Textens inverkan på den musikaliska strukturen respektive den musikaliska
strukturens inverkan på texten
En jämförande studie i rocklåtskrivande
Åke Filipsson
Musik, konstnärlig kandidat 2021
Luleå tekniska universitet
Institutionen för ekonomi, teknik, konst och samhälle
Sammanfattning
Detta arbetes syfte är att undersöka textens inverkan på den musikaliska strukturen och den musikaliska strukturens inverkan på texten.
Jag har alltid haft en passion för låtskrivning inom genrerna rock och pop, och under min tid på musikhögskolan i Piteå har jag blivit intresserad av samspelet mellan text och musik i låtskrivningsprocessen. För detta syfte har jag skrivit fyra låtar, där jag på två av dessa lät texten och de textliga idéerna styra den kreativa processen, och på resterande två gjorde motsvarande gällande den musikaliska strukturen. Musiken till samtliga låtar skrevs med elgitarr som huvudsakligt instrument. De resulterande låtarna spelade jag sedan in. Jesper Nilsson spelade trummor på samtliga, jag sjöng och spelade gitarr och bas på alla förutom en där jag bara spelade bas och sjöng. Därefter mixade jag dessa inspelningar. Under mixningen försökte jag förstärka de kreativa val jag gjort under låtskrivningen genom sounds, och vad jag såg som stilenliga beslut. Resultatet blev fyra låtar jag känner mig personligt nöjd med.
Min upplevelse är att en konstnärlig process ledd av textliga idéer ledde till mer
musikteoretiskt komplexa låtar. Min misstanke är att detta är för att jag var tvungen att tänka mer aktivt på musiken än jag vanligtvis gör, eftersom den specifikt skulle “matcha” textens innehåll och känsla. De musikaliskt styrda låtarna var mer bekväma för mig att skriva, men jag blev inte lika nöjd med resultatet.
Arbetet har gett mig en ökad förståelse i vad gäller kunskap om min personliga kreativitet, men även ämnet låtskrivning som helhet. Jag har fått insikter och lärdomar jag tror kommer bli användbara i mitt kreativa skapande under resten av mitt liv.
Innehållsförteckning
1. Personlig bakgrund 1
1.1 Inledning 2
2. Syfte och frågeställningar 3
3. Metod 4
4. Analyser 5
5. Genomförande 9
5.1 Textstyrda låtar 9
5.1.1 The Lonely Horse-Man 9
5.1.2 The March of the Frogs 10
5.2 Musikstyrda låtar 12
5.2.1 Nerd 12
5.2.2 The Heaviest Man in the World 13
5.3 Mixning 15
5.3.1 The Lonely Horse-Man 15
5.3.2 The March of the Frogs 15
5.3.3 Nerd 15
5.3.4 The Heaviest Man in the World 16
6. Diskussion 17
7. Referenslista 20
1. Personlig bakgrund
Jag började spela bas när jag var nio år gammal. Basistens roll, att vara i bakgrunden och uppfylla en sorts stödroll för soloinstrumenten passade min personlighet väldigt bra. Jag var nöjd med att stå i bakgrunden, spela andras låtar på det sätt de ville ha dem. Dock har låtskrivning inom rock och pop alltid intresserat mig, och är något jag gjort sporadiskt under större delen av mitt liv. På Musikhögskolan i Piteå kom jag dock på allvar igång med att skriva låtar, både själv och med andra. Det är något jag alltid varit väldigt intresserad av att göra men aldrig dedikerat mig till helt och fullt. Rockmusikerutbildningen är väldigt fokuserad på låtskrivning. Den första konsert min klass gjorde på högskolan innehöll
egenskrivna låtar. Min egenstyrda konsert i årskurs två bestod till stor del av musik jag skrivit tillsammans med Johan Lundström (rockmusikerutbildningen årskurs två), samt ytterligare musik jag skrivit själv och tillsammans med andra.
Under min låtskrivande process har jag blivit mer och mer intresserad av hur text och musik kan påverka och “trigga” varandra i denna. Vad kan olika textliga idéer och koncept göra för att påverka den musikaliska strukturen, och vice versa? Leder fokus på text kontra musik till bästa resultat inom dessa kategorier, och hur samspelar de?
1.1
Inledning
Det är viktigt att musik och text “matchar” varandra och att båda komponenter förmedlar mer eller mindre enhetlig känsla till lyssnaren. En låttext som i sig kanske inte är så meningsfull eller säger så mycket kan, i ett passande musikaliskt sammanhang, bli ofattbart betydelsefull.
Låttext är ju för övrigt inte tänkt att läsas från pappret utan skall ingå i den musikaliska kontexten. Jag hänvisar till Bob Dylan:
(...) songs are unlike literature. They’re meant to be sung, not read. The words in Shakespeare’s plays were meant to be acted on the stage. Just as lyrics in songs are meant to be sung, not read on a page. And I hope some of you get the chance to listen to these lyrics the way they were intended to be heard: in concert or on record or however people are listening to songs these days. (Dylan, 2017)
Eftersom detta är så ofantligt subjektivt utgår i stort sett allt i arbetet från mina personliga känslor.
Hur går man tillväga för att åstadkomma detta? I slutändan handlar det mycket om känslor, vilket ofta är svårt att beskriva konkret. Speciellt när det kommer till vilka känslor
instrumentala riff och “hookar” inger i lyssnaren. På någon basnivå tror jag ändå det går att beskriva med ord. Det handlar om tonalt innehåll, men även saker som instrumentval och anslag spelar stor roll. Ett gitarriff som är väldigt dissonant, snabbt och aggressivt spelat kan ofta beskrivas som mer eller mindre argt. Ett försiktigt spelat pianokomp med många
mollackord känns ofta sorgset. Detta grundläggande koncept är vad jag har använt som utgångspunkt för min låtskrivning. Jag har försökt att skildra mer subtila känslor och subjekt på andra sätt, vilket tydliggörs i genomförandedelen av detta arbete.
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med arbetet är att få en fördjupad förståelse för textens inverkan på den musikaliska strukturen, respektive den musikaliska strukturens inverkan på texten.
Mina forskningsfrågor lyder:
-Hur påverkar texten den musikaliska strukturen i låtskrivningsprocessen?
-Hur påverkar den musikaliska strukturen texten?
-Vilket tillvägagångssätt är lättast att utföra respektive ger bäst resultat?
3. Metod
Metoden utgick från följande princip: Låtarna ska skrivas till viss del på mitt “normala” sätt.
Jag sitter med en gitarr, försöker känna mig fram till ackord och melodier jag tycker passar min intention bakom den givna låten. Distinktionen här är att jag, på två av låtarna, ska ha textliga idéer och koncept färdiga när jag gör detta. Jag ska även låta dessa textliga idéer leda vägen under processen, för att försöka skriva musik jag känner passar dem.
Jag vill även redan nu etablera det faktum att jag skriver musik som tenderar ha en enkelhet utifrån ett musikteorietiskt perspektiv.
För att kunna utföra arbetet behövs ett ramverk inom vilket jag skriver mina låtar. Detta ska jag uppnå genom att analysera diverse låtar jag tycker om, för att kunna identifiera de komponenter jag gillar och på så sätt kommer att kunna applicera i mina egna låtar. Låtarna jag analyserar är av varierande stil och stuk, och jag gillar dem av olika anledningar. Förutom att titta på text har jag även försökt analysera musiken, och textens relation med denna.
Uppgiften är att skriva fyra låtar. Två av låtarna ska låtas bli styrda av textliga idéer. Detta kan vara en titel, ett par textrader eller ett ämne om vilket jag vill skriva en låt. De textliga idéerna ska generera den musikaliska strukturen av låtarna, exempelvis ackordföljd och dynamik. De andra två låtarna ska styras av musikaliska och instrumentala idéer. Dessa ska i sin tur generera vilken typ av text jag skriver. Jag för loggbok under låtskrivningsprocessen, för att tydliggöra för mig själv hur allt händer, vad som triggar vad och så vidare. Jag ska spela in alla låtar själv, dock med hjälp av Jesper Nilsson på trummor, då jag själv inte är en trummis att hurra för.
Jag har skrivit samtliga låttexter på engelska. Detta på grund av diftonger, vokalljud med olika klangfärger, vilka inte går att finna i svenskan (förutom vissa dialekter). Jag upplever att diftonger leder till en text som flödar lättare, ljuden blir inte lika kantiga. Detta leder till att melodin sätter sig i huvudet lättare. En annan anledning bakom detta val är att majoriteten av den musik jag lyssnar på sjungs på engelska. Det känns således troget rockmusikens tradition att skriva på detta språk.
Nedan följer en lista med artister och låtar som innehåller exempel där jag tycker att antingen texten eller musiken (eller båda) fungerar väldigt bra. Dels gör jag detta i ett försök att beskriva själva området låtskrivning som helhet, och dels för att etablera inom vilka ramar jag själv arbetar. Med andra ord, för att förklara vilken sorts musik jag gillar och hur jag som följd av detta tenderar att skriva själv.
4. Analyser
Some Might Say - Oasis
https://www.youtube.com/watch?v=zRHAJCqUuDo
När det kommer till att passa ihop text och musik har jag svårt att tänka mig ett bättre band än Oasis. Kort sagt skriver de texter som låter bra, även om det textliga innehållet inte är så betydelsefullt. En stor faktor i varför texterna låter bra i mina öron tror jag är fonetiken. Den består till stor del av ord som innehåller diftonger. Detta, kombinerat med sångaren Liam Gallaghers tendens att överdriva diftongerna ganska grovt gör dels att det blir ett unikt sound, och dels att texten låter väldigt flödande och fastnar i hjärnan. Refrängen är ett bra exempel på detta. “Cause I’ve been standing at the station/In need of education in the rain/You’ve made no preparation/For my reputation once again” slår inte mig som en vidare betydelsefull sekvens. Dock sätter den sig i huvudet på mig. Det är en enkel melodi, med en stor mängd rim på kort tid. Det är flera diftonger per rad, och Liam Gallagher överdriver dessa så de sticker ut ännu mer.
Det är inte många rader som slår mig som särskilt betydelsefulla, men frågan är ju då om budskap och betydelse är något som krävs för att en text ska vara “bra”, vad nu det betyder.
Texter i musik är som sagt till för att lyssna på, inte att läsas som en dikt utan
ackompanjemang (detta är iallafall vanligtvis fallet inom rockmusik). Med detta i åtanke vill jag påstå att textens “sound” borde vara åtminstone lika viktigt som dess litterära innehåll, givet att målet är att skriva musik som folk vill lyssna på. Dessutom upplever jag att texten får en ökad betydelse i sitt musikaliska sammanhang jämfört med om man bara läser den.
Detta ser jag som en stor styrka i musik, och är något jag vill försöka uppnå i mitt eget låtskrivande under arbetet. “Some might say that sunshine follows thunder/Go and tell it to the man who can not shine” Denna rad ger inte mycket till intellektuell stimulans, men melodi, ord och ackompanjemang arbetar tillsammans för att förhöja hela låten.
Går det då inte att få text som både håller hög litterär och soundmässig kvalitet? Jag upplever inte att detta händer ofta. Min tanke är att det ofta är svårt att fokusera på båda faktorer samtidigt. En text med litterär kvalitet bör vara språkligt precis, budskapet ska inte
undermineras av formuleringarna. För att kombinera detta poetiska tankesätt med ett fokus på sound tror jag ofta leder till kompromisser som gör båda aspekter svagare. Därmed inte sagt att det inte går att finna mening i en sounddriven text, eller fonetisk tillfredsställelse i en text skriven med det litterära innehållet i åtanke.
Visions of Johanna - Bob Dylan
https://www.youtube.com/watch?v=AwuCF5lYqEE
Om det däremot är ett rent poetiskt och litterärt innehåll man letar efter är Bob Dylan i mitt tycke svårslagen. Visions of Johanna är den låt av Bob Dylan jag gillar allra mest, till stor del tack vare den fantastiska texten. Därmed inte sagt att jag förstår den, eller ens har en
personlig tolkning av den. Dessutom upplever jag att alla försök att förklara intentionen
bakom texten bara kan “förbilliga” den. De tidigare nämnda förklaringarna konkretiserar låten för mycket. Varje gång någon bestämt vad låten, eller kanske bara en rad i densamma handlar om eller syftar på, har personen raderat alla andras möjliga tolkningar. Detta är något jag inte vill göra. Vissa typer av konst tjänar på att tolkas eller förklaras. Andra förlorar bara sin charm (och kanske mening?). För mig kommer låtens dragningskraft från just det faktum att texten förvirrar mig. Upplevelsen är som en surrealistisk målning, men istället för bild förmedlas den via ljud. Karaktärer kommer in och går ut, berättelsen flödar i oväntade riktningar men i slutet av varje vers kliver Johanna tillbaka in i berättarens tankar. Den musikaliska strukturen är, som i den större delen av Bob Dylans låtar, väldigt simpel. I mina öron passar detta texten väldigt väl. Det är mycket text, med rader som varierar en del i längd.
Detta leder till att formuleringarna blir olika från vers till vers. Därmed tjänar texten på att musiken inte är komplicerad eller polerad.
Det faktum att jag varken förstår eller ens vill förstå texten leder mig till ytterligare en fråga.
Vad är egentligen den funktionella skillnaden mellan en låttext som inte betyder något, och en jag inte förstår? Den enda slutsats jag kan landa i är att det inte borde vara någon större skillnad. Dock, i och med att jag jämförde Bob Dylans komposition mot Oasis komposition märkte jag en tydlig skillnad i kvalitet, vad gäller ordval, språkets svårighetsgrad och så vidare. Det är dock omöjligt för mig (eller någon annan) att villkorslöst säga att Bob Dylans text är “bättre”, om jag inte vet vad den handlar om. Dylans språk har för mig en sorts naturlig skönhet, men rent fonetiskt föredrar jag nästan Oasis. Det handlar med andra ord bara om vilka faktorer man värdesätter mer respektive mindre.
För att ännu en gång förtydliga: Det jag gillar med denna låt är textens surrealism. Jag upplever att ackompanjemangets enkelhet hjälper till att stödja sången och texten.
Coffee & TV - Blur
https://www.youtube.com/watch?v=6oqXVx3sBOk
Denna text slår mig inte som surrealistisk, utan snarare vill jag beskriva den som otydlig. I denna komposition är dock ackompanjemanget förhållandevis harmoniskt komplext.
Ackordföljden i verserna är lång och ickediatonisk. Detta skapar enligt mig en lite olustig känsla, som sedan frias upp av refrängens relativa enkelhet. Jag gillar den taktiken inom låtskrivning; att göra verser och bryggor lite krångligare eller svårare att ta till sig, för att kunna “förtjäna” en mer rättfram och simpel refräng. Enligt mig är en stor del av låtskrivning just kontraster, och denna komposition påvisar en taktik att framhäva dessa komponenter som jag gillar.
No Surrender - Bruce Springsteen
https://www.youtube.com/watch?v=MD3DdskaPhs
Jag upplever att även Bruce Springsteen skriver texter av väldigt hög kvalitet, dock på ett distinkt annorlunda sätt än Dylan. Språket är mer alldagligt och det råder för mig inga tvivel om ungefär vad texten handlar om. Samtidigt är den tillräckligt vag för att kunna tolkas med olika infallsvinklar. Den för mig viktigaste raden kommer i tredje versen: “There’s a war
outside still raging/You say it ain’t ours anymore to win”. Dessa rader tar för mig denna låten från att vara en relativt standard låt i Bruce Springsteens diskografi och gör den till en av hans bästa. Alla vanliga teman är med, ungdom, frihet, nostalgi. Men ovan nämnda textrader ger låten en mer sorgsen karaktär. Argumentet kan såklart göras att dessa rader har en nästan glad nyans. För mig symboliserar de att växa upp och inse att man inte längre är en ungdom.
Tonåringar finns fortfarande, deras metaforiska krig har inte slutat, men du är inte längre delaktig. Detta leder mina tankar i mer och mer pessimistiska banor. Tiden går utan att man märker det eller kan göra något för att stoppa det. Rätt vad det är så är man inte längre den man trodde att man var. Det som för mig räddar låten från att ha en överdrivet ledsen ton är refrängen. “Well we made a promise we swore we’d always remember/No retreat, baby, no surrender/Like soldiers in the winter’s night with a vow to defend/No retreat, baby, no
surrender” I slutändan är budskapet jag tar till mig ett om vänskap, trots motgångar och livets toppar och dalar.
Sett till arrangemanget ser jag likheter med Visions of Johanna i det att ackompanjemanget och harmoniken är enkel. Tre ackord genom hela låten, sångmelodin ligger på samma ton under stora delar av verserna. Det generella tema jag uppfattar är att om texten är av en viss kvalitet så är musiken enklare för att inte hamna i vägen. Detta är förstås inte alls en allmän regel. Med min personliga bakgrund och preferenser ser jag det dock som en trend. Men detta tar dock tillbaka mig till min tidigare fråga - hur avgör jag egentligen vad som är en bra text?
Denna fråga är såklart enormt svår att svara på, för till och med faktorer som minnen från barndomen spelar stor roll. Det finns en mängd utommusikaliska anledningar, faktiskt så många att det i det närmaste är omöjligt att ge ett definitivt svar på denna fråga.
First Date - Blink-182
https://www.youtube.com/watch?v=AqnN-t-k_jk
Anledningen till att denna låt är med på listan är att jag lyssnar mycket på den här typen av musik. Mina egenskrivna låtar tenderar därmed lägga sig i punkens och pop-punkens musiktradition. Texterna är enkla, och så även musiken. Känslan jag får är att det är musik skriven av glada människor. Det är lite skämtsamt, inget är upp till tolkning i texten, låten är uppbyggd av till största delen durackord, vilket speglas i sångmelodin som fokuserar väldigt mycket på grundton och durters. Ackompanjemanget är dock väldigt rockigt, gitarrerna är distade, trummisen spelar hårt och mycket och låten i ett högt tempo. Kontrasten mellan glädjen i texten och musiken och framförandets intensitet gör för mig att de positiva känslorna förhöjs.
Stay Away - Nirvana
https://www.youtube.com/watch?v=AI7-i3UmZ30
Jag uppfattar det här som musik fundamentalt driven av harmonik snarare än text.
Ackordföljderna går definitivt utanför normen för populärmusik. En intressant tanke om den här låten är att ackorden spelas som powerackord, alltså finner vi bara tersen i sångmelodin.
På refrängen, som har samma ackordföljd som verserna, (D5-B5-F5-C5) görs bytet F#-F i melodin. Bytet sker på ackordet F, så det är grundtonen i ackordet, men sett till tonarten (D)
är detta ett byte mellan durters och mollters. Den typen av ackordbyten och melodier är något jag själv inte är van vid att göra i min musik, men det kan absolut vara applicerbart i detta arbete.
Till texten sett är det här en någorlunda rudimentär låt. Det är inte särskilt mycket text, refrängerna består enbart av två ord, som även är låtens titel. Den sista versen är en upprepning av den första. Ändå är det något med texten jag finner lockande, nästan tillfredsställande. Det känns på något sätt ekonomiskt skrivet, det är inte mer text än det behöver vara.
5. Genomförande
5.1 Textstyrda låtar
Följande två låtar började som textliga idéer. The Lonely Horse-Man började med en titel, varifrån jag konceptualiserade vad den skulle kunna handla om, samt vad för sorts musik som kunde tänkas passa. The March of the Frogs började som ett koncept, ett ämne om vilket jag ville skriva en låt.
5.1.1 The Lonely Horse-Man Musik:
https://drive.google.com/file/d/1DC48G-mZZxQC6JVnk1QRbDVgtrz8r8aD/view?usp=shari ng
Text:
https://docs.google.com/document/d/1Cu0QVculKXTZwOVbr3O7VPgp9GI_Wp8vZ-6OsE Vi5fg/edit?usp=sharing
Titeln The Lonely Horse-Man är nog för de flesta en ganska derivativ fras som för tankarna till cowboys och spaghettivästernfilmer. Så även för mig. Vanligtvis skulle dock orden
“Horse” och “Man” vara helt sammanskrivna. Bindestrecket antyder rent semantiskt att det rör sig om någon sorts korsning mellan en häst och en man, en kentaur, istället för en ryttare.
Denna för mig smått humoristiska fras blev basen från vilken jag utgick när jag skrev resten av låten.
Denna oklarhet sträcker sig inte till resten av texten, som någorlunda tydligt handlar om en cowboy. Mitt koncept var att texten i brygga och refräng skulle beskriva vad denna cowboy säger till någon han är på väg att lämna. Verserna skulle i sin tur beskriva diverse terräng han färdas genom efter att ha lämnat denna person. Ett simpelt koncept. Dock anser jag att texten inte nödvändigtvis är begränsad till att enbart vara skriven om en cowboy. Det finns mer djupt underliggande teman än viljan att rida en häst och skjuta revolver. Dessa teman att texten har potential att vara mer relaterbar. Viljan att lämna sin situation, se världen, viljan att vara själv och säga till folk man inte gillar vad man egentligen tycker.
Det första som kom till mig efter titeln var idén till en svans efter refrängen, där orden “I’m riding on and on and on and on” upprepas väldigt många gånger och över många ackord.
Upprepandet av just den textraden, och det faktum att melodin växlar mellan samma två toner över alla ackord, bidrar till det faktiska innehållet i textraden på ett unikt sätt. Efter att låten redan stod färdig insåg jag en ganska stor Nirvana-influens på denna rad (“Smells Like Teen
Spirit”, textraden “Hello, hello, hello, hello” i bryggorna). Jag noterade dock att det inte borde vara ett problem eftersom jag avslutar sektionen på ett annat sätt. Om något så tycker jag nu att denna likhet tillför något positivt till låten som helhet. Ur denna svans konstruerade jag från omvänt håll en refräng som hade kunnat platsa framför den, och på så sätt kunna leda in i nämnda svans på ett bra sätt.
Även om texten inte speglade titelns ambiguitet ville jag helst ha musik som gjorde det. Detta mål resulterade i ett experimenterande med olika ackordföljder inom en mixolydisk skala, där mitt mål var att det inte skulle vara så tydligt att det faktiskt var mixolydiskt. Jag ville bara att ackorden skulle ge känslan att något inte var helt normalt. Den första ackordföljd jag kom på, G-C-F-C-G, var ett misslyckande i det att den var för tydligt mixolydisk. Min subjektiva bild var att det hördes väl att jag förhöll mig till C istället för G. När jag tog ut ackordet C ur ackordföljden och spelade G-F-Am-G upplevde jag att resultatet blev mycket bättre.
Med en titel som denna blir det lätt att hamna i någon sorts countrypastisch, med en text om en ensam cowboy. Efter en period av rannsakning kom jag fram till att detta inte kändes som en ärlig representation för vad jag gör och är. Jag behöll ämnet, en cowboy, men istället för att skriva en countrylåt satsade jag på något som bättre speglade vem jag är som musiker och låtskrivare - en tuggande gitarrbaserad rocklåt.
5.1.2 The March of the Frogs Musik:
https://drive.google.com/file/d/1tM55VZSvb_2CYejPQu5J5-SWadJmM9_t/view?usp=sharin g
Text:
https://docs.google.com/document/d/1_RDNOJte8T6LwhpBbX0fMZPzX3jALqBWaTy0mw KVax0/edit?usp=sharing
Inspirationen till denna låt kom när jag blev varse det faktum att en grupp grodor de facto kan kallas “en armé”. Vetskapen om detta gav mig inspiration att skriva en låt som egentligen bara handlade om grodor som går i dvala över vintern, men att använda diverse fraser med koppling till krig (“face down in the mud”, etc.), för att koppla till titeln och skapa en viss diskrepans mellan ämne och textligt innehåll i syfte att göra det mer intressant.
Titeln kan upplevas inge en ganska surrealistisk och psykedelisk bild. Det kändes därmed passande för mig att försöka skriva musik som även den passade denna bild. Detta kan ses bland annat i växlingar mellan tonarterna C-dur och C-moll mellan intro, vers och refräng.
Introt är väldigt tydligt dur, med undantag för ackorden Ab och Bb, vilka ändå fungerar som kadenser för att leda tillbaka till grundackordet C-dur. Verserna går sedan i C-moll (tekniskt sätt spelas ingen ters över C-ackordet, men ett Eb senare i sångmelodin samt ackordet Ab antyder starkt en molltonalitet).
Min första musikaliska idé vad gällde denna låt var att rama in den med en formdel som först skulle agera intro, presentera i breda termer vad låten skulle komma att handla om, och sedan outro, ett avsked med samma text men med nytt kontext från låten däremellan. Detta
intro/outro skulle även etablera tonarten C-dur, vilket kan tänkas leda till en liten chock för lyssnaren när versen börjar och går i moll. Detta förstärker känslan av att vi inte längre är
“hemma”, vilket i sin tur även planterar idén att refrängen kan komma att gå i C-dur, eller åtminstone att det kommer ännu ett byte någonstans i låten.
Med en vers som kan upplevas så “deppig”, kände jag att det krävdes en refräng som var förhållandevis glad och enkel, i C-dur. För att underlätta denna förändring valde jag att skriva en brygga där ackord från C-dur skala figurerade, men att undvika just ackordet C-dur i ett försök att behålla det som en antydning. Ackorden Abmaj utan kvint och Am7 utan kvint är väldigt nära besläktade, grundtonen behöver bara höjas en halvton. Därmed var Am7no5 mitt val till ackord att inleda den instrumentala bryggan; den ligger så nära Abmajno5. Därifrån valde jag att, likt i versen, behålla ett C-kvintackord och bara ändra grundtonen, från A-F-G.
I min refräng ville jag hålla harmoniken helt diatonisk. Med andra ord innehåller den inga ackord eller toner som ligger utanför en vanlig durskala (Britannica, 2021). En harmoniskt simpel refräng kan framhäva budskapet, och refrängen är ofta den formdel som ska innehålla så lite oklarheter som möjligt. Detta i ett försök att inte späda ut känslan, melodin eller budskapet, vilket i det här fallet även det är väldigt enkelt: “The frogs are marching
home/back where they belong”. Kanske det enda som är oväntat i refrängen är förändringen av kadensen på slutet, där ackorden F-G byts ut mot sina mollparalleller; Dm-Em. Detta var i ett försök att uppnå en annan känsla i sångmelodins slutton, B. Tonen B, som är durtersen i G-ackordet, kan uppfattas skapa en stark dragning till ackordet C, eller detta ackords mollparallell - Am. Meloditonen leder upp till tonen C. I Em är B kvint istället för ters. Det faktum att detta Em leder, inte till Am men till Cm kan ses som en effekt som bryter upp refrängens enkelhet och förbereder oss att komma tillbaka till versens förhållandevis psykedeliska tonförråd och bildspråk.
Den första versen rimmar ofta. Cold - slow, darkness - stillness etc. Detta kan upplevas göra det lättare för lyssnaren att ta åt sig informationen. Jag var rädd att kontrasten mellan introt och första versen skulle vara för stor annars. I kontrast släpper den andra versen rimschemat.
Det finns fortfarande rim, men färre och inte på samma ställen. Man kan spekulera i att det fungerar tack vare det faktum att det är andra versen, så vi har redan hört det tonala
innehållet. Det blir således en mindre mängd ny information.
Argumentet hade kunnat göras att eftersom texten här är någorlunda konstig hade det kanske varit bättre att göra musiken enklare, likt Bob Dylan. Det går inte att säga vad som hade varit det objektivt bästa beslutet att göra. Min anledning att jag istället gjorde det motsatta, göra musiken mer komplex istället för mindre, var att jag inte kände att texten var tillräckligt svårförståelig eller komplex för att göra detta. Fraseringarna var även väldigt bestämda, utan variationen man finner i Dylans låtar. Därmed kändes det för mig inte som ett beslut värt att
göra. Istället gjorde jag tvärtemot och försökte framhäva texten genom att göra musiken mer komplex.
5.2 Musikstyrda låtar
Dessa låtar skrev jag med den musikaliska strukturen alltid i åtanke. Nerd började som en enkel ackordföljd från vilken jag utvecklade resten av låten. The Heaviest Man in the World skapades på ett liknande sätt.
5.2.1 Nerd Musik:
https://drive.google.com/file/d/1HANEKYBAxzlqY-TJsKflg-lTpfBXfHwr/view?usp=sharing Text:
https://docs.google.com/document/d/1ZGyDW6-xQyXKlDJbJvafbSgI71jGgQtB71bmlRhqyf k/edit?usp=sharing
Ur ett musikteorietiskt perspektiv är detta den enklaste låt jag skrivit. Mitt mål var här att skriva en låt som påminde om den alternativa rock och pop-punk som släpptes på 90-talet och det tidiga 00-talet. Speciellt pop-punk är väldigt enkel vad gäller både text och harmonik.
Den ger även ofta ett väldigt “glatt” intryck, de allra flesta låtarna går i durtonarter och texterna är generellt ganska skämtsamma. På samma gång är musiken väldigt aggressivt spelad, hårt spelade trummor, väldigt distade gitarrer som spelar snabba downstrokes (en teknik som går ut på att bara slå strängarna när armen färdas nedåt). Detta skapar en kontrast där resultatet blir att det aggressiva och distade förhöjer känslorna av glädje och
skämtsamhet. Det blir helt enkelt intensivt glatt.
Grundidén bakom denna komposition var att i enkelhetens namn skriva en refräng där
ackorden i stort sett bara växlade mellan Bb (tonika) och Eb (subdominant). Till detta kom en förhållandevis “busy” melodi som kan upplevas jämna ut enkelheten något. Textraden som följde melodin, “We are just a little like that”, har en ganska lustig fonetik. Detta inspirerade mig att göra en extrem överdrift i användandet av effekten pitch correction, en effekt som låter en manipulera tonhöjden på en ljudsignal (Cubase, 2019), på sången. Denna användning av pitch correction som en effekt kändes för mig som en självklarhet med tanke på det
fonetiska innehållet i texten. Texten under refrängen är en mening ingen hade sagt i en konversation, vilket gjorde att den stack ut i mina öron. Anledningen att texten blev sådan är helt enkelt att jag tyckte orden lät bra. Detta fokus på soundet var således vad som inspirerade implementationen av pitch correction under hela låten. Jag upplevde även att den vidare framhävde den tidigare nämnda kontrasten mellan lycka och aggression som ofta hittas i
denna musikstil. Det går att spekulera att detta är på grund av den totala avsaknaden av “blue notes” (toner som ligger någonstans mellan en dur- och mollton).
Eftersom den första textraden som kom till mig var så pass tvetydig, blev jag tvungen att fundera på vilken typ av text som skulle kunna passa. Jag bestämde mig slutligen för att skriva om nörd- och internetkulturens ökande popularitet under 2010-talet. Denna
grundläggande premiss gav mig en bild av en person som setts som en nörd under hela sitt liv och blivit mobbad på grund av detta i skolan. Denna person ser nu sina forna mobbare
uttrycka intresse för traditionellt nördiga sysslor, nu när det är trendigt. Jag upplevde att dessa negativa känslor också de betonade kontrasten mellan positivt och negativt. Texten är negativ, det instrumentala är aggressivt spelat, men melodin och den allmänna harmoniken är väldigt glad och “dur-ig”.
Den här låten innehåller relativt lite text. Den kändes sparsmakad på de flesta sätt. Ackord, harmonik och form var alla ganska rudimentära. Jag hade detta i åtanke när jag skrev texten.
Inspirerad av Nirvanas låt Stay Away valde jag att återanvända text från vers ett i vers två.
Dock gjorde jag inte exakt som i Stay Away, där hela texten upprepas ord för ord. Den låten är längre, och det finns en vers mellan de två textavsnitt som är identiska. Det gör att det fungerar att upprepa ord för ord. Jag valde att istället använda texten i vers ett som en mall för vers två, med en del återanvända textrader. Dock bytte jag en del avslut på fraser. Jag ändrade även en del i ordningen av textraderna.
5.2.2 The Heaviest Man in the World Musik:
https://drive.google.com/file/d/1RpAUJsQgoWuoppJNZ3TJLDvNXZgifS-h/view?usp=shari ng
Text:
https://docs.google.com/document/d/11aH18WYLxxvamh9xrzkoruG9szEViX0VePLBOTQD pRU/edit?usp=sharing
Denna komposition triggades igång av två ackord, C/G och D/A (spelade på gitarr med öppen G-sträng, vilket skapar en sus-effekt på D/G-ackordet). Dessa skulle sedermera bli de bärande ackorden i versen. Ackorden hade som jag upplevde en smått melankolisk effekt. En
bidragande faktor till detta kan vara att det är en tydlig ackordföljd i tonarten G, men den leder aldrig till grundackordet, vilket skapar en lite osäker känsla där vi aldrig riktigt är
“hemma”. Detta var något som jag senare utvecklade, även bryggan går helt utan
grundackordet (som kommer först i refrängen). Upplevelsen var att låten fick en större och större spänning, och därmed ökade också “lättnaden” när refrängen väl bringar fram tonikan.
Tanken med bryggan var även att hitta en ackordföljd som långsamt klättrar uppåt (tonalt såväl som på gitarrhalsen), för att till slut landa på ett D/F#, vilket på ett starkt sätt leder till ackordet G, det första ackordet i refrängen.
Eftersom både vers och brygga var smått komplicerade, med låneackord och en lite lugnare känsla, kände jag att jag förtjänat en väldigt enkel och slagkraftig refräng. Efter en tids experimenterande landade jag på ackordföljden G-B7-C-D. B7 ingår inte i skalan, vilket kan upplevas ge en viss fräschör till en ackordföljd som annars gjorts tusen gånger om. Samtidigt passerar B7-et en snabbt förbi, vilket innebär att det inte hinner störa harmoniken. Det blev helt enkelt en bra balans mellan bekant och obekant.
På verserna upplevde jag att det hände ett uns för lite instrumentmässigt. Något instrument behövde agera svar på sången. Med tanke på min bakgrund som basist är de kanske föga förvånande att det blev just basen. Jag spelade en lite mer rörlig basgång, med hopp upp till det höga registret samt nedgångar genom skalan. Jag ville dock inte överdriva och göra det hela tiden, så detta fick tillämpas någon enstaka gång bland alla verser. Effekten uppfattade jag som uppfriskande. Verserna blev inte längre lika statiska och tråkiga.
Som tidigare nämnt baserades texten till stor del på vokalljud. Jag sjöng diverse melodier över refrängackorden, med olika vokalljud och nonsensord för att få en bild av hur det skulle kunna komma att vara strukturerat i slutändan. I mitt experimenterande upplevde jag att vokalljudet “ea” (som i ordet “heavy” om diftongen överdrivs något) lät bra vid ett tillfälle i melodin. Det är lätt att föreställa sig att detta beror just på diftongen. Förändringen i
vokalljud gör att melodin låter mindre statisk. En annan faktor som förmodligen förstärkte upplevelsen var att diftongen kom på den högsta tonen i melodin, nämligen tonen E. Från detta ljud, samt rytmen i melodin, fick jag ordet “heaviest”. Det i sin tur ledde till textraden
“There goes the heaviest man in the world”. Denna rad slog mig som smått humoristisk, men jag insåg att den även hade potential att innehålla en mängd olika innebörder beroende på vilken mening som tillskrivs ordet “heaviest”. I slutändan valde jag att se på det som ett annat ord för sinnestung, vilket i sin tur ledde till frågan varför denna är “heavy”. Resten av texten skrevs således i ett försök att svara på just den frågan.
Mot slutet av denna procedur valde jag att skriva en låt som, i alla fall från mitt perspektiv, handlar om musiker och musikens potentiellt helande roll i människors liv. Bilden jag fick var en bild given till mig av min far, specifikt gällande artisten Bruce Springsteen. Oavsett ens åsikter om honom går Springsteen på någon nivå att tolka som en sorts messiasfigur.
Faktum är att miljontals människor berörs av hans musik. Han skriver ofta om saker han inte själv upplevt, utan snarare sett i sin närvaro eller hört talas om. Detta går (eftersom hans låtar är så uppskattade av människorna dom ofta handlar om - arbetarklassen) att tolka som att Springsteen tar in folkets synder och problem hos sig själv, han gör det till musik, och har på detta sätt en helande, terapeutisk effekt på folket om vilka låtarna handlar om. En mindre pretentiös formulering är att Springsteen helt enkelt skriver låtar som folk känner igen sig i.
Detta tema, musikerns roll som helare, är alltså vad verserna försöker beskriva.
5.3 Mixning
Om det är någon del av processen som jag känner att jag inte riktigt räcker till i, så är det just denna. Mixning och musikproduktion är något jag inte hållit på överdrivna mängder med, men det kändes ändå som att jag borde göra det själv. Detta eftersom jag ville försöka spegla mina kreativa val under låtskrivningsprocessen även i mixningen.
5.3.1 The Lonely Horse-Man
Jag ville här spegla den potentiella oklarheten i både ämne och ackordfölj även i mixen. För att göra detta gav jag gitarrerna ett ganska oklart, basigt sound, där anslaget inte hördes så tydligt. På första versen lade jag även en del effekter på sången (reverb, delay, et cetera) och drog ner den något i volym för att “gömma” den lite i mixen. Om dessa kreativa beslut hjälpt till att stärka idén bakom låten kan jag inte säga. Det som går att konstatera är dock att de triggades igång av en vilja att spegla idéerna bakom låten och arbetet.
5.3.2 The March of the Frogs
Tidigt i processen visste jag att jag ville ha en instrumentalt intro på denna. Jag valde att framhäva melodin som senare hörs i sången genom att spela den på ett elpiano inkopplat i Logic. Denna melodi slog mig, med min högst begränsade kunskap om klassisk musik, som klassiskt influerad. Det fanns en viss skönhet i denna melodi över dessa ackord. För att förstärka detta sjöng jag texten så försiktigt som möjligt. Jag blev nöjd med resultatet, men ville göra introt ännu luftigare. Min lösning var att lägga på en oktavstämma. Tonhöjden blev då på tok för mycket för min röst att klara, så jag tog hjälp av Minna Brandt, en sångare. För att hamra hem temat av låten, och som en referens till titeln, bad jag Jesper Nilsson spela en halvt improviserad marschvirvel över introt.
För att underlätta tempobytet som infinner sig vid introts slut och versens början, lade jag till en “riser”, dvs. en kort ljudfil som gradvis stiger i volym. Jag ställde in den att nå sin högsta punkt precis när versen börjar.
Utöver detta gjorde jag inga stora kreativa beslut under inspelning och mixning, det handlade mest om att få alla instrument att låta någorlunda bra, samt ställa ljudnivåer på ett lämpligt sätt. För att skilja andra refrängen från första kändes en sångstämma ännu en gång lämplig.
5.3.3 Nerd
Jag spelade in den här låten tillsammans med samtliga studenter i min klass. Inspelningen var väldigt okomplicerad. Jag spelade in bas samtidigt som Jesper spelade trummor. Därefter lade vi på gitarrspår, två sådana var kompgitarrer spelade av Lukas Backeström och Rickard Johansson. Jag sjunger lead, och Lukas sjunger en stämma i refrängerna. På denna grund lade vi sedan till en sologitarr och några dubbar och pålägg i bryggorna och refrängerna.
Mitt största kreativa beslut i mixningen av denna låt var som sagt att använda pitch correction som en effekt på sången. Detta gjorde jag för att försöka framhäva den kontrast mellan
framförande och tonalitet jag finner i musikstilen pop-punk. Alla låtar har en viss grad pitch correction, men inga lika mycket som denna. Gitarrerna är väldigt distade, trummorna är hårt spelade med mycket cymbaler, men ackorden är enkla och durfärgade vilket också
sångmelodin är. Jag använde pitch correction även på sångstämman i refrängerna. Där använde jag ännu mer av det. Jag tog även bort väldigt mycket bas och diskant och höjde mellanregistret, för att lägga stämman längre bak i ljudbilden med en så kallad “telefonröst”.
Förutom dessa beslut försökte jag helt enkelt få resten av instrumenten att låta stilenliga, med andra ord som en ganska normal modern rocklåt. Detta gjorde jag med hjälp av
kompressioner, dist, eko och dylika effekter.
5.3.4 The Heaviest Man in the World
För mig handlade mixningen av den här låten om att framhäva kontrasten mellan vers och refräng. Versen skulle vara lugn och tillbakadragen, och refrängen rockig och “framåt”.
Mycket av denna kontrast fanns redan i låten och framförande. Sångmelodin är ganska låg i tonhöjden under verserna, men höjs i refrängen. För att tydligaregöra sången i verserna spelar jag med mjukare anslag på gitarrerna, för att därefter slå hårdare i refrängerna. Jag spelar även på färre strängar i verserna, och fulla ackord i refrängerna. Jag automerade även volymen på hela låten, den hoppar upp en decibel eller två till varje refräng, för att sedan återgå till den tidigare volymnivån. En leadgitarr som spelar en figur högt upp på gitarrhalsen bidrar även till att refrängens dynamik blir starkare än versens.
6. Diskussion
Den mest betydelsefulla reflektionen jag gjorde var att låtarna där texten fick styra musiken tycks ha blivit mer musikteorietiskt komplexa. The March of the Frogs innehåller både tempo- och tonartsbyte, och även om det inte är överdrivet komplicerade byten så är det definitivt mer än jag gjort i tidigare låtar. The Lonely Horse-Man innehåller en del låneackord från G-moll skala, i kontrast till G mixolydisk, vilket är vad låten egentligen går i. I kontrast är Nerd en av de allra enklaste låtar jag någonsin skrivit, både vad gäller text och musikalisk struktur. The Heaviest Man in the World är även den väldigt simpel. Versen växlar bara mellan två vanliga durackord, och refrängens gitarriff är rytmiserat som så många andra låtar innan denna. (Dressed for Success-Roxette, More than a Feeling-Boston, Smells like Teen Spirit-Nirvana, med mera)
Som tidigare nämnt har jag uppenbara preferenser som låtskrivare. Jag skriver vanligtvis utifrån musikaliska idéer (till skillnad från textidéer), och dessa är oftast ganska simpla.
Skillnaden i komplexitet jag fann i arbetet kan tänkas bero på att jag utgick från textliga idéer, vilket alltså bryter mitt vanliga mönster och tar mig utanför min komfortzon
låtskrivandemässigt. Jag visste inte riktigt hur jag skulle förhålla mig till att skriva musik som
“matchade” redan befintliga texter och textliga koncept. Som resultat föddes musikaliska idéer vilket inte har varit vanligt tidigare. Jag behövde till exempel tänka efter hur jag musikaliskt skulle försöka skildra en berättelse om grodor som går i ide. Det fick mig att tänka i banor att själva konceptet att skriva en låt om detta gav ganska psykedeliska
associationer. Detta hade jag i åtanke när jag skrev musiken. Man kan alltså säga att texten påverkade den musikaliska strukturen på det sätt så att musiken blev mer komplicerad i ett försök att följa med textens bilder och subjekt.
Jag tror att den ökade komplexiteten dels tillkom av den sortens tankar, och möjligtvis dels även rent automatiskt som ett resultat av att mitt vanliga mönster bröts. Alltså delvis medvetet och delvis undermedvetet. Min känsla är även att kreativitet flödar bättre när metoden är begränsad på något sätt, vilket den för mig var under arbetets gång. Det kan vara överväldigande att bara sätta sig ner och skriva en låt, utan villkor eller riktlinjer. Om man däremot har vissa regler att förhålla sig till (ett ämne, en titel, en genre eller liknande) smalas kreativiteten snabbt av och det går lättare att nå fram till den färdiga produkten.
Under komponerandet av låten The Lonely Horse-Man var jag inte lika medveten i mina försök att ge en viss komplexitet till den musikaliska strukturen. Jag skrev ackordföljden i versen i ett försök att matcha den tvetydighet jag upplevde i titeln. Den ackordföljden var dock inte särskilt komplicerad (G5-F5-A5-G5). Den teoretiskt komplexa biten kom först i svansen på refrängen, där min idé var att upprepa frasen “on and on” ett stort antal gånger.
Detta ledde till att jag upprepade det över en mängd olika ackord, för att försöka hålla det intressant. Dessa var de ackord som stack ut mest ur ett teoretiskt perspektiv. Med detta sagt är låten ändå inte särskilt komplicerad, egentligen är det “krångliga” bara låneackord från tonarten G-moll i kontrast till tonarten G-mixolydisk. Men i förhållande till mina tidigare preferenser som låtskrivare är det komplicerat.
Detta fenomen upplever jag går emot den allmänna trenden bland låtskrivare. Musiker som ses ha högkvalitativa texter inom rockmusik (Bob Dylan, Neil Young et cetera) har ofta, men inte alltid, ganska enkelt ackompanjemang. Dock är det kanske ett misstag att jämföra mina låtar med deras, eftersom mitt syfte inte är att skriva i samma genre som till exempel Bob Dylan.
Vad skulle då vara mer rimligt i jämförelsen med min musik? Min förkärlek är som sagt att skriva låtar influerade av pop-punkstilen. En jämförelse med vissa Britpopband känns också relevant för mig, då det är något jag lyssnar mycket på och låtarna tenderar vara lite mer harmoniskt komplexa. Grungeband som Nirvana och Alice in Chains är också lämpliga som jämförelse av samma anledning. Låten Coffee & TV av Britpopbandet Blur är uppbyggd kring en väldigt komplicerad ackordföljd, över vilken en ganska komplicerad text sjungs. I mina öron är effekten faktiskt att det låter smått osammanhängande och blir förvirrande. Detta gäller dock bara verserna, och det kan ses som en fördel för låten eftersom kontrasten blir större när refrängen kommer, och den är mycket simplare både från ett musikaliskt och textligt perspektiv. Denna effekt är särskilt viktig för låten eftersom skillnaden i dynamik mellan vers och refräng inte är nämnvärt stor. Då hjälper denna kontrast till att skapa en tydlig skillnad mellan vers och refräng. Det här tycker jag mig kunna se även i det här arbetets alster. Mina refränger är nästan alltid mer rättframma och okomplicerade än mina verser och bryggor.
En fråga jag då ställer mig är dock om inte detta är en trend i nästan all populärmusik. Hela poängen med en refräng är ju att den ska vara den del av låten man minns, och därmed vara enkel och slagkraftig. Distinktionen jag vill göra är: jag tror denna enkelhet ofta handlar mer om text och melodi än mellan ackord och den allmänna musikalisk strukturen.
Något som kan tänkas ses som en svaghet i min kreativa förmåga är det faktum att jag har väldigt svårt att skriva en text om jag inte vet vad ämnet ska vara. Jag har inte samma surrealistiska ådra som exempelvis Bob Dylan. Jag skriver enkla texter om enkla ämnen, vilka oftast framgår ganska tydligt. Jag har haft detta på känn sedan tidigare, men arbetet jag gjort här har verkligen klargjort detta faktum. Samtidigt är jag inte säker på om det här är något solklart negativt. För mig handlar låtskrivning om personligt uttryck, och att försöka skildra den man är så gott man kan. På det sättet upplever jag att mina låtar, och deras texter, duger.
En svårighet kan dock vara att förlika denna tankegång med det fundamentala faktum att musik är till för att lyssnas på. Om min musik bara tilltalar och skildrar mig och min personlighet kan jag ju inte förvänta mig att någon annan ska vara intresserad av den. Om man bara skriver musik för sin egen skull finns ju ingen poäng med att släppa den eller visa den för andra. Den här tanken har jag länge tampats med. Hur kan man skriva musik som är tillräckligt kommersiell för att kunna få en publik, men som samtidigt är född ur personliga åsikter och erfarenheter?
Min tanke är att det är därför en så stor del av populärmusiken handlar om universella känslor och sanningar. Kärlek, sorg, ungdom. Listan kan göras lång. Det är ett sätt att på samma gång relatera till så många som möjligt och ändå representera sig själv.
På andra sidan myntet: På de låtar som var styrda av de musikaliska idéerna, handlade textskrivningen till viss del om att först resonera kring stilen musiken tillhör. Nerd, i sin enkelhet, slog mig till exempel som en låt i pop-punkstil. Det drev mig i sin tur till att fundera på vad låtar i den stilen tenderar handla om. Ofta är de inriktade mot en tonårig målgrupp. På grund av detta berör texterna ämnen som känns relevanta för den målgruppen- fester, ilska mot föräldrar, mobbning et cetera. Texterna är ofta - men inte alltid - glada, språket är enkelt utan metaforer. Med hjälp av dessa stilenliga parametrar konstruerade jag en enkel text. Mitt resonemang var helt enkelt att om det passar stilen, passar det låten.
Processen kring The Heaviest Man in the World såg annorlunda ut. Där spann jag fram texten ur vokalljud, som sedan blev ett ord, och därifrån kom ett ämne och till slut en text. Min infallsvinkel var influerad av bandet Oasis texter, med fokus på diftonger och vokalljud över innehåll. Därmed inte sagt att innehållet inte spelar någon roll, bara att ljuden är viktigare.
Med det sagt har jag inga vetenskapliga belägg för mina teser om vokalljudens inverkan i lyssnarens erfarenhet. Det är bara mina egna spekulationer.
Jag känner att jag lärt mig mycket av detta arbete, både som låtskrivare och musiker. Det har varit roligt att utmana mig själv på detta sätt. Jag har fått med mig en förståelse för hur textliga idéer kan användas för att konstruera en låt, vilket kan hjälpa en att komma ur en inspirationstorka om man, som jag, är van att i första hand fokusera på just det musikaliska hantverket. Jag vet inte om jag skulle klassa några av låttexterna i arbetet som särskilt
högkvalitativa, men jag känner mig mer nöjd med texterna i låtarna där jag fokuserade på just textliga idéer. Jag är även mer nöjd med de låtarna i allmänhet, alltså även gällande det instrumentala. Jag funderar på om detta beror på att mina tankar kring samspel mellan text och musik vanligtvis inte går särdeles djupt. Eftersom detta arbete i det avseendet tog mig ur min komfortzon eggades jag att på ett mer noggrant sätt matcha ihop dessa komponenter - en tanke bakom arbetet var ju att dessa skulle arbeta tillsammans för att förmedla någon aspekt på ett så starkt sätt som möjligt.
Jag känner att det här arbetet bara skrapar ytan på vad som är möjligt vad gäller forskning inom detta ämne. Efterforskning hade till exempel kunnat fördjupa sig mer i
musikproduktionsdelen av processen. Min rudimentära mixning kändes absolut som den svagaste länken i min kreativa process. Det vore intressant om någon med en bättre förståelse för mixningens och musikproduktionens roll i processen, och expertisen att utföra denna. Hur går man till exempel tillväga för att framhäva olika aspekter av låtar via produktion och mixning?
Alla mina låttexter är skrivna på engelska, på grund av svenskans avsaknad av diftonger, förutom i vissa dialekter. Även där finns en möjlig ingång för efterforskning. Vad händer om jag skriver på svenska istället? Förändrar det någonting?
7. Referenslista
anner92. (22 november 2008). No Surrender - Bruce Springsteen (Video). Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=MD3DdskaPhs
Britannica. (19 maj 2021). Diatonic. Britannica.https://www.britannica.com/art/diatonic Cubase. (30 april 2019). What is Pitch Correction and How to Use It | Music Production For Beginners (video). Youtube. https://www.youtube.com/watch?v=DnNPShT9uoQ
Dylan, Bob. (5 juni 2017). Bob Dylan Nobel Lecture. Nobelprize.
https://www.nobelprize.org/prizes/literature/2016/dylan/lecture/
Dylan, Bob. (11 mars 2019). Bob Dylan - Visions of Johanna (Audio) (Video). Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=AwuCF5lYqEE
González, D. (20 juli 2012). Stay Away - Nirvana (Nevermind) 1991 (Video). Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=AI7-i3UmZ30
Oasis. (26 januari 2017). Some Might Say (remastered) (Video). Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=zRHAJCqUuDo
Parlophone Records. (26 februari 2009). Blur - Coffee And TV (Video). Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=6oqXVx3sBOk
Shimonoe, E. (3 juli 2009). Blink 182 - First Date (Video). Youtube.
https://www.youtube.com/watch?v=AqnN-t-k_jk
