g
Institutionen för arkeologi och antik historia
Hallar och kulthus i södra Skandinavien under äldre järnålder: När Oden och härskaren blev grannar
Jan Erik Eriksson
Figur 1. Inuti kulthuset i Uppåkra.
Illustration: Mats Vänehem (copyright)
Kandidatuppsats 15 hp i arkeologi VT 2021 Handledare: Christoph Kilger Campus Gotland
Abstract
Eriksson, J.E. 2021. Hallar och kulthus i södra Skandinavien under äldre järnålder: När Oden och härskaren blev grannar.
Eriksson, J.E. 2021. Halls and cult houses in southern Scandinavia during early iron age: When Odin and the ruler became neighbours.
The intention of this paper is to investigate why halls and cult houses were built close together and at the same time in southern Scandinavia during the Roman Iron Age and the Migration Period and how this can be linked to the development of administrative and military power. The thesis has been divided into three parts, namely a review of archaeological and historical research, a description of three archaeological sites and analysis. This means that the theoretical starting point of the thesis is to compare research with recent years reported archaeological results. The paper focuses on the time from the Roman Iron Age to the end of the migration period, from the year 0 to 550 AD and the geographically area being studied to southern Scandinavia. The result of the study shows that leaders inspired by the Roman Empire built and took control over the halls and cult houses around the year 250 AD to legitimize and manifest their power, acquire wealth and loyalty from subjects. Archeological remains show that the Norse god Odin was worshiped in the cult house and the stability of this cult can be traced to the end of the Viking Age.
Keywords: iron age, hall, cult house, cult, Gudme, Uppåkra, Sorte Muld
Kandidatuppsats i Arkeologi 15 hp. Handledare: Christoph Kilger. Ventilerad och godkänd 2021–06–
15. © Jan Erik Eriksson
Institutionen för arkeologi och antik historia, Uppsala universitet, Campus Gotland, Cramérgatan 3, 621 67 Visby, Sweden
Tack
Ett varmt tack till min handledare Christoph Kilger för inspiration, goda råd och konstruktiv kritik i samband med framställningen av denna uppsats. Jag har haft förmånen att få hjälp med material, information och inspiration från Finn Ole Sørensen på Bornholms Museum, Lars Grundvad Museet på Sønderskov och Søren Dinhoff Universitetsmuseet i Bergen.
Utan era glada tillrop hade jag nog inte kommit fram till ett resultat. Även om jag, i
slutversionen, endast använde arkeologiska resultat från Bornholm så har vetskapen om att
flera undersökningar av nyupptäckta kulthus är på gång hjälp mig i arbetet. Ett stort tack
också till Mats Vänehem för tillåtelse att använda den copyrightskyddade bilden på
uppsatsens första sida.
Innehåll
1. Inledning... 5
1.1. Syfte och frågeställningar ... 5
1.2. Teori och metod ... 6
1.3. Avgränsningar ... 7
1.4. Tidsperioder ... 7
1.5. Nomenklatur ... 8
2. Tidigare forskning och källmaterial ... 9
2.1. Arkeologisk forskning kring järnålderns kult, hallar och kulthus ... 9
2.1.1. Bronsålderns kulthus ... 9
2.1.2. Järnålderns tempel och kulthus i Skandinavien ... 10
2.2. Historisk forskning kring järnålderns kult, hallar och kulthus ... 10
2.2.1. Härskarstrategi för användning av hall och kulthus på järnåldern ... 10
2.2.2. Hunnernas och Attilas inflytande på Skandinavien ... 11
2.2.3. Oden blir härskarens gud ... 12
3. Arkeologiskt källmaterial ... 14
3.1. Gudme på Fyn ... 14
3.2. Uppåkra vid Lund ... 16
3.3. Sorte Muld på Bornholm ... 18
4. Analys och diskussion ... 20
4.1. När byggdes första generationens kulthus och hallar i södra Skandinavien? ... 20
4.2. Av vem och varför byggdes de första kända kulthusen och hallarna under järnåldern? ... 22
4.3. Till vilken gud byggdes kulthuset och vem kontrollerade det vad gäller makt och religion? . 24 5. Slutsatser ... 27
6. Illustrationsförteckning ... 28
7. Referenser... 29
1. Inledning
Sydskandinavisk järnålder är en mångfacetterad och lång tidsperiod i förhistorien. Den tar sin början 500 f.Kr. och varar till vikingatidens slut 1000 e.Kr. En så lång tidsperiod blir med nödvändighet inte homogen och järnåldern är ett bra exempel där många olika trender och samhällsstrukturer växte fram och avlöste varandra. Endast för den senare delen, vikingatiden, finns det en del skriftliga källor som ger glimtar av historien. Ett intressant område som vi vet ganska lite om är hur människorna utövade kult och ritualer och ju längre tillbaka i järnåldern vi går desto mindre är känt. Ett samhälle som i hög grad är byggt på muntlig tradition som det skandinaviska järnålderssamhället blir dessutom ganska öppet för förändringar. Det är alltså sannolikt att den kult som beskrevs av vikingatida källor är olik den som tillämpades under de tidigare perioderna av järnåldern (Rood 2017: 26). För att få mer kunskap om detta är vi hänvisade till vad arkeologiska utgrävningarna av järnåldersbosättningar kan visa.
I de flesta samhällen har kulter och ritualer varit en viktig del av det sociala samspelet så också på järnåldern. Ett speciellt område som är omdiskuterat är var järnålderskult praktiserades och det finns åtminstone tre förslag: utomhus, i hallen och i särskilda kulthus. Teorin om kulthus var populär fram till 1960-tal då Olaf Olsen (Olsen 1966) visade att de historiska och arkeologiska tolkningar för kulthus som fanns fram till dess inte höll för en kritisk granskning.
Därefter blev forskare försiktigare att argumentera för kulthus och byggnadskategorin försvann från forskningen under lång tid. På 1990-talet rapporterade flera arkeologer fynd av byggnader från järnåldern som använts för kultändamål exempelvis från Uppåkra utanför Lund (Larsson 2019). En del av dessa byggnader är mindre hus som huvudsakligen verkar ha använts för kultutövning men man har även funnit spår av ritualer i de stora hallar som är huvudbyggnader för maktutövning. På några platser finns hall och kulthus tillsammans som centrala byggnader i en bosättning. Många frågetecken återstår fortfarande kring hur kulten utövades och vilken relation som järnålderns hallar har till de speciella kulthusen, varför de lämnar så olika spår och varför de trots allt verkar vara sällsynta i det arkeologiska materialet.
1.1. Syfte och frågeställningar
Syfte med denna uppsats är att undersöka varför hallar och kulthus byggdes tätt ihop och samtidigt i södra Skandinavien under romersk järnålder och folkvandringstid och hur detta kan kopplas till utvecklingen av den administrativa och militära makten. Analysen försöker ta reda på varför och vem som byggde de första kända kulthusen och hallarna och till vilken gud kulthuset dedikerades. I den nuvarande forskningen finns flera olika förslag till vem som dyrkades i kulthusen såsom kulten kring förfäderna (Viktor 2002: 187), asaguden Oden (Rood 2017: 161; Sundqvist 2016: 545) och hunnernas ledare Attila (Hedeager 2011: 210).
Hallens och kulthusets roll är viktig att förstå för att kunna härleda utvecklingen från stamsamhälle till centralt styrda riken som skedde under järnåldern (Carlsson 2015: 133).
Mycket forskning har studerat bronsålderns och vikingatidens kulthus snarare än de som
byggdes under den tidsperiod då utvecklingen av järnålderns kulthus började. Hittills har
forskare tenderat att koncentrera sig på frågan om kulthusen verkligen har funnits och mycken
möda har ägnats åt att definiera vad hall och kulthus var och hur de känns igen i det arkeologiska
materialet. När nu existensen av kulthus från järnåldern blivit accepterad av flertalet forskare
känns dessa frågor inte längre lika aktuella. Alltför litet uppmärksamhet har, enligt min mening,
visats frågorna om varför och till vem de första kulthusen byggdes. I denna uppsats fokuseraspå det som brukar benämnas första generationens kulthus (Jörgensen 2009: 332) som fanns på järnålderns centrala platser och som byggdes i södra Skandinavien under romersk järnålder.
Ambitionen är att för denna period kunna dra slutsatser kring hallens och kulthusets roll i sitt sociala sammanhang och vem som dyrkades där.
Flera forskare vill kombinera arkeologiska och senare textbaserade källor men kan vi verkligen dra slutsatser från de skrifter som framställdes under och efter vikingatiden om förhållandena som rådde då kulthusen uppfördes? Guden Oden beskrivs som den självklare ledarguden (Sundqvist 2016: 239) men var han det redan från början av järnåldern? Andra forskare menar att Odenkulten spreds från söder till norr under folkvandringstid och vendeltid (Rood 2017: 160) men stämmer det med arkeologiska fynd? Går identiteten för kulthusens gud eller gudar att belägga med arkeologi? Många analyser visar upp en oklar bild av kulthusens roll, hur samspelet mellan hallar och kulthus fungerade, var de fanns och hur de såg ut. Mycket av osäkerheten beror, enligt min åsikt, på att många forskare jämför situationen för en tidsperiod som sträcker sig över hela järnåldern. Det är en alldeles för lång och heterogen period för att föreställa sig att den oskrivna och på muntlig tradition baserade kultutövningen skall ha varit oförändrad.
Uppsatsens analys sker därför utifrån frågeställningarna:
Av vem och varför byggdes de första kända kulthusen och hallarna under järnåldern?
Vem kontrollerade kulthuset vad gäller makt och religion?
Till vilken gud byggdes kulthuset?
1.2. Teori och metod
Uppsatsen har delats upp i tre delar nämligen en genomgång av arkeologisk och historisk forskning, beskrivning av tre arkeologiska fyndorter samt analys där forskningsresultat jämförs med material från fyndorterna och uppsatsens forskningsfrågor besvaras. Det innebär att uppsatsens teoretiska utgångspunkt är att jämföra forskning med senare års rapporterade arkeologiska resultat.
Järnålderns dynamik och utveckling gör att mycket av forskningsresultatet beror på när i tiden olika saker inträffar. Åldersbestämning och bra tidsupplösning av de arkeologiska fynden blir därmed en fundamental del i underlaget för analys. Olika forskare har daterat fynd med hjälp av typologiska metoder, med lagerbestämning under utgrävningar och med analys av organiskt material med C14-metod. I uppsatsen har de publicerade dateringarna sammanställts och jämförts med hänsyn till en gemensam tidslinje. Ett exempel på betydelsen av bra datering är att Hedeager (2011) i sin analys lägger fram hypotesen att den nordiska kultens gud Oden var baserad på hunnerledaren Attila. Verifiering av hypotesen förutsätter att man kan visa att kulthusen där Oden dyrkades i till exempel Uppåkra kan dateras till tiden efter hunnernas krigståg i Europa och Attilas levnad annars måste den förkastas. Tidsbestämning baserad på både C14-datering och typologisk datering av arkeologiska fynd blir alltså en viktig del i uppsatsens analys.
För att kunna uppfylla uppsatsens syfte att ge en förståelse kring var, hur och varför
kulthusen byggdes samt för hallens och kulthusets roll och samspel i samhället har tre
arkeologiskt utgrävda fyndplatser valts ut att närmare undersöka: Gudme på Fyn, Uppåkra i
Skåne och Sorte Muld på Bornholm. Platserna är väldokumenterade i den arkeologiska
forskningslitteraturen och kan studeras med avseende på lokalitet, datering, kända fynd,
samband mellan kulthus och hall och hur de utvecklades. Givetvis blir åsikterna och tolkningar
från de arkeologer som arbetat på platserna viktiga men också direkta jämförelser mellan de
olika platsernas läge, storlek, fyndmaterial och aktiviteter. Det finns förutom dessa tre välkända
arkeologiska fyndorter även flera nyupptäckta platser under senare år som Faested öster om
Ribe på Jylland (Grundvad et al. 2019: 21–29) och Ose i Ørsta norr om Bergen i Norge (Dinhoff
2020: 1) med liknande arkeologiska fynd av kulthusbyggnader och dessa kan troligen, när
fynden analyserats närmare och vi vet mer om dem, bidra till mer kunskap. De nya fynden
understryker att det inte enbart är de välkända och undersökta fyndorterna som bidrar till ny kunskap utan att det tillkommer flera viktiga platser. I denna uppsats har jag dock valt att närmare undersöka de mest välkända och bäst dokumenterade sydskandinaviska fyndorterna Gudme, Uppåkra och Sorte Muld just för att kunskapen om dessa är tillgänglig.
För att kunna analysera uppsatsens forskningsfrågor måste också järnålderskulten beskrivas. Olika författare har presenterat sina analyser av hur religionen utövades och dess förhållande till militär och administrativ makt. För denna uppsats har tre författare valts ut för att representera samspelet mellan den religionshistoriska och arkeologiska forskningen för järnåldern under de senaste åren, nämligen Olof Sundqvist (2016), Lotte Hedeager (2011) och Joshua Rood (2017). Alla tre författarna baserar sin forskning i första hand på textuell analys av skrifter från vikingatid och medeltid men använder sig även i olika grad av arkeologiska och onomastiska analyser. De valda forskarna utgår alltså från ett flertal olika källor där både historiskt, arkeologiskt och namnbaserat underlag används. Författarnas slutsatser kring forskningsfrågor har granskats och problematiserats med hänsyn till det arkeologiska grundmaterialet.
1.3. Avgränsningar
Uppsatsen fokuserar på tiden från romersk järnålder till folkvandringstidens slut det vill säga från år 0 till 550 e.Kr. och det geografiskt avgränsade området som studeras till södra Skandinavien. Anledningen till en tidsmässig och geografisk avgränsning är att undvika alltför stora variationer i traditionerna kring kult och kultutövning som kan påverka jämförelsen av arkeologiskt fyndmaterial.
En konsekvens av den här avgränsningen är att platserna inte är hämtade från hela Skandinavien utan enbart från södra Sverige och östra Danmark, det område som senare kom att bilda det danska kungadömet. Avgränsningen gör att forskningens slutsatser inte är säkert representativa för alla järnålderns kulthus och hallar i Skandinavien men förhoppningen är att de ger en bättre förståelse för hur fenomenet kulthus uppstod för att i en eventuellt modifierad form utvecklas och spridas till andra områden.
1.4. Tidsperioder
Indelning av järnåldern i tidsperioder har av tradition gjorts olika i svensk, dansk och europeisk forskning. I denna uppsats är indelningen enligt nedan använd (Herschend 2009: 7–8).
Äldre Järnålder 500 f.Kr.–375 e.Kr.
Förromersk järnålder 500 f.Kr.–0 Romersk järnålder 0–375 e.Kr.
Yngre järnålder 375–750 e.Kr.
Folkvandringstid 375–550 e.Kr.
Vendeltid 550–750 e.Kr.
Vikingatid 750–1000 e.Kr.
1.5. Nomenklatur
Det finns i litteraturen beskrivet två typer av ceremoniella byggnader under järnåldern. Först
och kanske främst finns den multifunktionella hallen som ofta består av ett stort långhus
uppförd som centralbyggnad i en bosättning och ofta ansedd som centrum för områdets
aristokrati eller härskare. I anslutning till hallen finns ibland mindre men inte mindre ståtliga
byggnader som de flesta forskare anser har mer renodlat kultiska funktioner och benämns i
litteraturen tempel, kultbyggnad, kulthus eller hof. I denna uppsats kommer jag att benämna
hustyperna hall respektive kulthus.
2. Tidigare forskning och källmaterial
2.1. Arkeologisk forskning kring järnålderns kult, hallar och kulthus
Kulthusens existens har debatterats över lång tid och diskuteras kort nedan. Spåren av föregångarna till järnålderns kulthus från bronsåldern är betydelsefulla för att få förståelse för kultens utveckling och här finns en del forskning som baseras på arkeologiska fynd. Under förromersk och romersk järnålder började man bygga hus och gårdar i byar som inrymdes inom omgivande staket eller jordvallar. I byarna syns en successiv övergång till att något eller några hus växer och blir dominerande hallbyggnader med början i förromersk järnålder men alltmer tydligt under järnålderns gång vilket speglar den sociala utvecklingen mot ett mer aristokratiskt och toppstyrt samhälle (Herschend 2009: 201, 377).
2.1.1. Bronsålderns kulthus
Bronsålderns kulthus har studerats av flera forskare. Göran Burenhult konstaterar att vi vet väldigt lite om bronsålderns kult och religiösa riter och om de utfördes utomhus eller i speciella byggnader (Burenhult 1999: 85). Han visar som exempel på Tofta högar i Hov socken på Bjärehalvön där gravhögar, stenmurar och rester av det som kan vara husgrunder ligger tätt tillsammans och tolkar det som ett ceremoniområde använt för stora sociala aktiviteter med religiös karaktär (Burenhult 1999: 89). Helena Viktor har i sin avhandling (Viktor 2002) studerat kulthus i Skandinavien under bronsåldern. Hon konstaterar att det inte finns någon allmänt accepterad definition av bronsålderns kulthus och gör en egen pragmatisk tolkning baserat på att kulthus är en husliknande konstruktion, inte för vanligt boende eller annan profan funktion utan för användning i ett sakralt sammanhang. Byggnadsmaterial, lokalisering och riktning avviker från profana hus, normala boplatsfynd saknas och kulthusen finns ofta i anslutning till gravar eller platser med starkt rituell karaktär (Viktor 2002: 65). Utgående från denna tolkning har Viktor funnit 84 kulthus i Sverige för den studerade tidsperioden varav 63 stengrundshus och 21 stolphus. Stengrundshusen dateras till äldre bronsålder medan stolphusen i huvudsak uppfördes under yngre bronsåldern och förromersk järnålder (Viktor 2002: 147).
Båda typerna av kulthus ligger i anslutning till stensättningar eller andra gravkonstruktioner men stolphusen flyttar med tiden längre bort från gravarna och har endast en markering, till exempel en öppen vägg, riktad mot gravar eller gravhögar (Viktor 2002:146).
Sammanfattningsvis menar Viktor att kulten och kulthuset ändras under bronsåldern och senare förromersk järnålder från en kollektiv utåtriktad manifestation av samhällets förfäder till ett mer inåtvänt förhållningssätt där enskilda individer blir viktigare (Viktor 2002: 187). Kulthus av stolphustyp är kända från södra Skandinavien, de ligger ofta i rika bronsåldersbygder och ofta intill vattenvägar som till exempel kulthuset vid Fosie utanför Malmö som daterats via keramikfynd till 560 ± 150 f.Kr. (Viktor 2002: 144).
Viktors tolkning av det arkeologiska materialet för bestämning av kulthus har kritiserats för att den som en parameter innehåller frånvaro av artefakter (Mattes 2008: 310). Julia Mattes föreslår som alternativ en indikatormodell där endast upphittade fynd används för att fastställa att det rör sig om hus för kultisk verksamhet. Sådana fynd utgörs av byggnadsstrukturer som skapar ett slutet rum eller område med offerfynd i stolphål eller under golv, eldstäder, offergropar, ben efter djur och människor, rester efter stora måltider och rituella föremål.
Sådana byggnader har ofta ett område runt byggnaden som också har spår efter rituella
aktiviteter och ligger i ett omgivande landskap nära eller med klara topografiska kontakter med
gravar eller gravfält (Mattes 2008: 312). Mattes definition leder till ett stort antal möjliga
kulthus och ett något färre antal av byggnader som hon anser säkert kan tolkas som kulthus från
bronsåldern. Dessa kulthus finns i Mälardalen, Östergötland, Göteborg, Skåne och östra Danmark (Mattes 2008: 273).
2.1.2. Järnålderns tempel och kulthus i Skandinavien
Det finns, över tid, flera diskuterade teorier angående var den fornnordiska kultens utövades i södra Skandinavien. Många forskare hävdar, bland annat med stöd av äldre romerska skrifter från Tacitus år 98 e.Kr., att den ursprungliga kulten utfördes i det fria, vid sjöar och lundar (Kaliff & Mattes 2017: 18). Adam av Bremens beskrivning, från medeltidens första del, av templet i Gamla Uppsala är en av flera historiska källor som använts för att hävda att kult under järnåldern även utövades inomhus (Alkarp 1997: 155; Gräslund 2008: 250). Källornas bristande trovärdighet och att det inte fanns övertygande arkeologiskt material för speciella kultbyggnader gjorde att denna teori avisades (Olsen 1966: 110). Däremot hittades flera mycket stora hallar, framför allt från yngre järnåldern, i Borg vid Lofoten i Norge, Gudme och Lejre i Danmark och Lunda och Gamla Uppsala i Sverige. Hallarna var stora, imponerande hus utan någon funktionell gårdsmiljö och många forskare menar att de skall ses som mångfunktionella representationsbyggnader där både den religiösa kulten och den värdsliga makten utövades (Kaliff & Mattes 2017: 22). Under 1990-talet hittades på flera platser speciella, ofta mindre, hus med arkeologiska fynd som bedömdes ha använts för religiösa ritualer och forskarna började tolka dessa som kulthus. De första upptäckta husen av detta slag var från bronsåldern och såg inte lika imponerande ut som hallarna. I Ullevi utanför Linköping, Fosie nära Malmö och Ringeby vid Norrköping fanns spår som arkeologerna tolkade som hus använda enbart för kultisk verksamhet. Efterhand framlades teorin om att den nordiska kulten utövades här (Kaliff
& Mattes 2017: 44). Även om existensen av kulthus nu är accepterad är det fortfarande för tidigt att utropa en enstaka av de tre teorierna ovan som den mest trodda eller sanna och många anser att kulthandlingar förmodligen utfördes på olika ställen under järnåldern. Kaliff och Mattes påpekar att järnålder är en 1500 år lång tidsperiod och att den nordiska förkristna religionen inte var nedskriven och utövades förmodligen olika på olika platser. Bruket av kulthandlingar har därför troligen använts olika inom olika geografiska områden och förändrats över tid (Kaliff
& Mattes 2017: 150).
2.2. Historisk forskning kring järnålderns kult, hallar och kulthus
Vi vet inte med säkerhet vilka gudar som var viktiga i den tidiga järnålderskulten. De flesta forskare antar att Oden dyrkades i södra Skandinaviens kulthus baserat på texter från sen vikingatid och medeltid där han var härskaren över gudarna. Man har i eller nära kulthusen funnit figurer vilka tolkas som avbilder av Oden och vapendepåer med spjut vilket var Odens kännetecken. Om Oden och övriga asar fanns i kulthusen redan under romersk järnålder har forskarna olika uppfattning om vilket kommer att framgå av genomgången nedan.
2.2.1. Härskarstrategi för användning av hall och kulthus på järnåldern
Olof Sundqvist studerar hur härskare under järnåldern använder sig av religion och riter för att förstärka sin makt. Sundqvist definierar två typer av källmaterial att analysera, direkta källor som består av arkeologiska fynd, platsnamn, texter och verser som är skrivna eller komponerade under vikingatiden som till exempel den poetiska Eddan samt indirekta källor som består av de sagor och beskrivningar som skrevs ner av personer med annan religiös bakgrund efter vikingatidens slut. Han menar att man kan tolka de direkta källorna som mer trovärdiga eftersom de kan relateras direkt till personer som levde under järnåldern och själva på något sätt upplevt kulten (Sundqvist 2016: 22).
Järnålderns härskare kan befinna sig på olika sociala nivåer och vara man eller kvinna men
enligt Sundqvist är de strategier som används för att höja sig över vanligt folk och legitimera
sin ställning likartade. Om en hövding byggde en hall eller ett kulthus på sin mark tillhörde
byggnaderna honom och gjorde därmed att de heliga platserna knöts till ledaren och hans familj (Sundqvist 2016: 170). Ledarens metoder kunde bestå av att ha en speciell relation till den mytiska världen, att anta en ledande roll i religiösa ritualer, att använda symboler eller att kontrollera den kultiska organisationen. Sundqvists generella hypotes är att härskarnas användning av religiös strategi för att skaffa sig legitimitet och politisk auktoritet kan utläsas ur användningen av hallar, kulthus och heliga platser (Sundqvist 2016: 30). I hans resonemang är också tydligt utsagt att i en krigisk ideologi som den skandinaviska är det mycket viktigt att använda mytologin som ett redskap för att skaffa makt. Även om härskarna kunde ta ut avgifter för användning och besök på de kultiska platserna så är användningen som en arena för att skaffa prestige genom att leda kulten mycket viktigare. Enligt Sundqvist fanns under järnåldern två typer av ceremoniella byggnader nämligen de multifunktionella, aristokratiska hallarna vilka temporärt användes för kultiska riter till exempel vid de stora festerna under höst- och vinter och speciella mindre kulthus som mer permanent användes för religiösa riter och ansågs vara en helig plats. Dessutom användes utomhusplatser, ofta i anslutning till kulthuset, för speciella riter som offerhögtider (Sundqvist 2016: 108).
Sundqvist utgår från att de politiska ledarna eller härskarna ägde, kontrollerade och skötte alla de tre kultiska platserna hallen, kulthuset och den heliga offerplatsen utomhus. Det som drev ledaren var ekonomiska faktorer då centralplatsens bönder betalade tribut till platsen och till den som organiserade religiösa fester. Det var emellertid inte det enda motivet utan det gav också härskaren en möjlighet att via en framträdande roll i dessa fester legitimera och förstärka sin makt till exempel via utbyte av löften och att svära trohetseder i samband med riterna. Det gav möjlighet att demonstrera makten genom att sitta på upphöjda platser, i högsätet, och titta ner på sina underordnade (Sundqvist 2016: 401). Ett annat sätt att demonstrera makt var att ge gåvor. Gåvorna innebar ett ömsesidigt utbyte av tjänster eftersom den som fick gåvan måste ge något i gengäld till exempel lojalitet gentemot ledaren. Gåvorna kunde bestå av guldföremål, ringar, broscher men också av små amuletter som guldgubbar med bilder av gudar och symboler för makt. En speciell form utgjordes av medaljonger av guld, brakteatrar, ofta med symboler för gudar, som troligen spelade en stor roll för att stadfästa härskarens auktoritet speciellt vid kulthus och kultplatser. Enligt Sundqvist ökar härskarens nyttjande av religion som medel för att nå makt när maktområdena blir större såsom vid bildningen av Sveariket (Sundqvist 2016:
545).
Härskarens roll som ledare av en hird, det vill säga en beväpnad mindre armé, är också enligt Sundqvist, knuten till kulten. Hirden bestod av fria män, ofta av hög börd, som anslöt sig till ledaren för krigsinsatser. Ledaren begärde lojalitet och krigstjänst och i gengäld fick krigaren mat, dryck, husrum och vapen. Ibland kunde ledaren ge gåvor och inbjuda till fester och religiösa ceremonier i hallen eller kulthuset (Sundqvist 2016: 525). Genom myten och kulten kring Oden kunde härskaren också lova hirden ett liv efter detta genom att de efter döden kunna samlas till ett bekvämt nytt liv som krigare i Odens hall i Valhall (Sundqvist 2016: 545).
Sundqvist utgår från källor, direkta och indirekta men av dessa kommer endast de arkeologiska från en tidig period. Kan vi verkligen dra slutsatser från de källor som framställdes under och efter vikingatid om förhållandena som rådde då kulthusen uppfördes under romersk järnålder? Oden beskrivs av Sundqvist som den självklare ledarguden men var han det redan från början av järnåldern eller utvecklades bilden av honom och härskaren som hans avbild över tid?
2.2.2. Hunnernas och Attilas inflytande på Skandinavien
Varifrån kom då de influenser som formade järnålderns syn på kult och gudar? Lotte Hedeager
är arkeolog men utgår ofta från interdisciplinära studie av myter och materialitet för den
nordiska järnålderskulten. Redan 2002 föreslog Hedeager att Gudme på Fyn i Danmark skulle
ses som en helig plats i nordisk mytologi och som en medvetet uppförd konstruktion för att
representera Asgård, asarnas hem i mytologin (Hedeager 2002: 13). Hennes huvudargument
består dels av jämförelse av landskap och byggnader som beskrivs i de nordiska gudasagorna
med de arkeologiska material man hittat runt Gudme, dels av en jämförelse av de platsnamn
som finns där. Namnet Gudme betyder enligt namnforskningen ”Gudarnas hem” (Albris 2017:
89) och i närområdet finns ett antal ortnamn såsom Gudbjerg, gudarnas berg, och Galbjerg, kultplatsens berg, som går att härleda till kult och heliga fornnordiska platser. Hennes hypotes har fått kritik (Sundqvist 2011: 66; 2016: 201) för att den förutsätter att Gudme som anlades omkring år 200 e.Kr. fortfarande skulle vara aktuell som förebild för den nordiska religion som beskrivs för vikingatiden och skrivs ner på 1100-talet på Island det vill säga 900 år senare. En beskrivning av Asgård som tydligt speglar 200-talets Gudme och som överförs via muntligt berättad tradition anses inte ha kunnat överleva i oförvanskad form utan att ändras över tid.
Hedeager ställer upp hypotesen att hunnernas expansion i Europa under folkvandringstiden hade en genomgripande påverkan för att förändra norra Europas och Skandinaviens religion.
Hennes andra hypotes är att förebilden för de nordiska gudarnas ledare, Oden, var en existerande historisk gestalt nämligen hunnernas härskare Attila som dog år 453 e.Kr.
(Hedeager 2011: 210, 228). Hon medger att båda hypoteserna är spekulativa men argumenterar för dessa genom att dels jämföra Odens egenskaper enligt de nordiska texternas beskrivning med romarnas beskrivning av Attilas som en utifrån kommande världslig ledare med makt över krig och krigsstyrkor, som en magiker som kunde ändra skepnad, hade kunskap om både fjärran händelser och om skriftspråket med runor. Den förändring i konststil som sker under folkvandringstiden till den nordiska djurornamentiken tar hon som argument för hunnernas påverkan. Den tydligaste symbolen för den tidigare romerske kejsaren, guldmedaljongen, omvandlades nu till egentillverkade brakteater som symboler för den egna styrkan och försågs med motiv från både djurornamentiken och från den nordiska gudavärlden (Hedeager 2011:
210). Hedeager drar slutsatsen att Attila förenades i nordisk mytologi med en redan existerande gud som blir Oden och att hans väldiga krigsmakt av hunner utgjorde asarna. Därmed anses den nordiska religionen ha blivit förändrad i grunden för lång tid framöver och kom att representera en stark nordisk motkraft till de segerrika kristna regimerna i södra och västra Europa (Hedeager 2011: 228).
Hypotesen om hunnernas inflytande i södra Skandinavien är kritiserad. Enligt Näsman (Näsman 2009: 111) baseras Hedeagers slutsatser på alltför osäkra och okritiskt granskade romerska och medeltida textkällor. Däremot anser han att krigsherrar och legosoldater från Skandinavien kan ha deltagit i hunnerkrigen och återvänt till sina hemländer som hunnernas allierade. De arkeologiska fynd som visar djurornamentik och som Hedeager anser ha hunniskt ursprung menar Näsman vara ett arv från romarriket under den tidigare romerska järnåldern (Näsman 2009: 113).
Hedeagers hypoteser sporrar ju onekligen diskussionen men visar verkligen det arkeologiska materialet på stora förändringar av kulten under folkvandringstiden? Kan vi spåra hunnernas närvaro i fynd från den tiden? Om hunnerna gjorde sig till herrar över södra Skandinavien så borde det synas på flera sätt till exempel i hur hallar och kulthus ändras. De spår av religiösa och andra riter som syns vid hallar och kulthus borde därmed ha väsentligt ändrats under folkvandringstid om Hedeagers hypoteser stämmer. Är tidsperspektivet rätt så att det sker tydliga förändringarna inom kultens område under eller strax efter Attilas levnad det vill säga under perioden 450–500 e.Kr.?
2.2.3. Oden blir härskarens gud
När byarnas dominerande byggnaderna växer under förromersk järnålder så speglar det den
sociala utvecklingen mot ett mer aristokratiskt samhälle (Herschend 2009: 201, 377). Joshua
Rood har i sin avhandling (Rood 2017) studerat hur elitkrigarmiljön utvecklades i Norden
tillsammans med kulten runt guden Oden under perioden romersk järnålder till vikingatid. Hans
utgångspunkt är att de ritualer, myter, symboler och traditioner som ingår i en etnisk religion
som den skandinaviska måste vara en återspegling av samhället. Religionen är en källa till att
förstärka sociala och maktrelaterade hierarkier och skapande av grupp- och gemensamma
identiteter. Genom att undersöka de arkeologiska fynden från södra Skandinavien och den
textbaserade konceptuella framställningen av guden Oden i källor från vikingatid och medeltid
försöker han förklara framväxten av en religiös ideologi för järnålders härskare (Rood 2017:
42). Enligt Rood överfördes politiskt och kulturellt inflytande från romerska kulturområden under romersk järnålder (Rood 2017: 21). Många skandinaviska ledare för krigsmakt tjänstgjorde tillsammans med sin hird under lång tid inom det romerska riket och vissa individer återvände till Skandinavien med både kunskap om romerska levnadssätt, rikedom och prestige (Rood 2017: 56). Inflytandet bestod alltså inte enbart av romerska handelsvaror utan även av nya ideologier som kom från direkta, personliga och intima kontakter med romarriket eller med dess romerskt influerade germanska grannar i Europa. Krigsherrarna tog med sig kulten kring Oden från de germanska områdena när de återvände och bildade en aristokrati i södra Skandinavien främst under folkvandringstid och vendeltid det vill säga från ca 400 till 700 e.Kr.
(Rood 2017: 161). Rood menar att guden Oden blev mer framträdande eftersom han förutom att vara krigets gud även hjälpte den tidiga skandinaviska aristokratin att skapa och upprätthålla auktoritet och ideologi (Rood 2017: 161). Han påpekar att synen på guden och hur han framställdes troligen var olika över tid, kulten användes av de aristokratiska ledarna för att stärka sin ställning och därför ändrades Odens attribut och egenskaper för att passa in på deras egen situation (Rood 2017: 161). Rood anser att Oden steg fram som den högste guden i Asgård och blev sedd som Allfader i den nordiska kulten på liknande sätt som krigsherrarna inom sina maktområden stärkte ledarskapet och blev huvudmän för sina nya familjer av krigsmän i hirden (Rood 2017: 161).
Roods slutsatser påminner om Sundqvist men är verkligen tidsbestämningen realistisk?
Rood menar ju att Odenkulten spreds från söder till norr under folkvandringstid och vendeltid
men stämmer det med arkeologiska fynd? Vidare ser han kulten kring Oden som enbart
relaterad till härskare medan övriga gudar som Tor, Frej och Loke är allmänhetens gudar. Går
gudens identitet att belägga med arkeologi från hallar eller kulthus?
3. Arkeologiskt källmaterial
Valet av platser att hämta arkeologiskt material från är gjort från det som benämns första generationens kultplatser. De kännetecknas av ett elitresidens där man hittat fynd som härrör från kultisk verksamhet och det finns spår av en tydlig maktstruktur manifesterad med centrala hallbyggnader (Jörgensen 2009: 332). Jörgensen inkluderade Gudme på Fyn, Uppåkra i Skåne, Sorte Muld på Bornholm och Helgö i Mälaren i denna kategori. Nu finns dessutom flera nyupptäckta platser som Faested öster om Ribe på Jylland (Grundvad et al 2019: 21–29) och Ose i Ørsta norr om Bergen i Norge (Dinhoff 2020: 1) som förmodligen kan inräknas i denna grupp. Det finns även en andra generations kultplatser men dessa anläggs flera hundra år senare under 500 och 600-talen e.Kr. där Tissö, Lejre, Järrestad och Toftegård är de mest välkända (Jörgensen 2009: 337). Här har jag valt att närmare fokusera på de tidiga, mest välkända och undersökta sydskandinaviska fyndorterna Gudme, Uppåkra och Sorte Muld.
3.1. Gudme på Fyn
Gudme ligger i ett våtlandsområde omgivet av mindre åsar på sydöstra Fyn ungefär fem km från havet. Järnålderns Gudme bestod av en centralplats, en stor gravplats Möllegårdsmarken och handelsplatsen Lundeborg som utgjorde hamn och handelsplats vid Stora bält. Väster om centralplatsen finns sjön Gudme Sø. De första guldfynden från Gudme registrerades redan 1585 och under 1800-talet var området föremål för arkeologiska undersökningar av Frederik Sehested. Han hittade nedgrävda depåer av guldföremål och undersökte gravplatsen Möllegårdsmarken, som innehåller 2300 gravar daterade från förromersk till romersk järnålder (Albris 2017: 96). På 1980-talet började de tidigaste detektorundersökningarna av Gudme, och under det följande decenniet gjordes ett ökande antal fynd (Stilborg 1997: 41). Hittills har mer än 6000 metalldetektorfynd gjorts här (Sørensen 2010: 188). En stor del av dessa är romerska mynt (ca 1000), särskilt silvermynten denarer och siliqua från 200 och 400-talen, fibulor och romerska statyer, smycken och små figurer.
På Gudme centralplats är de första spåren av byggnader ett par små hus daterade till tidsperioden 150 till 175 e.Kr. Byggnaderna verkar inte ha fungerat som bostäder, de har kraftiga vägg- och dörrstolpar men inga takbärande konstruktioner (Sørensen 2010: 194, 197).
Husen står från början ensamma mellan den då aktiva begravningsplatsen och den närliggande sjön och tolkas som byggnader avsedda för kultutövning. Ovanpå resterna från dessa hus uppfördes omkring 200 e.Kr. Gudme centrala bebyggelse som bestod av en sekvens av hallar och intilliggande mindre kulthus. På centralplatsen, med en area om ungefär 20 hektar, har man funnit mycket rika och många fynd från romersk järnålder och folkvandringstid (Thrane 1998:
249). Den stora järnåldershallen var 47x8 m och intill finns sex faser av det mindre kulthuset
(Stilborg 1997: 61). Hallen utgjorde centralplatsens mest imponerande byggnad och tolkas som
härskarens residens. Den byggdes om på 500-talet och flyttades ca 30 m åt öster och flyttades
återigen i en senare fas närmare ursprungsläget, se Figur 2. Den mindre byggnaden, kulthuset,
revs och återuppbyggdes fem gånger på samma plats och med samma grundutförande
(Jörgensen 2009: 333). Med hänsyn till läge och utförande måste hallen och det intilliggande
kulthuset ha sett monumentala ut jämfört med omkringliggande bebyggelse och utgjort en
mycket tydlig manifestation av makt och rikedom. På intilliggande områden fanns ett lappverk
av mindre bostäder separerade av våtmarker och ungefär 50 gårdar med en total befolkning på
500 individer, vilka anses ha varit underordnade och anslutna till Gudme huvudgård (Jörgensen 2009: 334).
Det finns inga spår i det arkeologiska materialet efter matlagning eller hantverk i direkt anslutning till de två stora byggnaderna. Däremot finns det ett stort antal nedgrävda silver- och guldföremål från romersk järnålder och folkvandringstid. Romerska mynt, smycken och delar av större uppsättningar av smycken liksom hacksilver, halsringar av guld och statyetter av silver ingår i fynden från hallbyggnaderna och området strax utanför. Jörgensen anser att fynden knappast kan vara borttappade föremål utan är medvetet nergrävda och deponerade. Det finns
här också kulturlager som visar på sönderslagen romersk keramik och rester efter måltider och ritualer som hållits vid hallarna (Jörgensen 2009: 334). Av mer speciella fynd finns människofiguriner gjorda av silver, delar av en romersk dörr i silver och några romerska statyer.
Delarna kom kanske till Gudme som råmaterial för att användas för den lokala silverproduktionen där (Thrane 1998: 252). Några viktiga guldföremål utgörs av fynd av brakteatrar, det vill säga utsirade medaljer en del importerade från romarriket och andra lokalt tillverkade. Den så kallade Gudme II skatten utgörs av en samling sådana guldbrakteatrar med motiv från nordisk mytologi tänkta att sitta samman i en kedja. Tillsammans med samlingen fann man även en svärdsknapp med inlägg av ädelstenen almadin vilket kan indikera att brakteaterna hör samman med vapen och makt (Thrane 1998: 253).
Den rika handels-, hantverks- och hamnplatsen intill Lundeborg vid Stora Bält utanför Gudme upptäcktes 1986 och undersöktes arkeologiskt under årliga kampanjer från 1986 till 1993 (Thomsen 1995: 35). Hamnen var samtida med Gudme centralplats och här hittades en rad mindre guldfynd av samma typ som vid centralboplatsen men också fynd som visar på skeppsfart och verksamhet för att reparera båtar. Gudme och Lundeborg uppvisar så många gemensamma drag att de måste höra till samma kontext (Thrane 1998: 250). Den politiska makt
Figur 2. Centralplatsen i Gudme. Huvudbyggnaderna är markerade med ordningssiffror Hall 1, 2 och 3. Den mindre byggnaden i söder (kulthuset) består av en sekvens av sex likadana byggnader uppförda på samma plats under lång tid (Modifierat från Jörgensen 2009: 333).
som fanns i Gudme kontrollerade och övervakade troligen verksamheten i hamnen vid Lundeborg.
Dateringen av Gudme järnåldersbosättning är gjord med hjälp av typologiska metoder för den stora mängden keramiska fynd men också med hjälp av de vapen som hittats i gravar vid Möllegårdsmarken (Stilborg 1997: 305). För datering av hallen finns några C14-dateringar och dessutom har lagerföljderna för kulthusets faser kunnat tidsbestämmas ( Lund Rasmussen et al.
1995:55). De deponerade föremålen runt kulthuset är daterade med hjälp av typologiska jämförelser även om det här är svårare att veta hur länge föremålen varit i omlopp före deponeringen. Jörgensen anser att Gudmes storhetstid varade från cirka 200 fram till slutet av 500-talet e.Kr. varefter dess betydelse minskade som rikedomscentrum. Handels- och hantverksverksamheten fortsatte dock in i vikingatiden men i mindre omfattning (Jörgensen 2009: 332). Dateringen av hall och kulthus verkar dock något osäker och kan kanske vara något senare, jag har i min sammanställning bedömt byggnationen av första hallen och kulthuset till 250 e.Kr. se sammanställning i Figur 5.
De arkeologiska fynden i Gudme visar tydligt på en rik och mäktig härskarmiljö med guldfynd och starka romerska influenser. Tecknen på kultutövning är tydliga och några av fynden indikerar vilken gud och kult. Figurerna på den ovan nämnda kedjan av brakteatrar har tolkats som direkt knuten till Oden både vad gäller bilder och de förkortade runinskrifter som finns på flera av medaljongerna (Thrane 1998: 256). Den kult som utövades i Gudme skulle därmed vara asatro och med Oden som huvudfigur.
3.2. Uppåkra vid Lund
Uppåkra ligger som centrum i ett rikt jordbrukslandskap i sydvästra Skåne nära dagens Lund.
Med sin placering på högsta punkten på den i övrigt låglänta slätten har dess centralplats ett väl synligt och imponerande läge. Platsen ligger ungefär sju kilometer från Öresund och är omgärdat av de två åarna Höje å och Sege å. Uppåkra centralplats hade under järnåldern en utsträckning av omkring fyrtio hektar och fynden visar att den användes från 100 f.Kr. till 1000 e.Kr. (Larsson 2019: 14). Några hundra meter väster och norr om centralplatsen finns spår av fyra gravar från brons- och äldre järnåldern där två fortfarande är synliga i landskapet och benämns Storehög och Lillehög. Centralplatsen var alltså redan före romersk järnålder viktigt och gravarna kan ha bidragit till platsens lokalisering (Larsson 2007: 21). Baserat på centralplatsens arkeologiska fynd kan man dra slutsatsen att Uppåkras storhetstid varade från 200 till 900-talet e.Kr. då den ersattes av Lund. Arkeologiskt intresse för Uppåkra började på 1930-talet när mänskliga skelett och keramik som daterades till 400 e.Kr. avslöjades under byggandet av en bondgård. Magnus Vifot utförde initiala undersökningar och fann då tjocka bebyggelselager och rester av ett långhus från folkvandringstiden (Larsson 2007: 12). Bland fynden fanns också stora mängder keramik, ben, järnföremål, förkolnade spannmål och bronsartiklar. Utgrävningarna avslöjade platsens utsträckning vilket gjorde Uppåkra till den största kända bosättningsplatsen från järnåldern i södra Sverige (Larsson 2007: 12). Ett nytt Uppåkra-projekt med syftet att utreda centrala platser och makt under järnåldern startades 1996 och utförde arkeologiskt arbete vid Uppåkra inklusive undersökningar med metalldetektor, geofysiska undersökningar och utgrävningar fram till 2014 (Larsson 2019: 13).
Grävningsarbetet koncentrerades till områden med stort antal metalldetektorfynd och där man
funnit artefakter som tolkades som uppenbara statusmarkörer. Här hittades bland annat
medaljonger av guld, guldhalsband, guldgubbar, glasbägare, dynor för prägling av gubbarna
och annan utrustning för metallarbeten (Larsson 2007: 17). Söder och sydväst om den
nuvarande kyrkan visade utgrävningarna en serie husrester, varav de mest anmärkningsvärda
var flera hus unika i både storlek och design. Denna serie av intilliggande byggnader har tolkats
som ett magnatkomplex bestående av en kultbyggnad och en härskares residens, se Figur 3
(Larsson 2019: 14). Hallarna, hus A och B-E i Figur 3 är uppförda i sekvens och har flyttats
och ändrats mellan husgenerationerna. Kulthuset har byggts om minst sju gånger alla med
samma layout, uppförd med vertikala plank i stavteknik, och med samma placering och storlek
av stolphålen. Inuti kulthuset finns en eller två eldstäder och fyra mycket kraftiga inre stolpar för att bära upp tak och överbyggnad. Man har också hittat spår under det första kulthuset av en tidigare byggnad av långhustyp. Lars Larsson (Larsson 2006: 150) menar att byggnaderna i Uppåkra kan ses som platsens centrum med hall och kulthus. Han argumenterar för att den
mindre av dessa byggnader är mycket speciell ur kultsynpunkt och har utgjort en symbol för en stabil, grundmurad religiös samhällsordning under mycket lång tid. Han menar att kulthusets oförändrade omfattning med högre överbyggnaden än omgivande byggnader innebär att den måste haft en speciell funktion och skiljer sig markant från den intilliggande hallen. Åtminstone tre gånger har någon av hallarna har bränts ner och efterlämnat lager av sot med människors ben i. Det visar på en osäker tid med interna och externa maktkamper men samtidigt på att kulthuset, som stått oskadat bara några meter från där hallarna brändes, har behandlats med respekt och i alla tre fallen utan att bli skadat av bränderna (Larsson 2019: 28).
Deponering av vapen och benrester är gjorda på två platser vid kulthuset och tolkas som spår av rituella fester men det finns även spår av människoben som har deponerats i samband med det övriga materialet. Typerna av vapnen täcker en lång period under yngre järnåldern och man tolkar deponeringen som en vapensamling använd i kulthuset och som troligen grävts ner i samband med en ombyggnad av detsamma (Larsson 2019: 21).
Dateringen av Uppåkra centralplats är gjord med flera serier av C14-dateringar (Larsson 2019: 16, 22, 25, 27) av växtrester som ek, plommon, sädeskorn, benrester från djur och människor. Det finns också typologisk datering av vapen i de deponier som är funna nära kulthus och hall. Den stora mängd dräktspännen som upphittats kan också typologiskt dateras.
En sammanställning av dateringar för de tidigare perioderna romersk järnålder och folkvandringstid finns i Figur 5. Uppåkras roll som administrativt maktcentrum inklusive
Figur 3.Uppåkras hallar och kulthus med rekonstruerad placering (Larsson 2019: 24).
kulthus fortsatte genom hela järnåldern fram till slutet av 900-talet e.Kr. då det näraliggande Lund etablerades som centralort för både religion och administration.
Det finns en del fynd från Uppåkra-utgrävningarna som visar på den religiösa kontexten.
De tydligaste utgörs av flera små statyetter som tolkas som avbildningar av Oden. En statyett visar en man med ett öga med en huvudbonad tolkad som Odens två korpar Hugin och Munin.
I händerna håller figuren något som är förlorat i fyndet men som troligen är spjut vilket var Odens kännetecken. En andra figur är av silver och visar en man i profil med mask för ansiktet klädd i långa kläder, en tredje visar två ormar vilket var en av Odens förklädnader. Det finns också bilder av valkyrior vilka tillhör den nordiska mytologin. Nära kulthuset har miniatyrvapen av brons hittats där spjut, hammare och svärd finns representerade vilket kan indikera flera av asarnas attribut (Larsson 2019: 32).
3.3. Sorte Muld på Bornholm
Området på Bornholms östra sida, två km från hamnen Svaneke, är känt under namnet Sorte Muld på grund av de tjocka och mörka kulturlager som finns här och är omtalat sedan lång tid för guldfynd. Utgrävning av området har genomförts i flera omgångar från 1869 till 2021. De flesta fynd är dock från ytskanning med metalldetektorer och en stor kampanj med våtsållning av de översta jordlagren, omrörda på grund av jordbruksutnyttjande.
Sorte Muld hade länge ansetts vara en speciell plats på grund av dess mörka jordlager vilket återspeglar organiska rester. År 1569 var platsen känd som "Guldagerenn" eller guldåkern av Lunds stift på grund av fynd av guldmynt, ringar och guldfoliefigurer (Price 2015: 280). Den tidigaste utgrävningen av Sorte Muld började 1869 under Emil Vedel som konstaterade att det fanns tjocka kulturskikt och hittade flera exempel på lerväggar från hus, keramik och olika djurben i de övre lagerna (Watt 2009: 17–18). Jörgensen fortsatte 1884 arbetet och grävde ut den högsta punkten i den centrala bosättningen. Han fann en kvadratisk stensättning som var 15 m lång och 9 m bred tillsammans med keramik, sländor, järnartefakter, glaspärlor och djurben (Watt 2009: 18).
Amatörarkeologer och Bornholms museum undersökte platsen 1985 visuellt och med metalldetektor och upptäckte en koncentration av guldfoliefigurer (Watt 2009: 18–19) vilket medförde en fullskalig utgrävning 1985–1987 (Jørgensen 2009: 337). Under denna period hittades mer än 2300 guldfoliefigurer, Guldgubbar, tillsammans med ett stort antal djurben och fynd från hela tidsperioden från äldre järnåldern till vikingatid. Man grävde ner i de djupaste delarna av bosättningscentret och bekräftade, med hjälp av C14-dateringar, att Sorte Muld var bebodd i slutet av förromersk järnåldern (Watt 2009: 19). Landskapets senare användning för jordbruk och bosättning har omformat topografin avsevärt och medfört att det har varit svårt att identifiera och kategorisera stratigrafiska lager av centralplatsen under utgrävningar. Sedan 1987 har därför det arkeologiska arbetet på Sorte Muld till stor del bestått av undersökning av ytlager genom våtsållning och med metalldetektering (Watt 2009, 20). Amatörarkeologer, under Bornholms Museums ledning, fokuserade först på undersökning av den centrala bosättningen med insamling av fynd och därefter på systematisk kartläggning av hela området (Watt 2009: 20). Resultaten var upptäckten av ett mycket stort antal lösfynd bland dem mynt- och guldskatter inkluderande romerska denarer och två guldsamlingar som hittats vid centrala Sorte Muld (Sørensen 2009: 135; Watt 2009: 20–21). Margrete Watt menar att de rika guldfynden visar att Sorte Muld bestod av ett hierarkiskt organiserat större område med centrum vid kulthus och residens för härskaren (Watt 2009: 26).
Vid senaste utgrävningen 2019 fann man så rester av ett hus, kulthuset, med en omgivande
palissad vid centralplatsen. Georadarmätningarna visar att palissaden har varit en del av en
innergård runt en byggnad och strax söder om denna finns spår av en större byggnad med
karaktären av en hall. Samtidigt grävde man ut och 3D dokumenterade området runt
kulthusgården vid östra palissaden. Hålen för palissaden är fyllda med brända stenar och
palissadbräderna visade sig bevarade till ett djup av 60–65 cm under markytan. I söder fanns
spår av en äldre palissad av enstaka pelare. Utgrävningen visade att palissaden hade grävts ner
genom mycket äldre bosättningsskikt från romersk järnålder med flera figurer av bockar av bränd lera, som på Bornholm vanligtvis dateras till förromersk och romerska järnålder (Nielsen 2020a: 1).
På fältet mitt i åsen intill det upptäckta kulthuset fanns det spår av bosättningar från romersk järnålder. I ett asklager fanns en liten bronshingst med upphängning, slagg av järn och brons samt fragment av deglar för gjutning. Ytterligare georadar och geomagnetiska mätningar genomfördes inom ett större område runt centrala Sorte Muld. Mätningarna visar på en mängd husdetaljer ner till ett djup av 1,5 m där man kunnat kartlägga byggnadernas utbredning, se Figur 4 (Nielsen 2020: 3). En svårighet är att det inte är möjligt att datera byggnaderna på georadarkartorna eller att bestämma vilka byggnader som är samtida.
Dateringen av Sorte Muld bygger i huvudsak på typologisk datering bland annat av mer än 900 funna fibulor eller dräktspännen. Fynden är gjorda i ytlagret runt centralplatsen och 395 av dessa kan dateras till perioden förromersk och romersk järnålder (Lund Hansen 2009: 69). Till god hjälp vid datering är också de många vapenfynden av spjut och lansspetsar som visar på en bebyggelseperiod från 100 till 600 e.Kr. (Birch Iversen 2009: 80). De många och flera hundra kilo tunga fynden av keramiska skärvor av bland annat romerskt Terra sigillata ger också goda typologiska möjligheter till datering för romersk järnålder (Garhøj Rosenberg 2009: 101).
Enligt diskussioner med Finn Ole Nielsen, Bornholms Museum, 2021-02-24, anser han att det centrala Svarte Muld utgörs av en stadshög med minst 90 cm tjocka bosättningslager med kontinuerliga bosättningsspår från senare delen av förromersk järnåldern till 700–800-talet.
Hans åsikt är att Sorte Muld centralplats och kulthuset förmodligen inte finns kvar efter år 800 e.Kr. eftersom det är få fynd daterade till vikingatid.
Offerfynden vid Sorte Muld inkluderar flera djuroffer, guld- och silverföremål, vapenoffer med 55 spjut och lansspetsar (Lund Hansen & Vennersdorf 2009: 29–33). Man har även här funnit flera brakteater som visar liknande motiv som i Gudme där Oden, Balder och Loke finns visande Balders död till följd av en pil av mistel i symbolisk form (Axboe 2009: 35). Medaljen visar tydligt att asagudarna dyrkades här.
Figur 4. Kulthus vid Sorte Muld med inhägnad gård och hallbyggnadens läge markerat. Tolkat från georadar- karta (Nielsen 2020: 6 figur 14b).
4. Analys och diskussion
En viktig del av analysen är att lägga fast om de arkeologiska fynden kan tidsbestämma när Gudme, Sorte Muld och Uppåkra var aktiva och när hallar och kulthus först byggdes. Med en gemensam tidslinje kan man sedan dra mer konkreta slutsatser om vad som inspirerade hall- och kulthusbyggarna och vilka dessa personer kan ha varit. Geografiska data ger en fingervisning om vad platserna har gemensamt och vad som skiljer dem åt. Granskning av och jämförelse mellan de historiska teorierna ovan och de arkeologiska fynden kan leda fram till slutsatser om kulthandlingar och ge ledtrådar till vilka gudar som dyrkades i kulthusen. Hall och kulthus användes för att styra både makt och kultutövning men vem hade egentligen kontrollen?
4.1. När byggdes första generationens kulthus och hallar i södra Skandinavien?
Dateringar som presenterats för hallar och kulthus i de arkeologiska rapporterna för Gudme, Uppåkra och Sorte Muld är av olika slag och genomförda under olika förhållanden. En jämförelse visar att det i bakgrundsmaterialet finns både C14-dateringar för organiskt material från utgrävningsplatserna och typologiska dateringar av serier av keramik, vapen, smycken och fibulor. Typologisk datering av de stora fyndmängder som finns på de olika orterna blir normalt något säkrare men här kan finns skillnad i om deponeringen skett direkt efter tillverkning eller om till exempel fibulor har haft en lång användnings- och cirkulationstid innan de hamnat i jordlagret där de hittats. Dateringen för Sorte Muld är osäkrare än för övriga platser eftersom den i huvudsak bygger på ytnära fynd från området runt kulthus och hall och inte som för övriga på direkta kvarlämningar från och i husen. En sammanställd, gemensam tidslinje baserad på dateringar från de studerade centralplatserna finns i Figur 5.
Det framgår av Figur 5 att de tre undersökta platserna Gudme, Uppåkra och Sorte Muld alla börjar användas betydligt tidigare än uppförandet av kulthus och hall. Det finns en stor mängd fynd som kan dateras åtminstone 100 år före uppförandet av centralplatsernas byggnader. Bebyggelsen och troligen också kultplatserna var etablerade redan omkring år 0 eller senast under första århundradet därefter. Dateringarna visar att hallarna och kulthusen i Gudme och Uppåkra byggdes under romersk järnålder. Sorte Muld har ännu svagt material när det gäller direkt datering av husen men av typologiska data att döma är boplatsen samtida med de två övriga eller möjligen något tidigare enligt de lokala arkeologernas uppfattning (Nielsen et al. 2020: 5). Kulthuset i Sorte Muld kan som tidigast dateras till omkring 100 e.Kr. Kulthusen i Gudme och Uppåkra byggs 250 e.Kr. på platser där det redan fanns spår och byggnader som relateras till kultisk verksamhet. Hallarna på de tre centralplatserna byggs alla ungefär samtidigt omkring 250 e.Kr. det vill säga i Gudme och Uppåkra väldigt nära tiden för när det första kulthusets uppfördes. Sundqvists hypotes om ledarens användning av religion för att underlätta och stärka en centralmakt (Sundqvist 2016: 17–19) styrks därmed av att byggandet av både hallar och kulthus troligen skedde samtidigt när centralplatserna etablerades. Sundqvists forskningsresultat beskriver främst vendel och vikingatid men här ser vi att motsvarande utveckling sker i södra Skandinavien betydligt tidigare.
Alla tre centralplatserna fortsatte sedan sin tillväxt och var för sina områden dominerande
åtminstone fram till sen folkvandringstid eller början av vendeltiden. Därefter tycks platsernas
Figur 5. Tidslinje med arkeologiska dateringar för Gudme, Sorte Muld och Uppåkra (egen)
öden gå isär, medan Uppåkra fortsatte som centralplats fram till Lunds anläggning strax före 1000 e.Kr. så förlorade både Gudme och Sorte Muld sina positioner långt tidigare vid eller strax före vikingatidens början. Troligen beror skillnaderna på att det pågick lokala maktkamper mellan olika härskare. Uppåkra lyckades behålla sin position även i kampen om det danska kungariket medan övriga fick se sitt inflytande och makt minska efter hand även om deras handelsplatser överlevde och användes under vikingatiden.
4.2. Av vem och varför byggdes de första kända kulthusen och hallarna under järnåldern?
Vad ledde till framväxten och utbyggnaden av platser som Gudme, Sorte Muld och Uppåkra under 200 och 300-talet e.Kr.? En del av förklaringen ligger troligen i det romerska imperiets växande intresse för de germanska områdena i norr, vilket innebar att alla de tre studerade centralplatserna expanderade kraftigt under denna tid. När kulthusen uppförs 100–250 e.Kr var fortfarande romarriket den starka makten i södra Europa. Romarna låg ömsom i krig med sina germanska grannar, till exempel under Markomannerkrigen 166–180 e.Kr. och bedrevs ömsom handel och diplomati (Storgaard 2003: 115). Med tanke på de fynd som hittats i Gudme, Uppåkra och Sorte Muld från romersk järnålder verkar kontakterna ha varit både intensiva och nära. Den mängd guld och statusföremål som hittats talar för att de som blev härskare på centralplatserna antingen var legosoldater som tjänstgjort på endera sidan i konflikterna vid limes eller varit allierade med romarriket och fått stora mängder vänskapsgåvor för att upprätthålla goda kontakter. Under 300-talet ökade mängden massproducerade romerska varor dramatiskt i södra Skandinavien, som uppenbarligen hade blivit ett område av romerskt intresse (Jörgensen 2009: 87). Många fragment av romerska varor från denna tid från området vid Rhen som glas, brons, romersk keramik och romerska mynt har hittats i Gudme, Uppåkra och Sorte Muld. Den stora mängden romerska mynt från romersk järnålder är exceptionell och tyder på elitkulturer med goda, kanske direkta, kontakter med romarriket (Horsnæs 2003: 563). Det har troligen också bedrivits handel med både germaner och romare där viktiga handelsvaror som slavar, bärnsten, skinn och läder bytt ägare men eftersom det ännu så länge enbart var fråga om någon form av byteshandel så är det svårt att förklara rikedomarna med enbart merkantila kontakter.
Förutom gåvor fick de nya härskarna troligen även insyn i den romerska livsstilen och den romerska ideologin både vad gäller krig och religion (Rood 2017: 57). Utvecklingen av en skandinavisk aristokrati och ett mer toppstyrt samhälle pågick intensivt under romersk järnålder och de nya härskarna tog förmodligen tillfället i akt att stärka sin position med hjälp av stödet från kontakterna vid limes och den nyvunna rikedomen som handeln försåg dem med.
Rikedomen kunde sedan omsättas i prestigebyggen som hall och kulthus vilket ytterligare stärkte härskarens och hans familjs position.
De tre studerade centralplatserna med hall och kulthus ligger geografiskt på likartade platser med ett rikt jordbruksområde som omland, med en hamn inom relativt kort avstånd och på ett ur prestigesynpunkt upphöjt och fördelaktigt läge. De har alltså bra placering ur strategisk, försvars- och ledarskapsmässig synpunkt men ändå nära till handelsvägar. Se jämförelse i Tabell 1. Det militära försvaret av de tre platserna ser olika ut i det arkeologiska materialet.
Både Gudme och Sorte Muld ligger relativt högt i landskapet och en eventuell angripare från
havet har därmed en nackdel. Uppåkra kompenserar sitt höjdläge genom längre avstånd till
havet och får därmed längre tid att förbereda ett försvar på lämplig plats. Vid Sorte Muld finns
spår av försvarsvallar nära hall och kulthus (Nielsen 2020; 4) och utanför Gudme hamn vid
Lundeborg finns en maritim försvarslinje (Fischer 2005: 111). Vid Uppåkra har inte
arkeologerna hittat något liknande men här finns Höje å med sina relativt lätt försvarade
vadställen på vägen från hamnen vid Lomma. Dessa resultat överensstämmer med tidigare
studier (Jörgensen 2009: 332) och påvisar således att den första generationens kulthus skapades på platser som hade goda förutsättningar för rikedom och försvar.
Från Tabell 1 framgår att centralplatsens area, kulthusens och hallarnas storlekar är tämligen olika mellan de tre platserna. Centralplatsens area har förmodligen att göra med hur mycket folk och verkstäder som fanns där och hur utspridd bebyggelsen var. Hallen i Gudme är med sina 8x47m exceptionellt stor men även Uppåkras hall får med tiden betydande dimensioner. En palissad, motsvarande den som omger kulthuset i Sorte Muld, finns endast otydliga spår av i Uppåkra och tycks helt saknas i Gudme.
Tabell 1. Jämförelse av bebyggelse i Gudme, Sorte Muld och Uppåkra (egen)
Gudme Sorte Muld Uppåkra
Aktiv tid för central
platsen 200–600 e.Kr. 100–600 e.Kr. 250–950 e.Kr.
Kortaste avstånd till landningsplats/
marschtid*
5,0 km 1,9 timmar
2,1 km 0,8 timmar
7,3 km 2,8 timmar
Höjd över havet 61 m 53 m 22 m
Storlek centralplats 20 ha (centralplatsen) 100 ha (hela
gårdskomplexet) 40 ha (centralplatsen) Försvarsverk Utanför hamnen Vallar vid kulthus och
hall
? Vadställen vid Höje å
Storlek kulthus 10 x 20 m 8 x 21 m 6,5 x 13 m
Palissad runt kulthus Nej Ja, tempelgård 28 x 42 m
Kanske (vissa spår men ej tydliga)
Storlek Hall 1 Hall 2
8 x 47 m
8 x 22 m 8 x 21 m
9 x 30 m 6 x 21 m (Hus 21)
8 x 40–50 m (Hus 22) Avstånd mellan hall och
kulthus
Mindre än 10 m Mindre än 10 m Mindre än 10 m
*Marschtiden beräknad som avstånd x 1,5 /4,0 km/h
