7 DIVINA COMMEDIA

S T Y C K E T *

U R

D

* D I V I N A C O M M E D I A

Ko mme n t e r a d e o c b of ve rsat ta.

7. D e l e n

soin med vidtberömda Philos. Facultetens tillstånd

u n d e r inseende a f

m a g . CARL W I L H E L M B O T T I G E R

E . O . A d j u n c t i T y s k a och I t a l i e n s k a L i t t e r a t u r e n L e d a m o t a f I i o n g l . V e t . och V i t t e r h . - S a m h . i G ö th e b o r g

f ö r P h i l o s o p h i s k a G r a d e n

k o m m e r a t t offentligen f örs vara * a f

GUSTAF H A G A N D E R

a f W o a tg O jh a N a tio n . S tip . J u n g b la d .

|>a G u sta v ia n sk a L äro salen d. 12 J u n ii 1841»

p. v. t. f. m.

U P S A L A

W a h l s t r ö m dr L à s t b o m . 1 8 4 1 » .

7

• * V i r

b K i l x . i V ' i C i 4 - ; • f Ì « i - 1 « *

Den djupets hvirfvel-storm . som aldrig saktas, gt F ö r med sig- an d arn a i vilda farten,

O ch svänger, s ia r dem och på allt sätt pinar.

N är så de komma m idtför svalgets öppning, 34 Då blir ett s k rik , en klagan och en jämmer, Då häda de den höga Gudonis-makten.

J a g e rfo r, att till så bcskalfad pina 37 D e äro d ö m d a, hvilka köttsligt synda

Och som förnuftet kufva under lustan.

Som stararmi a f sina vingar b äras, 40 Vid kylig tid , i bred och sluten s k a ra ;

Så onda an d a rn a u ta f den blåsten.

A n h it, än d it, än u p p , än n e r , han fö r dem; 43 Och intet hopp — om ro ja g vill ej säga — Men ens om m ildring, någonsin dem tröstar.

O ch liksom t r a n o r , sjungande sin k lag an , 4S I luften o rd n a sig i långa r a d e r,

Så skuggor h ä r , uttänjande sin jäm m e r,

J a g komma s å g , af nämnda hvirfvel burna. 49

5 8 . I ståil le t för sono liar en annan läsart enno. —*

Med peccatori ca rn a li betecknas här d e , som försyndat sig genom sinlig kärlek.

4 0 —42. S to r n e i (sync. af stornelli) är här accusativus;

V ali nominativus. — filaste» är för de här skuggorna d e t , som vingarna äro för stararna.

4 0 —40. L a i sync. af lam enti. — R ig a , d et Tyska Reihe, d e t Svenska suhst. räcka. — B rig a (eg. besvär, g r ä l, oro.) u ttr y c k e r h är v in d slrid c n , la bufera infernale i 5 1 v.

7

Percìi .io dissi: m aestro, chi non quelle G enti che V aer nero si yastiga?

L a prim a di color d i cui novelle 5„

T u vuo* saper, m i disse quegli a llo tta , F u imperatrice di molle favelle.

A l vizio di lussili ia ^ ^ otta, Che libito fe ’ licito in sua legge,

P e r torre il biasmo in che era condotta.

E W e Sem iram is, di cui si legge, bt C he succedette a N in o e f u sua sposa:

T enne la terra che 'I Soldati corregge.

V altra e colei che s' ancise am orosa, 61 E ruppe fede al cencr di Sicheo:

P o i è Cleopatra lussuriosa.

E len a v id i, per cui tanto reo 64 Tem po si volse, e v id i 7 grande A c h ille ,

53. A llo tta — allora.

54. Eg. F a r m ånga tungom åls beherrskarinna. Semiramis d ro ttn in g af Babylonien, A ssyrien, E gypten m. m. — A n ­ d ra förklara stä llet s å , som skulle med d i molte favelle b l o t t afses, at t hon var herrskarin na öfver Babylon, orten för den sto ra språkförbistringen.

5 5 — 56. Semiramis’ historia ä r u p pblandad med manga fabelaktiga sägner. Biagioli an fö r, efter J u s t in u s , en a f des­

s a , enligt hvilken h o n , förälskad i N inyas, sin egen son, skulle kafva utfärdat en l a g , som tillät giftermål mellan Son och Moder. — R o tto (eg. b ru ten ) a d alcuna cosa, ifrigt fal­

len för någon ting. J f r. Svenska h v a rd a g s-u ttry c k e t: u p p ­

sluppen. — L ibito a f d et latinska libet.

"O Mästare! — jag sa d ’ — hvad ä r väl detta F ö r folk, som mörka luftens il så piskar?

” Den första ibland dem , om hvilka kunskap M Du önskar få, — så sade mig då denne — V a r folks a f skiljda språk beherrskarinna.

Hon på lösaktighet var så begifven, #5 A tt i sin lag hon skref: ” f r i är all lusta?\

A tt p lå n a ut den skam, hvari hon råkat.

Hon ä r Sem iram is, 0111 hvilken läses, 58 A tt h o n h a r Ninus cflerträdt, sin make:

Hon landet ägde, der Sultan nu herrskar.

D e rn ä st ä r /to/i, som dödat sig a f kärlek 6I O c h b r ö t sin trohet mot Sichaei aska:

Se’n ä r C leopatra, den sinligt fräcka.

O ch H e le n a , som vållat långa åren 64 A f b iste r strid, ja g såg, och såg Achilles,

5 7 . 1. A t t ty sta tadlet n er, m. ni.

GO. E g y p te n , med flera länder, som på Dantes tid in­

nehades a f T urkiska och Kurdiska Sultaner.

G l. D id o , som, vid sin forsla gemåls död, svor a t t ej m er förm äla sig , men sedan gaf sin kärlek å t ^Eneas, o c h , af honom öfvergifven, dödade sig sjelf.

6 5 . C l e o p a tra , Egyptens d r o ttn in g , kund för sina kär- le ksäfvenlyr med Ju lius Caesar, Triumviri! M. Antonius m.

fl. Hon to g lifvet af sig sje lf medelst en giftig orm.

6 4 — G5. p e r cui tanto reo tempo si volse, eg. för hvil­

ken en så oly cksdiger tid förflöt; d. v. s. ”h o n , som var

o rsaken till d et långa Trojanska k rig et.” — R eo = cn/n-

mitoso.

Che con amore al /ine combatteo.

V id i P a ris, T rista n o : e più d i mille

Ombre mostrornmi, e notninolle a d ito , C h ’ amor di nostra vita dipartille.

Poscia eh* io ebbi il mio dottore udito

N o m a r le donne antiche e i ca va lieri,

P ietà m i vin se, e fu i quasi smarrito.

P cominciai: poeta, volentieri 73

P a rlerei a que’ duo che ’nsieme v a n n o , E paion sì al vento esser leggieri.

60. Achilles M ef, såsom bekant ä r , m ö r d a d för Po ly­

xenas s k u ll , genom e tt pilskott a f hennes b r o r Paris (an­

dra säga, genom A pollo), j u s t då lian med henne i Minervns tempel skulle förmäla sig. — Kända äro äfvenledes hans före­

gående kärlcks-förhällanden till Deidamia, Briseis m. fl.

6 7 . Och h a n , nemligen Virgilius. — P a r i s är antingen den nyssnämnde Trojanske p rin s en , Helenas röfvare , eller en i medeltidens riddorböc ker förekommande kärlekshjelte. Det sednare får sannolikhet d c ra f, a l t han här nämncs tillsam­

mans med Tristan. — Om T r i s l a n , den b e k a n te rid d aren u r kung A rth u rs taffelrund, b e r ä t t a r sa g an , eh u ru med flera o lik h e te r, a tt hau hade förälskat sig i Y s o t t a , gemål till hans O n k el, konung iMark af C o rn w a llis, och derföre af denne hlifvit med en giftig pil sårad. Y s o tta hade Iresökt T rista n på hans d ö d s b ä d d , o c h , när nu de begge älskande till afsked omarm ade h v a ra n d ra , bru sio pä en gäng bcgqes hjertan a f förtviflun.

6 9. I den s k a r a , som nu sväfvat f ö r b i , synas b l o t t

sådana hafva v a r it , som genom o lillåtlig kärlek fö ra n led t sin

död. — Sjelfva Sem iram is, som ö p p n a r t å g e t , troddes, e n ­

ligt J u s t i n u s , hafva hlifvit dödad a f sin s o n , då hon med h o ­

nom ville gilla sig. — Skald en har frä m s t, och mera om-

Som s tre d med kärleken till lilvels anda.

J a g P a ris, Tristan såg: ocl» lian mig- nämnde 67 Och pekade på mer än tusen skuggor,

Som kärlek kommit f rå « vårt lif att skiljas.

N ä r så jag a f min lärare l i ö r t nämnas 70 De riddare och qvinnor ifrån ford o m ,

Mig ömkan grep: jag v a r liksom förvirrad.

” Skald! — utbrast jag — j a g gerna tala ville 7J Vid dessa två, soui sväfva fram tillh o p a ,

O ch som fo r vinden tyckas mig så lätta.”

s tä n d lig t , u tm ärk t q vinnorna, liär äfven till antalet fiera än männerna. Det är liksom ville han a n t y d a , att det qvinliga könet i allm ä n h et gör sig mera förfallet till den här kretsens strali’. — A l l i straffets art lig g e r en symhol a f ]>assioncns storuidrifning, h a r undfallit B o u l e r w e k , som icke heller h ä r ä r rätt nöjd med syndarnes bestraffning. ”Sie w e rd en in d e r finstern L uft von cincin Sturm e ununlerhroehen rund uinge- schleudert. Ein unsiclieres M i t te l , das Bini ah/.ukiihien.

ö d e r soli ihre Slrafe eken ilat-in h es leh e u , das sie , im Ge- fiihl ih re r Ohnmaeht sehvvindelnd, immcr e r h ilzte r w e r d e n ? ”

75. l iä r hegynner. oeh s t r ä c k e r sig till Sångens slut, e t t af praktstyckena i Divina C o m m e d i a , beröm dt af sjelfve V o lta ire , som eljest yttrar

» D a n t e : ”Lcs Italiens 1’a p p e llen t ({ivin; m d s c’est une divinile e a c h é e : pen de gens e n ten d c n t ses oracles. — Sa reputatimi s 'affermila to u jo u rs , parcequ'on ne lit guères."

74. (jue duo. De Iva s k u g g o r n a visa sig sedan vara Francisca di Polenta oeh heni»es s v n g e r, Paolo Malatesla.

75. Den utomordentliga l ä t t h e t , hvarmed vinden drifver

dessa tvä älskande, innehar e n allegorisk anspelning pä d e ­

ras bråda hängifvenhot åt sin passion.

l u i egli a me: ved ra i, quando saranno 7C P ia presso a noi: e tu allor gli prega

P e r gueW amor eh’ ei m ena; e quei verranno.

S i tosto, come ’l vento a noi gli p ieg a , 79 M ossi la voce: o anime affannate,

P enite a noi p a r la r , s’ altri noi niega.

Q uali colombe d a l disio chiam ate,

Con V ali aperte e ferm e al dolce nido V o la n per V aere dal voler p o rta te;

Cotali uscir della schiera ov’ e D id o , 85 A noi venendo per V aer maligno;

S ì fo rte fu V affettuoso grido.

O anim ai grazioso e benigno, hH

C he visitando vai per V aer perso

N o i , che tignemmo

mondo di sanguigno;

80. Diossi. B lo tt e t t enda raanuscript har läsarten m u o vo, som eljest b ä t tr e s tå r tillsamman med det föregåen­

de p ie g a , hvilket ord rimmet eller berättelsens åskådlighet satt i Praesens.

8 1. s' a ltri noi piega eg. om ej en någon hin d rar det, d. v. s. om d e t ej är a f Gud förbjudet, a t t b ry ta a f straffets eviga gång.

8ö. della schiera ov' è D id o , eg. ” ur h o p e n , d e r Dido är.” Dido följde näst efter S em iram is, i spetsen för d em , som på et t eller annat sä tt b r u t i t den äkta troheten.

86. T aer m aligno b etec k n ar den s ty g g a , pinsamma lufttryckningen.

87. S i fo rte fu V affettuoso grido. T ill ro p e t var d et

ofvanför i 8 0 och 81 v. a n fö rd a : O anim e affannate e tc .,

sannolikt åtföljdt a f en besvärjelse vid deras k ärle k, tv så

hade Virgilius i 7 8 v. l ä r t Dante att göra.

Geli lian till mig: ” pass p å , n ä r som de komma

Mer nära o s s 5 då bed dlem vid den k ä rle k , Som drifver d e m , o d i slraxt de skola komma.”

Så snart som vinden dem inåt oss böjde, 79 J a g rösten liof: ”0 kommen, qvalda sjä la r, A tt tala med o ss, om ej binder möter!”

Ocli liksom d u fv o r, manade af å trå , et P å b r e d d a , stilla vingar genom luften

M ot boet flyga, a f sin längtan burna ;

Så dessa flögo ut u r Didos skara s5 Ocb kom mo mot oss genom arga storm en;

Så k raftig t var mitt ro p , så fullt af ömhet.

” 0 du välvilliga och bulda väsen,

Som s ö k e r upp oss genom svarta luften, O s s , som med blodigt rödt ba färgat verlden!

88. S v a r e t tyckes i början komma från t v å ; men snart befinnes d et vara b lott F ra n cisc a , som afgifver d e t ; ty i 9 7 v. b e t e r d et n a ta fui. Under allt det följande ar d et h o n , som t a l a r i hegges namn. Man har *) anmärkt det såsom en finhet bos D a n t e , a t t låta qvinnans böjelse a t t föra o rd et äfven bär i u n d erjo rd e n träda fram. — Francisca kallar Dante anim ale (k roppsbe gåfvadt vasen), i motsats till de an­

dra anime.

89. P erso. Skald en beskrifver sjelf i Convito denna f ä r g , såsom en bla ndnin g af p u rp u rrö d t ocb s v a rt , men d e r d e t svarta r å d e r. — Luftens purpursvarta färg s tå r nu

m otsats till b lo d e ts Ijusröda ( sanguigno).

90. d. v. s. o s s , som dogo mördade och med v å r t b lo d färgade marken.

* ) J f r . L . M a g a l o t t i , Contento sui primi cinque c an ti d e l l ' I n - forno di D a n t e . M i l a n o 1 8 1 9 . pag. 7 9 .

S e fosse amico il I le d e li universo, (1, N o i pregheremmo lui per la tua pace,

P o i c’ 7 /fli />iefò #/<*/ nostro mal perverso.

D V quel e li udire e che p arlar vi piace, 9l iVoi udiremo e parleremo a v a i,

M entre che il vento, corno f a , si tace.

S iede la terra , dove nata f u i, y7

<Sit /« m arina, dove 7 P o discende, P e r aver pace co’ seguaci sui.

A m o r , e li al cor gentil ratto s' apprende, 1(M II

•cse costui della bella persona

Che m i fu to lta , e'I modo ancor n i offende.

95. Perverso tyekes meri flii vara v ald t, for alt ut- tryclia qvalets oroliga beskaffenhet, dess upp- oeb nervänd- uing af all frid.

96. 31 entre che il v e n to , come f a , si tace, synes slå » 81rid uied hvad som i 58 v. ä r s a g d l , alt la bufera toni non vesta. Men det b ör till |>oemets ma e bino r i , alt qvalen stuu- doni a f b r y ta s för de individer, som inför Virgilius ocb Dante g öra reda för sig, så vida nemligcn straffets beskaffenhet, såsom h ä r , fordrar el t sådant af broli. I afseende pä dessa två s k u g g o r , lå ler Skalden besvärjelsen vid deras kärlek ut- öfva en magisk verkan, som för några ögonblick rycker dem u r straffets cirkelgång, och gör likasom en paus i stormen.

9 7 — 99. Med la terra ete. betecknas Ravenna, Fran-

ciscas fö delseort, mot b v ilk e n s la d , i äldre tider, bafvet gick

ännu högre upp än nu. 1 grannskapet af den träsk-omgifna

staden utfaller P o , genom fyra olika mynningar, i Venelian-

ska hafsbugten. De många mindre s trö m m a r, som denna

Ital iens störsla flod på vägen u p p la g er, komma dels från

v en s tra sida n, såsom Doria, Sesia, T e ss in o , A d d a , Oglio

och Minoio, dels från den h ö g ra, såsom T anaro uied Stura.

m i

Om A lltels konung- vänligt blid oss v ore, fl, Vi för din frid till liononi skalle b ed ja,

D å du b ar öinknn med vårt q v a l, det grymma.

Ilv ad hiilst dig- täcks alt h ö ra , täcks alt y ttr a , 94 Vi skola lyssna, skola med er ta la ,

Så länge vinden, såsom nu , vill tiga.

Den s t a d , der ja g till lifvet väcktes, ligger „ P å hafvets k u s t, der Po med sina ström m ar Sig s tö r ta r ner att söka ro i hafvet.

Den k ä rle k , som fort anslår ömma hjcrlan, 10() B etog ock denne i den kroppens skön h et,

Som m ig blcf röfvad: sättet ann’ mig sårar.

S c riv ia , T r e b b ia , T a r o , Lenza, Crogiolo, S ecchia, Panaro och Reno. Det är riessa alla, för LvilKa Po ej far nägon r o , som Skald en h är helecknar med ì sui seguaci.

1 0 0 . T r e g än g e r anklagar Francisca kärleken. Af de nu följande terzinerna skildrar den forsla P aolos kärlek till henne: den andra Franciscas kärlek (ill P aolo: den Ircdje deras ömsesidiga karleks sorgliga följd. — S ' a pprende = j

*•’ in s in u a , si communica. — Med enor g en tile fö rs lår Boc­

caccio på d elta stä lle un cuore per natura dolce e sensibile.

101. bella persona — beltà del corpo, bel sem biante, deri sköna y tlr e gestalten.

Den sköna F rancisca, d o tte r af Guido di P o l e n t a , herre

till Ra vcnna och Cervia, bade mot sii] böjelse, och endast

af fam ilje-intrcssen, blifvil gifl ined Gianciotlo Malalesla di

Riinini, soin var b a l t, ful och obehaglig, uien som hade en

b r o r , P a o l o , bvilken var så mycket älskvärdare. Boccaccio

b e r ä t t a r , a t t Francisca tagit iniste otn de begge b r ö d e r n a ,

och t r o t t sig blifva Paolos maka, då bon i sjelfva verket

blef Giancioltos. Visst ä r , att den fö rre vann hennes k ä r ­

l e k , och a l t mellan henne och svågern sn a rt en fÖrlrolighct

A m o r , eli a nullo amato am ar perd o n a , M i prese del costui piacer sì fo r te ,

C h e , come vedi', ancor non in* abbandona.

A m o r condusse noi ad una m o rte: toc C aina attende chi ’n vita ci spense.

Queste parole da lor ci f u r porte.

D a eli io ’ntesi quell’ anime offense, , C h inai

viso, e tanto ’l tenni basso,

F in che ’l poeta m i disse: che pense?

Quando risposi, cominciai: o lasso, n«

Q uanti dolci pensier, quanto disio M en o costoro al doloroso passo!

u p p s t o d , s o m , genom en lyssnande tje n a r e ; hvilkcn p ås to d sig en dag hafva sett dem kyssa h v a r a n d ra , b le f f ö rr å d d lor hennes man. Ursinnig skyndade denne till I' ranciscas k am ­ m a r d ö r r , som ban faun slängd. Francisca ö p p n ad e d e n , men P a o l o , som i detsamma sö kt undkomma genom en lönn­

d ö r r , fastnade med kläderna vid en sp ik , oeh m ä rk tes af den inträdande. Gianeiotto rusade nu med draget s v ä rd e- mot h o n o m , oeh dä Francisca kastade sig emellan de hegge b r ö d e r n a , mördade bau bade benne neh Paolo. D etta s k e d ­ de den \ Sept. 1280. Den hemska tilldragelsen v a r , då D an te sk ref sin Commedia, ännu i allas mun. Det var hos en Franeiscas nära s lä g tin g , Guido Novello di P olenta, som S k al­

den fann en tillflyktsort för sina sista å r ; och då han här

nödgats i Inferno försätta sin ädla välgörares frä n k a, h a r han

å t orsaken dertill v etat gifva den vackraste färg oeh d et

mest rörande intresse. — E 'I modo ancor ni o ffe n d e, "O eh

ännu fasar jag för^ h u r det gick till.” I l modo b e tec k n ar

h är b åd e grym heten i d et d ubbia m o r d e t , och bem skheten

a f den h rå d ö d , som ej gaf någon tid till å n g e r och bikt.

Den kärlek, som jä m t återkärlek f o rd r a r, ,„3 G rep inig till honom m ed så mäktigt tycke 5 A t t , som du s e r, det ännu ej mig lemnar.

J a , kärleken oss f ö rt till dö d gemensam: 106 C a i n a v äntar h onom , som oss m ördat.”

Så voro o r d e n , som ifrån dem kommo.

Vid d e t j a g hade h ö rt de kränkta s jä la r, ,ov J a g nedslog ö g a t, höll det sänkt mol j o r d e n , T i li ’s Skalden s a d ’: hvart irra dina tankar?

O ch n ä r ja g svarte se’n , ja g så begynte: ,,,

” 0 v e , hvad ljufva ta n k a r, ljuflig trånad B r a g t dessa h ä r till olyeksfulla steget!”

På den s cd n are om ständig heten lägga katholska kommenta­

to rer i s y n n e rh e t vigt.

1 0 3 . Eg. ”K ä rle k e n , som icke förskonar n åg o n , som ä r ä l s k a d , ir å n a t t älska igen.”

107. Caiiin. Så kallas , efter broderm ördaren Cain, den u n dera fde lning a f Helfvetets lägsta k r e t s , d er förräderi mot an fö rv an d te r bestraffas (Se X X X II Sången). — A f o rd et a t­

tende s k ö n je s , a l t G ianciotto, Franciscas make och m ö r d a ­ r e , ännu lefde 1 3 0 0 , eller alt hon åtminstone trodde honom då ännu lefva. Hon s ä g e r , a t t C ai n a väntar honom. ”N är han en g ån g k o m m e r, så får han der husrum.”

108. da lor. De tu äro här så e t t , a l t Dante säger lo r , eh u ru d e t egentligen Blott är den ena a f d e r a , som talat.

100. O ffe n se, latinism i stället för offese. — De föl­

j a n d e rad e rn a u ttry c k a den djupa ta n k fu llh et, hvaruti Dante försjönk genom Franciscas t a l , som ställt likasom en spegel för haus eget hjerta. Ännu när Virgilius väcker honom med frå g a u : che pensi? d rö je r han en stu nd med svaret.

1 1 4 . il doloroso pa sso , det olycksaliga ste g el, h r o tte t.

P oi mi riutdsi a loro, c parla io , (ijf E cominciai: Francesca, i tuoi m artiri

A lacrim ar m i fanno tristo e pio.

M a dim m i, al tempo de' dolci sospiri, ll8 A c h e , e come concedette amore

Che conosceste i dubbiosi desiri?

E d ella a me: nessun maggior dolore, Che ricordarsi del tempo felice

N e lla m iseria, e ciò sa 'I tuo dottore.

M a se a conoscer la prim a radice ,,4 D el nostro amor tu hai cotanto affetto,

F aro come colui, che piange, e dice.

N o i leggiavamo un giorno per diletto

D i L ancillotto, come amor lo strinse:

Svårligen ligger i della u llry ck nSgon särskilt anspelning pa straffets beskaffenhet, d. v. s. pä den plägsamma fa rte n .

I l o . P o i vii rivolsi a loro. De föregåe nde

Dante

Också

han costoro.

120. i dubbiosi d e siri. de öm sesid ig a, ännu ej yppade, b lo tt halfl f ö rrå d d a , begären.

123. e ciò sa il tuo dottore. N aturligast faller bär gissningen på Virgilius, antingen såsom den d er i allm änhet, och a f egen mensklig erfa ren h e t, väl måsle inedgifva san­

ningen af denna s a ls , eller sä rskilt med afseende pä de ord, som Virgilius lagt i mun pä /E n e a s : in fa n d u m , re g in a , ju b es renovare dolorem, llos nästan alla k o m m e n ta to re r får man likväl lä sa, a l t bär med il dottore skall förstås P h ilo so p h en B oe thius, hvars bok de consolatione Philosophia: u t g j o r t Dan­

tes första tröstande läsning efte r Beatriees död. 1 sjelfva

verket förekommer i nämnde skrift ett s tä lle , som nära sam-

S e ’n vände ja g mig om till d e m 9 och sade lr>

Så liörjando: ” Francisca, d in a sm ärtor Mig göra sorgsen, göra vek till tårar.

Men säg m ig , d å , i Ijufva suckars d a g a r , lt8 H v a r p å och hur har kärleken tillåtit

E r visshet få om obestämda ty c k e n ? ”

Och h o n till mig: ” det gifs ej större s m ä rta , m An a tt i jäm rens dag sig tänka åter

T ill lycklig tid: din lärare han vet det.

Men om du h a r en sådan ifrig längtan 144 A tt veta forsta roten till vår k ä rle k ,

J a g tala v ill, men tala u n d e r tårar.

En d u g , för ro skull, läste vi tillhopa

Om L a n z e lo t, hur kärlek honom sn ä rjd e ,

ma ni rullar m ed Franciscas sats, och lyder så: " I n om ni ad­

versita te fo r tu m e i»felicissimum g en u s in fo r tu n ii est, fuisse fe ­ licem." F ö r v å r del anse vi dock donna lil.het vara hclt och bAlIet tillfällig, och

alt h ä r , liksom på mångfaldiga andra stallen i Poemet, det är V irgilius, som betecknas med il dottore ( = il maestro)). Det förefaller

g o tr o lig t , a l t Francisca) om också bevandrad i den latinska medeltidens s k r i f t e r , skulle, i en stiund som denna, erin ra sig ett särskilt ställe in’ en af dem.

127. leggiavamo förekommer i äldsta Italienskan ofta i s tä lle t för leggevamo.

128. D i Lancilotto. L an z elo t, k ek an t riddare

ko ­ nung A rthurs taffelrund,

i

d ro ttn in g Ginevra, och

henne g y nnad,

i en, på denna tid allmänt läst

italienska titel var L a tuvola rotonda (ingalunda Galeotto, så so m kommentarerna orik­

tigt förm enat, p ä grund

157 v.)

I t o

S o li eravam o, e senza alcun sospetto.

P er pia fiate gli occhi ci sospinse 130 Quella lettu ra 7 e scolorocci 7 viso:

M a solo un punto f u quel che ci vinse.

Quando leggemmo il disiato riso 183

E sser baciato da cotanto a m a n te , Q uesti, che mai da me non f a d iviso ,

L a bocca mi bacio tutto trem a n te: ,3fi Galeotto f u il libro e chi lo scrisse:

Quel giorno piti non vi leggemmo avante.

M entre che V uno spirto questo disse9 139

129. senza alcun sospetto. ’*Utan a l t a n a , a l t nàgon stod pa lu r”j eller o ek s ä, ”u ta n a l t tänka på n åg o t ondt.*’

1 51. M an har hittills alltid öfversatl scolorire pà d e tta ställe med blekna. Vi t r o , alt o r d e t lika väl kan b etyda fö t 'ä n d ra fä rg , som fö rlo ra färg. Den förra bety d els en pas­

sar bär onekligen bäst.

152. Eg. M en e tt blott stä llet v a r , som oss b e s e g ra t 155. il riso = la rid e n te bocca.

157. 1. E n kopplare va r b o ke n , och fö r fa tta r n . G ale­

otto (eg. Gallehaul) h e t e r i den f ö rr u t omnämnda Rom anen den rid d a re , som förskaffar L anzclot et t möte med Ginevra, och u p p fo rd ra r denna a l t gifva honom den k y s s , hv a re fte r han så längtar (Jfr. d i s i a t o riso i 1 5 5 v .), h v ilket också sker. Galeotto blef sedan en b etec k n in g för k ärle k s-m äk lare, k o p p la re i allm ä nhet, och fö rekom m er i denna b e ty d e ls e t.

ex. hos Boccaccio, som kallade il D ecamerone äfven for il p r in ­

cipe Galeotto ( = E rk c k o p p la re n d. v. s. boken med de m est

klassiska kärleksäfvenlyr). — Francisca u t t r y c k e r nu med

denna v e r s , a t t b o k en , som de l ä s t , och h a n , som b o k en

skrifvit, 'blifvit för henne och P a o lo , hvad G ale o tto hade

varit för Lanzclot och Ginevra.

l i l

Allena voro vi, oeh utan miissfro.

Den läsningen kom våra iögon ofla ,so A t t m ötas, våra kinders f ä r g att skifta,

Men ett var stället, som p å fa ll oss bragte:

N är som vi läste, liur på m unnens löje 1S3 E n kyss blef tryckt af ä ls k a ren så eldig,

D å kysste h a n , som aldrig f rå n mig skiljes, Min egen m un, med darrning i hvar fiber. I38

G allehaut oss boken v a r , och den, s o m s k r e f d e n ! D en dagen sc'ii vi läste d e r ej längre.”

Vid det den ena skuggan detta t a l t e , 1J9

138. Om denna berömda vers y ttr a r B outcrw e k med s k äl, a t t ” den är *värd en lag e rk ra n s.” I de få orden ligger så m ycket: de bpgge älskandes öfvcrlemnande åt passionen, mannens öfverrasksiude m ellaukom st, hegges m ord och beg»

ges omedelb ara llyttning ner i Inferno. O eb d elta u ttry c k t i en Lakonism af den mest r ö ra n d e naivitet! D e, som be- böfva en närm are analys af skönketerna i Franeiscas t a l, hänvisa vi till en förtjensllfull u ppsa ts i E d in b u rg lie v ie w , vol. 5 0 , p . 3 4 0 . Den är föu-fattad a f Ugo Foscolo. — Högst oly ckligt bafva försöken afliupit för d e m , som velat öfver- sätta v. 138 med Fransysk frihet. SA t. ex. för C kahillon, som travesterat den i dessa» två r a d e r , hvilka äfven till orda- förståndft äro skefva:

fiel as! d e p u i s ee j o u i r i s i f u n e s t e à tous d e u x , Le livrc ne s'est plus (fluvert d e v a n t nos y e u x .

M oulonet, Rivarol, m. fl. ihafva ej g j o r t d e t b ä t t r e * ) .

*] V a r m a s t a f alla Frans>män h a r G i n g u e n é u p p f a t t a t Da nte * v a c k r a E p is o d i de nn a S å n g : ” Ci’est p e u t - é t r e la m illiè in e fois q u e j ’ai r e l u dan* l ’or ig in n l cet épiso de j u s t e m e n t c e l e b r e , e t 1’im p re ss io n q u ’il me fa it est to u jo u rs la m<<!me, et j e c o m p r e n d a m o i n s qu* j a - m a i s c om m en t d an s ce siècle, «Hans c * tte d i s p o s i t i o n d ’e s p r i t , d a n s un p a r e i l »» je t, au milieu de to>u* ees t a b l e a u * «om bre* e t t e r r i b l e s ,

V altro piangeva si, che d i pietadc I ' venni tncn cosi coni' io m orisse,

E c a d d i, come corpo morto cade. l4j

D a n t e p u t t r o u v e r p n u r celui-ci des coulcurs si harm onicuses et si d o u c e s , co m m en t il Ics c r é a , p u isq u 'clles n'c xistaient pas avant l ui , et c o m m e n t il sut Ics a p p r o p r i c r à une langue r u d e encore et p re s- q u e n ais sau te. C e ne Tilt ni d a n s la force ni daus l'é lé v a tio n de son g e n i e , ni d an s l ’é t e n d u e de son sa voir q u ’il trouva le secret de ces c o u l c u r s si ncuves et si v r a ie s , c ?est dans son im e sensi li le et p a s - s i o n n é e , c 'e st d a n s le souve nir de ses tendres ém o tio n s, de ses inno­

ce n tes an iours. C e n ’e ta it p o i n t le p h ilo so p h e p r o f u m i , l ’i m p e r t u r - b a b l e t h é o l o g i e n , ni méme le p o é te sublim e qui pou vait p ein d re et i n v e n t e r ai tisi: c 'c tn it l ’am a n t de B é a t r i x . ”