http://www.diva-portal.org
This is the published version of a paper published in Tre kulturer : medlemsbok för Johan Nordlander- sällskapet.
Citation for the original published paper (version of record):
Hagervall, C. (1984) Tre ortnamn på spöl-.
Tre kulturer : medlemsbok för Johan Nordlander-sällskapet, 2: 29-36
Access to the published version may require subscription.
N.B. When citing this work, cite the original published paper.
Permanent link to this version:
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-82583
Ur: Tre kulturer 2. Medlemsbok för Johan Nordlander-sällskapet. 1 985.
TRE ORTNAMN PÅ SPÖL-
Av CLAES BÖRJE HAGERVALL
På svensk botten ingår ortnamnsförleden Spöl- mig veterligt bara i två bebyggelsenamn, som är sekundära, nämligen Spöland (ek 20 J 9j) i Vännäs socken och Spölträsk (ek 22 J 4h) i Bur
träsk socken (båda i Vä sterbotten) samt i et t naturnamn Spöl- bäcken (ek 25 M 8f) i Korpikå, Nederkalix socken (Norrbotten).
Avsikten med denna undersökning är att i anslutning till mitt avhandlingsarbete om bebyggelsenamnen i Vännäs kommun (i Västerbotten) pröva vilka olika möjligheter som kan tänkas vara aktuella vid tolkningen av förlederna i dessa säregna ortnamn.
Jag utgår således här ifrån att förlederna är identiska. Först skall uppteckningar och äldre skrivningar redovisas. Skrivningarna är grupperade efter källans art:
1. Spöland: fpèkan, y spélan, spòkàns boka (ortsboöknamn, VSP 2361). - Spölandth 1539, Spölandh 1553, Spöland 1566.
Spölandh 1606 bl — Spe landh 1553 hjl — Sp ölandh 1543, Spölandth 1547, Spölanditth 1553, Spölandiitt 1556, Spölandh 1580, Spolan 1597, Spöland 1609, Spöllandh 1660, Spolan 1661, Spölandsbyn 1789, Spoland 1825, Spöland 1882 jb — Spöland gek, Gn 63, Tk 21 J SO, 20 J NO.
2. Spölträsk: spé^rtrcesk, s pstrcesk (bebyggelsen), spékirceska~
spglrtrcesfåa (sjön) — Hvitberg s- och Spölträsken 1832 HLA — Spöltr. (sjön), Spölträsk (bebyggelsen) gek.
Sekundärer till Spölträsk(et) är Spölträskberget, -bäcken, -viken och -liden, alla upptecknade med-0- (-0-)i förleden och skrivna Spöl- i HLA.
3. Spölbäcken : Inga uppteckningar har gjorts. — Spölbäcken ek 25 M 8f.
Enligt ett talesätt i Vännästrakten är Spöland "landet som spolades över". Byaområdet har nämligen upprepade gånger drab
bats av översvämningar. Olägenheterna med Vindelälvens oregel
bundna vattenföring har sedermera avhjälpts genom att man byggt skyddsvallar längs älvstränderna. Den folkliga namnförkla
ringen "landet som spolades över" verkar onekligen sakligt sett bestickande, men åtminstone två motinstanser av språklig art finns mot den. Etymologien av verbet spola 'begjuta med vatten' är osäker trots talrika härledningsförsök. Troligen är ordet i nordiska språk ett medellågtyskt lån. (Se härom Hellquist och där anförd litt.) Att det skulle röra sig om ett arvord är knappast troligt. Verbet återfinns i allmänhet inte i gängse fornspråks- lexikon och tycks vara främmande för de genuina folkmålen.1
Att vi skulle ha att göra med ett medellågtyskt lånord som led i ett så pass gammalt norrländskt ortnamn som det här är fråga om är föga sannolikt. Talesättet ger dessutom intryck av att vara konstruerat. Skrivningen i jb 1825 utan diakritikon (i detta fall ö-prickar) får ses som en skrivarlapsus. Verbet spola uttalas — då det numera används i Urne-, Degerfors- och Burträsk-mål (se Stenberg och Lindgren) med -o-, vokalkvaliteten i Spöl är -#- eller -0-,2 vilket talar för att man i första hand bör betrakta denna förklaring som en sen folketymologi av inte ovanligt slag.
Till Spölträsk, som ju är sekundärt till sjönamnet Spölträsket, finns på trakten ingen förklaring som anknyter till verbet spola.
Enligt en sagesman brukar sjön inte svämma över sina bräddar på ett påfallande sätt. Även här hindrar vokalismen en sådan tolkning.
Substantivet spole m 'vävskyttel' skulle väl sakligt sett kunna antas vara förled i namnen, om man räknar med någon terräng
formation med en sådan form i anslutning till lokalerna. Men även spole uttalas i de ovan nämnda målen med -o- (se ovan anf litt), varför en sådan etymologi bör avvisas av samma skäl som anförts beträffande verbet spola.
Vid ytligt betraktande skulle Spöland kunna antas vara en sammansättning av subst spö n och land. Men häremot talar såväl
sakliga som språkliga skäl. För det första kan ett likhetsnamn som anspelar på ett spös utseende knappast anses antagbart. För det andra talar vokalismen -8- (-&-) i två av uppteckningarna häremot (se Stenberg och Lindgren, ordet spö). För det tredje skulle man nödgas hänföra det kakuminala /:et i den äldsta uppteckningen av namnet till efterledens början, vilket är otänkbart åtminstone i en sammansättning med grav accent (se den äldsta uppteckningen). En sådan tolkning måste således avvisas. För Spölträsks del kan subst spö överhuvudtaget inte vara aktuellt. Vokalkvaliteten -0- i uppteckningarna kan emel
lertid tänkas bero på associationer till detta ord.
Skrivningen Spelandh 1553 skulle möjligen kunna ge anled
ning till antagandet att genitiv av det i Norrland under fsv tid vanliga mansnamnet Spjälle, hypokorism av Spiœlbodh, inginge (se Bucht om Spillböle i SOVn 1 s 63 och där citerad litt). Geni- tivändelsen skulle i så fall ha fallit på grund av haplologisk synkope.3 Emellertid talar frånvaron av fler skrivningar med Spel- samt uppteckningarna mot en sådan tolkning. Av samma skäl avvisas e n dylik förklaring av Spöl - i Spölträsk och Spöl- bäcken. Sammansättningstypen personnamn + sjönamn (bäck
namn) förekommer visserligen "i ett stort antal västerbottniska sjönamn" (Holm s 154), men det är dock inte den typ som är vanligast.
Såvitt jag kan se skulle förleden i de tre ortnamnen Spöland, Spölträsk och Spölbäcken ljudmässigt kunna gå tillbaka antingen på ett fsv *spül-/*spöl- eller på ett ord med fsv -rp. Eftersom jag inte kan finna något ord som kan härledas ur ett *spül/*spöl, anser jag mycket tala för att utgångspunkten bör vara ett fsv subst sporper m (fisi spordr) med betydelsen '(fisk)stjärt, fena'.
Om ordets etymologi se t ex Hellquist (spol) med där anförd litt, Jóhannesson, de Vries {spordr) och Torp {spord). För ord
boksbelägg i östnordiskan se Rietz, Dahlgren (,spol), Nordlander, Vendell, Danell {spord) och Söderwall (sporper), i västnordiskan Aasen {spord), Heggstad, Egilsson, Jons son, Fritzner (spordr) och Jacobsen & Matras {sporl). Ordet anses gå tillbaka på ett urg
*spurda-, vilket efter a-omljud gett ett fsv sporp-. I en rad svenska dialekter växlar emellertid ü och ö med varandra dels på
grund av att a-omljudet ibland uteblivit, dels på grund av utjämningar. Se härom Noreen (§ 163 mom 2, särskilt anm 2), Hultman ss 182 ff och beträffande norrländska förhållanden Bucht 1924—25. Uttalet av Spöl- får således betraktas som utgånget ur ett *spürp-, som eventuellt kan direkt gå tillbaka på gammalt, urg ü eller hellre på ett ü som vore resultatet av senare inom- eller interdialektala utjämningar. Vokalen har förlängts enligt gängse ljudregler (Wessén § 37). Så vitt jag förstår bör ett ü kunna ge ö-varianter i de mål det här är fråga om. (Se närmare härom Dahlstedt i Övre Norrlands bygdemål ss 257 och 219 samt Bucht 1924—25 ss 23 och 70.) Det kakuminala/:et beror på övergång -rp > k (Wessén § 164). En hake i r esonemanget är emellertid att det fornsvenska sporper som appellativ så vitt jag vet alltid uppträder med omljudd vokal i skriftliga källor.
Vokalen ö har efter förlängning framför -rp i dialekterna över
gått till o (se ovan anf dialektordböcker och Wessén § 164).
Som stöd för att härleda ordet ur ett *spurp- skulle dock det västernorrländska ånamnet Skulàn kunna tjäna. Det anses av Bucht (SOVn 4 s 77 ff) kunna sammanställas med det oomljudda fvn skurdr m 'inskärning, skåra, ränna' och således ha bevarad/
utjämnad vokalism i närapå identisk fonetisk omgivning. Subs
tantivet skurdr anses av Hellquist (sk öl) motsvara sv dial skul 'skåra'. Enligt Bucht (SOVn 4 s 78) har förledens vokal i Ulandet ùkàne,, namn på en skogssträcka mellan Salteå och Edens byar i Nora sn (Västernorrlands län), även utvecklats ur kort ü. För
leden anser Bucht gå tillbaka på ett ord motsvarande fsv u rd f.
Även här har förbindelsen -rd gett kakuminalt /.
Subst spor per, * spur per kan även ha en besläktad betydelse:
'äusserstes ende von etwas (yttersta ände av något)' (se Johannes
son fisi sporör, 'ände, det yttersta af ett ting' (se Schlyter fsv sporper, även Bryggiu sporper), 'den yderste del, ende' (se Egilsson fisi sporör), lille, smal landtunge, i sœr mellem to elve el grofter' (se Jacobsen & Matras färö sporli). Schlyter (mfl) anför även 'brohuvud, ände på brygga' för sammansättningen bryggiusporper m. Några broar har dock inte funnits på de platser det här är fråga om i gammal tid.
Enligt min mening skulle således grundbetydelsen hos förleden
i ortnamnet Spöland vara 'yttersta del, spets på udde'. Inom området väster om Vindelälven, som är det tidigast bebyggda, där Fäbod- och Morgärdsbäckarnas vatten rinner ut i älve n finns åtskilliga landtungor som skulle kunna ha benämnts med en mot ett fsv *spurpa(r) svarande dialektform. Morfologiskt (och betydelsemässigt) kan två möjligheter tänkas. Spöland skulle kunna betyda 'landet (området) med udden', dvs återgå på ett
*spurpa(r)land med singular förled. Någon speciell landtunga som utmärker sig framför de övriga är svår att utpeka. Möjligen skulle förleden kunna vara ett gammalt n amn på d en sk Bäck- nabben. Men även pluralitet kan föreligga: ett fsv *spurpa- land 'landet (området) med uddarna'. Båda utgångsformerna
* spurpa{r)land och *spurpaland har pä o rtens mål gett fpèkan efter haplologisk synkope,3 alternativt vokalbalans. Spöland vore således primärt ett naturnamn.
Enligt min mening är en liknande tolkning av förleden i Spöl- träsk även möjlig. Själva byn ligger öster om Vitbergsträsket och det semantiskt primära Spölträsket är beläget nordväst därom.
Norr om Spölträsket ligger Stenträsket. Alla tre sjöarna är för
bundna med varandra. Spölträskberget sträcker sig längs Spöl- och Vitbergsträsket. Kanske är Spölträsket ett äldre namn på Vitbergsträsket och Spölträsket tillsammans? Sjöarna är nu för
bundna med ett nor. Någon eller några av d e uddar som sticker ut i Spölträsket eller formationerna där sjöarna går över i var
andra har kanske gett upphov till förleden.
När det gäller Spölbäcken i Öve rkalix blir resonemanget mera spekulativt. Spölbäcken avvattnar tillsammans med tvä andra bäckar ett stort myrkomplex med namnet Bondersbymyran. Till komplexet är knuten även en mindre tjärn, Bondersbytjärnen.
Myrkomplexet är mycket flikigt till utseendet. En möjlighet vore att ansätta ett äldre namn *Spöl{a)myran 'myren med spolarna' för komplexet. Bäcknamnet kan dä antas vara förleds
sekundärt eller reducerat (< *Spöl(a)myrbäcken). En annan men mindre trolig förklaring vore att bäcken genom att rinna i meandrar skulle bilda uddar (spolar). Spölbäcken rinner visser
ligen mer meanderartat än de tva övriga fränflödena, men ett speciellt patagligt meanderlopp har den inte. Jag sätter därför den möjligheten i an dra hand.
Det skall avslutningsvis sägas att svaga punkter finns i de reso
nemang som förts ovan. Eftersom uppteckningar av det norr
bottniska Spölbäcken saknas, får tolkningen av just det namnet ses som ett osäkert, preliminärt förslag. En svårighet vid bedöm
ningen av vokalismen i namnen är vidare att en brett upplagd, monografisk undersökning av hur gammalt ü realiseras i dialek
terna i Övre Norrland tyvärr ännu saknas.
Noter
1. Söderwall anför avledningen spolning f 'överspolning, sköljande'. Det motsvarande inhemska verbet är skylia, skolia. Hellbom har verbet spola med betydelsen *begjuta med vatten' men hans ordbok bygger till stor del på sentida material.
2. Ett -0- skulle i och för sig kunna vara resultatet av ett z-omljud av -o-, men upp
teckningarna med -8- är en motinstans.
3. Företeelsen är flerstädes omvittnad. Se härom t ex Hesselman s 68, Edlund s 88 och särskilt Sahlgren s 58.
Käll- och litteraturhänvisningar
Aasen, Ivar, Norsk ordbog. Med dansk förklaring. Christiania 1873.
bl = Bågaskattelängd. Landskapshandlingar Västerbotten KA 1539:1, 1553:3, 1566:8, 1606:6.
Bucht, Torsten, Äldre ü och di kort stavelse i mellersta Norrland. Svenska landsmål och svenskt folkliv. B. 22. [Diss Uppsala.] Stockholm 1924.
DAUM = Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå. Uppteckningar.
Edlund, Lars-Erik, Indalsälvens gamla namn. I: Namn och bygd 67. 1979, ss 70-97.
Egilsson, Sveinbjörn, Lexicon poeticum antiquae linguae septentrionalis.
Ordbog over det norsk-islandske Skjaldesprog. 2 udgave ved Finnur Jönsson. Kobenhavn 1931.
ek = e konomisk karta över Sverige. Rikets allmänna kartverk. Stockholm 1951, 1961 och 1962.
Falk, H S &Torp, Alf, Norwegisch—Dänisches etymologisches Wörterbuch.
Mit Literaturnachweisen strittiger Etymologien sowie deutschem und altnordischem Wörterverzeichnis. 2. Aufl. Oslo ... 1960. 2 bd.
Fritzner, Johan, Ordbog over Det gamle norske Sprog. Kristiania 1886—
1896. 1—3. Bd 4: Rettelser og tillegg ved Finn Hodnebo. Oslo—Bergen- Tromsö 1972.
gek = gamla ekonomiska kartan = Karta öfver Vesterbottens län, samman
dragen och författad åren 1870—78 af P. A. Kjellerstedt.
Gn = Generalstabens karta öfver Sverige, norra delen. Utg af Rikets allmän
na kartverk. Stockholm 1886—1931.
Heggstad, Leiv, Gamalnorsk ordbok med nynorsk tyding. Ny umvolt og auka utgåve av "Gamalnorsk ordbok" ved Haegstad og Torp. Oslo 1963.
Hellbom, Algot, Ordbok över Njurundamålet. Acta Universitatis Umensis.
Umeå Studies in the Humanities 27. Umeå 1980.
Hellquist, Elof, Svensk etymologisk ordbok. 3 uppl. Lund 1966. 1—2.
Hesselman, Bengt, Huvudlinjer i nordisk språkhistoria. Uppsala 1948—53.
hjl = Hjälpuppbördslängd. Landskapshandlingar V ästerbotten KA 1553:2.
HLA = Härnösands landsarkiv. Västerbottens läns landskontor. A II a. Ut
slags- och resolutionskoncept. 34:1832:1961.
Holm, Gösta, Personnamn i nordnorrländska ortnamn. I: Personnamnstu
dier 1964, tillägnade minnet av Ivar Modéer ( 1904-1960). Red Roland Otterbjörk. Stockholm 1965 (= Anthroponymica Suecana. 6), ss 145—
157.
Hultman, O F, Hälsingelagen och Upplandslagens ärfda balk i Cod Ups.
B49. Språkhistorisk undersökning. 1. Helsingfors 1908.
Jacobsen, M A & Matras, Chr, Foroysk—donsk oröabok. Törshavn 1961.
2 uppl, utg Chr Matras.
Jacobsen, M A & Matras, Chr, Foroysk—donsk oröabok. Faerosk—dansk ordbog. Eykabind. Utg Jöhan Hendrik W Poulsen. Törshavn 1974.
jb = Jordebok. Landskapshandlingar Västerbotten KA 1543:2, 1547:1, 1553:2, 1556:9, 1580:5, 1597:6, 1609:2, KKA 1660, 1661, 1789, 1825,1882.
Jöhannesson, Alexander, Isländisches etymologisches Wörterbuch. Bern 1956.
Jonsson, Erik, Oldnordisk ordbog. Kjöbenhavn 1863.
Lindgren, J[ohan] V[alfrid], Ordbok över Burträskmålet. Utg av D 0[lof]
och Margareta Zett erholm. (Skrifter utgivna genom Landsmålsarkivet i Uppsala. Serie A:3.) Uppsala 1940.
Lundgren, Oscar, Fiske och sälj akt i Lövånger. I. Några historiska erinringar.
I: Lövånger. En so ckenbeskrivning under medverkan av fiere fackmän.
Utg Carl Holm. Umeå 1949, ss 158—163.
Nordlander, Johan, Ordbok över Multråmålet. Stockholm 1933.
Noreen, Adolf, Altschwedische grammatik. Halle 1904.
Sahlgren, Jöran, De skånska häradena och deras nam n. I: Namn och bygd 8, 1920, ss 54-62.
Samling af Sveriges gamla lagar, på Ko ngl. Maj :ts nådigste befallning utg af
C[arl] J[ohan] Schlyter. 13. Ordbok ... Af C[arl] J[ohan] Schlyter.
Lund 1877.
SOVn = Ortnamnen i Västernorrlands län. På offentligt uppdrag utg av Kungl Ortnamnskommissionen. Uppsala ... (Sveriges ortnamn.)
Stenberg, Pehr, Ordbok över umemålet. (1804.) Utgiven med inledning och kommentar av Gusten Widmark. [Diss.] 1. Inledning. Ordbok 1966.
Tk = Topografisk karta ö ver Sverige. Skala 1:50 000. Statens lantmäteri
verk. Blad 20 J Vännäs NO, 21 J Vindel n SO. Stockholm 1978.
Torp, Alf, Nynorsk etymologisk ordbok. Kristiania 1919.
Vendell, Herman, Ordbok över de östsvenska dialekterna. (Skrifter utg af Svenska litteratursällskapet i Finland. 71, 75, 79.) Helsingfors 1905-07.
Wessén, Elias, Svensk språkhistoria. I. Ljudlära o ch ordböjningslära. 8:e uppl. Stockholm 1969.
Vries, Jan de, Altnordisches etymologisches Wörterbuch. Zweite verb Auf
lage. Leiden 1962.
VSP = Kungl Vetenskapssamhällets i Uppsala personnamnssamlingar. (För
varas i Dialekt-, ortnamns- och folkminnesarkivet i Umeå.)
Övre Norrlands bygdemål. Berättelser på bygdemål med förklaringar oc h en dialektöversikt samlade och utgivna av Karl-Hampus D ahlstedt och Per-Uno Ågren. Skrifter utg av Vetenskapliga biblioteket i Umeå. 1.
Umeå 1954.
Förkortningar
fem = femininum fisi = fornisländsk(a) fsv = fornsvensk(a) fvn = fornvästnordisk(a) färö = färöisk(a) m = maskulinum n = neutrum ss = sidorna sing = singular subst = substantiv urg = urgermansk(a) yngre = yngre (uttal)
Båge över en bokstavstyp innebär att motsvarande språkljud är kort.
Streck under eller över ett språkljud innebär att det är långt. I övrigt hänvisas till landsmålsalfabetet.
