Volym 93 Häfte 1 1999
'• ,rB4' itjf
Svenska Botaniska Föreningen Sven
Svensk Botanisk Tidskrift
fen
Ägare ©Svenska Botaniska Föreningen.
Program SBT publicerar originalarbeten och över- siktsartiklar om botanik på svenska. I första hand trycks kortare uppsatser av nationellt och nordiskt intresse. Tidskriften utkommer sex gånger om året;
varje volym (sex häften) omfattar ca 360 sidor.
Instruktioner till författare finns på bakpärmens insida i första numret av varje årgång och kan även fås från redaktionen.
Redaktör Stefan Ericsson, Institutionen för ekologi och geovetenskap, Umeå universitet, 901 87 Umeå.
Tel 090-77 84 12 em, fax 090-786 66 91. E-post:
sbt@eg. umu.se
Pris 1999 265 kr inom Sverige, 350 inom Norden, 400 kr i övriga Europa och 465 kr utanför Europa;
för privatpersoner inkluderar detta medlemskap i Svenska Botaniska Föreningen. Enstaka häften 50 kr; äldre volymer 155 kr.
Tidskriftens postgiro är 48 79 11-0.
Prenumerationer och enstaka häften beställes från föreningens kansli, se nedan.
Index Generalregister för 1967-1986 (218 sidor) kan beställas från SBF:s kansli. Pris 62:50 + frakt.
Index för 1987-1997: http://ups.fyto. uu.se/fytotek/sbf/
indexl.html
Hemsida http://www.sysbot.lu.se/web/sbt.html
Välkomna!
till en ny årgång av SBT. I detta häfte finns ett och annat utöver det vanliga: en högarktisk draba i svenska fjällen, vegetationen kring Lin
nés barndomshem för 2 000 år sedan och en närmare titt på Skånes vulkaner.
Häftet är kanske rentav något för hängmat
tan, - en ljuvlig plats för läsning när vädret tillåter. Förra sommaren var det lite si och så med rätt sorts väder, särskilt när jag var hemma.
Ibland kunde man inte ens inventera. Man fick drömma sig bort på kartan i stället för att gå till den där branten som bara måste vara nå’t att göra en lista i.
Låt oss alltså hoppas på att vädret blir bättre i år! Och om det blir så, varför inte pröva SBT i hängmattan? Du kanske inte tänker på det först, men visst har den blivit lättare att läsa? Vid en första anblick är skillnaden kanske inte så stor, men möda har lagts ned på att göra vår tidskrift mer läsvärd utan att det påverkar dokumenta
tionsvärdet.
Det är märkligt egentligen: redan när jag skriver det här så fantiserar jag om hur det färdiga häftet kommer att se ut. När jag sedan får det i min hand så kommer jag att läsa det grundligt - fastän jag redan är så bekant med det! Det hamnar sedan sist i hyllans gula rad, blir ett häfte bland alla andra. Så en dag så behöver jag slå upp något och tar fram häftet igen - det har förvandlats från läsning till arki
verad kunskap.
Redaktören
Svenska Botaniska Föreningen
Kansli Svenska Botaniska Föreningen c/o Fyto- teket, Villav 6,752 36 Uppsala. Tel 018-471 28 91, fax 018-471 27 94. - Öppetthållande: Mån-fre 10:30-
12; torsd även 17-19. - Intendent'. Linda Svensson, e-post: linda.svensson@fyto.uu.se
Hemsida http://www-pp.hogia. net/bengt. stridh/SBF/
SBFhome.html
Medlemskap Privatpersoner erhåller fullt medlem
skap genom att prenumerera på tidskriften, se ” Pris”
ovan. Familjemedlemskap (utan tidskriften) erhål- les genom inbetalning av 40 kr på SBTs postgiro
konto 48 79 11-0.
Styrelse Ordf. Roland Moberg, Fyoteket, Villav 6, 752 36 Uppsala. Tel 018-471 27 91, e-post: roland.
moberg@fyto.uu.se. - Sekreterare: Evastina Blom
gren, Dalg 7-9,456 32 Kungshamn. Tel 0523-320 22, e-post: evastina.blomgren@swipnet.se.- Övriga: Mar
gareta Edqvist, Nässjö (vice ordförande), Göran Lunde- berg, Lidingö (kassör), Anders Bohlin, Trollhättan, Thomas Karlsson, Enskede, Mats Karström, Vuol- lerim, Göran Mattiasson, Lund, Kjell-Arne Olsson, Kristianstad, Ulf Swenson, Uppsala och Staffan Aström, Krokom.
i£~'^>
;As?s» :* i
området
’SfWr-
mä&
»-»!L ’r~v . x ’—-i-'-/’ r&ägw V? ?£T
m V • ;3
•y~3&-
Saulo- ett botaniskt eldorado i Pite lappmark
ERIK LJUNGSTRAND
T~f
Utsikt mot Årjep Saulo-massivet från Gårro. Från vänster: topparna Sjarak. Årjep Saulo och Ballek.
Foto E. Ljungstrand 1996.
jSSSß ::
■
:m*x mmm
2 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
Saulo-området hör inte till våra mest kända fjällområden. Områdets flora är dock både rik och intressant. Nyligen har några överraskande fynd gjorts, och mer står säkert att finna eftersom området är bristfälligt utforskat. Saulo är definitivt något för den äventyrslystne botanisten!
S
aulo-området i Pite lappmark, motsols omfattande Nuort-Saulo, Gårro, Vuozzas, Årjep Saulo- massivet, Mavasjaure och Akaris, är förmodligen ett av de botaniskt rikaste och mest intressanta fjäll
områdena i Skandinavien. Det hyser ett mycket stort antal sällsynta arter (se lista). Många av de nordligt unicentriska arterna har här, eller något längre söder
ut, sin skandinaviska sydgräns, liksom många av de bicentriska för det norra utbredningsområdet.
Två somrar gav fem nya arter för provinsen Under somrarna 1996 och 1997, då jag undersökte delar av Saulo-området, fann jag fem kärlväxtarter som tidigare ej publicerats från Pite lappmark:
Antennaria villifera. Foto E. Ljungstrand 1996.
A
Lappkattfot är en av .de nordligt unicentriska arter som har sin sydgräns i Pite lappmark. Bil
den är från Sulitelma.
• Skrednarv Arenaria norvegica
Näitatjåkkå 1997. Noterades där redan 1952 av Olof Rune (O. Rune, i brev), men har ej tidigare publicerats från Pite lappmark.
• Riidnörel Minuartia rubella Näitatjåkkå 1997.
• Tuvnarv Sagina caespitosa
Nuort-Saulo 1996, Årjep Saulos västkam 1997.
• Smaldraba Draba cacuminum ssp. angusticarpa Årjep Saulos nordvägg 1997, se Ljungstrand 1999 (följande artikel).
• Raggdraba Draba subcapitata
Årjep Saulo 1996. Denna i Skandinavien ej tidigare uppmärksammade art visade sig märkligt nog redan
Arnica alpina. Foto E. Ljungstrand 1996.
Fjällarnika är en nordligt unicentrisk art med ganska lokal förekomst i kalkområden söderut till Lycksele lappmark. Här från en lokal på Sulitelma.
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Saulo-området 3
Sällsyntare kärlväxter i Saulo-området
Listan omfattar områdets sällsyntare och mer intressanta kärlväxter, baserat på Arwidsson 1926, Nordhagen 1929, Arwidsson 1943, Selander 1950, Gjaerevoll 1990, Olof Rune i brev, samt egna observationer från 1996 och 1997.
Asplenium viride, grönbräken Cystopteris montana, finbräken Woodsia alpina, fjällhällebräken W. glabella, dvärghällebräken Salix arbuscula, risvide Koenigia islandica, dvärgsyra Arenaria norvegica, skrednarv Cerastium arcticum, snöarv Minuartia rubella, rödnörel M. st rida, raknörel
Sagina caespitosa, tuvnarv S. nivalis, dvärgnarv
Sagina Xnormaniana, normansnarv Papaver radicatum ssp. sauloense, saulo-
vallmo (obeskriven, endem i området) Draba alpina, gulldraba
D. cacuminum ssp. angusticarpa, smal- draba
D. crassifolia, dvärgdraba D. lactea, lappdraba D. nivalis, isdraba
D. subcapitata, raggdraba Sedum villosum, klibbig fetknopp Saxifraga cotyledon, fjällbrud (i Norge) S. paniculata ssp. laestadii, bergbräcka
(i Norge)
Potentilla nivea ssp. nivea, lappfingerört Astragalus norvegicus, vippvedel
Oxytropis lapponica, lappvedel
Pyrola rotundifolia ssp. norvegica, norsk- pyrola
Cassiope tetragona, kantljung
Rhododendron lapponicum, lapsk alpros
Primula scandinavica, fjällviva P. strida, smalviva
Gentiana nivalis, fjällgentiana Gentianella tenella, lappgentiana Euphrasia salisburgensis, lappögontröst Pedicularis flammea, brandspira P. hirsuta, fjällspira
Veronica fruticans, klippveronika Pinguicula alpina, fjälltätört Campanula uniflora, fjällklocka Antennaria villifera, lappkattfot Arnica alpina, fjällamika Erigeron humilis, svartbinka Chamorchis alpina, dvärgnycklar Pseudorchis (=Leucorchis) straminea,
fjällyxne
Juncus ardicus ssp. ardicus, fjälltåg J. triglumis, lapptåg
Luzula parviflora, vippfryle Carex arctogena, renstarr C. bicolor, brokstarr C. glacialis, isstarr
C. microglochin, borststarr C. nardina, staggstarr C. parallela, lappstarr C. rariflora, myggstarr C. rotundata, rundstarr C. rufina, dvärgstarr
Kobresia myosuroides, enaxig sävstarr Phippsia algida, snögräs
Poa arctica, polargröe Elymus alaskanus, fjällelm Vahlodea atropurpurea, lapptåtel
4 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
Foto E. Ljungstrand 1996.
W&M
■ •'
-a-! .■
Utsikt mot nordost från Årjep Saulos topp över stupkanten mot Mavasjaure. Sjön ligger mer 1 150 meter lägre än toppen; detta torde vara en av de största relativa höjdskillnaderna i den svenska delen av fjällkedjan.
1952 ha insamlats på det närbelägna Näitatjåkkå, men legat obemärkt på ett ark med gulldraba Draba alpina. Det anmärkningsvärda fyndet av detta till
skott till Skandinaviens flora redovisas i Ljung
strand 1999 (följande artikel).
Vad mer kan trakten ruva på?
Ovanstående intressanta fynd visar att Saulo-området ännu i stor utsträckning är outforskat ur botanisk synpunkt. Arwidssons ord (1926, s. 217) ” En under
sökning av ... Södra Saulo-massivet, i vilket Papaver radicatum anträffats ... är önskvärd”, håller streck även efter mina undersökningar 1996-1997. Här finns förmodligen mera att upptäcka!
Det vore t ex underligt om bergbräcka Saxifraga paniculata ssp. laestadii (arten kallades förr ”berg- junker”) inte skulle gå att hitta även på svenska sidan gränsen. Den förekommer på åtskilliga ställen inom Gårro-området på norska sidan av gränsen
(Nordhagen 1965, Ry värden 1990). Längre bort mot sydväst, på Solvågtind i Junkerdalen, finns också den klassiska lokalen för en annan i Sverige ännu ej funnen växt: grönlandsstarr Carex scirpoidea (Dyring
1900. Skifte 1990).
Många har sökt efter bergbräcka i Sverige utan resultat, vilket kan bero på att de huvudsakligen sökt nära gränsen, där lämpliga ståndorter ej synes före
komma på svenska sidan. Vid mitt besök i området i september 1996 påträffade jag nära Mavasjaure ett fjällparti med till synes helt rätt ståndort för berg
bräcka. Detta låg en god bit från gränsen och har med visshet ej undersökts av Arwidsson, då två följearter till bergbräckan vilka ej angivits härifrån av Arwidsson (1943) påträffades: lappögontröst Euphrasia salisburgensis och isstarr Carex glacialis.
Tyvärr medgav varken tiden eller vädret (ösregn) något mera intensivt eftersökande av bergbräcka. Inte heller under 1997 medgav tiden mera eftersökande. Frågan
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Saulo-området 5
Draba crassifolia. Foto E. Ljungstrand 1997.
yl &
i 9
' Yb
Den lilla dvärgdraban, här i frukt på Näitatjåkkås nordtopp, är en sällsynt nordligt unicentrisk art som i Sverige endast är känd från ca 25 lokaler, sydligast i nordligaste Lycksele lappmark.
Ccirex bicolor. Foto E. Ljungstrand 1996.
Brokstarr på Sulitelma. Arten är sällsynt och bicentrisk. Saulo-området utgör sydgränsen för det nordliga förekomstområdet.
6 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
Saxifraga paniculata ssp. laestadii. Foto E. Ljungstrand 1996.
Bergbräcka fotograferad på Gårro (= Balvass- ryggen), Lars Levi Laestadius’ originallokal. Ännu har denna vackra växt gäckat alla eftersökningar på svenska sidan gränsen. Bergbräckan är en lokalendemisk underart av silverbräcka Saxifraga paniculata, en art med amfiatlantisk utbredning (dvs den finns på båda sidor av Atlanten). 1 Norge förekommer den i tre vitt skilda områden.
I Centraleuropa är den ganska utbredd.
om bergbräckans eventuella förekomst på svenska sidan är därmed fortfarande öppen.
Nationalparken som krympte
Områdets mycket rika och varierade flora har jäm
förts med ” Virihaurefloran” i Padjelanta (Rafstedt 1985) och ingick i motiveringarna till förslaget om en ” Lule lappmarks nationalpark” som var avsedd att innefatta även bl a Saulo-området (Selander
1940).
Pedicularisflammea. Foto E. Ljungstrand 1997.
Brandspira på Årjep Saulos nordsida. 1 större mängd förekommer denna vackra art endast i två be
gränsade områden i fjällen, varav Saulo-området är en del av det sydliga. Längre söderut finns endast en isolerad förekomst på Långfjället i Lycksele lappmark.
Kvar av detta vackra förslag blev blott det starkt nedskurna kärnområde som kom att bilda Padjelanta nationalpark. Även fjällen från Sulitelma ned till Silvervägen (riksväg 95) skulle, ej blott ur botanisk synpunkt, förtjäna att antingen inkluderas i Padje
lanta nationalpark, eller tillsammans med Junker- dalen-Balvatnet-Sulitjelma-området i Norge bilda en ”internationalpark”, liksom Trestickla-Lunds- neset-området i Dalsland och 0stfold föreslogs göra.
Tyvärr blev dock endast Trestickla nationalpark, medan Lundsneset är naturreservat.
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Saulo-området 7
Campanula uniflora. Foto E. Ljungstrand 1996.
v sB]
BI £
segt-. - ■'
AM
"rv. , jr «X
iWjgt i»
iüS »3
«5Ä
Fjällklocka, här på Sulitelma, är en i huvudsak bicentrisk art som förekommer i området. Längre söderut finns dock isolerade förekomster i både Lycksele och Åsele lappmarker.
Citerad litteratur
Arwidsson, T. 1926: Floristiska notiser från Pite lapp
mark, huvudsakligen nordvästligaste delen. Bot Noti
ser [1926]: 209-226.
Arwidsson, T. 1943: Studien über die Gefässpflanzen in den Hochgebirgen der Pite Lappmark. Acta Phytogeogr.
Suec. 17.
Dyring, J. 1900: Junkersdalen og dens flora. Nyt. Mag.
Naturvid. 37: 255-307.
Gjterevoll, O. (red) 1990: Maps of distribution of Nor
wegian vascular plants. 11. Alpine plants. Trondheim.
Ljungstrand, E. 1999: En i Skandinavien tidigare okänd draba, raggdraba Draba subcapitata, funnen i Pite lapp
mark. Svensk Bot. Tidskr. 93: 9-18.
Nordhagen, R. 1929: Et bidrag til Pite lappmarks flora.
Bot. Notiser [1929]: 148-149.
Nordhagen, R. 1965: Taxonomiske og pkologiske studier over Saxifraga aizoon Jacq. i Norge. Blyttia 23: 145-162.
Rafstedt, T. (red) 1985: Fjällens vegetation. Norrbottens län. Statens naturvårdsverk, Solna.
Ryvarden, L. 1990: SaxifragapaniculataMiller./O. Gjtere- voll (red), Maps of distribution of Norwegian vascular
plants. II. Alpine plants: 104—105, Map XXXIV. Trond
heim.
Selander, S. 1940: Lule lappmarks nationalpark. Bygd och Natur Årsbok 2: 132-147.
Selander, S. 1950: Kärlväxtfloran i Sydvästra Lule Lapp
mark. Acta Phytogeogr. Suec. 28.
Skifte, O. 1990: Carex scirpoidea Michx. / O. Gjaerevoll (red), Maps of distribution of Norwegian vascular plants.
II. Alpine plants: 51-53, Map XI. Trondheim.
The Saulo-area - a botanical El Dorado in Pite lappmark, northern Sweden
The Saulo-area, a botanically rather neglected region in the Swedish Scandes, holds an interesting flora with several rare species, five of which have not previously been recorded from the province (Pite lappmark): Arenaria norvegica, Minuartia rubella, Sagina caespitosa, Draba cacuminum ssp. angusticarpa and D. subcapitata. Most remarkable is the finding of the high arctic D. subcapitata, which is reported on in another article in this issue.
Erik Ljungstrand, Järkholmsvägen PI 614, SE-436 56 Hovås.
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
Kalendarium sommaren 1999
Här listas i korthet ett urval av de aktiviteter som kommit till SBT:s kännedom. Än en gång upprepar vi: det kan aldrig bli för många inventerare! På de flesta inventeringsläger kan mab ”droppa in”, men för planeringens skull - ring och anmäl dig!
Jag har tidigare uppmanat lokalföreningarna att före varje sommar inkomma med programpunkter.
Att just din förenings aktivitet saknas kan bero på att inga bidrag kommit alls! Punkterna har nu plockats ur tillgängliga lokala tidskrifter och urvalet är därför subjektivt.
Redaktören
Svenska Botaniska Föreningens årsmöte äger rum torsdag 1 juli kl 19 på Valla Folkhögskola i Lin
köping. Titta in!
Föreningen Bohusläns Flora anordnar inventerings
läger i Svartedalen, norr om Kungälv fredag 9 juli - söndag 11 juli. Basen är IVLs hus vid Gårdsjön.
Obs! samlingstiderna varierar - ring och kolla!
Jonas Stenström, 0520-65 54 73; Michael Asplund 9520-65 50 96 eller Roger Gahnertz 031-48 37 04.
Föreningen Norrbottens flora anordnar ett tredelat inventeringsläger som räcker över hela sommaren.
Första delen går av stapeln 1 1-20 juli i Niemisel.
Förläggning i skola.
Irma Davidsson 0911-20 01 33 eller Ulf Zethraeus 0911-30045.
I ”mitten av juli” (möte antagligen fredag 9 eller 16 juli) anordnar Botaniska Sällskapet i Stockholm ett inventeringsläger i Stockholms norra skärgård.
Joakim Ekman, 08-667 37 69.
1 Abisko arrangerar Svenska Botaniska Föreningen i samarbete med Svenska Turistföreningen en fjäll- botanikurs 16-24 juli. Ledare är Mora Aronsson och Jens-Henrik Kloth. Pris: I 950 kr, SBF-med- lemmar får 500 kr rabatt!
Bokning via Abisko turiststation, 0980-402 00.
Gävleborgs Botaniska Sällskap anordnar inven
teringsläger vid Gästrikekusten med Bergbacka- gårdens förskola i Norrsundet som högkvarter lör
dag 17 - torsdag 22 juli.
Birgitta Hellström, Ringvägen 35, 818 41 Forsbacka.
026-359 60.
Andra delen av Föreningen Norrbottens floras inven
teringsläger: 22 juli—5 augusti i Kongos norr om Junosuando. Förläggning i skola.
Irma Davidsson 0911-20 01 33 eller Ulf Zethraeus 0911-300 45.
Värmlands Botaniska Förening slutinventerar rutorna Skärsmyr, Låbytorp och Säffle lördag 24—söndag 25 juli.
Peter Danielsson, 0590-250 25.
Lördag 31 juli är sannolikt startdatum för årets forskningsresa i naturvårdens utmärker, som i år går till Ytterhogdal (Hälsinge-socken i Härjedalens kommun i Jämtlands län!). Avsikten med forsknings
resan är att utorska en ”okänd” trakt för att göra en naturvårdsinsats i skogen.
Anders Delin, Kulgatan 40, 811 71 Järbo. 0290- 708 21 (tel), 700 87 (fax).
Västerbottens läns Botaniska Förening anordnar inventeringsläger i Norsjö, Västerbotten söndag I (kväll) - lördag 7 augusti. Högkvarteret är Norsjö skola.
Stefan Ericsson, Hallonvägen 2, 903 39 Umeå. 090- 77 84 12 eller 12 14 75. E-post: sbt@eg.umu.se
Vandrarhemmet i Sala utgör bas för Botaniska Säll
skapet i Stockholms inventeringsläger i Salatrakten måndag 2 - fredag 6 augusti. Om du anmält dig till Lennart Karlén och bokat plats på vandrarhemmet (0224-127 30) får du login betald. Om vandrarhem
met är fullt finns alternativa förläggningar.
Lennart Karlén, 08-551 740 16.
Tredje delen av Föreningen Norrbottens floras inventeringsläger: 7-14 augusti i Vitå och skärgår
den. Förläggning i skola.
Irma Davidsson 0911-20 01 33 eller Ulf Zethraeus 0911-300 45.
Föreningen Bohusläns Flora inventerar 29 augusti i Svartedalen, norr om Kungälv. Basen är IVLs hus vid Gårdsjön. Samling 9.30-10.
Jonas Stenström, 0520-65 54 73; Michael Asplund 9520-65 50 96 eller Roger Gahnertz 031-48 37 04.
En i Skandinavien tidigare okänd draba, raggdraba Draba subcapitata,
funnen i Pite lappmark
ERIK LJUNOSTRAND
När jag i augusti 1996 fann en märklig draba på fjället Årjep Saulo anade jag inte att samma art redan 44 år tidigare påträffats på det närbelägna Näitatjåkkå, men legat felbestämd på Naturhistoriska riks
museet ! Det ansågs dock så osannolikt att den högarktiska raggdraban verkligen skulle ha vuxit där, att man först antog att någon förväxling skett. Raggdraban är den andra högarktiska växt som påträffats i Sverige, men (ännu) inte i Norge. Fyndet kan också innebära att en gammal botanisk gåta kan vara närmare sin lösning: hur har block- havsdraba/smaldraba uppstått?
P
å fjället Näitatjåkkå i Ikesjaureområdet i Pite lappmark insamlade Olof Rune, Umeå, 1952 bl a ett ark med femton drabor. Arket finns numera på Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm (S). Etiketten lyder:
”Draba alpina L. PITE LPM, Ikesjaure-omr.: Neidatjåk- ko nära toppen ca I 500 m 9/8 1952 Olof Rune”.
Bestämningen till gulldraba Draba alpina är fullt korrekt för fjorton av de femton draborna på arket, men den femtonde är D. subcapitata, en art som tidigare inte varit känd från Skandinavien. Som svenskt namn har föreslagits raggdraba (Ljung
strand 1997). Den rätta identiteten upptäcktes först 1995, då Reidar El ven inom ramen för projektet Flora Nordica gick igenom det i S befintliga mate
rialet av släktet Draba. Bestämningslappen lyder:
” Draba subcapitata Simmons (must be some confusion!!) Det. R.Elven, Univ. Oslo 1995 Flora Nordica”.
Reidar drog den rimligaste slutsatsen av att han funnit en högarktisk draba på ett ark där materialet enligt etiketten insamlats i Sverige: nämligen att något misstag skett någonstans och att raggdraban (till
skillnad från gulldraborna) säkerligen egentligen inte härstammade från Pite lappmark, utan måhända från Svalbard eller något annat arktiskt område.
Stefan Ericsson, som av en händelse samtidigt befann sig på Naturhistoriska riksmuseet, kontaktade samma dag Olof Rune för att försöka reda ut frågan.
Olof berättade då att han inte exkurrerat inom ragg- drabans kända utbredningsområde före det att arket lämnades till museet; hade någon förväxling skett så var det på museet. Än märkligare var dock att han mindes att en avvikande Draba ingick i kollekten, men att han, eftersom den inte blommade, inte kunde avgöra om den tillhörde en annan art än de övriga exemplaren; kunde det verkligen vara så? Tills vi
dare fick dock saken bero.
Fyndet på Årjep Saulo 1996
Ovetande om vad som året innan utspelats på Natur
historiska riksmusset, klättrade jag den 6 augusti 1996 tillsammans med tre yngre bröder upp på toppen av Åijep Saulo (1 715 m ö h) i Pite lappmark. Vädret var underbart med strålande sol och klar himmel åt
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
r r\
' ' '''
p'fF* jf f*
mm.
10 E. Ljungstrand
Draba subcapitata. Foto E. Ljungstrand 1996.
Blommande raggdraba på Arjep Saulos topp.
Vid blomningen sticker blommorna knappt, eller ej alls, ut ur tuvan.
alla håll; ett sannskyldigt ”toppväder”. Trots den relativt sent påbörjade sommaren var huvuddelen av fjällets övre delar helt snöfria, detta till skillnad från förhållandena under 1995 (Mora Aronsson, muntl.).
Det fanns därför goda möjligheter att studera floran såväl utmed klättringen uppåt som på själva topp- kammen.
Några få meter från toppröset uppmärksammades en småvuxen, tätt kuddformig Draba som inte tycktes överensstämma med någon av de från Skandinavien kända arterna. Den hade mycket små, gräddvita blom
mor, med smala kronblad av foderbladens längd.
Blommorna stack knappt ut från den täta tuvan över huvud taget, men med lupp kunde urskiljas att stjälk
arna var tätt raggiga av enkelhår. Även bladytorna var tätt raggiga, liksom foderbladens yta. Ett försök att artbestämma draban med hjälp av Nilsson (1991), ledde inte någonvart. Detta stärkte den redan pyrande misstanken att det rörde sig om något nytt. Trots intensivt eftersökande under en dryg halvtimme på
träffades inte mer än fem individ av den märkliga draban, samtliga på den översta delen av toppkam
men åt sydöst från toppröset.
Draba subcapitata. Foto Reidar Elven.
Blommande raggdraba på Svalbard.
Fruktbärande raggdraba på Arjep Saulos topp.
Vid fruktsättningen sticker stänglarna ut någon cm.
Draba subcapitata. Foto E. Ljungstrand 1997.
SVENSK BOT. TIDS KR. 93 (1999) Raggdraba ny för Skandinavien 11
Raggdraba Draba subcapitata
Alpdraba Draba fladnizensis Bergdraba Draba norvegica
Raggdraba Draba subcapitata och de arter den lättast kan förväxlas med: bergdraba D. norvegica och alpdraba D. fladnizensis.Detaljerna visar rosettblad, blomma och kapsel + stjälk. - Illustrationer för den kommande Flora Nordica, tecknade av Annegie Eide efter material från Svalbard.
Identification is not easy within Draba. D. norvegica and D. fladnizensis can be confused with D.
subcapitata. Note the distribution of different hair types on leaves as well as shape and size ofpetals.
12 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Fyndet bekräftas
Ett individ av den obestämda draban insamlades som beläggexemplar, även om det skar i hjärtat att samla från en så begränsad population. Efter återkomsten till Göteborg bestämdes exemplaret med hjälp av Lid & Lid (1994) till Draba subcapitata Simmons.
Ett ingående studium av originalbeskrivningen hos Simmons (1906), beskrivningen hos Ekman (1934) samt jämförelser med herbariematerial från Sval
bard, Grönland och Novaja Zemlja i herbariet vid Göteborgs universitets botaniska institution (GB) visade att bestämningen föreföll vara rimlig.
För en slutgiltig kontroll sändes belägget till Reidar Elven i Oslo, nordisk auktoritet på släktet Draba och författare av detsamma för Flora Nordica, som helt konfirmerade bestämningen: ” den kunde allikvel ha vart samlad på Svalbard”.
Efter mitt fynd av raggdraba på Årjep Saulo är både Reidar och jag själv övertygade om att arten 1952 förekom och troligen ännu förekommer även på Näitatjåkkå.
Draba subcapitata
Raggdraba Draba subcapitata är således med säker
het påvisad i Skandinavien. Beläggexemplaret har överlämnats till Göteborgs universitets Herbarium (GB). Namnet raggdraba anspelar på den utmärkande, täta, raggiga hårigheten, men alluderar också på Selanders (1942, 1945) fynd av den likaså högarktiska raggfingerörten Potentilla hyparctica, vilken till
sammans med raggdraban utgör de två arktiska kärl
växter som förekommer i de svenska fjällen, men (ännu) inte påträffats i de norska.
Raggdraba är en liten, tätt kuddformad perenn ört. Styva rester av gamla, vissna blad som sitter kvar på stammarna bidrar till att göra tuvan än tätare.
Bladen sitter i täta rosetter och är tämligen smala med en kraftig, förtjockad mittnerv. På bladytan finns små stjärnhår samt rikligt med styva, raggiga enkelhår. Blomstänglarna är korta, bladlösa och tätt raggiga av styva enkelhår samt här och där försedda med små stjärnhår. Blommorna är mycket små, med gräddvita, smala, varandra ej överlappande kron
blad, som är lika smala som eller något smalare än foderbladen. Vid blomningen sticker blommorna knappt eller ej ut ur tuvan. Frukterna är små, ovala och på ytan kala. Vid fruktsättningen sticker stäng
larna ut någon cm ur tuvan. En bra bild av blommande raggdraba Irån Svalbard finns hos Rpnning (1996, sid 133).
En parallell till raggfingerört
Raggdraba är en högarktisk art, vars i stort sett cirkumpolära utbredning (se karta, dessutom Hultén 1968 och Hultén & Fries 1986) omfattar Svalbard, Franz Josefs land, Novaja Zemlja, Sibiriens nord
kust med tillhörande öar österut till Berings sund, stora delar av arktiska Kanada (arten beskrevs ur
sprungligen av Simmons (1906) från Ellesmere Island) samt delar av Grönland. Arten saknas i Alaska.
Utbredningen erinrar i hög grad om raggfinger
örtens, vilken dock är betydligt mer omfattande och mindre högarktisk, i synnerhet inom Stilla Havs- sektorn, samt innefattar fler sydliga utposter (se karta).
Inom den atlantiska sektorn överensstämmer arternas utbredningar dock tämligen väl, särskilt nu när ragg- drabans förekomst i Sverige tillkommit.
Genom att raggdraba verkar vara en ännu mer högarktisk art än raggfingerört, måste fyndet av även denna art i Sverige anses som än mer oväntat och sensationellt än då Sten Selander den 4 augusti 1941 fann raggfingerörten som ny för Skandinavien (Selander 1948).
Lokalen
Arjep Saulo-massivet utgör ett relativt isolerat och väl avgränsat högfjällsmassiv, beläget mellan de stora sjöarna Mavasjaure (547 m ö h, en av Piteälvens källsjöar) i norr och Ikesjaure (745 m ö h, en av Skellefteälvens källsjöar) i söder. I väster avgränsas massivet av Tåresvagge, i nordväst av dalgången ned mot Mavasjaure och i öster av Ikesvagge. De högsta topparna i massivet är Arjep Saulo (1 715 m ö h), Sjarak (1 612 m ö h), Näitatjåkkå (nordtoppen ca 1 545 m ö h, sydtoppen 1 505 m ö h), Ballek (1 510 m ö h) och Gabsjetjåkkå (1 320 m ö h). Nere vid Ikesjaure bildar Seitatj (1 025 m ö h) en mycket välavgränsad topp.
Åt norr och nordost bildar Årjep Saulo oerhörda stup ned mot Mavasjaure; den totala höjdskillnaden överstiger 1150m och torde vara en av de största relativa höjdskillnaderna i den svenska delen av fjällkedjan. Även åt sydväst och sydöst bildar Årjep Saulo (namnet betyder ”Södra Sylen”) nog så akt
ningsvärda stup; de i sydöst kan förmodligen pas
seras av alpinistiskt tränade, men vägen upp från västra sidan är den enda tillgängliga för vanliga fjällvandrare.
Ur geologisk synpunkt uppbyggs större delen av massivet av kalksten och i synnerhet kalkskiffer, medan smärre delar i väster består av amfibolit och andra, mera kalkfattiga skiffrar (Kulling 1982, Raf- stedt 1984). Dessa synnerligen goda förutsättningar
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Raggdraba ny för Skandinavien 13
7/ '
''*■% ~k
• Druba sübcapitäta O /X cacuminum^ '
KM
SäSiSlü -
BOK
Den kända utbredningen av raggdraba Draba subcapitata och D. cacuminum. - Efter Hultén &
Fries 1986, men två uppgifter har uteslutits: angivelsen från Bjprnpya grundar sig på ett ark i S, vilket dock sannolikt är feletiketterat och egentligen härstammar från Svalbard; den tveksam
ma angivelsen från Jan Mayen har aldrig kunnat bekräftas (Lid & Lid 1994).
The known distribution of Draba subcapitata and D. cacuminum.
• Putehtillctiiyp'arkl
O \ ar. MBftAAX
ÉK
j .Äyjpj% XI liXaSi—rldx'vÖ-' ^1J,>JVIl
V d?/ %■ £*• éS. ■15#- ZL -.//[i
Den kända utbredningen av raggfingerört Potentilla hyparctica. - Efter Hultén & Fries 1986.
The known distribution of Potentilla hyparctica.
14 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDS KR. 93 (1999)
Wmm
pjj§|S§j
gygäß&i ,*»**-■
Foto Erik Ljungstrand 1996.
Överblick åt öster över raggdrabalokalen på Årjep Saulos topp.
The locality for Draba subcapitata on the summit of Årjep Saulo.
ger existensmöjligheter för en mycket rik och varierad flora (Arwidsson 1926, 1943, Ljungstrand 1999).
Fjällets toppkam är till största delen täckt av torrt, kalkrikt skiffergrus, i vilket blott ett fåtal kärl växter noterades. I omedelbar närhet av raggdraban före
kom följande: isranunkel Ranunculus glacialis, pur- purbräcka Saxifraga oppositifolia, knoppbräcka S. cernua och snögräs Phippsia algida\ på något längre avstånd även lappdraba Draba lactea, fjäll
trav Arabis alpina och polarfryle Luzula arcuata ssp. confusa. Samtliga dessa förekom i enstaka indi
vid i skiffergruset; rikligast var sterila individ av knoppbräcka och snögräs. För att vara så högt upp i den högalpina regionen (”regio alpina superior”) var det trots allt en ganska rik vegetation.
Längre ned på västryggen tillkom bl a fjällsyra Oxyria cligyna, ormrot Bistorta vivipara, fjällglim Silene acaulis, gulldraba Draba alpina, spädbräcka Saxifraga tenuis, tuvbräcka S. cespitosa, svartbinka Erigeron humilis och fjällhavre Trisetum spicatum.
Några av dessa arter förekom företrädesvis på hyllor i sydbranten.
Draba alpina. Foto E. Ljungstrand 1996.
Det var i en kollekt av gulldraba som Olof Rune 1952 hade lyckats få med ett icke blommande individ av raggdraba D. subcapitata. Här blom
mar arten på Årjep Saulo.
Raggdraba ny för Skandinavien 15 Återbesök 1996
Jag gjorde med stöd av Flora Norica ett nytt besök i området under september 1996, i huvudsak dels för att försöka insamla frön av raggdraba, dels för att försöka återl inna Olof Runes lokal på Näitatjåkkå.
Tyvärr var de högre delarna av massivet (åtmin
stone över 1 000 m ö h) täckta av snö. På toppen av Årjep Saulo mätte snön 40 cm, men trots detta gick det att med kännedom om lokalens exakta belägen
het borsta undan snön (och akta sig för hängdrivan ut över stupet mot Mavasjaure) och fastställa att raggdraban ej syntes ha hunnit med att sätta frön alls under 1996. Däremot avstod jag från att borsta rent Näitatjåkkå från snö för att söka efter Runes lokal...
Återbesök 1997 Årjep Saulos toppkam
Den 31 juli uppsöktes Årjep Saulos toppkam på nytt varvid totalt tretton individ av raggdraba kunde upp
letas på originallokalen, därav elva i frukt och två sterila. Längre ned på Årjep Saulos västkam, ca 1 600 m ö h, upptäckte jag en ny förekomst av ragg
draba med femton individ, fjorton i frukt och en steril. Sannolikt är detta samma förekomst som Mora Aronsson (muntl.) fann när han sökte raggdraba efter min beskrivning några dagar tidigare. På samma plats växte också tuvnarv Sagina caespitosa.
Näitatjåkkå
Trots att stora delar av fjällets övre delar under
söktes noga lyckades jag inte återfinna raggdraba.
Däremot påträffades dvärgdraba Draba crassifolia i fem knappt centimeterhöga fruktbärande individ på en yta om en kvarts kvadratmeter. Arten har tidigare angivits från Näitatjåkkå av Arwidsson (1943). Jag fann även rödnörel Minuartia rubella och skrednarv Arenaria norvegica.
Sjarak
Den 8 augusti sökte jag även på toppen av Sjarak jämte dess omgivningar, men i detta område var berggrunden mycket hårdare, varför något skiffer
grus ej fanns. Här påträffades inget av speciellt intresse.
Ännu en överraskning: Draba cacuminum Den 8 augusti 1997 undersöktejag även Årjep Saulos svårtillgängliga nordvägg. Vid klättring i övre delen påträffade jag där smaldraba Draba cacuminum ssp.
angusticarpa.
SVENSK BOT. TIDS KR. 93 (1999)
Draba cacuminum beskrevs urprungligen av Elisa
beth Ekman (”Fru Draba”) från Knutshö i Dovre- fjell (Ekman 1917) och är, såvitt känt, endemisk i Skandinavien (Elven 1990, Rune 1999). Arten har en bicentrisk utbredning i Skanderna, meden under
art i vart område. Den sydliga underarten, ssp. ca
cuminum (blockhavsdraba), är inskränkt till Norge (Finse, Jotunheimen och Dovrefjell), medan den nordliga underarten, ssp. angusticarpa (smaldraba), finns både i Norge (Hatttjelldal och Okstindane) och i Sverige (se Elven & Aarhus 1984). De tidigare kända svenska förekomsterna ligger i Lycksele och Lule lappmarker, varför mitt fynd i Pite lappmark ligger mellan dessa (Rune 1999).
Förekomsterna i Lycksele lappmark är i huvud
sak belägna inom Artfjällsområdet i Tärna socken (i anslutning till de norska i Okstindan). Den bäst kända lokalen är Miesekens nordtopp, där arten först identifierades av Olof Rune 1948 (Rune 1950, Hell- qvist 1990). Den samlades dock här redan 1934 av A. Hiilphers. Smaldraban finns för övrigt spridd över ett större område söderut på Mieseken, samt dessutom på Långfjället öster därom, och öster om Ume älv inom Sorsele socken på Miesken i Norra Storfjällsområdet (Ericsson 1995).
I Lule lappmark påträffades Draba cacuminum först 1944 av Sten Selander på Kaisekietjtjåkkå i Sulitelmaområdet (Selander 1946), men han tog senare tillbaka sin bestämning (Selander 1950). Detta var omotiverat, då belägget trots allt synes vara smaldraba (Elven & Aarhus 1984). Ytterligare ett fynd är känt från området: vid Kasakjaure (Elven &
Aarhus 1984). Mitt fynd på Årjep Saulo ansluter närmast till dessa fyndorter i Lule lappmark; sanno
likt finns arten på flera fjäll i Sulitelmas omgivningar.
Fyndet av raggdraba kan få systematiska konsekvenser
Vi har i de norska och svenska fjällen som ovan nämnts en endemisk draba, Draba cacuminum, vilken anses ha uppstått i Skandinavien genom kromosom- talsfördubbling av en hybrid mellan två andra arter (Brochmann m fl 1992). D. cacuminum är åttabasisk (8x) och den ena föräldraarten torde med stor säkerhet vara bergdraba D. norvegica som är sexbasisk (6x).
Den andra föräldraarten borde således vara en tvåbasisk (2x) draba, och Brochmann m fl (1992) diskuterar vilken denna skulle kunna tänkas vara. De förkastar isdraba Draba nivalis p g a den rikliga förekomsten av ytterst små stjärnhår hos denna art (vilka alls icke återfinns hos D. cacuminum) och stannar för att ur morfologisk synpunkt alpdraba
16 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDS KR. 93 (1999)
Draba cacuminum ssp. angusticarpa. Foto E. Ljungstrand 1997.
> ..
■
ilfö
Smaldraba var ett oväntat fynd på Årjep Saulo. Raggdraban kan eventuellt ha varit den ena föräldern i den korsning som en gång gav upphov till denna sällsynta draba. Fotot är från den klassiska lokalen Mieseken i Tärna socken i Lycksele lappmark.
Draba fladnizensis och raggdraba är ungefär lika möjliga.
Men: ”Växtgeografi ska data, å andra sidan, an
tyder att D. fladnizensis är mera trolig än D. sub- capitata som en förälder till D. cacuminum. Medan D. fladnizensis och D. cacuminum båda förekommer i södra och norra Skandinavien, saknas D. subcapi- tata i Skandinavien ... Icke desto mindre, det är möjligt att den högarktiska och cirkumpolära D.
subcapitata förekom i Skandinavien under tidigare perioder.” (Brochmann m fl 1992, sid 267, original på engelska).
Som vi nu vet, förekommer raggdraba ännu i dag i Skandinavien, varför det synes finnas vägande skäl att anta att raggdraba mycket väl kan vara den ena föräldraarten till Draba cacuminum, i synnehet som
den senare i flera karaktärer mera liknar raggdraba än alpdraba.
Det är också möjligt att den olikhet i utseende som El ven & Aarhus (1984) påvisade mellan de sydnorska och de nordskandinaviska populationerna av D. cacuminum, och som ledde till uppställandet av ett nytt taxon för de nordliga förekomsterna, ssp.
angusticarpa, skulle kunna förklaras av att D. cacumi
num har ett dubbelt ursprung. Brochmann m fl (1992) var inne på det spåret, även om deras slutsatser, som beträffande D. cacuminum bara grundade sig på tre (!) populationer, kanske var alltför långtgående (de drog slutsatsen att D. cacuminum har minst ett tre- dubbelt ursprung).
En förklaring enligt dessa linjer skulle måhända kunna vara att D. cacuminum i norr uppstått ur en
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Raggdraba ny för Skandinavien 17 hybrid mellan bergdraba och raggdraba och i söder ur
motsvarande korsning mellan bergdraba och alpdraba.
Raggdraban fridlyst
Raggdraban nämns inte på den senaste rödlistan över kärlväxter (Aronsson 1999), men kommer natur
ligtvis att tas upp där i framtiden. Arten har fridlysts i Norrbottens län genom beslut av Länsstyrelsen 1996-10-22 (Dnr 2312-11760-96). Det bör nämnas att all insamling av raggdraba på kända lokaler (Årjep Saulo, Näitatjåkkå) är att betrakta som ren skadegörelse, som kan bidraga till att arten dör ut, och att den som eventuellt finner en ny lokal bör nöja sig med att belägga lokalen med ett närbildsfotografi i ett offentligt herbarium.
Området bör undersökas grundligt
Saulo-området är ännu mycket ofullständigt under
sökt i botaniskt hänseende (Ljungstrand 1999). Fler lokaler för raggdraba kan troligen påträffas i Årjep Saulo-massivet om en mer omfattande undersökning görs. De troligaste topplokalerna är väl Näitatjåkkå (där den bör kunna återfinnas) och Ballek, men på lämpligt skiffergrus kan arten säkerligen förekomma även i vindblottor längre ned. Det är också fullt möjligt att arten kan hittas på andra högfjäll i trakten kring Årjep Saulo. Det mest sannolika massivet är väl Nuort- Saulo med Tsikkaålke, men även Muvratjåkka och Argaladeitjåkka förtjänar att undersökas. Det är mycket troligt att raggdraban även förekommer i Norge.
Tack
Jag önskar framföra ett stort tack till Reidar Elven (O), Thomas Karlsson (S) och Stefan Ericsson (UME), vilka bidragit med allehanda uppgifter från sina respektive herbarier, samt till Bengt Jonsell (Bergi- anska trädgården), utan vars projekt Flora Nordica det är osäkert om raggdraban skulle ha upptäckts.
Flora Nordica tackas även för att jag fått tillåtelse att använda illustrationer ur den kommande floran. Ett stort tack också till mina bröder Gunnar, David och Henrik som var med mig vid upptäckten och hjälpte till med letandet i augusti 1996, till Mora Aronsson, Märsta, som lämnat uppgifter och förmedlat kontakter, till Mats Nettelbladt, Bodd samt Wenche Spjelkavik och Kjell Olsen, Furulund, vilka lämnade stor hjälp i september 1996, och till Åke Svensson, Knislinge, Jan Kuylenstierna, Fjärås och Sören Svensson, Backa, vilka tillsammans med mig eftersökte raggdraba under 1997.
Citerad litteratur
Aronsson, M. (red) 1999: Rödlistade kärlväxter i Sverige.
Artfakta 1-2. Uppsala.
Arwidsson, T. 1926: Floristiska notiser från Pite lapp
mark, huvudsakligen nordvästligaste delen. Bot. Notiser [1926]: 209-226.
Arwidsson, T. 1943: Studien über die Gefässpflanzen in den Hochgebirgen der Pite Lappmark. Acta Phytogeogr.
Suec. 17.
Brochmann, C., Soltis, P. S. & Soltis, D. E. 1992: Multiple origins of the octoploid Scandinavian endemic Draba cacuminum: electrophoretic and morphological evidence Nord. J. Bot. 12: 257-272.
Ekman, E. 1917: Zur Kenntnis der nordischen Hoch- gebirgs-Drabae. K. Sv. Vet.-Akad. Handl. 57 (3).
Ekman, E. 1934: Contribution to the Draba flora of Green
land VII. Svensk Bot. Tidskr. 28: 66-83.
Elven, R. 1990: Draba cacuminum Elis. Ekman. / O.
Gjterevoll (red), Maps of distribution of Norwegian vascular plants. II. Alpine plants: 57, Map XIV. Trond
heim.
Elven, R. & Aarhus, A. 1984: A study of Draba cacumi
num (Brassicaceae). Nord. J. Bot. 4: 425^141.
Ericsson, S. 1995: Nytt om Draba i Västerbottens län.
Natur i Norr 14: 7-15.
Hellqvist, S. 1990: Släktet Draba i Västerbottens län.
Natur i Norr 9: 71-86.
Hultén, E. 1968: Flora of Alaska and neighboring terri
tories. Stanford, Calif.
Hultén, E. & Fries, M. 1986: Atlas of North European vascular plants north of the Tropic of Cancer 1-111.
Königstein.
Kulling,0. 1982: Översikt över södra Norrbottensfjällens kaledonberggrund. SGU, Uppsala.
Lid, J. & Lid, D. T. 1994: Norsk flora. 6. uppl. (utg. av Reidar Elven). Oslo.
Ljungstrand, E. 1997: Raggdraba. Fjället 42 (1): 22-25.
Ljungstrand, E. 1999: Saulo-området - ett botaniskt eldo
rado i Pite lappmark. Svensk Bot. Tidskr. 93: 1-7.
Nilsson, Ö. 1991: Nordisk fjällflora. 3. uppl. Stockholm.
Rafstedt, T. 1984: Vegetationskarta över de svenska fjällen.
Kartblad nr 8 Sulitelma (27 G). Liber Kartor. Stockholm.
Rune, O. 1950: Draba cacuminum i Sverige. Svensk Bot.
Tidskr. 44: 497-503.
Rune, O. 1999: Draba cacuminum. I M. Aronsson (red), Rödlistade kärlväxter i Sverige. Artfakta. 1: 283-284.
Uppsala.
Rpnning, O. I. 1996: Svalbards flora 3. uppl. Oslo.
Selander, S. 1942: Potentilla emarginata Pursh. i Sverige.
Bot. Notiser [1942]: 69-74.
Selander, S. 1945: Ny svensk förekomst av Potentilla emarginata Pursh. Bot. Notiser [1945]: 164—166.
Selander, S. 1946: Draba cacuminum El. Ekm. i Sverige.
1 S. Nauckhoff m fl (red), Harald Nordenson [fest
skrift]: 310-313. Stockholm.
Selander, S. 1948: Lappland. Några sommarströvtåg. Stock
holm.
Selander, S. 1950: Kärlväxtfloran i Sydvästra Lule Lapp
mark. Acta Phytogeogr. Suec. 28.
Simmons, H. G. 1906: The Vascular Plants in the Flora of Ellesmereland. Rep. Second Norwegian Arctic Exped.
”From” 1898-1902. 2. Kristiania.
18 E. Ljungstrand SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Draba subcapitata found in Pite Lappmark,
Sweden.
In August 1996, a very small population of Draba sub
capitata was found on the mountain Årjep Saulo in Pite lappmark (close to the Norwegian border in central Lap- land), Sweden. An individual of the species was collected on Näitatjåkkå in the same massif already in 1952, but was included in a collection of D. alpina. The true identity of the specimen was revealed by Reidar Elven in 1995, who, however, at first did not believe that it actually had been collected in Sweden. D. subcapitata has a nearly circum
polar, high arctic distribution: the nearest known localities are on Svalbard. This disjunction is only parallelled by Potentilla hyparctica. The question of the origin of D.
cacuminum, a Scandinavian endemic, may now be closer to its answer. D. cacuminum (8x = 64) is probably an amphi- polyploid, having originated from a crossing between D. norvegica (6x = 48) and another species. There has been some dispute about the identity of the latter, but D.
subcapitata (2x = 16) seems to be the most probable.
Previously, the most serious obstacle to D. subcapitata as a putative parent of Draba cacuminum was that it was not thought to occur in Scandinavia.
Erik Ljungstrand, Järkholmsvägen PI 614, SE-436 56 Hovås.
Arbetsgruppen för svenska växtnamn
Under denna rubrik publiceras löpande resultaten av Arbetsgruppen för Svenska Växtnamns arbete. Se Svensk Bot. Tidskr 90 [1996]: 128 för en presenta
tion av verksamheten.
Arbetsgruppens tolfte sammanträde
Vid Arbetsgruppen för Svenska Växtnamns tolfte sammanträde sanktionerades den lista över svenska namn på maskrosor som utarbetats av Hans Rydberg i nära samarbete med Arbetsgruppen. Namnen kommer att publiceras i denna tidskrift.
En reviderad lista över svenska namn på mossor har publicerats i Myr i nia. Tyvärr måste vi konstatera att en av våra huvudprinciper inte följts. Det gäller ändringar av de svenska namnen, som inte bör följa de förändringar som sker med de vetenskapliga namnen. Om motsvarande förändringar tillämpas bland kärlväxterna skulle t ex vattenklöver Meny- anthes trifoliata inte ha ändeisen klöver eftersom den inte tillhör släktet Trifolium.
Tillägg till svenska namn på lavar Arthonia zwackhii - frostfläck Buellia violaceofusca - blyertslav Caloplaca proteus - härjedalslav
Cheiromycina flabellifonnis - solfjäderlav Lecidea botryosa - vedskivlav
Pannaria confusa - forsgytterlav P. mediterranea - olivbrun gytterlav Pertusaria multipuncta - violettgrå porlav Rinoclina castanomela - forskrimmerlav Sarcogyne - skifferlavar
S. distinguenda - klotsporig skifferlav
blyertslav - Buellia violaceofusca forskrimmerlav - Rinoclina castanomela forsgytterlav - Pannaria confusa frostflöck - Arthonia zwackhii härjedalslav - Caloplaca proteus
klotsporig skifferlav - Sarcogyne distinguenda olivbrun gytterlav - Pannaria mediterranea skifferlavar - Sarcogyne
solfjäderlav - Cheiromycina flabellifonnis vedskivlav - Lecidea botryosa
Violettgrå porlav - Pertusaria multipuncta
Skog och träd i kulturlandskapet
Vegetationshistorien i Stenbrohult utifrån biologiska och historiska arkiv
MATTS LINDBLADH och SVEN G. NILSSON
Pollenprov från små våtmarker ger information om vegetationens sammansättning på beståndsnivå - en viktig pusselbit vid tolkning av kulturlandskapets historia, och därmed även för kulturmiljövård och naturvård. Metoden har här använts för att undersöka vegetationens utveckling kring Linnés födelsehem Råshult i sydvästra Småland. Enligt pollenanalysen etablerades boken på inägan i Råshult under tidig medeltid, och har sedan sannolikt varit vanligare på inägan än på utmarken. I historiska källor bekräftas att boken i socknen förekommit både på utmarken och inägomarken.
V
id studier av regionala förändringar i vegetationen med hjälp av pollenanalys har man främst använt prover från sjöar och större mossar.
På senare tid har man också använt prover från våtmarker av mycket mindre storlek. Man har där
med kunnat studera vegetationsförändringar av mer lokal karaktär, på beståndsnivå (Bradshaw 1988).
Sådana lokala pollenanalyser har främt utnyttjats för studier i skogshistoria (Bradshaw & Hannon 1992, Segerström m fl 1994, Björkman 1996).
Vi vill här visa att metoden också har mycket att bidra vid tolkning av kulturlandskapets historia, och därmed även för kulturmiljö samt naturvård. Vi stu
derade vegetationens utveckling vid Råshult, Linnés födelsehem nära Älmhult i sydvästra Småland. Tre lagerföljder analyserades från små våtmarker: en belägen på inägomark och två på forna utmarker.
Förutom en allmän beskrivning av vegetationsut- vecklingen ger resultaten anledning att ompröva vissa traditionella uppfattningar. Vi ifrågasätter bl a schablonbilden av utmarken som i det närmaste trädlös samt synen på boken som främst ett utmarks- träd. De i torven bevarade pollenkornen visar även hur diversiteten hos kärlväxtfloran förändrats sedan människan öppnade upp skogen för ungefär 1 000 år sedan.
Undersökning och analys
Studien bygger på pollenanalys av tre lagerföljder från Stenbrohults socken. En vardera från Råshults inägomark och utmark, samt en från den angränsande fastighetens, Djäknabygd, utmark (se karta). Båda gårdarna har varit kyrkans mark sedan lång tid till
baka.
Ett antal nivåer i varje lagerföljd ålderbestämdes med hjälp av Kol 14. Kol 14-åldrarna kalibrerades till kalenderår (Stuvier & Kra 1986).
Resultaten från pollenanalysen jämfördes med historiska dokument och kartmaterial från området.
Det historiska kartmaterialet består främst av två storskaliga lantmäterikartor med tillhörande text
beskrivning: Laga skifteskartan från Råshult år 1841 och en geografisk avmätning år 1696 från Djäkna
bygd.
Slutligen gjordes gjordes en ”rarefaction analysis”
(Birks och Line 1992) för de tre provlokalerna.
Denna analys resulterar i en uppskattning av det antal pollentaxa som hade hittats vid varje nivå (tidpunkt) om man alltid hade räknat samma antal pollen. Värdena kan användas som ett grovt mått på den floristiska diversiteten, dvs mångfalden av kärl
växter.
20 M. Lindbladh & S. G. Nilsson SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999)
^ - Provtagningslokal
■ “ ■ - Fastighetsgräns
norra utmark
Djäknabygds in äga
Råshults södra utmark
Karta över Råshults och Djäknabygds inägor och utmarker. Förutom den norra landsvägen, som är av senare datum, baseras kartan på information från Laga skiftet år 1841 och en geografisk avmätning år 1696.
Map of the investigated area near Stenbrohult, 45 km SVF of Växjö, Sweden, based on surveys dating from 1841 and 1696. - indga = infield; utmark = outland; ^ sampled locality.
