HELSINGFORS UNIVERSITET JURIDISKA FAKULTETEN URVALSPROVET 13.6.2012 sökande med kunskaper i svenska
Bedömningsgrunderna för juridiska
fakultetens urvalsprov 2012
1 a) Fallet handlar om avkastningsränta (Olli Norros: Inledning till obligationsrätten, 2012, s.
104-109). Frågan om avkastningsränta har exkluderats från räntelagens tillämpningsom- råde. Skyldigheten att betala avkastningsränta kan uppkomma med stöd av en explicit be- stämmelse i lag, men också utan stöd i lag enligt prövning i varje enskilt fall. När någon har förfogat över ett kapital som tillhör någon annan kan den som har förfogat över kapita- let bli skyldig att betala avkastningsränta för den tid som förfogandet har pågått (s. 106). I rättspraxis har en sådan part dömts att betala avkastningsränta som på laglig grund (t.ex.
ett avtal) har haft en annans kapital i sin besittning (s. 106). Det förutsätts inte att förfo- gandet är orättmätigt. I enlighet med rättspraxis kan man tolka arrangemanget mellan A Ab och B Ab så att betalningsposterna i sin helhet tillhör B Ab, även om en viss del av pos- terna under en viss tid förvaltas av A Ab. Det är förenligt med rättspraxis att B Ab har rätt att få avkastningsränta på de innehållna beloppen (s. 106). B Ab:s krav har inte stöd i lag, men B Ab kan åberopa rättspraxis och åsikter i den rättsliga litteraturen som stöd för sitt krav.
b) Skyldigheten att betala dröjsmålsränta följer direkt av räntelagen (s. 109). Räntelagen är en dispositiv lag och parterna har rätt att komma överens om att dröjsmålsränta inte ska betalas (s. 109). A Ab och B Ab har dock inte ingått ett sådant avtal och B Ab har rätt att kräva dröjsmålsränta vid försenad betalning. Enligt räntelagen börjar dröjsmålsräntan löpa från skuldens förfallodag (s. 109). Skulder vars förfallodag är bestämd ska betalas senast på förfallodagen (s. 112). Om skuldens förfallodag är bestämd i förväg på ett för gäldenä- ren bindande sätt, ska dröjsmålsräntan betalas från förfallodagen, dock inte för själva för- fallodagen som ju är den sista överenskomna betalningsdagen (s. 112). A Ab och B Ab har kommit överens om ett förfarande som leder till uppkomsten av en förfallodag för när A Ab ska betala de innehållna beloppen till B Ab. Om A Ab inte betalar på förfallodagen, ska A Ab betala dröjsmålsränta till B Ab. I fråga om dröjsmålsräntefoten gäller, om inte annat har avtalats, att den i regel är sju procentenheter högre än den referensränta som avses i räntelagen (s. 110).
c) Räntelagen tillåter en jämkning av dröjsmålsräntan när gäldenären är en fysisk person och gälden inte hänför sig till näringsverksamhet som idkas av gäldenären (s. 121). A Ab är inte en fysisk person och kan således inte åberopa detta skydd. A Ab kan inte heller åberopa jämkningsbestämmelsen i rättshandlingslagen. Den avtalsrättsliga jämkningsbe- stämmelsen är inte tillämplig på rättsverkningar med direkt lagstöd (s. 121).
2 UPPGIFT 2
Modellsvar
Fallet gäller överlåtelse och kvittning av fordringsrätter enligt skuldebrevslagen. Utgångs- punkten är att fordringar kan överlåtas. Enligt 27 § i lagen om skuldebrev gäller att en överlåtelse av en fordringsrätt inte ger bättre rätt åt mottagaren av fordran än vad överlåta- ren hade. Detta gäller även enkla skuldebrev. (Norros s. 150-151.) I fallet har det enkla skuldebrevets ursprungliga borgenär A överlåtit det vidare till den nya borgenären B. Ut- gångspunkten i fråga om fordran är att B inte har bättre rätt än A i förhållande till gäldenä- ren C.
- Poäng har inte givits för skadeståndsrättsliga resonemang, eftersom det är B som har kommit för att be om råd.
- Redogörelser för löpande skuldebrev och det invändningsskydd som hänger samman med sådana skuldebrev har inte gett poäng.
Kvittning innebär att två personers motstående fordringar upphäver varandra. I fallet är C den kvittningsönskande parten eftersom han vill kvitta skuldebrevet mot den skadestånds- fordran som han har på A. Det är här fråga om lagbaserad kvittning, eftersom den kvitt- ningsönskande partens kvittningsyrkande, dvs. anmälan om kvittning, räcker till för att få till stånd kvittningen. Kvittningsyrkandet är här även defensivt, eftersom C kan avvärja sin betalning av skuldebrevet genom att han åberopar kvittning mot skadeståndsfordran.
(Norros s. 214-215.)
De allmänna förutsättningarna för kvittning är för det första att fordringarna är av samma slag, t.ex. att en penningfordran kvittas mot en annan penningfordran i samma valuta.
(Norros s. 216-217.) I fallet är både det enkla skuldebrevet och skadeståndsfordran av samma slag. För det andra krävs det att motfordringen är indrivbar när kvittningsmedde- landet lämnas. Detta innebär enligt en huvudregel att motfordran har förfallit till betalning.
För huvudskulden räcker det att den som önskar kvitta har rätt att prestera. (Norros s. 218- 219.) I fallet har både det enkla skuldebrevet (10.6) och skadeståndsfordran (7.6) förfallit till betalning när C lämnar sitt kvittningsmeddelande, varför detta kriterium är uppfyllt.
För det tredje krävs det att fordringarna är motstående, dvs. att bägge parterna är var- andras gäldenärer och borgenärer vid tidpunkten för kvittningsanmälan. (Norros s. 223.) Från detta finns det ändå ett undantag i 28 § i skuldebrevslagen för enkla skuldebrev. En- ligt lagrummet kan den kvittningsönskande parten efter att huvudfordran har överlåtits kvit- ta mot en sådan motfordran som parten har mot överlåtaren. Regeln innebär att den nya borgenären inte får bättre rätt än överlåtaren. Kvittning är enligt lagen ändå möjlig endast om den kvittningsönskande fått motfordran innan han eller hon fick eller borde ha fått vet- skap om överlåtelsen av skuldebrevet. Dessutom krävs att motfordran har förfallit till betal- ning när den kvittningsönskande fick eller borde ha fått vetskap om överlåtelsen av skul- debrevet [eller att motfordran förfaller till betalning före skuldebrevet]. (Norros s. 225-226.)
3 att få betalning av C. I stället kan B vända sig med sitt krav till A.
- Ett annat alternativ har varit att beskriva kvittningshindren. (Norros s. 225.)
- Felet i boken på nästsista raden nere på s. 225 (det står ”senare än skuldebre- vet” trots att de borde stå ”före skuldebrevet”) har inte påverkat bedömningen, eftersom den andra parallella grunden för kvittningen (motfordran hade förfallit till betalning innan gäldenären fick eller borde ha fått vetskap om att skuldebre- vet överlåtits) var för handen i fallet. Man har alltså kunnat nå fulla poäng, även om man fått med bokens felaktiga formulering av regeln.
- Enbart rätta slutsatser utan motiveringar har inte gett poäng. Också i övrigt har särskild vikt fästs vid skribentens förmåga att motivera sina ställningstaganden.
Bristande noggrannhet har lett till poängavdrag.
4 UPPGIFT 3
Modellsvar
a. Ignorantia juris nocet inom skadeståndsrätten innebär kravet på lagkunskap eller
”okunskap om lagen länder till skada”. Utgångspunkten i vår rätt är att ingen kan kringskära sitt skadeståndsansvar med att åberopa sin okunskap om rättens inne- håll (Norros s. 36).
b. Conditio sine qua non eller ”läran om nödvändig orsak” inom skadeståndsrätten är en kausalitetsbedömning. Hade skadan inträffat, om den händelse som misstänks ha orsakat den inte hade skett? Om frågan besvaras nekande, kan man konstatera ett kausalsamband mellan skadan och händelsen (Norros s. 40).
c. Oklarhetsregeln inom avtalsrätten innebär att ett avtalsvillkor som den ena parten ensam har utformat ska tolkas till den andra partens fördel.
För full poäng för denna delfråga krävs dessutom att man nämner att om oklarhets- regeln i konsumentförhållanden föreskrivs explicit i lagen och att den har ansetts som den viktigaste tolkningsprincipen för dessa avtal ELLER att fråga är om den viktigaste målinriktade tolkningsprincipen (Norros s. 68).
d. Dispositiv lagstiftning kompletterar parternas avtal och blir tillämplig bara om inget annat följer av avtalet, inbördes praxis eller seder och bruk i branschen.
För full poäng för denna delfråga krävs dessutom att man nämner att fråga är om ett slags modellreglering som i allmänhet företräder en balanserad lösning ELLER att lagstiftning som reglerar affärsförhållanden är i regel dispositiv ELLER att ett ex- empel ges på dispositiv lagstiftning (Norros s. 69).
e. Avtalsvite är ett avtalsvillkor enligt vilket den avtalspart som bryter mot avtalet blir direkt betalningsskyldig i förhållande till den andra avtalsparten. Det är sålunda i allmänhet irrelevant om avtalsbrottet har orsakat motparten skada eller inte.
Att man nämner att negativa förpliktelser ofta är förenade med villkor om avtalsvite kompenserar att man inte nämnt att det i allmänhet är irrelevant om avtalsbrottet har orsakat motparten skada eller inte (Norros s. 80, s. 207).
f. Kollektivavtal är ett avtal om arbetsvillkor som ingås mellan en eller flera arbetsgiva- re eller registrerade föreningar av arbetsgivare och en eller flera registrerade före- ningar av arbetstagare.
För full poäng för denna delfråga krävs dessutom att man specifikt nämner att kol- lektivavtal har allmänt bindande verkan och sålunda är ett undantag från huvudre- geln att avtal till nackdel för tredje part är ogiltiga ELLER att kollektivavtal påverkar
5 g. En borgen kan uttryckligen ställas som proprieborgen. Då svarar borgensmannen för huvudförpliktelsen så som en personligt ansvarig gäldenär – med andra ord på basis av rent solidariskt ansvar (Norros s. 137).
h. I ett orderskuldebrev bestäms borgenären genom att man i det löpande skuldebre- vet nämner den ursprungliga borgenären och tillägger ”eller order” eller något lik- nande uttryck. Fordringsrätten kan överlåtas vidare och den som vill driva in skul- den måste ha skuldebrevet i sin besittning (Norros s. 154).
i. Konfusion betyder samgång av fordringsrätt och förpliktelse, dvs. att en och samma person till följd av överlåtelse av fordran eller gäldenärsbyte samtidigt blir både gäl- denär och borgenär med hänsyn till samma förpliktelse. Förpliktelsen upphör då i allmänhet att gälla (Norros s. 213, s. 227-228).
j. Preklusion är en form av upphörande av förpliktelser som aktualiseras när en of- fentlig stämning har utfärdats (dvs. en av domstolen utfärdad och i den officiella tid- ningen publicerad kungörelse) på en gäldenärs okända borgenärer, men borgenä- ren inte har anmält sin fordran inom utsatt tid.
Diskussion om begreppet i samband med rättegång kan ge upp till 0,5 poäng på denna delfråga! (Norros s. 238-240).
6 UPPGIFT 4
Modellsvar
Baserar sig på boken Dan Frände: Grunddragen av den finska straffprocessrätten, 2012
1. Trots att huvudregeln är att alla kan höras som vittne har parterna i målet undantagits.
För målsägandens del saknar det härvid relevans huruvida han eller hon för talan i målet, dvs. huruvida målsäganden yrkar på straff eller inte. Målsäganden kan dock höras i bevis- syfte, men får härvid inte avlägga någon ed. Dock kan målsäganden höras under san- ningsförsäkran men bara om och i vilken mån han eller hon lidit skada på grund av brottet.
Eftersom Claes L är målsägande, kan han inte höras som vittne utan enbart i bevissyfte och då under sanningsförsäkran om och i vilken mån han lidit skada på grund av brottet.
(s. 119 och 154-155)
2. Enligt huvudregeln är målsägandens åtalsrätt subsidiär, dvs. varje åtal som målsägan- den ensam driver måste föregås av målsägandens åtalsbegäran och en åtalsprövning av en behörig åklagare. Regeln känner i dag bara ett undantag. Målsäganden har alltid rätt att direkt yrka straff för falsk angivelse. Vid falsk angivelse har målsäganden en självstän- dig och primär åtalsrätt. Svaranden, som är målsägande beträffande den falska angivel- sen, kan således få yrkandet prövat i samband med det ursprungliga straffyrkandet. Här behöver Petter A inte vänta på åklagarens uppfattning i saken utan kan i samband med rättegången yrka straff åt Claes L för falsk angivelse. Åtal för falsk angivelse kan här väck- as i samma rättegång och behandlas av samma domstol. (s. 57-58, 73 och 80-81)
3. Enligt huvudregeln får ett åtal inte ändras sedan det väckts. Vissa åtgärder betecknas dock inte alls som åtalsändring. I dessa fall är det fråga om åtalsjusteringar som är helt tillåtna och kan inte hindras av domstolen. Åklagaren kan bl.a. ändra de lagrum som nämns i stämningsansökan (och följaktligen även brottsrubriceringen). Den enligt honom eller henne korrekta paragrafen får således åberopas. I fallet har åklagaren misstagit sig om den rättsliga kvalificeringen av Magnus U:s gärning varför han inom ramarna för tillåten åtalsjustering får åberopa rätt lagrum. Åtalet kan således behandlas. (s. 97-98)
4. Domarjäv föreligger om en närstående till domaren är vittne i målet. Till närstående hör bl.a. domarens tidigare make. Således är nämndemannen i fallet jävig. En ny huvudför- handling ska hållas om någon av domstolens medlemmar måste bytas ut, dvs. domstolen mister sin domförhet, något som t.ex. kan ske genom jäv. Tingsrätten mister dock inte sin domförhet fastän en nämndeman får förhinder efter att huvudförhandlingen har inletts med en laglig sammansättning (antalet nämndemän måste dock alltid vara minst två). I en så- dan situation behöver huvudförhandlingen inte tas om. (s. 14, 17 och 124-125)
7 Objektivitetsprincipen: polisen ska iaktta objektivitet när den genomför förundersökningen och utreda sådant som talar till den misstänktes nackdel men också till hans eller hennes fördel.
Oskyldighetspresumtionen: Den misstänkte ska behandlas som oskyldig; det är endast domstolen som kan förklara någon skyldig.
Förbudet mot självinkriminering: Den misstänkte har rätt att underlåta ett medverka till ut- redandet av det brott han eller hon misstänks för.
Proportionalitetsprincipen: De rättighetsingrepp som görs under förundersökningen ska vara försvarliga. Vid bedömningen av försvarligheten ska en rad hänsyn sammanvägas. I lagen anges bl.a. det aktuella brottet, behovet av utredning och den berörda personens ålder och hälsa.
Principen om minsta olägenhet: Polisen ska göra sådana rättighetsingrepp som behövs, men inte mera.
Finkänslighetsprincipen: Polisen ska uppträda på ett sätt som situationen kräver och und- vika all form av råhet och ohövlighet.
b. Vissa besvärsmål kräver att hovrätten beviljar tillstånd till fortsatt handläggning. Ange på vilka grunder hovrätten kan bevilja ett sådant tillstånd till fortsatt handläggning. Svaret hit- tas i inträdesboken (Frände) på s. 209-210.
Det finns sammanlagt fyra alternativa grunder för att bevilja tillstånd till fortsatt handlägg- ning i de mål som omfattas av tillståndskravet. Den första innebär att det finns anledning att betvivla att tingsrättens domslut är riktigt. Ifall den påstådda felaktigheten endast hänför sig till bevisprövningen i tingsrätten behövs starkare grunder för tvivlet på tingsrättsavgö- randets riktighet. Utgående från det som framförs i besvären måste det finnas grundad anledning att betvivla att tingsrättens domslut är korrekt i fråga om bevisvärderingen.
Den andra grunden att bevilja tillstånd till fortsatt handläggning innebär att det inte är möj- ligt att bedöma riktigheten av tingsrättens domslut om inte tillstånd beviljas. Den tredje grunden har att göra med hovrättens prejudikatfunktion. Det kan nämligen vara skäl att bevilja tillstånd med tanke på lagens tillämpning i andra liknande mål. Som fjärde och sista grund anges i lagen att det även kan finnas andra vägande skäl för att bevilja tillstånd.
8 UPPGIFT 6
Baserar sig på boken Christian Dahlman: Rätt och rättfärdigande: en tematisk introduktion i allmän rättslära, 2010
Delfråga Rätt svarsalternativ Dahlmans bok, s.
1 d) s. 13
2 b) s. 13
3 c) s. 17
4 c) s. 20
5 d) s. 28
6 c) s. 32
7 a) s. 36
8 c) s. 43-44
9 d) s. 62
10 c) s. 64
9
Delfråga Rätt svarsalternativ Dahlmans bok, s.
1 b) s. 66
2 b) s. 69
3 a) s. 71
4 a) s. 76
5 b) s. 85
6 d) s. 88
7 d) s. 90
8 a) s. 90
9 d) s. 100
10 a) s. 102
