This work is licensed under the Creative Commons Attribution-Noncommercial-Share Alike 2.5 Sweden License. To view a copy of this license, visit creativecommons.org/licenses/by- nc-sa/2.5/se/
Minan tog ögat och benen
- För alla andra och för nationens skull är freden viktig. Det förstår jag. Men jag känner ingen personlig glädje över freden. Jag är märkt, säger Emanuel fyra år efter
katastrofen.
Det var en alldeles vanlig dag när det hände. Emanuel Fernando hade tillsammans med tre goda vänner kört till byn alldeles utanför staden Quito. De hade träffat några av hans
släktingar som han inte sett på väldigt länge. Eftersom regeringsarmén till slut lyckats tränga bort Unita från Quito och dess ytterkanter, var det nu möjligt att hälsa på ute i grannbyarna.
Innan de körde hemåt passade de på att handla frukt och majs. Stämningen i bilen var hög.
Med allt de skaffat funderade de på att ordna en fest därhemma. Lastbilen de mötte på den smala vägen blinkade med lyset för att få Emanuel att väja och låta den komma förbi.
Lastbilshornet tjöt medan chauffören vinkade och fäktade med armen. Emanuel svor för sig själv och slet i den gamla Fordens ratt. Kompisarna i baksätet flinade och sa att störst går först. Vänster hjulpar fräste upp den röda jorden i vägrenen samtidigt som lastbilen passerade och chauffören gjorde tummen upp.
Explosionen var öronbedövande men snart blev det tyst.
Under den nio månader långa striden om Quito 1998 var så gott som all provianttillförsel strypt. Det lilla som kom in tog soldaterna hand om. Vilka soldater som tog maten berodde på i vilken del av staden man bodde. FAA, som regeringsarmén kallades, hade kontroll över den norra delen medan Unitarebellerna höll till i söder. Skiljelinjen gick längs den dubbelfiliga gatan i centrum.
Under de så gott som dagliga sammandrabbningarna höll sig stadsbefolkningen gömd. Men på kvällarna tvingade hungern dem att lämna säkerheten och blotta sig i sökandet efter mat.
Lottdragning avgjorde vilka som skulle riskera livet och försöka ta sig igenom den bevakade frontlinjen som löpte runt hela staden. För det var utanför, bland de övergivna fälten, som chansen var störst att hitta något ätbart.
De som upptäcktes blev beskjutna oavsett om det var FAA eller Unita som såg dem. Men alternativet var svält. Varje natt smet små grupper ut och letade efter majs eller maniok att ta med tillbaka in i staden. På så sätt klarade sig Emanuel och andra av stadens civila de nio långa månaderna.
När jag träffar Emanuel sitter han i en rullstol med sin yngsta son i famnen. Båda benen slets av i smällen när han körde över minan. Det var en anti-tankmina som låg i vägkanten. Han förlorade även synen på vänstra ögat.
- Kriget har förstört mitt liv. Jag kan inte gå vart jag vill och jag ser bara med ett öga, säger Emanuel Fernando.
Johan Sävström
