NUMMER 1 1982
Hur drabbar bostädernas
utformning kvinnor? Vart leder kvinnors kamp i bostadsfrågan? Bidrar boendet till olika
villkor för kvinnor och män?
Läs i nr 1 om
boende, bebyggelse och
kvinnors vardag
forskare och kvinnoforskning i Lund. Ansv utg Karen Davies.
R E D A K T I O N
Elisabet Brunnberg, Karen Da- vies, Joke Esseveld. För nr 1 har redaktionen utvidgats med Martha Ullerstam.
R E D A K T I O N S S E K R
Carina Jönsson
ADRESS
Kvinnovetenskaplig tidskrift, ö . Vallgatan 25, 22361 Lund. Tel.
046-13 74 70.
Forums systerorganisationer Göteborg: Ingrid Holmqvist\031- 13 16 70.
Stockholm: Yvonne Hirdman, 08- 7125529.
Umeå: Ingegerd Lundström, 090-1307 16.
Uppsala: Marianne Carlsson, 018-155400-1752.
N O R D I S K A K O N T A K T E R
Köpenhamn: Tinne Vammen Roskilde: Elisabeth Plum Århus: Brita Foged Oslo: Janneken 0verland Bergen: Anka Broch Due Helsingfors: Liisa Husu
Knubb-Manninen
Reykjavik: Thorunn Magnusdot- tir.
Kvinnovetenskaplig tidskrift ut- kommer med 4 nummer om året. Prenumeration för 4 nr kostar 65 skr. Stödprenumera- tioner å 100 skr eller mer är mvcket välkomna. Postgironr 8841 78-5.
Grafisk form: LeifThollander.
Vinjetter: Ewy Palm Printed in Sweden bv YVallin & Dalholm, Lund.
© Författarna och Kvinnoveten- skaplig tidskrift.
ISSN 0348-8365.
Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk-samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Universitets- och högskoleämbetet i Sverige/Lunds universitet och Sekretariatet för framtidsstudier.
DOLORES HAYDEN
Det sociala rummet, kvinnornas arbete och den socialistiska feminismen 38
MARGRIT I KENNEDY
Mot återupptäckta 'feminina' principer inom arkitektur och planering 48 Krönika 56 Recensioner 71 Våra förmödrar 76
Pennskaft 78 Vad händer? 80
Bilden sid 3: Elsa Beskow ur 'Tomtebobamen'.
Nr 1 • 1982 -Årg 3
Från redaktionen 3
MATS FRANZÉN EVA SANDSTEDT Boendets planering och vardagslivets organisering — kvinnan,
familjen och staden 6 DICK URBAN VESTBRO Kollektivhus för kvinnofrigörelse 16
LENA JARLÖV
Kvinnoperspektiv på fritidsboendet 29 BRITT LUNDBOHM REUTERSVÄRD
Dikt och bild 36
Från redaktionen
Både i dags- och fackpress förs ständigt en diskussion om bebyggelsens utformning och bostadspolitiska mål. Det är viktigt att kvinnor och kvinnors villkor ingår i denna debatt eftersom kvinnors vardag beskärs både i tid och rum på ett helt annat sätt än mäns. Hemmet är kvinnors arbetsplats — inte bara en plats för avkoppling. I hem- met består kvinnors liv av en mångfald skilda arbetsuppgifter, oftast oavlönade, ständigt återkommande och utan långvari- ga synliga resultat. Detta arbete som be- står av tvätt, matlagning, disk och inköp samt annat vårdnadsarbete går inte att tidsplanera eller rationalisera.
Vikten av en funktionell och välorgani- serad bostad har sedan länge uppmärk- sammats i svensk bostadspolitik. Trettiota- lets låga nativitet, krisen i befolkningsfrå- gan, fick svenska politiker att formulera en
bostadspolitik som skulle underlätta för ar- betarklassen att bilda familj. Hemmets Forskningsinstitut bildades för att skaffa kunskaper om hur kvinnans arbetsbörda i hemmet kunde underlättas genom bättre hushållsredskap och rationell köks- och bo- stadsplanering. Men någon medveten sats- ning på forskning om kvinnors krav på den yttre miljön har vi ännu inte sett. En del kvinnoforskare har börjat koppla samman kvinnors vardag med den byggda miljön och börjat ställa frågor av typen: Hur d r a b b a r bostadsplaneringen kvinnor? Vart leder kvinnornas kamp i bostadsfrågan? På vad sätt bidrar boendet till att upprätthålla skillnaderna mellan kvinnor och män?
Lena Jarlöv visar i sin artikel 'Kvinno-
perspektiv på fritidsboendet' att fritidshu-
set innebär skilda saker för kvinnor och
män. För män blir det 'hamnen i en hjärt-
lös värld', som ger dem möjligheter att an- vända fritiden kreativt. I sin artikel visar Lena Jarlöv också att det oftast är män som vill utvidga boendet i fritidshus.
Grannskapsplaneringen svarar inte längre mot kvinnors vardagsvillkor Det är alltså inte nog med att kvinnor säl- lan väljer var de vill bo, de har inte heller någon kontroll över närmiljöns utform- ning! Mats Franzén och Eva Sandstedt disku- terar i sin artikel ett av de planeringsideal som präglat efterkrigstidens bostadsplane- ring — 'grannskapsplaneringen'. Utgångs- punkten lör denna var enligt författarna att den hemarbetande kvinnans vardag skall underlättas. Butiker, daghem, tvättstugor etc, skulle finnas inom ett överblickbart socialt och geografiskt område — grannska- pet. Franzén och Sandstedt menar att arbe- tarklassen upptog intimfamiljen som livs- ideal. Märkligt nog sammanfaller den öka- de förvärvsfrekvensen bland kvinnor under
1970-talet med tillkomsten av de gränslösa villamattorna — helt i avsaknad av t o m det embryo av kollektivism som präglade den tidiga grannskapsplaneringen.
Fysiska lösningar på kvinnors vardagsproblem Ett annat försök att förändra kvinnors var- dag är kollektivhuset. Dick Urban Vestbros genomgång av kollektivhusens öde visar hur en konkret, fysisk lösning på kvinnors problem att förena vårdnadsarbete och för- värvsarbete ständigt hindrats.
Dolores Hayden visar i sin senaste bok The Grand Domestic Revolution: A History of Femi- nist Designs for American Homes, Neigbourhoods and Cities vad som kan förverkligas när kvinnor tar saken i egna händer. Dolores Hayden lyfter här fram exempel på förverk- ligade lösningar på kvinnors vardagspro- blem — t ex grannskapskök, matlag, dag- hem och tvättstugor. Härigenom skapade kvinnor nya former för sitt vardagsliv och annorlunda stadsformer med ombonade, livgivande grannskap.
H e r r u m — damrum — hjärterum Sedan länge har kvinnor ägnat sig åt att göra vardagen vacker. Oavsett kultur, his- torisk epok eller samhällsställning har kvinnor även under de hårdaste ekonomis- ka villkor, funnit vägar att göra det nöd- vändiga vackert. Hemmet och vardagen är i bästa fall den del av verkligheten där kvinnan far lov att realisera tanke i hand- ling, och där har hon strävat efter skönhet.
Skönhet är en viktig del av kvinnokulturen och har varit så länge. Redan 1897 skrev Ellen Key följande i artikeln 'Skönhet i hemmet':
'Att det nyttiga är aktningsvärt, inse alla kvin- nor, att det sköna är älskvärt inse många, men att harmonien mellan det nyttiga och sköna är det enda eftersträvansvärda — hur, mången inser detta?'
Den tyska arkitekten Margrit I Kennedys idéer om ett kvinnligt formspråk knyter an till detta. Hon menar att detta formspråk har utvecklats till fulländning i vissa tidiga- re samhällen. I dagens samhälle är detta formspråk förtryckt och det gäller att åter- erövra det. Ett exempel på sådana åter- erövringsförsök är Women's School of Planning and Architecture i USA. Det är en tvåveckors sommarkurs för kvinnor där arkitekter och planerare möter andra kvin- nor under otraditionella former för att söka återerövra ett kvinnligt formspråk och skaf- fa kunskaper om det nuvarande plane- ringssystemet för att kunna göra sina röster hörda och för att fa kvinnors intressen i den fysiska miljön tillgodosedda. Denna kurs har pågått under sju somrar och här har begreppet 'a heartroom' myntats. 'A heart- room' är ett rum utan nyttofunktioner, ett rum för skönhet och glädje, för kvinnors rekreation.
Vardagsspråket är avslöjande. Begrepp- en herrum — d a m r u m visar klart var man anser att kvinnorna har sin plats. Det är dags att protestera mot denna placering!
De nordiska organisationerna Kvinnepoli-
tisk planforum i Norge, Kvinder i Byggsek-
torn i Danmark, Rakentaa Ja Asua Nahis-
ten Ehdoilla i Finland och Kvinnors Bygg-
forum i Sverige inger hopp om att kvinnor- na i Norden inte finner sig i att kvinnors krav på fysisk miljö negligeras! Skall vi kunna gå från damrummet till hjärterum- met räcker det inte med att formulera enk- la funktionskrav, som man mest sysslat med inom svensk planering. Det krävs kunskaper av helt annan art än de som producerats hittills. Kunskaper krävs som gör det möjligt att visa på nya handlings- möjligheter, möjligheter som inte längre förnekar kvinnors villkor utan medverkar till att frigöra kvinnor.
I försöken att få denna kunskap är det inte tillräckligt att peka på vad som inte gjorts och hur situationen ser ut idag. Vi ska istället försöka hitta exempel som kan hjälpa oss att peka på alternativen. Det är i detta perspektiv som Dolores Hayden och Margrit I Kennedys artiklar kan ge oss ett första steg i en ny riktning. Margrit I Kenne- dy pekar i sin artikel på att kvinnorna var de som ursprungligen byggde i de flesta samhällen. Denna historiska kunskap har emellertid gått förlorad och nämns överhu- vud inte i arkitekturhistorien. Vi får inte heller veta att kvinnor fortfarande har den- na roll i många så kallade utvecklingslän- der. Hon fortsätter med att säga att arki- tekturen återspeglar en viss tids tekniska framgångar men också individuella och so- ciala värderingar. Byggande har blivit en specialiserad aktivitet, som domineras av män och manliga värderingar och resulta- tet har blivit en växande brist på överens- stämmelse mellan verkliga sociala och psy-
kologiska behov och den byggda omgiv- ningen. Hon pekar också på möjligheten att arkitekturen skulle få en annan form som svarar mot kvinnors värderingar om det var kvinnor som byggde och planerade.
Nu är det dags att bygga på kvinnors villkor
I Sverige har vi nu byggt färdigt Miljon- programmet som kom till för att häva bo- stadsbristen. Idag gäller det inte längre att bara massproducera bostäder utan idag gäller det också att vårda och bevara be- fintlig miljö och korrigera begångna miss- tag. Det är dags att ta kvinnors erfarenhe- ter på allvar. Kvinnor får i orimligt stor utsträckning bära bördan av Miljonpro- grammets torftiga miljöer. De vet av egen erfarenhet var bristerna finns och vad som behövs för att områdena ska bli livsvänliga och vackra.
Bostadsplaneringen befinner sig i en
brytningstid, dess ideologibildning i en
kris. Den senaste modeflugan på arkitek-
turfronten kallas Postmodernism. En rörel-
se som främst ägnar sig åt diskussion om
skönhet och tradition. Postmodernisternas
stadsplaner och fasader i klassisk dräkt är
ensamma ingen lösning för någon, allra
minst för kvinnor. Skönhet utan funktion
är ingenting för oss. Våra fysiska omgiv-
ningar skall både fungera för de människor
som vistas där och samtidigt ge skönhets-
upplevelser!
M A T S F R A N Z É N E V A S A N D S T E D T
Boendets planering
och vardagslivets organisering — kvinnan, familjen och staden
Under efterkrigstiden har omvandlingen av den svenska staden präglats av grannskapsenhetens framväxt. Mats Franzén och Eva Sandstedt
visar här vilka effekter denna omvandling har haft för kvinnor.
Inledning
'I varje urbanistiskt projekt är ett program för vardagslivet förborgat' påstår Lefebvre (1961:88). Vad menar han med det? Jo, att planeringen av staden, ordnandet av hu- sens och fabrikernas belägenhet eller utfor- mandet av den fysiska miljön också far konsekvenser för vardagslivet. I ett stads- planeprojekt ges vardagslivet ett mönster oavsett om mönstrets konturer är medvet- na eller omedvetna, avsedda eller oavsed- da. Den andra sidan av stadens planering är sålunda vardagslivets organisering.
Vi kommer att ta upp hur dagens situa- tion med en majoritet förvärvsarbetande husmödrar och fler enpersonshushåll, leder till krav på kollektivt boende. Men också hur ökad kvinnlig förvärvsfrekvens går hand i hand med ökad produktion av småhus. Vi ska också se på kvinnans situation och sta- dens utseende historiskt. Det efterkrigstida stadsmönstret med grannskapsenheter och hemmafruar kommer att behandlas mer in- gående. Och det kommer att kontrasteras mot den gamla 1800-tals staden med sin blandning av klasser och funktioner. I den stadsbilden var arbetarklassens kvinnor inte hemmafruar utan hjälphustrur till överklas- sens kvinnor ('burfågeln').
Vilka urbanistiska projekt lever vi då med idag, och vilket vardagsliv finns för-
borgat häri? Det är en fråga vi här ska söka belysa, och vi kommer till stor del att stöd- ja oss på vårt gemensamma arbete, av- handlingen Grannskap och stadsplanering. Om stat och byggande i efterkrigstidens Sverige
(Franzén & Sandstedt 1981).
Dagens debatt om vardagsliv och boende
a. Krav på kollektiva boendeformer — ett svar på motstridig kvinnovardag?
O m vi ser till dagens debatt, så kan vi i den finna ansatser till ett urbanistiskt projekt som har hemarbetet, det osynliga arbetet eller den informella ekonomin som sin grundsten. Genom att ta sin utgångspunkt i hemsfären, och det arbete som där utfö- res, söker man finna former i större skala, sådana att vardagslivet förändras och bör- jar löpa i andra banor än idag. Man utgår
då från den kvinnliga erfarenhetssfären och
försöker ta tillvara dess kvaliteter genom
att förespråka kollektiva boendeformer för
både män och kvinnor, för både unga och
gamla {AT 7/81; Att bo 2/81). Det här kan
ses som konstruktiva förslag, uppkomna ur
den häftiga förortskritik som tog sin början
i slutet av 60-talet. Frågan är hur samhäl-
let ska organiseras för att jämställdhet mel- lan könen ska kunna uppnås och det repro- duktiva arbetet ska fa sitt erkännande och tillmätas en rättfärdig vikt.
Ansatserna, som långt ifrån är nya, men som på nytt aktualiserats, kanske kan för- klaras med kvinnans förändrade ställning på 70-talet. För några år sedan var ideal- kvinnan i mediadebatten den förvärvsarbe- tande, karriärmedvetna individen som skylde sitt privatliv. Idag söker kvinnan förena alla sidor i sitt liv för att fa en helhet.
Det kan som av Ulrike Prokop (1976: del II) ses som ett utslag av motsättningarna i det kvinnliga livssammanhanget. Som hon hävdar, kan kvinnan inte helt och hållet frigöra sig från de krav som hemmets sköt- sel ställer, även om — och när — hon arbe- tar. Hon försöker hålla ihop och leva med motstridiga krav, och kan då utveckla en ytterst ambivalent hållning. Men den till- tagande förvärvsfrekvensen bland kvinnor under 70-talet, och då inte minst bland kvinnor med förskolebarn (Göransson
1978: tabell 2), blir dessa motstridiga krav en realitet för allt fler. Att de inre, personli- ga motsättningarna så spricker ut i försök att skapa nya samhälleliga livsformer blir en logisk följd.
Det uppsving kvinnorörelsen fått på se- nare tid är kanske inte bara ett resultat av att allt fler kvinnor utsätts för motstridiga krav. Det kan också bero på den 'nivelle- ring' som skett i och med att allt fler kvin- nor börjat förvärvsarbeta: billig kvinno- arbetskraft till hemmet går inte längre att fa. Idag har i stort sett alla städerskor, barnflickor och hjälptanter försvunnit, och dagmammornas krav på ersättning har höjts. (Bara för 10—15 år sedan var läget ett annat). Varje kvinna måste numera, eventuellt tillsammans med sin man, ta hand om allt hushållsarbete och den barn- passning som inte går att ordna på annat sätt. Den här situationen torde medfört en inte oväsentlig förändring för medelklas- sens kvinnor inte minst. Idag kanske det bara är far/morföräldrarna som kan upp- båda lite extrahjälp till barnens fostran och hushållsarbetet.
b. Ordnandet av det privata får konsekvenser för det offentliga
Förutom kollektivt boende har 'grann- skap', ett 'offentligt liv' eller 'urbant liv' synts i stadsplanediskussionerna. I vilken utsträckning de olika 'modellerna' är förenliga eller motstridiga ska vi inte gå in på här. Vi vill emellertid påpeka att ordnandet av det privata far konsekvenser för det offentliga stadslivet. Vi kan ställa oss frågan om kollektivboendet inte snara- re försvårar än underlättar ett stadsliv av urban eller offentlig karaktär. Den stads- kultur som i sammanhanget efterlyses in- spireras ofta av den gamla kvartersstaden, eller livet i någon sydeuropeisk stad som urbaniserats långt tidigare än någon svensk stad. M a n talar om att återerövra staden: skapa ett stadsliv i stället för den transportanläggning för att arbetskraften ska kunna röra sig smidigt mellan hemmet och arbetsplatsen vi idag har i den svenska staden. Men vi far komma ihåg, att det stadsliv som då åberopas var en männens ordning: kaféet eller baren är dess knut- punkt, alstrare av liv och möten. Det har aldrig varit en värld för kvinnorna. Frågan är hur en återerövring av staden ska se ut på kvinnans såväl som på mannens villkor.
Vi kanske knappast kan tala om någon återerövring.
Hemmafruns epok och grannskapsenhetens a. Är staden en rent manlig produkt?
Den stad vi har idag brukar anklagas för att vara en männens konstruktion. Staden är byggd av männen för kvinnorna och barnen. Är det sant? J a , av tradition är det ju männen som blivit befriade från hemar- betet, och vissa av dem har det givits tid att samla sina tankar och att planera och pro- jektera de stora strukturerna. Visserligen
finns det också en del kvinnor som erhållit
utbildning och uppnått positioner så att de
fått vara med i beslutsprocessen. De har
dock varit ett fatal, och deras ställning har
liknat männens, även om de förmodligen
haft huvudansvaret för barn och hushåll i den egna familjen.
Ar staden av idag planerad utan tanke på reproduktionen, utan tanke på kvinnor- nas situation? På den frågan vill vi svara nej. Även om män dominerat planerings- processen, så har det ändå en gång funnits ett medvetet program för reproduktionssfä- ren. Vi vill hävda, att 40-talets idéer om grannskapsplanering och dess program för familjelivets organisering fick bestående ef- fekter även på 50-, 60- och 70-talets byg- gande. Mönstret som etablerades på 40- talet lever kvar i 60- och 70-talets masto- dontområden. Visserligen har det tänjts ut och urvattnats, men formen har inte på något avgörande sätt förändrats. Det har föranlett oss att påstå, att grannskapsenhe- ter byggts under hela efterkrigstiden — ett påstående som klingar ytterst falskt i mån- get arkitektöra.
b. 40-talets program för kärnfamiljens liv 40-talets idé om grannskapsplanering byg- ger på bostadsområdet med kärnfamiljen som bas i staden och samhället. I bostads- området ska olika kollektiva anläggningar finnas som stöd för kärnfamiljen. I kärnfa- miljen tänktes en hemmafru, men en enga- gerad sådan. Idag, när vi sitter med facit i hand, kan vi också konstatera, att byggandet
av grannskapsenheter sammanfaller historiskt, om än med en viss eftersläpning, med hem- mafruarnas epok. Hemmafruarnas epok bör- j a r vid mitten av 30-talet, kulminerar på
50-talet, och går mot sitt slut under 60- talet (Therborn 1981: 4 9 - 5 0 ) . Grann- skapsenhetens tid börjar på 40-talet och kulminerar med Miljonprogrammet mot 60-talets slut.
1Sedan ebbar den ut, om än ej helt försvinner, när bostadsbyggandet under 70-talet minskar absolut och villa- byggandet ökar relativt.
H u r såg då 40-talets urbanistiska projekt ut? Vilket vardagsliv var grannskapsplane- ringen ute efter att gynna? Grannskapsen- heten, vars utformning varierar något mel- lan olika författare, tänktes rymma 3 000 u p p till 10 000 invånare. Det är tänkt som i huvudsak ett bostadsområde, med klara yttre gränser, gentemot staden i övrigt, och med en egen identitet. Arkitekturen skulle kännetecknas av enhetlighet och igenkänn- lighet. Bostäderna var i första hand för barnfamiljer, och förutom bostäder skulle olika typer av gemensamhetsanläggningar fin- nas. Hobbylokaler och tvättstuga tänktes i bostadens närhet, liksom lekplatser. Skola, lekskola och daghem inom enheten, samt affärer, restaurang, biograf och ev något kollektivhus i enhetens centrum.
Eftersom grannskapsplaneringen kom att användas för bostadsfrågans lösning, men arbetsplatsernas lokalisering lämna- des därhän, kunde den inordnas i ett över- gripande funktionalistiskt stadsmönster.
Grannskapsenheten blev formen för bo- stadsområdet i en stad uppbyggd av olika, från varandra separerade enklaver. Enkla- verna — bostads- och industriområden, ci- ty och rekreationsområde binds samman med ett transportsystem, baserat i första hand på privatbilism. Grannskapsenheten kan också sägas vara en lösning på privat- bilismens problem. Genom att samla det som har med hemarbete och barn att göra inom en enklav avleds mycken transport- verksamhet till de stora vägarna, där bilar- na far husera och möjligheten till snabb trafik ökar. (Jfr bilkörning i stadens ytter- kanter med i innerstan!)
PRINCIPSKISS ÖVER GRANNSKAPSENHET.
BOSTÄDER
SERVICE (BUTIK, POST, SKOLA ETC) PARKERING
c. Den socialstatliga politiken
Det här stadsmönstret ter sig idag själv- klart, men det skulle inte ha kunnat för- verkligas om inte staten fört en politik som bidragit till långsiktiga förändringar i sam- hällsstrukturen. Grovt sett kan vi hävda, att vi haft en utveckling från kvarter till funktionsområden. Omvandlingen av sta- den hänger samman med en kraftig befolk- ningsökning och utvidgning av den, vilket följt med den långa expansiva vågen inom ekonomin under efterkrigstiden fram till omkring 1970. Men också den socialstatli- ga politik som fatt utrymme under samma tid har haft en direkt formande betydelse.
Den politiken bygger på en historisk kom- promiss mellan arbete och kapital, och den har kommit arbetarklassen men också kvinnorna och barnen till godo. Samtidigt har den i stort sett utplånat småborgerska- pet.
Vårt studium av den socialstatliga poli- tiken visar hur olika reformer och åtgärder sammantaget bidrar till stadsomvandlingen.
Den nya planlagstiftningen 1947, familje- och bostadspolitiken från 40-talets senare år blir grunden för ett byggande av grann- skapsenheter. Efterföljande åtgärder och rekommendationer beträffande detaljhan- deln, trafikpolitiken och byggnadsbran- schen förstärker tendensen, och med Mil- jonprogrammet sprids enklavbyggandet
till allt fler och mindre städer. Vi får en över hela Sverige enhetlig stadsförnyelse.
De lokala inslagen minimeras. I det skedet har också grannskapsenheterna antagit så- dana dimensioner och arkitektonisk slät- strukenhet att de blir omöjliga att associera till grannskap.
d. Grannskapsplanering — i demokratins tjänst Grannskap är nyckelordet i det program för vardagslivet som formuleras på 40- talet. Bilden av en lycklig familj i en mo- dern lägenhet, med kontakter i grannska- pet och med ansvarskänsla för detta tonar fram. Programmet hämtar sin näring ur den världspolitiska situationen, kriget och kampen för demokratin. Men också ur det inhemska läget, och då speciellt befolk-
ningsfrågan. Den senare var aktuell redan på 30-talet, men stod åter på dagordningen under kriget. Grannskapsplaneringen har flera syften, som att stärka demokratin, hä- va den isolering storstädernas massor sägs befinna sig i och befordra barnfamiljernas villkor.
Synen på familjen och kvinnan som enga- gerad hemmafru i grannskapsplaneringen återkommer under 40- och 50-talen i olika skrifter och statliga utredningar. Genom att förbättra familjernas levnadsförhållan- den tror man sig på 40-talet lösa befolk- ningsfrågan, höja nativiteten. Familjen sägs vara hotad. För arkitekterna är grann- skapsplaneringen deras bidrag till befolk- ningsfrågans lösning. Familjernas ställning ska förbättras genom en planering som bygger på hemarbetets rationalisering genom en kollektivisering av hemarbetet.
Kollektiviseringen äger till stor del rum inom hemmets fyra väggar genom central- värme, badrum, välutrustat kök — det är främst en teknisk kollektivisering. Typiskt är småbarnslekplatsernas utformning: de läggs så att de kan övervakas från köks- fönstret, under hemarbetet. Men avsikten är inte att kvinnan ska isoleras i hemmet.
Tvärtom ses rationaliseringen leda till en
ökad fritid för kvinnan som hon kan — och
bör — använda dels till barnen, dels till
medborgerlig verksamhet. I tvättstugan
och systugan har också kvinnogemenska-
pen 'en naturlig träffpunkt'. Det medbor-
gerliga livet har idealt sin plats i grann-
skapsenheten genom olika samlingslokaler
där. ' Det som saknas i enheten är egentli-
gen endast arbetsplatser. I grannskapsen-
heten söker man förverkliga en gemenskap
mellan olika barnfamiljer grundad dels i
vissa vardagssysslor, dels i olika sorters fri-
tidsverksamhet, politisk och annan. Idealt
är det bara de som arbetar som behöver
lämna enheten under dagen — i övrigt ska
den innehålla allt som behövs åtminstone
för vardagslivet. (En annan sak är att de
enheter som — i stort antal — kom att
förverkligas under efterkrigstiden i sitt in-
nehåll av kollektiva anläggningar inte nåd-
de u p p till denna 'självförsörjning'.)
e. Hemarbetet en statlig angelägenhet Hemarbetets villkor är m a o något som in- gående uppmärksammas i 40-talets boende- och stadsplanering. Det är egent- ligen inte underligt. Befolkningsfrågan rik- tar blickarna mot barnfamiljernas predika- ment, och beredskapen under kriget leder till att hemarbetet uppmärksammas. I för- ordet till en diger handbok om inemot 600 sidor med den sakliga titeln Hemkunskap kan vi läsa: 'Den kristidssituation vi nu befinner oss i har ju starkt framhävt hem- hushållningens roll i folkhushållningen och även visat vilka stora krav som ställas på hemmens kvinnor' (Hemkunskap 1942: 5).
Det hemarbete som idag påstås vara dolt, ej medräknat i BNP, obeaktat i politiken och på arbetsmarknaden, var minst av allt dolt på 40-talet. Hemmens forskningsinsti- tut grundas, en bostadsforskning kommer så småningom igång.
2Karaktäristiskt för 40-talet är en viss uppvärdering — eller försök till uppvärde- ring — av hemarbetet. Därmed var det indirekt en uppvärdering av kvinnans ställ- ning i samhället, låt vara inom ramen för en traditionell könslig arbetsdelning. Fort- farande är mannen familjens huvudsakliga 'yttre försörjare'. Detta framkommer myc- ket tydligt vid riksdagsbehandlingen av Befolkningsutredningens förslag om bidrag till daghem och lekskolor. Enligt utred- ningen kan goda sociala och pedagogiska skäl anföras för dessa. Den vill därför ha ett principuttalande om en utbyggnad efter kriget. Det fick man emellertid inte utan Erlander, ordförande i utredningen, tvin- gas retirera inför kritiken av utrednings- förslaget med följande deklaration:
G e n o m hela vårt arbete har det gått som en röd t r å d , att alla åtgärder, som från samhällets sida vidtagas för b a r n e n och m ö d r a r n a , böra avse att skapa hem, som bliva trivsamma för med- b o r g a r n a . O m vi skulle misslyckas med den uppgiften, d r ö m m e r ingen i utredningen om att vi skulle k u n n a k o m m a till en lösning av be- folkningsfrågan ... H a vi skapat ett trivsamt s a m h ä l l e ha vi också gjort vad vi k u n n a t göra för att lösa befolkningsfrågan (cit i H a t j e
1974:79).
Daghem och lekskolor — med en självklar plats i grannskapsenheten, i hemmens när- het — ses inte som alternativ till, utan som komplement till hemmens fostran av barn- en. De är inte till för att frigöra kvinnor för arbetsmarknaden. Snarare kan de ge barn- en stimulans och modern en hel- eller halv- dag per vecka fri från barnen, då hon kan ägna sig åt sig själv. Därför är det, menar bl a Befolkningsutredningens kvinnodele- gation, viktigt att husmodern kan 'skapa sig en personlig intressesfär' (SOU 1947:46:
160), dvs odla intressen utanför hemmet och familjen, t ex i politiken. Därför söker man höja hemarbetets status, jämställa det med yrkesarbetet, samt ge husmödrarna del i välståndet, materiellt och kulturellt.
(Det är därför ingen slump att barnbi- dragsreformen konstrueras så att bidraget utbetalas till modern i familjen). Den re- formpolitik som äger rum under 40-talet syftar till att skapa trivsamma hem i folk- hemmet, underlätta hemarbetet och för- bättra barnens villkor.
Uppvärderingen av hemarbetet och av kvinnan tar sig mångahanda uttryck, för- utom de vi redan observerat. I handboken Hemkunskap (1942:212, 567) ges flera tidsty- piska exempel. O m hemarbetet sker utan hemhjälp sägs t ex att det 'bör vara en självklar sak, att varje familjemedlem hjäl- per till i det gemensamma hemmet efter tid och förmåga'. Vidare sägs att '(v)arje hus- mor bör om möjligt ha en trivsamt ordnad arbetsplats, där hon kan ... föra räkenska- per, göra u p p arbetsplaner, matsedlar och inköpslistor, göra anteckningar och sköta sin korrespondens m m ' .
Det hemideal som lanseras är inte ett renodlat borgerligt sådant, även om det har drag från borgerlighetens familj. Istäl- let är det ett hemideal som svarar mot den strukturomvandlade familjen, d v s löne- arbetarens familj. En familjeform för det 'jämlika' masskonsumtionssamhälle som skulle komma.
f . Familismenför 'alla'
U n d e r 40-, 50- och 60-talet fylls de nybygg-
da lägenheterna i de nvplanerade grann-
skapsenheterna med framförallt barnfamil-
jer. En pressande bostadsbrist leder till att flertalet kommer via bostadsförmedling- arna som prioriterar de behövande, dvs familjer som bor trångt och omodernt.
Denna form av stadsplanering är ett led i spridningen av intimsfären till också arbetarklas- sen. På så sätt sprids en familjeorienterad livsstil, familismen, i samhället under efter- krigstiden. Den livsstil som ursprungligen
härrör ur borgerligheten. Men inte så att arbetarklassen övertar en borgerlig livsstil;
snarare modifieras familismen när den sprids — något som torde vara förutsätt- ningen för spridningen. — Naturligtvis finns det andra mekanismer för denna spridning än just stadsplaneringen, som exempelvis televisionen (jfr Williams 1974:
2 1 - 3 1 ) .
Lena Cronqvist: 'Förortsmadonnan1969. Moderna Museet.
g. Resultatet
V a r det då hemmafruns vardagsliv som fanns förborgat i grannskapsenheten? Det kan diskuteras. Visserligen var den tänkt för hemmafrun och kom också att befolkas av hemmafruar, men samtidigt innehöll den också möjligheter till dagens förhållande.
Den fria tid som planeringen avsåg att ge kvinnan kunde användas inte bara till barn och familj samt medborgerlig aktivitet, ut- an också till förvärvsarbete och som vi nämnt var det förvärvsarbetet allt fler kvinnor kom att föredra sedan mitten av 60-talet. Och därmed har vi hamnat i den splittring många kvinnor känner idag.
M a n rör sig mellan daghemmet, arbets- platsen, affären och hemmet, skilt i tid och rum. Helheten har med grannskapsenheter och funktionalistisk planering gått för- lorad.
F ö r e g r a n n s k a p s e n h e t e n s epok Ungefär samtidigt med grannskapsenheten spreds sålunda intimfamiljen och hemma- frun till arbetarklassen. Genom reallöne- höjningar och en socialstatlig politik blev det möjligt. Men hur var då den tidigare staden ordnad, vilket vardagsliv inbegrep den, och vilken ställning hade arbetarklas- sens kvinna med barn?
a. Kvarter — stadens blandning Staden innan den delades upp i stora en- klaver vill vi kalla kvartersstaden. Tidigare fanns i varje kvarter en mängd verksamhe- ter utöver boendet, som mjölkbutik, sko- makare, sybehörsaflär, skräddare, kafé, men också andra arbetsplatser — hantverk och mindre industrier. Även om kvarters- staden är hårt segregerad socialt, lever de olika klasserna nära varandra. Även i tra- ditionella överklasstadsdelar finns inslag av arbetarklassbefoikning. Östermalm i Stockholm har sina bakgårdar — utan fär- gat glas i trappuppgången, utan snidat trappräcke, utan målningar i taket, ö v e r - klassen drar till sig arbetarklassen — även om den på olika sätt försöker hålla den ifrån sig.
Närheten mellan klasserna är alltså nöd- vändig för att överklassen ska fa sig en
mängd tjänster uträttade — även om den försöker hålla de tjänande så långt ifrån sig som möjligt.
b. Hjälphustrun
O m arbetarkvinnan på den tiden var hem- biträde i någon 'bättre' familjs hushåll in- nan hon fick barn, var hon efter det första barnet i allmänhet hjälphustru. Det betydde att hon städade, tvättade, sydde, lagade åt någon mer eller mindre borgerlig familj, men inte regelbundet, varje dag, utan till- fälligt, när det behövdes extra arbetskraft, eller för 'allt sådant som man är för rädd om sina egna jungfrurs hälsa och krafter för att låta dem göra' (Bohman 1979:16).
Eftersom arbetet som hjälphustru var tillfälligt och betalades per dag ingår det ej i arbetsstatistiken. Det är alltså svårt att uppfatta det till omfånget. Däremot står det klart att det av dåtidens överhet inte värderades: för den är det som om detta arbete inte fanns. — Ändå var det här arbe- tet vad som 'bjöds' när barnen kom; för det gick att ta med sig barnen på detta arbete
— de fick hjälpa till — eller så tog man hem arbetet till sig. För övrigt var ju ordningen då att avskeda kvinnor när de blev gravida.
O m hemmafrutillvaron motsvarar en stad uppbyggd av grannskapsenheter, skil- da från arbetsplatserna, så motsvarade hjälphustrun kvartersstaden, där olika verksamheter rumsligt ligger nära varand- ra. Den sociala distansen upprätthölls där med hjälp av en mängd beteenderitualer. I dagens rumsligt separerade stad är detta inte lika nödvändigt: de skilda skikten be- höver aldrig se varandra, med undantag möjligen för i tv-rutan. Livet flyter ändå.
O c h ser de varandra, gör de det inte som
skilda sociala kategorier, utan t ex som
konsumenter i cityområdet. — De avstånd
som idag håller olika skikt isär hade varit
omöjliga att upprätthålla på kvarterssta-
dens tid; på grund av de obefintliga kom-
munikationerna och resekostnaderna hade
inte överklassen fatt de tjänster utförda
som den efterfrågade. Och de som utförde
dessa tillfälliga arbeten, män som kvinnor,
kunde inte gärna bo i överklassens hushåll
som det ordinarie tjänstefolket.
Efter hemmafruns epok a. Fler lönearbetande kvinnor
Andelen kvinnor i arbetskraften ökar un- der hela efterkrigstiden, medan antalet män minskar, åtminstone från 1950. Men antalet kvinnor ökar mer under tioårspe- rioden 1965—75 än under tjugoårsperioden dessförinnan. Allra mest dramatiskt, spe- ciellt för landets kommunalpolitiker, är ök- ningen av förvärvsarbetande kvinnor med förskolebarn. Bland kvinnor med barn un- der sju år ökar andelen förvärvsarbetande från 3 8 % 1967 till 6 9 % 1978 (Göransson
1978: 56). Denna arbetsmarknadsföränd- ring ledde till en ökad press på en utbygg- nad av den offentliga barnomsorgen.
Varför ökar då det kvinnliga lönearbe- tets omfattning? Till stor del hänger det samman med den offentliga sektorns ut- byggnad under efterkrigstiden (Göransson
1978:58). Men det förklarar inte allt. En sak är att arbeten finns att ta, en annan sak att ta dem. Speciellt anmärkningsvärd är den kraftiga ökningen av antalet arbetande kvinnor med småbarn från slutet av 60- talet. En sak som säkert bidragit till ut- vecklingen är att den ekonomiska expan- sionen som burit upp efterkrigstidens sam- hällsomvandling vänder vid den här tid- punkten. Den ekonomiska uppgången efter lågkonjunkturen 1966—68 lämnar efter sig en betvdande arbetslöshet (Berglind &
Lindquist 1972:50fl). Under 70-talet för- sämras ekonomin ytterligare. Det skulle kunna vara så, att det inte längre går att leva på en — mannens — lön, varför även småbarnsmammorna ökar sin sysselsätt- ning. J u s t den offentliga sektorns expan- sion håller f ö arbetslösheten nere. Flertalet av kvinnorna arbetar ju dessutom deltid, Någon drastisk ökning av sysselsättnings- volymen är det inte fråga om. I början av 70-talet tas sambeskattningen bort, något som verkar i samma riktning. Under dessa år är därtill kvinnorörelsen framgångsrik:
dess ideologi befrämjar ett ökat utträde på arbetsmarknaden. Ytterligare ett förhål- lande i ekvationen är förändringen på bostadsmarknaden.
b. Fler nya småhus
Tidigare fann barnfamiljerna sina hem i grannskapsenheterna, under hemmafruns epok. Vad vi bevittnar åren kring 1970 är ytterligare en vändning. De enheter som byggs dessa år, under Miljonprogrammet och Rekordårens kulmen, drabbas helt plötsligt, och mycket oväntat av förortskri- tiken. Förorterna utpekas som i det när- maste obeboeliga. Speciellt dåliga anses de vara för barnen. Samtidigt upphör bo- stadsbristen för första gången på många decennier. Precis i det här sammanhanget börjar bostadsbyggandet sjunka men ande- len småhus att öka relativt och absolut.
Den statliga bostadspolitiken spårar mer eller mindre ur, samtidigt som de privata bolagen och bankerna satsar på småhusen (som inte går att hyra). Småhusen är stora.
O m 60-talets familjelägenhet var en trea, på sin höjd en fyra, sällan över 100 m
2, är 70-talets småhus stort: 5—6 rum och kök, ibland u p p mot 180 m
2— med statligt lån.
Småhusen vänder sig direkt till barnfamil- jerna — särskilt de med mindre barn. —
Även om småhusen ekonomiskt ställer sig fördelaktiga, speciellt för dem som skaffar sig ett i början av 70-talet, kostar det en hel del. Småhusinnehavet pressar säkert ut yt- terligare ett antal kvinnor på arbetsmark- naden.
På flera sätt är denna vändning märklig.
För det första har väl eget hem mer än
något annat förknippats med traditionella
familjeideal: mannen som försörjaren, hem-
mafrun och de lyckliga barnen. Ett ökat
småhusboende går nu istället hand i hand
med en ökning av andelen förvärvs-
arbetande kvinnor med småbarn. För det
andra är det besynnerligt eftersom för-
värvsarbetande kvinnor ansetts behöva
stöd av god service av olika slag i bostadens
närhet, en service som är mer sällsynt i de
nya småhusområdena än i de av kritiken
nedvärderade förorterna. För det tredje
ökar bostadskonsumtionen mätt i ytstorlek
kraftigt, samtidigt som de som bor i husen
är hemma allt mindre del av dagen. —
Idag föreligger en ideologisk press på barn-
familjerna, speciellt de med små barn, att
bo i småhus. Många känner sig som dåliga föräldrar om de 'låter sina barn växa upp i ett höghusområde' — en oro som en bok som Barn och Barn (Bjurman 1981) gör det möjligt att ifrågasätta (bara i höghus- områdena lever de gamla regellekarna).
c. Småhuset, en praktisk lösning?
O m nu småbarnsföräldrarna bosätter sig i egna — d v s ännu ej betalda — hem trots problem med service — hur ska vi förstå det? O m vi ser till en sak som uppköpen av dagligvaror, är det något som kan vara besvärligt om man bor i småhus med dels längre till affären, dels längre resvägar till arbetet. Men i småhuset finns istället bätt- re förvaringsmöjligheter: det går att bo här och nöja sig med att veckohandla. Visser- ligen kräver det noggranna förberedande kalkyler, vilka många kan ha svårt att göra, men kan man sköta ett småhus, alla lån, av- och inbetalningar, då klarar man också av veckans matsedel.
ö v e r h u v u d t a g e t är småhusbostaden självförsörjande i en annan utsträckning än hyreslägenheten. Utrustningsstandarden är som regel högre (frys, tvätt- och diskma- skin är självklara inslag) liksom utrymmes- standarden. Familjemedlemmarna kan gö- ra mer hemma än i en mindre hyreslägen- het, och behöver man inte gå ut så ofta kompenserar det ett ökat arbete utanför hemmet och längre resvägar. O m 40-talets program, grannskapsplaneringen, försökte främja ett hem i folkhemmet, en familj i samröre med omgivningen, så försöker da- gens småhusprogram, åtminstone enligt typhuskatalogerna, att främja familjen som sådan. (I någon strängare bemärkelse finns det naturligtvis inget småhusprogram — valfrihet är ledstjärnan.) Vad vi bevittnar är i själva verket en utveckling som innebär en allt hårdare tidsdisciplinering. Det som får sitta emellan är de oförutsedda möjlig- heterna, det som växer ur dagens udda händelser, men som inte är inplanerat i tidsschemat.
d. Mannen som blev familjemedlem Efterkrigstidens utveckling har gått i fami- lismens tecken. Först under hemmafruns
epok, men också när kvinnan träder ut på arbetsmarknaden i ökad utsträckning.
Men hemuppgifterna blir inte färre för det, samma hem ska städas och mat ska lagas.
Barnen måste visserligen lämnas bort un- der dagen, men den tid som blir över efter arbetet, den faller så gott som helt på hem och barn. Men hurdan är utvecklingen för männens del? Det förefaller som om de i ökad utsträckning dragits in i hemmen. En viss utjämning mellan könen kan ha skett inom familismens ram. I den gamla kvar- tersstaden hade männen nära till arbetet, arbetskamraterna bodde nära, vägen till arbetet var gemensam. Avlöningsdagen tillbringades ofta på krogen. Då fanns en manlig värld i helt annan omfattning än nu utanför arbetet, även om den hade sin grund i arbetet. Med grannskapsenheten förändras detta till en del. Arbetsresorna förlängs, ofta äger de rum i egen bil, ar- betskamraterna bor spridda över hela stan.
O c h i grannskapseneheten finns ingen krog; finns det någon där är det ett kondi- tori. De nya småhusområdena skiljer sig inte från grannskapsenheterna i detta av- seende. I och för sig kan männen ta bilen bort, men knappast till krogen, möjligen till idrotten eller kursen. För det mesta är männen hemma om kvällarna (Liljeström
& Dahlström 1981: 157-8). Naturligtvis gäller det inte samtliga män: många kan efter familjebildningen inte vara utan 'po- larna'. Men som all utveckling är också den som drar in männen i hemmen ojämn.
Den ordning som gör mannen till huvud- försörjaren och kv innans lönearbete till en extrainkomst idag kanske upprätthålls mindre i familjerna än på arbetsplatserna, av män i ledande, överordnad ställning som leder och fördelar arbetet, som utövar arbetsgivarmakten?
e. Iframtiden — småhus eller kollektivhus?
Vilken riktning kommer då 80- och 90- talens urbanistiska projekt att ta? Kommer det att ytterligare satsas på villaboendet, eller kommer de kollektiva strävandena att vinna terräng i en helt annan omfattning än de gjorde på 30- och 40-talen då kollek-
tivhuset var aktuellt. Då initierades ju någ-
ra enstaka projekt men de kvävdes i sin linda. Eller kommer vi att fa en ny form av segregation, de som bor i villa å ena sidan, de som bor kollektivt å den andra sidan.
Ska vi se det som en större mångfald och valfrihet?
N O T E R
1. Bostadsbristen visade sig svårare än väntat att bygga bort. Vid 60-talets mitt blir den poli- tiska pressen på regeringen så stor att något måste göras. Miljonprogrammet föds. Mellan 1965 och 1974 ska 1 000000 lägenheter byggas, d v s 100000/år. Programmet genomförs också.
Det lyckas så till vida att bostadsbristen ger vika en bit in på 70-talet (samtidigt som villa- byggandet skjuter fart), men till priset av en u t a r m n i n g av bostadsmiljön i viktiga kvalitets- hänseenden (programmet nödvändiggör en hård rationalisering och standardisering för att kunna genomföras). Efter 1974 ökar det priva- ta initiativet påtagligt på bostadsmarknaden.
2. Befolkningsutredningens kvinnodelegation planerade undersökningar om hemarbetet och hushållsredskap redan 1941. 1942 påbörjas ar- betsstudier av hemarbetet (med tayloristiska metoder). Härvidlag togs kontakt med Bo- stadssociala utredningen. Därmed kom köket att funktionsstuderas. Uppgiften visade sig emellertid med tiden större än man föreställt sig. Därför togs kontakt med dels Husmödrar- nas samarbetskommitté (en paraplyorganisa- tion för Sv Husmodersföreningars riksförbund, Kooperativa kvinnogillesförbundet, Socialde- mokratiska kvinnoförbundet och Sv landsbyg- dens kvinnoförbund), dels Hushållslärarinnor- nas samorganisation. Så bildas H F I 1944. Från början fick institutet statliga bidrag, men me- del kom också från privat håll till verksamhe- ten, som inriktades på hemarbetets organisa- tion, hushållets redskap och familjens konsum- tionsartiklar. Institutet försågs med en korpo- rativ styrelse: 8 statsrepresentanter + 10 från kvinnoorganisationerna ovan + 1 ledamot från Aktiv hushållning, ett statligt upplysnings- organ bildat 1940 för hemhushållningen, vilket blev ett led i krispolitiken. — 1957 ombildas H F I till Statens institut för konsumentfrågor, n u v a r a n d e Konsumentverket.
L I T T E R A T U R AT (Arkitekttidningen) nr 7/1981.
Att bo nr 2/1981.
Berglind, H & Lindquist, A-L 1972: Utslagning- en på arbetsmarknaden, Studentlitteratur, Lund.
Bjurman, E-L 1981: Barn och Barn, Liber läro- medel, Lund.
Bohman, R 1979: Kvinnor i facklig och politisk kamp 1880-1920, Zenit häften 2.
Franzén, M & Sandstedt, E 1981: Grannskap och stadsplanering. Om stat och byggande i efterkrigsti- dens Sverige, Acta Univ Upsal Studia Sociolo- gica Upsaliensia 17, Uppsala.
Göransson, A 1978: Den könsliga arbetsdel- ningen och dess strategiska konsekvenser, So- ciologisk forskning nr 2/1978.
Hatje, A-K 1974: Befolkningsfrågan och välfärden, Allmänna förlaget, Stockholm.
Hemkunskap 1942: Kooperativa förbundets bok- förlag, Stockholm.
Lefebvebre, H 1961: Kritik des Alltagsleben II, Hanser, Miinchen 1975.
Liljeström, R & Dahlström, E 1981: Arbetar- kvinnor, Tiden, Stockholm.
Oisen, D J 1976: The Growth ofVictorian London, Penguin, Harmondsworth 1979.
Prokop, U 1976: Weiblicher Lebenszusammenhang.
Von der Beschränktheit der Strategien und der Unan- gemessenheit der Wiinsche, Suhrkamp, Frankfurt a m M a i n 1977.
SO U 1947: 46, Betänkande angående familjeliv och hemarbete.
T h e r b o r n , G 1981: Klass, kön och reproduk- tion, Sociologisk forskning nr 2/1981.
Williams, R 1974: Television, Technology and Cul- tural Form, Fontana/Collins.
S U M M A R Y
T h e theme of this article is that 'in every urban project there is a hidden programme for daily life'. (Lefebvre). This theme is historically illustrated against the background of both the Swedish town and the Swedish woman's work inside and outside the home. This is of interest especially as a new urban project is hinted at in the current debate about reproduction. An- other urbanistic project is, however, in the före in this article. This project was formulated in the forties in Sweden and became realised in m a n y respects in the period following the Se- cond World War. A central component here is the neighbourhood unit, which characterized the radical changes of the Swedish town in a dominating way during this period.
T h e era of the neighbourhood unit (approx 1945—75) coincides with some degree of lag with the era of the housewife (approx 1935—
65). As a matter of fact, the neighbourhood unit helped spread the' family of intimacy, and
Forts, sid 55
D I C K U R B A N V E S T B R O
Kollektivhus for kvinnofrigörelse
Under hela 1900-talet har kollektivhusdebatten förts i många länder. Dick Urban Vestbro drar här upp några
intressanta linjer i denna debatt. Av särskilt intresse framstår synen på familjen,
barnens behov och kvinnans frigörelse.
De kollektivhus och andra kollektiva bostä- der som byggts under årens lopp har i stor utsträckning förknippats med ideal om kvinnors frigörelse. Att säga i vilken grad målen uppnåtts är svårt därför att kollek- tivhusen aldrig har lått en reell chans på bostadsmarknaden. Genom att klarlägga hindren kan man dock komma närmare svaret.
I denna uppsats diskuteras några histo- riskt intressanta kollektivhusprojekt som ställs i kontrast till utvecklingen av den konventionella familjebostaden. Uppsat- sen bygger på material insamlat för en bok om kollektiva bostadsformer som ska ges ut av Byggforskningen.
Borgerskapet skapade familjebostaden Familjebostaden som en plats för privatliv och konsumtion uppkom då industrialis- men 'klöv' storhushållets produktion så att varuproduktionen skildes från den kvarva- rande delen av hushållsarbetet, dvs det pri- vata arbetet som kvinnorna utförde i hem- men. Denna process
'avlägsnade på ett drastiskt sett kvinnorna från m ä n n e n och gav mansdominansen en ny inne- börd. M e d a n husmödrar och mödrar fortsatte med sina traditionella produktionsuppgifter — hushållsarbete, barnuppfostran osv — nedvär- derades deras arbete i och med att det isolera- des från den socialiserade produktionen av mervärde.' (Zaretsky 1979, s 26)
Detta skedde först hos borgerskapet. Den amerikanske historikern Eli Zaretsky pekar på att uppkomsten av ett privatliv hos bor- gerskapet på 1600-talet manifesterades genom införande av dagböcker, den silver- belagda spegeln, självbiografier, stolar istäl- let för bänkar i bostäderna samt att själv- porträtt kom på modet.
Som ett led i processen utestängdes kvin- norna från produktivt arbete utanför hem- met. Det skedde bl a med hjälp av lagstift- ning. I Sverige kunde kvinnor i början av
1800-talet t ex bara inträda i näringslivet som pigor, fabriksarbeterskor, okvalificera- de biträden i hantverk och handel, hushål- lerskor, guvernanter och sällskapsdamer.
Det var så gott som omöjligt för en kvinna att bli fri företagare (Westman-Berg 1962,
s 3 5 Q .För att motivera detta utvecklades tron på skilda sfärer för män och kvinnor. Kvin- nans roll i familjen glorifierades bl a genom att moderskapet upphöjdes till en ny digni- tet. Den förhärskande kvinnobilden i bör- jan och mitten av 1800-talet var modern
som helt ägnade sig åt sina barn, sedan hon befriats från hushållsarbetet tack vare riklig tillgång på tjänare.
Det fristående enfamiljshuset var en idealisk bostad ur borgerlig synvinkel. Hos den engelska borgarklassen var detta ideal så starkt att det tidigt blev en allmän prin- cip för Londons planering att blott en fa- milj fick bebo varje hus (Gejvall 1954, s
14). I kontinentens storstäder däremot var
det vanligt att även borgarna bodde i fler- familjshus. Den borgerliga bostaden präg- lades av en mycket långt gången differen- tiering. Varje aktivitet inom den högre- ståndsmässiga livsföringen skulle ha sitt eget utrymme med sin speciella utformning och inredning: tambur, hall, sal, serve- ringsrum, kök, förmak, salong, herrum, ka- binett, toilette, sängkammare, garderob, boudoire, barnkammare och jungfrukam- mare.
Kollektivt boende i arbetarslummen Arbetarklassens familje- och bostadsförhål- landen var helt annorlunda. Även här led- de industrialismen till en klyfta mellan samhälle och bostad, men en privatsfar för kvinnor skapades inte förrän långt senare.
Trångboddhet och dålig bostadsstandard i övrigt gjorde gator, trapphus och andra gemensamma utrymmen till vanliga vistel- seytor. Bristen på social trygghet gjorde att arbetarna fick lita till släkt, vänner och grannar för att klara sig genom arbetslös- het, sjukdom och andra problem. Mitt i eländet blommade ett rikt socialt um- gänge. Även om man bodde familjevis så spelade kollektivet en mycket stor roll. Det kollektiva livet var uppdelat i en manlig och en kvinnlig sfär (Young & Willmott
1957, D a u n 1976).
M å n g a arbetarkvinnor deltog i den för- samhälleligade produktionen. Liksom bor- garkvinnorna hade de hela ansvaret för barnomsorg och hushållsarbete. Däremot förväntades inte arbetarkvinnorna skapa hematmosfär eller 'uppfostra' barn i sär- skilt stor utsträckning. Barn till förvärvsar- betande kvinnor togs omhand av äldre sys- kon, kvinnliga släktingar eller grannar. Ar- betarkvinnorna ingick i en stark kvinnoge- menskap.
Enligt en tysk arkitekt och folklivsforska- re, Gottfried Pirhofer, präglades arbetar- stadsdelarna i 1800-talets europeiska stor- städer av en sinnligt-solidarisk tradition.
H a n anger att 90 procent av arbetarna i Wien aldrig hade en privat lägenhet i da- gens mening, nämligen en plats där man
kan dra sig tillbaks och umgås i lugn och ro med familjen (Pirhofer 1978, s 18).
Arbetarbostaden — för sedligt familjeliv 'Arbetarbostaden' uppfanns av borgarnp för ett litet skikt av sk fackarbetare som därmed väntades fa ett stabiliserande infly- tande på arbetarklassen efter 1848 års Pa- risrevolution och liknande 'jäsningar' på andra håll i Europa. Av särskilt intresse är att den nyskapade 'arbetarbostaden' hade som ett av sina viktigaste mål att befrämja ett 'sedligt familjelif och 'stärka familjens heliga band' (Dittmar 1874, s 80; Benevolo
1973, s 141).
'Arbetarbostaden' utformades så att t ex köket skildes från rummet och så att föräld- rarnas sovplats kunde skiljas från barnens.
Samtidigt propagerades mot inneboen- desystemet och för heminredning.
I Sverige utvecklades arbetarbostaden av bruksägarna, av filantropiska stiftelser, av Svenska Slöjdföreningen och senare av HSB. Målet var bl a att binda familjemed- lemmarna fastare samman. Man inriktade sig på att skapa 'hemtrevnad' och på att skilja de privata bostäderna från varandra (Liedgren 1961, s 49). Man ville höja den estetiska smaken hos arbetarna och gjorde det genom att propagera för en individua- listisk livsstil.
N ä r massbostaden blev möjlig på 1930- talet var det den borgerligt skapade arbe- tarbostaden man utvecklade. Därmed in- fördes privatsfären även i arbetarklassen.
Kvinnorna hänvisades till denna sfär.
Alternativ för arbetare
Även om borgerliga familje- och bostads- ideal dominerade inom arbetarrörelsen gjordes vissa försök att lansera alternativ som tog sin utgångspunkt i arbetarnas be- hov. En del förknippades uttryckligen med arbetarkvinnornas situation.
Ett exempel är det förslag som den tyska
socialdemokratiska kvinnoorganisationen
utvecklade omkring år 1900. De radikala
kvinnorna ansåg att kvinnornas frigörelse
endast kunde uppnås genom att de fick rätt
till förvärvsarbete. I konsekvens med detta vände de sig mot familjehushållet och för- ordade kollektiv hushållning. Männen in- om partiet fruktade emellertid att de skulle förlora jobb och lön i konkurrens med kvin- nornas billiga arbetskraft (Uhlig 1979, s 29).
Socialdemokratiska kvinnoförbundets ledare Lily Braun skrev 1901 om hur ett system av 'hushållsgemenskaper' (Wirt- schaftgenossenschaften) skulle kunna byg- gas u p p och ta över familjehushållningen.
Bostadshus med 50—60 lägenheter, cen- tralkök och kollektiv barnomsorg skulle in- föras. Förutom att kvinnorna skulle frigö- ras för förvärvsarbete skulle den kollektiva hushållningen förbättra arbetarnas nä- ringsstandard. Även barnuppfostran an- sågs bli bättre. Husen kallades 'enköks- hus'. De skulle skötas av självstyrande ar- betarföreningar av den typ som redan fanns i Tyskland.
Förslaget om hushållsgemenskaper rös- tades ner på SPDs partikonferens i Liibeck
1901. T o m Clara Zetkin kritiserade försla- get för att husen skulle bli för dyra, för att
den anställda personalen skulle bli utsugen och för att Braun ville införa hushållskol- lektiv redan under kapitalismen (Uhlig
1979, s 34).
I Sverige togs frågan om hushållsarbe- tets kollektivisering upp 1906 av bl a Per Albin Hansson. H a n argumenterade för en 'kooperation av hushållen'. Han sa bl a att m a n kunde
'lösa frågan om kvinnans arbete i hemmet genom en organisation av omkring hundra fa- miljer, som under demokratiska former gemen- samt ordnade de olika grenarna av hushållsar- betet. Särskilt utbildade personer borde sättas i ledningen för de olika verksamheterna. Det är emellertid tyvärr så att kvinnorna själva är emot hushållskommunismen, men det är av stor vikt att denna sak verkligen ordnas, ifall kvinnorna skall fa någon möjlighet att delta i det kommunala och politiska livet.' (referat av socialdemokratiskt klubbmöte 1907).
Självklart hade kvinnorna inom arbetar- klassen behov av förenklat hushållsarbete.
För de ogifta kvinnorna var behovet av kollektiva lösningar särskilt stort — av so- ciala skäl. Men det saknades en social rö-
Barndaghem i Guise, Frankrike. Ur Harper's Monthly, april 1872.
relse som kunde medvetandegöra behoven och en politisk rörelse som kunde sätta styrka bakom kraven.
Striden om enkökshuset i Wien
Enkökshus för ensamstående förekom re- dan på tiotalet i Wien. Det var okontrover- siellt. Men planerna på ett enkökshus för familjer utföste stark kritik från konserva- tivt håll. Då frågan kom upp i Wiens kom- munfullmäktige 1923 ansåg representanter för det socialt-kristliga partiet att det var slöseri med kommunens bvggfond att be- vilja medel till ett projekt där man byggde ett 'jättekök' istället för att bygga några extra lägenheter. Ett kvinnligt kommunal- råd ansåg att 'massutspisning' kunde gå an för ensamstående, men
'I varje annat fall är det rena galenskapen att en familj ska bo i ett sådant enkökshus. Inte heller på sedliga grunder kan man rekommen- dera det, särskilt inte för att unga husmödrar därigenom slipper alla bekymmer för hushål- let. Det kommer senare att hämna sig på många sätt. Den unga husmodern måste lära sig att hushålla och spara, det blir till nytta i framtiden! Avsaknaden av ansvar leder inte till annat än att arbetsglädjen dödas och till att dessa kvinnor inte vet vad de ska göra med sin tid.' (citerat efter Pirhofer 1978, s 5).
Trots den konservativa kritiken lyckades Föreningen Heimhof få finansiellt och an- nat stöd från kommunen så att ett enköks- hus för familjer kunde tas i bruk 1926. Det innehöll 246 lägenheter.
Den enkla utformningen gjorde att kost- naderna blev relativt låga. Månadshyran för en tvårummare var överkomlig för en arbetarfamilj med två förvärvsarbetande.
Men föreningen krävde en insats på 1 000 schilling, vilket var mer än de flesta lågav- lönade hade råd med. Även andra, psyko- logiska, skäl gjorde säkert att enkökshuset mer lockade radikala mellanskikt än arbe- tare. De flesta var tjänstemän, lärare eller konstnärer. Ganska snart kom huset att domineras av hushåll utan barn.
Pirhofer, som under 70-talet intervjuat hyresgäster från 20-talet, fann att matsalen i hög grad fungerade som gemensamhets- utrvmme och att den kollektiva servicen
verkligen fungerade som en avlastning för förvärvsarbetande kvinnor. Huset uppges också ha fungerat som medel lör invånar- nas socialisation (Pirhofer 1978, s 7)'. Efter det fascistiska maktövertagandet 1934 stängdes Heimhofs centralkök med tvång.
De enkökshus som tidigare hade byggts i Köpenhamn, Stockholm, Letchworth, Ber- lin och Zurich var ännu starkare knutna till medelklassens behov. I vissa fall var syftet uttalat att underlätta kvinnors för- värvsarbete, men oftast ville man bara för- billiga hushållningen genom att 'kollektivi- sera hembiträdet'. För t ex Hemgården Centralkök, byggt 1905-07 på öster- malmsgatan i Stockholm fanns inga tankar om kvinnofrigörelse, inte heller i Svenska Dagbladets debatt och tävling om 'familje- hotell' 1919-20 (Hagström & Ekman 1905, Caldenbv & Walldén 1979, s 156f).
Striden om familjen i Sovjet
De kanske mest avancerade tankarna om kollektivhusets roll för kvinnofrigörelsen utvecklades i Sovjetunionen på 20-talet.
Det rådde stor enighet bland kommunis- terna att kvinnans insats i produktionen skulle öka. En orsak var att man hade en starkt positiv syn på 'produktivt arbete'.
Alexandra Kollontay skrev t ex att hemar- betet 'skapar inga nya nyttigheter eller nya värden'. De hemarbetande kvinnorna an- sågs slösa sin kraft på 'improduktivt arbete för att betjäna den egna familjen' (Kollon- tay 1971,s 181).
Under revolutionen hade man ordnat matsalar, barnkrubbor, barnhem m m i sovjeterna. Till stor del var det fråga om nödlösningar p g a den svåra livsmedelsför- sörjningen under inbördeskriget, men som- liga såg kollektiviseringen som önskvärd och logisk under socialismen. Kollontay drog bl a slutsatsen att 'köket, som har träl- bundit kvinnan i ännu högre grad än mo- derskapet, upphör att vara ett nödvändigt villkor för familjens existens' och att 'famil- jelivet håller på att upphöra som livsnorm'
"(Kollontay 1971. s 205 resp 207).
Kollontay såg kommunhusen också som
ett sätt att frigöra kärleken. Hon trodde —
när hon höll sina berömda föreläsningar 1921, och även långt senare när de flesta andra revolutionsledare hade en annan uppfattning — att samhället/kollektivet skulle kunna ta över så gott som allt hem- arbete, inklusive vård och uppfostran av barnen. En kvinna med egen inkomst, med sina barn på daghem och med kollektiv mathållning behövde inte underordna sig någon enskild man, ansåg Kollontay. Hon behövde inte sälja sin kropp i äktenskaplig prostitution och inte heller bli yrkesprosti- tuerad. Kollontay uteslöt inte att en kvinna ändå kunde ha sexuellt umgänge av 'mate- riell beräkning', men hon hade då i alla fall fördelen att kunna göra det med en 'utvald som faller henne i smaken' (s 236).
Idén om kollektivhuset som ett medel att avskaffa familjen hyllades bara av en mino- ritet i den sovjetiska debatten. Faktum är att sociala problem uppstod efter revolu- tionen. Antalet skilsmässor ökade kraftigt, likaså antalet barn till ensamstående möd- rar. Även kriminaliteten ökade. Det var enkelt att se ett stärkande av familjen som det rätta botemedlet. Agneta Plejel — som skrivit en mycket intressant analys av Kol- lontays roll i en efterskrift till 'Arbetsbiens kärlek' — instämmer delvis i kritiken mot Kollontays brist på verklighetsförankring.
Hon drar slutsatsen att Kollontays idéer om kvinnans frigörelse förutsätter en över- flödsekonomi (Kollontay 1976, s 238).
Vid ett centralkommittémöte 1930 be- slutade partiledningen att stoppa kollektiv- husexperimenten. Endast åtta egentliga kollektivhus hann byggas (Miljutin 1974, Caldenby & Walldén^l979). Att kollektiva bostäder som ett medel att befria kvinnor- na fortfarande är aktuellt i Östeuropa visas i Hilda Scotts 'Kan socialismen befria kvinnan' (på svenska 1978).
'Funk tionalismens flaggskepp'
De ryska kollektivhusen var produkter av funktionalismen. Även i andra länder för- knippades funktionalismen med kollektiv- huset. En iakttagare har utnämnt kollek- tivhuset till 'funktionalismens flaggskepp'.
' M e n det gick inte så bra att sjösätta det',
tillade han (Langkilde 1970, s 26). Man såg bostaden som 'en maskin att bo i' (Le Corbusier 1922) och hade atlantångarens hytter som förebild för bostadsutform- ningen.
I Sverige framfördes kollektivhuset av funktionalisterna som en allmän lösning.
Det framgår t ex i Stockholms-utställ- ningens programskrift 'Acceptera' (Asp- lund mfl 1931), den svenska funktionalis- mens viktigaste dokument. Där diskutera- des funktioner som skulle minska hemmets betydelse (skola, fritidsaktiviteter, barnbe- gränsning) och författarna spådde att 'en helt ny familjetyp därför med allra största sannolikhet kommer att utvecklas' (s 44).
Idealet var kärnfamiljen med en åtminsto- ne delvis förvärvsarbetande kvinna, som levde i kamratäktenskap med sin man.
Större delen av rutingöromålen i hemmet skulle rationaliseras bort. Radion nämndes som en faktor som stärkte hemmets bety- delse, men den räckte inte till för att ändra på huvudtendensen utan bildade bara 'en motvikt mot en överdriven kollektivisering' (s 34).
Som en konsekvens av familjens föränd- ring menade farfattarna till 'Acceptera' att nya krav skulle ställas på bostaden. Den hade inte bara upphört att vara centrum för den patriarkaliska storfamiljen utan också förlorat sin betydelse som plats för arbete och representation. Kvar blev en liten, rationellt organiserad och välutrus- tad bostad för vissa basfunktioner. Kollek- tivhuset beskrevs på följande sätt:
'Helt eller delvis överflyttades där matlagning och även intagandet av måltiderna från de pri- vata bostadsrummen till gemensamma lokaler.
G e m e n s a m m a sällskapsrum anordnas, och hemmets huvudsakliga uppgift blir att vara en viloplats under natten och en plats, dit man kan draga sig tillbaka, när man önskar fullstän- dig isolering'. (Asplund mfl 1931, s73f).
