Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek och är fritt att använda. Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.
Th is work has been digitized at Gothenburg University Library and is free to use. All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text. Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the ima- ges to determine what is correct.
0 1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29
CMUPPLAGA A
I LLtlSTRERAD f® TI DN ING
N:o 1©
DEN 20 APRIL 1924
FOR • KVINNAN OCH • HEPiriET PRIS 35 ÖRE
REDAKTÖR:
EBBA THEORIN
CRIINDLACD AV UTGIVARE-.
ÄSlicsf
En söt Blåkulla käring.
Foto Jceger.
WSmÉi
wm.
■
éI
ié«IlillÉIÊ;
mmm llll &M
fi|||§||f§|
piiliii!
Simp’s
. J
I iPÄS
^ T * %v
Hill IHl i wH'Af
ill I II
plflf!
I ||i|l
H||i pw
l|§fff
P
t
':9ÊÊ^$ËÊÊ^ÊmÈMÊ$
IksSîip : ■
PlifiP -::;l tlpilill®.
EET ÄR PÅSK OGH I BUTIKSFÖN- stern hänga långa rader av Blåkullakäringar som rida på sina kvastar. Nu skrattar man åt skrocket och kan knappt föreställa sig att det fanns en tid när man inte bara trodde på Blåkullaresorna utan också brän
de häxor knippvis till straff för deras natt
liga turistresor. Det skulle varit tillfreds
ställande för vår nationella självaktning om vi kunnat friskriva oss från häxprocesser
na och med stolthet förklara att vi lika litet hemfallit åt den styggelsen som åt kanniba
lism eller slaveri. Men så är det ju inte.
Karl Erik Forslund berättar i sin förträff
liga bok om Dalarne vilken fasans tid påsk
en varit i dessa landsändar där Blåkulla- färderna satte folks fantasi i rörelse med sådan smittosam kraft att man själv fullt och fast trodde sig ha varit med om de äventyrliga färderna till Den onde och kun
de måla ut alla besökets detaljer med fär
ger livligare än på ett kistebrev. Vår tid som har psykiatriker och annan lärdom tar förståndigare på problemet. Om i våra da
gar en 20-årig Lasse Pehrsson på Äsarne steg upp och vittnade att han alltsedan han gick i kolt farit till Blåkulla och haft um
gänge med Den ledes egen dotter skulle man veta bättre än att förvandla honom till en askhög på ängen vid Mäbäcks gård.
Vill man förövrigt veta hur det gick till i gamla tider skall man studera Turistför
eningens årsskrift under vilket blygsamma namn döljer sîg en serie utomordentliga kulturhistoriska skildringar. Senaste häf
tet handlar om Västergötland och det roar nog att se vad den äldre västgötalagen hade att anföra om forntidens motsvarig
het till våra dagars musikanter. Stadgandet ifråga är om »Lekarens rätt» och lyder i moderniserad form: »Varder lekare slagen det skall alltid ogillt vara. Varder lekare sårad — den som med giga går eller med fela far eller med trumma — då skall man taga en otämjd kviga och föra henne upp på bäsingen (platsen vid domareringen).
Då skall allt hår av svansen rakas och se
dan skall den smörjas. Sedan skall man ge honom nysmorda skor. Då skall lekaren ta kvigan om svansen. Man skall slå med vasst gissel. Gitter han henne hålla fast, då skall han få det fina fäet och njuta det som hunden äter gräs. Kan han ej hålla henne fast, hade och tå.le vad han fick:
skam och skada. Lian kräve ej mer rätt än hudstruken trälinna.»
Sagda läsvärda bok innehåller bland myc
ket annat värdefullt en artikel av Gunnar Andersson om Svea Rikes största arbetare varmed inte åsyftas hr Björklund i Stock
holms stadsfullmäktige ty det är inte mun
nens dimensioner författaren speciellt tänkt på utan det gäller Trollhättan om vilken lämnas en hel del belysande siffror. Den vattenmassa som under ett dygn passerar fallen väger ungefär ,100 gånger så mycket som hela svenska folket. När den störtar utför fallen utvecklas en energimängd som vore tillräcklig att hissa hela detta folk mot himlen med en hastighet av 2 meter i mi
nuten. Trollhättan bidrager emellertid på annat sätt till nationens höjning och därför
är den utan tvivel den största arbetaren och den märkvärdigaste också eftersom den al
drig har strejkat. Den är väl också den billigaste detta i olikhet med vissa murare som enligt vad tidningarna berättat nume
ra lära åtnjuta en lön av 30 kr. om dan.
Tag sätter med avsikt »lära» ty uppgiften låter lika fantastisk som en annan notis som samtidigt meddelade att en pastors
adjunkt sitter med en lön av 2,500 kr.
d. v. s. 7 kr. om dan. Påståendet är natur
ligtvis fullkomligt sanningslöst annars vore ju konsekvensen att vi uppförde universitet för murarna och inte åt pastorsadjunkterna eftersom tydligen själasörjarna äro avsevärt mindervärdigare än de som visserligen inte uppbygga oss men bygga upp åt oss. Prä
sterna befinna sig på fel sida om kyrkmu- ren. Ut på ställningarna herr pastorsad
junkt !
Flärmed vill jag inte ha sagt att man skall glömma det gamla ordspråket att ar
betaren är sin rimliga timlön värd. Tvärtom ju större allmänna välståndet är dess bättre för landet. Jag ömmar bara för dessa ar
betare i Herrans vingård som något för hårdhänt bli påminta om att människan icke skall ha för mycken omsorg om jor
diska håvor, hennes längtan skall stå till en bättre värld. Det är ju sannt men vi böra väl inte av idel omtanke för pastors
adjunkternas snara himlafärd låta dem så fort som möjligt svälta ihjäl.
Apropå adjunktstiteln har hr Hellberg i riksdan velat ha den uppsnyggad litet.
Den ärade Karlstadsrepresentanten är en välvillig man. Nyss önskade han skaffa oss en extra helgdag. Det gick inte inert hr Hellberg bör inte vara ledsen för det.
Det politiska livet skaffar oss lyckligtvis nya helger då och då: högtider av skratt.
Att lyfta bort titelsjukan från svenska fol
ket är emellertid ett arbete som skulle över
stiga t. o. m. Trollhättans krafter.
*
I Italien ha fascisterna bränt upp miss
hagliga tidningar. Det är emellertid ett arbetsbyte som inte gillas. Om också tid
ningarna elda upp folket så är det väl inte meningen att folket skall elda upp tid
ningarna. Det är lika upp- och nedvänt som när maskerade män i Jämtland tränga in till en doktor och hota honom till livet.
Uppgiftens riktighet betvivlas och väl är det.
Att ta livet av en läkare måtte väl hem
falla under lagen mot illojal konkurrens, Fullt lojalt är det däremot av kapten Pallin att vilja av utrymmesskäl sätta Stock
holms rådhus på rullar och flytta undan det ett stycke. I en stad där rättvisan så ofta är på skruvar kan den ju till om
växling komma på rullar någon gång. Hr.
Pallins förslag är utmärkt men ännu bättre skulle vi tycka om han riktade sin upp
märksamhet fill riksdagshuset. Vill inte hr kapten ta och rulla det riktigt nära kanten av Norrström? Just så mycket att det står och vippar, 'tack, sen skola vi stockholmare göra resten.
Stadshuset låta vi stå, där är bra som det är fastän borgarträdet torkade in allde
les som Östbergs hederspension. Stads
huset är bra att ha vid högtidliga till
fällen såsom nu då Balck skall hyllas på sin 80-årsdag. Apropå vår idrottsgeneral kom
mer jag ihåg en liten episod från Ingarö på den tiden när frih. Cederström »Calle på Brunn»' var egendomsägare där och genom sin vän och medhjälpare Carlander sålde mjölk åt bl. a. sommargästerna.
Hasse Z var därute på visit en dag. Det ringde i telefon och Hasse som stod när
mast svarade. Man frågade om mjölken kom snart.
Jaha, sa Hasse, . ska’ vi ta en bättre mjölk i dag eller ska det vara den ut
spädda som vanligt?
Carlander som stod bredvid smålog.
Du skämtar du, sade han tydligen i tanke att det inte varit någon i telefon, vem var det som svarade?
Det var överstinnan Balck, sade Hasse lugnt och lade ner telefonluren.
Är du tokig människa ! Vår finaste kund! utbrast Carlander förskräckt och av
vaktade sedan med viss oro vad överst
innan skulle säga. Men det hördes ing
enting av. Fru Balck tyckte tydligen att mjölken inte var mera utspädd än vanligt.
*
Härom dagen fick jag ett brev med stora vackra frimärken vilkas valör uppgick till minst ett par miljoner. Sen Tyskland slutat med att klistra en guldgruva på ku
vertet trodde jag att ingen höll på med det mera. Men det finns tydligen stormrika länder än. Brevet var från Polen där det sitter en vänlig skriftställare och knyter trådar mellan svensk och polsk kultur som annars inte slita ut mattorna hos varandra.
Hans namn har bekant klang i en stock
holmares öron men den här Bukowski säljer inte tavlor utan ger sina landsmän vyer då och då över svenska förhållanden. Con
stantin de Bukowski är hans fullständiga namn och ni skall söka upp honom om ni kommer till Vilna, den gamla minnesrika staden vilken som så mycket i Polen har anknytningar till Sveriges historia. I Vilna var det till exempel som hertig Johan se
dermera Johan III firade sitt bröllop med Polens sköna furstinna Katarina Jagello- nica.
Hr Bukowski berättar om en landsman- inna som tycks på allvar ha slagit sig ner därborta på andra sidan Östersjön, nämli
gen operettsångerskan Elna Gistedt. Han har gjort henne ett besök och fann henne just i färd med att studera prins Wilhelms skådespel Kinangozi som Bukowski över- . satt till polska och som snart skall uppföras i Warschau. Elna Gistedt har • naturligt
vis ingenting med den pjäsen att göra, åt
minstone inte förrän någon kompositör kommer på idén att använda Kinangozi som libretto. Hon tjusar för närvarande Vilnaborna i Czardasfurstinnan och har en hel del splitter nya operetter i görningen däribland Flygprinsessan av en polsk kom
positör prof. Joseforiz. Elna Gistedt har just varit i Wien och beställt toaletter.
Noch ist Polen nicht verloren.
CELESTIN.
NY£TATSsnvESHT VASAMODELLEN
Tillverkare: GULDSMEDS AKTIEBOLAGET I STOCKHOLM
Säljes i varje förstklassig juvelerareaffär.
as*®“*
83
AtUSSER frän
III. I HELVETE
R ONT™ ENTEN
T S FÖRGÅR D:
VI VORO NÅGRA STYCKEN, SOM en afton sutto i Hotel de Paris’ stora hall.
Vad dessa franska hotell kunna vara un
derbart smaklösa! Aldrig några stora do
minerande linjer, några djärva perspektiv eller sinnrikt anbrakta dekorativa plan utan beständigt detta eviga misch-masch av ho
pade detaljer, som tagna var och en för sig kunna vara rätt vackra men som till
sammans bilda en förfärlig sockerkrokan av guld, brons och petiga stucker. Det sticker en riktigt i ögonen, och är man ej försiktig utan har för bråttom kring ett hörn kan det hända att man blir stucken också i ordets egentliga bemärkelse av någon framspringande kandelaber eller omotiverad dekor, -som spretar ut en halv meter från väggen.
Hotel de Paris utgör intet undantag från regeln. Dess mjuka
mattor, vräkiga möb
ler, tunga brokader och pinsamt kantiga bord i Louis XV se ut att vara hopbrakta på måfå från något möbelmagasin. Tak och väggar digna un
der väldiga kronor el
ler lampetter där lju
set brytes i tusen fa
cetter medan jätte- speglar placerats fri
kostigt på alla tom
ma ytor för att ytter
ligare öka den oroli
ga effekten. Men, det är ju sant, den mon
däna fransyskan må
ste ha åtminstone en spegel i varje rum för att känna sig hemma
stadd. Och dessutom
en i handväskan. Spegeln är hennes för
trogna under livets alla skiften — kanske en av de få, som verkligen får del av hen
nes innersta tankar och i alla händelser den enda, som säger henne sanningen. Den berättar hänsynslöst om hon har en beau eller mauvais jour, om det fattas puder på näsan eller smink på kinden, om läpparna äro för bleka och klänningen hasat på sned ; och framför allt — i den tysta ensamheten
— hur åren gått och livet härjat, hur ryn
korna kring ögonen blivit större och halsens mjuka skinn slappare. Då är spegeln värl
dens mest oartige kavaljer, som säger be
ska sanningar rakt upp i madames ansikte.
Och ändå kan hon inte vara utan den.
Ty hela hennes liv är en enda lång kamp :att med dess hjälp hålla fast ungdomen och bedraga världen, som ingenting högre ön
skar än att bli bedragen. Och den kon
sten kan fransyskan som ingen annan.
Hotel de Paris är, som man vet, in-
I Den bild som prins Wilhelm här med Ï i snabba, eleganta drag tecknar av livet i Î jj Monte Carlo hör säkerligen till de bästa §
= skildringar, som någonsin lämnats där- f l nerifrån. På ett fängslande och åskåd- I 1 ligt sätt skildrar prinsen de säregna ty- I I per, de mänskliga lidelser, som ha sitt \
\ tillhåll i den ”helvetets förgård”, vilken \ rymmes mitt i ett naturens paradis.
im in in in min ni i in um iiiiiii in iiiiiii iini iiin iiiiiiiiiiiIIiiiu,imi ii,,,,,,,llimiIllf:
timt förknippat med Monte Carlos spelhå
lor. Både det stora helvetet, som domi
nerar på klippan åt havet och det lilla, som ligger mer diskret tillbakadraget. Och går under benämningen Sporting. I det förra går den stora allmänheten, i det se
nare den mera exklusiva delen av främ
lingarna, som vilja förlora pengar. Och båda stå genom underjordiska gångar i förbindelse med hotellet så att man även under det värsta hällregn inte skall be
höva bli våt om fotterna och riskera en snuva vid rouletten. Det finns faktiskt mån
ga människor, för vilka dessa promenader genom gångarna utgöra dagens enda mo
tion. Guds klara, sol, trädgårdens blom
sterprakt, terrassernas hänförande utsikt —■
allt detta ägna de aldrig en tanke. För dem existerar blott hasarden och den konst
lade spänning, som följer i dess spår. Men de måste ju även äta och sova någonstans.
Och då ligger hotellet så nära och bekvämt till. Här residerar därför allt som har pen
gar, börd och tid till sitt oinskränkta för
fogande. Man proppar sig full med mat och dryck, man läppjar på cocktailen och suger i långa drag sin aromatiska havan- na, man flörtar i soffhörnen och talar om serier eller nummer, man bjuder och blir
själv bjuden/man gäspar, sträcker på sig och går sedan av gammal vana att, fortsätta den ojämna kampen om Fortunas gunst.
Här i hallen är just mötesplatsen för den
na kategori människor. Få platser i värl
den torde kunna uppvisa en mer kosmopo
litisk samling inom samma snäva utrymme.
Även vårt lilla sällskap är brokigt. Där finnas fem nationer representerade och språkförbistringen är allmän. Kring bordet, där mockan ryker och damernas likörglas skifta från gräsgrönt till opal, vankar eta- blissementets allt i alla, M. Fleury, och ser efter att intet fattas, Han har något av satyr i sitt utseende och en spetslustig an
märkning, ett godmodigt skämt ligger all
tid färdigt på läpparna, I långrockens upp
slag skymtar en grön knapp som skvallrar om att hans tjänster blivit till fullo upp
skattade även av ett svenskt ordenskapitel.
Det är kanske därför han gör sig så otro
lig möda vid vårt bord. Den mannen bör ha hunnit för
skaffa sig en enastå
ende människokänne
dom under alla de långa år han beklätt posten. Han har sä
kert varit med om mycket och ofta har han fått kasta en blick bakom kulisser
na där dramat rullats upp i all sin nakna ohygglighet utan att någon enda av de fina herrskapen utanför haft en aning om vad som passerat några få steg därifrån. Det händer så mycket i Monte Carlos små ho
tellrum, som ingen får reda på. Och skulle han en gång komma på idén att nedskriva sina memoarer, finge världen ett dokument, som utan tvivel komme även det mest för
härdade blod att rysa. Låtom oss hoppas att han aldrig gör det.
Bredvid mig sitter en engelsman. Han är här endast på tillfälligt besök och vi ha råkats några gånger förut i livet. Men endast helt flyktigt. Även han är smått spelgalen och nu sitter han och berättar hur man skall bära sig åt för att vinna.
— Flåll på ert favoritnummer, t. ex. den dag ni är född eller hur gammal ni var då ni första gången kysste en flicka. Sätt en louis på alla kombinationer runt omkring och en plaque i mitten. Dubbla när det faller ut. Gardera nollan. Cherchez les voisins !
— Men om ett annat nummer fångar kulan ?
llllliCTCi
Trädgårdens blomsterprakt, terrassernas hänförande utsikt, allt detta ägna många av spe
larna i Monte Carlo aldrig en tanke.
"W
—
H. E. EKSTRÖMS JÄSTMJÖL
THE SUNSHINE LADY— EN SKYDDSÄNGEL
FÖR DE BLINDA SMÅ BARNEN. EN VACKER AMERIKANSK IDÉ.
Blinda barn' med sina sköterskor ta ett solbad.
THE INTERNATIONAL SUNSHINE, skolor, för så vitt de
dratusental och avdel
ningar på tusentals olika platser. The Sunshine-Society har tagit upp arbete in
om mångfaldiga om
råden. Det som gör dess verksamhet värt en särskild uppmärk
samhet är dess ban
brytande arbete för de blinda.
För cirka 20 år se
dan voro ingenstädes i hela Amerika några anordningar vidtagna för blinda barn under skolåldern. Enligt sta
tens program började de blindas existens först vid åtta års ål
der. Då kunde de få komma till statens kunde sköta sis siäl
Society stiftades 1895 av en ung kvinnlig journalist, mrs Alden, och är en amerikansk förening för välgörenhet och som sådan av ganska unik karaktär. Den representerar nämligen ingen kyrka, inget parti, endast kärleken till nästan, omsatt i handling med amerikansk energi. »Gör det som behöver göras, och gör det så snart du ser, att det behövs», har alltid varit föreningens enda motto. Dess tillvaro tycks också fylla ett behov i amerikanskt liv. Den senaste statistiken upptar medlemmar i flera hun-
va och följa med undervisningen något sa när. Men en stor del av dessa blinda barn kunde ingendera delen och skickades där
för tillbaka för att, kanske i nittio fall av hundra, hamna på försörjningsinrättning el
ler dö en ‘förfärlig död på grund av van
vård och umbäranden. De flesta blinda dogo innan de hunnit till skolåldern, och andra lågo kvar i sina sängar år efter år, som krymplingar eller idioter, en plåga för anhöriga, en börda för samhället.
Mrs Alden, som vid denna tid var re-
Lille Arthur är blind, men här ser han ändå ut att ha det lika nöjsamt som andra barn.
daktör för en tidskrift, framlade i några tidningsartiklar sin syn på dessa förhål
landen, vilka hon vägrade anse som ett nödvändigt ont. Hennes resonnemang gick ut på, att de blinda skulle kunna räddas till ett sunt liv, om bara hjälpen kom i tid och inte »efter åtta års sömn».
(Forts. sid. 383.)
... ... ... ... ... ... ... ... ... ...iiiiiiimiiiiiihiiiiiiiiiiiiiiiiiiiihi*
— Förr eller senare kommer det. Det är bara att hålla på och inte ge tappt.
Ja visst, det är så enkelt, eller hur?
Bara håll på! Tills tid och krafter och hälsa och pengar äro putsväck allesamman.
Tack.
Han märker att jag utan överdriven en
tusiasm lyssnar till hans teorier och byter plötsligt samtalsämne.
— Ni är ju svensk. Då skall jag tala om ett barndomsminne, som kanske intres
serar. Jag hade en »chum» i Oxford och vi brukade sjunga tillsammans. Inte var det några särskilt märkvärdiga röster vi förfogade över men det roade oss ändå att gnola duetter på fritiderna. ’Vet du vad’, sade han en dag, ’vi borde ha nå
gon som ackompanjerade på piano. Pappa känner en dam som inte bor långt här
ifrån. Låt oss gå dit om söndag.’ Sagt och gjort. Vet ni vem den damen var? Jo, Jenny Lind. Hon både sjöng och spelade med oss och när jag gick tog hon mitt huvud i sina händer och kysste mig på pannan. I have been kissed by the Swe
dish nightingale! Det måste ni väl i alla fall erkänna var den största ära, som kun
de vederfarits en pojke i slyngelåren. Så
dant glömmer man inte. Aldrig har värl
den frambragt en skönare röst än hennes.
Jag såg förvånad på min granne. Var det möjligt? Han verkade blott ett tiotal år äldre än jag själv. Om den franska kvinnan är expert på att med salvor och färglåda bibehålla skenet av ungdom, så kan engelsmannen den konsten på ett fullt
naturligt sätt. Varken massörens hokus po
kus éller parfymhandlarens tvetydiga mix
turer behövas. Hans beprövade kur heter frisk luft och daglig motion, helst med en golfklubba eller annat tillhygge i handen.
Och då och då ett piller för levern.
— Nå, sade han och föll mig i tankar
na, jag är ändå inte så ung som ni tycks tro. Redan över 70.
—• Gud, vad jag blivit handicapad ge
nom den där historien. Aldrig var det någon näktergal som kysste mig när jag var ung. Ha ni inga fler där hemma på lager ?
Det är hans unga bildsköna hustru, som talar. Hon är typen för en engelsk lady:
ståtlig, välväxt, intelligent och med ett upp
sluppet skratt, som smittar. Kring den vac
kert formade halsen smyga två rader pär
lor .som en krans av vita tusenskönor. Man kan omöjligt ge henne mer än hälften av mannens ålder.
— Det är visst enda gången i livet, som jag lyckats göra henne svartsjuk, skrattar maken. Och då var hon inte född än.
Det där blir allt svårt för henne att göra efter.
— Tyst, du, retas ladyn. En vacker dag kanske han kommer. Och blir det inte en näktergal så kan det väl alltid bli en is
björn. 1
■— Berätta litet mer om Jenny Lind, ber jag- Men ingen av de andra har lust att stanna kvar. Maten har smält, glasen stå tomma, spelborden vänta. Vi bryta upp
och gå från helvetets förgård genom den blomstersmyckade tunneln till Sporting.
Trängsel kring borden. Stereotypa her
rar, halvnakna damer med urringning till midjan. Blixtrande juveler, tunna slöjor, långa fransar av svartvita apskinn. Måla
de, fårade, uttryckslösa, spända ansikten.
Giriga blickar, apatiska småleenden. Me
nande ögonkast, halvkvävda viskningar.
Tomma och fulla plånböcker, pösande och insjunkna väskor. Smala och nervösa fing
rar, tjocka och brutala händer. Alla kra
ma de dessa förbannade sedlar, som al
drig vilja räcka. En efter en hamna de i gapet på den. omättliga banken, som kan existera endast tack vare människans oför
måga att tygla sina passioner. Och genom den kvävande atmosfären av rök, utdunst- ning och parfym höras croupierernas ento
niga rop:
— Mesdames, messieurs, faites vos jeux.
Rien ne va plus.
Då går jag på baren och låtsas som om jag vunnit en förmögenhet. Vilket jag i själva verket också gjort eftersom jag inte spelat. Det är det enda säkra sättet att vinna.
Det sista jag ser av min engelsman är en mycket sladdrig plånbok, som försvin
ner i hans ficka. Numret har tydligen inte fallit ut i kväll.
FOTOGRAFERA
med enKODAK
ochKODAK FILM
OBSi
namnet- EASTMAN KODAK CO
mp. -
på kooakkamerorochfilm ALLA KOTOORAKISKA ARTIKLAR. KRAMKALLMINO OCH KOPISRINO »2ST OSMOMHASSELBLADS FOTOGRAFISKA A.-B. qöteborq - malmö • S tockholm
••-MréH!
VÅR KUNG PÅ TENNIS PLANEN
HANS MEDSPELARE BE
— KUNGEN SOM TENNISSPELARE?
Det är den finaste man på plan som jag känner! säger fru M ärt ha A dl er
st rå hl e med värme och övertygelse. Hon tillägger :
— Och inte bara på plan. Han hyllar fair play var det så må vara, i all sin handel och vandel. Jag vet inte vad jag mest beundrar: hans behärskning eller rätt
visa eller ärlighet. Och. på tennisplanen är man så särskilt känslig för de där egen
skaperna. Det är alldeles säkert hans inflytande, som visar sig i det goda kam
ratskapet och endräkten i spelet i Kung
liga Tennisklubben. Det disputeras aldrig på plan. Om jag skulle säga: »bollen är ute», så faller det ingen av de andra in att säga, att den är inne, även om han tycker det aldrig så mycket...
Det är väl io år jag i tävlan spelat med kungen. Började 1899 — nå, han var för
stås kronprins den tiden. Hans skicklighet ? Jag vill då först och främst säga, att kung
ens bollbehandling är det omsorgsfullaste man kan tänka sig. Beräknande, gedi
get, ärligt spelar han. Han har en oerhörd precision och placering. Jämna, långa bol
lar —- det är kung Gustafs spécialité.
Dessutom har han ett för motspelarne litet förargligt sätt att »skruva» på bollarna.
Privat som i tävlan är han välgörande lugn och kallblodig.
Jag minns särskilt en match, vari vi två spelade tillsammans. Han var då kronprins och det var i stora tennisturneringen. Våra båda motspelare hade första setten, de ledde andra setten — jag vill minnas med 5—o och 40—15. Så blev det 40
—30 ; men vi förtvivlade inte, utan tänkte alltjämt: nu ska vi ta nästa boll. Och när allt tycktes förlorat, kom vi ändå överens om att segra och sa’ till varandra : vi s k a vinna. Och vi vunno —• tänk er, vi vunno ! Ser ni, detta är karaktäristiskt för kung Gustaf : han förtröttas inte om spelet står aldrig så illa, han ger aldrig upp förrän sista bollen gått.
Kungens krav på det intensiva, levande intresset för pågående spel, på vars och ens strävan att vara så duktig på plan som han kan, är oavvisligt. Om han fått en motspelare, som under matchen slappnat till och börjat vårdslösa sina bollar, har han
ÄTT A OM KUNGEN SOM »DEN
Konungen i tennisdräkt.
hellre avbrutit partiet än fortsatt spela mot en motståndare som uppenbarligen inte gjort sitt bästa.
Någon fördel av sin konungslighet vill han inte heller ha. Det har hänt ibland efter en match, att någon av de spelande eller någon åskådande klubbmedlem ef
ter slutat spel gått fram till domaren och anmärkt på hans dom, att den varit för njugg m°t kungen. Men då har kungen klippt av: domaren har varit fullt rättvis, han är absolut i sin domsrätt och ingen har orsak ingripa däri.
Som åskådare följer kungen en match med den allra största iver. Känt är hans lilla vidskeplighet : att knäppa, samman hän
derna och låta tummarna mötas när han vill att någon särskild av spelarne på plan skall vinna. Då koncentrerar han sin blick stadigt på denne herre, alltunder det han allvarligt och kraftigt prässar tummarna samman...
Åt allt vad han företar sig ägnar han
IN ASTE MAN PÅ PLAN».
sig förrästen med hela sin själ. Gör han en fottur, tröttar han ut alla andra, ty han går som en hind i skogen; rider han, är förhållandet detsamma — om inte hästen orkar längre, så nog orkar hans ryttare !
Fröken Lilly Strömberg kan ock
så berätta litet av varje från sitt spelum
gänge med konung Gustaf. »Han är lika god som någon i dubbelspel», förklarar hon,
»men enkelspel måste ju trötta honom litet nu för tiden — man kan då inte begära, att han skall kunna springa och kasta sig hand
löst efter bollen som en 25-åring! Lika förtjust som han är när han segrar, lika gentlemannalikt döljer han sin ledsnad när han förlorar. En gång, när jag hade ho
nom till motspelare, fick jag hand om set
bollen, den avgörande i hela spelet. Och på andra sidan nätet stod kungen och ser
vade. Bollen flög fram och tillbaka i all oändlighet, — men till slut vunno dock jag och min partner. Inte en minut föll det mig in att ge efter och låta majestätet vinna — det föll ingen av oss in; vi visste nog alla att det skulle han inte ha tyckt om ! Flera timmar i rad kan han vara på plan utan att tröttna. Vad jag beundra
de honom på Särö förra sommaren ! På förmiddagen in till Göteborg för kongres
ser, ut till §ärö igen för att spela tennis, uppe till 2 på natten, tidig ändå om mor
gonen. Det är vigör det! I sin klubb är kungen lika enkel och rättfram som alla de andra medlemmarna, skakar kamratligt hand, plockar upp bollar o. s. v.
Herr Gunnar Setter wall försäkrar ävenledes, att kungen är en idealisk spel
kamrat — »han är säkert den snällaste av oss allihop!» Andra spelare kunna tappa humöret när det går dem emot på plan
—• kungen aldrig. Oföränderligen vänlig, älskvärd, skämtsam. Och det får inte gö
ras någon skillnad för att han är kung.
En gång råkade han halka på plan och falla. Hans beskäftiga motspelare ville tyd
ligen i all underdånighet visa att en ung också kan råka ut för samma missöde och föll även han. Men han gjorde det tyd
ligen inte naturligare än att kungen märkte avsikten, ty majestätet vinkade med han
den och sade kort: »Behövs inte.»
!ii'",c!.ii::i.:i,|iui'2ii,ii!n:ii[,ii,i.:"i,iiiwiiii'nii. . . . . . nunna. . . . liiiiNiiimiimiiiimmm. . . .. . . .1. . . M"tim. . . ... . . . .uiroviime^Min;. . . mim. . . .
I V A R S K Y M N I N G. Ao VIG GO LOOS. 1
1
Guldharpor hör jag klinga
1
tonerna dö långt bort.
I
Strängarnas spel är evigt
1
men mitt liv år så kort.
Blommornas kalkar darra, tonerna tala till dem.
Skymningens vårliga rymder är deras ljuvliga hem.
Se i din broders öga!
|Broder, vårt liv är så kort!
—
Guldharpor hör jag klinga,
1tonerna dö långt bort.
■Skymningen susar och spelar
1
och jag vet ej varför.
Sorgens och glädjens toner
J
själen i skymningen hör.
Långsamt vi alla vandra broder, syster och vän, bort i de skimrande rymder långt in i skymningen.
Tonande, skimrande kvällsrymd
Ifull av din kärlek står.
1Blomkalkar dofta och skälva
Iljuvt i blomning och vår.
1. . . iitmtiniiiiiiiiiiiiiiiianuiiiiiii^ . . . mini. . . i[miiiiiiiiNiii!!ii!i»iii]i!iiimiiiiiii!i!iiiiiwiii. . . Hl^miHiiniiiiiiii. . . ....
mm Sorterade Napolitaines:
Palmersy
,Mjölk
,Grädd-Krokantchoklad
i originalförpackningar à Kr. 1:—.
Veckans novell t
No rdumd
”-Paul
»ni tti
DÅ INGENIÖR Bob Kalling i en blink skymtade Mari
annes japanska ögon
bryn ovanför pälskra
gens mjuka burr, när hon rusade förbi ho
nom i kupéns svaga ljus fram mot fönst
ret, drogs hans skarp
skurna ansikte till ett långsamt leende. Och medan Marianne hårdhänt och oprak
tiskt ryckte och slet i dét motsträviga fönstrets skinnrem för
att få ned det så pass, att hon, stående på tå, kunde sträcka ut näsan genom springan och ivrigt samtala med osynliga röster där
ute på perrongen, makade sig Bob längre in i hörnskuggan och log ändå mer i det han drog ned resmössan, skuggande ögon.
— Det ska’ vara i ens älskade fosterland, tänkte han, och på det enda par järnvägs
skenor, som ormar sig upp mot övre Norr
land, som sån’t ska hända. De måste ju alla samlas på samma ställe, vänner och ovänner, kända och okända, fattiga och rika — hon ska’ naturligtvis hem till sin pappas prästgård uppåt obygden — och jag ska undersöka eventuella malmfyndig
heter ännu längre upp — och vad är natur
ligare, än att vi kör ihop i samma kupé och ha en natt framför oss i ensamhet och rann
sakan ?
Ett stadsbud hyvade in paket och väs
kor. Hon vid fönstret drog blixtsnabbt in ett skrattande ansikte, rösterna sorlade där
utanför. Under kupélampans ljusa halv
glob (den andra var fördragen för natten) fumlade hon med väskan, fick fram betal
ning och nickade mot det tackande stads
budet.
Bob kunde se hennes ansikte tydligare dessa ögonblick.
— Hon är sig lik och dock olik, tänkte han, när hon åter stack ut näsan genom springan och stimmade mot rösterna utan
för, samma sneda, glittrande ögon och raska rörelser, samma hårda, klara röst, men —
Ja, det är något, men han visste ej — de finnas på något sätt ändå, de tio åren, som gått sedan de voro fästfolk och skildes, hårdhänt och bryskt egentligen. Ungefär med samma tag, som hon nyss slet och ryckte i fönsterremmen... Hellre söndra än ge sig!
— Det är tydligen glada ungdomar och kamrater och vänner hon här, tänkte han, och fann sig plötsligt lyssnande till replik
växlingen. Det var många ljud utanför fönstret. Trampet av hastande steg fram och åter, och klangen som av skört, bris
tande glas under fotstegen, markens vår- fulctighet, som frös i kvällskylan — det var fräsande ånga, som för ögonblicket dränkte andra ljud, det var bagagekärror
nas rullande, rop och tal —- men till Bobs förnimmelse kom till slut en klar skratt- röst från fönstret utåt och svagare röster utifrån, manliga och flickaktiga — han log själv åt sitt tankeuttryck, men han fann inget annat.
Han hör hennes stämma :
— Sköt banken, säger jag er, jag kän
ner verkligen lite oro att lämna det viktiga kallet utan mina händer och ögon — det
För Idun av FRIDJi AHSLUND.
är skönt för skalder, men även för bank
fröknar att få sova —
Hon sänkte rösten, och de osynligas rös
ter blevo låga och nära kupéfönstret.
—■ Bara en verklig stofil, hörde Bob henne säga med mycket låg skrattstämma, han sitter som en bild i ett mörkt hörn och verkar förläst läroverkslärare — åt
minstone ej något men för min sömn.
Så klingade hennes skratt igen.
— Adjö med er alla, o, vad jag ska sova
— se om banken, tack — glad påsk!
Men tåget gled tyst iväg.
De osynligas röster jublade och sorlade och dogo i avståndet.
Och Marianne ryckte upp fönstret igen och vände sitt glada ansikte inåt kupén
Marianne sov, under det tåget flög genom den vårblå natten ...
och började bosätta sig för natten på sin soffa, medan tåget rusade bort från den livliga ungdomsstaden upp mot Polstjärnans riktning.
Och mannen på andra sidan fönstret, som makade sig tätare upp i skuggan och såg henne ordna med reseffekter och klä
der, allt under det hon tydligen, tvärt av
klippt sambandet med de osynliga hon lämnat, och såg de japanska ögonen plöts
ligt bli trötta, tänkte:
— De tio åren finns där — och finns där inte. Och varför skildes vi? Du får dig alltså en rannsakande natt, mitt i din arbetsutövning, Bob Kalling, en överraskan
de inatt, under vilken du kan till fullo pröva hjärtan och njurar med Mariannes vackra, trötta ansikte framför dig och Sveriges blå
I Iduns vårnummer \
! medföljer gratis till alla prenumeranter = I detta nummer av tidningen. Det rikt ut- \
\ styrda numret är det första i raden av |
= extranummer, som gratis skola komma = I våra prenumeranter till handa. Senare i 1 följa ett sommarnummer, ett höst- 1
nummer och ett julnummer. I
förvårsnatt flygande förbi ditt fönster.
Ut på de blånande, sköra vårisarna, Bob Kalling, och se om, de håller! De smälta snart för solen och för majeldarna, som flamma och värma kring dem. Majeldar
na, som tändas varje vår av unga händer för att skrämma bort trollen.
*
När konduktören kom in för att klippa Mariannes biljett, drog han upp ljusdäm
paren åt Bobs sida, och han såg Mariannes mörka ögonglober flyktigt och ointresserat en sekund riktas mot honom.
Instinktivt drog han tidningen från sitt ansikte medan han undrade över sig själv och sina handlingar, medan Marianne fick fram sin biljett och han' hörde tångens klipp och konduktörens monotona »var så god».
Konduktören drog åter för den skyddan
de skärmhalvan och frågade Marianne ar
tigt, om han även skulle dra för hennes.
Hon tackade, och Bob tog tidningen sakta från sitt ansikte, när kupén låg halvmörk och de båda dörrhalvorna tyst gledo ihop.
Hjulen rasslade, och den tysta, mörka, varma kupén vaggade sakta. Tåget hade satt ordentlig fart, och Bob såg Marianne åter krypa upp i sitt hörn med kappan svept om sig, och hennes ögonlock gledo igen.
— Det artar sig fridfullt, tänkte Bob och skrattade, hon ser ut att kunna somna bums, så trött som hon är och så bekvämt som hon har det.
— Och här får jag väl sitta och titta och meditera och självrannsaka, medan nat
tens timmar gå. Hon ska väl av vid fyrati- den vid sin station.
Men Marianne, hon tänkte sömnigt : — Det var väl, att jag reste nu askons
dagskväll och inte sparade det till i morgon kväll som de ville — i morgon kväll är här nog packat med resande. Det blir en skön sovresa, och det uppväger alla vårhippor — sova är det bästa av allt efter denna nattvakande bankvecka med det forcerade arbetet och alla extra vår- samkväm.
Hon kurrade ihop sig skönt upp mot det mjuka hörnet.
—• Jag ger dem så många som flyger och far, tänkte hon och drog en lång, belåten suck, deras galej och strunt, tack och lov för fridfullheten som tyckS bli härskande i natt, (jag hoppas att den träbocken ska sitta hela natten som en träbock ägnar och anstår) och gudomligt få träffa farsgub
ben och titta på gamla prästgården och lukta på förvårens snösmältande backar och nipor och höra isflaken braka i älven. —
— Jag undrar om Lina är uppe och ger mig kaffe i morron bitti, den trogna själen, var den sista dimmiga tanke, hon hade innan hon somnade — hett kaffe på den styvstärkta brickduken med hönor på -—
i röda stjälkstygn, som hon sydde en gång
—■ för länge sedan.
Marianne sov. Tåget flög genom den vårblå natten, som stort tittade in genom fönstret.
AUX GALERIES LAFAYETTE
Billigaste priser och bästa kvalitet i hela Paris.
MODENYHETER FÖR SÄSONGEN. BEGÄR VÅRA KATALOGER.
AGENTUREN
Riks 115 66 Norr 160 55
MAP PÄ: BLIR ELEGANT KEMISKT TVÄTTAD ELLER FÄRGAD HOS
ÖRGRYTE KEMISKA TVÄTT fikFÄRGERI Æ* G öteborg
374
Bob kunde obehindrat titta. Och Bob kunde obehindrat tänka.
Tåget flög framåt, uppåt Polstjärnans riktning, och timmarna gingo. Stationer kommo flygande emot dem och stodo utan
för deras fönster en stund och lyste med vitt, starkt båglampsljus in i kupén. Röster talade och fotter sprungo av och an, det smällde i järngrindar, röken fräste, männi
skor passerade förbi deras dörrar. Men ingen kom in.
Så gav sig stationen av igen söderut, och den blå vårnatten stod åter och tittade in till dem. Bob såg, att Mariannes ansikte lik
som bleknade, och huvudet sjönk längre ned.
Det gick en stöt genom hjärtat. —-Var
för skildes vi? Hon är ju dock den enda — och här sitter jag som en dåre och tittar på, hur hon sitter obekvämt...
Varför skildes de? Idiotism och högfärd och viktighet. Hon var lite het
sig och stolt, med några års tjänstgöring som bankfröken i ungdomens stad och iv
rig efter frihet och personlighet och män
niskovärde. Och han stolt och nedlåtande ibland, allt mer bemärkt expert på sitt område. Varför skildes de?
Var det verkligen för ordväxlingens skull
— var det för hans, just den tiden så särskilt hopade arbete? Det gällde att slå slagen för framtiden då, han hade ej ofta tid att resa över till hennes stad, hon trodde visst ej på hans skäl...
Han såg Marianne resa sig från sin hop
sjunkna ställning och rysande av sömn- frossa gå och sätta sig i andra hörnet.
Lägg upp fotterna och sträck ut dig be
kvämt. Jag ska breda en filt över dig, så du får sova skönt, höll han på att säga högt.
Tåget rusade framåt och natten led.
— Är det Ödet, som denna natt ska visa mig, vilken stel och dum och stolt dåre jag var, som nöjde mig med att hux flux ta emot Mariannes tillbakasända ring strax före den långa, mångåriga resan. Och se
dan låta livet gå? Han hade varit för hög
färdig att fråga henne vad han gjort, var
för han inte dugde. Så kom resan till Baku och alla åren där — krigets även
tyrligheter — och tiden hade gått.
Bob blev förvånad, att ett, tu, tre se Ma
rianne sitta vid sin sida med lyftat pek
finger, och de penslade, sneda ögonbrynen rynkade mot honom:
— Det var just' Baku, som gjorde det, sade hon strängt, att du gick in på anbudet, som gällde flera år, och aldrig frågade mig jag ville inte vara en sån nolla, för
står du, jag var högfärdig, jag också —
—- Marianne, sade Bob högt, var det Baku, var det därför?
Bob Kalling vaknade vid att en röst mitt em-ot honom svarade :
— Ja, jag trodde det var en förevänd
ning att bli av med mig.
Han vaknade riktigt och såg Marianne i den bleka vårmorgonens gryning storögt stirra på honom.
— Är det du, Bob ? sade hon långsamt.
Är det du, som är hemma i Sverige och sitter mitt emot mig och pratar med mig i sömnen ?
De sutto orörliga, med blickarna mötande varandra, en sekund, en timme, ett liv.
Så räckte han stilla sin hand över bor
det, och med blicken fortfarande stor i hans, räckte Marianne sin lilla; näve tvek
samt fram ur kappans varma skydd och lade den i hans.
*
Tåget flög framåt. Men nu flög tim
marna också. De räckte ej till för allt vad de båda hade att förklara och berätta och säga varandra på nytt, och skärtors
dagsmorgonen färgade redan de förbifly
gande vattnens blå isar röda och bergås
arna brunno i eld och lyste in på Mari
annes trötta, glada ansikte, och mörka, sömniga, mongoliska ögon. Bob var ej längre en främmande karl, för vars skull Marianne ej tordes göra det bekvämt för sig, ty hon satt mycket nära honom och lutade sig mot hans skuldra. De sutto tysta och Bob satt och tittade ned på hennes ansikte i den ljusnande morgonen.
—■ Ja, nu syns alla tio årens skavanker i mitt ansikte, tänkte hon, utvakad och gräslig, som jag är, med den obarmhärtiga morgonsolen rätt på. Men han får gärna titta, jag gitter ej gömma mig — alla da
gar ha ej varit roliga under de här åren.
— Tycker du jag blivit gammal och ful ?
När han gick utför trapporna, kom Lina
med kaffebrickan.
skrattade hon upp emot honom. Jag ser väl ryslig ut!
—■ Hemsk, sade han allvarligt, du ser ut som en gammal, rufsig kattuggla.
Hon tittade upp i hans magra, brända ansikte. —- Och du som en gammal, ruggig uv, sade hon, en gammal uv från de För
brända Städerna — och inte vet jag, hur jag ska våga låta dig få åka med mig hem — jag är rädd att Tor råkar i sken, då han får se dig.
Och så skrattade de och kysstes och foro upp som dåraktiga och skrämda höns,
IMIIIIIIIIIIIIIIIIUIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIIUIIIIIIUIII
PÅSK.
I söder följes påsk av sol och vår.
Naturen själv sig kläder som till brud, tills festen smyckad fram ur graven går
—-där ringa klockorna med annat ljud.
Vid midnatt ren hörs jubelropet skalla:
”Han är uppstånden, Kristus, för oss alla!”
Du, söm har skänkt åt döden din tribut
-—det käraste sett ligga stelnat, kallt
—i bitter sorg har du dock hört till slut en himmelsk röst, som sagt: Han tog ej allt.
Ty flickan är ej död
—hon sover bara.
Och bortom graven måste livet vara.
TULI.IA LJUNGH.
när dörrarna gledo isär och konduktören stack in sitt myndiga ansikte och ropade ut Mariannes station.
Hon rev ihop sina grejor, fick på hatt och kappa och räckte handen mot honom.
—- Tror du, att Tor vägrar ta mig med i vagnen? sade han med blicken djupt in i hennes ögon, jag hade tänkt få avbryta min resa upp till malmfälten till efter hel
gen — tänkte be dig få fira påsk ännu en gång i Granlids gamla prästgård. Jag kan ju ta in på Gästis nu på morgonen tills vi sovit ut.
—• Det var mycket, det där, sade Ma
rianne, begrundande, medan tåget saktade farten, nog vet du att det finns rum, och nog har gamla Lina mycket mat.
Stationshusets fönster gledo förbi.
—• Skynda dig då! ropade Marianne.
Kom — jag kan väl stå för dig medan du sätter dig j, så att Tor inte skenar !
Hon ryckte till sig grej orna och skulle sno ut genom dörren, men han nappade tag i henne:
—• Det ska bli skönt att åter få komma hem, viskade han, i hennes öra. Jag vill stå upp och gå hem, sade han som var i främ
mande land och var utblottad på allt - - jag var en dåre, som lät skatten rinna mel
lan mina fingrar...
Men Marianne snodde sig lös och sprang genom korridoren och hoppade av. — Skynda dig och kom hem då, skrattade hon, innan det blir för sent!
*
I den alltmer ljusnande morgonen hade de åkt den backigaste och äventyrligaste av vägar, där släden ofta gått på en med, dels av oföret, hälften iskant, hälften bart, dels av Tors brådska att åter komma hem.
Det var med en känsla av verklig lycka Ma
rianne åkte in på gården och såg förstugu- dörren öppnad i det tysta huset. Hon läng
tade upp till sitt rum. Hon visste, att där var sängen bäddad och kakelugnen varm, hon skulle få sova ut så länge hon ville.
De stego av och Bob följde, henne in, skjutsen stod kvar och väntade, han 'skulle ta den till Gästis.
Ingen syntes till i förstugan eller tambu
ren. — Jag går upp till mig direkt, Lina har kanske ställt upp kaffe åt mig och. gått ut och lagt sig, sade Marianne högt. Bob följde henne den välkända, nötta trappan upp och de sade varandra leende godnatt.
När han långsamt kom utför trapporna igen kom Lina med kaffebrickan på väg uppför. De stannade båda, och hennes he
derliga, fula, gamla ansikte var obeskrivligt i uttrycket. Hon stod med brickan framför sig och gapade.
— Jestanes, sade hon långsamt, —jesta
nes, det. är välallri gammal fäst
man Mariannes heller?
— Både gammal- och nyfästman, Lina, sade Bob, — men du kommer som beställd med kaffe, ska du bjuda mig ?
Lina måste stöda brickan mot räckstol
pen, och Bob började ogenerat servera sig.
Lina gapade fortfarande. — Men,’ var jestanes har han kommit ifrån?
Då öppnades en dörrspringa uppifrån och en ynklig röst sade :
—• Jag hitta’n på vägen, Lina, och han sa’, att han varit en dåre, som förslösat sina skatter i främmande land och nu ville han till Granlid.
— Här stannar han också, sade Bob bestämt till dörrspringan. Han har tio år att ta igen!
Tomfens Bakoulver
—
375 _
VECKANS VÄRLDSHÄNDELSE
LEVERERAS PA BESTÄLLNING. LONDONBREV TILL IDUN.
lA ■
I s * •“.'S J p PT. '.dppi :;
Den mörka damen på bilden, prinsessan Akosua Baa från Guldkusten, väckte första kvällen på sitt Londonhotell sensation genom att komma ner till mid
dagen i de
—pyjamas, som hon funnit på sin säng. Se vidare i artikeln om den pittoreska damen, som kanske har blåare blod än själva sin granne t. h., lady Guggisberg, gift med Guldkustens guvernör. Lady G. var den som officiellt välkomnade till Wembley prinsessan och hennes följeslagare. Av dessa är Kwaku Brempa längst t. v. son till förre konungen av Ashanti och
Kofi Kyetn son till hövdingen
.i Bantama.
JAG VAR. HÄROMKVÄL- len på en liten privat middag i London där sex nationer råka
de vara representerade.
Då damerna avtågat och den stora ceremonien vidtagit (jag åsyftar det traditionellt försiggå
ende tankeutbytet om portvin i allmänhet och det på bordet framsatta i synnerhet tillbörli
gen förknippat med läppjande) föll talet på The British Empire Exhibition.
Det slog mig, att hittills de svenskar jag träffat , i London förefallit mycket mer. bespetsa
de på det stundande eveneman
get vid Wembley än mitt en
gelska umgänge.
Ingenstädes har jag hört ut
ställningen omtalas med någon antydan till spänning eller ens en milt spänd förväntan. Jäm
fört med intresset för Grand Na
tional eller Oxford-Cambridge’s roddtävlan förbleknar utställ- ningsintresset till noll och intet.
Att man överhuvudtaget under de senaste veckorna lyckats att förmå den populära uppmärk
samheten att göra några små sidoutflykter till det 20 minuters tågresa från Baker Street Station belägna Wembley beror en
dast på ett knep, som om det är iscen
satt — och icke en nyck av en huld försyn
— är ett av de fiffigaste utslag av miraku
lös reklaminspiration som mänskligheten ännu bevittnat.
Fyra veckor återstå till öppnandet.
Ve och fasa!
Någon upptäckte, att det icke fanns den allra minsta utsikt att få utställningen an
ständigt presentabel (naturligtvis icke fär
dig) till det engelska nationalhelgonets dag den 23 april, då kungen lovat att högtid
ligen öppna härligheten med rundradio, tal-rytare och hela det ultramoderna publi- citetsmaskineriet i aktion.
Dagen efter kom dementin. Utställnin
gen skall bli färdig — icke det minsta tvi
vel om den saken! Nervösa frågor fram
kastas i parlamentet. Kolonialministern ut
slungar stolta Bragelöften. Allmänheten kan vara lugn.
Men allmänheten är icke alls lugn. Wem- bley-företaget var nyss ett mer eller mindre likgiltigt fenomen. Nu har det börjat te sig fascinerande. Det har kommit i ett nytt perspektiv. Det har blivit sport.
Utställningsmyndigheterna äro inbegrip
na i vad som kallas »a race against time». Jag har icke hört vad siffrorna för ögonblicket äro för och emot. Jag har det in
trycket, att de ändra sig snabbt dag för dag.
Det var ett genidrag att mobi
lisera den brittiska sportinstink
ten för Wembley.
Olyckligtvis är emellertid uni
versitetens kapprodd en händel
se av så oerhört mycket djupare och vidare nationell innebörd än The British Empire Exhibi
tion ...
Den största gåtan på 1000 år.
Det är -— jag bör måhända tillägga det — ingalunda nöd
vändigt att introducera något element av ironi i jämförelsen mellan Wembley och student- kapprodden.
Wembley symboliserar något i världsutvecklingen aldrig förut skådat: världens och alla tiders största imperium samlar sig till en fredlig maktmanöver och pa
rad utan like i sevärdheternas annaler.
Kapprodden uttrycker, med mindre bom
bastiska medel, något som i själva verket icke är mindre väsentligt.
Den är i lekens form en uppenbarelse av den nationella anda, som överhuvudtaget gjort det storslagna materiella skådespelet vid Wembley möjligt. Den engelska in
givelsen är instinktivt riktig. Rodden är i grunden en större sak.
För att återgå till portvinet — 1887, upplysningen kan törhända bli till nytta
— det kuriösa var en souschef i ett för
nämligt regeringsdepartement som satt vid bordet.
(Forts. sid. 384.)
mmm
' .i
IM
I vår tid, då så många gamla seder och traditioner utplånas eller i varje fall förlora sin mening, leva inte heller många av de äkta gamla påskbruken kvar. Den gamla ”påskleken”, som återges här ovan t. v., existerar nog knappast längre; men de passionsspel med gamla anor, varav en scen visas t. h., ha levat upp igen i ny miljö. ”Påskleken” målades av Wallander 1864 med motiv från Delsbo i Hälsingland. ”Och aldrig katt ni veta, hur roligt det var Den heliga påskedag”, sjöngs det i visan om leken.
—På den stäm
ningsfulla scenen t. h. ur Katolska församlingens i Stockholm passionsspel äro personerna Jungfru Maria t. v. och t. h. om henne Johannes, Petrus och Akab.
Smink och puder j MUSS liner
förstör hyn. Använd i stället hudcremetvål bomulls- fr. kr. 1.—, ylle fr. kr. 2.20 pr met.
samt alla moderna tyger för våren och sommaen.
3>6
Brunkebergsj
Manufaktur magasin
Brunkebergstorg 24 - Stockholm ■
Prover t. påseende franco. I
IDUNS HANDARBETSSIDA
•.v.-. ".Vo
& m m i
:
* i
....J
Virkad och sydd morgonmössa.
DENNA TREVLIGA, KLÄDSAMMA modell är både virkad och sydd, virkad av tjockt pärlgarn n:o 3 och tyget av tunnt siden eller opal.
Till kullen åtgår c : a 20 gram av ovan
nämnda pärlgarn, vitt, skärt, ljusblått eller vad färg man vill, blott man tar sidenet eller . tyget i samma färg.
Vi virka då först kullen. Förkortningar : m = maskor, lftm. = luftmaskor, st. = stolpar.
1 varvet: 2£ st. i ringen (3 lftm. blir första stolpen).
2 v. 25 st. med 1 lftm.- mellan varje st. och man tar i bortersta maskan av föreg. varv.
3 v. lika föreg. varv, men då tar man om hela maskan mellan varje stolpe. Så virkas alla varv härefter. Öka 1 st.
4 v. 2 lftm. mellan varje st. öka 1 st.
5 v. lika föregående.
Kaj sa Wa r g
—ett
Skåpets burkar äro konstruerade och place
rade så att deras innehåll lätt kan urtagas eller påfyllas utan att de därför flyttas från
sina platser i skåpet.
MED INTRESSE OCH TACKSAMHET skola Sveriges husmödrar alltid följa varje nytt steg för underlättande av hemarbetet.
Åter konstatera vi med glädje ett nytt för
sök i denna riktning. Åtvidabergs Indu
strier visade redan i somras , sitt nya köks
skåp, som givits det —• för alla köksintresj serade — gamla välkända namnet : »Kajsa Warg». Alltjämt står det nya skåpet un
der utarbetning.
»Kajsa Warg» är synnerligen sinnrikt in
rättat med alla utrymmen till det yttersta
6 v. lika föregående, men öka 6 st.
7 v. lika föregående, men öka 1 st.
8 v. lika föregående, men öka 12 st.
9, 10 & II v. virkas lika föregående och ökas med i st. i varje varv. Man har då 50 st. åt
skilda av 2 lftm.
12 v. uteslutande pikoter med 3 lftm. i varje mel
lan stolparna.
Så är det tyget. Till det behövs en 13 cm. bred och 120 cm. lång remsa på raken vilken hopsys och rynkas på ena sidan och vid den andra kastas det fast en smal spets. Rullfållning på båda stäl
lena. Rynkorna fördelas jämt runt omkring ytter
kanten på kullen just vid pikoterna.
2 cm. från där spetsen är fastsydd sättes på avig
sidan ett smalt band och genom bandet träs en resor.
Så är då mössan färdig till användning.
Den genombrutna, virkade kullen är nyt
tig för håret, det blir luftigt och svalt till sommaren. Skulle vederbörande ha myc
ket hår, vilket dock numera är ytterst säll
synt, så skulle vi vilja tillråda att ta rem
san bredare, men knappast vidare.
Modellen är av skärt pärlgarn och d:o
siden. B. L.
Hiiiiiiiimiiiiiiiiiiisiiiiliiii««iiiuililliimilillillilliitailllllllH(IIIIIIIIIMIIIIII|l|lll|l
