Bankregleringar: En jämförelsestudie mellan Basel II och Basel III

Uppsala universitet

Företagsekonomiska institutionen Kandidatuppsats 15hp, VT – 2012 Handledare: Gunilla Myreteg 2012-06-03

Bankregleringar

En jämförelsestudie mellan Basel II och Basel III  

Författare:

Jens Gelin Victor Gustafsson

Förord

Vi vill rikta ett stort tack till alla personer som bidragit med råd, kunskap och stöd under arbetet med denna uppsats. Vi är speciellt tacksamma för den hjälp och vägledning som vår handledare Gunilla Myreteg givit oss. Vi vill också rikta ett tack till kursdeltagare och opponenter som ytterligare bidragit med givande kommentarer och tankar.

Jens Gelin & Victor Gustafsson Uppsala 2012-06-03

Sammandrag

I januari 2013 implementeras i och med Basel III-regelverket nya bankregleringsstandarder.

Regelverket är en revidering och omarbetning av det nuvarande Basel II-regelverket och riktar sig mot aktörer verksamma inom banksektorn. Syftet med denna studie har varit att ta reda på och åskådliggöra de största skillnaderna mellan Basel II och Basel III. Genom kvalitativ text- och innehållsanalys har regleringsdokument utfärdade av Baselkommittén studerats och jämförts. Vi har genom vår studie funnit att Basel III i förhållande till Basel II medför ökade krav och höjda nivåer för kapitaltäckning, komplement till kapitaltäckningskrav bestående av två buffertar och ett bruttosoliditetsmått, striktare krav för hur banker på lång och kort sikt ska hantera likviditet samt ökade restriktioner gällande bankers finansieringsstruktur. Vi har också funnit att de nya Basel III-regleringarna medför ett ökat makroekonomiskt fokus, med syfte att skapa övergripande stabilitet för hela banksektorn samt för ekonomin över lag. Skiftet från Basel II till Basel III innebär ytterligare att banksektorn går mot en framtid som präglas av hårdare reglering samt ökade krav på enskilda banker.

Finanskrisen, som är det uttalade skälet till att Basel III-regelverket arbetats fram, har följaktligen bidragit till att skapa ett striktare och mer rigoröst regelverk. Krisen bör följaktligen betraktas som orsak och Basel III med tillhörande nya kapitaltäckningskrav, introduceringen av buffertar och likviditetsregleringar som verkan utifrån ett kausalt sambandsperspektiv.

Nyckelord: Bankreglering – Basel II – Basel III – Risk – Regelverk – Finanskris – Kapitaltäckning – Likviditet

Innehållsförteckning

Sid

1 Inledning ... 1

1.1 Bakgrund... 1

1.2 Problemformulering ... 2

1.3 Syfte ... 2

2 Regelverken ... 3

2.1 Basel II ... 3

2.2 Basel III... 3

3 Teoretiskt ramverk ... 5

3.1 Reglering... 5

3.2 Avreglering ... 5

3.3 Utveckling och förändring av regleringar ... 6

3.4 Reglering av risk ... 7

3.5 Makroprudentiell reglering ... 7

3.6 Likviditetshantering ... 8

3.7 Sammanfattande analysmodell ... 9

4 Metod... 11

4.1 Val och redogörelse av metod... 11

4.2 Motivering av vald metod ... 12

4.3 Källor och material... 13

5 Empiri ... 14

5.1 Kapitaltäckningsgrad ... 14

5.1.1 Riskvägda tillgångar ... 14

5.1.2 Definition av kapital... 14

5.1.3 Implementeringen ... 15

5.2 Kapitalkonserveringsbuffert... 16

5.3 Kontracyklisk buffert ... 17

5.4 Bruttosoliditet... 18

5.5 Likviditet inom Basel II ... 19

5.6 Likviditet inom Basel III... 20

5.6.1 Liquidity Coverage Ratio - LCR... 21

5.6.2 Högkvalitativa likvida tillgångar ... 21

5.6.3 Tillgångsindelning ... 21

5.6.4 Totalt nettokassautflöde ... 22

5.6.5 Kassautflöden... 22

5.6.6 Kassainflöden... 22

5.7 Net Stable Funding Ratio - NSFR... 23

5.7.1 Tillgänglig stabil finansiering ... 23

5.7.2 Erfordrad stabil finansiering ... 24

6 Analys... 25

6.1 Kapitalkrav... 26

6.2 Ökad reglering... 26

6.3 Makroprudentiellt fokus... 27

6.4 Likviditetsanalys ... 28

6.5 Samhälle och kris ... 30

7 Slutsatser... 31

7.1 Förslag till fortsatt forskning... 31

8 Källförteckning... 33

Bilaga 1 - Terminologi ... 36

Figur- och tabellförteckning Sid Figur 1 ... 15

Figur 2 ... 16

Tabell 1 ... 17

Figur 3 ... 18

Figur 4 ... 21

Figur 5 ... 23

Tabell 2 ... 25

1 Inledning

I detta inledande avsnitt kommer en inledning och bakgrund till ämnesområdet att presenteras.

Avsnittet innefattar även studiens problemformulering, frågeställningar och syfte.

1.1 Bakgrund

Den finansiella kris som briserade 2008 har medfört stora ekonomiska effekter, dels för enskilda företag och länder men också för världsekonomin i stort (Grigorev & Salikhov, 2009). Centrala aktörer på den finansiella arenan tvingades till konkurs och stater gick gemensamt och på enskilt initiativ in med stödåtgärder för att förhindra en finansiell kollaps.

Krisen har haft en djupgående påverkan på länder, företag och den finansiella marknaden och har följts av en lång period av ekonomisk oro. Trots det kritiska läge som finansvärlden befann sig i när den ekonomiska krisen bröt ut fortsatte vissa banker att dela ut vinstmedel och bonusar till anställda och ägare. Detta var något som gjorde banker och finansiella institut mindre motståndskraftiga när krisen kulminerade, och drevs på av ett kollektivt agerande bland aktörerna på finansmarknaden (BIS, 2011). När bankerna efter krisen på nytt började uppvisa vinst var det många som inte gjorde tillräckligt för att bygga upp sina kapitalreserver och besparingar. Ett ämne som kom att bli mycket omdebatterat efter krisens uppkomst var bankers och finansiella instituts risktagande och riskmedvetenhet (Fortin, Goldberg, Roth, 2010).

Som ett svar på finanskrisen har det standardsättande organet Baselkommittén utformat ett nytt regelverk som syftar till att minska de finansiella riskerna i systemet samt att kräva en ökad riskmedvetenhet hos bankerna (FI, 2010). Basel III som regelverket heter är ett nytt ramverk som kommer att påverka de finansiella institutens verksamhet i grunden och på global nivå förändra den finansiella marknaden. Regelverket är en vidareutveckling och påbyggnad på det nuvarande Basel II-regelverket och syftar till att skapa finansiell stabilitet ur ett globalt perspektiv och stärka bankernas förmåga att hantera framtida finansiella kriser, samt att förebygga att dessa överhuvudtaget inträffar (FI, 2010). Regelverket påverkar bankers kapitalstruktur och reglerar kapitaltäckningsgrad, krav på likviditet, finansieringsstruktur och riskbedömning av olika tillgångsslag (Jaffee & Walden, 2010).

Baselkommittén är den organisation som formulerat och publicerat de nya regleringarna och är följaktligen det organ som ligger till grund för detta regelverk. I EU implementeras dessa regler via EG-beslut som i sin tur lagstiftas i respektive nations parlament (Riksdagen, 2010).

1.2 Problemformulering

Bankverksamhet är något som fyller en central funktion för både företag och enskilda individer och påverkar således stora och viktiga delar av ett samhälle. På grund av banksektorns betydande samhällsroll samt faktumet att Basel III uppkom som ett svar till finanskrisen tyckte vi att det var intressant och viktigt att granska vilka de största skillnaderna mellan Basel II och Basel III faktiskt är. En stor del av det som inom forskningen och litteraturen skrivits om Basel-regelverken behandlar de effekter som regleringarna förväntats ha på banker, företag och privatpersoner. Information finns också att tillgå gällande regelverkens tekniskt beräkningsmässiga aspekter, hur de är tänkta att tillämpas och vad regleringarna ämnar åstadkomma. I artikeln ”Thinking beyond Basel III: Necessary Solutions for Capital and Liquidity” behandlar författarna Atkinson och Blundell-Wignall (2010) bland annat de föreslagna Basel III-regleringarnas potential att kunna åtgärda riskrelaterade problem inom bank- och finanssektorn men även regelverkets brister. Undersökningar och forskningsarbeten som fokuserar på att i huvudsak belysa skillnader mellan Basel II och Basel III samt rena jämförelsestudier är dock bristande.

En jämförelse mellan regelverken är betydelsefull dels för att åskådliggöra hur stora skillnaderna egentligen är mellan det gällande regelverket och det efterföljande regelverket men dels också för att visa på vilka effekter en finansiell kris eller omvälvande nationsövergripande händelse kan få för de förordningar som reglerar banker. En djupare förståelse för hur finanskrisen har påverkat dessa bankregleringar kommer också ur en teoretisk synvinkel bidra med information och kunskap om vad som får regleringar och regelverk att förändras. En jämförelse regelverken emellan kommer även bidra med information om inom vilka regleringsområden som förändringar skett.

Studien ämnar besvara följande frågeställningar:

-­‐ Vilka är de regleringsmässigt största skillnaderna mellan Basel II och Basel III?

-­‐ På vilket sätt har den finansiella krisen påverkat bank- och finansverksamhetsregleringar?

1.3 Syfte

Syftet med studien är att åskådliggöra vilka som är de största skillnaderna mellan Basel II och Basel III-regelverken, och således genom detta även illustrera hur en finansiell kris kan komma att påverka länders bank- och finansverksamhetsregleringar.

2 Regelverken

I följande avsnitt presenterar vi en övergripande beskrivning av studiens två mest centrala byggstenar, Basel II och Basel III-regelverken. Närmare kommer vi redogöra för syfte och grundläggande innehåll för vart och ett av de båda regelverken.

2.1 Basel II

Basel II-regelverket publicerades första gången 2004 och var en förlängning och revidering av det tidigare regelverket Basel I som 1988 lanserades av Baselkommittén under namnet 1988 Basel Accord. Basel II utgör rekommendationer och standarder som riktar sig till banker och finansiella institut och fokuserar på reglering och tillsyn av dessa aktörer. Regleringarna är avsedda dels för de medlemsländer som är del av Baselkommittén men även för andra nationer (BIS, 2004, s.1). Syftet med regelverket var att stärka och bygga upp sundhet, hållbarhet och stabilitet inom det internationella banksystemet och följaktligen att de nya regleringarna skulle medföra en bättre hantering av risk bland banker. Regelverket beskriver nivåer för minikrav på bankers kapitaltäckning men också hur dessa ska mätas.

Baselkommittén ämnade således att övergången från Basel I till Basel II skulle medföra mer riskkänsliga kapitalkrav, som vidare tar hänsyn till tillsynsförhållanden och ekonomiska strukturer i olika länder (BIS, 2004, s.2).

Basel II-regelverket utgörs av tre pelare, vilka beskriver ramverkets olika huvudfunktioner.

Den första pelaren behandlar hur mycket kapital banker måste hålla i förhållande till risker/utlåning, vilket mer specifikt innebär miniminivåer för kapitalkrav och kapitalbehov gällande kreditrisker, marknadsrisker samt operativa risker. Pelare 2 behandlar dels kraven på bankers kapital- och riskhantering men även tillsynen av bankers verksamhet. Detta innebär mer utförligt information om tillsynsmyndigheters arbete och befogenheter samt riktlinjer för samarbete mellan tillsynsmyndighet och bank. Den tredje pelaren beskriver vilka krav som ställs på banker att redovisa och publicera information och siffror om verksamheten, bland annat gällande kapitaltäckning och riskhantering (BIS, 2004, s.2). Denna del av regelverket ämnar underlätta för analytiker, aktieägare och externa intressenter att kunna göra goda bedömningar av banker.

2.2 Basel III

Basel III är en utökning och revidering av Basel II och består även det av standarder och rekommendationer riktade mot aktörer verksamma inom banksektorn. Det nya regelverket

kan betraktas som en utveckling av tidigare regleringar och utgår från de tre pelarna presenterade i Basel II. Basel III innehåller dels omarbetade finansiella mått från det tidigare regelverket men även helt nya regleringar och krav. Baselkommittén har i och med det nya regelverket exempelvis valt att införa krav på buffertar, ändrat nivåer och regleringar kopplade till bankers kapitaltäckning och infört mått som behandlar bankers likviditet. Basel III börjar formellt gälla januari 2013 och ska vara fullständigt implementerat senast januari 2019 (BIS, 2011, s.69).

Syftet med de reviderade och nya regleringarna är att skapa en mer motståndskraftig banksektor. Detta genom att med kapital- och likviditetskrav hjälpa banker att bättre kunna hantera påfrestningar och finansiella krissituationer. Baselkommittén vill med Basel III även minska risken för att svåra ekonomiska förhållanden sprider sig mellan banker och från banksektorn till övriga delar av ekonomin (BIS, 2010, s.1). Vidare vill Baselkommittén med Basel III dessutom förbättra bankers riskhantering och stärka kontrollen av risker, samt öka transparensen inom bankverksamhet. Det nya regelverket är ett uttalat svar på den finanskris som bröt ut 2008 och ämnar ytterligare minska risken för att liknande situationer ska uppstå i framtiden (BIS, 2011, s.1).

3 Teoretiskt ramverk

I följande avsnitt kommer en samling av tidigare forskning och teoretiska perspektiv att presenteras, utformat i ett samlande ramverk. Avsnittet innefattar olika aspekter av reglering och risk och avslutas med en sammanfattande analysmodell.

3.1 Reglering

Begreppet reglering har under lång tid varit ett intresseväckande och omstritt debatteringsområde, vars betydelse under de senaste hundra åren varit omväxlande men också ökat (Trebing, 1984, s.223, 229). Dess växande betydelse kan delvis förklaras av en allt mer globaliserad värld med stora aktörer verksamma på den internationella arenan. Speciellt framträdande blev regleringsfrågan under den senaste finansiella krisen mellan åren 2008 och 2009, då påkallandet efter ökad avreglering och mindre strikta regler byttes ut mot krav om strängare och mer rigorös reglering av den finansiella marknaden (Baldwin, Cave, Lodge, 2012, s.1).

Reglering eller regleringsarbete kan beskrivas som kontinuerlig, ihållande och fixerad kontroll över aktiviteter och verksamheter, utförd av offentliga organ och myndigheter. Reglering som begrepp kan förklaras som en specifik uppsättning förelägganden eller kommandon där regleringsarbetet innefattar kungörelse av bindande regelverk, vilket ska implementeras och appliceras av ett organ tillsatt för det ändamålet (Baldwin et al, 2012, s.3). Införandet av reglering kan vidare även vara ett sätt för staten att på ett övergripande plan försöka styra ekonomin i en specifik riktning (NE, 2012). Regleringar bör ytterligare inte enbart betraktas som något som hindrar olika beteenden eller uppkomsten av oönskade situationer eller aktiviteter utan även som en funktion som möjliggör och underlättar till att verksamheter och aktiviteter kan utföras på ett ordnat och tryggt sätt. Syftet med regleringar av verksamheter, organisationer och företag är att öka och skapa stabilitet och kontroll för de aktörer som reglerna riktar sig till, men även för de parter som befinner sig i de berörda aktörernas omgivning (Baldwin et al, 2012, s.3). Gällande reglering av bankverksamhet ämnar regleringar i första hand att minska bankers risktagande och kontrollera olika riskfulla moment, detta för att i sin tur minska risken för att banker går i konkurs (Koehn & Santomero, 1980, s.1240).

3.2 Avreglering

Inom ekonomisk teori är utgångspunkten för avreglering att det leder till konkurrens, vilket ger utrymme för innovationer och produkter som gynnar konsumenten inom det avreglerande

området. Konkurrensen påverkar även lönsamheten i den avreglerade sektorn eftersom det sänker inträdesbarriärer och fler företag tar sig in på marknaden. Den generella avsikten med avreglering är därför att främja konkurrens på den tilltänkta marknaden. Vilken effekt en avreglering ger med avseende på risk är dock inom enkel ekonomisk teori mer osäkert och det finns ett antal teoretiska modeller som har för avsikt att tydliggöra detta samband (Semaan, Peterson Drake, 2011). Reglering innebär någon form av förmögenhetsöverföring och reglering medför en kostnad för en eller flera inblandande parter. Likaså finns det en kostnad associerad med en helt oreglerad marknad, där begreppet risk utgör den faktor som kan betraktas som en kostnad (Peltzman, 1976). Det finns individer som förespråkar total avreglering med stöd av teoretiska modeller och som hävdar att kostnaden för reglering är större. Denna ståndpunkt utgör emellertid en minoritet då majoriteten ändå förespråkar någon form av finansiell reglering.

3.3 Utveckling och förändring av regleringar

Det finns en rad olika teorier och potentiella förklaringar till varför regelverk och regleringar ibland ändras eller över tid utvecklas. Samhällsintresseteorin är en av dessa och utgår från konceptet om att de som söker efter att förändra eller utveckla ett regelverk, regelsättare, gör detta på samhälls- och allmänhetsgynnande grunder, snarare än med utgångspunkt i grupp- eller individrelaterade egenintressen (Baldwin et al., 2012, s.40,41). Genom detta perspektiv betraktas förespråkarna av regleringar som en välvillig aktör som agerar utifrån allmänhetens intressen. Regelsättarnas och regleringarnas syfte och avsikt är att åstadkomma av allmänheten och samhället önskvärda resultat, i situationer där marknaden ensamt inte skulle klara av att prestera samma resultat. Regleringar ses utifrån detta perspektiv vara baserat på objektiva grunder och opartisk expertis (Baldwin et al., 2012, s.40,41). En förändring av regleringar genomförs med andra ord för att gynna samhället i stort. Upprättandet av regleringar för specifika industrier och branscher syftar, sett ur ett övergripande perspektiv, således till att skydda och främja allmänheten eller stora delar av allmänheten (Stigler, 1971, s.3).

En annan faktor som kan orsaka förändringar av regelverk och regleringar är ekonomiska kriser. Under de senaste hundra åren har förändringar av finansiella regler och institutioner många gånger genomförts som reaktioner till uppstådda krissituationer eller andra kritiska och problemfyllda händelser. Många av de revideringar som gjorts på den internationella finansmarknaden, med tillhörande lagar och regler, har varit försök att hindra och lösa

problematiska och kritiska situationer som av olika skäl uppkommit (IMF, 2009). Ett flertal kriser har under historien visat sig få stora effekter på finansbranschen och ekonomin över lag, med förändringar och introduktioner av nya institutioner och regleringar som följd (Moshirian, 2011, s.505).

3.4 Reglering av risk

Formellt sett definieras risk som sannolikheten att en viss händelse eller fara uppstår, inräknat den effekt som den potentiella faran också kan medföra. Riskbegreppet bör dock inte förväxlas med osäkerhet, vilket är en omständighet och faktor som inte går att mäta. Detta till skillnad från risk som med hjälp av teoretiska modeller och hjälpmedel kan beräknas. Vidare bör risk ses som något som konstrueras och är ett resultat av mänskliga beslut och beteenden.

Syftet med regleringar av risk är att försöka begränsa sannolikheten att en riskfylld händelse eller situation uppstår samt att kontrollera effekterna av situationen om den i realiteten inträffar (Baldwin et al, 2012, s.83). Varför kontrolleringen av bankers risktagande är speciellt viktig är för att många av dessa interagerar och är beroende av varandra, i form av kreditgivning och skuldsättning bankerna emellan. Detta innebär att problem och finansiella svårigheter potentiellt kan sprida sig från bank till bank vid en krissituation, genom en smitto- eller rundgångseffekt (Müller, 2006, s.48).

3.5 Makroprudentiell reglering

En makroprudentiell reglering inriktar sig på att upprätthålla ett stabilt finansiellt system och är en övergripande form av regelverk som har till uppgift att skydda hela det finansiella systemet vid chocker av olika slag. Enskilda aktörer skyddas inte genom denna sorts regelverk utan det är risker som förknippas med hela systemsönderfall som beivras. Således är det systemrisker som ligger till föremål för denna typ av reglering, där ett helhetsperspektiv tar hänsyn till alla finansiella institutioner och aktörer, men där enskilda institutioner tillåts hamna på obestånd under förutsättningen att det finansiella systemets tillstånd inte äventyras (Hanson, Kashyap, Stein, 2011, s.1).

Karaktäristiskt för ett makroprudentiellt tillvägagångssätt vid finansiell reglering är att man från ett regelmässigt perspektiv försöker minimera de sociala kostnaderna som är förenliga med kraftiga ekonomiska chocker som samtidigt drabbar flertalet systemviktiga finansiella institutioner. Dessa kostnader för samhället uppstår då finansiella institutioner samtidigt tvingas krympa sina balansräkningar till följd av uppstådda kreditförluster, vilket får

konsekvensen att utlåningen till företag och individer kraftigt begränsas. För att angripa denna problematik tvingar regelverken de finansiella aktörerna att i förväg bygga upp kapitalbuffertar som ska verka förmildrande under ekonomiska kriser. Dessa kapitalbuffertar syftar till att dämpa samhälliga negativa effekter samt att reducera den risk banker själva utsätter sig för (Hanson et al., 2011, s.3).

Till skillnad från företag som bedriver verksamhet utanför banksektorn, som själva får bestämma sin egen kapitaltäckningsgrad och finansieringsform, har regelsättande myndigheter bestämt att banker och finansiella institut måste lyda under speciella regelverk för kapitaltäckningsgrad och finansieringsstruktur eftersom de utgör en essentiell del av det ekonomiska systemet (Tarbert, 2001, s.9). Samhällsekonomin är oerhört sårbar för störningar i den finansiella sektorn och regleringar av dessa systemviktiga institutioner syftar till att motverka att finansiella kriser uppstår.

Det finns åtminstone fyra skäl till att reglerande myndigheter kräver en viss kapitaltäckningsgrad för finansiella institutioner (Tarbert, 2001, s.10). För det första; en kapitalbuffert kan skydda mot en uttagsanstormning från sparare som befarar att banken inte kommer kunna betala tillbaka alla sina skulder. För det andra; genom att kräva en miniminivå för förhållandet mellan eget kapital och tillgångar kan myndigheter reducera risken för det finansiella systemets haveri. En tredje anledning för reglerande myndighet att kräva en viss kapitaltäckning är för att skydda banker från att det uppstår en dominoeffekt på den finansiella marknaden som drabbar hela det finansiella systemet. En kapitalbuffert kan i förlängningen även förhindra att skattebetalarna i ett land som tillämpar insättningsgaranti i slutändan slipper rädda bankerna. Det fjärde skälet är att; kapitaltäckningsregler som är internationellt vedertagna dessutom kan förhindra att konkurrensen mellan bankerna leder till en ohållbar prispress, i den meningen att bankers överskuldsättning genom användning av hävstångseffekter motverkas.

3.6 Likviditetshantering

Likviditet är ett begrepp som kan definieras på olika sätt, beroende på vilket perspektiv som används. Ur ett marknadsperspektiv definieras begreppet som förmågan att utföra transaktioner utan att nämnvärt påverka prissättningen. På företagsnivå definieras begreppet som förmågan att tillskaffa likvida medel för att uppfylla sina åtaganden innan förfallotid (Clark, 2006). I detta avsnitt avses den sistnämnda definitionen för att beskriva ett teoretiskt förhållningssätt till bankers likviditetshantering.

Banker bedriver värdefull verksamhet på båda sidor om balansräkningen. På tillgångssidan lånar banken ut pengar till illikvida låntagare, vilket förstärker kreditflödet i en ekonomi och på skuldsidan i balansräkningen tillhandahåller banken likviditet till sparare på begäran.

Likviditetshantering inom bankverksamhet går ut på att anpassa bankens likviditetsreserv i förhållande till uttagskrav från insättare (Diamond & Rajan, 2001). Det är angeläget för reglerande myndighet att övervaka bankens egen likviditetshantering eftersom det i de flesta ekonomier är centralbanken som är den främsta likviditetskällan och även agerar som ”lender of last resort”. Detta understöd riskerar att framkalla ett alltför riskfyllt beteende inom den finansiella sektorn, något som går under benämningen moral hazard. Moral hazard leder till ett mer riskfyllt beteende än vad som varit fallet om det inte var skattebetalarna som i slutändan stått för bankernas fallissemang. Historien har visat att beslutsfattare inom finanssektorn kunnat maximera avkastningen genom att ta oproportionerligt stora risker och sedan undkomma repressalier för sin undermåliga riskhantering (Clark, 2006). Om understödet från centralbanken inte existerade skulle finanssektorn ensamt vara ansvarig för sin riskhantering och likviditetshantering, och liksom alla andra företag som är verksamma inom branscher utanför finanssektorn, själva hantera konsekvenserna från sitt beslutsfattande och sin bristande riskhantering. Detta är inte fallet för finansiella institutioner som är ett undantag inom marknadsekonomin, vilket innebär att systemviktiga finansiella institutioner inte tillåts gå i konkurs.

De räddningsaktioner som genomförs för att rädda banker och det finansiella systemet signalerar till marknadsaktörer att liknande insatser är att förvänta vid framtida kriser, vilket försvagar incitamenten för bankerna att bedriva en rigorös riskhantering. Räddningsaktioner förstärker även uppfattningen om att vissa företag är för stora för att tillåtas gå i konkurs (Brown, 2010). Dessa negativa omständigheter försöker myndigheter att begränsa genom att reglera bankernas verksamhet, eftersom det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv är ofördelaktigt att låta systemviktiga banker hamna på obestånd. Dilemmat reglerande myndigheter står inför är att även om man inte explicit uttrycker att banker kan förvänta sig räddningsinsatser, är bankerna medvetna om att skattebetalarna implicit garanterar deras verksamhet och risktagande (McIlroy, 2008).

3.7 Sammanfattande analysmodell

Det teoretiska ramverk som vi i uppsatsen använder oss av, är en sammansättning av olika ekonomiska teorier, som tillsammans utgör det analytiska verktyg vi har som utgångspunkt

för att analysera det empiriska avsnittet. Den analytiska modellen är uppbyggd för att angripa olika beståndsdelar av ett finansiellt regelverk, vilket förenklar arbetet med att analysera regelverkets utformning såväl i dess helhet, som att separat analysera de delar som skiljer regelverken åt. Vår analytiska modell har även inslag av teorier som inte enbart behandlar regleringsstrukturens innehåll, utan även riktar fokus mot hur regelverk förändras och vilka intressen som då tillgodoses. Modellen är tänkt att fungera som ett verktyg för att analysera innehållsmässiga förändringar och skillnader i regelverken, samt att utforska hur dessa strukturella regeländringar motiveras.

Samhällsintresseteorin, som Baldwin et al. (2012) redogör för, utgår från idén om att de som söker att förändra och utveckla ett regelverk gör detta med samhällsgynnande uppsåt.

Regleringarnas avsikt är att åstadkomma resultat som är önskvärda ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, men som marknaden på egen hand inte skulle klara av att prestera. Moshirian (2010) utgår från att kriser får effekter på regelverk och utifrån samhällsteorin bör dessa förändringar av regelverk genomföras med samhällets bästa i åtanke. Vi använder oss av denna teoretiska utgångspunkt för att analysera om skillnaderna i regelverken ger uttryck för ett sådant resonemang och om detta incitament även går att urskilja i separata delar av regelverket.

Den innehållsmässiga skillnaden i regelverken, som vi finner i empiriavsnittet, analyseras med hjälp av makroprudentiell regleringsteori (Hanson et al. 2011; Tarbert, 2001), synen på likviditetshantering (Clark , 2006) och myndigheters signaleringsmetodik (Brown, 2010). De viktigaste identifierade skillnaderna i regelverken analyseras utifrån ett makroprudentiellt perspektiv och försöker utröna ifall det är enskilda aktörer som skyddas eller om det är hela systemsönderfall som beivras. Innehållet i regelverken analyseras även med utgångspunkt från det teoretiska underlag som Clark (2006) förser den analytiska modellen med.

Regelverkens beståndsdelar analyseras med avseende på likviditetshanteringens utformning och om det i regelverket går att urskilja ett förändrat förhållningssätt gentemot detta område som fått genomslag i regelverket. Slutligen används Browns (2010) teori om myndigheters signalsystem för att analysera om funna skillnader i regelverken går att hänföra till en slags policyförändring från Baselkommitténs sida, som syftar till att förmedla ett budskap till de finansiella aktörerna.

4 Metod

I metodavsnittet kommer en redogörelse för den metod som valts för att möjliggöra studien presenteras. Vidare beskrivs även vår motivering till valt tillvägagångssätt och en kortare redogörelse av källor och material.

4.1 Val och redogörelse av metod

Den metod som använts för att samla in data och information, och således i förlängningen gjort besvarandet av frågeställningen möjlig är kvalitativ text- och innehållsanalys. Den vetenskapliga ansatsen för undersökningen är ur ett övergripande perspektiv dels beskrivande men också förklarande, detta då vi både studerat och belyst skillnaderna mellan två regelverk men även genom detta förklarat hur en ekonomisk kris kan komma att påverka ett lands bank- och finansverksamhetsregleringar. Begreppet beskrivande studie är tämligen självförklarande där uppgiften för en skribent är att beskriva eller redogöra för något eller någon, medan en förklarande studie ämnar svara på hur- eller varförfrågor (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, Wängrud, 2007). För att uppsatsen inte uteslutande skulle utgöras av en beskrivande studie valde vi att placera jämförelsen mellan de två regelverken i relation till finanskrisen och dess påverkan på regleringar av bankverksamhet, där de noterade skillnaderna ämnat förklara vilka effekter en finansiell kris kan få på bankregleringar.

Med kvalitativ textanalys menas granskning och analys av texter där utgångspunkten inte är att kvantifiera innehållet i texten och således inte heller summera innehållet med hjälp av statistik. En kvantitativ metodinriktning i ett undersökningsarbete medför att likvärdiga variabler och jämförbara analysenheter samlas in, grupperas och slutligen analyseras och uttrycks i siffror (Esaiasson et al., 2007). En kvalitativ ansats innebär att man som forskare och författare fokuserar på att beskriva det essentiella och kvalitativa i det man ämnar undersöka, detta på ett mer helhetsbeskrivande och djupgående sätt än vid kvantitativ undersökning.

För denna studie har vald metod inneburit att text och dokument systematiskt och grundligt granskats och analyserats, både uppdelat och i sin helhet. Manuella granskningar har gjorts av regelverksdokumenten från början till slut. Centrala ämnesområden, procentsatser och nivåer gällande bankregleringarna har för varje regelverk noterats och sedan jämförts. Övergripande skillnader har initialt registrerats för att sedan beskrivas mer ingående. Av speciell vikt och betydelse har regleringsdokument publicerade av Baselkommittén varit, då information och data erhållen från dessa utgjort studiens fundament. Information och fakta presenterat i

uppsatsens empiriavsnitt kommer uteslutande från Baselkommitténs egna dokument. Vidare är det inte endast tolkningar av texters innehåll i sig som varit centrala i denna studie, faktiska skillnader gällande procentuella siffror och nivåer samt differensen av vilka områden och ämnen som behandlas i de olika regelverken har också beaktats.

Kvalitativ textanalys är i grunden en aktivitet som bygger på tolkning, där uppgiften är att få fram textens centrala innebörd, mening och betydelse (Bergström & Boréus, 2005). Trots att studien genomförts på så objektiva grunder som möjligt är det viktigt att poängtera att det är vi som tolkat regleringsdokumenten och också valt ut de skillnader som enligt oss varit viktigast. Det är därför nödvändigt att beakta att personliga bedömningar och utgångspunkter potentiellt kan ha påverkat studiens utfall och resultat.

4.2 Motivering av vald metod

Ett skäl till att kvalitativ text- och innehållsanalys har använts som metod för denna studie var att information och uppgifter om uppsatsens två centrala byggstenar, Basel II och Basel III- regelverken, offentligt publicerats i dokument- och textformat av Baselkommittén. Vad gäller det faktiska jämförelsearbetet fanns följaktligen all den regelverksrelaterade data som krävdes för att kunna genomföra studien tillgänglig och disponibel som elektroniska dokument. Dessa har givit uttömmande och tillfredställande uppgifter om de båda regelverken, vilket resulterat i att intervjuer eller andra metoder för insamlande av data inte erfordrats. Ett annat skäl till den valda metoden är att vi med uppsatsen ämnat åskådliggöra en övergripande bild av skillnaderna mellan de olika regelverken, något som går i linje med kvalitativ text- och innehållsanalys där dokument noggrant och djupgående ska behandlas och syntetiseras. De övergripande skillnaderna mellan regelverken har vidare också beskrivits mer detaljerat. Detta innebär att vi initialt granskat och noterat vilka de största skillnaderna varit, och sedan beskrivit dessa skillnader mer ingående.

Ett specifikt skäl till valet av en kvalitativ ansats för studien är bristande möjlighet att kunna urskilja jämförbara och likvärdiga variabler och analysenheter regelverken emellan, något som hade varit nödvändigt vid en kvantitativ inriktning. En kvalitativt orienterad undersökning har gett oss möjligheten att analysera olika aspekter och perspektiv av regelverken, vilka inte varit förberedda eller bestämda i förväg. Att, som i en kvantitativ undersökning, på förhand välja ut variabler som ska undersökas medför risken att potentiella skillnader inte upptäcks. Detta eftersom utelämnande och eliminering av vissa variabler och mätenheter även innebär eliminering av möjligheten att finna skillnader.

4.3 Källor och material

För att minimera risken för tolknings- eller faktafel i uppsatsen har vi gällande information kring regelverken valt att använda oss av förstahandskällor i form av regleringsdokument utfärdade av Baselkommittén. Uppgifter om regelverken som funnits att tillgå ur andra källor har även dessa Baselkommittén som ursprungskälla, eftersom kommittén är det organ som initialt framställt, formulerat och officiellt publicerat dessa regleringar. Således fanns ingen anledning att frångå ursprungsdokumenten, något som endast skulle medföra en risk för subjektiva tolkningar från tredje part. För uppsatsen som helhet kommer uppgifter och material dels från offentligt publicerade dokument och texter av statliga myndigheter och organisationer, men även från akademiska artiklar och andra vetenskapliga publikationer. En viktig aspekt att beakta när man använder sig av material skrivet och utarbetat av andra individer är att innehållet potentiellt färgats och präglats av författaren i fråga.

5 Empiri

I följande avsnitt presenteras de största skillnader som vi noterat mellan Basel II och Basel III- regelverken. Avsnittet beskriver dels skillnader i procentsatser och regleringsnivåer men även skillnader gällande regleringsområden. Använda siffror avser de nivåer då regelverken är fullt implementerade. Viktiga begrepp förklaras i Bilaga 1 – Terminologi.

5.1 Kapitaltäckningsgrad

Regler för kapitaltäckning är den form av styrning som det första regelverket, Basel I, baserades på (BIS, 1998, s.2). Denna grundprincip inom finansiell reglering har sedan dess utvecklats och blivit alltmer komplex i Basel III, något som är symtomatiskt för den generella övervakningstrenden vad gäller den finansiella sektorn. Övervakande myndighet är intresserad av att bedöma relationen mellan kapital och risktagande i bankens balansräkning och reglerar denna relation för att undvika ett överdrivet risktagande (BIS, 1998, s.2).

Kapitaltäckningsgraden beräknas med hjälp av definitionen för reglerande kapital och riskvägda tillgångar, och är kapital räknat i förhållande till riskvägda tillgångar. Hur kapital definieras och indelas i olika kategorier skiljer sig mellan de två regelverken, medan reglerna för riskvägning av tillgångar huvudsakligen är densamma med ett fåtal avvikelser.

5.1.1 Riskvägda tillgångar

De tre komponenterna för att beräkna värdet för totala riskvägda tillgångar är marknadsrisk, operationell risk och kreditrisk. Det finns i regelverket bestämmelser för hur alla dessa tre risker separat ska beräknas och bedömas utifrån en stor mängd olika tillgångsslag och finansiella instrument. Totala riskvägda tillgångar bestäms genom att multiplicera kapitalkraven för marknadsrisk och operationell risk med 12,5. Dessa produkter läggs samman med de riskvägda tillgångarna för kreditrisk för att få fram värdet för totala riskvägda tillgångar (BIS, 2004, s.12).

5.1.2 Definition av kapital

Basel III riktar fokus mot åtstramande kapitalregleringar och kräver högre kapitaltäckningsgrad på riskvägda tillgångar för särskilda sorters kapital. Definitionen för reglerat kapital såsom beskrivs i 1988 Basel Accord, och som huvudsakligen är densamma i Basel II (BIS, 2004, s.12), förändras i det nya regelverket. I detta avseende skiljer sig regelverket i Basel III på flera punkter. De största skillnaderna definitionsmässigt vad gäller kapital är förändring av indelningen. Utvidgad kapitalbas försvinner helt i det nya regelverket.

En annan viktig skillnad från Basel II till Basel III är den definitionsmässiga förändringen av kapitalindelning vad gäller kärnprimärkapital.

5.1.3 Implementeringen

Implementeringen av de nya kapitaltäckningsreglerna sker successivt och börjar fasas in med start 1 januari 2013 för att vara helt implementerade 1 januari 2018. Denna infasning sker i flera steg för att säkerställa att omställning inte påverkar kreditgivningen negativt och att bankerna ges tid för att anpassa verksamheten och balansräkningen till det nya regelverket.

Det slutgiltiga regelverket för kapitaltäckningsreglerna, som gäller från och med 1 januari 2018, består av nya nivåer för relationen mellan olika typer av kapital i förhållande till riskvägda tillgångar (BIS, 2011, s.27-28). Det minimikrav för kapitaltäckningsgrad som bankerna måste uppfylla enligt Basel III ser ut enligt följande:

• 4,5 % kärnprimärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar

• 6 % primärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar

• 8 % totalt kapital i förhållande till riskvägda tillgångar

Figur 1. Skillnader i kapitaltäckningskrav mellan Basel II och Basel III (BIS, 2004, s.12).

Det totala kapitaltäckningskravet, 8 % totalt kapital i förhållande till riskvägda tillgångar, förändras inte med regelverket utan är detsamma för både Basel II och Basel III. Skillnaden i kapitaltäckningsgrad återfinns i hur stor andel av denna procentsats som måste bestå av kärnprimärkapital och primärkapital, och illustreras vidare i Figur 1 (BIS, 2011, s.27-28). För Basel III skärps regelverket och en högre andel högkvalitativt kapital fordras därmed.

0   1   2   3   4   5   6   7   8   9  

Basel  II   Basel  III  

Procent   Supplementärt  kapital  

Primärkapital   Kärnprimärkapital  

5.2 Kapitalkonserveringsbuffert

Kapitalkonserveringsbufferten är en åtgärd av förebyggande karaktär och introduceras i och med Basel III. Bufferten är följaktligen ett nytt verktyg för Baselkommittén och återfanns inte i Basel II. Kapitalkonserveringsbufferten innebär att en buffert på 2.5 %, bestående av kärnprimärkapital, placeras ovanpå minimikapitalkraven. Liksom minimikapitalkraven räknas även bufferten utifrån de riskvägda tillgångarna (BIS, 2011, s.55). Att kapitalkonserveringsbufferten placeras ovanpå minimikapitalkraven innebär att kravet på att hålla 4.5 % kärnprimärkapital i relation till de riskvägda tillgångarna ökar till 7 %.

Följaktligen förskjuts även minimikapitalkraven gällande primärkapital från 6 % till 8.5 %, och för totalt kapital från 8 % till 10.5 %. Figur 2 illustrerar vilken effekt kapitalkonserveringsbufferten får på kapitalkraven (BIS, 2011, s.64).

Figur 2. Minimikrav för kapitaltäckning inklusive kapitalkonserveringsbuffert för Basel III.

Syftet med kapitalkonserveringsbufferten är att banker i ekonomiskt goda tider ska kunna bygga upp bufferten, för att vid mer påfrestande perioder sedan kunna minskas för att dämpa ett ekonomiskt problematiskt läge. Regleringarna gällande bufferten ämnar i förlängningen reducera risken för att banker ska överträda minimikapitalkraven (BIS, 2011, s.54). För att säkerställa en stabil uppbyggnad av kapitalkonserveringsbufferten reduceras bankers möjlighet till aktieutdelning och bonusersättning om de inte kan hålla sig över minimikapitalkraven samt buffertnivån. Delar av bankernas vinst ska då istället sparas och användas till bufferten. Hur stor del av vinsten som ska gå till kapitalkonservering beror på hur stor överträdelsen är (BIS, 2011, s.55). Ju närmare en bank närmar sig

0   2   4   6   8   10   12  

Minimikrav   Minimikrav  inkl.  

kapitalkonserveringsbuffert  

Procent   Supplementärt  kapital  

Primärkapital   Kärnprimärkapital  

minimikapitalkravet på 4.5 % desto mer av vinsten ska tillskrivas bufferten. Tabell 1 visar förhållandena mellan graden av buffert- och kapitalkravsöverträdelse och kraven på kapitalkonservering.

Tabell 1. Kapitaltäckningsnivå och reducerad möjlighet till utdelning för Basel III (BIS, 2011, s.56).

5.3 Kontracyklisk buffert

På grund av bankers interagerande och sinsemellan nära relation finns ständigt risken att ekonomiska och finansiella problem sprider sig dels från bank till bank men också från finanssektorn till övriga delar av ekonomin. Vikten av att banker och finansinstitut, i perioder där risken för systemsönderfall av den finansiella marknaden ökar, i förebyggande syfte bygger upp buffertar är en av anledningarna till att Baselkommittén i Basel III utöver införandet av kapitalkonserveringsbufferten även introducerar en kontracyklisk buffert.

Liksom kapitalkonserveringsbufferten är den kontracykliska bufferten ny för Basel III och återfinns inte i Basel II.

Den kontracykliska bufferten är en förlängning av kapitalkonserveringsbufferten och räknas även den utifrån kärnprimärkapitalet i förhållande till de riskvägda tillgångarna (BIS, 2011, s.59). Den kontracykliska bufferten storlek ligger inom 0 - 2.5 % och läggs ovanpå minimikärnprimärkapitalkrav samt kapitalkonserveringsbuffert, och förskjuter således skalan med kapitalkrav på primärkapital och totalt kapital med 2.5 procentenheter. Syftet med den kontracykliska bufferten är att förebygga cykliska svängningar på den finansiella marknaden, minska systemrisken bland banker och att kapitalkrav inom banksektorn även tar hänsyn till den makrofinansiella miljö som en bank verkar i (BIS, 2011, s.57).

Kärnprimärkapitaltäckning Miniminivå för kapitalkonservering, uttryckt i procent av vinst

4.5 % - 5.125 % 100 %

>5.125 % - 5.75 % 80 %

>5.75 % - 6.375 % 60 %

>6.375 % - 7.0 % 40 %

>7.0 % 0 %

Figur 3. Minimikrav för kapitaltäckning inklusive kapitalkonserveringsbuffert och kontracyklisk buffert för Basel III.

Till skillnad från kapitalkonserveringsbufferten är det myndigheter i enskilda nationer där Basel III ska införas som avgör om en kontracyklisk buffert ska användas. Utsedda organ inom respektive land gör bedömningar av den systemrisk som kan byggas upp som resultat av kraftig kredittillväxt och beslutar om en kontracyklisk buffert är nödvändig (BIS, 2011, s.58).

Var i intervallet 0 - 2.5 % det nationsspecifika organet väljer att lägga bufferten beror på dess riskbedömning. Liksom för kapitalkonserveringsbufferten innebär överträdelse av fastlagd kontracyklisk buffertnivå att en banks möjlighet till utdelning reduceras (BIS, 2011, s.58).

För banker som agerar på en internationell marknad kommer bufferten vara ett viktat genomsnitt av buffertar använda i de länder där banken har kreditexponering. Banker som är verksamma över nationsgränser kommer alltså sannolikt utsättas för fler men mindre omfattande kontracykliska buffertar än aktörer som bara är verksamma i ett land (BIS, 2011, s.57).

5.4 Bruttosoliditet

En kritisk omständighet som visade sig under finanskrisen 2008 var faktumet att banker och finansiella institut givits möjligheten att bygga upp en mycket hög skuldsättning. Många banker kunde dessutom hålla en hög skuldsättning men samtidigt visa upp starka siffror för kapitalkrav beräknade på riskvägda tillgångar (BIS, 2011, s.61). Såväl regleringar för kapitaltäckningsgrad som kapitalkonserveringsbuffert och kontracyklisk buffert är mått som beräknas med utgångspunkt i riskbaserade tillgångar. Med detta som bakgrund har Baselkommittén valt att i och med Basel III introducera ett kompletterande tilläggsmått,

0   2   4   6   8   10   12   14  

Minimikrav   Inkl.  konserv.buffert   Inkl.  konserv.buffert   och  kontracyklisk  

buffert  

Procent   Supplementärt  kapital  

Primärkapital   Kärnprimärkapital  

bruttosoliditet, där företags primärkapital beräknas i förhållande till totala tillgångar och inte riskvägda tillgångar. Måttet ska vara ett transparent och användbart verktyg och är satt till 3

% (BIS, 2011, s.61). Bruttosoliditetsmåttet är vidare ett verktyg som inte förekommer inom Basel II-regelverket och utgör i sig en viktig skillnad mellan Basel II och Basel III.

Baselkommittén planerar att bruttosoliditetskravet ska implementeras och träda i kraft i januari 2018. Mellan 2013 och 2017 kommer bankers nivåer gällande bruttosoliditeten och dess tillhörande komponenter att observeras och utvärderas, då ändringar och justeringar kan komma att bli nödvändiga innan den slutgiltiga implementeringen (BIS, 2011, s.63).

Ytterligare kommer banker från 1 januari 2015 vara tvungna att redovisa den bruttosoliditetsnivå som bolaget för närvarande har (BIS, 2011, s.63).

Syftet med kravet på bruttosoliditet är att begränsa allt för omfattande skuldsättning och hävstångseffekter och följaktligen att minska systemrisken för hela banksektorn (BIS, 2011, s.4) Måttet ska även fungera som hjälpmedel och komplement till de kapitalkrav och mätvärden som utgår från riskvägda tillgångar (BIS, 2011, s.61). Kravet på bruttosoliditet kommer således att åtgärda de kryphål som tidigare regelverk haft och vidare gardera för att sättet man mäter på inte möjliggör ett riskfullt agerande bland bankerna (BIS, 2011, s.4).

5.5 Likviditet inom Basel II

Likviditet genomsyrar hela bankverksamheten i och med att själva affärsmodellen bygger på att effektivt förmedla och fördela likvida tillgångar och andra sorters finansiella tjänster till samhällets olika intressenter. Det är därmed en ytterst viktig komponent för bankerna själva att ha uppsikt över genom olika kontrollfunktioner och det ligger i bankers eget intresse att utöva självreglering på detta område. Likviditet utgör således en essentiell del av finansiell verksamhet och är varken ett nytt eller främmande begrepp som Baselkommittén har introducerat. Vad som tidigare funnits på agendan vad gäller reglering av detta område uttrycks tydligt i detta utdrag ur Basel II:

” Liquidity risk: Liquidity is crucial to the ongoing viability of any banking organisation.

Banks’ capital positions can have an effect on their ability to obtain liquidity, especially in a crisis. Each bank must have adequate systems for measuring, monitoring and controlling liquidity risk. Banks should evaluate the adequacy of capital given their own liquidity profile and the liquidity of the markets in which they operate.” (BIS, 2004, s.161).

Baselkommittén identifierar likviditet som en betydande riskfaktor i bankernas verksamhet och beskriver likviditet som ett avgörande element för att klara av krisartade situationer.

Något som även framgår med ovanstående citat ur Basel II är att regelverket inte tar något helomgripande övervakningsansvar utan istället överlägger ansvaret på respektive bank att själva sköta denna kontroll. Något som däremot funnits att förhålla sig till vad gäller likviditetsaspekten, innan Basel III, är de riktlinjer eller principer som finns beskrivna i

”Sound Practices for Managing Liquidity in Banking Organisations”. Det är ett kompletterande dokument till Basel II som innehåller principer och generella riktlinjer för bland annat likviditetshantering och finansieringskrav (BIS, 2000, s.7-8). Specifika regler som berör dessa ämnen existerar dock inte formellt utan beskrivs i detta dokument med svepande drag och utan konkreta regler, vilket nedanstående citat är ett tydligt exempel på.

”Principle 1: Each bank should have an agreed strategy for the day-to-day management of liquidity. This strategy should be communicated throughout the organisation.” (BIS, 2000, s.8).

Citatet är ett utdrag ur ett delavsnitt som behandlar principer för utvecklandet av en fungerande struktur vad gäller likviditetshantering i ”Sound Practices for Managing Liquidity in Banking Organisations”. Citatet åskådliggör Baselkommitténs tidigare förhållningssätt vad gäller självreglering av likviditet. Den då rådande inställningen var att bankerna ska ha en daglig likviditetshantering, men att regelverket inte lägger sig i hur den fungerar i praktiken.

5.6 Likviditet inom Basel III

I Basel III har fokus riktats mot detta tidigare oreglerade område, som i hög utsträckning präglats av självreglering. Baselkommittén har i det nya regelverket, Basel III, omvärderat sitt synsätt och ansett det nödvändigt att införa regleringar som berör likviditetshantering vilket har utmynnat i två olika handfasta likviditetsregleringar. Dessa består av LCR och NSFR vars främsta syfte är att skapa finansiell stabilitet genom att reglera de finansiella institutens likviditet på kort och medelfristig sikt. Dessa regler är de första i sitt slag som väsentligt påverkar bankernas likviditetshantering (BIS, 2010, s.1). I nästkommande avsnitt görs en mer fullständig redogörelse för hur dessa nya regler är utformade men även för hur Baselkommittén har resonerat kring dessa nya regleringar.

5.6.1 Liquidity Coverage Ratio - LCR

Baselkommittén anger som syfte att införandet av den nya LCR-regeln är att se till att banker behåller en tillräckligt hög andel likvida tillgångar, som skyndsamt kan konverteras till pengar, för att kunna täcka sitt eget likviditetsbehov under ett stressat scenario som råder över en 30 dagar lång tidshorisont. De likvida tillgångarna möjliggör för banker att på egen hand åtminstone överleva under denna period innan åtgärder kan sättas in (BIS, 2010, s.3). LCR, det vill säga likviditetstäckningsgrad, bygger på traditionella principer och metoder som internt har använts av bankerna, men som nu även ska regleras och övervakas av myndigheter med start 2015 (BIS, 2010, s.41).

5.6.2 Högkvalitativa likvida tillgångar

Högkvalitativa likvida tillgångar ska täcka det totala nettoutflödet av pengar under 30 dagar och kvoten mellan dessa två mått ska åtminstone uppgå till 100 %. Uttrycket består av två komponenter som beskrivs i regelverket. Först redogörs för vad som enligt regelverket får utgöra likvida tillgångar och sedan förklaras hur totalt nettoutflöde av pengar får beräknas.

Dessa två komponenter sätts sedan samman för att bilda det uttryck, LCR, som illustreras i figur 4.

Figur 4. LCR, visar förhållandet mellan högkvalitativa likvida tillgångar och totalt nettoutflöde av pengar under 30 dagar (BIS, 2010, s.3).

5.6.3 Tillgångsindelning

Den första komponenten i uttrycket, täljaren, består av tillgångar som måste uppfylla en rad olika grundkrav för att få betraktas som en högkvalitativ likvid tillgång. Det finns två olika kategorier av tillgångar som uppfyller grundkraven och därmed kan inkluderas som en högkvalitativ likvid tillgång. Dessa tillgångar delas in i nivå 1 och nivå 2. Tillgångar som tillhör kategorin nivå 1 kan i obegränsad mängd ingå i portföljen med högkvalitativa likvida tillgångar, medan andelen tillgångar ur kategorin nivå 2 högst får uppgå till 40 % av den ackumulerade portföljen som utgörs av täljaren i Figur 4. Tillgångar som inkluderas i nivå 1

Högkvalitativa  likvida  tillgångar   Totalt  nettoutflöde  av  pengar   under  30  dagar

>  

räknas till sitt marknadsvärde, medan alla nivå 2 tillgångar värderas ner med 15 %, eftersom de anses som mer riskfyllda tillgångar (BIS, 2010, s.7-10).

5.6.4 Totalt nettokassautflöde

Totalt nettokassautflöde är den andra delkomponenten som ingår i LCR-regelverket, som reglerar vilka sorters in- och utflöden som avses i bankers kassaflöden vid stressfulla situationer och som får tas i beaktande vad gäller beräkning av det likviditetskrav som banker måste uppfylla under 30 dagar (BIS, 2010, s.12). Om uttagen vid en given tidpunkt är större än kassainflödet och banken saknar adekvata reserver i form av likvida tillgångar för att täcka denna obalans kan banken vid en sådan situation inte fullfölja sina åtaganden och således hamna på obestånd.

Termen totalt nettokassautflöde definieras som förväntat totalt kassautflöde subtraherat med förväntat totalt kassainflöde. Totalt förväntat kassainflöde får dessutom högst uppgå till 75 procent av vad som är förväntat totalt kassautflöde. Resterande andel, åtminstone 25 procent av förväntat kassautflöde, måste hållas som reserver i likvida tillgångar (BIS, 2010, s.12).

Anledningen är att banker inte enbart ska förlita sig på förväntat kassainflöde för att uppfylla likviditetskraven och för att garantera ett innehav som uppfyller en miniminivå av likvida tillgångar.

5.6.5 Kassautflöden

Kassautflöden och kassainflöden delas in i olika riskrelaterade kategorier baserat på dess upplevda säkerhet. Regelverket delar in kassautflöden i kategorier med avseende på risk för att utsättas för en uttagsanstormning inom respektive kategori. Risken avspeglar sig i de olika procentsatserna som tilldelats kategorierna, där en hög procentsats innebär en riskfylld tillgång och vice versa (BIS, 2010, s.12-13).

5.6.6 Kassainflöden

Kassainflöden ska som tidigare nämnt betraktas konservativt och regelverket föreskriver en miniminivå för innehav av likvida tillgångar som motsvarar 25 % av det förväntade kassautflödet under 30 dagar (BIS, 2010, s.23). Kassainflöden delas liksom kassautflöden in i fyra olika huvudkategorier. Dessa kategorier består av olika avtalsenliga inflöden från utomstående exponeringar, det vill säga olika former av utlåning som banken kan förvänta sig att återfå under nästkommande period om 30 dagar. Kassainflödet för respektive kategori anges i en procentsats som avspeglar hur stor del av utlåningen som banken kan förvänta sig

att återfå. En hög procentsats innebär en hög återbetalningsgrad och tvärtom (BIS, 2010, s.23- 25).

5.7 Net Stable Funding Ratio - NSFR

Syftet med att introducera NSFR i Basel III är att skapa ett stabilare finansiellt system genom att påverka bankernas medelfristiga finansiering av tillgångar (BIS, 2010, s.25). NSFR fastställer en acceptabel miniminivå för hur stor den stabila finansieringen inom respektive bank ska se ut med en tidshorisont på 1 år fram i tiden, vilket illustreras i Figur 5. Regeln är utformad för att utgöra ett komplement till LCR och förstärka strukturella förändringar inom den finansiella sektorn. Baselkommittén har för avsikt att styra bort från ett kortsiktigt upplåningsperspektiv och en likviditetsmässigt bristande riskhantering, som präglat den finansiella sektorn, mot ett mer långsiktigt synsätt vad gäller bankernas finansiering och affärsverksamhet.

Figur 5. NSFR, visar förhållandet mellan tillgänglig stabil finansiering och erfordrad stabil finansiering (BIS, 2010, s.25).

NSFR definieras som tillgänglig stabil finansiering (TSF) dividerat med vad som är erfordrad stabil finansiering (ESF). För att uppfylla regelverkets krav måste kvoten för detta uttryck överstiga 100 %. Stabil finansiering definieras som den andel av eget och främmande kapital som anses utgöra tillförlitliga finansieringskällor under ett års sikt med utdragen finansiell oro. Den erfordrade stabila finansieringen som en specifik finansiell aktör måste förfoga över, beror på de tillgångar man besitter, åtaganden utanför balansräkningen och eventuella andra förpliktelser (BIS, 2010, s.25-26).

5.7.1 Tillgänglig stabil finansiering

TSF beräknas genom att indela det bokförda värdet för bankens alla skulder och eget kapital i fem olika kategorier. Beloppet som tilldelas respektive kategori multipliceras därefter med en specifik TSF-faktor för att få fram den totala TSF, som är summan av de viktade beloppen i alla fem kategorier. TSF-kategorierna är viktade med fem olika TSF-faktorer, beroende på typ av finansieringskälla (BIS, 2010, s.26). Finansieringskällor som anses trygga och säkra

Tillgänglig  stabil  finansiering   Erfordrad  stabil  finansiering  

>

tilldelas en kategori med hög TSF-faktor, där bland annat eget kapital ingår. Det motsatta förhållandet råder för finansieringskällor som anses mer riskfyllda som istället tilldelas en kategori med låg TSF-faktor, där bland annat insättningar utan löptid ingår (BIS, 2010, s.27).

5.7.2 Erfordrad stabil finansiering

ESF är den mängd stabil finansiering som övervakande myndighet kräver av banker. Denna bedömning utförs individuellt för varje enskild bank beroende på de allmänna likviditetsrisker en bank utsätter sig för i form av olika tillgångsinnehav, exponeringar utanför balansräkningen och andra aktiviteter. Kravet på stabil finansiering beräknas som värdet av alla tillgångar som finansieras av banken och som finns i dess ägo multiplicerat med en specifik ESF-faktor, tilldelad varje särskild tillgångstyp (BIS, 2010, s.28).

ESF-faktorn är en parameter som avser att uppskatta kvantiteten hos respektive tillgång som inte kan realiseras genom försäljning eller fungera som en säkerhet eller pant. Tillgångar som är mer likvida och lättillgängliga och kan fungera som en utökad form av likviditet under stressfyllda situationer erhåller i regelverket en låg ESF-faktor, eftersom sådana tillgångar erfordrar mindre stabil finansiering än vad tillgångar som anses vara mindre likvida kräver.

Dessa mindre likvida tillgångar tilldelas på motsvarande vis en hög ESF-faktor.

Meningen med NSFR är alltså att det i bankens räkenskaper råder en balans mellan den tillgängliga stabila finansieringen och den stabila finansieringen som regelverket fastställer.

Olika tillgångar tilldelas enligt regelverket ett slags riskviktning beroende på dess likvida egenskaper. Dessa riskvikter är i regelverket noggrant beskrivna för varje särskild tillgångsslag men redovisas med avsikt inte fullskaligt i empirin på grund av utrymmesskäl och otillräcklig relevans.

6 Analys

I följande avsnitt kommer de noterade skillnaderna regelverken emellan att analyseras och kopplas till innehållet i det teoretiska ramverket. Skillnaderna beskrivs vidare i relation till teoretiska perspektiv och begrepp men även i relation till finanskrisen.

Tabell 2.

Tabellen redogör för de största skillnaderna mellan Basel II och Basel III

Basel II Basel III

Definition av kapital ^• Primärkapital

• Supplementärt kapital

• Utvidgad kapitalbas

• Kärnprimärkapital

• Primärkapital

• Supplementärt kapital

Kapitaltäckningsgrad

• 4,5 % kärnprimärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar

• 6 % primärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar

• 8 % totalt kapital i förhållande till riskvägda tillgångar

• 4 % primärkapital i förhållande till riskvägda tillgångar

• 8 % totalt kapital i förhållande till riskvägda tillgångar

Kapitalkonserveringsbuffert innebär att en buffert på 2.5 %, bestående av

kärnprimärkapital, läggs ovanpå minimikapitalkraven.

Kontracyklisk buffert ligger inom 0 - 2.5 % och läggs ovanpå

minimikärnprimärkapitalkrav samt kapitalkonserveringsbuffert.

Kapitalbuffert Inget regelkrav

Bruttosoliditet beräknas som primärkapital i förhållande till totala tillgångar och är satt till 3 % utöver övriga kapitalbuffertar.

LCR reglerar de finansiella institutens likviditet på kort sikt; 30 dagars tidshorisont.

Likviditetshantering

Regler saknas för hur likviditetshanteringen utförs.

Självreglering och interna system för mätning, övervakning och kontroll av likviditetsrisker.

NSFR reglerar de finansiella institutens likviditet på medelfristig sikt; 1 års tidshorisont.

Riskvägda tillgångar

De tre komponenterna för att beräkna värdet för totala riskvägda tillgångar är

marknadsrisk, operationell risk och kreditrisk.

De tre komponenterna för att beräkna värdet för totala riskvägda tillgångar är

marknadsrisk, operationell risk och kreditrisk. Få avvikelser från tidigare regelverk med undantag för vissa

kapitalavdrag som i detta regelverk tilldelas en högre riskvikt.

6.1 Kapitalkrav

Nivån vad gäller kapitaltäckningsgraden är för de båda regelverken densamma om man enbart tar hänsyn till den ursprungliga typen av reglering som förekommer i både Basel II och Basel III. Sammansättningen av nivån för kapitaltäckningsgraden skiljer sig mellan regelverken, då det senare regelverket kräver en högre andel kärnprimärkapital i förhållande till andra typer av kapital. Kärnprimärkapital måste således i det nya regelverket utgöra majoriteten av det totala kapital som fordras för att uppfylla samma nivå vad gäller kapitaltäckningskrav.

Det är emellertid nödvändigt, för att genomföra en korrekt jämförelse, att ta i beaktande de nya kapitalbuffertar som introducerats i Basel III. Kapitalkonserveringsbuffert, kontracyklisk buffert och bruttosoliditet är samtliga nyintroducerade regleringar som spänner över kapitaltäckningsområdet. Dessa sammantaget resulterar i en väsentligt högre kapitaltäckningsgrad i det nya regelverket. Det makroprudentiella perspektivet som i Basel II redan tydligt reflekterades i regelverket har i Basel III getts även större utbredning. Att i förväg tvinga bankerna att bygga upp kapitalbuffertar för att minska respektive banks utsatthet vid ekonomiskt besvärliga situationer är en effekt av kapitalreglering. Men det som utgör kärnan i makroprudentiell reglering är att skydda hela det finansiella systemet (Hanson, 2011), något som vi finner att det nya regelverket än tydligare ger uttryck för.

Baselkommitténs strävan att säkra ett stabilt finansiellt system är densamma, men förstärks i samband med mer kraftfulla åtgärder vad gäller olika former av kapitaltäckningsregler.

Basel II, som bevisligen inte utgjorde ett tillräckligt strikt regelverk, har skapat ett behov från den reglerande myndighetens sida att vidta åtgärder och att ge tydliga signaler till finansiella aktörer om att misskötsel leder till ingrepp i bankverksamheten. Det handlar precis som Brown (2010) redogör för att myndighetens agerande förmedlar ett budskap som också tolkas av de finansiella aktörerna. Administrativt blir det en börda för bankerna och det nya regelverket tillåter en utökad bevakning av bankernas kapitalstruktur. Detta innebär en ökad myndighetsnärvaro och begränsar bankernas handlingsutrymme, vilket skickar tydliga signaler till bankerna om att deras riskhantering varit bristfällig och att fortsatta överträdelser leder till än striktare regleringar.

6.2 Ökad reglering

De förändringar och tillägg av regleringar som Basel III-regelverket medför kan dels betraktas som enskilda åtgärder inom specifika områden, där banker måste genomföra ändringar för att kunna anpassa sig till de nya kraven. Reviderade kapitaltäckningskrav, införandet av buffertar