Examensarbete, 15 hp Socionomprogrammet, 210 hp
Från generalistutbildning till
specifik yrkesroll
En kvalitativ studie om yrkesverksamma
socionomers upplevelse av övergången från
utbildning till yrkesverksam
The journey from general education to a
specific area of occupation
A qualitative study on social workers experience of the transition between education and the practice of social work
Sammanfattning
Socionomutbildningen är idag en generalistutbildning som ska förbereda socionomstudenter inför ett komplext yrke med många yrkestitlar. Övergången från student till yrkesverksam kan
för många vara en utmaning då bilden av socialt arbete som skapats under studietiden inte överensstämmer alltid med verkligheten. Syftet med studien är att undersöka hur
utexaminerade socionomer upplever samstämmigheten mellan studiekravet på socionomutbildningen och kunskapskravet i praktiken. Samt hur uppfattningar om professionsidentiteten förändras över tid i övergången från utbildning till arbete. I denna kvalitativa studie intervjuades fem yrkesverksamma socionomer med olika yrkestitlar som
erhållit sin examen från Umeå universitet. Analysen bygger på en konventionell innehållsanalys och resulterade i koder och kategorier av det transkriberade materialet. Studiens resultat visar att det finns ett glapp mellan teori och praktik då utbildningen ger en bristfällig insyn i socionomens arbetsfält samt för få praktiska moment medan praktiken inte ger nyexaminerade socionomer en fullständig introduktion till yrket. Resultatet påvisar vidare
att utbildningens helhetsperspektiv bidrog till en starkare professionsidentitet bland informanterna medan verksamhetens ramar begränsade professionsidentiteten. Studien visar
Förord
Trots coronavirusets utbrott över världen har vi, tack vare våra informanter och
vår handledare Anders, oberoende av pandemin kunnat färdigställa vårat
examensarbete. Vi har under arbetet med denna uppsats fått en större förståelse
för socionomutbildningen och dess framväxt samt socionomprofessionens
betydelse för samhället. Vi hoppas att vår studie kan bidra till reflektion kring
glappet mellan socionomutbildningen och yrkespraktiken samt ge en insikt i de
utmaningar utexaminerade socionomer står inför i början av sin yrkeskarriär.
Tack till våra informanter som möjliggjort denna studie och till tack Anders som
motiverat oss i arbetsprocessen. Slutligen vill vi tacka varandra för ett gott
samarbete.
Innehållsförteckning
1. Inledning... 1
1.1 Syfte och frågeställningar ... 2
1.2 Disposition och arbetsfördelning ... 2
2. Kunskapsbakgrund ... 3 2.1 Begreppsdefinition... 3 2.2 Socionomutbildningen ... 3 2.2.1 Socionomutbildningens framväxt... 3 2.2.2 Nuläget ... 4 2.2.3 Socionomutbildningens kunskapskrav ... 4
2.2.4 Generalistutbildning: en akademisk utbildning med yrkesexamen ... 5
2.2.5 Socionomutbildningen vid Umeå universitet ... 6
2.3 Socionomyrket ... 7
2.3.1 Yrkesroll ... 8
2.4 Övergång från utbildning till yrkesliv ... 8
2.4.1 Skapandet av en professionsidentitet ... 10
2.4.2 Professionsidentitet och etik ... 11
3. Metod ... 12
3.1 Forskningsmetod ... 12
3.2 Urval ... 13
3.3 Tillvägagångssätt ... 13
3.3.1 Sökvägar ... 14
3.4 Överförbarhet, tillförlitlighet, pålitlighet och konfirmering ... 15
3.5 Forskningsetik ... 15
4. Resultat ... 16
4.1 Informanterna ... 16
4.2 Socionomens kompetens och yrkesområdets krav ... 17
4.3 Generalistutbildning och mångsidig kompetens ... 18
4.4 Övergången från utbildning till yrkesverksam socionom... 19
4.5 Utbildningens förberedelse inför yrkeslivet ... 21
4.6 Socionomprofessionen ... 22
4.7 Sammanfattning av resultat ... 24
5. Resultatdiskussion ... 25
5.1 Helhetsperspektivet ... 25
5.2 Utbildningens studiekrav och praktikens kunskapskrav ... 26
5.4 Professionsidentiteten ... 28 5.5 Metodreflektion ... 31 5.6 Slutsatser ... 33
5.6.1 Hur såg studiekravet ut i utbildningen respektive kunskapskravet i det praktiska arbetet, finns det någon samstämmighet mellan dessa krav? ... 33 5.6.2 Hur uppfattas professionsidentiteten i övergången från utbildning till praktik? ... 34
5.7 Avslutning ... 36
1. Inledning
1921 påbörjade centralförbundet för socialt arbete (CSA) kurser och utbildningar inom socialt arbete (Meeuwisse & Swärd, 2016). Det sociala arbetet har gått från att bedrivas av
välgörenhetsorganisationer till att bli ett etablerat professionellt yrke. För att kunna titulera sig som socionom krävs en genomförd universitetsutbildning och därmed en socionomexamen (Samhällsvetenskapliga fakulteten, 2018).
Idag är socionomprogrammet en generalistutbildning, vilket enligt Högskoleverket innebär att utbildningen syftar till att ge kunskap och färdighet i arbete med olika klientgrupper i olika typer av verksamheter. På grund av att arbetsmarknaden och samhällets sociala problem är i ständig förändring, exempelvis i form av flyktingkriser eller arbetslöshet, utformas
socionomprogrammet till en generalistutbildning. En generell utbildning bidrar till en bättre förberedelse inom socialt arbete som är oberoende av förändringar i samhället. Socialt arbete som forskningsämne har inte alltid varit ett självklart huvudområde för
socionomutbildningen, flera lärosäten har istället influerats av social omsorgsvetenskap och sociologi (Högskoleverket, 2009). Socionomutbildningen har främst bestått av en
kombination av många andra ämnen och socialt arbete har inte varit en avgränsad och egen kunskapsgrund (Blennberger, 2005).
I arbetet som socionom möter man ofta människor i svåra och komplexa livssituationer, bland annat barn, vuxna, personer med funktionshinder, personer i kriminalitet och personer med missbruksproblematik. Målet med arbetet som socionom grundar sig i att lyfta människor ur dessa svåra situationer, att därigenom förändra livssituationen för individer och grupper och därmed göra skillnad. De främsta arbetsgivarna för socionomer är kommun, landsting och stat, idag återfinns dock allt fler socionomer inom den privata arbetsmarknaden men även som egna företagare. Bredden i yrket är stor, både gällande arbetsuppgifter, klientgrupper och arbetsgivare (Akademikerförbunden SSR, 2018).
Jansen (2017) menar att övergången från student till yrkesverksam kan vara en utmaning och att nyexaminerade socionomer kan uppleva en osäkerhet i sin yrkesroll. Författaren menar att den bild av socialt arbete som framkommer under utbildningen inte alltid behöver
egenskaper, som socionomstudenter uttrycker under utbildningen, när de blir yrkesverksamma inom specifika yrkesroller?
1.1 Syfte och frågeställningar
Syftet är att undersöka hur utexaminerade socionomer upplever samstämmigheten mellan studiekravet på socionomutbildningen och kunskapskravet i praktiken. Samt hur uppfattningar om professionsidentiteten förändras över tid i övergången från utbildning till arbete.
• Hur såg studiekravet ut i utbildningen?
• Vad är kunskapskravet i det praktiska arbetet? • Finns det någon samstämmighet mellan dessa krav?
• Hur uppfattas professionsidentiteten i övergången från utbildning till praktik?
1.2 Disposition och arbetsfördelning
Under avsnittet kunskapsbakgrund definieras de begrepp som berörs under studien. Vidare behandlas en historisk tillbakablick, den aktuella situationen gällande socionomutbildningen samt dess akademiska inriktning. Socionomyrket och yrkesrollen redogörs, därefter
presenteras övergången från utbildning till yrke samt professionsidentiteten tillsammans med tidigare forskning. Under metodavsnittet presenterar vi vår forskningsmetod, analysmetod samt hur vi i vår undersökning gått till väga, även urvalet och dess kriterier redogörs.
Avslutningsvis diskuteras studiens överförbarhet, tillförlitlighet, pålitlighet och konfirmering samt de forskningsetiska övervägandena. Under resultatavsnittet presenteras det empiriska materialet som framkommit av informanterna. Under resultatdiskussionen har det empiriska materialet analyserats med hjälp av vår forskningsbakgrund samt med teoretiska perspektiv som framkommit under analyseringen av resultatet. Under slutsatser sammanfattas
resultatdiskussionen, resultatets mest väsentliga delar lyfts fram samt presenteras de slutsatser vi dragit från resultatet. Slutsatserna avser till stor del att besvara våra frågeställningar.
Avslutningsvis diskuteras nyttan med vår studie samt vidare forskning.
Under arbetsprocessen har vi genomgående suttit tillsammans och planerat, diskuterat och format vårt examensarbete för att skapa en samstämmighet mellan författarna. Samtliga författare har varit delaktiga i alla avsnitt såväl skrivprocess som kunskapssökande. Jonna har haft det övergripande ansvaret för avsnittet kunskapsbakgrund, Marie har haft övergripande ansvaret för att finna representativa informanter och ta kontakt med dessa. Eveline
2. Kunskapsbakgrund
2.1 Begreppsdefinition
Nationalencyklopedin (2020) definierar begreppet identitet som “självbild, medvetenhet om sig själv som en unik individ’’. I studien används olika identitetsbegrepp, vi har valt att skilja på begreppen professionsidentitet och yrkesidentitet. I studien tolkas begreppen som följande, professionsidentitet är den identitet individen, genom utbildningen och yrkespraktik, bildar sig när denne tar del av en professionell kultur eller världsbild, i detta fall socionom
(Dellgran, 2016). Yrkesidentitet är den identitet som förenar individens identitet med deras yrke, i detta fall exempelvis kurator, biståndshandläggare, socialsekreterare eller enhetschef (Thunborg, 2004).
När professionsidentitetsbegreppet används hänvisar detta till den identitet individen
innehar/skapat sig som socionom. När yrkesidentitetsbegreppet används hänvisar detta till den identitet individen innehar/skapat sig i sitt nuvarande yrke som exempelvis kurator,
socialsekreterare eller enhetschef.
2.2 Socionomutbildningen
2.2.1 Socionomutbildningens framväxt
Begreppet socialt arbete har används i Sverige sedan senare hälften av 1800-talet. I början handlade socialt arbete om att engagera sig inom den så kallade sociala frågan. Den sociala frågan handlade till början om de övre samhällsklassernas insatser för de fattiga och
medellösa för att i slutet av 1800-talet istället handla om arbetarrörelsens kamp för bättre livsvillkor (Morén, 2010).
CSA, Centralförbundet för socialt arbete, grundades i Sverige i början av 1900-talet som ett samarbetsorgan för verksamheter med socialt framåtsträvande idéer. Förbundet har under årens gång fungerat som en tankesmedja men även stått bakom undersökningar om sociala problem. CSA kan ses som en stark pådrivande kraft till att den första socionomutbildningen startades i Sverige. CSA bedrev till en början egna utbildningar och kortare kurser för socialarbetare. År 1920 lyftes frågan om att utvidga den sociala utbildningen, ett år senare startades institutet för socialpolitisk och kommunal utbildning med forskningsanknytning i Stockholm (Centralförbundet för socialt arbete, 2020). Liknande socialinstitut startades senare i Göteborg (1944), Lund (1947) och Umeå (1962). Socialinstitutionerna blev därefter
socialhögskolan och integrerades in i de olika universiteten som institutioner för socialt arbete. I takt med en ökad utbildning har yrket professionaliserats och socialt arbete innefattar idag en stor bredd av arbetsuppgifter (Morén, 2010).
Sydsvenska socialinstitutet och blev därmed socialhögskolan. Under perioden utbildningen genomfördes på socialhögskolan omfattade utbildningen 3,5 år och innehöll två terminer av praktik (Edebalk, 2015). Det dröjde fram till 1964 innan socionomexamen skrevs in som examensbenämning i stadgarna för socionomutbildningen. Stadgarna infördes i samband med att socialinstituten omvandlades till socialhögskolor. Idag är socionomtiteln väletablerad både på arbetsmarknaden och inom utbildningsväsendet (Kristiansen, 2002).
2.2.2 Nuläget
Socionomutbildningen finns idag på ett flertal olika lärosäten i Sverige och kan även läsas på distans. Antalet lärosäten som har rättigheten att utfärda socionomexamen har ökat under det senaste decenniet. Högskoleverket bedömer ansökningarna om examensrätt och förser även lärosätena med bland annat information, statistik och utvärderingar om utbildningens kvalitet. Socionomutbildningen är en grundutbildning som leder till en yrkesexamen. Det finns även möjlighet till fortsatt utbildning på avancerad nivå till magister- eller masterexamen och även forskningsutbildning för licentiat- eller doktorsexamen. Socialt arbete är idag huvudämnet inom socionomutbildningen. Det har från och till diskuterats om socionomutbildningen bör vara ett legitimationsyrke likt sjuksköterska, lärare och psykolog. Än så länge (läs år 2020) innehar inte socionomyrket en yrkeslegitimitet (Sandström, 2010).
2.2.3 Socionomutbildningens kunskapskrav
Socionomutbildningens kärna beskrivs i många självvärderingar om utbildningen som mångvetenskapligt. Dagens samhälle är komplext och kräver kunskap inom många olika ämnen och områden, detta resulterar i att socialt arbete kräver en mångvetenskaplig grund. Socialt arbete som ämne ska sträva efter att arbeta utifrån ett brukarperspektiv som värnar om individens egenvärde oberoende av ras, kön, etnicitet, politisk tillhörighet eller religion. Arbetet ska så långt som möjligt jobba för att stärka individens egna resurser och möjliggöra egna beslut för att individen ska kunna tillfredsställa grundläggande behov. Socialt arbete inriktar sig på såväl individ-, grupp- som strukturell nivå. Även förmågor och egenskaper sätts i fokus för att erhålla en socionomexamen, egenskaper som grundar sig i studenternas personliga mognad, ökad självkännedom och ett professionellt förhållningssätt baserad på en empatisk förmåga. Dessa egenskaper är nödvändiga för att kunna skapa en djupare förståelse och kunskap om vetenskapliga metoder samt en självständig kunskapsutveckling
(Högskoleverket, 2009).
professionellt bemötande och förhållningssätt samt att kunna identifiera sitt behov av ytterligare kunskap är en väsentlig del i utbildningen (Umeå universitet, 2012).
Utöver de nationella målen som berör samtliga lärosäten som erhåller socionomutbildningen finns även lokala mål. Umeå Universitets (2012) lokala mål för aktuell examen handlar bland annat om att studenten ska ha kompetens att kommunicera på engelska inom området socialt arbete. Studenten ska också visa förmåga att uttrycka viktiga frågor för det sociala arbetet samt kunna reflektera över samtalsträning för att utveckla sin personliga och professionella kompetens. Även Linköpings Universitet (2018) besitter lokala mål där bland annat kunskap om socialt arbete ur ett nationellt samt internationellt perspektiv krävs för att erhålla
socionomexamen. Vidare lokala mål berör förmåga att leda gruppkonstellationer samt arbeta med kvalitetsutveckling. Göteborgs Universitets (2018) lokala mål är av mer generell karaktär där de kräver kunskap om begreppen ekonomiskt, ekologisk och social hållbar utveckling samt dess betydelse för socialt arbete.
2.2.4 Generalistutbildning: en akademisk utbildning med yrkesexamen
Högskoleverket (2009) menar att socionomutbildningen ska vara en generalistutbildning, detta för att utexaminerande socionomer ska få möjlighet att arbeta inom hela det sociala arbetsfältet. Eftersom samhällets sociala problem är i ständig förändring ger en
generalistutbildning bättre förutsättningar till att arbeta med sociala frågor oavsett karaktär. Högskoleverket menar också att lokala önskemål om specialiseringar påverkar rörligheten för studenterna, det kan uppkomma svårigheter att arbeta inom hela arbetsmarknaden i alla delar av Sverige med specialiseringar. Specialiseringar skapar även inlåsningar inom specifika yrkesroller som är svåra att förändra. Dock menar Högskoleverket att specialiseringar sker som ett tecken på de omfattande och ibland svårtolkade examensmålen på
socionomutbildningen. Generalistutbildningen ska ske på grundnivå och eventuella specialiseringar därutöver ska ske genom separata utbildningar på avancerad nivå. Morén (2010) skriver om det sociala arbetets olika verksamhetsområden och menar att det finns många olika arenor socionomer kan vara verksamma inom. De olika arenorna kan variera starkt, likväl dess arbetsuppgifter då verksamheterna styrs av olika lagstiftningar. Det innebär att socionomer i praktiken ofta tilldelas olika yrkestitlar, såsom socialsekreterare, kurator, enhetschef, biståndshandläggare eller behandlingsassistent. Författaren menar att trots
socionomutbildningen är yrkesförberedande är det viktigt att komma ihåg att i grunden är det en akademisk utbildning som frambringar en professionstitel: socionom.
Att socionomutbildningen är en akademisk yrkesutbildning kan medföra i sig ytterligare problem. Högskoleverket (2009) menar att akademisering och evidensbaserad praktik är två grunder i socionomutbildningens forskningsanknytning. Akademiseringen innebär att en professionsutbildning ska vara förankrad i en vetenskaplig disciplin, inom
socionomutbildningen finns det discipliner som exempelvis socialt arbete eller sociologi. Genom akademiseringen får studenterna generella samt disciplinspecifika kunskaper i metod och teori. Den evidensbaserade praktiken syftar istället till hur kunskapen inom
omfattning i dagens socionomutbildningar. Den evidensbaserade praktiken kräver lärare som förenar vetenskaplig och praktisk kompetens, vilket saknas på många socionomutbildningar. Anledningen till avsaknaden av den evidensbaserade praktiken grundar sig i att det sociala arbetet idag varken är baserat på eller arbetar utifrån vetenskapliga perspektiv. Detta medför att vetenskaplig kunskap och praktik inom socialt arbete inte förenas.
Börjeson (2013) skriver om socialarbetares relation till forskningen där socialarbetare ofta uppfattar att forskning och forskare inte bidrar till att producera praktisk tillämpbar forskning. Forskarna menar däremot att socialarbetare påvisar en bortvändhet från kunskapen som senare bidrar till att det sociala arbetet saknar professionella aktörer. På grund av dessa meningsskiljaktigheter menar författaren att den professionella roll som man innehar som socialarbetare inte innefattar ett forskande förhållningssätt, detta på grund av att forskningen är svårimplementerad i praktiken. Även Frick (2000) skriver om meningsskiljaktigheter mellan forskning och praktik. Författaren skriver om socialhögskolans integration i
universiteten mellan 1960 till 1970-talet och att detta krävde att universiteten skulle erhålla forskningsresurser.Socialhögskolan, som tidigare var ett fristående lärosäte, integrerades i Umeå Universitet 1977 och medförde en del motstridiga uppfattningar om ämnets natur, synen på utbildningen var olika för praktiker och akademiker. Att det sociala arbetet också är under utveckling, såsom akademisering och byråkratisering, kan skapa konflikter mellan traditionella inställningar och moderna ambitioner. Författaren menar att under dessa förhållanden är det inte lätt att formulera en samtyckande definition av socialt arbete. Även Graham och Shier (2010) skriver om hur dagens sociala arbete utmanas av nya
yrkesmöjligheter. Det sociala arbetet har idag ett flertal olika yrkesroller och detta har utmanat den traditionella synen på socialt arbete och även dess profession.
2.2.5 Socionomutbildningen vid Umeå universitet
Socionomutbildningen i Umeå ges både förlagd på campus i Umeå och på
distans. Socionomprogrammet vid Umeå universitet har en nära och god koppling till aktuell forskning bland annat genom att undervisade lärare redogör för sin aktuella forskning. Kopplingen till praktiken säkerställs genom fältarbete och den verksamhetsförlagda utbildning som genomförs under termin 5. Undervisningen och examinationerna ges i
varierad form, utbildningen syftar till att knyta ihop teori och praktik under hela utbildningen (Högskoleverket, 2009).
Socionomutbildningen vid Umeå universitet omfattar 210 högskolepoäng under 3,5 år. Utbildningen ger under de första tre terminerna en grundläggande förståelse för
personliga egenskaper och skapa sig en professionsidentitet, detta sker genom färdighetsträning, diskussion och reflektion (Umeå universitet, 2020).
2.3 Socionomyrket
Att arbeta som socionom innefattar ett arbete där de professionella möter människor som befinner sig i utsatta livssituationer. Socionomer ser socialt arbete ur ett helhetsperspektiv som kräver kunskap i såväl hur människor, omgivande miljö och samhället fungerar. Som socionom finns det många olika yrkesområden som ofta innefattar förebyggande arbete kring exempelvis alkohol och narkotika tillsammans med olika myndigheter och organisationer (Akademikerförbunden SSR, 2018).
Socionomer har en kunskap och förståelse för hur sociala problem uppstår och konstrueras i samspel med omgivande samhälle och kan arbeta inom många olika yrken inom det sociala området, exempelvis som socialsekreterare, fältassistent, kurator, terapeut, frivårdsinspektör eller familjerådgivare.Socionom är ett komplext yrke ur ett professionsteoretiskt perspektiv på grund av den breda spännvidden av arbetsuppgifter som socionom förväntas utföra inom de olika yrken som de rekryteras till, liksom den mångvetenskapliga kompetensen socionomer besitter. Att arbeta med socialt arbete kan ibland uppfattas motsägelsefullt i och med
ambitionen bland de professionella att förstå utsatta människors levnadsvillkor samtidigt som de är en del av det etablerade samhällets bemötande mot dessa utsatta människor (Kejerfors & Alexius, 2012).
Det finns delade åsikter kring vad professionalisering av socialt arbetet innebär.
Professionalisering av socialt arbete kan innebära allt från ett ökat antal utbildade socionomer till att socialarbetare har blivit mer professionella i sitt utförande av socialt arbete. Det finns många yrkesverksamma socionomer som har lång yrkeserfarenhet och omfattande
vidareutbildningar. Det finns ett stort antal vidareutbildningar för socionomer för att kunna uppdatera den ständigt växande kunskapen som krävs för att utföra socialt arbete på ett professionellt sätt. Författarna menar att för att kunna utföra ett professionellt socialt arbete krävs det att den professionelle kan överföra och använda sig av forskning samt teoretisk och abstrakt kunskap i sitt yrkesutövande. Denna kompetens medför att socialarbetaren kan agera med större säkerhet och handlingsutrymme. Om socialarbetaren brister i kompetensen att använda forskning i det praktiska arbetet riskerar denne att bli ett med organisationen och enbart göra det organisationen uppmanar till. Som professionell socialarbetare ligger denna alltid ett steg före organisationen, det är socialarbetaren som möter klienten och tar emot dennes önskemål och intressen. Författarna definierar socialarbetare som organisationens “spjutspets”, detta innebär att socialarbetare formar villkor för sitt eget arbete (Svensson, Johnsson & Laanement, 2008).
Dellgran (2016) beskriver att det finns olika typer av professionalism, det finns
mellan kollegor. Näst intill alla professionella yrkesutövare balanserar mellan dessa två typer av professionalism vilket kan leda till en kollision mellan vad den professionelle själv skulle vilja göra och vad denne måste göra.
2.3.1 Yrkesroll
Under utbildningen har socionomerna bildat sig en gemensam kunskapsbas i form av kunskaper, normer och värderingar. Till denna kunskapsbas tillkommer specifika
professionella och organisatoriska förutsättningar samt socionomens personlighet och egna livserfarenheter, tillsammans bildar dessa en yrkesroll (Svensson et al., 2008).
Alla typer av roller innehåller socialt definierade förväntningar. En yrkesroll är en detaljerad roll som har en specifik position i en organisation och är styrd av formella regler och
befattningsbeskrivningar. Yrkesrollen bland socionomer skiljer sig åt bland annat beroende på var socionomen är yrkesverksam, då yrkesrollen dels definieras utifrån yrkets position och arbetsbeskrivning, men även utifrån organisationens normer och förväntningar. Det är upp till den professionelle själv att tolka sin yrkesroll och använda sitt professionella
handlingsutrymme i det praktiska arbetet. Socionomer har en gemensam kunskapsbas men utvecklar även yrkesspecifika kunskaper inom sitt yrkesverksamma område. Socialt arbete finansieras ofta av den offentliga sektorn och därmed finns också krav från samhället på yrket och yrkesrollen. Dessa krav ligger i linje med de arbete som utförs i förhållande till vad samhället uppfattar som sociala problem (Svensson et al., 2008).
2.4 Övergång från utbildning till yrkesliv
Socionomutbildningen är en utbildning med såväl forskningsanknytning som
yrkesförberedelse, den dubbla målsättningen kan leda till en komplex balansgång mellan forskning och praktik. Att socionomutbildningen kan ses som en professionsutbildning är i sig inte fel, men kan leda till felaktiga förväntningar då socionomutbildningen också är en
akademisk utbildning (Högskoleverket, 2000). Högskoleverket (2000) har också noterat att både lärare och studenter argumenterat mot akademiseringens plats i utbildningen då de yrkesförberedande momenten fått mindre utrymme. Studenter påpekar också att
socionomutbildningen i huvudsak endast förbereder för socialsekreteraryrket och inte andra yrkesroller. På grund av akademiseringens och forskningens plats i utbildningen kan det bli problematisk att skapa sig en professionsidentitet då plats inte ges till att utforska de sociala arbetets många yrkestitlar. Högskoleverket betonar därför vikten av att lärare ger
förutsättningar för studenter att skapa sig realistiska förväntningar inför yrkeslivet.
Av de studenter som inte fick en anställning på den plats de utförde sin VFU och istället påbörjade en anställning i ett annat område inom socialt arbete, upplevde i hög grad att de kände sig oförberedda för yrket. Dessa studenter uppgav framförallt att de hade bristande kunskaper inom samtalsfärdighet och förmågan att bemöta upprörda personer. Studien beskriver att förväntningarna på socionomyrket inte alltid motsvarar det faktiska arbetet. En intervjuperson ansågs sig inte utföra socialt arbete då hon istället ägnade en stor del av sin tid till administrativa uppgifter, vilket bidrog till att hon ansåg sig ha små möjligheter att utföra ett gott socialt arbete för klienterna (Tham & Lynch, 2017).
Tham & Lynch (2014) beskriver att det tydligt visade sig att de personer som var
nyexaminerade beskrev sig själva som osäkra i sin yrkesroll och hade svårt att fatta beslut. I studien framkom det att studenterna hade en förväntan att de skulle få betydande stöd och vägledning på arbetsplatserna, förväntningarna överensstämde dock inte med verkligheten. Författarna menar att studenterna, i ett tidigt skede av utbildningen, är i behov av
relationsskapande undervisning för att kunna påbörja skapandet av sin professionsidentitet. Detta då professionsidentiteten är en viktig del i förberedelsen inför ett stressfyllt och krävande yrke.
Jansen (2017) beskriver att nyexaminerade socionomer ofta uppfattar den första tiden inom socionomyrket som mycket utmanande. Socionomyrket beskrivs ofta som stressfyllt och kaotiskt. Att arbeta med barn och unga inom socialtjänsten beskrivs som ett av de mest utmanande områdena och nyexaminerade socionomer uppfattar området som synnerligen krävande. För att på ett bra sätt förbereda socionomstudenter inför deras kommande yrkesliv, är det viktigt att både lärosätena och arbetsgivarna är medvetna om de problem som kan uppkomma till följd av att vara nyexaminerad socionom. I studien beskrev några av de nyexaminerade socionomerna att de under utbildningen presenterades en idealbild av socialt arbete samtidigt som de menade att det är omöjligt att förbereda studenter helt inför
yrkeslivet. Författaren menar att det är svårt att till fullo förstå socionomyrket utan att varit yrkesverksam. Studien visar att det krävs en viss erfarenhet inom yrket för att känna sig bekväm i sin yrkesroll.
Socionomstudenter påbörjar ofta sina studier med ett intresse och engagemang att arbeta med frågor angående social rättvisa och en intention att hjälpa andra. Många studenter har en tydlig uppfattning om vad de vill arbeta med efter examen och förväntar sig därför att
utbildningen förbereder dem för just detta yrke. Detta bidrar till att en del studenter fokuserar på det praktiskt kontextbundna sociala arbetet och inte på den metateoretiska lärprocessen som undervisas under utbildningen (Kejerfors & Alexius, 2012).
funktionskollisioner, exempelvis kolliderar resursfördelning och effektivitet med viljan att stödja och hjälpa utsatta människor. Redan under en socionoms första anställning kommer denna i kontakt med olika dilemman som är omöjliga att hantera utifrån någon sorts manual för problemhantering. Författaren menar därför att det är viktigt att socionomstudenter tränas i att reflektera över sina egna värderingar för att på ett bättre sätt hantera de dilemman som de kan möta i det sociala arbetets praktik (Kejerfors & Alexius, 2012).
Bäck (2020) menar att det idag finns stora utmaningar för dagens utbildningar att matcha yrkespraktikens behov. Författaren menar att anledningen bakom denna utmaning grundar sig i ett ökat fokus på teoretiska kunskaper och förmåga till problemlösning och lärande inom de högre utbildningarna. Utmaningarna ställs inte enbart för socionomutbildningen, utan kan också ses inom polisutbildningen. Författaren menar att en generell förändring skett inom polisutbildningen som tidigare fokuserat på träning av operativa färdigheter och nu i större utsträckning innehåller mer teori och vetenskapligt förankrad kunskap. Utmaningen i övergången från utbildning till arbetsliv kan också bero på utbildningens fokus på generiska kunskaper, som kritiskt tänkande, reflektion och analytisk förmåga, medan yrkespraktiken snarare kännetecknas av unika problem och situationer. I takt med att övergången från utbildning till arbete blir allt svårare har efterfrågan om social kompetens och förmåga att hantera svåra situationer från arbetslivet blivit mer tydlig. Bäcks studie resulterade i att de undersökta yrkesverksamma poliserna inte upplevde att den kompetens som är väsentlig inom polisarbetet inte utvecklades i hög grad under polisutbildningen. Respondenterna uppfattar en skillnad mellan utbildning- och yrkeskontext, och att utbildningen ofta inte avspeglar
verkligheten.
2.4.1 Skapandet av en professionsidentitet
Ahmadi (2000) skriver om begreppet identitet och menar att det finns mångfaldiga beskrivningar av begreppet. Författaren menar att begreppet identitet skapats genom
individens behov att finna sin plats i tillvaron, men kan också grunda sig i samspelet mellan individens självuppfattning och sociokulturella mönster. Ahmadi skriver om två typer av identiteter, den objektiva identiteten tillskrivs individen av andra, den subjektiva identiteten tillskriver individen sig själv med hjälp av vissa attribut eller erkännande av en kategori. Oliver (2013) beskriver vikten av professionsidentiteten inom socialt arbete och menar att den ofta skapas genom gemensamma värderingar och normer såsom social rättvisa, mänskliga rättigheter och miljöperspektivet. Wiles (2013) beskriver professionsidentiteten som något som skapas av egna egenskaper, något som kan kännas igen i Ahmadis (2000) beskrivning av den subjektiva identiteten. Även den objektiva identiteten kan känns igen i Wiles (2013) beskrivning av att professionsidentiteten också kan utvecklas som en gemensam identitet med andra socionomer.
Oliver (2013) påpekar vikten av att socionomstudenter bildar sig en professionsidentitet, speciellt i interprofessionella yrken där det läggs stor vikt vid att kunna förmedla
socionomens roll till andra professioner utan att ha andra socionomer som kollegor. Författaren skriver också om de svårigheter socionomer kan komma att möta i sitt
vilket kan medföra svårigheter för socionomer att skapa en sammanhängande
professionsidentitet. Det faktum att det finns en stor spridning av yrkesroller, arbetsuppgifter och teorier i socialt arbete gör professionsidentitetsskapandet svårare. Även Kejerfors och Alexius (2012) menar att socionomfältets utbredning bidrar till flertal olika yrkesroller inom socialt arbete. De varierande yrkesrollerna innefattar också skilda funktioner och på grund av att de flesta sociala verksamheterna har ett otydligt uppdrag kan det vara svårt att hantera dilemman som uppstår mellan de olika funktionerna. Högskoleverket (2009) menar att socionomutbildningen ska förbereda studenten att möta och hantera komplexa
problemsituationer som saknar entydiga svar. Högskoleverket menar därför att
socionomprofessionen måste inneha en kompetens att vara innovativ, nyskapande och se bortom bevarade riktlinjer. Att ha en innovativ kompetens förutsätter en bred kunskap i vetenskaplig metod och teori.
Morén (2010) skriver vidare om vikten av att upprätthålla sin professionsidentitet. Författaren menar att socionomer i sin utbildning får kunskap om evidensbaserad praktik, alltså det vetenskapliga stödet för vilka metoder som är att föredra. Dock kan denna kunskap glömmas bort när socionomen befinner sig i sin yrkesutövning och individen låter sig snarare formas av arbetsplatsens regelsystem. Detta är exempelvis vanligt inom socialtjänsten där man
“handlägger ärenden’’ snarare än att “arbeta med människor’’. Morén menar att professionsidentiteten här glöms bort. Kejerfors och Alexius (2012) anser också att
problematiken kring socionomens professionsidentitet beror på en konflikt mellan individens upplevelse av sin identitet och verksamheten. Författarna menar att socionomer ofta sätter stödjande egenskaper i centrum för sin professionsidentitet och att dessa egenskaper kolliderar med kontrollerade och granskande funktioner som ofta innefattas inom
myndighetsutövning. Författarna menar att denna konflikt bidrar till psykiska påfrestningar och stressrelaterade besvär.
Dunk-West (2016) skriver om skapandet av jaget och menar att detta är grunden i att skapa sig en professionsidentitet. Författaren åsyftar att det är individen själv som måste definiera sin profession och att man ständigt ska påminna sig själv om vad socialt arbete innebär, aldrig ska riktlinjer eller lagstiftning diktera vad socialt arbete är. Graham och Shier (2010) menar att litteratur ofta fokuserar på relationen mellan professionsidentiteten och individens personliga jag, dock visar resultaten i författarnas studie att socionomer inte såg sina
personliga egenskaper som förenliga med professionsidentitetens egenskaper. Alltså talade de inte om någon relation mellan professionsidentiteten och jaget, utan istället vikten av att balansera de skilda identiteterna för ett bättre välmående.
2.4.2 Professionsidentitet och etik
Dunk-West (2016) menar att jagskapandet ska grunda sig i etiska förpliktelser, något som Kejerfors och Alexius (2012) också anser. Författarna menar att de motsättningar som socionomer kan komma att hantera i arbetet ofta handlar om etiska dilemman där alla handlingsalternativ är problematiska. Därav ska socionomutbildningen fokusera på
professionsidentiteten kopplat till den etiska koden för socialarbetare och menar att identiteten kan stärkas med hjälp av etiska riktlinjer. De etiska riktlinjerna kan peka ut teman som är viktiga att förhålla sig till. Till exempel kan det handla om vilka etiska personegenskaper som är lämpliga inom yrket, exempelvis empati/lyhördhet, respekt, saklighet och tydlighet. De etiska riktlinjerna ger då en vägledning om vilka egenskaper som är önskvärda och kan därav skapa en starkare professionell identitet hos socionomer då de erhåller gemensamma
värderingar och egenskaper.
Blennberger (2005) menar att etiska värden och normer har särskild betydelse för
professionsidentiteten. Författaren menar att de etiska värdena kan variera beroende på hur man ser på sin professionsidentitet och sitt arbete. De värden som kan ha betydelse för professionsidentiteten är integritet, självbestämmande eller jämlikhet, även humanitet och mänskliga rättigheter är centrala inom det sociala arbetet. Etiska värden på en grundnivå kan handla om den goda viljan, gyllene regeln eller utilitarismen. Blennberger menar att samtliga värden kan vara svåra att förhålla sig till i skapandet av professionsidentiteten, inte främst eftersom rollkonflikter ofta uppstår i förhållande till etiken. Ett exempel på rollkonflikt är motsättningen mellan rollerna hjälpare och kontrollant, här skapas en spänning mellan omsorg och makt. Blennberger menar att genom detta etiska dilemma skapas professionsidentiteten. Hur man själv resonerar kring rollkonflikter är därmed olika från person till person,
exempelvis kan det handla om att förhålla sig konsekvensetiskt och utgå från vilka effekter och konsekvenser som medförs om en viss roll dominerar.
3. Metod
3.1 Forskningsmetod
För att insamla empiri har kvalitativa intervjuer tillämpats. Eriksson-Zetterquist och Ahrne (2015) menar att intervjuer är ett sätt att samla kunskap om människors känslor och
upplevelser. Genom att intervjua personer som ingår i en social miljö får forskaren en insikt om de rådande förhållandena i den studerade miljön. Med kvalitativa intervjuer har forskaren möjlighet att anpassa frågorna och i vilken ordning frågorna ställs, vilket ger en bredare bild av det som studeras jämfört med om ett standardiserat frågeformulär används.
bidragit till. Studien använder sig också av olika identitetsbegrepp som är viktiga för informanterna att ha förståelse för, därav behandlar intervjuguiden olika definitioner av identitetsbegreppen (se bilaga 1).
Vid utformningen av intervjuguiden tas hänsyn till studiens frågeställningar. I våra två första frågeställningar “Hur såg studiekravet ut i utbildningen?’’ och “Vad är kunskapskravet i det praktiska arbetet?’’ vill vi inte, i intervjun, undersöka de konkreta kraven i utbildningen respektive i det praktiska arbetet. Istället ligger intervjufrågornas fokus på informanternas subjektiva känsla av utbildningen och deras arbete, därav är utbildningens konkreta studiekrav eller arbetsplatsens konkreta kunskapskrav inte av intresse att beröra under intervjun.
3.2 Urval
Informanterna i studien har alla erhållit socionomexamen från Umeå universitet mellan VT 2017 och VT 2019. De yrkestitlar de representerar har valts ut utifrån Akademikerförbundet SSR:s (2018) beskrivning av de vanligaste titlarna inom socionomyrket. Informanterna har valts ut genom ett målstyrt urval, Bryman (2018) beskriver att genom ett målstyrt urval väljs informanter som säkerställer ett relevant och representativt urval som passar studiens syfte och frågeställningar. Det är även viktigt att informanterna skiljer sig åt på olika aspekter för att spegla urvalsgruppen. De informanter som medverkar i studien uppfyller de kriterier som på förhand satts upp, kriterierna som har beaktats i studien är studieort, examensår och yrkesroll. För att få ett representativt urval av de vanligaste titlarna inom socionomyrket har en socialsekreterare som arbetar på barn- och unga-enheten, en socialsekreterare som arbetar på vuxenenheten, en biståndshandläggare inom äldreomsorgen, en enhetschef inom hemtjänst och en skolkurator valts ut.
I studien har det varit av vikt att informanterna arbetat inom socionomyrket mellan ett och fyra år. Dels för att informanterna ska börjat skapa sig en yrkesidentitet och känna sig trygg i sin yrkesroll, dels för att informanternas socionomexamen ska ligga förhållandevis nära i tid för att de ska kunna minnas sin upplevelse av utbildningen. Det kan också vara intressant att se om professionsidentitetsskapandet skiljer sig åt beroende på antal år som yrkesverksam. Utöver de nationella målen för socionomutbildningen har Umeå universitet även lokala mål som studenten ska uppnå för att erhålla en examen. Att avgränsa urvalet till Umeå universitet säkerställer att informanternas utbildning grundats i samma utbildningsplan.
3.3 Tillvägagångssätt
varandra vilket kunde uppfattas som upprepning. Efter pilotstudien utvärderades intervjufrågorna och ett fåtal korrigeringar i form av omformuleringar gjordes för att förtydliga och undvika missförstånd. Bryman (2018) menar att vid en intervjuundersökning kan frågorna lättare korrigeras under intervjuns gång då forskarna alltid är närvarande till skillnad från vid enkätundersökningar. Därav hade vi i åtanke under genomförandet av intervjuerna att frågorna kan komma att behöva korrigeras till nästkommande intervju.
Samtliga intervjuer tog var och en cirka 45 minuter och spelades in. Nilsson (2014) skriver om vikten av att lyssna och följa upp intressanta svar i en intervju. Författaren menar att forskaren inte ska fokusera på forskningsfrågan utan istället vara förutsättningslös, genom att fokusera på informanten och följa upp dennes svar. För att underlätta uppföljningsfrågor i intervjun menar författaren att intervjuerna ska spelas in, detta medför att forskaren inte fokuserar på dokumentation utan snarare kan fokusera på att integrera med informanten. Under intervjuundersökningen lades därför inget fokus på dokumentation då samtliga informanter godkände att intervjuerna spelades in.
Det insamlade materialet transkriberades. Eftersom vår data analyseras på en manifest nivå behövs fokus inte läggas på suckar, kroppsspråk eller underliggande meningar under
transkriberingen (se bilaga 3). Under transkriberingen och hela analysprocessen fokuserade vi på de informanterna faktiskt säger, inte underliggande betydelse. Innan kodningens start skapades en överenskommelse mellan samtliga författare att inte utgå från tidigare forskning samt att inte ta hänsyn till egna erfarenheter, detta för att få ett sanningsenligt resultat. Det transkriberade materialet analyserades med hjälp av en konventionell kvalitativ
innehållsanalys med en abduktiv ansats där vi pendlar mellan tidigare forskning och empiri. Hsieh och Shannon (2005) skriver om konventionell kvalitativ innehållsanalys och menar att analysprocessen inte ska präglas av redan förbestämda kategorier. Istället ska kategorierna ha sitt ursprung i insamlade data. Därför utgår vi vid analysen helt från vår empiri och inte av tidigare forskning. Analysprocessen påbörjades med att läsa det transkriberade materialet noggrant, Hsieh och Shannon (2005) menar att all data ska läsas igenom flera gånger för att uppnå en förståelse för helheten. När vi uppnått en förståelse för de transkriberade data markerades meningsbärande enheter, alltså delar från texten som fångar viktiga tankar eller begrepp. Därefter bildades koder av de meningsbärande enheterna genom att vi noterade våra första intryck av meningen. Koderna fungerar här som en etikett på den meningsbärande enheten. Hsieh och Shannon (2005) beskriver samma typ av process som central inom konventionell innehållsanalys. Koderna delades därefter upp i kategorierna: Socionomers kompetens och yrkesområdets krav, generalistutbildning och mångsidig kompetens, övergången från utbildning till yrkesverksam socionom, utbildningens förberedelser inför yrkeslivet och socionomprofessionen. Hsieh och Shannon (2005) menar att kategorierna skapas baserat på hur de olika koderna är relaterade till varandra. Kategorierna används för att organisera och gruppera koder i meningsfulla kluster (se bilaga 3).
3.3.1 Sökvägar
Umeå Universitet. Den tidigare forskningen har sökts i databaserna SocIndex och Swepub med sökorden: professionsidentitet, yrkesidentitet, socionom, professional identity, social work, graduating social work.
3.4 Överförbarhet, tillförlitlighet, pålitlighet och konfirmering
Kvalitativ forskning syftar i huvudsak till att försöka förstå och förklara på en djupare nivå. Kvalitativ metod handlar med andra ord mer om djup än bredd vilket leder till att forskaren i många fall använder sig av ett mindre antal informanter. Resultatet för en kvalitativ forskning tenderar till att fokusera på meningen och betydelsen av en aspekt av den sociala
verkligheten. För att uppnå en hög överförbarhet kan forskaren ge detaljerade och täta beskrivningar om deltagarna i studien, för att andra personer ska få möjligheten att avgöra studiens överförbarhet till andra miljöer (Bryman, 2018). Under arbetet har detaljerade beskrivningar av urvalet gjorts, dels genom att redogöra för våra urvalskriterier, dels genom att ge noggranna beskrivningar av informanterna och dess kontext.
Bryman (2018) menar att det ska finnas en god överensstämmelse mellan studiens empiri och de teoretiska idéerna som återfinns, detta säkerställer hög tillförlitlighet. Detta visas i vår studie genom citat. Vi använder oss av citat för att påvisa att vi inte missförstått eller felaktigt analyserat informanternas svar. För att säkerställa högre tillförlitlighet har också samma intervjuguide använts under samtliga intervjuer. Samt har transkriberingarna gemensamt lästs igenom för att undvika missförstånd, både mellan oss författare och mellan oss och
informanterna.
Pålitlighet syftar till att andra personer ska granska studien för att bedöma studiens kvalité. För att öka pålitligheten i studien krävs det att alla delar i forskningsprocessen är tydligt och fullständigt beskrivna (Bryman, 2018). Studien redogör tydligt för de olika faserna i
forskningsprocessen, samt bifogas informationsbrev, intervjuguide och kodningsschema som använts under arbetets gång för att öka pålitligheten (se bilaga 1, 2, 3). Studien innehåller även citat från informanterna för att spegla den sociala verkligheten på ett tydligt sätt samt att säkerställa insyn i empirin.
Kunskapsbakgrunden bidrar till en förförståelse om professionsidentitetsskapandet och dess problematik på grund av det sociala arbetets breda och komplexa arbetsområde. Under studiens genomförande har därför stor vikt lagts vid konfirmering, dvs. att frågorna i intervjuguiden är av objektiv karaktär som inte påverkar informanternas svar. Vi kan inte förhålla oss till professionsidentitetens roll i socionomyrket eftersom vi inte är eller har varit yrkesverksamma socionomer. Bryman (2018) menar att konfirmering innebär att forskarna inte medvetet har låtit personliga värderingar eller teoretiska inriktningar påverkat varken utförandet eller resultatet.
3.5 Forskningsetik
nyttjandekravet är grundläggande för individskyddskravet(Vetenskapsrådet, 2017). Information om studiens syfte presenterades muntligt vid intervjutillfället samt skriftligt i form av ett informationsbrev (se bilaga 2). Brevet innehåller information om villkoren för deltagandet i studien och att informanterna har rätt att avbryta sin medverkan vilket Vetenskapsrådet (2017) anger som kriterier för att uppnå informationskravet. Vid
intervjutillfället inhämtades samtycke muntligt efter att informanterna fått information om studien samt deras frågor besvarade av oss. Vetenskapsrådet (2017) betonar vikten av att inhämta samtycke efter informanterna har informerats om studien och dess syfte. Eftersom informanterna intervjuas i deras professionella roll samt att studien inte berör känsliga ämnen anser vi inte det nödvändigt att inhämta skriftligt samtycke. Innan intervju påbörjas inhämtas ett muntligt samtycke från informanterna om godkännande att intervjun ljudupptas.
4. Resultat
4.1 Informanterna
Informanternas namn är under detta avsnitt fingerade. Samtliga informanter har tagit examen vid Umeå Universitet och har läst socionomprogrammet om 210 hp. Informanterna är
yrkesverksamma i Västerbotten eller Västernorrlands län och är förhållandevis nya i sin yrkesroll.
Skolkuratorn Lina är verksam på en skola och har arbetat där sedan ett år tillbaka. Lina erhöll socionomexamen från Umeå Universitet 2017 och har sammanlagt varit verksam socionom i tre år. Inom Linas verksamhetsområde arbetar lärare, studie- och yrkesvägledare,
specialpedagog, administrativ personal, vaktmästare och rektorer. Hennes huvudsakliga arbetsuppgifter är samtal med elever, handledning till kollegor, stödja, förebygga och ge insatser till förändring. Lina titulerar sig som skolkurator eller kurator beroende på
sammanhang. Hon definierar sig som skolkurator främst vid möte med elever och klienter då det är ett mer greppbart begrepp. Hon ser istället sig själv som socionom i mötet med kollegor där det krävs ett helhetsperspektiv.
Socialsekreteraren Victor för vuxenenheten har varit verksam socionom i ett år och tog socionomexamen vid Umeå Universitet under början av 2019. Victors huvudsakliga arbetsuppgifter består av att skriva utredningar, besluta om missbruksvård,
kontaktpersonsinsatser och boendestödsinsatser. Han samverkar med polis, tull och kustbevakning samt har ett övergripande ansvar i kommunen för ANDT som syftar till att minska användningen av alkohol, narkotika, droger och tobak. Inom vuxenenheten är det enbart socionomer som är verksamma. Victor definierar sig främst som socialsekreterare och titulerar sig även som socialsekreterare eller vuxenhandläggare inför klienter.
göra bedömningar om personer har rätt till bistånd enligt socialtjänstlagen. Han definierar sig i första hand som myndighetsutövare med en socionomutbildning i grunden.
Socialsekreteraren Johanna på barn- och unga-enheten har arbetat som socionom i snart 4 år och har varit anställd vid sin nuvarande arbetsplats i snart 2 år. Hon erhöll socionomexamen vid Umeå universitet våren 2017. På arbetsplatsen arbetar det förutom socionomer även en kriminolog. Johannas huvudsakliga arbetsuppgifter är att ansvara för placeringar och LVU processer, förhandlingar, uppföljningar av placeringar samt utredningar. Hon identifierar sig själv som socionom men presenterar sig som socialsekreterare inför klienter och andra professioner.
Enhetschefen Sara inom äldreomsorgen tog socionomexamen vid Umeå universitet 2018 och har varit anställd vid sin nuvarande tjänst i 2 år, hon har arbetat som yrkesverksam socionom i 2,5 år. Av de som arbetar som enhetschef i kommunen finns det förutom socionomer även sjuksköterskor, personalvetare och rehabiliteringsvetare samt internt utbildade chefer. I sitt arbete ansvarar Sara primärt för ekonomi, verksamheten, kvalité, brukare, personal och arbetsmiljö. Hon presenterar sig som enhetschef i mötet med klienter men definierar sig som socionom i sitt arbete, främst på grund av de lagar som hon baserar sitt arbete på.
4.2 Socionomens kompetens och yrkesområdets krav
Denna kategori beskriver olika egenskaper som socionomer besitter men även krav som ställs inom yrket. Både skolkuratorn Lina, enhetschefen Sara och socialsekreterare Johanna för barn- och unga-enheten nämner helhetsperspektiv som en särskild kompetens socionomer besitter. Sara beskriver perspektivet som en styrka i sitt arbete som medför bättre kvalité i sin verksamhet, medan Lina beskriver att helhetsperspektivet är något unikt för socionomer som andra professioner till viss del saknar. Sara beskriver att helhetsperspektivet är ett verktyg som kan hjälpa oss att se vad klienterna behöver för insatser för att kunna förändra deras situation.
Att som socionom vara positiv, lösningsfokuserad och ha ett salutogent perspektiv har lyfts fram vid ett flertal intervjuer. Sara lägger vikt vid i att inte enbart se problem utan att istället leta efter lösningar i sitt arbete, även socialsekreteraren Victor för vuxenenheten nämner vikten av att vara vänlig och tro på att människor kan förändras.
Att inte grotta i att någon har druckit i en vecka i streck utan istället fokusera på imorgon och hur vi ska göra för att det ska bli bättre och vad som ändå har varit bra under tiden (Socialsekreterare Victor, Vuxenenheten).
Det handlar nog mycket om en bra människosyn, att man är lyhörd inför sina klienter, att man är inlyssnande, tydlig och respektfull (Socialsekreterare Johanna, Barn- och
unga-enheten).
Viljan att jobba med människor beskrivs av flertalet informanter som en avgörande anledning till valet av utbildning. Johanna beskriver viljan att arbeta med människor som en av
förväntningarna hon hade på utbildningen och yrket som socionom.
Vid ett flertal intervjuer beskrivs individfokus som en viktig del för det dagliga arbetet. Sara beskriver det som viktigt att se individen och hens behov för att kunna förbättra dennes livssituation. Även Peter menar att det är viktigt att se till individens behov. Skolkuratorns främsta fokus och uppgift är att stötta individen, hon har individen i fokus till 110 % medan andra professioner kan ha andra prioriteringar.
Man måste vara vidsynt tror jag. Det tror jag kan vara en viktig egenskap, att inte bara ha mitt fokus utan se människan utifrån dennes behov (Enhetschef Sara).
4.3 Generalistutbildning och mångsidig kompetens
Studiens andra kategori berör det breda yrkesområde som kan påträffas både i det dagliga arbetet, i socionomernas kompetens samt i utbildningens karaktär. Informanterna refererar främst sin kompetens till den breda utbildningen och menar att stor del av det dagliga arbetet handlar om att ha ett helhetsperspektiv, vilket informanterna anser sig fått från utbildningen.
Det är ju en bredd på utbildningen som jag känner att jag har väldigt stor nytta av i det här yrket. Man har kompetens runt missbruk, våld i nära relationer, ledarskap, man har hela spektrat (Enhetschef Sara).
Skolkuratorn Lina menar att den mångsidiga kompetensen kännetecknar socionomer och är något som särskiljer socionomer i relation till andra professioner. Lina menar också att hon ser sig själv som socionom i större utsträckning när samverkan sker med andra professioner och menar att det där krävs ett helhetsperspektiv. Hon menar också att socionomen har ett annat fokus och en skild kompetens än andra professioner. Inom skolan har till exempel Lina ett större individfokus medans lärarkollegor har mer studiefokus. Lina menar här att det krävs en kompetens från henne att ha ett helhetsperspektiv och se individen inom andra områden, till exempel privatliv. Även socialsekreteraren Johanna inom barn- och unga-enheten menar att det krävs ett helhetsperspektiv i samverkan med andra professioner. Hon menar att läkare och psykologer ofta har korta besök med klienter och därav krävs det att hon som socionom istället får en helhetsbild över klienten. Hon anser att socionomen här står för det yttersta ansvaret att individens behov säkerställs och anser att detta helhetsansvar inte återfinns inom andra professioner.
Enhetschefen Sara menar vidare att detta krav över att socionomer ska ha ett
ekonomi, leasingbilarna samt ha kunskap om många olika lagar. De mångsidiga kunskaperna kan också hamna i konflikt med varandra, Sara beskriver ärenden där individer varit
multisjuka och hamnat mellan de olika lagrummen och där handlingsutrymmet krockar med socionomens helhetstänk. Att ha ett helhetstänk kan också komplicera socionomens
arbetsbeskrivning, något skolkuratorn Lina anser. Hon menar att hon inte har någon tydlig arbetsbeskrivning, något som ansågs mycket svårt att ta hänsyn till som ny i sitt yrke. 1
Informanterna talar också om att desto längre man är yrkesverksam inser de vilka kunskaper de tagit med sig från utbildningen. Skolkuratorn Lina menar att utbildningen är en
generaliserad utbildning som berör många olika delar och anser att detta är grunden till varför socionomer inte kan ha ett smalt fokus, de måste hela tiden få sig en större helhet. Lina menar att hon under utbildningen inte alltid förstod relevansen av den kunskap som undervisades.
Man fick många delar med sig utan att egentligen veta, vad ska jag med det här till? Men när man är ute i yrkeslivet så möter man så himla många människor, och då kommer på något sätt den här kunskapen fram. Man känner: ja juste, vi läste ju om det här (Skolkurator, Lina).
Lina menar vidare att hon, under utbildningen, inte förstod hur kunskapen skulle tillämpas. Dock menar hon att när man sen stöter på nya problem som yrkesverksam kan kunskapen kännas igen och plockas fram. Även enhetschefen Sara beskriver liknande erfarenhet och anser att utbildningen bidrog med mycket teori utan någon egentlig förklaring till vad det skulle användas till. Istället förstod hon efter avslutad utbildning utbildningens upplägg samt skälet bakom vissa kunskaper.
4.4 Övergången från utbildning till yrkesverksam socionom
Kategorin berör informanternas upplevelse som nyexaminerad. Flera av informanterna beskrev ingen eller väldigt begränsad introduktion från arbetsgivaren vilket bidrog till en känsla av osäkerhet och stress. Socialsekreteraren Johanna på barn- och unga-enheten berättar att när hon anställdes fick hon inte någon beskrivning av vad som förväntades, utan att det är något som hon fått upptäcka efterhand med hjälp av kollegor. Johanna berättar hur lite hon faktiskt visste om vad som förväntades av henne och att utan någon egentlig introduktion, redan från första dag, fick egna ärenden. Även skolkuratorn Lina berättar om svårigheter i början av sin anställning och menar att när hon började på sin tjänst fanns ingen
arbetsbeskrivning att tillgå utan den fick upptäckas på egen hand. Både socialsekreteraren Victor vid vuxenenheten och biståndshandläggaren Peter upplevde liknande erfarenheter.
Jag fick ingen inskolning (...) när jag kom till denna arbetsplats hade jag bara en jättestor hög med papper som jag skulle ta hand om utan någon förklaring
(Socialsekreterare Victor, Vuxenenheten).
Det jag kunde känna var att jag var ganska förvirrad och att jag i princip blev satt i ett rum och bara skulle börja jobba (Biståndshandläggare, Peter).
Under intervjuerna framkom det att samtliga informanter upplevde den första tiden som yrkesverksam som mycket påfrestande. Framförallt var det den upplevda bristen på tillämpbar kompetens och osäkerhet kring arbetsuppgifter och förväntningar som var mest påtagliga.
Jag hade noll kompetens. Jag undrade: vad håller jag på med egentligen? Ska jag sitta och ta dessa beslut? (Socialsekreterare Johanna, Barn- och unga-enheten). Jag hade absolut ingen kompetens överhuvudtaget för att jobba med det jag faktiskt jobbar med, alltså noll (Socialsekreterare Victor, Vuxenenheten).
Något som informanterna under intervjuerna beskrev som viktigt för deras första tid i arbetet var det stöd som samtliga fått från kollegor. Flera av informanterna beskriver möjligheten att ha någon kollega att konsultera och diskutera med som avgörande. Även möjligheten att kunna iaktta och lära av hur kollegor agerar i mötet med klienter ansågs viktigt. Lina
beskriver möjligheten att kunna fråga någon och även att få feedback som en viktig del för att kunna bli trygg i sin yrkesroll. Hon berättar hur en av hennes kollegor bekräftade hennes kunskaper i att hålla samtal, vilket stärkte hennes självförtroende. Även fler av informanterna beskriver liknande erfarenheter.
Kollegorna är det stöd som har varit viktigast för mig, jag har varit i en grupp där vi har tagit hand om varandra (Socialsekreterare Johanna, Barn- och unga-enheten). Under första tiden är det väldigt intressant att följa med kollegor på samtal för att se hur de gör och kunna lära sig av dem, att kunna ta med sig olika formuleringar eller hälsningar som de använder (Socialsekreterare Victor, Vuxenenheten).
Flera av informanterna beskriver en avsaknad av praktisk kompetens från utbildningen. De upplever att utbildningen är för teoretisk och att de fått för lite praktiska kunskaper. Både socialsekreterarna Victor och Johanna men även biståndshandläggaren Peter uttryckte en önskan att de under utbildningen skulle ha fått mer praktisk kunskap, exempelvis i hur man skriver en utredning och hur man möter människor i affekt. Enhetschefen Sara menar att teorierna får för stort utrymme i utbildningen och att dessa kan vara svåra tillämpa i praktiken.
Att gå från teori om samtalsmetoder till att komma till hetluften där de man pratar med inte bryr sig för fem öre om vad det är för teori. Det blir en väldig omställning
(Enhetschef Sara).
Johanna ger ett exempel om hur hon under utbildningen fick träna på att möta människor i affekt men att det inte alls gav en trygghet när hon blev yrkesverksam.
Det är klart att man kan träna på att möta personer i affekt men att faktiskt vara i den situationen är något helt annat och det är svårt att förbereda sig på (Socialsekreterare
Johanna, Barn- och unga-enheten).
4.5 Utbildningens förberedelse inför yrkeslivet
Studiens fjärde kategori berör utbildningens betydelse och förberedelse inför yrkeslivet samt vilken bild utbildningen gav av yrket. Samtliga informanter nämner under intervjuerna att samtalsövning är något de uppskattat under utbildningen men även önskat mer av.
Socialsekreteraren Victor vid vuxenenheten menar att samtalsövningarna som gavs under termin 4 med skådespelarna var en bra övning men att det skulle behövas fler liknande
övningar för att kunna utveckla en trygghet i att leda samtal. Även biståndshandläggaren Peter menar att samtalsövningarna med skådespelarna var ett givande moment, dock beskrev sig Peter som osäker och otrygg som samtalsledare. Han beskriver precis som Victor att det skulle behövt fler liknande övningar.
Jag kommer även ihåg att det samtalet man hade med skådespelarna var man jättenervös inför men det ger ju ingenting att enbart göra det en gång, man är lika nervös de första 100 gångerna man ska föra egna samtal i arbetslivet
(Socialsekreterare Victor, Vuxenenheten).
Biståndshandläggaren Peter menar att mer samtalsträning skulle resulterat i en större trygghet i att leda samtal. Både skolkuratorn Lina och socialsekreteraren Victor vid vuxenenheten önskade att de som studenter skulle få närvara under yrkesverksammas samtal med klienter för att kunna iaktta och utvecklas som samtalsledare. Victor beskriver att under den första tiden som yrkesverksam tyckte han att det var väldigt intressant och lärorikt att följa med kollegor under samtal för att se vilka frågor de ställer, hur de rör sig och hur de presenterar sig. Han menar att genom att närvara vid kollegors samtal bidrog det till kunskap som han kunde ha användning av vid egna samtal. Peter beskriver att en av förväntningarna på utbildningen var just att få lära sig hur han skulle kunna använda sig själv som ett verktyg under samtal.
Peter menar att delarna från utbildningen när yrkesverksamma socionomer kom och berättade om sitt yrke var ett givande moment som gav en bra insyn i socionomens arbetsområde. Victor menar att det hade varit givande om fler yrkesverksamma hade kommit och berättat om deras arbete och arbetsuppgifter, exempelvis hur handläggningsprocessen ser ut och hur ett avslag kommuniceras. Han menar att insynen i arbetslivet under utbildningen var
bristfällig. Victor menar att genom att informera studenterna om vilka olika yrkesområden det finns och vad de olika yrkena har för arbetsuppgifter skulle insynen i socionomers arbetsliv öka. Lina beskriver att utbildningen i stor utsträckning inriktade sig på arbetet inom
Många pratade så himla mycket om socialtjänsten hela tiden, så man fick under vissa perioder bara ett nötande: socialtjänsten, socialtjänsten. Men jag visste ju att det fanns så mycket mer, men man fick inte så mycket mer om det här breda fältet vi faktiskt kan jobba inom (Skolkurator Lina).
Enhetschefen Sara förklarar att det under utbildningen saknades en del insyn i hur verksamheter fungerar, hon menar att genom att få en större inblick i olika verksamheter skulle det bidra till en större trygghet som nyexaminerad. Sara beskriver det istället som ett eget ansvar att skaffa sig en inblick och kompetens om verksamheter genom sommarjobb och vikariat under studietiden.
Samtliga informanter har under intervjuerna uttryckt sig mycket positiv till sin VFU period (verksamhetsförlagd utbildning). Socialsekreteraren Johanna på barn- och unga-enheten beskriver det som att det var först under sin VFU period som hon kunde förstå vad arbetet faktiskt innebar. Socialsekreteraren Victor på vuxenenheten menar att det hade varit bättre att ha mer praktik under utbildningen, han hade önskat att studenterna i högre grad skulle kunna examineras under praktiken med uppföljningar tillsammans med lärare. Victor förklarade att han tog med sig mycket praktiska övningar från sin VFU plats som idag är användbara i sitt dagliga arbete.
4.6 Socionomprofessionen
Kategorin berör hur informanterna ser på sin profession och att det i vissa lägen krockar med det dagliga arbetet inom sitt yrke. Biståndshandläggaren Peter menar att han inte i första hand definierar sig som socionom, utan ser sig själv som myndighetsutövare. Även
socialsekreteraren Victor inom vuxenenheten menar att han ser sin yrkesidentitet som mycket starkare än sin professionsidentitet. Victor menar att han använder professionsidentiteten när det verkligen behövs och i situationer som kräver mer allvar. Han anser vidare att det känns onaturligt att benämna sig som socionom.
Victor ser även att professionsidentiteten, som började bildas under utbildningen,
kännetecknades med egenskaper som fyrkantighet, det vill säga byråkratisk, oflexibel och stel, och att utbildningen lärde ut specifika sätt att presentera sig inför klienter och ställa frågor. Victor menar att denna syn på professionsidentiteten föll fort när han kom ut i yrkeslivet och anser att det inte är långsiktigt hållbart att i det dagliga arbetet agera stelt och fyrkantigt. Även skolkuratorn Lina menar att utbildningen bidrog med att ge professionen fyrkantiga egenskaper, speciellt under juridiken där det fanns rätt och fel. Trots detta menar Lina att juridiken var nyttig att ha med sig senare ut i arbetslivet.
Socialsekreteraren Victor inom vuxenenheten och skolkuratorn Lina nämner båda egenskaper som fyrkantighet som centrala i professionsidentiteten de bildade sig under utbildningen. Victor menar att denna bild av professionen består och anser att de inte överensstämmer med yrkesidentiteten.
De centrala egenskaperna i professionsidentiteten handlar om att vara tydlig och saklig (...) De viktigaste egenskaperna i yrkesidentiteten är att man är öppen och flexibel (Socialsekreterare Victor, Vuxenenheten).
Dock menar Lina att egenskaper som fyrkantighet och stelhet som hon fick med sig under utbildningen inte längre är centrala i hennes nuvarande professionsidentitet. Istället
kännetecknas den idag av nyfikenhet och viljan att arbeta tillsammans med människor, något som hon anser vara centrala egenskaper även i yrkesidentiteten.
Jag tycker professionen och yrket går ihop så himla mycket för mig (...) Egenskaper som nyfikenhet och viljan att vara med människor, att arbeta tillsammans med människor är centrala i både professions- och yrkesidentiteten (Skolkurator Lina).
Även socialsekreteraren Johanna inom barn- och unga-enheten anser sig se
professionsidentiteten och yrkesidentiteten som lika och menar att de överensstämmer väl. Både skolkuratorn Lina och socialsekreteraren Johanna menar också att professionsidentiteten är i ständig förändring, de menar båda att grunden lades på utbildningen men att utvecklingen av professionen sker genom hela yrkeslivet.
Jag kan inte säga att jag skapade mig en professionsidentitet under utbildningen, däremot fick jag en mer förståelse för socionomidentiteten (...) Jag tror att det är något som pågår under hela sitt yrkesliv, för samhället förändras (Skolkurator Lina).
Något informanterna har gemensamt är synen på socionomprofessionens kompetens. Enhetschefen Sara menar att hennes kompetens som socionom är väsentlig i sitt dagliga arbete och anser att hon själv har mer individfokus medan till exempel personalvetare har större personalfokus. Skolkuratorn Lina pratar också om individfokus som väsentligt i hennes arbete, något som hon anser lärarkollegorna inte har i lika stor utsträckning. Även
socialsekreteraren Johanna inom barn- och unga-enheten menar att hon ser en skild kompetens gentemot psykologer och läkare.
Jag tänker att det blir ganska tydlig skillnad vad man har för bakgrund om man pratar med en läkare eller psykolog. Man har olika identiteter och olika fokus på vad som är viktigt (Socialsekreterare Johanna, Barn- och unga-enheten).
Socialsekreteraren Victor inom vuxenenheten menar också att han som socionom kan bidra med ett helhetstänk samt besluta insatser, något som andra professioner inte har kompetens kring. Dock anser Victor sig inte ligga högt i status i samverkan med andra professioner. Socialsekreteraren Johanna inom barn- och unga-enheten menar däremot att, inom hennes arbete, känner hon att samhället har bättre koll på vad en socionom arbetar med och därmed får yrket en högre status. Hon menar att detta beror på att socialtjänsten till största del består av socionomer. Samma utgångsläge har däremot inte skolkuratorn Lina. Lina påpekar att de svårigheter som kan uppstå när man är ensam socionom på arbetsplatsen.
