”Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihopa och jobba med vår tolerans”: Ett klassperspektiv på Lena Anderssons !!!!!!! !!!!!!!!!!!! ! Var det bra så?

Stockholms universitet

Institutionen för kultur och estetik Litteraturvetenskap

!

!

!

! !

!

!

”Vi får faktiskt försöka skärpa oss allihopa och jobba med vår tolerans”:

Ett klassperspektiv på Lena Anderssons Var det bra så?

! !

! !

! !

! !

! !

! !

Ida Strandelin HT16 Självständigt arbete, AN Handledare: Maria Andersson Examinator: Magnus Öhrn

HT, 2016

!

Abstract

!

The stated aim of building the Swedish welfare state (”Folkhemmet”) was to develop a modern society that contained equality between social classes. Interestingly, though, class inequalities still exist but have become obscured by an endeavour to reach cultural recognition with a particular focus on multiculturalism. This paper seeks to demonstrate the production and reproduction of class inequalities in Lena Andersson’s novel Var det bra så?.

Nancy Fraser’s theory of redistribution and recognition is used to highlight the complexity and intersection of culture, ethnicity, gender and class. In that context, it is claimed that class inequalities have to be separated from cultural discrimination when the aim is to examine the establishment of social inequalities. Fraser argues that socio-economic segregation has to be seen in the light of economic and cultural inequalities as being two separate phenomena, even though they clearly are interrelated. Var det bra så? is here viewed as a critique of the Swedish welfare state (”Folkhemmet”) as a political concept. The novel depicts how the focus on and belief in multiculturalism as central for the development of society has entailed a marginalization and culturalization of class.

!

Keywords: Klass, mångkultur, Lena Andersson, Var det bra så?, Nancy Fraser, erkännande och omfördelning.

! !

! !

! !

! !

! !

! !

! !

! !

Innehållsförteckning

! !!

1. Inledning ……….….s. 1

2. Ett klassperspektiv i litteraturundervisningen ………..s. 4

3. Erkännande och omfördelning ……….s. 6

4. Var det bra så? ……….s. 9

5. Diskussion ………..…………s. 20

6. Referenser ………. s. 24

!! !

!! !!

!! !!

!! !!

!! !!

!! !!

!! !!

!! !!

!! !!

!! !!

!

1. Inledning

! !

Jag känner mig mallig och uppspelt. Kanske är det någon av mina vänner från förr som har vänt utanförskapet till sin fördel och tagit på sig uppgiften att berätta för majoritetssamhället hur vi minoriteter ständigt blir förtryckta av de rasistiska strukturerna, som finns överallt.

(Mahmood 2012, paginering saknas)

! !

Citatet ovan är hämtat ur Qaisar Mahmoods förord till Lena Anderssons Var det bra så? (1999) och

!

tätt efter följer hans besvikelse över att en vit kvinna har skrivit om att växa upp i utanförskap i stockholmsförorten Tensta: ”Lena Andersson? Vad kan Lena Andersson veta om hur det är att växa upp i utanförskap i Tensta?”. Romanen utspelar sig i den fiktiva stockholmsförorten Stensby och är en tydlig skildring av en svensk flickas uppväxt under miljonprogrammets framväxt. En tid då svenskhet och mångkultur betraktades som två ideologiska strömningar nödvändiga att förena.

Debatten kring utanförskap har sedan länge fokuserat på hur den vita medelklassen hämmar integrationen av invandrare och ett alltmer polariserat samhälle lyfts fram där de som har det bra får det bättre och de som har det dåligt får det sämre till följd av att majoritetssamhället förminskar och förtrycker kulturella minoriteter. Mahmood pekar på de ”rasistiska strukturerna” som centralt för samhällsutvecklingen och ställer på så vis vita mot icke-vita. Vad Mahmood efterfrågar är ett kulturellt erkännande, ett inkluderande av kulturella minoriteter. Men genom att lyfta kulturellt förtryck som centralt för en ojämlik samhällsutveckling förbiser Mahmood ett fenomen av essentiell betydelse – nämligen klass.

I Var det bra så? kan diskrepansen mellan politiska visioner och verklighet betraktas som ett resultat av mångkultur där samhällsproblem – till följd av ökad invandring – anses ha sin början i etniska relationer. Detta synliggörs relativt tydligt i Anderssons roman, men få studier har fördjupat sig i hur skapandet och upprätthållandet av klasskillnader gestaltas. I de klassanalyser som gjorts nämns romanen oftast översiktligt bland andra klassiker inom arbetarlitteratur, såsom Svinalängorna och Mig äger ingen (t.ex. Nilsson, 2010; Zmuda–Trzebiatowska, 2014). Här har det konstaterats att Var det bra så? är en skildring av vår tids klassamhälle, även då mångkultur och rasism till synes kan betraktas som det främsta temat. Att klasskillnader existerar är i sig ett viktigt ämne att lyfta, men i min analys står själva skapandet och upprätthållandet av klass i centrum och jag anlägger ett intersektionellt perspektiv för att visa på samverkan mellan olika kategorier, så som etnicitet, kön och klass. Eftersom vi ständigt rör oss inom olika kategorier på en och samma gång är

dessa kategorier inte praktiskt möjliga att särskilja, men en analytisk distinktion är dock möjlig för att visa på hur en kategori skapas och upprätthålls. Det vill säga, vi kan studera klass som ett separat fenomen, men i praktiken samverkar det med andra kategorier (Fraser 2003, s.181). Genom ett intersektionellt perspektiv vill jag synliggöra denna samverkan, även om själva skapandet och upprätthållandet av klass studeras som ett separat fenomen. I enlighet med många andra menar jag att klass har marginaliserats av andra kategorier som kön och etnicitet, och att klass inte kan avhjälpas på annat sätt än genom ekonomisk omfördelning. Detta återkommer jag till lite längre fram, men först behöver fenomenet mångkultur redas ut.

I min analys skiljer jag mellan ras och etnicitet och tänker därför beskriva hur jag använder dessa begrepp. Jag betraktar etnicitet som en kulturell kategori präglad av ett kulturellt arv som tillskriver en individ egenskaper och handlingsutrymmen utifrån föreställningar om individens bakgrund där tankar om värderingar, traditioner och egenskaper ges stort utrymme. En del menar att etnicitet har ersatt rasbegreppet, men jag menar att denna kategori är ytterligare en konstruktion för att upprätta skillnader mellan ”vi och dom”. Kategorin ras å andra sidan betraktar jag som ett särskiljande mellan vita och icke-vita – en föreställning som jag menar har sin utgångspunkt i det historiska arvet och en starkare betoning på världsmaktsordningen. Användningen av och intersektionen mellan dessa kategorier kan diskuteras ytterligare, men den diskussionen ges inte utrymme här.

Nilsson (2010) talar om en föreställd mångkultur där invandringen betraktas som orsaken till att Sverige förändrats från att vara kulturellt homogent till att bli mångkulturellt. Därmed tillmäts invandring central betydelse för samhällsutvecklingen. Antagandet att Sverige tidigare har varit kulturellt homogent kan relateras till Mahmoods frågeställning och undran över Lena Andersons förmåga att skildra utanförskap i Tensta eftersom föreställningen om ett tidigare kulturellt homogent Sverige underbygger föreställningen om att kultur och ras ligger till grund för segregering. Här kan begrepp som ras, kultur och etnicitet betraktas som nyckelord i analysen av samhällsutvecklingen.

Nilsson menar att ”kulturell heterogenitet och upphöjandet av etnicitet till nyckelkod för förståelse av samtiden” måste betraktas som ömsesidigt förstärkande för en föreställd mångkultur (s. 23).

Denna föreställning medför att kulturmöten betraktas som centralt för att avhjälpa utanförskap, men i själva verket behöver socioekonomiska orättvisor och utanförskap avhjälpas genom omfördelning av ekonomiska resurser (Fraser 2003, s.184).

Fraser (2003) menar att kulturellt förtryck å andra sidan behöver betraktas som en form av diskriminering där kulturell dominans, misskännande och brist på respekt skapar symboliska

orättvisor (s.179). Men för att avhjälpa dessa orättvisor krävs andra former av botemedel än vad som är nödvändigt vid socioekonomisk orättvisa. Att klass och kultur integreras leder i sin tur till att klassexploateringen inte kan avhjälpas. Istället riskerar en strävan efter kulturellt erkännande att understödja ojämlikheter. Att kulturell dominans betraktas som det mest inflytelserika maktmedlet missleder med andra ord utvecklingen:

!

Krav på ”erkännande av olikhet” underblåser den kamp som olika grupper för under nationalitetens, etnicitetens, ”rasens”, könets och sexualitetens baner. I dessa ”postsocialistiska” konflikter ersätter gruppidentiteten klassintresset som den politiska mobiliseringens viktigaste medium. Kulturell dominans ersätter exploatering som den grundläggande orättvisan. Och kulturellt erkännande ersätter socioekonomisk omfördelning som botemedel mot orättvisa och mål för den politiska kampen. (Fraser 2003, s. 175)

!

Det Fraser vill lyfta fram här är att krav på erkännande av olikheter leder till att klassexploatering marginaliseras, vilket i sin tur relateras till framväxten av vår tids identitetspolitik (s. 176). Fraser menar att förskjutningen från klass och ekonomiska motsättningar till begrepp som identitet och kulturell dominans är en del av vår nya politiska föreställningsvärld där identitetspolitiken vunnit mark och tillhörigheten till en social grupp har fått en allt större betydelse.

Min analys av Lena Anderssons roman tar avstamp i Frasers distinktion mellan erkännande och omfördelning i syfte att studera skapandet och upprätthållandet av klasskillnader i romanens skildring av folkhemmets sista skede under de expansiva 70- och 80-talen. Jag vill inte enbart visa på att klasskillnader kan betraktas som romanens centrala tema, utan även studera hur klasskillnader skapas och upprätthålls genom att analysera Anderssons skildring av den fiktiva stockholmsförorten Stensby med Frasers teori om omfördelning och erkännande som utgångspunkt för analysen.

Utöver detta vill jag visa på vikten av att anlägga ett klassperspektiv på skönlitteratur inom svenskundervisningen för grundskolans senare år. I enlighet med Nilsson menar jag att klass har kulturaliserats och behöver särskiljas från den kulturella kategorin etnicitet (s.13). Våra analyser skiljer sig dock åt genom att Nilsson visar på en analytisk distinktion mellan dessa kategorier i syfte att studera den föreställda mångkulturen, medan jag använder mig av Frasers distinktion i syfte att studera hur klasskillnader produceras och reproduceras.

Jag inleder med att redogöra för klassanalysens betydelse för litteraturundervisningen samt behovet av att lyfta fram fenomenet klass vid analyser av skönlitteratur. Därefter presenteras teori

och metod för analysen genom en redogörelse för Frasers teori om omfördelning och erkännande.

Själva analysen av Var det bra så? är sedan strukturerad efter romanens kronologi i syfte att ge en så tydlig bild som möjligt av hur klassorättvisor kommer till uttryck under huvudkaraktären Lottas uppväxt. Den avslutande diskussionen syftar till att visa på hur klassorättvisor produceras och reproduceras genom romanens skildring av denna tidsperiod. Här ges även det intersektionella perspektivet stort utrymme även om själva klassanalysen till stor del är baserad på en distinktion mellan sociala kategorier.

!

2. Ett klassperspektiv i litteraturundervisningen

!

I ämnet svenska ska eleverna ”i mötet med olika typer av texter, […] ges förutsättningar att utveckla sitt språk, den egna identiteten och sin förståelse för omvärlden” (Skolverket, 2011).

Genom att anlägga ett klassperspektiv på litteraturen kan vi som ämneslärare bjuda in till identifikation, idéutbyte och kunskapsvidgande diskussioner. Vidare så pekar en allt tätare relation mellan etnicitet och klass på vikten av att relatera klassbegreppet till det ekonomiska perspektiv som inte längre ses som självklart då klass och etnicitet smälter samman.

Arping (2010) talar om ”ett nedärvt socialt rum av klass-, köns och rasrelationer” och hänvisar till sociologen Beverly Skeggs. Detta innebär att såväl kulturellt kapital (utbildning, färdigheter), socialt kapital (kontakter, släktrelationer), och symboliskt kapital förs över från generation till generation. På så vis får människor med samma klasstillhörighet ”likartade erfarenheter under sin uppväxt, i skolan på jobbet etc. Erfarenheter som i sin tur formar likartade vanor, smak, värderingar och sätt att handla” (Arping 2010, s. 214). Att relationen mellan klass och identitet har marginaliserats under de senaste åren menar jag har betydelse för den segregerade samhällsutveckling vi idag går till mötes. Istället har kultur, etnicitet och kön dominerat den offentliga diskursen.

Jag menar att vi redan i grundskolans senare år behöver öppna upp för diskussioner kring samspelet mellan sociala kategorier – så som kön, etnicitet och klass – vilka tenderar att integreras i en gemensam kulturell kategori. Klass och kultur betraktas på så vis som ett gemensamt resultat av en individs bakgrund och kulturella identitet, men jag menar att dessa behöver särskiljas och studeras separat. Detta blir således en analytisk distinktion för att skapa en förståelse för den värld vi lever i. Genom att tala om hur klasskillnader skapas och upprätthålls kan vi synliggöra hur klasstillhörighet blir en del av den egna identiteten samt hur detta både begränsar och främjar

individens möjligheter och valfrihet i samhället. Risken här blir att i samtal om skillnader reproducera istället för att ifrågasätta. Därför krävs kunskap och ett medvetet handlande från lärarens sida vid klassrumsdiskussioner.

I relation till detta vill jag peka på vikten av klassperspektiv i litteraturundervisningen. För att förstå varandra över kulturella och sociala gränser kan skönlitterära verk fungera som en utgångspunkt för att skapa insikt och förståelse om komplexiteten i dessa förhållanden (Landmark

& Wiklund, 2012). Landmark och Wiklund beskriver litteraturundervisningen som tätt förenad med andra kulturella och samhälleliga fenomen, och de menar att läsarens sociala och kulturella erfarenheter kommer till uttryck vid tolkningar av skönlitteratur men att dennes perspektiv även vidgas i dialog med andra (s. 14-16). Genom att särskilja klass från kultur synliggörs förhållandet och samverkan mellan dessa kategorier ytterligare och litteraturundervisningen öppnar upp för samtal om kultur, identitet och samhälle.

Nilsson (2010) menar att klassperspektivet inte enbart behöver ges större utrymme i den litterära offentligheten, utan klass behöver även separeras från de angränsande kulturella kategorierna som riskerar att forma synen på klass. Nilsson skriver att:

!

Det mest påtagliga resultatet av detta är att kategorin klass kulturaliseras och därmed blivit möjlig att definiera i analogi med kategorin etnicitet.

Enligt min uppfattning bör man dock göra en analytisk distinktion mellan begreppen klass och etnicitet. Klass är nämligen ett fenomen som konstitueras av ekonomiska förhållanden, medan etniciteter är kulturellt konstruerade identiteter. (Nilsson 2010, s. 13)

!

Detta är en gränsdragning som Nilsson menar behöver beaktas. Jag ställer mig bakom Nilssons definition och betraktar därmed klass som ett fenomen konstituerat av ekonomiska förhållanden.

Även Martinsson och Reimers (2014) definierar klass som ”ett pågående skapande av en verksam ekonomisk ojämlikhet” (s.19). Ur detta perspektiv betraktas ekonomi och klassuppdelning som effekter av normbildningar, vilket innebär att klass ständigt blir till och upprätthålls av normativa processer som osynliggör det snedvridna, dvs. ojämlikhet blir till självklarhet.

Martinsson och Reimers menar att det är just detta skapande av klass som behöver studeras och betonar därmed vikten av ifrågasättande av dessa ojämlikheter och normativa processer.

Intresset för klassperspektiv på litteratur har enligt flera litteraturvetare ersatts av ett allt större intresse för genus, etnicitet och kultur. Men att studera litteratur ur ett klassperspektiv öppnar upp för diskussioner kring arbetsmarknadspolitik, politiska omställningar och främlingsfientlighet till

följd av missnöje och växande samhällsklyftor. I enlighet med detta resonemang menar Nilsson (2001) att litteraturvetenskapen måste anlägga ett mer övergripande socialt perspektiv på litteraturen för att skapa kännedom om ”historien och den värld vi lever i” (s.48). Detta perspektiv innefattar oundvikligen frågor om klass eftersom det till skillnad från ett textcentrerat perspektiv rör sig utanför den snäva samling av texter som Nilsson menar har producerats av samhällets översta skikt. Vidare så menar Williams (2011) att ”arbetarlitteraturen ger upphov till intellektuella samtal som inbegriper samhället som estetiken, undervisningsmiljön och litteraturvetenskapens ämnesidentitet” (s. 22). Hon understryker även de möjligheter till självgranskning och genererandet av ny kunskap som dessa samtal skapar.

Jag menar att ett klassperspektiv på litteratur är nödvändigt för att studera olika tiders skildring av intersektionen mellan klass och övriga kategorier. Vi behöver visa hur klass samspelar med övriga kategorier i syfte att visa på dess marginalisering och behov av synliggörande. I min klassanalys står det ekonomiska perspektivet i centrum och jag har valt att använda mig av Frasers distinktion mellan socioekonomisk orättvisa respektive kulturell orättvisa för att särskilja klass och kultur. Därmed inte sagt att jag betraktar dessa som två oberoende kategorier, men liksom Nilsson menar jag att en gränsdragning är nödvändig för att studera och kritiskt granska fenomenet klass.

!

3. Erkännande och omfördelning

!

Som tidigare nämnts beskriver Nilsson (2010) hur föreställningen om ett mångkulturellt samhälle måste betraktas som framvuxet ur föreställningen om ett tidigare kulturellt homogent Sverige. Även om Nilsson förkastar idén om ett kulturellt homogent samhälle som reellt menar han att föreställningar om kulturell homogenitet kan existera och därmed bidra till tron på att Sverige till följd av ökad invandring förvandlats till ett mångkulturellt samhälle som genom erkännande av kulturella skillnader ska bli mer jämställt. I relation till detta betonar Nilsson kulturens centrala betydelse och menar att:

!

Det krävs att just fenomenet kultur tillmäts central betydelse för ett samhälles karaktär för att det ska vara meningsfullt att beskriva samhällen som mångkulturella. Om exempelvis ideologiska eller ekonomiska motsättningar anses vara viktigare än kulturella skillnader finns det nämligen ingen anledning att betrakta ett samhälle som mångkulturellt. (2010, s.19)

!

Viktigt att ta fasta på är att Nilsson betonar att tillskrivandet av ekonomiska motsättningar som centralt för ojämlikhet innebär att betraktelsen av samhället som mångkulturellt förlorar sin betydelse. Detta eftersom fenomenet kultur inte kan betraktas som essentiellt för att uppnå jämlikhet. Om vi talar om ett mångkulturellt samhälle i behov av kulturellt erkännande för att uppnå jämlikhet rör vi oss inom föreställningen om ett tidigare kulturellt homogent Sverige i behov av respekt och acceptans för kulturella och etniska minoriteter. Minoriteter som i sin tur pekas ut som avvikande och i behov av erkännande från majoritetssamhället. Men detta undanröjer inte de bakomliggande strukturerna för ojämlikhet utan främjar istället ett alltmer segregerat samhälle.

Som nämnts ovan menar Fraser att fokusförskjutningen från klass till identitet och kultur är en del av vår tids nya identitetspolitik där kulturellt erkännande betraktas som botemedel mot orättvisor och förtryck. Men den kulturella orättvisan måste betraktas som symbolisk, och kulturellt erkännande kan därmed inte undanröja grundläggande faktorer för ojämlikhet. Dessa affirmativa botemedel innebär enbart en ytlig omfördelning av respekt för redan existerande grupper (Fraser 2003, s. 203). Den socioekonomiska orättvisan å andra sidan tar sig uttryck genom exploatering, dvs. fördelning av resurser, samt ekonomisk marginalisering och deprivation. Denna orättvisa har sina rötter i samhällets politisk-ekonomiska struktur. Botemedel mot orättvisor beskrivs här som transformativa eftersom de innebär en grundlig omstrukturering av resurser (ibid.). Enligt Fraser krävs en omstrukturering av resurser för att avhjälpa klassexploatering eftersom de bidrar till att utplåna differentieringen mellan grupper.

Nilsson ställer sig delvis frågande till Frasers distinktion mellan erkännande och omfördelning som två separata fenomen. Han menar att uppdelningen i sig möjliggör ett synliggörande och en förståelse av skillnaderna mellan kategorierna klass och identitet, men att distinktionen inte upprätthålls av Fraser vilket kan skapa problem i analysen av klassexploatering.

Att distinktionen mellan erkännande och omfördelning är komplicerad påpekas även av Fraser och hon menar att uppdelningen måste betraktas som analytisk medan de i praktiken är integrerade med varandra: ”Även de mest materiella ekonomiska institutioner har en konstitutiv, oreducerbar kulturell dimension; de är genomsyrade av betydelser och normer. Och tvärtom har även de mest diskursiva kulturella praktiker en konstitutiv, oreducerbar politisk-ekonomisk dimension; de har en materiell underbyggnad” (Fraser 2003, s.181). Fraser pekar därmed på en intersektion mellan dessa kategorier.

I enlighet med Fraser hävdar jag att de båda kategorierna – klass och kultur – i praktiken är oundvikligt integrerade men att de måste avhjälpas på olika vis. Jag menar att orättvisor och

diskriminering kan bottna i olika former av maktrelationer vilket kan försvåra upprätthållandet av Frasers distinktion mellan ekonomisk omstrukturering och kulturellt erkännande. En kvinna med lågavlönat arbete och invandrarbakgrund från exempelvis mellanöstern drabbas oundvikligen av flerdimensionella orättvisor relaterade till såväl klass, kön och etnicitet. Det är dock inte möjligt att utifrån en teori avhjälpa orättvisor inom samtliga kategorier utan varje kategori måste avhjälpas utifrån olika metoder. Det Fraser betonar är att klassexploatering inte kan avhjälpas med kulturellt erkännande, även om hon är medveten om att flera kategorier integrerar och skapar orättvisor som inte är relaterade till ekonomisk snedfördelning (2003, s. 181).

Ahrne (2010) betonar även sociala kategoriers relation till den politiska situationen under en viss tidpunkt. Han påpekar bland annat att ”förhållandet mellan klasskillnader och etniska skillnader [är] inte givet en gång för alla, utan kan variera beroende på politiska och ekonomiska förhållanden” (s.155). Därmed behövs ett intersektionellt perspektiv för att visa på relationer mellan olika maktförhållanden under en viss tidpunkt. I min analys av Var det bra så? ges politiska visioner och beslut stort utrymme då dessa bidrar till skapandet och upprätthållandet av klasskillnader.

Den föreställda mångkultur som Nilsson skildrar kan relateras till vår tids politiska situation.

Istället för att betrakta klass och kultur som separata fenomen, betraktas desom tätt förenade vilket leder till att erkännandepolitik i form av ökad respekt gentemot minoriteter dominerar den politiska diskussionen. På så vis nästintill förvandlas klasspolitiken till identitetspolitik, vilket enligt både Nilsson och Fraser omöjliggör en bekämpning av klassorättvisor.

Frasers distinktion mellan erkännande och omfördelning möjliggör ett återställande av den politiska dagordningen i syfte att avhjälpa klassexploatering. Därmed kommer jag som tidigare nämnts att använda mig av Frasers analytiska distinktion med ett bakomliggande intersektionellt perspektiv för att redogöra hur dessa integrerade kategorier kommer till uttryck. Jag tillämpar en kvalitativ metod och det intersektionella perspektivet används på så vis för att synliggöra och problematisera relationen mellan klass och ras för att visa på hur dessa är konstitutiva för bevarandet av ojämlikhet (De los Reyes & Mulinari, 2005).

! !

! !

!

4. Var det bra så?

!

Romanen börjar in medias res och vi kastas rakt in i ett nyhetsklipp där en nyhetsreporter rapporterar om hur bostäderna i den fiktiva Stockholmsförorten Stensby till följd av ett oprövat och billigt tätningsmedel orsakar våldsbenägenhet samt framkallar likgiltighet inför demokratiska värderingar hos de boende, dvs. fenomen relaterade till samhällsproblem. Det Andersson pekar på är hur bostädernas standard betraktas som en orsak till sociala problem. Anderssons ironi kan ses som ett ställningstagande samt ett förlöjligande av exploateringspolitiken under 60- och 70-talen vilken präglades av ökad bostadsproduktion i syfte att bygga bort bostadsbristen, men i själva verket ledde satsningarna till massproduktion av bostäder med bitvis bristfällig byggteknik (Nylander, 2013). Anderssons ironi kan därmed betraktas som en spegling av exploateringspolitikens dubbla ansikten gentemot sociala grupper där investeringar bitvis kommer till korta till följd av en skev fördelningspolitik.

Det blev helt enkelt inte så bra som politikerna hoppats på och vi förflyttas bakåt i tiden genom en vision om det samhälle som var tänkt att byggas upp. Ett samhälle som tack vare sin placering och arkitektur avhjälper all form av social utsatthet:

!

Här på slätten, runt medeltidskyrkan, ska det ligga. Husen ska vara höga och långa så att vi får in mycket folk. Och fort ska det gå. Ingen mer trångboddhet och ingen mer förnedring. Vi bryr oss om dem.

Ett dagis ska finnas mellan husen. Det ska vara lågt och ha många fönster. Det ska vara idylliskt för barnen med mycket sol, nära hem och inga bilar. (Andersson 2013, s. 9)

!

Vi presenteras här för folkhemmets vision om ett modernt klassfritt samhälle. Klassutjämning, omsorg och demokratisering beskrivs av Zmuda-Trzebiatowska (2014) som nyckelord i den politiska vision som formulerades av den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson redan 1928. Sammanfattningsvis innebar det socialdemokratiska välfärdssamhället reformer vilka syftade till att bekämpa utanförskap och etablera en nationell gemenskap. Exploateringspolitiken stod inför stora förändringar då bostadsbristen, trångboddheten och den låga bostadsstandarden skulle byggas bort genom nya, effektiva bostäder i en byggnadstakt om 100 000 bostäder per år (Nylander, 2013).

Miljonprogrammet innebar ändamålsenliga och välplanerade lägenheter, men redan under det sena 1960-talet började samhällsutvecklingen ifrågasättas och de bostäder som till en början betraktades som en lösning på klassorättvisor beskrevs nu som ”nybyggd slum” (Nylander 2013, s.152). Denna

diskrepans mellan vision och verklighet skildras tydligt då folkhemmets gyllene år inledningsvis gestaltas som ett framgångsprojekt, vilket hastigt förändras då vi kastas in i den verklighet som invånarna i Stensby möter. Året är 1974, bostadsbristen är bortbyggd och USA:s president Nixon har under samma dag avgått till följd av Watergateaffären när vi presenteras för romanens huvudkaraktär: Lotta Svensson.

Lotta presenteras för oss då hon vinkar mot sin mamma genom ett av fönstren på dagiset som finns mellan husen. Hon och hennes mamma promenerar över gården hem till deras höghus och här får vi för första gången möta den verklighet som står i tydlig kontrast till den politiska vision vi inledningsvis fick presenterad för oss: ”En fyra år gammal gård och en fyra år gammal flicka.

Gården är kvav och luktar stekta köttbullar och frityrflott, majs, curry, lök och kummin. Det är kväljande. Luften står stilla.” (Andersson 2013, s. 9). Vad vi därmed får uppleva är en salig blandning av matkultur som inte ryms mellan husen, istället står luften kväljande stilla som ett resultat av trångboddhet.

Lotta och hennes mamma går vidare över gården och vi presenteras för nästa verklighetsreflektion. Lotta har lärt sig två arabiska ord vilka beskrivs som gurgelljud av hennes mamma. Lotta förstår inte mammans upprördhet utan ”[…] gurglar vidare. Det var Ahmed Bakir som lärde henne de två orden. Hon gillar Ahmed.” (Andersson 2013, s. 9). Men mamman är upprörd och menar på att barnen måste lära sig svenska på dagiset och inte arabiska. För Lotta är detta inte ett problem, men mammans frustration speglar ett samhälle där förhoppningen om en nationell gemenskap i form av en familjär idyll inte fått det fäste som politikerna hoppats på.

Politikernas vision å ena sidan och Lottas verklighet å andra sidan speglar diskrepansen mellan politiska ideal och den verklighet som invånarna i Stensby möter. Nilsson (2010) relaterar detta till ”officiella diskursers otillräcklighet”:

!

Den officiella diskurs som oftast kommer tillkorta i mötet med verkligheten i Var det bra så? är nämligen den som konstruerar Stensby som just en mångkulturell förort. Och det politiska ideal som utsätt för skarpast kritik är det ideal som formulerats med utgångspunkt i den föreställda mångkulturen, nämligen att fundamentala samhällsproblem kan lösas genom ökad tolerans gentemot etniska minoritetskulturer.

(Nilsson 2010, s.138)

!

Vad Nilsson pekar på är att denna skildring av mångkultur som orsak till samhällsproblem leder till en föreställning om att ökad tolerans är nyckeln till jämlikhet. Sociala motsättningar betraktas här som uttryck för kulturella skillnader och ökad tolerans betraktas därmed som en lösning.

Den föreställda mångkultur som Nilsson beskriver skildras även av Andersson som en föreställning om att etniska grupper måste mötas för att uppnå konsensus. Lotta Svensson har hunnit börja tvåan när vi står inför hennes besök i turkklassen där tolerans mellan turkar och svenskar ska uppnås genom möten över kulturgränser. Genom att pyssla tillsammans ska barnen få kontakt, och vi ser hur föreställningen om kulturellt erkännande som botemedel mot orättvisor skildras genom Lottas fröken: ”Fröken är inte sig själv idag. Hon skrattar hetsigt åt allt den turkiske läraren säger som kan ha släktskap med ett skämt och vid minsta ljud från klassen fräser hon att de får lov att vara tysta för en gångs skull nu när de sitter här hos klassen med barn ända från Turkiet och försöker få kontakt” (Andersson 2013, s. 13). Denna skildring kan relateras till det som Fraser menar är en strävan efter kulturellt erkännande. Lottas fröken visar på en medvetenhet kring kulturell dominans, och hon betraktar även erkännande och tolerans gentemot minoritetsgrupper som botemedel mot orättvisa. Genom att höja turkarnas status vill fröken uppnå en ökad respekt gentemot gruppen, detta gör hon genom att erkänna deras kultur som lika mycket värd som hennes egen även om en underliggande medvetenhet kring förtryck blir synlig:

!

Fröken säger att rött och vitt är de vackraste färger hon vet. Ordet turk yttrar aldrig fröken. Hon antyder att klassen inte heller ska göra det men säger det inte rakt ut för även en sån uppmaning kunde missuppfattas, som om det vore något fel att vara turk. Det tycker hon naturligtvis inte, men ordet kan ändå av oförklarad anledning uppfattas som ett skällsord.

(Andersson 2013, s. 13)

!

Kulturellt erkännande som botemedel gentemot orättvisor skildras därmed som en del av samtiden.

Men lika tydligt visar Andersson på hur ineffektivt detta botemedel är. Barnen i Lottas klass och barnen i turkklassen har hängt upp sina girlanger i rött och vitt samt blått och gult i respektive fönster när det önskvärda kulturmötet mellan barnen uteblir: ”Yilmaz Demir sliter sönder sin girlang och skriker att han har kontakt med vem han vill men inga araber eller svenssonjävlar.

Edward i 2b sätter sin girlang runt huvudet som ett pannband och skriker Libanon, Libanon, Libanon.” (s. 14). Tydligt är att det önskvärda mötet mellan grupper inte kan uppnås genom erkännande och tolerans.

Hittills har vi presenterats för folkhemmets strävan efter gemenskap och omsorg som centrala för samhällsutvecklingen. Men ett av folkhemmets mest centrala strävansmål är klassutjämning (Zmuda-Trzebiatowska, 2014, s. 92). Tydligt är att Andersson skildrar en samtid där erkännandepolitik vunnit mark och på så vis osynliggjort klassexploateringen och dess effekter.

Arping (2010) talar om klasstillhörighet som ett nedärvt kapital vilket formar våra vanor, smak, värderingar och handlingsutrymme (s. 213-214). Genom att betrakta klasskillnader som grundade på ekonomiskt kapital men även som präglade av kulturellt och socialt kapital, (dvs. utbildning, färdigheter och relationer) blir särskiljandet av kultur och klass desto svårare. Därav behovet av ett intersektionellt perspektiv för att studera samverkan mellan dessa. Låt oss börja med samverkan mellan klass och kön i den tid som Andersson illustrerar.

Arping beskriver arbetarlitteraturens kvinnor som starka och självständiga, men också medvetna om sina egna begränsningar. De står för en ”intellektuell strävan” och pekar på behovet av utbildning för sina döttrar (Arping 2010, s. 226). Lottas mamma Karin passar väl in i Arpings beskrivning då hon gång på gång propsar på utbildning: ”– vad som än händer, Lotta, se till att gå ut skolan så att du slipper sitta så här.” (Andersson 2013, s. 24). Och Karin uttrycker explicit sin längtan efter att få komma bort vilket synliggör att tillvaron i Stensby inte är livsduglig. På så vis bidrar Karin till Anderssons spegling av samhället som präglat av begränsningar för dem som inte gynnas av exploateringspolitiken. Trots detta har Karin en stark tilltro till det socialdemokratiska välfärdssamhället, och vi följer hennes resa från hopp till uppgivenhet då det går upp för henne att hennes lågavlönade arbete hindrar henne från att läsa upp betygen och på så vis lämna Stensby.

Karin blir varse om klassamhället och genomskådar slutligen det välfärdssamhälle som egentligen aldrig hållit henne om ryggen (ibid., s. 174). Detta kommer att förtydligas ytterligare längre fram.

Även Lottas vänners mammor framställs i romanen som ofrivilligt placerade i den tillvaro de befinner sig i. Lottas vän Anna berättar om hennes mammas önskan om att starta en kiosk men att detta är omöjligt på grund av för höga skatter i Sverige, vilket tolkas som ett resultat av den svenska avundsjukan: ”Hon säger att dom som är smarta sätter man handbojor på i Sverige, för sossarna eller några är livrädda för att folk ska bli rika.” (Andersson 2013, s. 44). Även Åsas mamma Inga för en daglig kamp för att överleva: ”Inga vänder på plånboken och skakar ut de tre enkronor som fattas” (ibid., s. 66). Hon står i kassan och har precis plockat bort köttet från sin kundkorg för att ha råd att betala, efteråt tar hon tunnelbanan hem och vi begrundar hennes förtröstan inför det socialdemokratiska välfärdssamhället trots hennes oförmåga att försörja sig själv och sin familj: ”I vagnen sjunker hon ihop och faller samtidigt in i sig själv, in i glasrutan. Hon är trött. Hon har ont nånstans men vet inte riktigt var. Det känns som att något har lossnat i huvudet. Det är för att jag oroar mig för mycket, tänker hon. Det får bli som det blir. Man svälter ju inte ihjäl i alla fall, inte i Sverige.” (ibid., s. 67). Alla dessa kvinnor speglar den styrka och självständighet som Arping menar är typiskt för arbetarklassens kvinnor inom litteratur, samtidigt vill jag argumentera för att

Andersson har valt att framställa dessa mödrar så autentiska som möjligt genom att inte försköna deras tillvaro. Ingen av dessa mödrar lyckas till exempel göra en klassresa, utan framställs som ofrånkomligt placerade i en viss social klass.

Lotta Svensson föds på så vis in ett nedärvt social rum vilket formar hennes uppväxttid:

”Lottas mamma hittar alltid saker på rean. Går och rotar i korgar med kläder ingen velat ha.” (Andersson 2013, s. 45), korv och makaroner till middag sju dagar i veckan och billig glass som ”bara smakar lite kartong” (ibid., s.19). Medan hennes tillvaro präglas av en evig jakt på extrapriser på kläder och mat märker vi hur Lotta aktivt försöker dölja sin situation för vänner och bekanta. Näsman (2012) lyfter fram just självexkludering genom döljande strategier gentemot jämnåriga som ett resultat av barnfattigdom och menar att barn som inte har råd att vara som alla andra ofta isolerar sig och därmed kan betraktas som tråkiga och mindre socialt kompetenta (s. 61).

Lotta döljer aktivt familjens ekonomiska och sociala situation då klasskompisarna kommenterar eller ställer frågor som riskerar att stärka bilden av familjens utsatthet. Som exempel vid det tillfälle då klassen är på utflykt och Anna kommenterar att Lotta har mjölk medan de andra har festis: ”–Jag tog fel i kylen.” (ibid., s. 15). Till synes en enkel ursäkt, men vad Andersson speglar är en daglig kamp för barn i utsatthet att dölja sin ekonomiska situation. En uppväxt som framkallar skam, oro och utanförskap. Och resor under sommarlovet är inte att tala om: ”De ska vara hemma hela juli.

Det kan bli en varm juli, men det gör inget; lägenheterna är praktiskt byggda med flest fönster mot norr för människor som inte har råd att åka bort” (ibid., s.20). Återigen skildras den politiska vision som låg till grund för Stensbys uppkomst som någonting misslyckat och allt annat än klassutjämnande.

Samtidigt ställs vi inför en nästintill parodisk skildring av kultursatsningar som på politiskt plan förväntas skapa kulturmöten mellan etniska grupper. Genom att lyfta fram kultursatsningar som resultatlösa i syfte att uppnå jämlikhet mellan sociala grupper pekar Andersson på det som Fraser menar är ett erkännande av olikhet: ”För att undanröja klassexploateringen måste man strukturera om den politiska ekonomin så att de sociala bördorna och de sociala förmånerna omfördelas mellan klasserna. […]. Det sista [proletariatet] behöver är erkännande av sin olikhet.

Det enda sättet att undanröja orättvisan är tvärtom att göra proletariatet överflödigt som grupp.” (Fraser 2003, s.186). I romanen skildras detta som tydligast då en expert kallas in för att lösa sociala problem:

! !

-

För att höja statusen på området och få svenskar att flytta dit.

(Andersson 2013, s.159)

I denna del av romanen har Lotta hunnit gå ut nian och Stensby har hamnat på politikernas bord

!

som ett område i stort behov av erkännande. Just som experten har lyft fram sitt förslag om kultursatsningar påpekar en av de närvarande att dessa försök redan har gjorts.

Utöver detta står det klart att den snedvridna exploateringspolitiken i välfärdssamhället inte undanröjer den grundläggande problematiken när det kommer till jämlikhet mellan sociala grupper.

I romanen ställs vi inför en miserabel tillvaro där gratis folktandvård kontrasteras gentemot illaluktande trappuppgångar: ”De kallas varje år. De går dit tillsammans, halva klassen en dag och andra halvan en annan dag. Det är gratis. Man kan inte andas i porten, för där kissar fyllorna, men det är gratis.” (Andersson 2013, s. 39). I väntrummet läser Lotta i tidningen om en flicka från ett betydligt mer välbeställt område i Stockholm som aldrig har haft hål i tänderna medan Lottas vän Anna redan har två. Genom denna skildring av folktandvården som visserligen närvarande i samtliga sociala rum men samtidigt präglad av orättvisor utifrån klasstillhörighet synliggörs ett normaliserande av ojämlika tillgångar. Här blir ojämlikheter till någonting självklart och Martinsson och Reimers (2014) menar att dessa normer inom sociala klasser påverkar hur individer förstås och förstår sig själva, vilket får betydelse för livsmöjligheter, inflytande och makt. Annas obryddhet över sina hål tyder på ett accepterande av dessa ojämlikheter.

Ett annat tillfälle då ojämlikheter synliggörs är när Jocke jämför husen i innerstan med deras i Stensby. Här synliggörs ett utanförskap som ett resultat av ekonomiska förutsättningar: ”Du skulle se deras hus. Det var marmor inne i väggen i porten. Och lampor som hängde i taket, inte vita kupor som här, utan riktiga lampor med sladd från taket. Och så var det dukar och krukväxter och sånt där.” (Andersson 2013, s. 113). Samtidigt lever Lotta och hennes vänner i en eländig verklighet som kan betraktas som mer miserabel än den som Jocke återger till Lotta i sin jämförelse med innerstan.

Här skildras deras tillvaro samtidigt som Lotta och Jocke är på väg upp till hans lägenhet:

!

Hissen är trasig, […]. Ljud sipprar fram under dörrarna de springer förbi.

I en lägenhet blir någon slagen och skriker. I en annan gråter någon hysteriskt. I en tredje skrattas det. I en fjärde håller någon på att slå sönder en vägg. I en femte sovs det eftersom det i den lägenheten inte är nyårsafton utan en vanlig kväll. I en sjätte har delar av ytterdörren sparkats in, där skrattar en man och en kvinna högt tillsammans med en tv-publik. I en sjunde sticker det upp ståltråd ur brevlådans fjädrar och

någons händer – kanske brevbärarens – har rispats på brevlådan. I en åttonde bor det ingen: där har en mamma tidigt en morgon fått halsen avskuren av sin son. Han gick i 9b, är omhändertagen nu. I den nionde lägenheten, bredvid den utrymda, bor Jocke.

(Andersson 2013, s. 111-112)

!

Vi ställs inför en vardag präglad av våld, misär och vantrivsel. Mitt i denna röra bor Lotta och Jocke som ständigt blir upplysta om att samhällsproblem bottnar i etniska relationer, medan ekonomiska orättvisor framställs som frånvarande i det land som de växer upp i: ”I Sverige finns det ju inga fattiga eller rika” (Andersson 2013, s. 69). Vad vi därmed ställs inför är ett samhälle präglat av så pass många sociala problem att det normaliseras samtidigt som ökad invandring ironiskt nog betraktas som orsak.

Ytterligare ett exempel på snedvridna normativa föreställningar är det mord på en kvinna som blir till ett samtal om klädval: ”Om man ska skicka ut sin fru genom fönstret utan att öppna det först så kan man ju räkna ut att det kommer märkas. Då kan man väl åtminstone sätta på sig kläder så man slipper skämmas.” (Andersson 2013, s. 50). Här är det alltså inte ett mord på en kvinna som får barnen att reagera eftersom det till viss del hör till en normativ samhällsbild, utan det är mannens stillösa handlande som står i centrum för diskussion. Nilsson (2010) understryker att invånarnas tolkning av verkligheten inte är i enlighet med den tilltänkta läsarens uppfattning av vad som är normativt, istället ägnar invånarna stor uppmärksamhet åt bagateller så som mannens val av kalsonger medan det som borde uppfattas som uppseendeväckande ägnas föga uppmärksamhet (s.

138). Att i ett samhälle som detta lyfta fram kulturellt erkännande som centralt för ökad jämställdhet mellan sociala grupper framstår genast som befängt.

Att inte kunna se verkligheten för vad den är betraktas av Nilsson som en företeelse vilken genomsyrar ungdomarnas verklighetsuppfattning. Detta beskrivs som en ”blindhet inför sociala problem” vilket Nilsson beskriver som ett resultat av att dessa problem ”inte kan tolkas med hjälp av de diskurser som stensbyborna har tillgång till.” (2010, s. 140). Invånarnas oförmåga att förstå de sociala problem som de omges av är enligt Nilsson en produkt av den starka tron till mångkulturens centrala plats i samhällsutvecklingen, dvs. diskursen om det mångkulturella samhället. Stensby beskrivs enligt denna diskurs som en idyllisk tillvaro där intolerans gentemot invandrare är den enda källan till samhällsproblem (ibid.).

En annan föreställning som invånarna i Stensby sätter stor tillförsikt till är den om att det socialdemokratiska folkhemmet har avskaffat klassamhället. Tilltron till storsatsningar och ekonomiska lösningar som skulle leda till en nationell gemenskap utan orättvisor bidrog även till en

sluten gemenskap, möjlig att bli utestängd ifrån. Förblindande inför sitt utanförskap står invånarna och väntar på den stora räddningen som aldrig kommer. Zmuda-Trzebiatowska (2014) beskriver folkhemmet som en myt präglad av en växande skepsis gentemot politikernas visioner. I enlighet med Nilsson menar hon att ”det mångkulturella samhällets framväxt används som bakgrund för att berätta Lottas historia” (s. 100). Hittills har vi dock sett att föreställningen om Stensby som en mångkulturell idyll inte leder till någonting annat än det som Fraser beskriver som krav på erkännande av olikhet för att uppnå jämlikhet.

Anderssons skildring av kultursatsningar i syfte att uppnå kulturellt erkännande i kontrast till materiell ojämlikhet och levnadsstandard synliggör ojämlikheten mellan sociala grupper som ett resultat av en snedvriden exploateringspolitik. Vi har sett hur politiska visioner om bilfria gator med många hus tätt inpå varandra har lett till ett område präglat av utanförskap, fattigdom och kriminalitet. Allt detta under en tid då socialistiska krafter förväntas blåsa liv i de grupper som hittills stått utanför samhällsutvecklingen. Samtidigt ställs vi inför en jakt på kulturellt erkännande och omfördelning av kulturell dominans i föreställningen om ett mångkulturellt samhälle som orsak till ojämlikhet.

Redan under skolåren ifrågasätter Lotta de strukturer och normer som kan ses som ett resultat av en föreställd mångkultur och en tilltro till kulturellt erkännande som lösningen på samhällsproblem. Under temaveckan i skolan är förhoppningarna starka om att ungdomarna ska mötas över kulturgränserna, och Anna har beskrivit svarta människor som vackrare och smartare än andra vilket får Lotta att göra en jämförelse med Hitler. Hon menar att synliggörandet av svarta människors egenskaper som mer värda än vitas inte leder till någonting annat än ett förstärkande av rasförtryck. Fraser gör en jämförelse mellan klass och rasism och menar att den strukturella uppdelningen av låg- och högavlönade jobb är en del av det historiska arvet där vita innehar en oproportionerligt hög grad av högavlönade jobb. På så vis etableras en politisk-ekonomisk struktur vilken generar ”ras-specifika former av exploatering, marginalisering och deprivation” (Fraser 2003, s 193). För att undanröja den strukturella uppdelningen krävs att den rasifierande verkan upphör, dvs. föreställningen om raser behöver avskaffas. Genom att synliggöra skillnader i syfte att uppnå en omfördelning av respekt och makt mellan grupper för att undanröja orättvisor sker samma fenomen som vid klassexploatering: ytliga omfördelningar mellan existerande grupper ger stöd åt differentiering. Denna positiva diskriminering i syfte att uppnå ett kulturellt erkännande är vid flera tillfällen synlig i romanen. Som tidigare nämnts har vi mötet mellan turkklassen och svenskarna,

temaveckan med inriktningen ’min vän från ett annat land’, och det manifest mot rasism som ska synliggöra elevernas ställningstagande mot rasförtryck. Ett manifest som Lotta ifrågasätter skarpt.

Trots skolans många försök att undanröja rasism växer sig differentieringen mellan grupper allt starkare. Det Lotta påpekar är att avskaffandet av raser är nödvändigt om jämlikhet ska uppnås.

Anna och Lotta fortsätter sin diskussion om Annas uppsats från temaveckan, men Anna står fast vid sin åsikt om positiv diskriminering:

!

– […]. Det är ju liksom, vad ska jag säga, synd om dom på nått sätt. Då måste man väl få säga åtminstone bra saker om dom?

– Nej. Det är inte att behandla raserna lika om man får påstå om en av raserna att den är överlägsen de andra i vackerhet och styrka och intelligens men inte påstå samma sak om andra raser. Antingen får man tycka fritt och göra vilka iakttagelser man vill om vilken ras man vill eller också får man hålla tyst. Eller helt låta bli att intressera sig för rasernas olikhet. (Andersson 2013, s. 84)

!

Tydligt är att antirasismen i grunden är rasistisk och Lottas ståndpunkt går helt i enlighet med Frasers teori om behovet av rasindelningens avskaffande.

I slutet av romanen går Lotta ut nian och blir belönad som skolans bästa elev – ett erkännande som inte betyder något alls för henne. Men Mia kommenterar Lottas eftersträvansvärda betyg: ”du kan bli precis vad du vill.” (Andersson 2013, s 149). Lotta tvivlar där hon står, kanske på grund av att hon är medveten om sina begränsningar i det sociala rum hon befinner sig i eller på grund av en bristfällig självtillit. Vi betraktar ungdomarna i deras nya värld: två av pojkarna har under natten sparkat sönder det konstverk som skulle smycka ytterområdet, Anna och Mia har druckit sig berusade, varav Mia så pass att hon följt med en äldre förmögen man till ett hotell: ”Hon minns att hon gick ut skolan igår. Det är därför hon är här. Hon är fri nu.” (ibid., s. 152). Vad vi möter är ungdomar präglade av hopplöshet inför en oviss framtid. Även Lotta med sina höga betyg står likgiltig inför sin frihet: ”Ett glas läsk, vilken sort som helst av de tre som finns i kylen. Kanske vill hon ha det. Ska hon gå ut sen? Det är ju fint väder. Hon behöver aldrig mer gå i skolan om hon inte vill. Kanske ska hon gå ut och vara ute hela dagen.” (ibid., s. 152).

Men med siktet inställt på teoretiskt gymnasieprogram har hon köpt Dagens Nyheter på morgonen, eftersom det är något hennes lärare har sagt att man bör om man ska gå teoretisk linje.

Lotta vecklar upp tidningen och läser om hög inflation och låg arbetslöshet. Intressant nog är arbetslösheten fortsatt låg medan Lotta och hennes klasskamrater står utan framtidstro.

Majoritetssamhällets välbestånd kommer med andra ord inte ungdomarna till gagn. Infödd i

arbetarklassens sociala rum är Lotta präglad av en viss social status och har blivit fostrad till att välja bort sina drömmar: ”det är bättre att du riktar in dig på något mer realistiskt. Du som är så duktig. Du som har så bra betyg.” (Andersson 2013, s. 126). Dessa begränsningar är de som Arping pekar på då hon lyfter teorin om ”ett nedärvt socialt rum” vilket formar våra värderingar och handlingsutrymme. Ungdomarnas handlingsutrymme kan därmed betraktas som begränsat i relation till majoritetssamhället.

Men ungdomarna växer upp och i slutet av romanen möter vi Lotta där hon befinner sig långt efter skolåren. I den här delen av romanen sammanfattas explicit hur fenomenet klass kulturaliseras genom tron på samhället som mångkulturellt och i stort behov av kulturellt erkännande. Lotta träffar en reporter som ska undersöka segregationen. Genomgående framställs Stensby som ett mångkulturellt paradis; ett ytterområde där hela världen ryms på en liten yta. Reportern undrar över Lottas inställning till islam men när hon möts av ett likgiltigt svar inför religion svarar reporten:

!

– Du är alltså intolerant mot religiös mångfald? säger hon och skriver i sitt papper.

– Är jag det? […]

– Det är klart. Som om vår gamla unkna kristendom skulle vara bättre än nåt annat. Den är ju det mest livsförnekande som finns.

– Jag kan inte påminna mig att jag nämnde kristendom, säger Lotta.

– Det gjorde du väl eftersom du uttalade dig negativt om islam?

– Nu förstår jag inte din logik.

[…]

– Jag har fått nog av den här inskränktheten, säger hon lågt och skakar på huvudet medan hon försöker få igång bläckpennan som slutat fungera.

– Du förolämpar mig, säger Lotta.

– Ja, det kan hända, men vi får faktiskt försöka skärpa oss allihop och jobba med vår tolerans. […]. (Andersson 2013, s. 161)

! !

Reportern ifrågasätter Lottas likgiltighet inför islam utan att egentligen ha berört ämnet alls, samtidigt, gestaltar hon en tro på erkännande och tolerans som den rätta vägen till integration.

Tydligt är att reportern eftersträvar det som Fraser beskriver som affirmativa botemedel, dvs. ytliga omfördelningar av respekt för identiteter bland grupper. Även då dessa botemedel mot ojämlikhet och segregation inte leder till någonting annat än ökad differentiering mellan grupper, skildrar detta samtal en stark tilltro till det mångkulturella samhället som en rikedom av kulturella företeelser.

Likaväl som invånarna i Stensby beskrivs som blinda inför klassförtrycket menar jag att reportern skildrar ett majoritetssamhälle i utanförposition som står förblindade inför de verkliga

problemen, nämligen klassorättvisor. Nilsson (2010) menar att ”i den värld som skildras i Var det bra så? har välfärdssamhällets självbild – som är en bild av ett samhälle där social ingenjörskonst förpassat klassorättvisorna till historiens skräphög – alltså internaliserats av många av karaktärerna och gjort dem blinda för den verklighet de lever i.” (s. 148). Men centralt för denna skildring är att verkligheten utmanar den föreställda mångkulturen genom att visa på resultatet av klassorättvisor.

Lotta är ytterst medveten om att ekonomisk ojämlikhet präglar samhället. Därför är hon den karaktär som ställer sig kritisk till att etniska skillnader skulle vara grunden till sociala problem och ifrågasätter genomgående invånarnas ställningstaganden och värderingar. Men mot slutet av romanen har även hennes mamma Karin fått upp ögonen för det klassamhälle de faktiskt lever i.

Lotta besöker sin mamma och det blir tydligt att Karins starka tro på det socialistiska välfärdssamhället har klingat av:

!

– Vad ska du rösta på? frågar hon. […]

– Jag ska inte rösta, säger Karin Svensson och reser sig. Hon hämtar hudsalvan i kylen. Sätter på radion.

– Vi måste hålla lönerna nere, säger radion.

– Visst måste vi det, säger Karin. – Tolv tusen räcker gott och väl.

Hon gnider in armen från handleden och uppåt.

– För inflationens skull.

– För inflationens skull.

– Och för räntornas.

– Kanske för deras också.

[…]

– Våra hjältar måste vara de företagsamma, säger radion.

– Vi skall inga andra hjältar hava jämte dem. […]

– De välutbildade flyttar utomlands om vi inte sänker skatterna.

– Vi måste sänka skatterna för de duktiga.

– … så att de vill stanna kvar och vi samtidigt signalerar att utbildning lönar sig.

– Just det, säger Karin och tittar ut på en kvinna med all hud täckt som drar en barnvagn längs den bilfria gångvägen.

(Andersson 2013, s. 173-174)

! !

Karin Svensson som under alla år stått upp för den socialdemokratiska andan ser nu hur välfärdssamhället inte är någonting annat än ett draperi för ett underliggande klassamhälle – och hennes sammanlagda erfarenhet av klass är uteslutning. I relation till sitt resonemang om arbetarlitteraturens mödrar pekar Arping på ett aktualiserande av en kliché från berättarens sida då arbetarklassens kvinnor lyfts fram som hjältar: ”den strävsamma, dubbelarbetande modern som inte

knäcks av någonting” (s. 227). Denna vändning fungerar som en autenticitetsmarkör för att visa på mödrarnas kamp genom en livslång strävan och uppoffring utan framgång (ibid.). Det är tydligt att Karins klassresa uteblir vilket kan betraktas som ett resultat av den socialdemokratiska välfärdspolitiken. Oförmögen att ta del av majoritetssamhällets välbestånd har Karin fått erfara att utbildning visserligen lönar sig men att utbildning i sig är en del av det eftersträvansvärda övre samhällsskiktet. Och i slutändan är det de som har möjlighet till utbildning och framgång som betraktas som hjältar och därmed måste få ta del av låga skatter och välfärd medan de mest utsatta ställs utanför.

!

5. Diskussion

!

Var det bra så? skildrar inte enbart etnicitetsbegreppets frammarsch på den politiska agendan, utan även dess konsekvenser i form av ett underliggande klassamhälle som ingen utanför dess lägre skikt verkar vilja ta ansvar för. Kultursatsningar och välvilliga bostadsprojekt står trots allt utan ansvarig för misslyckanden i det samhälle som till synes är segregerat på grund av ras och kultur. Men under ytan skapar exploateringspolitiken sprickor som endast omfördelning av ekonomiska resurser kan reparera.

Genom skildringen av politikernas välvilja under miljonprogrammets storhetstid återger Andersson en politisk strävan efter ett klassfritt samhälle. Samtidigt bidrar hennes ironi till förståelsen av densamma som orimlig. Att bygga bort bostadsbristen genom rationell och industriell bostadsproduktion framställs här som en bidragande orsak till att områden som Stensby istället bebos av de som inte har möjlighet att flytta. Mamma Karins frustration över Lottas begränsade möjligheter att lära sig ordentlig svenska i förskolan speglar hur dessa områden tidigt fylldes upp av invandrare och tömdes på svenskar som hade möjlighet att bosätta sig någon annanstans. Karin Svensson är som vi blir varse inte en av dessa utan tvingas bo kvar liksom resten av samhällets lägre skikt. Att denna segregering mellan vita och icke-vita bidrar till föreställningen om att rasistiska strukturer förtrycker minoriteter leder i sin tur till att fenomenet klass marginaliseras ytterligare.

De los Reyes och Mulinari (2005) pekar på instabilitetens normalisering och menar att exploateringsformer präglas av en hierarkisk ordning där ”såväl den manliga normen som vithetens privilegier ger sig till känna” (s. 108). Detta innebär att till exempel kvinnor med utländsk bakgrund hamnar långt ner i denna hierarki. Viktigt att poängtera, menar jag, är att intersektionen mellan kön

och ras här riskerar att undangömma det främsta resultatet av denna hierarki, nämligen klasstillhörighet. Hur väl hade Anderssons skildring synliggjort klassorättvisor om huvudkaraktärerna i boken hade haft utländsk bakgrund? Förmodligen inte lika tydligt.

Intersektionen mellan kön, ras och klass riskerar som vi ser att osynliggöra fenomenet klass om vi inte betraktar klass som ett fenomen konstituerat av ekonomiska förhållanden.

Som tidigare nämnts menar Fraser att klassexploatering är ett resultat av en skev fördelningspolitik vilken förstärker materiell ojämlikhet (2003, s. 175). Ekonomisk omfördelning betraktas därmed som nödvändigt i syfte att undanröja klassexploatering. På så vis kan ”de sociala bördorna och de sociala förmånerna omfördelas mellan klasserna” (Fraser, 2003, s. 186). Att en skev fördelningspolitik präglar det socialdemokratiska välfärdssamhället och hur detta kommer till uttryck genom klassorättvisor står nu klart. Att huvudkaraktären Lotta framställs som marginaliserad och missgynnad i detta klassamhälle syns desto mer. Genom sin skildring pekar Andersson på en politisk föreställningsvärld där visioner om kulturmöten och tolerans gentemot minoriteter betraktas som centrala för utjämning mellan sociala grupper, men i själva verket bidrar denna föreställning till en växande segregering.

Liksom Nilsson menar jag att betraktelsen av mångkultur som centralt för samhällets karaktär även i de mest välvilliga sammanhang leder till att fenomenet klass kulturaliseras. I Var det bra så?

skildrar de utomstående en strävan efter acceptans och vilja att bjuda in de missgynnande minoriteter som hålls utanför majoritetssamhället: ”Det är hög tid att inse att vi nu är och kommer att förbli ett multikulturellt samhälle. Det enda raka är att låta våra nya vänner konkurrera om jobben och inte stänga dem ute med våra exempellöst krångliga regler för arbete och våra extremt höga lägstalöner.” (Andersson 2013, s.91). Samtidigt gestaltar de som lever i Stensby en annan verklighetsuppfattning där tolerans och acceptans knappast leder till bättre ekonomiska förutsättningar. Utan det som invånarna efterfrågar är en omfördelning av ekonomiska resurser.

Mot bakgrund av ett intersektionellt perspektiv menar De los Reyes och Mulinari (2005, s.

21) att politiska prioriteringar påverkas allt för mycket av föreställningar om den andra, dvs.

föreställningar om kultur, klass och kön. Ett resultat som går att utläsa av min analys är att Andersson lyfter fram just denna diskrepans mellan politiska visioner och verklighet som ett resultat av snedvridna föreställningar om den andra. Då Lotta intervjuas om sin uppväxt i Stensby är det tydligt att de som kommer utifrån har en annan föreställning om förorten än de som lever där dagligen: ”Du förstår, säger [kvinnan] i försonlig ton, när jag kommer hit känner jag att det finns en kraft här. En oförställd kraft som vi bättre måste lära oss ta vara på. En vitalitet.” (Andersson 2013,

s. 162). Andersson pekar här på ett vi och dom som det svenska välfärdssamhället trots allt innefattar. Genom att minoriteter ska lyftas – som en oförställd kraft viktig för majoriteten att ta vara på – leder dessa politiska prioriteringar endast till att segregeringen blir allt starkare. Det vill säga, synliggörandet av skillnader producerar och reproducerar ojämlikheter.

Vi ser hur klassorättvisor kommer till uttryck genom en miserabel tillvaro i bostadshusen där mödrarna för en daglig kamp för att försörja sina barn och betala räkningarna, samt en skola som liksom resten av majoritetssamhället blundar för de verkliga problemen då lärare propsar på kulturmöten och antirasism för att bidra till en god samhällsutveckling: ”Nu ska ni skriva ett manifest mot rasism och har inte tid med nonsens.” (Andersson 2013, s. 52). Men huvudkaraktären Lotta speglar Anderssons kritik gentemot denna samhällsutveckling och kan genom sitt ifrågasättande av antirasism som botemedel mot orättvisor tolkas med stöd av Frasers teori.

1974 är Lotta fyra år. Hon växer upp under en tid präglad av lågkonjuktur, dvs. hög arbetslöshet, låga löner och svag ekonomisk tillväxt. Men även under 80-talets högkonjunktur präglas Lottas uppväxt av otrygghet och dålig ekonomi. Detta tyder på att Stensby inte får ta del av majoritetssamhällets tillväxt utan står utanför då Sveriges ekonomi växer sig allt starkare. Men eftersom Stensby är i behov av upplyftande åtgärder kan politikerna inte blunda för problemet, så man investerar i överslätande kulturprojekt i syfte att undanröja sociala orättvisor: ”För att höja statusen på området och få svenskar att flytta hit” (Andersson 2013, s. 159).

Man skulle kunna tolka dessa insatser som ett tecken på att kulturell dominans och brist på respekt för kulturella minoriteter betraktas som nyckelord för samhällsutveckling vid politikerbordet. Fraser beskriver detta som ”gängse mångkulturalism” och menar att man inom denna form av mångkulturalism vill ”avhjälpa bristen på respekt genom att uppvärdera orättvist nedvärderade gruppidentiteter, samtidigt som man låter både innehållet i dessa identiteter och de gruppdifferentieringar som ligger till grund för dem förbli intakta” (2003, s. 196). Jag menar att de politiska insatser och visioner som gestaltas i romanen präglas av denna form av mångkulturalism.

Vi ser tydligt hur socioekonomiska orättvisor bemöts genom kultursatsningar i syfte att avhjälpa bristen på respekt för de som lever i Stensby, vilket leder till att kategorin klass marginaliseras även då en skev fördelningspolitik ligger till grund för orättvisor.

Allt detta kan betraktas som ett resultat av föreställningen om Sverige som klassfritt efter det socialdemokratiska välfärdssamhället och folkhemmets frammarsch under efterkrigstiden. Men De los Reyes och Mulinari (2005) menar att ”inom ramen för en generell och inkluderande välfärd utspelas en särskiljande praktik som sorterar individer i såväl bekönade som klassmässiga och

etniska kategorier.” (s. 118). Detta innebär att de som är berättigade att tillhöra det svenska folkhemmet kan ta del av välfärden, medan de som betraktas som otillräckliga ställs utanför. Jag menar att Andersson skildrar ett samhälle där detta särskiljande framförallt kommer till uttryck genom klassojämlikheter. Vi ser hur invånarna i Stensby växer upp isolerade från majoritetssamhällets välbestånd samtidigt som den politiska agendan präglas av klassutjämning, inkludering och nationell gemenskap.

Att Andersson mot slutet gör upp med den föreställda mångkulturen som präglas av ett underliggande klassamhälle bidrar till förståelsen av denna skildring som en kritik gentemot folkhemmets och välfärdssamhällets frammarsch. Vi ser tydligt hur politiska visioner och verklighet gång på gång ställs mot varandra och visar på ett klassamhälle i stort behov av ekonomisk omfördelning men i ständig strävan efter kulturellt erkännande och antirasism.

Avslutningsvis vill jag relatera denna analys till klassanalysens betydelse för litteraturundervisningen. Jag nämnde inledningsvis att ett klassperspektiv på litteratur kan öppna upp för identifikation, idéutbyte och kunskapsvidgande diskussioner. Denna analys har visat på hur klassanalyser inte enbart fångar upp det egenupplevda utan även relaterar skönlitteratur till historiska företeelser, kulturella och politiska föreställningar under en viss tidsperiod samt bakomliggande strukturer till vår tids samhällsutveckling. På så vis menar jag att klassanalysen behöver ges ett allt större utrymme i litteraturundervisningen. Även då romanens handling utspelar sig under 70-, 80- och 90-talet står vi delvis kvar i samma föreställning om samhället som i stort behov av erkännande. Trots att vi ser att skillnaderna mellan vita och icke-vita inte enbart kan relateras till en bakomliggande historia kring föreställningen om raser är det möjligt att argumentera för att acceptans och tolerans betraktas som centrala begrepp i dagens samhällsdebatt. Vi ämneslärare behöver därför vidga elevernas perspektiv på klassmotsättningar samt visa på samverkan mellan kategorier så som kön, etnicitet och klass i syfte att bredda kunskaper kring hur dessa interagerar.

! !

! !

! !

!

6. Referenser:

! !

Ahrne, G. (2010) Intersektionalitet. I: Edling, C & Liljefors, F. (red.) Ett delat samhälle – makt, intersektionalitet och social skiktning. Stockholm: Liber.

!

Andersson, L. (2013) Var det bra så? Stockholm: Natur & Kultur.

!

Arping, Å (2010) Folkhemmet tur och retur. Om klass, kön och utanförskap i tre svenska 2000- talsromaner. I: Arping, Å. & Nordenstam, A. (red.), Genusvetenskapliga litteraturanalyser. Lund:

Studentlitteratur. (s. 211-233).

!

De los Reyes, P. & Mulinari, D. (2005) Intersektionalitet. Kritiska reflektioner över (o)jämlikhetens landskap. Malmö: Liber.

!

Fraser, N. (2003) Den radikala fantasin - mellan omfördelning och erkännande. Göteborg:

Daidalos.

!

Landmark, D. & Wiklund, I. (2012) Litteraturen, språket, världen - andraspråksperspektiv på litteraturundervisning. Lund: Studentlitteratur.

!

Mahmood, Q. (2012). Förord. I: Andersson, L., Var det bra så?. Stockholm: Natur & kultur

!

Martinsson, L. & Reimers, E. (2014). Inledning. I: Martinsson, L. & Reimers E. (red.), Skola i normer. Malmö: Gleerups.

!

Nilsson, M. (2010) Den föreställda mångkulturen - klass och etnicitet i svensk samtidsprosa.

Möklinta: Gidlunds.

!

Nilsson, M. (2001) Litteraturvetenskapens klassrum. I: Tidskrift för litteraturvetenskap. nr 1 (s.

46-51).

!