David Berman: Berkeley. Kokeellinen Filosofia. Otava 2000. (Övers. A Korhonen.) John Cottingham: Descartes. Descartesin Mielenfilosofia. Otava 2000. (Övers. I Koskinen.)
Jonathan Rée: Heidegger. Historia ja Totuus Olemisessa ja Ajassa. Otava 2000.
(Övers. H Sivenius.)
FILOSOFISKA RAPSODIER
För en tid sedan lade jag märket till små färgglada häften som försökte pocka på uppmärksamhet inklämda bland andra mer vidlyftiga bokluntor och stödigga tomer.
Faktiskt, förlaget Otava har tagit sig an och låtit översätta en serie filosofiska småskrifter (Suuret Filosofit) som behandlar ett urval av filosofihistoriens märkesgestaler och deras verk. Häftena är i regel på ca 70 sidor och är 24 till antalet börjandes med Aristoteles och med Voltaire som avslutning. Derrida har äran att var den enda som här kanoniserats levande.
Av de häften jag hunnnit gå igenom har flera visat sig vara insiktsfulla och lärorika.
Speciellt kan nämnas häftena om Berkeley (av David Berman), Descartes (av John Cottingham) och Heidegger (Jonathan Rée). Förutom att Berman och Cottingham är specialister på sina gubbar, är Berkeleys och Descartes filosofi och skrifter av sådan art att de centrala punkterna kan avhandlas i detalj på ett ganska begränsat utrymme.
Descartes och Berkeleys huvudskrifter är ju själva också tämligen koncisa och kortfattade. Berman betonar Berkeleys empiristiska inriktning. Härvid kommer han med en poäng som man vanligen missar i populära filosofihistoriska översikter.
Nämligen, bland Berkeleys skrifter brukar man nästan som ett skämt nämna en av hans sena publikationer, Siris - A Chain of Philosophical Reflections on Tar-Water (1744), där han undersöker tjärvattnets hälsoeffekter. För Berman är Berkeleys tjärskrifter inte toklustiga infall av ett geni på villospår utan intressanta exempel på hans empiriska metod. Berkeley utförde tester för att faktiskt utröna tjärans hälsoeffekter och torde ha varit en av de första som föreslagit användning av kontrollgrupper för att kunna jämföra effkektiviteten hos olika behandlingsmetoder.
Ett mer extremt exempel på Berkeleys empiriska forskningsiver härrör från hans studietid då han lät sig hängas under sina kamraters översikt som var instruerade att befria honom från snaran på hans givna tecken. Berkeley var nämligen intresserad av att undersöka huruvida sinnesuppfattningen genomgår någon sorts radikal förändring i gränslandet till döden. Föga överraskande höll experimentet på att sluta i en katastrof för den medvetslöse filosofen.
Berkeley är intressant för filosofistuderande eftersom hans teser verkar till en början totalt strida mot sunda förnuftet även om hans själv påstår tvärtom att hans filosofi står närmare det enkla människans sunda förnuft än något annat system. Berkeley hävdade ju att det finns endast andar och idéer. När vi ser träd, äter glass, osv, så är dessa sinnesförnimmelser och idéer som inget har att göra med några materiella objekt som existerar utanför oss (även om det kan vara praktiskt att följa det invanda
språkbruket om kroppar och dylikt). Existensen av materiella objekt som existerar oberoende av medvetandet är en obevisbar hypotes som Berkeley resolut lämpar överbord för gott, bland annat för att den leder till "farlig" skepticism. Berkeley strävar efter samma sorts absoluta oomkullrunkeliga grund - fundamentum inconcussum - som Descartes trodde sig ha funnit. Eftersom det enda vi kan vara säkra på är våra egna sinnesförnimmlser måste vi ge upp hypotesen om en yttre fristående värld, tillika med alla abstrakta begrepp. En viktig poäng hos Berkeley, och som fortfarande gäller, är att även om vi antar existensen av en materiell värld (t ex såsom beskriven av naturvetenskapens standardteorier) så har vi ingen giltig teori om hur denna materia kan ge upphov till våra sinnesförnimmelser. Descartes var mindre konsekvent och försökte överbrygga dualismen mellan ande och materia genom sin dödfödda tallkottskörtelteori. En annan intressant aspekt hos Berkeleys filosofi är att det är inte svårt att se släktskapet till senare system hos Kant och Schopenhauer och deras avledningar trots att kantianismen grundar sig på distinktionen fenomen/ tinget-i-sig som Berkeley bestämt negerar. Nämligen, Gud kommer hos Berkeley att motsvara det Schopenhauer kallar tinget-i-sig och som endast kan finnas som en enhet (inte i plural).
Till skillnad från Descartes och Berkeley skulle man eventuellt vänta sig att det är omöjligt att klämma in Heidegger i ett litet häfte. Rées häfte är dock en oförskräckt nedbantning av Heideggers 800-sidiga huvudverk Varat och Tiden (Sein und Zeit, 1927) till knappa 70 sidor. På svenska har det för övrigt redan tämligen länge funnits en insiktsfull och lättillgänglig sammanfattning av SZ av Poul Lübcke i Vår Tids Filosofi (Forum 1987; s. 121-154). Till saken hör att SZ delvis är ett hastverk vars tryckning forcerades för att Heidegger skulle snabbt göra sig acceptabel för en professur. Publicerade föreläsningsanteckningar från samma tid lär ge en betydligt klarare och begripligare introduktion till problemen än torsot SZ. Medan Lübcke framlägger idéerna i SZ som kritiska fördjupningar av teman hos främst Husserl, vilar Rées framställning mer direkt på SZ. Heidegger har i SZ försökt komma fram till en ny tolkning av begrepp såsom "ångest", "sanning", "samvetet" och "förståelse"
i en kritisk uppgörelse med traditionell metafysik och subjektivitetsfilosofi (som Descartes och Berkeley utgör exempel på). Denna kritik tar sig bl a i uttryck i ansatsen att använda ord som t ex "Dasein" och "varanden" där man traditionellt kanske skulle ha talat om "själen" och "tingen" med alla de invanda associationer dessa för med sig och som Heidegger ville undvika. Heidegger försökte komma åt de dolda förutsättningar som de metafysiska systemen bygger på genom att följa den fenomenologiska devisen att "gå tillbaka till sakerna själva" (han menar att Husserl inte konsekvent följt detta program). Till skillnad från traditionell metafysik tror inte Heidegger att en sådan undersökning kommer att avslöja någon sorts ontologisk berggrund eller evig princip på vilket allt annat kan grundas. "Sanningen" kan sägas att ha att göra med att vara öppen inför denna situation (tolkningarnas mångfald);
"ångesten" är förknippad med känslan inför denna belägenhet att varje tolkning kan ge vika för en ny ("allt som är fast förflyktigas"); "samvetet" hör ihop med den molande insikten (varaförståelse) om vår ödesgemenskap med den värld där vi är
"inkastade" och som vi förbunden med genom omsorgen men vars grund närhelst
kan brista. Enligt Heidegger är ett "gott samvete" därför detsamma som bristen på samvete. Välan, den som önskar att ta en första bäring på dessa frågeställningar kan ha ett intresse av Rées heideggerhäfte som så vitt jag kan bedömma undviker de typiska överförenklingarna (i stil med dem ovan) och fallgroparna trots det korta formatet.
Slutligen, för att anknyta till en debatt om Heidegger och nazismen hänvisar jag igen till antologin Heidegger-Ristitriitojen Filosofi (Gaudeamus 1998) där bl a Thomas Sheehan behandlar frågan. Ett annat intressant perspektiv erbjuder Elzbieta Ettingers studie Hannah Arendt Martin Heidegger (Natur och Kultur, 1997) om denna märkliga kärleks- och vänskapsrelation mellan en förfinad judinna och en tysk reaktionär bergsbondefilosof vilken varade, med vissa avbrott, från 1925 till Arendts död 1975. (Professor Ettinger är själv en av överlevandena från ghettot i Warzawa.) En psykologisk detalj som framkommmer i denna bok och som Heideggers båda vänner Jasper och Arendt betonat är en viss slug lömskhet hos Heidegger. Man kan eventuellt se ett samband med Heideggers filosofiska stil. Nämligen, Heidegger kunde aldrig erkänna i någon fråga att han haft fel. Lübcke konstaterar i sin uppsats:
"På det hela taget erkände han sällan (för att inte säga aldrig) att han hade tagit fel - varken i politiska eller filosofiska frågor. I stället omtolkade han sig själv. De tidigare ståndpunkterna var inte 'felaktiga' utan oundgängliga, preliminära steg på vägen mot ett klargörande." Med tillräckligt "luddiga" formuleringar är ju sådant möjligt. Här är det en slående skillnad till t ex Berkeley som i sina skrifter ständigt utmanar läsaren att visa att han eventuellt har fel (fast detta är ju också ett retoriskt knep). Å andra sidan har Heidegger aldrig utlovat någon definitiv tolkning. Hans poäng i SZ är att den "slutgiltiga tolkningen" är en fallgrop. Det som gäller är att hitta en öppning in i frågandets oavlsutade kretsgång.
Frank Borg
