fägring och rikedom och jämföra dermed vår egen torftighet. Vi visa med en suck på Greklands gudaverld, som i lugn skönhet och njutning tronar på Olympens topp och hvars afbildningar dragits fram ur de grafvar, der de hvilat under lagrar och oranger, för att ännu efter århundraden tjusa och förblända. Vi kasta en beundrande blick på den grekiska sången och förakta vår egen forntids, och likväl är äfven den nordiska sången hög och skön. Den har icke till sitt förfogande ett språk, som, mjukt och rikt p å samma gång, smyger sig som en luftig chiton kring fulländade former. Den rör sig derför icke med samma lätta behag som systern i söd ern, men nordens sångmö är dock ståtlig att skåda liksom en valkyrja.
Hufvudet krönes af hjelmen, kring barmen sluter sig bokstafs- rimniens brynja, och omskrifningarnas kappa af hemmaväfdt tyg faller i tunga veck öfver hennes skuldror. Då man något gjort sig förtrolig med drägten, förlänar äfven den ett egendomligt be-
Tidskrift för hemmet. 17: de år g. 5:te häftet. IB
hag å t henne. De stora tankarne st råla fram ur blicken, dubbelt glänsande geno m den skugga, som hjelmen kastar, och brynjan rasslar taktmessigt vid hennes rörelser. Vapenklang är i ljudet, och vi lyssna med tjusning dertill. Omskrifningarnas tyngd bär hon till och med lä tt, den ger en viss styf prakt å t hennes gång och värdighet å t hen nes later. Vi räcka henne med förtroende handen , och hon för oss in i den nordiska mytens och sagans sto rartade underverld.
Se, öfver våra hufvuden hvälfver sig verldsträdets kro na.
De tta tr äd , hvars rot va ttnas af svallet Irån Urdarbrunnen och derför står evigt grönt och frodigt, fastän dess rot gnages af Nidhugg — den mörka draken — och dess späda skott förtäras af hjortarna — "de kruinhalsade". S å beskrifver v ölvan*) trädet :
Ask vet jag stånda, tre från den sjö, hon heter Yggdrasil, som under trädet ä r ; höga stammen kringstänkt Urd het den ena,
af hvita dyn. den andra Verdande,
Dädan kommer dagg, de skuro på kafle;
som i dalar faller, Skuld är- den tredje, evigt grön hon står de lagar satte, öfver Urdarbrunnen. de lif korade,
, för tidens barn de
Dädan komma mör, öden utskifta.
mycket vetande,
Under detta träd blomstrar all verlden —gu dars, n ienniskors och jättar s. Vid dess ena rot flödar Mimes — kunskapens — brunn. Der dricker Mime livar morgon mjöd " p å valfaders pant".
Vid den an dra vaka Nornorna vid Urdarbrunnen, dessa mör, höga och dunkla, som völvan omtalat. Under den tredje roten är Hvergelme — förintelsens brunn — belägen. Det ä r under detta trä d, som guda rna hålla ting och der stånda deras boningar, der förflyter deras lif. Många härliga gudaskepnader möta oss under v erldsträdet, såsom Frigg, så vis och stor, Odens Eyraruna**),
*) S ierskan.
**) Förtrogna, som eger hans öra, vet hans hemligheter.
Idun med sina föryngrande äpplen, hvilken en da g fans till u t seendet liflös under ask en, men hvilken Br ages sång väckte till iifvet, — hennes ma ke Brage, skaldekonstens manlige gud, — den själfuppoffrande Ty, som gaf sin hand för a t t få Fenres- ulfven fängslad, — den tyste Vidar — den vaksamme Hemdall
— Njärd, som råder för vind och4 stillar haf och eld, och hans tvänne barn, Fr öja, kärlekens dis, som med Oden delar de i striden fallne och Frö, hvilken råder för regn, solsken samt jordens gröda. Om honom har Eddan en af sina skönaste sånger, Skirnes mal (Sk irnes tal). Och slutligen ä r det Tor, sanningens st arke gud, och hans broder den milde Balde r, hvars fall va r et t före
bud till hela gudaverldens —, flera an dra att förtiga. Yi nödgas dock här gå förbi dem alla , äfvensom de sånger , h vilka handla om dem. Innan vi öfvergå till den mytiska hjeltesagan, vilja vi blott kasta en flyktig blick på Oden såsom den förnämste guden och således den nordiske andens främsta emanatio n. Ty liksom men niskan i urtiden blef s kapad till Guds afbild, danar mennisko- anden i senare tid själf sina gudar "sig till ett beläte". Oden liknar nordbon, tungsint, inåtvänd, grubblande och kunskaps
törstande, men likväl alltid färdig till handling. Endast et t lifs- kraftigt folks inbillningskraft mägtar skapa en gud sådan som Oden, kan tänka sig et t sträfvande, som ä r sitt eget mål, en st rid utan minsta hopp om framgång och med fullt medvetande om sit t eget fall.
Oden tronar i Valhall ansenlig och skulderbred, han sitter på Lidskälf, korpar föra honom bud från all verlden, och han lyssnar och spanar. Sitt ena öga har han pant sa tt för e n d ryck ur visdomsbr unnen, och han ä r vis — visast bland gudar, derför ä r ha n tungsint, ty säger Håva mål : Den vises hjerta blifver sällan gladt. Allt gaf, allt vågade han, för at t vin na kunskap, ty s å säger han i R unatal:
Vet att jag hang nätter alla nio, på vindomsusadt träd med spjutudd sårad
som ingen vet af hvad rot det rann.
och gifven Oden, själf åt mig själf, på det träd,
Nio mägtiga sånger lärde jag af fräjdade sonen till Böltor, Bestlas *) f ader, och dryck jag njöt
af det dyra mjöd, som östes ur Odröre **).
Ej för bröd man sålde mig, ej för horndryck;
jag spejade ned och upptog runor, ropande tog jag och nedföll dädan åter.
Då tog jag till att frodas och kunnig blifva
att växa och väl trifvas, ord mig af ordet ord skapte,
verk mig af verket ' verk sökte.
Vill Oden säga oss med dessa dunkla ord, att hans visdom var en frakt af själfbegrundning, såväl som af undervisning, ty han lärde nio mägtiga sånger, men han qväder aderton? Fr ukten af sin visdom har han gifvit menniskorna i Håvamål — en sam
ling af korta ordspråk med ett slags förklaring och med prägel af uråldrighet.
Vi se häraf, att Odens sträfvande häruti icke var förgäfves.
Han åtrådde kunskap ocli den kom honom till del, inen den gaf honom blott visshet om gudaverldens fall och hela verldens u nder
gång. Derför är hans hug dyster, han grunar öfver sitt öde och samlar kämpar till den tid, då ulfven, som bunden stirrar på Gudarnes skara, varder lös och rusar fram till vapentinget på Vigrids slätt. Var det för d enna kunskap, som han gaf sitt öga, som han offrade sig själf? Långt bättre då att veta intet. Huru ljuft var det icke, då i tidens morgon, som völvan qväder, Burs söner danade Midgård och "bygde hof och hargar" ***), då de glade lekte tafvel på tomten och egde guld i öfverflöd. Ödets gudinnor funnos då icke vid Urdarbrunnen. Om denna tid hviskar korpen i hans öra, till den vänder sig hans m inne, m edan blicken
') Gift med Bur (Bör) och moder till Oden och hans bröder, Vilje och Vi.
**) Den kittel, hvaruti af Qvåses blod skaldskapsmjödet brygdes.
"*) Hof, gudahus. Harg, stensatt offerplats under öppen himmel.
I
269
spanar framåt mot gudarnes skymning. Grubblande på det ound
vikliga, har han ej blick för de fröjder, som stunden möjligen kunde bjuda honom. Ödet har sagt, att han skall faila, och Oden vet det, men han vill gå under såsom segrare. För den skull spanar han från Lidskälf, för den skull går han ut till jättars, gårdar för att utforska deras visdom eller ned till jo rden, der nan efter sina egna ord "furstar hetsade och al drig förlikte", och dymedelst förökande sina enhärjar. Desse är o hans ôskasynir (adoptif-söner). Han undervisade dem i vapenkonst, för att de skulle blifva värdige att gästa Valhall, och korade dem så till döden antingen genom sina valkyrjor eller personligen. Mot Odens spjut brast hjelten Sigmunds svärd Gram, han lånar den fö r fad ers härad blotande Dag sitt spjut för att fälla Helge Hundingsbane och han träder också fram i Bråvallaslagets tummel. Ingen enda saga omtalar någon kärlekshandel med en jordens dotter och först en senare tid ledde efter andra länders bruk sina hjeltar upp till gudarue och gjorde valkyrjan till ett öfverjordiskt väsen.
De äldsta sagorna framhålla deras rent menskliga natur och nämna dem såsom döttrar af jordiske fäder, ehuru de voro Odens önskemör, adoptif-döttrar (oskanieyar) och i hans ärenden rida på skummande gångare genom luft och öfver haf, med hjelm på hufvudet och spjut i hand. De väfde visserligen " kampens blodiga väf", men de sutto dess emellanåt vid sländan i sin faders hall, de känna mensklig kärlek och sorg och de fälla tårar vid sina älskades död.
Om Odens färd till jättars land, handlar flera Eddasånger, såsom den genom Tegnérs diktning allmänt kända sången Vaf- trudnes mål, — eller Vegtams kvida, der hän med anledning af de oiida drömmar, som hemsökte Balder, manar fram en död völva af jättestam och tvingar henne att tala, tills han slutligen, lik
som i Vaftrudnes mål, framkastar ett spörsmål, som hon icke förmådde besvara.
Tige du ej, völva, som i sinnet gråta dig vill jag spörja, och mot himlen kasta tills kunnigt det varder, uppåtvända blickar?
äfven j ag det veta vills Säg du det endast, Hvilka äro de mör, du sofver ej förr.
Detta är dunkelt och svårtydt, vi mägta lika så litet som völvan tyda hans spörsmål; men i trots af ordens otydlighet, hvilken hög po esi gömmer sig icke deruti. Dessa mör, hvilka skulle de vara om icke Nornorna? Kan man tänka sig, att de väsen, som skifta menniskornas och gudarnes öden, blifva kännande och i sinnet gråta? Det ligger i sakens natur att då måste de upp
höra att vara till såsom ödets mör, dem ingen kan böja eller beveka. I denna fråga gömmer sig då en hel förutsägelse om ett bättre tingens tillstånd, men f ör vö lvans ögon sky mtade ingen
ting deraf, hon sjönk tillsammans inför den och utbrast:
Du är icke Vegtam, snarare är du Oden,
som jag trodde, gamle frågvis.
Oden svarar, hånande hennes okunnighet:
Du är hvarken völva snarare är du trenne eller vis qvinna, tursars moder.
Men völvan qväder åter:
Hem rid du, Oden, när lösgjord Loke och var skrytsam ! glider ur banden, måtte du ej vända och de komma *) som mer åter till gudar, upplösa magiernas tillvaro.
Det är völvans sista ord, men ännu innan hon sjunker ner i den dödsblund, hvarutur Oden väckt henne, hånar hon honom genom att påminna honom, att han icke skall öfverlefva verlds- branden. Segrare och likväl smädad, vänder Oden åter till V al
hall. Och huru kunde väl Oden njuta oblandad heder? Han hade en gång blandat blod med Loke, som fager och listig in
nästlat sig i gudaskaran, och om vi kasta en blick på gudarnes krets, se vi, hur illa det är bestäldt med deras renhet. Själfve Tor, sanningens gud, lånar sig till bedrägeri. Han åker i karm
*) Surt och Muspels söner.
till Jotanhem, förklädd till Fröja med Loke som tärna, och h emtar på detta sätt åter sin förlorade hammare. Och bland hela den heliga skaran hade redan, innan de framställas för vår syn genom Eddasången, ett fall egt rum. För dera al la häntydes på en förfluten guldålder, då de "hof och h argar byggde". Hvaruti bestod deras fall? Vi mägta blott gissa och fråga. Var det menniskans skapelse, som vållade det och att de sedan ville hafva hof och hargar för sig själfve? Var det Odens fostbrödralag med Loke, eller de andres förbindelser med jätte-mör? Vi veta ej, vi veta blott, att fallet egt rum, att frammanade af detta Odets mör satte bo vid Urdarvåg och att Ragnarök måste blifva det följd
riktiga slutet. Huru illa det står till med Åserne, se vi bäst i Lokasenna (Lokes träta). Oge hade bjudit de andra gudarne till gille. Tor hade skaffat honom kittel för att brygga den mängd af öl, som skulle förtäras, och gästabudet var sådant man kan vänta, då en gud bjuder gudar på gästning. Guld lyste-i stället för solen, ölet bar sig själft omkring, och öfver laget » hvilade fred. Tjenarnes flinkhet blef mycket rosad, och Loke, som var tillstädes, intogs af afund och drap en af dem. Alla Åser skakade då sina sköldar och fördrefvo honom från gillet.
Han gick, men kom genast åter. Brage ville visa bort honom, men han sade :
Mins du det, Oden, Du dig utlät,
att vi i urdagar öl du aldrig smaka ville, blod blandade samman? blef det oss ej båda buret.
Oden böd då Vidar gifva plats för "ulfvens fader". Loke sätter sig vid Åsers sida i gästabudssalen och b örjar sina smädel- ser. Det finnes icke en gud, icke en dis, som gick fri från hans tillvitelser, och de förmådde ej gendrifva honom, tills slutligen Tor ljungar in med hammarn i handen. Loke smädar honom också, men viker qvädande:
Jag qvad för Äser men för dig ensam jag qvad för Asers söner, ut vill jag gånga, hvad mig hugen eggade; ty jag vet att du slår.
Loke kastar derefter en olycksbådande spådom till Öge,
0 f»
sägande att han aldrig mer skulle brygga öl at Aser, och att hans sal snart skulle brinna:. Derpå försvinner han. Efter detta var det dock, som g udarna grepo och f ängslade honom vid klippan.
Medan ännu Lokes smädelser ljuda i våra örou, stiger völvan fram ur dunklet och qväder sin sång om Ragnarök. Det är Eddans första och märkligaste sång, ehuru vi här nämna den sist. Tro
ligen har Oden själf manat fram völvan, liksom i Vegtams- qvädet, och versen sedan blifvit omkastad, så att den första, som borde omtala Odens maning och kanske orsaken dertill, nu är förlorad. Yi följa dock här versernas ordning i de ä ldre text
behandlingarna af Eddan. Så qväder völvan:
Ljud jag äskar Jag mins jättar,
af alla helga väsen, tidigt födde,
af Hemdalls söner, som mig fordom
större och mindre. fostrat hafva;
Vill du, att jag förtäljer nio verldar mins jag,
Valfaders idrott, nio verldsträd,
urtids sägner, dem härliga skapelseträd
äldst jag minnes. nedanför mullen.
Derpå tecknar hon Ymes skapelse, Burs söners lif, huru de danade Midgård, ordnade solens gång, framkallade gröna träd och örter m. m. Det är Asernes guldålder, den tid då de njöto ro o ch lycka, tills Nornorna kommo. Hon omtalar, h uru dvärgarne blefvo till och slutligen huru:
— kommo tre Ande de ej egde,
ur Asers skara, själ de ej hade
mägtige, kärleksfulle, ej blod, ej later, till Midgårds hus. ej lefvande färger.
De funno på land Ande gaf Oden,
litet förmående själ gaf Höne,
Ask och Embla, blod gaf Loder *)
utan framtid. och lefvande färger.
*) Höne och Loder, Odens bröder eller rättare kanske emanationer ur hans eget väsen, liksom de vid verldens skapelse uppträdande Vilje och Vi.
Derpå vänder hon sig bort från det, som är förflutet. Hon beskrifver asken, Yggdrasil och Nornornas boning. Hon ser gald väcka strid i verlden, jättarne undergräfva Asernes magt oaktadt Tors kamp. Hon förtäljer Balders död och Lokes fängslande.
Måhända tänkte då Oden tillintetgöra henne med ett af sina dunkla spörsmål, liksom fordom Vaftrudne, ty det heter:
Ensam satt hon ute, Allt vet jag, Oden, då den gamle kom, hvar du ditt öga dolt
fruktansvärde åsen, i den klara
' och i ögat såg. Mimes brunn.
Mjöd dricker Mime Hvarom spörjen I mig? hvarje morgon Hvi fresten I mig? af valfaders pant.
Veten I än eller h vad?
Det ligger ett segerlöje öfver Oden i dessa ord: "Allt vet jag Oden". Henne kunde han icke utforska och finna ovetande.
Hon vet till och med, hvar han dolde sitt öga. För henne kan han icke dölja sin brist, om han än, såsom han vanligen o mtalas vid sina färder ibland menniskorna, bär en sid hatt, hon vet att han är enögd. Efter att hafva omförmält, huru valkyrjor kom
mit långvägs från, huru guldtörsten väckte den första strid i verlden, huru Åser brutit eder, ord och svurna aftal, skådar hon vidare framåt, ser huru frukten af det förgångna mognar och Ragnarök stundar. Hon utbrister:
Mycket hon vet, mot härliga gudars
vidare framåt han ser grymma Kagnarök.
och för sierskans öga ter sig verldens undergång:
Mimes söner leka, Yggdrasils ask
men verldsträdet tändes skälfver ståndande,
vid det gamla, det gamla trädet suckar,
Gällarhorns ljud. men jätten löses.
Högt blåser Hemdall, Alle förfäras hornet är i luften, på Hels vägar,
Oden maler med innan dem slukar
Mimes hufvud. Surts frände *).
*) Fen resulfveu.
Garm skäller svårt bandet månd' slitas vid Gnupahâlan *)> och ulfven ränna.
Nu är Ragnarök för handen. Hon ser gudar och jättar kärapa och falla, och derefter:
Svartnar solen, Elden rasar
sjunker jord i hafvet, mot eldens närare, från himlen försvinna högt leker lågan de fagra stjernor. om själfva himlen.
Så förgår då verlden, men völvans syn sträcker sig vidare;
Hon ser uppkomma Forsar falla,
för andra gången flyger örn deröfver,
jord ur hafvet den på fjället
härligt grön. fiskar söker.
De äser, som öfverlefvat Ragnarök, finna åter på Ida
vallen de gyllene brickor, hvarmed de i lyckliga urdagar lekte och völvan säger:
Sal ser hon stånda Då kommer den mägtige skönare än solen, till stora domen,
täckt med guld d!en sta rke ofvan,
i Gimle. som öfver allt råder;
Der skola dväljas han -skipar domar,
dygdiga skaror tvister sliter
och underlagars lopp och fredslagar sätter,
gamman njuta. som vara skola.
Men den mörke draken Nidhugg drager bort. Med lik på sina vingar flyger han hän och gnager ej mer på lifsträdets rot, och det står åter grönt. Under dess blomstrande grenar hvilar en ny verld i frid och lycksalighet, och völvan slutar sin sång, ty:
Nu månd' hon sjunka.
Sådan är i största möjliga korthet den verldsåskådning, som danar bakgrunden till forntidens diktning, och efte r d enna h astiga blick på guda-sagan öfvergå vi till de mytiska hjeltesagorna.
*) Vid Hels boning.
Det är med en egendomlig känsla, som man träder in i den verld, hvilken i dessa sagor och sånger öppnar sig för läsaren.
Det är liksom komme man in i en rad af praktfulla ruiner efter tempel, vigda åt hedna-gudar. Jättehänder tyckas hafva bygt dem, vi häpna öfver deras storhet och fägring, vi sörja att icke ega dem qvar i orubbadt skick, men vi glädjas likväl åt att få kasta en blick på deras qvarlefvor och kunna ana den f örsvunna härligheten. Ett eller annat försök har blifvit gjordt i en s enare tid att bygga till och laga. Prosans murbruk och tegel h ar blifvit ditklenadt för att ersätta fornyrdalagets mägtiga stenblock, som fallit bort, och med denna nödhjelp få vi en någorlunda hel öfver- blick öfver Völsunga-sagan, — hvilken omfattar sagokretsen om Yölsungar och Gjukungar eller Niflungar —, sådan den är bibe
hållen dels i sagan af d etta n amn, dels i de gamla Edda-sångerna.
Den anses hafva historisk grund, och de händelser och personer, hvilka den skildrar, hänföras till folkvandringarnas tid, i fall de verkligen funnits till. Att emellertid våra förfäder trodde på deras verklighet, bevisas "bland annat deraf, att de förde sina ättledningar upp till Vö lsunga-sagans hjelte Sigurd. Aslög, Ragnar Lodbroks maka, säger sig vara dotter till Sigurd och Brynhild, ehuru icke endast den tid som förflutit, utan hela sagans anda visar orimligheten af en sådan uppgift. Afven Hallgerd Hö- skuldsdotter i Njåls-sagan gör anspråk på att vara ättling af samma, stam.
Völsunga-sagan är gemensam för hela den ge rmaniska stam
men, men den framträder dock i Edda-sångerna i en fullkomligt nordisk drägt, och Tyskarnes Niebelungen Lied kan icke i stor
artad skönhet och djup mäta sig med våra qväden öfver samma ämne. Första delen af Yölsunga-sagan, omtalande Völsung och och hans ätt, finnes numera endast på prosa, då de sånger, på hvilka den grundades, äro försvunna. Völsunga-sagan är liksom alla nordiska sagor en ä ttesaga, börjande med V ölsung, som m åste skäras ut ur sin moders lif. Han kysste henne och hon dog
leende. Völsung och hans söner, utom Sigmund, falla alle för mågen Sigger, hvilken afundas Sigmund svärdet Gram, som Oden gifvit honom. Yölsungs dotter Signe hämnas hans död med Sig
munds hjelp. Hon dödar sina och Siggers barn, och Sigmund med sonen Sinfjötle antänder Siggers hall, tnea vill dock rädda sin syster. Hon går också ut ur det brinnande huset, men blott för att taga afsked af broder och son, derpå går hon åter in i lågorna och dör med sin make, lika villig, som hon förut ovillig lefvat med honom. Sagan följer nu Sigmund —, tills i hans sista strid, der Gram brast mot Odens spjut —, och hans söner Sinfjötle, Helge Hundingsbane och Sigurd Fåfnesbane, i hvilkens hand det af Regen omsmidda svärdet Gram blixtrade.
Den gamla Eddan har trenne Helge-qväden, af hvilka det ena dock icke handlar om Helge Hundingsbane, Sigmunds son, utan om Helge Hjörvardsson, hvilken sedan enligt de gamles tro återföddes som Hundingsbane.
Denne Helge Hjörvardsson är en öfver måttan poetisk ge
stalt. Hjörvard egde fyra hustrur, men hade dock svurit att äkta den vänaste qvinna. Han hade sport, att konung Svafne egde den allra fagraste dotter, som het Segerlinn, och han röf- vade också bort henne, efter att hafva fått alslag på sitt frieri, han dödade hennes fosterfader och tog henne till äkta, I detta äktenskap föddes en son, stor, vän och tyst. "Intet namn fäste sig vid honom". Han satt tyst på en hög och såg nio valkyrj or rida, men en var den härligaste, och hon qvad, manande honom till bedrifter och nämnande honom Helge, och d etta namn tog fast. Lusten till bedrifter tändes på samma gång som kärleken i hans lijerta. Han bad om namnfäste, och hon gaf honom an visning på ett svärd. Helge fann det, efter att hafva hämnats sin morfaders fall. Derefter drog han ut på äfventyrliga be
drifter och kommer slutligen till konung Olime och trolofvade sig med hans dotter Svåfva, den valkyrja, som först n ämt honom vid namn och väckt honom ur hans tysta drömmande ungdoms-
lif. Svåfva fortfor att vara valkyrja och Helge for på härtåg, men de älskade hvarandra högt. Dock olyckan lurade på de älskande, Heden, Helges broder, var hemma i Norge hos sin fader; han kom en gång ur skogen, då mötte honom en troll- qvinna, som red på en ulf och hade ormar till t ömmar. Hon bjöd honom sin kärlek, men han afslog den, och hon hotade honom med, a tt han skulle få umgälla det vid Bragebägaren.
Om qvällen aflades löften vid den framledde offergalten, och Heden lofvar a tt äkta Svåfva, Ölimes dotter, sin broders tro - lofvade. Men han ångrar sitt löfte och vandrar söder ut, för att förtälja" Helge allt. Denne, som anar sin död vara nära, svarar:
"Allt kan ännu blifva godt". Helge var nämligen utmanad af konung Alf, son till Rodmar, hvilken Helge förut fält, och vallen var hasslad på Sigars vall. Här fick Helge banesår, han kallar Svåfva till sig och beder henne skifta hug och gifta sig med hans broder:
Hell dig, Svåfva ! Budlungens *) så r hug skall du skifta, blöda väldigt, här mând' i verlden svärdet har kommit vi sista gång mötas. hjertat närmast.
Men hon afslår att äkta någon annan än Helge, och efter dennes död tager Heden afsked af henne, sägande:
Kyss du mig, Snåfva! tills hämnats jag har
jag kommer aldrig Hjörvards son,
Koghem att se som budlung var
eller Rödulsfjällen, bäst under solen.
Helge och Svåfva sägas sedan blifvit återfödda, förtäljer sagan, och delta troddes hafva skett i Helge Hundingsbane och Sigrun. De båda qvädena om denne hjelte torde vara bland de skönaste lemningarna af den nordiska skaldekonsten, som hunnit till vår tids kännedom. Det första af dem är helt och hållet i saknad af prosaiska inflickningar och börjar med furstens födelse:
*) Ättling af Budle, Halfdan gamles son, Atles och Brynhilds fader, en ofta förekommande omskrifning för furste, hjelte.
I arla urtid då örnar qvådo, och helga vatten föllo från himmelsfjällen, då hade Borghild i Brålund födt Helge, den liugstore hjelten.
Natt var i gården, nornor kommo de som ädlingens öden skapte;
de bådo den fursten mest fräjdad blifva och bland Budlungar bäst bli skattad.
För Helges fader, som kom ur striden, förkunnade k orparne, att sonen skulle blifva rofdjurens vän och eD s tor hjelte. Han fick namnet Helge och land och rike i namnfäste. Tidigt se vi honom i striden, och vid femton års ålder fäller han Hunding.
Då han sitter trött af kampen, förtäljer sången:
Då slog en ljusning från Läge-fjällen, men ur ljusningen ljunga blixtar
hjelmtäckt hop var då
på himlafälten, brynjorna deras med blod stänkta, men af spjuten strålar stodo.
Helge tilltalar dem och spörjer, 0111 de ville gästa honom.
Men Högnes dotter svarar från liästeh:
Jag menar, vi ega andra sysslor
än med ringbrytaren öl att dricka.
Hon förtäljer Helge, att hennes fader trolofvat henne mot hennes vilja till Hödbrodd, Granmars son. Helge utmanar denne, och sedan följer en ståtlig beskrifning, huru Helge drager i strid :
Hördes årslag och järnklang,
sköldrand knakar vid rand, då vikingar rodde.
Susande gick under ädlingar herskarens flotta fjärran från land.
Så var att höra, när sammankommo.
Kolgas systrar *),
och kölar långa som bränning mot berg brytas månde.
Helge böd hissa högt upp seglen, men bölja ej bidar bölja lång tid, då den omilde Öges dotter störta ville
stagbetslad häst *').
*) Vågorna. "*) Skeppet.
Men dem själfva Sigrun från ofvan stridsdjärf skyddade segling deras;
kraftigt hon vred ur Råns vald hafsdjurkungens ') vid Gnupalund.
Då de nu nått land, kommer en af Granmars söner ned till stranden för att speja. Sinfjötle, Helges halfbroder, hissar röd sköld vid rån och ger sig tillkänna som fiende, hvarefter de t vista, men afbrytas af Helge. Granmars söner samla folk, och bland deras hjelpare är Sigruns fader. Helge vinner slaget och Sigr un, om hvilken han dock säger, att hon icke i allt är lyckosam, ty Helge har nu fält hennes fader och broder. Sigrun blef då Helges maka, och de hade söner tillsammaus, men H elge blef icke gammal. Sigrun hade ännu en broder, Dag. Han tycktes vara försonad med sin systers man, men tänkte dock på faders h ämd.
Han blotade till Oden, och-denne lånade honom sitt eget s pjut till dådet, men Sigrun förbannade honom. Deras samtal är följande:
föll denna morgon Budlung, som var bäst i verlden Ogerna, syster, jag sorg dig förtäljer, ty endast tvungen tårar jag dig vållar.
I Fjöturlund
Dag. Ej skride det skepp,
som under dig skrider, om än önskad vind - efter sig lägger!
Ej springe den häst, som under dig springer, fast du för fienden flykta månde!
och som höfdingars
halsar trampat. Ej bite det svärd,
som du svingar, med mindre dig själf det susar om hufvudet.
Då vore på dig hämnad Helges död, om du blefve ulf ute i skogen, hvarje tillgång utan och all gamman, egde ej mat, utan sprunge på lik.
Sigrun.
Dig skulle alla eder bita, hvilka du har Helge svurit vid det ljusa ljungelds-vattnet och vid iskalla * vågens sten.
') Helges drakskepp.
Dag.
I vildhet, syster, vanvett du talar, då din broder
så du bannar.
Oden ensam allt ondt våller, ty mellan fränder han fiendskap väckte.
Derefter bjöd han sin syster böter, röda ringar och halfva landet till bot för hennes sorg, men hon nekar. Sedan begrät hon Helge, så att han från Valhalls fröjder kallades till jorden.
Sigrun mötte honom kärleksglödande vid högen. Hon qvad:
Sigrun. Helge.
Nu är jag så glad Du endast Sigrun
vid vårt möte, från Sefvafjällen
som de hungrige vållar, att Helge
Odens hökar, våt är af sorgdagg;
när valen *) dem visar du gråter, guldprydda,
varma rätter, grymma tårar,
eller de daggstänkte Solljusa sydmö!
daggryningen se. innan att sofva du går.
Hvarje tår, förut gömd, blodig föll på
kungens bröst,
iskall, af sorgen trängd.
Förr vill jag kyssa Men nu skola vi dricka
liflös konung, det dyra mjöd,
än du blodiga fast oss felar
brynjan kastar. fröjd och land.
Rimfrost Helge Ingen skall dock
tynger ditt hår, sorgsång qväda,
med valdagg **) om än på mitt bröst
stänkt är höfdingen, han banesår ser.
iskalla händer Nu är bruden
har Högnes måg. bänkad i hög,
Hur skall jag dig, budlung, hirdens dis är
derför bot råda? hos oss döde.
Derefter sof Sigrun i högen hos sin make, tills Helge manades bort af den gryende dagen, och det heter:
Tid är för mig att rida låta bleka hästen
rodnande vägar, luftstigen trampa;
*) De i striden fallne.
**) Valens (de fallnes) dagg, omskrifning för blod.
281
vester skall jag vara om förr än sol-lianen vindhjelms bron *), segerflocken väcker.
Så skildes den döde från sin maka, men Sigrun lefde icke länge; och tillägger sagan, att Helge och Sigrun blefvo ännu en gång återfödda, han het då Helge Haddingaskade, men hon Kåra Halfdansdotter. Hen sista delen i denna nordiska trilogi är dock nu för oss förlorad.
Forts, i nästa häfte.
33. Mitt Folk,
Mitt svenska folk! — ty du är mitt, med rätt som börd och arf mig gett, de dina mina, gammal, ung,
från dagakarl till kung.
Mitt folk! hur mäktigt, starkt och stort du en gång var, nog verlden sport;
men kraftigt är du, menar jag, och stort ännu i dag.
E j stort om storhet mäts med mått, som anger talrikheten blott;
ej starkt om endast den är stark, som trampar andras mark.
Men har du dina fäders dygd, och älskar du din fosterbygd, kan rätt du sköta svärd och plog, nog har du krafter nog.
*) Bäfrast, på vägen till Valhall.
Tidskrift för Hemmet. 17:de arg. 5:te häftet.
19
Och är du, vill du vara fritt, är sanning, äro ljus och vett och rätt hvad främst du söker nå, så är du stort också.
Ar högt det mål du redligt vill, så faller annat allt dig till.
Rättskaffens vilja samma kraft i alla tider haft.
Så älske du din fosterjord af all din själ, i dåd som ord.
Gif allt, gif mera än du har : din skuld står ändå qvar.
Hon gaf dig allt. Vid hennes bröst och smekt af hennes klara röst,
du ammats till allt högt och stort du kännt och tänkt och gjort.
Hon dig som barn vid handen höll och hjelpte opp dig när du föll, med saktmod kysste bort din tår och läkte dina sår.
Sjelf stark och högsinnt, lion förstod att ge dig detta fria mod,
som, liårdt mot liårdt, är mildt mot vekt, och anser svek som fegt.
Ur sagans rika skattförråd förtäljer hon om fädrens dåd, och manar dig att sjelft en gång
bli värdigt hennes sång.
Hon härdar dig bland is och snö på fjell och mo och stormig sjö, men ger dig äfven sk^dd och tält och sol och gröna fält.
Hon klemar ej med öfverflöd, men lär dig baka sjelft ditt bröd, att timra mödosamt ditt hus och bryta väg och ljus.
och bäddar hård kanske din säng.
det sker i denna mening blott:
sof sundt, mitt barn, sof godt.
Ty hennes kärlek är ej blind : hon vill se rosor på din kind, ditt hjerta modigt till försvar, din tanke skärpt och klar.
Hon delar med dig ljuft och ledt ; ditt öde är med hennes ett,
din ära hennes ära är och hennes namn du bär.
*Din moders namn, som du har fått, bevara det, att rent och godt,
från tidehvarf till tidehvarf,
•det måtte gå i arf.
Hon ger dig åker. Plöj din teg med härdig kraft, med trohet seg.
Slår skörden fel ibland — än se'n ! Plöj om och så igen.
Med händerna i skötet ej du fromlar dig till gunst hos Frej, och arbet' är den enda bön han hör och unnar lön.
Hon ger dig dessa berg, med jern till slöjders drifvande och värn.
Smid verktyg främst till fredlig id.
men äfven vapen Anid.
Hvar ljusets fiende är din.
Ät Thor din hammare vig in;
i hvarje form, på alla håll, slå mörkrets leda troll.
Allfader Odins lära lyd:
förstånd och hjerta samfäldt pryd.
Sök Mimers vishet, men med håg så ren som Urdarvåg.
Yäx till alltjemt i dygd och vett.
Ett upplyst folk är starkt och fritt;
men utan ljus èj frihet finns och ingen seger vinns.
Ställ högt allt sannt och godt och skönt.
Med ädla tankars friska grönt och ädel gernings frukter kläd din frihets starka träd.
Har så det riktigt slagit rot, kan väl förtryckarns tunga fot nedtrampa det för en minut, men aldrig rota ut.
Ja! lägges än af våldets hand ditt land inunder annat land — i döden segrar du ännu:
eröfrarn, det blir du.
Mitt svenska folk! i lust och nöd, i alla skiften, lif och död,
din storhet af dig sjelft beror:
gör heder åt din mor.
Ät henne, som, se'n tusen år, är klippan, der din boning står, är skeppet, med ditt allt ombord — din fria fosterjord.
Den mor, som lif dig ger och gaf, och blomsterströr en gång din graf;
den jord, hvars moderliga famn är först och sist din hamn.
Olof Stig.
*
34, Du ström, som så rik har varit!
En vän jag egde så trogen, Så stark, så jublande glad;
Hvars sång ljöd med vårvinds i skogen, Hvars suck med de fallande blad.
Du var den vännen, du kära Du friska, brusande ström ! Som kunde till hjertat. bära
Dess fagraste ungdomsdröm —
När med morgonens glitter på vågen Du ilade fram i dans,
Så modig, så varm i hågen Mad snöhvit skimrande krans;
Och for med lekar och löjen Kring stenen, som stängde din stig, Genom lunden, som h vickade: "dröjen I väna böljor hos mig!"
Eller vid qvällsol, då barmen Du tystare, lugnare drog,
Och från hv^lan på grönskande armen Du klarnad mot himmelen log —
Då, fast stundom ljöd vemod i sången Du oftast dock manande qvad;
Ur strömmen det sjungit för mången:
"Mot målet jag drager glad!
Med lifsmod vågorna strömma, Dem isar ej vinterns snö;
Och djupast den tanken de gömma Att först uti hafvet dö".
Du fagra, strömmande våg:
Med sol i ditt stilla sinne, Med lek som allvar i liåg.
Då såg jag dig åter — och svunnet Var färdens ilande lopp,
Din våg låg lugn, fast ej hunnet.
Ditt mål och din längtans hopp.
Det perlande ungdomslöje, De barnsligt lekande språng, Det sakta glidande nöje, Den milda suckande sång .. . .
Allt, allt var tystadt och öde, Och härjad din ungdomsdag';
Bruten din ton, och döde De lockande strömkarlaslag-.
Den äflande id har tagit Din lrfslust, och stängd och arm Du står stilla, der fordom du dragit Med jubel till hafvets barm.
Och om på den sofvande bölja En krusning sig sakta röj:
Man vinden ser vågorna följa Mot källan — tillbaka dem för.
Du ström, som så rik har varit På fröjd och sånger och kraft:
Säg, minnes du dag som farit, De drömmar du fordom haft ?
Den enda ton du än äger Den svarar ej starkt eller mildt, Men klanglöst vandraren säger :
"Jag är som ett lif förspildt".
35, Konsten i hemmet
af
JACOB FALKE.
Ofversättning.
9. Det dukade bordéts konstnärliga utstyrsel.
D e t , som i bosta den först t e r sig för öga t och bestämmer d e t kon stnärli ga tota lintryc ket, ä r väggar, t a k , golf och möbler.
D et finnes likväl ä nn u en del af husgeiådet, som endast und er
stundom gör sig gällande, men p å hva rs p r yd n a d och verkan vi m ås t e läg ga mycken vigt. D e t ä r bordets utstyrsel, i synner het matbo rdets, nemligen borddu kar och a n n at duktyg, k ä r l af f a jan s, porslin och glas? redska p af metall och bor duppsa tser.
De utgöra en nödvändi g del af >.konsten i hemmet«.
A l l a dessa föremål ä r o sins emellan mycket olikartade. Lik väl borde de icke b e tr a k t a s h v a r t och e t t för sig, icke tillv erkas eller utses utan häns yn till h va r a n d r a , d å de i alla händelser skola s am v er k a såsom e t t hel t till slutverkan, d e t duk ade borde t. D et t a bör ocks å tilltala oss såsom e t t harmoni skt kons tverk . D et ä r en s y n p un k t som vi emellertid hafva förlorat. F ab r ik a n t en och k ö paren h a fv a end ast d e t enskilda föremål et för ögonen, och man kom sålund a derhän, a t t bordet slutligen icke erbjöd något a nn a t ä n h v i t t och a t t kocken till s l u t v a r den ende, som, med sin för en a n n a n s m a k afsedda konst bra gte färg i den enfor
mig a taflan.
Visse rligen h a r hvarje s l a g af föremål sin a egna lagar i e n lighe t med s i t t mater ial och s i t t änd amål, men de mås te bringas i öfverensstämmels e med det hela. Med v å r t moderna godtyck e
kränka vi äfven dessa särskilda lagar. Sålunda begår man i afseende å borddukafne, om hvilka vi först vilja tala, vanligtvis det felet, att man lägger för mycken vigt på ornameçteringen af midten och betäcker den med ett stort, genom teckning och färg
motsättningar starkt i ögonen fallande mönster. Detta synes vid första påseendet helt naturligt och i sin ordning, då ju de tta fält ligger för ögonen, men man betänker icke, att bordet, enligt det nu rådande bruket, har att uppbära en mängd olika föremål, som kräfva en lugn, harmonisk botten. Hvarje på motsatser rikt mönster, till en del öfvertäckt samt sönderdeladt och afbrutet genom de föremål som befinna sig derpå, kan sålunda 'endast åstad
komma en orolig och förstörande verkan, icke en förskönande.
Det är derför i fråga om alla borddukar mycket bättre att lägga det ornamentala eftertrycket på den del, som faller ned öfver bordskanten, följaktligen på en bred och rik infattning. I de flesta fall är ett lätt, regelbundet fördeladt mönster tillräckligt för hela ytan i midten, eller ock kan man äfven helt och hållet undvara detta, i synnerhet på våra förmaksbord, som ju hafva att uppbära så mångahanda föremål i brokig, godtycklig bland
ning. I sådant fall får emellertid dukens färg icke vara för mö rk, såvida ej möblerna och väggarne i allmänhet genom sin färgton sjelfvä fordra det. Annars ser bordet, i synnerhet med en sv art eller svartbrun duk, antingen ut som en likkista, eller också som ett hål, i hvars mörker man blickar ned. Sådana dukar med en
kel botten och bred, brokig, österländsk infattning finnas i de vackraste mönster talrikt på de flandriska och hollän dska målarnes genretaflor, och måste således på den tiden hafva varit mycket i bruk, då de ju uppenbarligen äro målade efter na turen. Vår tids m önster
tecknare hafva här en ypperlig källa för studiu m och efterbildning.
En annan, äfvenledes rigtig grundsats tillämpas af ett visst slags österländska, från Persien härstammande borddukar, hvilka ej sällan komma till oss och ofta pryda våra förmaksbord. De äro mosaikartadt sammansatta af sm å, brokiga klädeslappar i rikt,
289
r e g e l b u n d e t m ö n s t e r , och ä r o i a l l a d e m å n g a s ö m m a rn e b r o d e r a d e m e d h v i tt . D e t t a s ä t t s t r id e r s k e n b a r t m o t d e n a f o s s u p p s t ä l d a g r u nd s a t s e n , men o c k s å e n da s t s k e n b ar t , t y den u t o m o r d e n t l i g t r i k a och i l i v a r t a n n a t g å e n d e t e c k n i n g e n s a m t m ä n g d e n o c h litenheten a f d e m å n g f ä r g ad e b i t a r n e o r s a k a , a t t m ö n s t r e t s j e l f t a l l s icke g ö r någon v e r k a n , u t a n h e l a y t an å s t a d k o m m e r b l o t t e t t a l l m ä n t b r o k i g t , a f m å n g a f ä r g e r s a m m an s a t t , i s i g ha r m o n i sk t i n t r y c k , h v a r p å e t t o c h a n n a t u t an s k a d a k a n l ä g ga s eller s t ä l l a s . 1 m o t s a t s till den ö f v er m å t t a n s i r a d e m i d t e n ä r i n f a t t ni n g e n , s o m s k a l l f a l l a ned ö f v e r b o r d s k a n t e n , e n k e lt hållen och v e r k a r s å s o m m o t s a t s genom b l o tt a b o t t e n f ä r g e n , p å h v i l ke n e t t fint o r n a m e nt a f t ec k n a r sig h är och d e r likasom e t t n e d h ä n g a n de s n ö r m a k e r i a r b e t e . D e t t a s ä t t h a f v a d e f r a n s k a f a b r i ke r n a f ö r t r y c k t a v ä f n a d e r s e d a n n å g r a å r i h u f v u d s ak e f t e r b i l d a t med mycken f r a m g å n g , i d e t d e t r yc k a d y l i k a i r i k a f ä r g e r h å l l n a m ö n s t e r , h v i l ka s g e o m e t r i s k a g r u n df o r m e r d e ä f v e n f y l l a med i n d i s k a b l o m s t e r m ö n s t e r , p å e t t k n o tt r i g t, g r o f t , men l i k v ä l m j u k t o c h böjligt t y g , s o m k a l l a s " b o u r r e t t e " o c h ä r v ä f d t a f silkesaffall. D e s s a i ö st e r l ä nd s k stil h ål l n a d u k a r , ut m ä r k t a g e n o m s k ö n h et och billigt pris, ä r o m y c k e t a t t t i l l s t y r k a .
H i n d u e r n e å t e r l ä g g a vid s i n a s k ö n t b r o d e ra d e b o r d d uk a r m e s t a vigten p å e n r i k , i ögonen f a l l a n d e i n f a t t n i n g . P å s a m m a s ä t t g ö r a äfven m e r e n d e l s kineserne, h v i l k a s b ro d e r a d e s i d en d u k a r i c k e s äl l a n , h v a d färgen b e t r ä f f a r , å s t ad k o m ma en y t t er s t l y sa n d e och p r a k t f u l l v e r k a n . M e n d e s s a d u k a r l i d a d e r e m o t a f d e t b a r o c ka i t e c k n i n g e n , a f d e t o s y s t e m a t i s k a , o r e g el b u n dn a a n v ä n d a n d e t a f a l l e h a n d a f r a m st ä l l n i n g a r a f figurer, s o m e j s ä l l an k o m m a a t t r e n t af s t å p å h u f v u d e t eller p å t v ä r e n . V i l l m a n a n b r i n ga figu
r e r i o r n a m e n t e r i n g e n p å b o r d d u k ar , s å m å s t e m a n n o g a b e s i n n a d e r a s s t ä l l n i n g och b e h an d l a d e m s å s t i l i se r a d t , p l a t t , s i l h u e t t - a r t a d t , a t t d e ej ä r o n å g o n ti n g a n n a t ä n b l o t ta o r n a m e n t .
D å d a m e r n a u n d er medeltiden eller s na r a r e u n d er s e x t o n d e å r h u n dr a d e t , h v i l k a s a r b e t e n vi i f r ä m s t a r u mm e t h a f v a f ö r ög o -
nen, s ö m ma d e b o r d s d u k a r f ö r s i t t husbehof, b r u k a d e d e d e r p å ä f v e n a n br i n g a a l l a h a n d a f r a m st ä l l n i n g a r m e d figurer. D e s sa a r b e t e n u t g j o r d e s m e r e n d e l s a f s t ö r r e eller m i n d r e l i n n ed u k a r , p å hvilka p r y dn a d e n a n b r a g t e s med s i l k e eller y l l e , s t u n d o m äfven m e d f ä r g a d l i n n e t r å d . D e ä m n e n , d e valde, v o r o a f g e n r e a r t a d t i n n e h å l l, k ä r l e k ss c e n e r h e m t a d e f r å n d e t d a g l i g a lifvet eller u r historien och s a g a n , men h å l l n a i t i d e n s d r ä g t , i n o m l ö f v e r k och f ö r s e dd a med i n s k r i f t e r å b a n d , i n n e h å l l a n d e n å g r a verser elle r en d e l a f d e f r a ms t ä l d a p e r s o ne r n a s s a m t a l . U t f ö r a n d e t v a r g a n s k a a n s p r å k s l ö s t , merendels b e s t å e n d e e n d a s t a f med f ä r g b e t e c k n ad o m kr e t s . V i d a r e finna vi v ä l ä n n u a n d r a , o f t a v ä l b i b e hå l l n a b o r d - och h a n d d u k a r f r å n s e x t o n d e å r h u n d r a d e t , m e d i r ö d t s y dd a r i k a k a n t e r i s p e t s a r t a d e o r n a m e n t .
B å d a slagen skulle väl ä f v e n l å t a s i g m e d f r a m g å n g u t f ö r a s i d a m a s t v ä f n a d , och i sjelfva v e r k e t g j o r d e oc k s å r ed a n de n s e na r e medeltiden f ö r s ö k , a t t genom v ä f n a d f å i n f ä r g i l i n n e du k a r n e , i d e t m a n g e n o m d ro g d e s a m m a m e d b l å a s t r ec k , m e r e n d e l s f ra m s t ä l l a n d e d j u r b i l d e r och o r n am e n t . Ä n n u u n d e r s j u t t o n d e och a d e r t o n d e å r h u n d r a d e n a v ä f d e m a n ä f v e n in a l l a h a n d a o r n a m e n t och s c e n e r i l i n n e d u k a r n e , a l l t s a m ma n s p å s å d a n t s ä t t a t t e n d a s t d e y t t r e k a n t e r n a a n g å f v o s , hvarigenom v e r k a n d e r a f v a r m y c k e t fin. N um er a h a r m a n , om m a n s e r b o r t f r å n d e b r o ki g a s . k . kaffeserveterna, h v i l k a s o r n a me n t e r i n g ä r s å dålig, att. k o n s t e n i c k e alls h a r n å g o t d e r m ed a t t g ö r a , h e l t o c h hållet u p p hö r t a t t s i r a l i n n ed a m a s t v ä f n a d e r i f ä r g e r . L i n n e t s egendomligt s v a l a h v i t h e t m e d d e s s onekligen v ä r d ef u l l a r e n h e t å t e r s t å r s o m h us f r u n s e n da g l ä d j e och s t o l t he t , t y o r n a m e n t e r i n g e n k a n i c k e g ö r a s i g g ä l l a n d e med d e t medel, s o m s t å r den till b u d s . T i l l och m e d v a p e n, n a m n och a n d r a m ä r ke n b r o d e r a s n u me r a e n d a s t i h v i tt . D e t t a medel b e s t å r i c k e i någonting a n n a t ä n d e o m v e x l a n d e b l an k a eller m a t t a d e l a r, s e m å s t ad k o m ma s g e n o m d a m a s t v ä f n a - d e n s t e k ni k , för visso e t t m y c k e t a n s p r å k s l ö s t m e d e l , h v a r s mön s t e r d e s s u t o m e n d a s t ä r s y n l i g t n ä r m a n s e r d e t i e n v i s s d a g e r .
F ö r d e n s k u l l ä r o o c k s å r i k a r e o r n a m e n ta l a m ö n s t e r eller r e n t a f figurframställningar s å g o d t s o m slöseri, d å d e j u d o c k e j g ör a s i g g ä l l a n d e , äfven om vi ville f ö r b i s e d e n o m s t ä n d i g h et e n , a t t d e slutligen g ö m m a s u n d er d e f ö r e m å l s o m s t ä ll a s p å m a t b o r d e t . L i k v ä l h a r m a n p å s e n a r e tiden e f t e r f r a n s y s k t föredöme f ö r s ö k t d y l i k t o c h t r o t t sig till och med b ö r a u t f ö ra religiösa f r a m s t ä ll n i n g a r i l i n n e d a m as t . M e n icke e n s d e n a t u r a l i s t i s k a v ä x t - och b l o m s t e r o r n a m e n t , s o m v å r t i d ä l s k a r, l å t a s i g med någon f ö r d e l a n v ä n d a s till d e n n a d e k o r e r i n g , t y d e s a k n a färgen eller s k u g g a n , s o m h ö j e r d e m , och, d å d e alltid e n d a s t s y n a s bitvis, ä r o d e o f t a g e n o m d e t o r e g e l b u n d n a i sin t e c k n i n g al ldeles obegripliga .
D e t s y n es derför b ä st och m e s t p a s s an d e , a t t h å l l a d e t h v i t a l i n n e du k t y g e t s o r n a m e n t e r i ng alldeles p l a t t och s i l h u e t t a r t a d , e n k e l o c h regelbunden, s å a t t d e n d e l , s o m s y n es , g ö r en god och r i g t i g v e r k a n . S l u t l i g e n b ö r m a n l ä g g a m e s t a e f t e r t r y c k p å k a n t e n, s o m ju ä r d e t e n d a s o m å t e r s tå r f ö r e n o s t ö r d v e r k a n , d å m i d t f ä l t e t u p p t a g e s a f b o r d pr y d n ad e n och m a t b o r d e t s t i l l b e h ö r . D e n f r å g a n u p p s t å r emellertid, om vi ej, d å v i n u å t er l ä g g a vigt p å f ä r g e n i v å r a b o s t äd e r , ä f v e n b o r d e å t e rv ä n d a till d e n s a m m a i f r å g a om d u k t y g e t , d u k a r n e och s e r v e t e r n a . D e t s tr i d e r m o t v å r e s t e t i s k a k ä n s l a , a t t l e mn a e n s å s t o r y t a s å g o d t s o m u t a n all p r y d n a d , och o m vi ä f v e n v i l j a t a ga h ä n s y n d e r t i l l , a t t m i d t f ä l t e t ä r a n vä n d t p å e t t s ä t t , s o m i c k e l å t e r o r n a m e n t e r i n -
\ o o • '
gen g ö r a s i g g ä l l a n d e , å t e r s t å r d o c k den b r e d a, öfver b o r d s s ki f - v a n n e d h än g a n d e k a nt e n . D e n n a s y n e s s å m y ck e t m e r k r ä f v a e t t o r n a m e n t i f ä r g e r , s o m d e n u t g ö r e t t s k a r p t a f b r o t t mellan f ö r e m å l e n p å b o r d e t och d e m ör k a s t o l a r n e . V i s a k n a h ä r e n k o n s t n ä r li g öfvergång.
D e n b r o k i g a o r n a me n t e r i n g , s o m h ä r s k u l l e k u n n a k o m m a i f r å g a , k a n dock a f å t s k i l l i g a s k ä l e nd a s t v a r a m å t t li g . F ö r s t o c h f r ä m st m å s t e f ä r g er n a v a r a ä k t a och v a r a k t i g a , f ö r a t t k u n n a, t å l a u p p r ep a d e t v ät t n i n g a r , och d e t ä r b l o t t f å , s o m p å s å d a n t s ä t t l å t a s i g f ö r e na s m e d linne. B ä s t ä r o r ö d t och b l å t t , .
af hvilka emellertid det sistnämnda är det, som ur estetisk synpunkt bäst skulle passa tillsammans med det svala hvita. Vidare tål den hvita ytan icke någon tung ornamentering, emedan en sådan skulle åstadkomma en alltför skarp motsats; den måste således i viss mån hållas lätt, och man m åste vara sparsam med färgen. Slutligen före- skrifver sjelfva tekniken i damastväfnaden vissa gränser för de
koreringen, i synnerhet i hörnen.
Det är fransmännen, som nyligen hafva gjort försök i den antydda rigtningen, i det de omgifvit hvita borddukar, serveter och handdukar med röda, blå och gula kanter, försök, som icke varit misslyckade, efter hvad åtskilliga exempel öfvertygat oss om. En fabrik i Tabarz i Thüringen har lemnat andra högst intressanta föremål af detta slag, i .det den, följande en gammal ärfd traditign, genomdrager den hvita ytan på et t mycket stil—
rigtigt sätt med röda och svarta, smårutiga ränder, mellan hvi lka ordstäf insatts. Verkan är öfverraskande god. Dylika väfnader äro bekanta för den svenska husslöjden i byarne i Halland.
Samma öde som duktyget haft, a tt nemligen blifva allt mer och mer färglöst, liar äfven delats af porslinet i dess användning för bordet, ehuru man nu 'redan åter vänder sig till dekoreringen.
Det hade nästan kommit ända derhän, a tt man till och med i kungliga slott afstod från all prydnad utom namnteckningen och
€ii guld rand samt endast lade vigt på materialets finhet. Denna belåtenhet vid medvetandet om det blotta materiela värdet har , om man ser den i dess rätta dager, egentligen en anstrykning af barbari, om också det fina materialet i porslinet förefaller be
hagligare än det gröfre. Men mail hade ej bl ott lemn at porslin et utan all prydnad, man hade äfven med flit efter m ånga och långa försök beröfvat det den färg, som var egendomlig för detsam
ma och som det österländska porslinet ännu i dag till största delen bibehållit, den blåaktiga eller grönaktiga färgtonen. Man hade kommit derhän, att frambringa det alldeles mjölkhvitt,
liksom d e t färglös a h a d e e t t högre värd e i den dek orativa k o n sten ä n f ä r g e n !
Me n p å s e n ar e tiden inser ma n ä t e r , såsom vi red an h a f v a a nt y d t , d e t fela ktiga i den fullständiga färglö sheten. M an inser, a t t e t t h v i tt k ä r l p å det hela t a g e t icke ä r någo n prydna d alls, a t t d e t icke b r y t e r af mo t den h v i t a duken, a t t bordet således e n d a s t s e r öde och t o mt ut i stället för festligt. Den å t e r u pp v a k n a d e håge n f ö r konstslöjdens finare och mer a smakful la a r b e ten h a r äfve n å nyo f r am ka l l a t kän slan af behag vid en ri k t pry dd bordserv is, ja d e t till den g r a d , at t sjelfva porslinet e j längre s yn es tillf redsställande och materia l och prydna d r å k a t i näs tan sa mm a ringaktning. Mo det — t y till s t or del ä r d e t end ast m o d , — h a r å t e r f ör t p å bor det de gam la, en gån g af porslinet und anträngda faja nserna, h v il k a n u m er a e n d a s t användes på ställen, hva res t svårighet er förefunnos för tillverkning eller införsel af porslin, och bra gt dem i täflan med porslinet.
Hittills afså g den na täflan e n d a s t e t t slags lyxkärl, som hufvudsakligen t j e n a de till pry dnad för mat bordet eller s k ä n k bor det, och icke den verkliga, för anv ändand e afs edda servisen.
P å a l l r a s i s t a tiden begagnar man emellertid i P ar i s , och d e t i k r e t s a r som g ör a a n s p rå k p å den högsta konstnärliga bildning, fajansen äfven till vanliga tallrik ar och f a t, i synnerhet f ö r f r u kostbordet, icke i förädla d form , utan försedd med en s k e n b a r t r å, men i sjelfva verket man iererad, tillgjordt dålig målning, l i k
som s å kallad bondfajans. De t t a k a n , efter hvad d e t ligger i s a k e n s n a t u r , e j v a r a a n n at än en af de vanliga fransyska infallen och modnyckern a, som ä r o af öfvergåen de beskaffenhet.
T y om o c k s å porslinet till och med ur konstnärlig s y n p u n k t i e tt afse ende s t å r efte r fajansen, eger d e t dock såsom ma ter ial b e t r a k ta d t och u r pra kti sk s y n p un k t företräd en, som icke m e d - gifva, a t t det någonsin p å längden undant ränges af e t t sä m r e ma t e ri a l , s å d an t som de hvitglaserade lerkärlen. D e t ä r t v ä r t om just dessa företräden, som f ö r t v å till t r e årh undraden sedan
tvungo den gamla majolikan att öfvergifva sin karakter samt
•efterbilda det från Kina och Japan af holländarne och portugi
sarn e införda materialet och göra sig detsamma s å lik som möj
ligt genom antagande af den hvita glaseringen. Det var dessa företräden, som gjorde at t, när det europeiska porslinet sjelfstän- dig t uppfanns i Sachsen och utbredde sig öfver de e uropeiska län
derna, porslinet öfverallt, dit det kom, undanträngde den hvitgla- serade fajansen. Och nu vill man med just dessa gamla fajans
kärl, som dock endast, uppkommit genom efterbildning af porsli
net, utan. att uppnå det i godhet, och dessutom med klumpiga former och grof målning, åter bekämpa originalen, so m stå så langt framför dem i finhet, lätthet, elegans, renlighet och soliditet!
E t t sådant försök kommer att fälla sin egen dom.
Det finnes ingen anledning a tt upptaga de hvitglaserade fa janskärlen på de ställen, der landets vanor och tillverkning b ragt
porslinskärlen i användning. Deremot finnes det obestridligt nå
gonting, som talar för efterbildningen af de äldre, brokiga fajan
serna, majolikaarbetena och Palissy's eller Hirschvogels krukma- kararbeten, ty dessa åstadkomma genom sin kraftiga, manliga, mättade kolorit en dekorativ verkart, som det eleganta och fina porslinet icke kan uppnå, utan att blifva hårdt och torrt d, v. s . icke konstnärligt. Såsom uteslutande bordprydnad, såsom frukt- skalar, blomstervaser, borduppsatser, vattenkrus och dylikt, kan detta slags fajans användas med stor fördel, och dess återupplif-
vande på ett sjelfständigt sätt måste betraktas som en vinst.
Härvid är det icke endast det måleriska företrädet, färgernas tjuskraft, som förordar det, utan derför tala äfven formerna på mönstren från sextonde århundradet, från renaissancens goda tid, hvilka ej kunna annat än återverka förädlande äfven på porsli
nets former, som äro i stort behof af en sådan förädling.
Porslinets former, för att börja denned, stå ännu i dag un
der inflytande af sitt ursprung, under inflytande af dé kinesiska, formerna, hvilket visserligen gäller i högre grad om t é- och kaffe-
ser viserna ä n om den egentliga bordservisen. V å r a t é - och kaffëserviser liafv a väl under tidern as lopp och i synnerhet g e nom beröringen med rococcon och d e t första fran ska kej sardö
mets g r e k i sk a tid åtm instone för v å r a ögon frigjort sig frå n d e t bar ocka, som vanligen utmärker de_ kinesi ska formerna, men de liaf va b e v ar a t en a nn a n af d e kinesisk a kärl ens egen heter, d e t k or t a , undersätsiga , tjocka. D et ä r som om den s m å vä xt a , k or t - hal sade, för d e t r u nd a och undersäts iga benä gna, mongo liska r a sen afspeglade sig i dessa former, under d e t a t t de ädl a, s m ä r t a r e , gre kiska kärlen jemväl påminde om de grekiska mennisk o- gestal ter nas ädl are, högre och s m ä r t a r e växt.
I c k e desto mindre öfverraska de ä kt a kinesiska formerna, om ock just ej genom skönhet, s å genom beha get af en naiv , djerf komposition och genom den omedelbart sig påträn gande öfvertygelsen om d e r a s ända målsenlig het. D e t t a friskhetens och originalitetens beh ag h ar naturligt vis g å t t förlo radt för d e euro
peiska former, som u pp s t å tt under d e ra s inflytande, och d e haf va mere ndels e n d a s t bibehållit det klumpiga och undersätsiga. S å d an a som de nu för tiden ofta st äro, behöfva d e ovilkorligen förädl as i öfverensst ämmelse med den moderna stilkänslan. R o coccon h a d e blott gjort dem än godtyckligare ä n de v a r i t i k ine- ser nes underliga form er. D et fransyska kejsardömets a n t i k a stil h a d e g å t t mera kra ftfullt till väga med dem, men den hade dock icke vågat, a t t s ä t t a grekiska kär lformer omedelbart i stället f ö r de traditione la. Men denna uppblandning af grekiska former med de ursprungligen kinesisk a s k a p na d e r n a p å v år a kop par, f a t, kaffe- och t e ka n n o r h a r blott i mycket f å fall ledt till någ ra glädjand e resu ltat. G r a n s ka vi Sèv resfabrikens téservis er från den napole
o n s k a tiden, s å finna vi en viss förtviflan i alla de s å olikarta de försök en a t t förvandla de grekiska s t o r a urnorna, ainforerna och blandningskärlen till s m å l ä t t handter liga koppar . D et var i s yn n e r h e t de dubbla gre parne, som, ä n fästa upptill än nedtill, e r - bjödo svå righeter och icke p å någ ra vilkor ville l å ta om ges talta
