Av Tilde Hansen
Institutionen för Keramik & Glas 2021
Handledning: Mårten Medbo, Åsa Jungnelius och Jakob Solgren Skriftlig handledning: Michell Zethson
Ledord 3
Inledning 4
Bakgrund 5
Minnen 7
Nostalgi 9
Naturen 11
Samlande 13
Gestaltning 17
Konstnärliga referenser 18
Betty Woodman 18
Lina Bjerneld 19
Jenny Carlsson 20
Mina platser 20
Ekholmen 21
Allévägen 21
Åkersjön 22
Stånga 22
Helgesons väg 23
Ledord
Inledning
Jag tampas ständigt med känslan av att inte veta vad jag håller på med. Jag funderar och funderar kring mitt arbete och försöker hitta något att greppa tag i, som kan förklara allt. Ett ord jag har hittat längs vägen och fastnat för är ordet ”minnesbilder”. Till en början var det ett ord som löst beskrev ett projekt, två keramiska tavlor med abstrakta, intuitivt målade motiv. När jag har arbetat intuitivt har fälten fått växa fram allt eftersom vad som känns bra och någonstans längs vägen har jag formulerat att färgerna, formerna och stämningen i målningarna kommer från en inre värld av bilder: minnen.
Bakgrund
I mitt examensarbete arbetar jag med temat ”minne kopplat till plats”. Syftet med den här uppsatsen är att fritt undersöka minnena, dess platser och de ovan nämnda ledorden som jag kopplar till temat. Jag började undersöka minnen första gången under 2019 i projektet ”Minnesbilder”. Under hösten 2020 började jag närmare att fundera över och formulera hur minnen och känslor kan kopplas till olika platser, det i samband med att min morfar hastigt gick bort i slutet av sommaren samma år. Hans bortgång ledde till att jag började fundera kring mitt ursprung och där kom platserna jag vuxit upp på in i tanken. Platsen jag främst undersökte var ön Ekholmen där min familjs landställe ligger. Ön köptes av min morfar och hans kusin år 1952 och de byggde varsitt hus på öns södra halva. Ekholmen är och har alltid varit en del av mitt liv. Många av mina barndomsminnen kan kopplas dit och det är en plats jag starkt förknippar med min morfar och mormor. Jag har ett flertal sådana platser som väcker starka känslor hos mig. Vissa har funnits hos mig under kortare perioder, vissa har varit mer eller mindre konstanta – så som Ekholmen – och vissa har jag inte kvar längre. Jag känner att platserna på ett eller annat sätt är ”mina” just på grund av minnena som kan knytas dit. Platserna blir en scen för minnenas skådespel.
En känsla av att förlora en plats.
En plats du känner väldigt väl men ändå inte alls.
En plats som nu någon annan går runt och skapar minnen på.
Jag försöker minnas. Samlar på mig varje sten, varje hörn, varje form.
Minnet får en form. Formen får en färg. Platsen stannar kvar hos mig.
Verktext, ”Minnesbilder”, 2019
Efter att ha undersökt Ekholmen började andra platser leta sig fram hos mig. Mitt barndomshem i Nacka, fjällstugan i Åkersjön, huset på Gotland och morfar och mormors lägenhet i Kärrtorp. Jag kan inte prata om minnen utan att nämna allt som kommer därtill.
Minnen
Jag har alltid tänkt att jag har ett rätt bra minne, att jag kan minnas saker från en situation eller en tid som andra inte minns. Jag tror nödvändigtvis inte att jag har helt fel men jag märker också att när jag pratar om en händelse jag har delat med någon annan så minns de andra detaljer än mig.
De kan till och med minnas situationen på ett annat sätt. Ibland hamnar vi i en diskussion om vem som har rätt.
”Nä så var det inte alls, det var X som sa så inte Y!”
”Nä det var Y som tog upp det! Jag minns det för att…”
”Minnet bedrar” är något man hör ibland i alla möjliga kontexter och som sagt kan ett minne se helt olika ut för olika personer. I SVT-programmet
”Din hjärna” diskuterar psykologen Anders Hansen termen ”blixtminnen” (Eng: flashbulb memory). Ett blixtminne definieras som ett bestående visuellt minne med många detaljer som man associerar till en starkt emotionell personlig eller samhällelig händelse. Ofta upplevs dessa minnen ha en närmast fotografisk kvalitet, som om det vore ett foto taget vid ett exakt tillfälle. På grund av minnets tydliga karaktär och att det känns så levande blir minnet därför en sanning för den som innehar det. Forskning har dock visat att även om man lättare kommer ihåg ett blixtminne jämfört med ett vardagligt minne så är det inte alltid tillförlitligt (American Psychological Association: flashbulb memory).
Hansen beskriver hur han minns den elfte september 2001, dagen för terrorattacken mot World Trade Center. Han beskriver utförligt vart han befann sig den dagen och med vem. Han beskriver detaljer från platsen och hur timmarna efter att nyheten hade nått honom fortlöpte. När Hansen frågar sin vän, som han minns befann sig med honom under dagen, ser vännens bild av händelsen helt annorlunda ut. I vännens minne befann han sig på en annan plats med andra personer och timmarna som förflöt efter att nyheten nått honom såg annorlunda ut.
Hansen tar upp hur det kan bli såhär, hur våra minnen fungerar. I programmet intervjuar han minnesforskaren Daphna Shohamy som är professor vid Columbia University i New York. Shohamy förklarar hur minnet förändras varje gång vi plockar fram det. Våra minnen påverkas dels av vad som hände i vårt förflutna men också av vad som händer just nu. Hjärnans minnescentrum, hippocampus, har fler uppgifter än att hjälpa oss att minnas. Shohamy berättar i intervjun att hippocampus inte bara är viktigt för att hjälpa oss att minnas utan också för att föreställa oss vad som kan hända i framtiden. Vi lär oss av våra minnen och kan med hjälp av dem exempelvis förstå vilka situationer som kan vara farliga för oss (SVT Play:
Din hjärna, avsnitt tre: Dina minnen. 07:00-11:35).
Mina minnen är en del av min person och min historia. Att dessa minnen inte skulle stämma eller vara sanna kan kännas överväldigande. Jag kan slås av en känsla av att jag inte kan lita på mig själv, eller någon annan för den delen. Men jag kan inte gå runt och ifrågasätta mig själv på det här sättet utan att gå sönder. Jag får välja att tro på mina minnen till största möjliga mån. I alla fall de minnen som formar min historia och mitt jag utan att de behöver vara exakta. För mig är det inte viktigt om köket i mitt barndomshem faktiskt såg ut exakt som jag minns det. Om jag imorgon tittar på ett fotografi av köket och ser att kaklet inte var exakt den färgen jag minns så är det ingenting som kommer att få mig att ifrågasätta hela min barndom, jag kommer kanske bli överraskad men det är inte en detalj som raserar hela min värld. För mig handlar det snarare om en helhet och en känsla.
Nostalgi
När jag tänker på minnet kommer ordet nostalgi inte långt därefter. Nostalgi kommer från grekiskans nostos (hemkomst) och algos (smärta). Ordet uppkom på 1600-talet för att beskriva det sjukdomstillstånd soldater kunde hamna i på grund av svår hemlängtan (Routledge 2015:4). För mig innefattar nostalgi inte bara de stora händelserna i mitt liv, jag känner även nostalgi inför små, närmast obetydliga saker. En doft, en smak, ett föremål eller en plats kan kasta mig tillbaka till en specifik stund lika väl som till en period på flera år. Enligt Per Johnsson, docent i klinisk psykologi vid Lunds Universitet så är just doften det sinnesintryck som framkallar minnen starkast. I en intervju i DN beskriver Johnsson att lukt triggar hjärnans amygdala. Amygdalan styr känslor som rädsla och stress och specifika dofter kan framkalla en starkare känsla av t.ex. rädsla än andra sinnesintryck (DN: Nostalgi kan hjälpa kroppen att komma till ro).
Min erfarenhet är att ordet nostalgi kan ha en negativ klang. Jag har ibland tänkt på det som ett slags ältande och en svårighet att släppa taget. Den negativa känslan kring ordet ligger säkert i dess ursprung och användning genom århundradena. Men under 1900-talets mitt visade psykologiska studier att nostalgi inte ledde till psykisk sjukdom så som man tidigare hade trott, och så sakteliga ändrades synen på nostalgin. Idag ser forskare på den med en mer positiv syn (DN: Nostalgi kan hjälpa kroppen att komma till ro). I boken Nostalgia: A psychological resource (Routledge 2015) till exempel, beskriver psykologiforskaren Clay Routledge hur nostalgi får de flesta av oss att må bra. Nostalgin kan reducera stress och påminner oss om meningsfulla sociala kontakter som gör att vi anstränger oss mer för att söka samhörighet med andra.
Trots de positiva effekterna kan jag känna att det också finns ett vemod i nostalgin, en sorgsen stämning, som ett dimmigt filter över en objektivt positiv händelse. Kanske handlar det om att trots att det är ett glatt minne som man tänker tillbaka på så uppkommer där också saknaden av det som varit, man blir medveten om livets gång och förgänglighet. Visst är det på ett sätt ett evigt navelskådande och en viss självupptagenhet att jämt gå in i gamla minnen, men jag har svårt att låta bli. Jag tror att grävandet i minnena, för mig, också har att göra med ett sökande efter en identitet och en historia. Jag vill tänka att jag genom mina minnen kan förstå mig själv bättre. Nostalgin har därför ganska självklart letat sig in i mitt skapande. Där den fungerar som en portal till minnena och vidare som en outgrundlig bildbank och inspiration.
Naturen
I mina minnesbilder flackar naturen ofta förbi. Motiven i mina verk har ofta, om inte alltid, spår av natur, så som den ser ut och känns för mig. Det som dominerar kamerarullen i min telefon är foton på träd, stenar, vatten och växtlighet. Livet pågår och allt förändras runt omkring en men naturen är på vissa sätt ständig, i alla fall i vid en första anblick. Skogen är så väldig, den har sitt tempo och sitt sätt. För mig finns det en tröst i det. Jag vill också påstå att ingenting är lika kreativt och innovativt som naturen. Formerna, färgerna och livet i skogen är alltid vackrast.
Den tröst som skogen skänker ligger för de jag talat med inte i ett löfte om förbättring eller förändring (…) Trösten, som jag förstår dem, ligger i det stillsamma bekräftandet av att livet är som det är (…) (Thurfjell 2020:41)
Anledningen till att naturen är så närvarande i mina minnen tror jag beror på de platser jag har vistats mycket på under min uppväxt. Beroende på var ens barndom har utspelat sig tror jag att naturen betyder olika mycket och olika saker för oss. Dessutom ser det annorlunda ut beroende på vart i världen du vuxit upp. I Sverige täcks 70% av landarealen av olika typer av skog (WWF: Den svenska skogen). Med det sagt är det nog svårt att under en barndom i Sverige undvika att få en relation till den. Oavsett om den är positiv eller negativ. I David Thurfjells bok Granskogsfolk beskrivs svenskarnas relation till naturen som något som klivit in istället för en tro. Thurfjell hänvisar till studier som visar att svenskarna tar till ett kristet språkbruk för att förklara sina naturupplevelser (Thurfjell 2020:42). I ett sekulärt samhälle där allt färre tror på en Gud söker många människor tröst och trygghet i skog och mark. Så även jag.
Resultaten visar att samlandet av pinnar, stenar och dylikt i naturen är en utbredd, meningsfull och minnesvärd upplevelse som ofta utgör grunden till vårt förhållande till naturen som vuxna.
(Högskolan Kristianstad: Så påverkar kottar och pinnar från barndomen ditt liv som vuxen.)
Samlande
Samlandet har också blivit centralt för min process och praktik. Jag samlar på minnena, tar fram dem för att sedan stoppa undan. Jag samlar på saker som tillhör och förstärker minnena: foton, pinnar, lappar, växter, prydnadsföremål, vaser, koppar, fruktmärken, kläder och tyger.
Jag har mycket saker, min mamma har mycket saker, min morfar och mormor hade mycket saker.
När min morfar gick bort i slutet på sommaren 2020, kom inte bara sorg utan också åtaganden. En uppgift, kanske den mest omfattande, var att rensa och städa ur hans lägenhet i Kärrtorp. En lägenhet som min mamma har vuxit upp i och där min morfar och mormor levt sitt liv med barn och jobb, sitt vuxna liv utan barn och sen sitt liv som pensionärer med barnbarn. Det som slog mig i rensandet var likheterna mellan mig, min mamma och min morfar. Sparandet och samlandet var överväldigande, han hade sparat på allt. Men hans samlande var på vissa sätt skilt från mitt.
Som barn av sin tid hade han sparat på plastpåsar, omaka skruvar och kartonger i kartonger som babusjkor, bra att ha-saker för att en dag inte stå utan en påse att lägga osten i. Min morfar skrev också korta anteckningar varje dag i sin kalender. Något som alltid skulle dokumenteras var vädret;
vindens riktning och temperaturen. De dagar det hände något annorlunda, speciellt eller intressant antecknades det i kalendern. Den första mars 1995, mitt födelsedatum, står det i kalendern:
”Gittan och Henrik ringde kl.24:00, barn på gång. Vi åkte ut till Eknäs kl.00:30. G och H åkte till Nacka BB kl.02:00. Vi var hos A och E och vi väntade ända till kl.14:30 innan en liten flicka kom.
Hon är jättefin. 4,2kg, 50cm lång.”
När vi gick igenom lägenheten hittade vi också oräkneliga lappar med små minnesanteckningar om allt från vart och vilket datum soffbordet var köpt till inköpslistor från 80-talet. Jag kan önska att jag också hade anteckningar om väder och vardagliga ting att se tillbaka på men jag tänker att mina snabba skisser och min samling av vykort och annat är min motsvarighet till dessa anteckningar.
Mitt och min morfars samlade är på vissa sätt olikt fast samtidigt likt. Morfar samlade på ett sätt som jag tror grundade sig i en tanke om att inte slösa. Han föddes 1922 ute på Muskö och hade inte samma stabilitet i sin barndom som jag, dessutom präglade ett världskrig hans liv som ung vuxen. Det som han ägde skulle användas igen och igen tills det ramlade sönder, det spelade ingen roll om det var klädesplagg eller en ruta hushållspapper.
I Martina Frankes artikel ”Samlade & sparade minnen: en skattkammare för skapandet av identitet & etnocentrism” diskuterar hon anledningarna till den enskilda människans men också statens samlande. Hon menar att samlandet har att göra med en sorts historiebildning och identitetsskapande. ”Som fenomen kan det sägas vara nära förbundet med begrepp som minnen, identitet och historia, men också faktorer som överlevnad, makt, prestige, ekonomisk vinning, nöje, självinsikt etc.” (Franke 2000:170). Vad som har sparats av staten och muséer har att göra med hur samhället såg ut då och vad de som kommit innan har valt att spara. Det blir vidare ett verktyg för de som har makten att bibehålla vissa strukturer (Franke 2000:174).
Jag tycker att jag här kan se en förklaring till varför jag samlar. Jag har genom livet sparat på olika saker utan att egentligen veta varför, men ju fler saker och desto längre tid som går ser jag en röd tråd, en historia och en identitet i mina objekt. De fotografier, tidningsurklipp och andra saker jag har sparat genom åren berättar något om vem jag var och vem jag har blivit. Oavsett vad den enskilda människan har för avsikt med sitt samlande så tror jag det är ett sätt att bygga bo, att bygga sin historia och att bygga sitt jag, sin identitet.
Gestaltning
Under mina tre år på Konstfack har fokus legat på att föra över mitt måleri till keramiken. Innan Konstfack hade jag knappt hållit på med keramik mer än en kurs i gymnasiet och några få besök i en öppen verkstad. Keramiken har för mig varit ett sätt att närma mig ett mer skulpturalt måleri, och jag har fastnat för det som ligger mellan det två- och tredimensionella. Jag kavlar ut sjok i lera och skär till en form som jag målar på med engobe. Måleriet är tvådimensionellt men materialet på underlaget, leran, gör det tredimensionellt. För att förstärka den skulpturala känslan gör jag ofta tavlorna tvåsidiga, det vill säga; med motiv på bägge sidor. Detta gör att det inte finns någon tydlig fram- eller baksida och jag kan placera en platt tavla i mitten av ett rum, som en skulptur.
I mitt examensprojekt arbetar jag vidare med måleri på keramik men jag öppnar också upp för måleri på andra material så som glas, plexiglas och trä. Jag vill att måleriet ska stå i fokus, men jag hoppas att de olika material kan bidra till stämningen i motiven. Genom måleriet vill jag gå in i minnena och se vilka element som fastnat hos mig. Under arbetets gång har jag prövat olika uttryck i måleriet och undersökt om jag vill måla abstrakt, föreställande, eller både och. Jag har tidigare oftast arbetat abstrakt men i och med att jag vill gestalta minnen, som ibland är tydliga som fotografier har jag funderat över om ett mer föreställande motiv kan förstärka känslan jag vill åt. Jag har fortfarande inget tydligt svar på den frågan och lämnar utrymme för att både det abstrakta och det föreställande måleriet kan finnas med.
Jag vill i den slutgiltiga installationen skapa känslan av att kliva in i någons minnesbank. Jag vill göra ett nätverk av minnesbilder som får ta plats i rummet och ge betraktaren möjlighet att komma nära. För att få fram rumsligheten och binda ihop motiven vill jag bygga en träkonstruktion – ett ramverk där tavlorna får samspela och bilda detta nätverk av minnen. I träkonstruktionen kliver ett till material in, furu. För mig blir träkonstruktionen inte bara funktionell utan också en del av verket. Furun går för mig att koppla till minnena och platserna jag vill gestalta.
Konstnärliga referenser
Betty Woodman
Betty Woodman har funnits med mig i några år nu. Jag minns inte riktigt hur, eller exakt när jag såg hennes konst för första gången. Men i en av de första kurserna vi hade på Konstfack skulle vi göra research på konstnärer vi inspirerades av och då valde jag att undersöka Woodmans praktik närmre. I varje arbete sedan dess har jag återkommit till hennes konstnärskap och verk som inspiration. Woodman arbetar med en kombination av keramik och måleri, viket är just vad jag har undersökt under min tid på Konstfack. Jag inspireras mycket av hennes abstrakta måleri och hur hon skapar ett naturligt band mellan det tvådimensionella och det tredimensionella.
Lina Bjerneld
Lina Bjerneld är också en konstnär som jag återkommer till ständigt. Hennes måleri i kombination med skulpturala objekt är något som inspirerar mig. Men framför allt är det hennes sätt att visa sina verk, installationerna, som fångar mitt intresse. Bjerneld
kombinerar klassiskt vägghängt måleri med tavlor mitt i rummet och vissa skulpturala objekt. Denna rumslighet och annorlunda placeringar av måleriet är något jag inspireras av. Precis som med Betty Woodman upplever jag att Bjerneld knyter samman det två- och tredimensionella på ett spännande sätt.
”Message to the Artes”
Jenny Carlsson
Jenny Carlsson är en, för mig, nyupptäckt konstnär som målar abstrakt med naturen som motiv. Trots att måleriet är abstrakt syns naturens spår tydligt. Hårda linjer möter mjuka färgfält som ger en känslan av att man har zoomat in på en liten punkt i en stor skog. I avsnitt 41 av Konst i Blekinge-podden berättar Carlsson om sin utställning ”Nära marken” på Kulturcentrum Ronneby Konsthall. Hon berättar hur hon ser natur och färg lite som samma sak. Susanne Skoog intervjuar Carlsson och frågar henne om hur dessa motiv kommer till. Carlsson förklarar att det ibland är specifika upplevelser av naturen så som ett spöregn eller ljuset mellan grenarna som blir till en tavla och att det ibland handlar om massor av intryck som kokas ner till ett motiv. Jag kan känna igen mig mycket i det i min egna praktik. Ibland är motivet som en stillbild från ett specifikt tillfälle och ibland är det flera veckors samlade intryck.
Mina platser
Ekholmen
Omgiven av Roslagens skärgård. Minnena höljs i en sommarskrud med varma klippor och midsommarblomster. Morfar och mormor som värdpar för sommarlovet. Edvin fiskade hela tiden, han fångade en gädda en gång. Mormor och jag turades om att trycka på gäddans mage så det kom ut bajs. Mormor skrattade, hon var som jag; ett barn. Jordgubbstårtan, mormors födelsedagstårta, intogs alltid uppe vid friggan på de solvarma trämöblerna. Morfar blev arg på Edvin en gång för att han tog sönder en solstol, den var väl 1000 år gammal men det spelade ingen roll. Det är kanske enda gången jag sett honom arg, han var alltid så lugn som jag minns det. Han sprang omkring i sina korta shorts med bar överkropp, fixade alltid med något. På kvällarna rullades den lilla orangea teven fram när det var dags för rapport, sen la vi patiens, eller var det tvärt om? Mormor ropade ut varenda finlandsfärja som åkte förbi. VIKING LINE! Cinderelalalala! Någon gick och lade sig i våningssängen, tände sänglampan och så gick säkringen. Någonstans i allt det här lyssnades det på sjörapporten. Kvarken, den mystiska kvarken. På morgonen var det formfranska från vedspisen med apelsinmarmelad och så flöt det på. Jag skulle kunna skriva en hel bok om Ekholmen.
Allévägen
Mitt barndomshem. Tomten var en lång backe ner till Skurusundet. Förbi huset rinner en bäck som agerade lekplats för oss barn i området.
På våren när snön smälte forsade vattnet ner mot sundet och en doft av ruttnande löv spred sig runt husen. I slänten bredvid bäcken ligger närmare ett tiotal av alla husdjur vi haft och deras gravar är nu täckta av sprängsten från de nya tomterna ovanför. Vi hade höns. Tupparna blev alltid galna och en av dem attackerade vår granne, men det gjorde inte så mycket för han var ändå dum i huvet. Någon som pappa kände kom och hämtade tuppen, han skulle äta den till middag. Jag gick på pianolektioner hos en annan av grannarna, hon drack rödvin och tuggade på tungan, några år senare snodde hon våran katt Elsa. Det fanns ganska många där som var dumma i huvudet kan jag se såhär i efterhand.
Åkersjön
Ännu en lång, brant backe i mitt liv. Den här kantad av en och en halv meter snö. Cittran parkerades nedanför backen och därifrån släpade jag den blåa väskan från Stockholms stad hela vägen upp till stugan. Jag kan vagt minnas en doft av huset, en doft jag skulle känna igen på en gång om jag någonsin kände den igen. Huset var alltid kallt innan brasan hade tänts. På timmerväggarna satt gamla bleknande teckningar från kusiner och syskon, i hörnet stod allmogeskåpet. Jag fick sova själv i innersta rummet med våningssängen, världens tryggaste sovplats.
Jag minns dassbesöken i tjugo minus, skoterturerna genom skogen, laven på träden, störtloppsåkningen i skidbacken med en nerfart. Jag minns vesslan upp till våffelstugan och turen tillbaka ner. När jag var elva bröt jag armen på vägen ner från våffelstugan och fick sova med bruten arm den natten för att närmsta sjukhus låg för långt bort. Jag undrar om den lilla affären där jag snattade sura kulor, salta kulor, colakulor och tutti frutti-kulor fortfarande finns kvar.
Stånga
2005, ett hus för 700-tusen, pengarna gick direkt till pingstkyrkan. Lennart som älskade färgen grönt och Jesus, det syntes i hela huset. Det syns fortfarande på vissa ställen. Turerna till Hoburgen, Härta, Närsholmen, Burgsvik och Lojsta träsk. Ett evigt tjat om att se havet. Jag förstår varför nu, men det gjorde jag inte då. Mitt rum med blåblommiga tapeter och en inbyggd hylla vid sängen där isbjörnsfatet stod. Det ser fortfarande likadant ut, fast fatet står i fönstret nu. Ett tjugotal kattungar har härjat i det där huset, golv har rivits, tak har rivits, tapeter har målats över och fönster har kittats. Huset är så svalt och skönt på somrarna, gräset blir som en savann där Allis försvinner. Morfar satt alltid på trappen med ryggen mot fönstret och solade. Ibland satt han nedanför trappen på sin rullator när han ville ha skugga. Han hade sin säng i
Helgesons väg
En evig uppförsbacke, förbi kyrkogården, förbi pizzerian och dagiset. Jag fick äntligen flytta, fast bara varannan vecka. Det fanns knäppa grannar där också, de kanske man aldrig får vara utan? Katten Kurt. Minnet svalnar för mig. Jag bodde där i fem, sex år men när jag ser tillbaka på minnena känns det som om dem var någon annans. Eller så var jag någon annan. Jag var tretton, fjorton, femton, sexton, sjutton, arton och nitton på Helgesons väg. Den orangea klotlampan, de fula avsluten på dörrkarmarna, takfönstret. Tänk att jag bott i ett hem med takfönster. De svartvita vykorten från paris, Billy-bokhyllorna, mjölbaggarna, hörnsoffan, Linas matkasse, Allis, kattungarna, manchesterfåtöljen i knallrosa, klädhängaren som rasade ihop, de ouppackade kassarna med kläder. Bodde jag verkligen där?
Eggegrundsvägen
Doften som slår emot mig när jag kliver in genom de dubbla dörrarna till lägenheten är välbekant. Mamma låser upp med nyckel för att morfar ska slippa ta sig till dörren med rullstolen, han kan ju gå men det är som att gå på kuddar säger han. På innerdörren sitter planschen med pandan från WWF och på hallmöbeln ligger sittdynorna, en hög med svensk damtidning och den gamla telefonen. Morfar bjuder på kaffe och hembakad sockerkaka som han lägger på mässingsfatet med trasigt handtag. Vi pratar om vädret, morfar förutspår att det kommer bli en vargavinter för hösten har varit lik hösten 1973 och då följde en riktig vargavinter. Det kan väl stämma? Jag minns inte hur det kändes att vara här när mormor fortfarande levde, eller jo kanske? Jag vet inte. Om morfar hade flyttat när mormor gick bort hade jag kanske mints.
Jag minns i alla fall hennes tandgnisslande som man blev galen på. Kan sakna det nu. Mina minnen från lägenheten flyter ihop till mönster av samtalsämnen, dofter, maträtter, fika och prydnadssaker. Sista gången jag var där gick jag runt i en timme och grät. Jag rörde vid varenda centimeter av väggarna och golvet för att inte glömma, men det kommer jag nog göra så småningom.
Avslut
Jag tampas ständigt med känslan av att inte veta vad jag håller på med. Jag funderar kring min praktik, mig själv, hela mitt liv. Minnena blir både en plats att försvinna till för att söka svar men också tröst. Jag är tacksam för att min morfar lämnade många års kalendrar med vardagliga anteckningar efter sig. Att läsa dessa anteckningar är som att få kika in i hans huvud. I all sin enkelhet blir de korta meningarna av information som dikter. Jag känner en sorts tillhörighet och värme av att få ta del av min morfars vardagliga iakttagelser. Jag bläddrar genom sidorna och slås av att det här är hans minnesbilder.
Utdrag från morfars kalender
29 december 1987
Edvin ramlar ut för trappen.
Ervind dog i morse.
Appendix
Mitt examensarbete ”En scen för minnenas skådespel” resulterade i en rumslig installation på temat ”minnen kopplade till platser”. Den slutgiltiga gestaltningen bestod av en träkonstruktion med målningar på stengodslera och glas, vägghängda målningar på stengodslera, en plexiglaskub av fem målningar samt två stengodsmålningar utplacerade i rummet. Alla verk i installationen rör sig mellan det två- och tredimensionella. Måleri och skulptur flyter samman.
Under arbetets gång har jag fokuserat mycket på det bakomliggande temat, bland annat till följd av att uppsatsskrivandet har tagit upp mycket tid.
Det var först mot slutet, efter examination och vårutställning, som jag började fundera mer kring den praktiska delen av arbetet – hur viktig materialiteten och det intuitiva skapandet är för mig. Jag märkte också att frågorna jag fick från besökarna i första hand handlade om vad för material och metod jag använt. Tematiken verkade på något sätt vara sekundärt, vilket jag inte tycker gör så mycket. Temat är viktigt för mig i skapandet men materialet är utgångspunkten; det är det första du ser – former, färger och struktur.
Arbetet har varit utvecklande och lärorikt. Jag har fått insikt i nya sätt att arbeta på, både med de enskilda objekten men också i gestaltningsprocessen och installationen. Att få visa mitt arbete och min praktik för en större grupp har också varit givande. Det har blivit många intressanta diskussioner som jag kommer bära med mig vidare in i framtida arbeten.
En scen för minnenas skådespel
Barfotafötter över gulnade trägolv; över torrt, vasst gräs och genom tjocka drivor av tång. Jag går tillbaka, in i och ut genom minnena, letar efter någonting att greppa tag i. Jag försöker minnas varje
hörn, varje doft, varje känsla. Minnesbilderna flyter samman, vissa fragment sticker ut. En svart knagglig linje återupprepas i oändligheten. Färgen förkroppsligar minnet om och om igen tills den
täcker varje millimeter.
Jag gör allt för att inte glömma.
Källförteckning
Franke, Martina (2000). ”Samlade & sparade minnen: en skattkammare för skapandet av identitet & etnocentrism” I: Fredrik Fahlander, Kristian Kristiansen och Jarl Nordbladh. Texter om arkeologisk kulturmiljövård. Göteborg: Göteborgs universitet, Institutionen för arkeologi.
Lund, Aja (2019). Jag är en samlare, jag vill ha mer. Tallin: Printon.
Routledge, Clay (2016). Nostalgia: A psychological resource. New York: Taylor & Francis Group.
Thurfjell, David (2020). Granskogsfolk – Hur naturen blev svenskarnas religion. Stockholm: Norstedts.
Otryckta källor
American psychological association: Flashbulb memory. https://dictionary.apa.org/flashbulb-memory Kontrollerad: 2021-02-19.
Konst i Blekinge-podden, avsnitt #41: Jenny Carlsson. Producent: Susanne Skoog. http://www.konstiblekinge.se/2020/12/18/jennycarlsson-2/
Kontrollerad: 2021-03-16.
Rimfors, Fabian, Högskolan Kristianstad: ”Så påverkar kottar och pinnar från barndomen ditt liv som vuxen.”.
https://www.hkr.se/nyheter/2018/sa-paverkar-kottar-och-pinnar-fran-barndomen-ditt-liv-som-vuxen/ Kontrollerad: 2021-02-19.
Sirén, Bille, DN.se Insidan: ”Nostalgi kan hjälpa kroppen att komma till ro”. https://www.dn.se/insidan/nostalgi-kan-hjalpa-kroppen-att-komma- till-ro/?forceScript=1&variantType=large#receipt-page Kontrollerad: 2021-03-19.
SVT-play: Din hjärna, avsnitt 3: Ditt minne. https://www.svtplay.se/video/29761322/din-hjarna/din-hjarna-sasong-2-dina-minnen?start=auto Kontrollerad: 2021-02-19.
WWF: Den svenska skogen – ansvarsfullt brukande och bevarande. https://www.wwf.se/skog/sverige/ Kontrollerad: 2021-03-04.
Bilder
1:”Ekholmen”, 2020, ca 30x50cm, underglasyrfärg på stengods.
2: Del av ett familjefoto från köket i mitt barndomshem.
3: Collage av familjefoton: Utsikt från mitt rum i Nacka, Utsikt över Åkersjön, jag i vattnet, katten Ebba på bryggan vid Skurusundet.
4: Foto från Ekholmen 2020.
5: Skiss från Ekholmen, 2018, A4, blyerts på papper.
6: Spiral/skruv-skiss av min morfar.
7: Collage av foton från min morfars lägenhet, 2020.
8: Betty Woodman, Aztec vase and carpet #2, 2012, foto från utställningen: ”Theatre of the Domestic”, ICA, London, 2016. Foto: Bruno Bruchi and Mark Blower.
Hämtad från: http://moussemagazine.it/betty-woodman-ica-2016/ Kontrollerad: 2021-04-01.
9: Betty Woodman, Översikt av utställningen ”Theatre of the Domestic”, ICA, London, 2016 Foto: Bruno Bruchi and Mark Blower.
Hämtad från: http://moussemagazine.it/betty-woodman-ica-2016/ Kontrollerad: 2021-04-01.
10: Lina Bjerneld, Titel: okänd, foto från utställningen ”För all tid”, Fullersta gård, 2015.
Hämtad från: https://linabjerneld.com/For-alla-tid-Fullersta-Gard Kontrollerad: 2021-04-01.
11: Lina Bjerneld, ” Message to the Artes”. Årtal: okänt.
