Övergången från utbildning till yrkesverksam

I studien framkommer det att informanterna uppfattade den första tiden inom socionomyrket som väldigt utmanande. Många av informanterna kände en osäkerhet i sin yrkesroll och inför sina arbetsuppgifter. Även Tham & Lynch (2014) och Jansen (2017) finner i sina studier denna osäkerhet hos nyexaminerade. Att det finns en känsla av brist på kompetens när man som nyexaminerad socionom kommer ut i arbetslivet är något som framkommer med all tydlighet hos informanterna, det framkommer att samtliga fått bristfällig introduktion till arbetet. Flera av informanterna beskriver en total avsaknad av inskolning och att de direkt ”kastades” in i arbetet. Även Tham och Lynch (2014) visar i sin studie att deltagarna beskrev sig som osäkra i sin yrkesroll och saknade den vägledning från arbetsplatserna som de förväntade sig. Dock menar de flesta av våra informanter att de fått stöd och vägledning av kollegor och att detta har varit betydande för dem under den första tiden som yrkesverksam. En av informanterna berättar om de stöd hon erhållit från en av sina kollegor och menar att hon där fick sin sociala kompetens bekräftad. Samtliga informanter betonar även social kompetens som en central egenskap att inneha som socionom. Bäck (2020) menar att i takt med att övergången från utbildning till praktiken blir allt svårare har efterfrågan om social kompetens ökat.

En anledning till informanternas känsla av osäkerhet som nyexaminerad kan grunda sig i att ingen av informanterna tog anställning inom det område där de genomförde sin

verksamhetsförlagda utbildning. I Tham och Lynch (2017) studie framkommer det att de studenter som efter examen inte tog anställning inom samma område där de genomfört sin VFU kände sig i högre grad oförberedda för yrket. Främst var det färdigheter att bemöta personer i affekt och samtalsfärdigheter som upplevdes som bristande. Ett flertal av informanterna i denna studie påtalar samma brist, de säger att de önskat mer av samtalsövningar under utbildningen.

Informanterna betonar även bristen på praktisk tillämpbar kunskap. Enligt Högskoleverket (2000) har både lärare och studenter kritiserat akademiseringen av utbildningen då de yrkesförberedande momenten blivit färre. Att socionomutbildningen är en akademisk utbildning men kan ses som en professionsutbildning kan leda till felaktiga förväntningar då fler kan ha bilden av en mer praktisk utbildning, vilket inte är fallet. Informanterna påtalar att de i större utsträckning önskade mer praktisk kunskap i utbildningen. Det framkommer även en uppfattning hos flera av informanterna att socionomutbildningen till största del fokuserar på yrket som socialsekreterare och att det är en bristfällig insyn till andra yrkestitlar. Detta menar Högskoleverket (2000) kan medföra att studenterna har svårare att skapa sig en

professionsidentitet då möjligheten att utforska de andra yrkestitlarna minskar.

Högskoleverket betonar vikten av att lärarna då istället ger studenterna möjlighet att skapa sig realistiska förväntningar inför arbetslivet. Informanterna önskade alla att de under

utbildningen skulle erbjudits en större inblick i socionomyrkets breda arbetsfält. De menar att det då skulle underlätta skapandet av en realistisk bild av yrket då socialt arbete är ett

komplext arbetsområde. Jansen (2017) menar att det är svårt att förstå hur det är att arbeta inom socialt arbete utan att själv varit yrkesverksam. Informanterna beskrev hur de genom praktisk erfarenhet i yrket blev mer självsäkra och benägna att på egen hand fatta svåra beslut vilket överensstämmer med vad Jansen (2017) menar, att det krävs erfarenhet för att bli bekväm i sin yrkesroll.

5.4 Professionsidentiteten

Informanterna påvisar att helhetssynen som berörs ovan är en säregen egenskap för

socionomer gentemot andra professioner som lärare, psykologer eller läkare. Wiles (2013) menar att genom att utveckla en gemensam identitet med andra socionomer kan

professionsidentiteten stärkas. Då resultatet påvisar att helhetssynen är en gemensam egenskap kan denna stärka socionomer i sin professionsidentitet.

Blumer (1969) menar att den symboliska interaktionismen inte bara handlar om interaktionen mellan människor, utan också handlar om samhällets ständiga förändring och att det aldrig ska ses som något bestående. Detta är något som kan kännas igen i både utbildningen och informanternas svar. Högskoleverket (2009) menar att en generalistutbildning gynnar samhällets rörlighet och blir därför oberoende av arbetsmarknadens förändringar. Att socionomprogrammet utformats till en generalistutbildning kan därmed underlätta för yrkesverksamma socionomer att förhålla sig till samhällets förändringar. Två av

informanterna i studien talar om att socionomprofessionen ständigt är i förändring på grund av samhällets omformning. Därmed menar de båda att professionsidentiteten aldrig är något bestående, utan förändras i takt med att samhället förändras. Av studiens resultat kan man därmed anta att en viktig egenskap som socionom handlar om att vara flexibel inför samhället och att vara delaktig i dess förändringar. Umeå universitet (2020) menar att studenten under utbildningen ska få möjlighet att utveckla sina personliga egenskaper. De menar att genom utvecklandet av personliga egenskaper skapas en professionsidentitet, något som två av våra informanter också menar. Umeå universitet (2020) menar också att studenten ska få möjlighet att skapa sig en förståelse för samspelet mellan individ och samhälle, precis det Blumer (1969) menar är väsentligt för en helhetsförståelse.

Som ovan beskrivit handlar, enligt informanterna, professionsidentitetsskapandet om att inneha säregen kompetens samt förmåga att utveckla sin professionsidentitet i förhållande till samhällets utveckling. Högskoleverket (2009) menar att egenskaper såsom ökad

självkännedom och personlig mognad är nödvändiga för en självständig kunskapsutveckling. Att informanterna i studien beskriver socionomprofessionen som central på grund av dess säregna kompetens om helhetsperspektivet menar Ahmadi (2000) beror på den objektiva identiteten. Ahmadi menar att den objektiva identiteten tillskrivs individen av andra. Oliver (2013) beskriver att professionsidentiteten inom socialt arbete skapas genom gemensamma

värderingar, även Wiles (2013) menar att professionsidentiteten utvecklas som en gemensam identitet med andra socionomer. Alltså kan den säregna kompetensen informanterna beskriver i studien förklaras som en gemensam nämnare hos socionomer, något som därefter kan skapa en starkareprofessionsidentitet.

Som flera författare menar kan professionsidentitetsskapandet gynnas av en gemensam kompetens, dock menar Oliver (2013) att det kan uppstå svårigheter att bilda sig en professionsidentitet i interprofessionella yrken. Stor vikt måste då läggas vid att kunna förmedla socionomens kompetens till andra professioner utan att ha andra socionomer till hands. Alltså menar författaren att den gemensamma identiteten som kan utvecklas i samband med andra socionomer saknas i interprofessionella yrken. Dock talar mertalet av

informanterna om den säregna kompetensen som speciellt viktigt i interprofessionella sammanhang. De beskriver helhetsperspektivet som extra väsentlig när de samverkar med lärare, psykologer eller läkare. Därmed kan de interprofessionella sammanhangen istället stärka socionomernas gemensamma egenskap och i följd av detta stärka

professionsidentiteten. Dock talar skolkuratorn om de svårigheter som kan uppstå i samverkan med lärarna och menar att det kan vara svårt att bidra med sin kompetens när man är ensam inom sin profession. Oliver (2013) menar också att det kan uppstå svårigheter att

kommunicera sin egen roll som socionom utan att ha socionomer som kollegor. Alltså kan den speciella kompetensen både stärka socionomprofessionen, men också bidra med en utmaning i att delge den säregna kompetensen till andra professioner.

Samtliga informanter berör helhetsperspektivet i intervjuerna, främst utifrån ett positivt synsätt men också att de kan medföra problem. Enhetschefen menar att helhetssynen ibland kan bli för bred då hon inom sitt yrke måste vara expert inom många olika områden. Till exempel berör hennes dagliga arbete personalansvar, ekonomi och olika lagrum. Graham och Shier (2010) och Frick (2000) menar att det sociala arbetets akademisering gör det svårt att bilda en samstämmig definition av socialt arbete. Dagens sociala arbete utmanas av nya yrkesmöjligheter och på grund av dess många yrkesroller utmanas den traditionella synen på socionomprofessionen. Oliver (2013) menar att socialt arbete idag är en blandning av olika ämnen och kompetenser vilket i sig kan medföra svårigheter för socionomer att skapa sig en professionsidentitet. Att enhetschefen då har olika arbetsuppgifter inom andra områden och ämnen kan medföra att hennes professionsidentitetsskapande möter svårigheter. Hennes dagliga arbete kännetecknas inte alltid av typiskt socialt arbete, utan kanske istället

kännetecknas av personalvetenskap eller ekonomi. Genom detta kan socionomprofessionen hamna i skymundan till andra kunskaper. Även skolkuratorn talar om svårigheter som kan uppstå på grund av socionomens breda kompetens, hon menar att en bred kompetens kan medföra en otydlig arbetsbeskrivning. Kejerfors och Alexius (2012) menar samma sak, socionomfältets utbredning bidrar till att verksamheter har otydliga uppdrag. Det kan därför vara svårt att hantera dilemman mellan de olika funktioner som en socionom besitter. Flertalet av informanterna beskriver bristande handlingsutrymme som något påtagligt i det dagliga arbetet, Kejerfors och Alexius (2012) och Morén (2010) menar att detta kan

lätt glöms bort när den yrkesverksamma fokuserar mer på det dagliga arbetet eller

verksamhetens mål. De menar att individens upplevelse av sin identitet kan stå i konflikt med verksamheten. Både socialsekreteraren inom barn- och unga-enheten och skolkuratorn menar att socionomer kan känna sig styrda av lagar och ramar som därmed inskränker deras

handlingsutrymme. Socialsekreteraren menar att detta är påtagligt inom hennes yrkesområde och beskriver att hon i vissa ärenden hade velat göra mer, men att det inte är möjligt då hon måste förhålla sig till verksamhetens ramar. Skolkuratorn menar däremot att detta inte är påtagligt inom hennes yrkesområde och beskriver att hon inte måste förhålla sig till lagar i samma utsträckning och kan istället styra mer över sin tid. Trots att de båda informanterna talar om det bristande handlingsutrymmet påtalar de att deras yrkesidentitet överensstämmer väl med professionsidentiteten. Detta kan motsäga det Kejerfors och Alexius (2012) menar, trots att informanternas upplevelse av sin identitet kan stå i konflikt med respektive

verksamhet glöms här inte professionsidentiteten bort. En anledning till detta kan bero på att informanterna i lika stor utsträckning fokuserar på sin professionsidentitet såsom det dagliga arbetet och verksamhetens mål. Två av informanterna menar dock att professionsidentiteten hamnar i skymundan till yrkesidentiteten. Enhetschefen påtalar, som skolkuratorn och socialsekreteraren också gör, det bristande handlingsutrymmet. Enhetschefen har istället känslan av yrkesidentiteten som mer påtaglig än professionsidentiteten när

handlingsutrymmet är litet. Även biståndshandläggaren menar att han ser sig själv i större utsträckning som myndighetsutövare och biståndshandläggare än socionom. Anledningen bakom varför yrkes- och professionsidentiteten inte lika väl överensstämmer hos enhetschefen och biståndshandläggaren kan grunda sig i det Kejerfors och Alexius (2012) menar, att större fokus ligger på det dagliga arbetet och verksamhetens mål snarare än sin egen identitet.

Hur informanterna ser på sin professionsidentitet verkar grunda sig i vilken utsträckning de reflekterar över sig själva. Dunk-West (2016) menar att skapandet av jaget är grunden i att skapa sig en professionsidentitet, alltså handlar det om att individen själv måste definiera sin profession. Vad socialt arbete innebär måste man ständigt påminna sig själv om och att socialt arbete aldrig ska beskrivas genom riktlinjer eller lagstiftning. Detta bekräftar det Kejerfors och Alexius (2012) och Morén (2010) menar, att professionsidentiteten lätt glöms bort om man fokuserar mer på verksamhetens ramar och mål. Det kan också kännas igen i det

Högskoleverket (2009) och informanterna menar, att socialt arbete är i ständig förändring och därmed behöver professionsidentiteten förhålla sig till samhällets förändringar, och får aldrig vara något bestående. Alltså krävs det inte bara gemensamma egenskaper för att definiera sig en professionsidentitet, det krävs en viss självreflektion om vad socialt arbete innebär samt flexibilitet inför samhället. Umeå Universitet (2020) menar att studenter under utbildningen ska få möjlighet att utveckla sina personliga egenskaper, två av informanterna menar att detta skapar en professionsidentitet. Dock är det oklart om professionsidentiteten egentligen hör ihop med ens personliga jag. Graham och Shier (2010) visar i sin studie att deltagarna såg professionsidentiteten och jaget som två separata identiteter, och att vikt istället lades vid att balansera de skilda identiteterna. Detta kan förklara varför vissa av informanterna såg sin professionsidentitet som mindre betydande, kanske handlar de i större utsträckning utifrån jaget än sin professionsidentitet.

Goffman (2009) och Ahmadi (2000) beskriver ett identitetsskapande och menar att individer intar olika roller i samspel med normer och förväntningar om hur individen bör vara. Dem menar att roller ständigt sker i samspel med andra individer och samhället. Goffman (2009) använder två begrepp, rollomfamning respektive rolldistans, för att beskriva hur individer kan välja att mer eller mindre omfamna sina roller. Rollomfamning innebär att individen

omfamnar rollen i så stor utsträckning så den egna individen mer eller mindre upphör att existera. Rolldistans innebär däremot att individen skapar sig en distans till rollen, detta görs vanligtvis genom att individen markerar för omgivningen att man tar avstånd från rollen. Goffman menar vidare att en rollkonflikt kan uppstå när två roller kommer i konflikt med varandra och därmed kan individen bli förvirrad huruvida denna ska omfamna eller distansera rollerna som uppstår. Denna rollkonflikt som Goffman beskriver kan även ses i

informanternas känsla av sin yrkes- respektive professionsidentitet. Huruvida informanterna omfamnar professionsidentiteten i deras yrkesverksamma vardag skiljer sig åt.

Socialsekreteraren inom vuxenenheten beskriver professionsidentiteten som tydlig, saklig och stel, egenskaper som han i viss mån tagit avstånd ifrån i sin yrkesidentitet. Alltså skapas en rolldistans mot professionsidentiteten då han från utbildning fått med sig egenskaper som inte överensstämmer med yrkesidentiteten. Dock omfamnas professionsidentiteten i de situationer när tydlighet krävs. Även biståndshandläggaren skapar en rolldistans mot

professionsidentiteten och omfamnar i större utsträckning identiteten som myndighetsutövare. Enhetschefen beskriver en rollkonflikt då hon i största utsträckning ser sig själv som

enhetschef, speciellt i det dagliga arbetet, medan hon i grunden har en kompetens som är säregen som socionom. Hon beskriver att brukarperspektivet kan kollidera med

personalfrågor och menar att ha ett individperspektiv som socionom inte alltid fungerar när hon måste förhålla sig till exempelvis vilka tider hon har personal. Här uppstår alltså en rollkonflikt där enhetschefen har svårt att se vilken av rollerna, socionom eller enhetschef, hon ska omfamna respektive distansera.

Kejerfors & Alexius (2012) och Dellgran (2016) beskriver en kollision som socionomer kan påträffa i det dagliga arbetet. De menar att socionomer exponeras för dilemman och

funktionskollisioner, författarna ger exempel på en kollision mellan resursfördelning,

effektivitet och viljan att stödja och hjälpa utsatta människor, alltså en kollision mellan vad de professionella vill göra och vad de måste göra. Socialsekreteraren inom barn- och unga-enheten beskriver också en konflikt i det dagliga arbetet där hon var tvungen utgå från lagar men hade velat hjälpa individen i större utsträckning än vad som var möjligt. Detta kan kännas igen hos Blennbergers (2005) förklaring till rollkonflikt där en motsättning mellan rollerna hjälpare och kontrollant kan uppstå. Blennberger menar att hur man resonerar kring rollkonflikter skapar en professionsidentitet. Han menar att personer förhåller sig olika till olika roller och anser att detta är något som ligger till grund för professionsidentiteten.

5.5 Metodreflektion

I studien finns informanter från olika yrkesområden för att öka spridningen av urvalet och därmed öka möjligheten att överföra resultatet till olika yrkesgrupper. Resultatet av studien skulle möjligtvis kunna öka överförbarheten i större utsträckning om vi intervjuat fler personer som skiljt sig åt utifrånfler aspekter, exempelvis kön, ålder, erfarenhet inom yrket,

olika lärosäten med mera. Studiens huvudsakliga syfte är att undersöka subjektiva tankar och värderingar vilket inte nödvändigtvis behöver generaliseras till andra miljöer.

Vi valde informanter som varit yrkesverksamma socionomer mellan 1 till 4 år. Om vi istället valt informanter med längre yrkeserfarenhet, tror vi att de skulle känt sig mer bekväm i sin yrkesroll och därmed lättare kunna reflektera kring sin yrkesidentitet, vilket kan vara svårt när man är ny i sin yrkesroll. Dock tror vi att personer med längre yrkeserfarenhet skulle ha svårare att se sambandet mellan utbildning och yrkesliv. Det kan även vara svårare att

särskilja kompetens som man fått under utbildningen och kompetens från praktisk erfarenhet. Samtliga informanter är verksamma inom kommunala verksamheter. Om eller hur resultatet skulle påverkas om vi valt informanter verksamma inom privata företag, stat eller region går ej att förutspå.

Valet att genomföra en kvalitativ intervjustudie istället för en kvantitativ enkätstudie tror vi bidrog till ett mer fördjupat resultat. Möjligheten att personligen möta informanterna och ta del av deras subjektiva tankar och uppfattningar tror vi bidrog till mer utförliga intervjusvar jämfört med en enkätstudie. Utan personligt möte finns det inte samma möjlighet att besvara eventuella frågor och oklarheter. Däremot skulle en kvantitativ enkätstudie möjliggöra ett större antal informanter och därmed skulle resultatet i högre grad spegla urvalsgruppen.

Vi anser att en semistrukturerad intervjuform var det bäst lämpade alternativet för vår studie. Vi tror att en ostrukturerad intervjuform skulle medföra svårigheter i att besvara våra

frågeställningar utifrån att frågorna kräver en viss förberedande reflektion av informanterna. Då vi alternerade vem som var intervjuare tror vi att den semistrukturerade intervjuformen bidrog till likvärdiga intervjuer. Under intervjuerna var det nödvändigt att ställa ett flertal följdfrågor för att fånga upp och utveckla informanternas svar, vi tror att en strukturerad intervjuform skulle medföra att vi gick miste om värdefulla tankar och svar från

informanterna.

Inför intervjuerna valde vi att skicka ut intervjuguiden till informanterna. Vi ser detta som nödvändigt med tanke på att frågorna kräver en del reflektion. Valet att informanterna fick ta del av intervjufrågorna på förhand bidrog dock till att intervjusvaren inte kom lika spontant. Vi upplevde att några informanter hade förutbestämda svar och hade därför svårigheter att spontant svara på uppföljningsfrågor. Under intervjuerna framkom det att intervjufrågorna i en del fall kunde vara svåra att förstå och besvara för informanterna. Vi fick därför under intervjuerna förklara och omformulera en del frågor, främst frågorna som berörde

professions- och yrkesidentitet. Vi kan i efterhand förstå varför frågorna uppfattas som komplicerade då vi utformat frågorna utifrån vår förförståelse av identitetsbegreppen. Att identitetsbegreppen kunde upplevas som komplicerade var något som vi identifierade som riskfaktor innan utskick av intervjuguiden. Därför fanns en begreppsförklaring av

identitetsbegreppen i intervjuguiden, dock så var detta inte tillräcklig information.

Trots att intervjufrågorna i viss mån var svårbegripliga och att informanterna hade svårt att urskilja och beskriva sin professions- och yrkesidentitet har vi fått svar på våra

frågeställningar, studiens frågeställningar besvaras och analyseras under rubriken slutsatser. Vi bedömer studiens tillförlitlighet som god då studien har undersökt det syftet avser att undersöka. Huruvida forskningen och informanternas svar är synonyma är tvådelat, en liten del av informanternas svar motsäger det forskningen menar, dock överensstämmer

forskningen med informanternas svar i största utsträckning. En anledning till detta kan bero på att vi också inledningsvis valt att inte knyta oss till en teoretisk utgångspunkt, vi valde istället att teoretiska perspektiv fick frambringas efter insamling och genomläsningen av empirin. Detta för att vi innan insamling av empirin inte visste vilka teorier som kan gynna analyseringen av materialet.

5.6 Slutsatser

5.6.1 Hur såg studiekravet ut i utbildningen respektive kunskapskravet i det praktiska arbetet, finns det någon samstämmighet mellan dessa krav?

Vad gäller kunskapskravet i praktiken verkar det salutogena perspektivet vara centralt. Både