I lagren från omkring år 1000 blir människans på
verkan på landskapet tydligare, särskilt på inägo- marken. Andelen pollen från örter, gräs och ris ökar, en följd av att skogen då öppnades upp. Indikatorer för antropogen påverkan blev allt vanligare vid denna tid, t ex sädesslag ”Cerealia-pollen”, svartkämpar Plantago lanceolata, ängsyra/bergsyra Rumex ace- tosa/acetosella och ljung. Även trädfloran föränd
rades: lind och ek minskade både på in- och utmark.
På inägomarken kan minskningen av dessa trädslag delvis vara förknippad med hamling: ett hamlat träd producerar färre pollen. Den sentida sydliga invandra
ren boken etablerades på allvar efter år 1000, främst på inägomarken. På utmarken uppträdde den sentida invandraren från norr, granen, om än i mycket blyg
sam omfattning till att börja med.
Resultaten överensstämmer i stort med arkeo
logiska rön. Larsson (1975) anger tidig medeltid som en tid för kolonisation av de beskogade gräns
trakterna i södra Småland.
1800
-kulturlandskap
En kraftig ökning av risväxter, främst ljung, på inägomarken signalerar att marken hävdades allt intensivare från 1600-talet och framåt. I lagren från 1800-talet är andelen pollen från ljung i inägomarken mycket högt, som mest närmare 40 %. För att ute
sluta att dessa pollen kommit från ljung som växte i själva kärret gjordes en makrofossilanalys på de nivåer som innehöll mest ljungpollen. Inga bladdelar eller frön från ljung kunde hittas, men väl delar från andra växter, t ex björk och vitmossor (G. Hannon, muntl). Ljungpollen anses vara en antropogen indi
kator på betesdrift (Behre 1981) och slåtterbruk (Gaillard m fl 1992). Under 1700- och 1800-talen hade Stenbrohult socken en väldokumenterad be
folkningsökning (Nilsson &Rundlöf 1996). Mycket talar för att den stora andelen ljungpollen indikerar att marken i omgivningarna utarmats till följd av ett allt intensivare bruk av ett växande antal inne
vånare.
På utmarkerna påvisades ingen motsvarande ök
ning av risen, men andelen örter och gräs ökade något från 1600-talet och framåt. Barrträden var nu vanliga, vegetationen på utmarkerna bestod runt år 1800 till ungefär 3/4 av gran och tall. Även denna förändring var sannolikt en följd av människans förehavanden. På utmarkerna medförde en ökad mängd tamboskap samt svedjning, vilken var som mest intensiv i Småland under 1800-talet (Larsson 1980), att lövträden missgynnades till förmån för barrträden. Nötkreatur, vilka dominerade bland tam
djuren, betar särskilt gärna lind och orsakade troligen lindens dramatiska minskning (Nilsson 1997).
Enligt diagrammet från Råshult inägomark fanns det barrträd även i detta område. Dessa har troligen ej vuxit i själva inägan. Linné (1751) skriver att tall, gran och en Juniperus communis inte tolererades på ängarna i Stenbrohult. Förekomsten av pollen från gran och tall är istället sannolikt ett resultat av ökat
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Skog och träd i Stenbrohult 27 polleninflöde från utmarken när inägan öppnades
upp. Pollenkornen från just tall och gran är utrustade med luftsäckar för att underlätta transport över läng
re sträckor; särskilt tallens pollen är osedvanligt dugligt på detta.
Boken, i inägan eller på utmarken?
Boken och dess historia i Råshult är av särskilt intresse. Riksantikvarieämbetet och den regionala kulturmiljövården gör för närvarande en storsats
ning i Råshult i ett försök att återskapa det tidiga 1700-talets kulturlandskap. 1 samband med detta diskuteras bokens förekomst på slåtterängarna. Boken har traditionellt uppfattats som ett typiskt utmarks- träd (bl a Campbell 1928, Lindquist 1931, Emanuels- son m fl 1985; en översikt ges i Björkman 1998a), och i förslaget till skötelplan för Råshult slogs det fast att ”... bok, ek och barrträd inte hör hemma i inägomarken” (Tollin 1993). Att boken inte fanns på inägorna måste emellertid ifrågasättas (Sjöbeck
1927, Nilsson 1994, Brunet 1995).
1 Råshult har diskussionen särskilt gällt det bok
bestånd som omger provtagningsplatsen, dvs strax söder om den nuvarande gränsen mellan ängar och betesmark. På dessa bokar finns flera lavarter som enligt Fritz & Larsson (1997) är beroende av lång skoglig kontinuitet: liten lundlav Bacidiaphacodes, rosa lundlav B. rosella, kortskaftad parasitspik Sphinc- trina turbinata, havstulpanlav Thelotrema lepadi- num och lunglav Lobaria pulmonaria (Nilsson m fl
1994).
Även på Djäknabygds inägomark, i ett flerhundra- årigt bestånd med bokar, finns lavar som visar på lång kontinuitet av gammelträd: Orangepudrad klotter
lav Opegrapha ochrocheila, rosa lundlav (på två bokar, funnen efter Nilsson m fl. 1994), kortskaftad parasitspik, havstulpanlav, bokkantlav Lecanora glabrata, bokvårtlav Pyrenula nitida och lunglav. 1 denna bokbacke har även många sällsynta skalbaggar påträffats (Nilsson & Rundlöf 1996).
Många av dessa lavar och skalbaggar är rödlistade och beroende av gamla träd, gärna i halvöppna lägen. Att dessa trädberoende arter kunnat överleva här tolkades av Nilsson m fl (1994) som ett tecken på att kulturlandskapet haft vissa likheter med den urskog som en gång täckte regionen.
Pollenanalysen ger besked om boken
Regionala pollenanalyser visar att bokskogen för ungefär 1 500 år sedan hade nått norra Skåne (Björk
man 1996, 1998a). En lokal analys i Siggaboda, ca
30 km sydost om Råshult, avslöjar att boken kom dit ca 600 år senare (Björkman & Bradshaw 1996, Björk
man 1998b). I Råshult etablerade sig boken på allvar under 1200-talet, och då främst på inägomarken!
Där fanns boken kvar under resten av årtusendet, inte som det dominerande trädslaget, men som ett tydligt inslag. På utmarkerna verkar boken ha varit mindre vanlig, vilket inte utesluter att den förekom
mit i socknen. I en nyligen utförd och ännu inte publicerad pollenanalys på Råshults södra utmark (Se karta), tycks boken förekomma i något högre grad jämfört med de andra utmarkerna.
De historiska källorna berättar
Förekomst av bok på utmarken nämns i historiska källor. Bok utsynades i Råshults skog (dvs utmark) i början av 1700-talet. På hösttinget 1706 anteckna
des: ”Det berättar Nämbdemannen Bengt i Hers- bäch at uppå Raåshults skog finnas 60 forntoppa och till widare bärande aldeles odugel Bokar ...” (Allbo dombok, höstting 1706: § 244). Uppgiften att träden var ”forntoppa”, alltså hade död topp, visar att det rörde sig om gamla träd. Ansökan om att få hugga ned träden beviljades.
Från Stenbrohults prästgård finns också belägg för att gamla bokar fanns på utmarken 1696, då ett område beskrevs som ” En hage för två hästar af eke, boke och rijsböke bevuksen.” (Nilsson & Rundlöf 1996). I Stenbrohults socken i övrigt fanns det för ca 300 år sedan några större utmarksbokskogar, som dock inte finns kvar idag, men flertalet gårdar sak
nade utmarksbokskog (Nilsson & Rundlöf 1996).
I domböckerna finns även belägg för förekomst av gamla bokar på inägomarken i Råshult för 290 år sedan. På sommartinget 1707 noterades: ”Dät berätta Nämdemännen Jöns i Arnanäs och Johan i Bängts- torp att uti Råshults giärde finnas i en rödsel 10 st:
forntoppa Risekar och 10 risbokar till widare bärande alldeles odugel., altså förordnas bem:te Nämdemän mäd Skogvaktaren däm att utsyna observerades plan
teringen.” (Allbo dombok, sommarting 1707: § 52).
Enligt lag var man skyldig att för varje nedhuggen bok och ek plantera två nya, samt att skydda dessa från betesdjur (Eliasson och Hamilton, i tryck).
Att bok även växte på inägomarken på andra gårdar i trakten visar en uppgift från fem närliggande gårdar i samband med ekinventeringen 1791 (Per Eliasson, i brev): ”Befinnes äfven på högderna ganska mycket smådt topfornadt Eke, som med boke, björke, och granne är blandat.” Anmärkningen gäller inäga.
28 M. Lindbladh & S. G. Nilsson SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Enligt Mårten Aronsson (muntl) kallar bönderna
i östra Småland hamlade ädellövträd för ”granne”.
Bok på inägomark fanns inte enbart i Småland, utan förekom även i Skåne och Halland (Brunet 1995).
Den bokskog som idag finns kvar i Halland växer dock i huvudsak på forna utmarker (Fritz & Larsson 1996), medan utmarksbokskogarna i Småland i stor utsträckning har avverkats (Wibeck 1909).
Den skoglösa utmarken?
Andelen trädpollen är kontinuerligt högt på alla tre lokalerna i lagren ända fram till tidig medeltid, den tidpunkt då Råshult inägomark öppnades upp. På denna lokal minskade därefter inflödet av trädpollen gradvis, för att på 1800-talet motsvara ca 70 % eller mindre av alla pollen. På utmarkslokalerna minskar däremot aldrig trädpollenandelen på motsvarande sätt även om andelen ”örter och gräs” ökar något.
Det mest närliggande vore att tolka de kontinuer
ligt höga trädpollenvärdena på utmarkslokalerna som ett tecken på att den täta skogen aldrig öppnades upp.
Denna slutsats kontrasterar starkt mot den gängse uppfattningen om 1700- och 1800-talens öppna, hårt utnyttjade och ekologiskt utarmade utmarksskogar (Campbell 1928, Sjöbeck 1931. Malmström 1939, Kardel 1 1979).
Våra resultat kan möjligen också tolkas som en följd av att en öppen skog släpper in mycket ljus som tillåter de kvarvarande träden att blomma och pro
ducera rikligt med pollen. Fältskiktet kan dessutom genom ett högt betestryck hindras från att blomma och producera pollen. Vi anser dock att en mycket öppen, hårt betad barrskog skulle ha lämnat tydligare spår i profilen, med t ex större förändringar i andelen träd, ris, örter och gräs. Öppnandet av Råshult inägo
mark syns såpass tydligt i pollendiagrammet att en mycket gles utmarksskog också borde gå att identi
fiera. 1 andra undersökningar där lokala pollenan
alyser använts är öppnandet av trädskiktet lätt att identifiera (Björkman 1996, Karlsson 1996). Vidare är avsaknaden av ljusberoende arter i pollendiagram
men från utmarken vid denna tid anmärkningsvärd.
Nästan inga pollen påträffades från ljung och en, arter som är motståndskraftiga mot bete och båda anses vara typiska för utmarken. Sjöbeck (1927) skriver: ”Där ljung, enris, vildtimjan, Ajuga och sten fanns i överflöd, där rådde utmarken”.
Vi vill varna för en alltför stereotyp bild av den historiska utmarksskogen. De flesta historiska be
skrivningar gäller 1800-talet, och till en viss del 1700- talet. Under dessa århundraden var befolkningstill
växten och trycket på marken som störst, men denna
tid är inte representativ ur ett längre tidsperspektiv (Nilsson 1997a). Vidare kan informationen från lant
mäterikartor o dyl vara missledande genom att de uteslutande beskriver skogen ur ett ekonomiskt pers
pektiv. De saknar som regel information gällande förekommande arter eller skogens struktur.
Variationen mellan regioner måste också ha varit stor. Många av skrifterna angående utmarksskog bygger på studier från Halland (Malmström 1939) eller Skåne (Campbell 1928, Sjöbeck 1931,Emanu- elsson m fl 1985). Det är inte omöjligt att det mindre bördiga och ej så tätbefolkade, men för Sydsverige areellt mer representativa Småland, genomgick en annan utveckling (se också t ex Larsson 1989).
Vi anser att utmarkerna i Råshult och Djäkna- bygd har haft ett kontinuerligt trädskikt de senaste årtusendena, men att artsammansättningen och stor
leken på virkesförrådet har varierat. Under 1700- och 1800-talet var sannolikt timmerskogen ej så vanlig. Trädskiktet bestod kanske i huvudsak av ungskog på svedjemark med enstaka spridda ekar och bokar; med all sannolikhet en skog med ett lågt ekonomiskt virkesvärde.
Förändringar i florans mångfald
Att det troligen finns ett samband mellan graden av mänsklig påverkan och graden av diversitet inom floran har uppmärksammats i många sammanhang (bl a Peglar 1993, Odgaard 1994). De värden vi erhållit på lloristisk diversitet visar på intressanta skillnader mellan inägo- och utmark. På alla tre lokalerna ökade diversiteten gradvis, men långsamt, fram till ungefär år 1200. Därefter ökade den drama
tiskt på Råshults inägomark, och låg sedan på en kontinuerligt hög nivå fram till ungefär år 1900.
Någon motsvarande utveckling skedde ej på ut
markslokalerna.
Ökningen i diversitet beror med all sannolikhet på ökad mänsklig aktivitet, särskilt på inägomarken.
Det medeltida jordbrukssystemet skapade en inäga med en mosaik av olika brukningsformer såsom ängar, åkrar, hagar, hamlade träd m m. För Råshult inägomark har värdet för diversiteten under 1900- talet sjunkit till samma nivå som utmarkslokalerna.
Detta hänger sannolikt samman med att det traditio
nella jordbrukssystemet övergavs i början av seklet.
Den totala diversiteten minskade sannolikt redan under 1800-talet (Nilsson 1997a).
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Skog och träd i Stenbrohult 29
--- Råshult inäga --- Råshult utmark
- - Djäknabygd utmark
1 I 1 r T—|—i—l—i—r
Årf.Kr./e.Kr.
Floristiska diversiteten, dvs mångfalden av kärlväxter, de senaste årtusendena. Diagrammet visar det antal pollentaxa som man beräknar skulle ha hittats vid varje nivå (tidpunkt) om man alltid hade räknat samma antal pollen.
Diversity of vascular plants given as the (calculated) number of pollen taxa that should have been found at each level (point in time) if a constant number of pollen was counted.
Naturvårdens tidsperspektiv
Naturvården i Sverige har använt den stora mång
falden i det gammaldags kulturlandskapet som mått
stock. Upphörande av detta landskaps bruknings- former under 1900-talet har därför kanaliserat mycket intresse och insatser (Larsson & Wandén 1995).
Detta trots (eller kanske tack vare?) att detta land
skap i huvudsak är en kulturskapad produkt som på intet sätt representerar ” naturliga” eller ursprungliga ekosystem.
Ett längre tidsperspektiv i naturvårdsfrågor vore önskvärt, och med detta perspektiv visar det sig att perioden av stor mänsklig påverkan i Råshult, och därmed hög mångfald av kärlväxter, varit relativt kortvarig. Lövurskogen som öppnades upp av männi
skan på 1000-talet hade funnits på platsen i minst 3 500 år. Nog borde vi även vårda de sista resterna av detta ekosystem: de träd, skalbaggar, lavar m m, som funnit en fristad i kulturlandskapets inägomark.
Tack
De historiska dokumenten har tagits fram och tolkats av Per Eliasson, finansierad av projektet SUFOR (uthålligt skogsbruk i södra Sverige). Tack till Leif Björkman för ny kronologi, till Gina Hannon för makrofossilanalysen samt till Mats Niklasson för synpunkter på manuskriptet. SJFR och SNV har finansierat projektet.
Citerad litteratur
Andersen, S. T. 1988: Changes in agricultural practices in the Holocene indicated in a pollen diagram from a small hollow in Denmark. /H. H. Birks, H. J. B. Birks, P. E.
Kaland & D. Moe (red), The Cultural Landscape. Past, Present and Future: 395-407. Cambridge.
Andersson, R. 1996: Från lind till gran på tvåtusen år - en skogshistorisk studie på Asa försökspark. Inst. för syd
svensk skogsvetenskap, examensarbete nr 2. Alnarp.
Aronsson, M., Hallingbäck. T. & Mattsson, J.-E. (red) 1995: Rödlistade växter i Sverige 1995. Uppsala.
30 M. Lindbladh & S. G. Nilsson SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Behre, K. E. 1981: The interpretation of anthropogenic
indicators in pollen diagrams. Pollen et spores 23:
225-245.
Birks, H. J. B. & Line, J. M. 1992: The use of rarefaction analysis for estimating palynological richness from Qua
ternary pollen-analytical data. The Holocene 2: 1-10.
Björkman, L. 1996: The late Holocene history of beech Fagus sylvatica and Norway spruce Picea abies at stand- scale in southern Sweden. LUNDQUA Thesis 39.
Björkman, L. 1998a: Bokens historia i södra Sverige - en litteraturöversikt. Svensk Bot. Tidskr. 91: 573-583.
Björkman, L. 1998b: Bokens och granens historia i Sigga- boda naturreservat i sydligaste Småland. Svensk Bot.
Tidskr. 92: 83-93.
Björkman, L. & Bradshaw, R. H. W. 1996: The immi
gration of Fagus sylvatica L. and Picea abies (L.) Karst, into a natural forest stand in southern Sweden during the last two thousand years. J. Biogeogr. 23: 235-244.
Björse, G., Bradshaw, R. H. W. & Michelson, D. B. 1996:
Calibration of regional pollen data to construct maps of former forest types in southern Sweden. J. Paleolimnol.
16: 67-78.
Bradshaw, R. H. W. 1988: Spatially-precise studies of forest dynamics. / B. Huntley (red), Handbook of Vege
tation Science, 7. Vegetation History: 725-751. Dor
drecht.
Bradshaw, R. H. W. & Hannon, G. 1992: Climatic change, human influence and disturbance regimes in the control of vegetation dynamics within Fiby Forest, Sweden. J.
Ecol. 80: 625-632.
Brunet, J. 1995: Sveriges bokskogar har gamla rötter.
Svensk Bot. Tidskr. 89: I 10.
Calcote, R. 1995: Pollen source area and pollen produc
tivity: Evidence from forest hollows. J. Ecol. 83: 591—
602.
Campbell, Å. 1928: Skånska bygder under förra hälften av 1700-talet. Uppsala
Eliasson, P. och Hamilton, K [i tryck]: Några linjer i den svenska skogslagstiftningen. Kungl. Skogs- och Lant- bruksakad. Tidskr.
Emanuelsson, U., Bergendorff, C., Carlsson, B., Lewan, N.
&Nordell, O. 1985: Det skånska kulturlandskapet. Lund.
Fritz, Ö. & Larsson, K. 1996: Betydelsen av skoglig kontinuitet för rödlistade lavar. En studie av halländsk bokskog. Svensk Bot. Tidskr. 90: 241-262.
Gaillard, M.-L, Birks, H. J. B., Emanuelsson, U. & Berg
lund, B. E. 1992: Modern pollen/land-use relationships as an aid in the reconstruction of past land-uses and cultural landscapes: an example from south Sweden.
Veget. Hist. Archaeobot. 1: 3-17.
Greig, J. 1982: Past and present lime woods of Europe. / S. Limbrey & M. Bell (red), Archaeological aspects of woodland ecology: 23-55. Oxford.
Kardell, L. 1979: Bondens skog. Bygd och Natur, årsbok 1979.
Karlsson, M. 1996: Vegetationshistoria för en artrik bok
skog i Halland - stabilitet eller störning? Inst. för syd
svensk skogsvetenskap, examensarbete nr 1. Alnarp.
Larsson L. J. 1980: Svedjebruket i Småland. Kronobergs- boken 1979-80. Växjö.
Larsson, L.-O. 1975: Det medeltida Värend. Kronobergs- boken 1974-75. Växjö.
Larsson, L.-O. 1989: Skogstillgång, skogsprodukter och sågar i Kronobergs län. Historiska föreningens i Krono
bergs län skriftserie 6.
Larsson, T.-B.. & Wanden, S. 1995: Mångfaldens mysterier.
Naturvårdsverket rapport 4389.
Lindbladh, M. & Bradshaw, R. H. W. 1995: The develop
ment and demise of a Medieval forest-meadow system at Linnaeus’ birthplace in southern Sweden: impli
cations for conservation and forest history. Veget. Hist.
Archaeobot. 4: 153-160.
Lindbladh, M. & Bradshaw, R. H. W. 1998: The origin of present forest composition and pattern in southern Swe
den. J. Biogeogr. 25: 463^177.
Lindquist, B. 1931: Den skandinaviska bokskogens bio
logi. Svenska Skogsvårdsfören. Tidskr. 29: 179-532.
Linné, C. von 1749: Skånska resa på höga överhetens befallning förrättad år 1749. Stockholm. - Omtryckt 1975 (red C.-O. von Sydow) som: Cart Linnaeus skånska resa år 1749. Stockholm.
Malmström, C. 1939: Hallands skogar under de senaste 300 åren. Medd. Statens Skogsförsöksanstalt 31: 171-300.
Nilsson, S. G. 1979: Density and species richness of some forest bird communities in South Sweden. Oikos 33:
392-401.
Nilsson, S. G. 1994: Lövträden i Stenbrohult. Stenbrohult i forntid och nutid 18: 10-16.
Nilsson, S. G. 1996: Gammelträd och grova döda träd i ålderdomliga kulturlandskap. Kulturmiljövård 1995 (5/6):
77-85.
Nilsson. S. G. 1997a: Biologisk mångfald under tusen år i det sydsvenska kulturlandskapet. Svensk Bot. Tidskr.
91: 85-101.
Nilsson, S. G. 1997b: Forests in the Temperate-boreal Transition - Natural and man-made features. Ecol. Bull.
46: 61-71.
Nilsson, S. G., Arup, U., Baranowski, R. & Ekman, S.
1994: Trädbundna lavar och skalbaggar i ålderdomliga kulturlandskap. Svensk Bot. Tidskr 88: 1-12.
Nilsson, S. G. & Rundlöf, U 1996: Natur och kultur i Stenbrohult. Naturskyddsföreningen i Kronobergs län.
Odgaard, B. V. 1994: The Holocene vegetation history of northern West Jutland, Denmark. Op. Bot. 123.
Peglar, S. M. 1993: Mid- and late-Holocene vegetation history of Quidenham Mere, Norfolk, UK, interpreted using recurrent groups of taxa. Vegetal. Hist. Archaeobot.
2: 15-28.
Persson, A. 1995: Dokumentation av vegetationen inom kyrkoreservatet Råshult-Djäknabygd i Almhults kom
mun. Länsstyrelsen i Kronobergs län.
Prentice, I. C. 1988: Records of vegetation in time and space: the principles of pollen analysis. I B. Huntley (red), Handbook of Vegetation Science, 7. Vegetation History: 17—42. Dordrecht.
Segerström, U., Bradshaw, R. H. W., Homberg, G. &
Bohlin, E. 1994: Disturbance history of a wet forest refuge in northern Sweden. Biol. Conserv. 68: 189-196 Sjöbeck, M. 1927: Bondskogar, deras vård och utnyttjande.
Skånska folkminnen 1927: 36—62.
Sjöbeck, M. 1931: Det äldre kulturlandskapet i Sydsverige.
Svenska Skogsvårdsför. Tidskr. 29: 45-69.
StuiverM. & Kra, R. S. 1986: Oxcal v2.15. Radiocarbon 28: 805-1030.
SVENSK BOT. TIDSKR. 93 (1999) Skog och träd i Stenbrohult 31 Sugita, S. 1994: Pollen representation of vegetation in
Quaternary sediments: Theory and method in patchy vegetation. J. Ecol. 82: 881-897.
Tollin, C. 1995: Skalbaggar och historiska landskap. Kultur
miljövård 1995 (5/6): 87-91.
Wibeck, E. 1909: Bokskogen inom Östbo och Västbo härad av Småland. Medd. Statens Skogsförsöksanstalt 6: 125-240.
Forest and trees in the cultural landscape at Sten
brohult, S Sweden - vegetation history based on biological and historical archives
This study deals with the state of the forest near Stenbro
hult (Linnaeus birthplace) in SW Småland, S Sweden, 2 000, 700, and 200 years ago. It is based on pollen analysis of three samples taken from three small wetlands situated within 2 km of each other, and demonstrates that pollen profiles from small recipients are of great value when local vegetation history is studied. Around 2000 years ago the vegetation was similar at all sites: closed forest dominated by oak Quercus, lime 7/7ia cordata and
hazel Corylus aveliana, with birch Betula and varying amounts of alder Alnus growing in the wetlands. By 1300 AD the forest had become more open. Some grass and herbs were now present, particularly in the infields. Birch had become more common everywhere. Oak, lime and hazel were still particularly frequent in the outfields. Beech Fagus sylvatica was now an important tree of the infields, and was locally present elsewhere. By 1800 AD, the forest composition had changed dramatically. Norway spruce Picea abies and Scots pine Pinus sylvestris dominated all sites, but birch was of reduced importance. Oak had become far less abundant in the outfields, but beech was about as frequent as 500 years earlier. 200 years ago the vegetation was more open in the infields, with abundant heather Calluna vulgaris, but even here the data indicate a continuity of trees. In contrast to a widely held opinion about south Swedish outfields, there is no evidence that neither the infields, nor the outfields have been totally deforested prior to felling in the recent past. On the contrary, the analyses reveal continuous high proportions of tree pollen.
Matts Lindbladh, Institutionen för sydsvensk skogsvetenskap, SLU, Box 49, SE-230 53 Alnarp.
e-post: matts, lindbladh @ ess. slu. se
Sven G. Nilsson, Ekologiska institutionen, zooekologi, Lunds universitet, Ekologihuset, SE-223 62 Lund.
e-post: sv en. nilsson@zooekol. lu. se