FUCKING JÄVLA KUK-BORÅS

FUCKING JÄVLA KUK-BORÅS

Louise Ögland

FUCKING JÄVLA KUK-BORÅS

Fucking jävla kuk-Borås

Fucking jävla kuk-Borås

©Louise Ögland, 2017 Publicerad av Louise Ögland Malmö, 2017

Fucking jävla kuk-Borås

Spela denna låt i bakgrunden medan du läser

Mina sneakers rör sig snabbt över gatorna, mot gruset som skjuts upp bakom mig efter varje steg jag tar. Jag springer. Jag ser min skugga dansa runt mig när jag passerar lyktstolpe efter lyktstolpe. Vet inte vart vi är på väg, jag följer bara efter hennes ännu snabbare steg gata upp och gata ner. Dom har slutat jaga oss för länge sen men vi springer ändå. Det behöver inte finnas nån anledning, allt som tar oss bort och vidare kan vara värt nåt. Vi letar alltid efter något som kan vara värt nåt.

Helt plötsligt stannar hon, utanför Pressbyrån.

- Måste köpa cigg, säger hon kort och andfått och går in genom dörrarna. Jag ser genom glaset hur hon charmar den unga killen bakom disken och trots att hennes falskleg är väldigt uppenbart hemmagjort kom- mer hon strax ut med ett paket röda Pallmall. Hon tittar mig i ögonen men säger inget när hon halar fram en tändare och kupar handen runt min cigg och lågan. Jag ser tillbaka in i hennes stirriga blick. Hon är fortfa- rande hög på kicken.

- Vem kör ens en Range Rover i Borås? hade jag sagt när vi såg den parkerad på Sturegatan. Hon såg ut att reflektera över denna vedervärdighet ett par sekunder, innan hon snabbt drog upp luvan på sin hoo- die, greppade två tegelstenar på marken: gav mig den ena. Jag visste vad hon tänkte och drog upp min luva också. Det var svårare än jag hade trott att kvadda en bil riktigt ordentligt. Vi var nästan nöjda när ett gäng snubbar började skrika på oss och rusa åt vårt håll. Så vi kastade tegelstenarna mot dom och sprang åt andra hållet. När vi flög ner för gatan hörde vi dom vråla efter oss som galningar, och minst en av dom försökte hinna ikapp oss en eller två gator. Det var förstås omöjligt.

Vi har blivit hungriga av vår slagtur och springtur så jag ringer Pizzeria Lorina och beställer en pizza med min bästa imitation av en medelålders riktigt trött man. Vi väntar en halvtimme eller mer sen smetar vi på oss lite läppglans som vi fått med oss under någon av våra turer inne på H&M då vi fyller fickorna med skit vi inte behöver men som ändå kan vara värt nåt. Dom på Pizzeria Lorina älskar oss, dom tycker vi är helt underbart bedårande när vi skuttar in och leker älskvärda.

- Har ni någon överbliven pizza? Jag är hungrig och mamma har inga pengar. Jag ler mitt ledsna un- dergivna leende och strax sitter vi och trycker i oss en kebabpizza med extra vitlökssås, som den trötta med- elåldersmannen tydligen inte orkade hämta upp. Vi tittar på varandra över bordet och ler, skrattar till. Det här var en lyckad dag.

Så tar vi oss fram i en tid och en värld som inte verkar röra sig åt nåt håll alls, så istället rör vi oss åt alla håll samtidigt. Vi försöker inte ens men vi lever alltid på gränsen till det mesta. Hamnar alltid nästan i trubbel, men bara nästan. För två som tagit sig fram enligt bästa möjliga kreativa förmåga i 15 år vore det bara pin- samt att försätta sig i trubbel. Vi vill inte ha uppmärksamhet, vi vill inte ha nåns ömkan, vi klarar oss själva.

Vi äter när vi är sugna och hittar på nåt när vi är rastlösa - och det är vi nästan hela tiden. Två spirande ge- nier som sitter fast i fucking jävla kuk-Borås. Det konstaterade vi redan när vi var nio år och satte upp en pjäs för klassen om två föräldrar som dödade sina barn och husdjur och sen åt upp dom. Läraren ringde våra föräldrar och vi hade ett krismöte med kuratorn. Fan, fattar dom ingenting om konstnärskap och samhällskri-

1

tik eller. Efter det slutade vi försöka få folk att förstå oss. Vi förstår varandra och det är det enda som är värt nåt. Ibland vet vi inte ens vem som säger vad och vart den enas tankar börjar och den andras slutar.

- Det känns som att din hjärna är min hjärna, viskar hon den natten när vi ligger bredvid varandra på hennes säng för att min mamma är full igen. Hon på rygg och jag på mage, med ansiktena mot varandra.

Samma luft, samma hjärna. Det är värt nåt, vi är värt nåt.

Nästa morgon måste jag ändå gå hem igen, jag vet att mamma alltid glömmer att ge katten mat när hon är bakis. Hon ligger i soffan i sin morgonrock som en gång kan ha varit rosa. Varför ha på sig nåt annat än sitt favoritplagg, liksom.

- Har inte du skola idag? mumlar hon utan att se på mig, blicken fäst på TVn. Hon skäms alltid för hon fattar ju varför jag väljer att inte sova hemma.

- Vi börjar klockan ett, ljuger jag och ger den nu nästan hysteriskt jamande katten torrfoder. Mamma svarar inte utan stirrar stint på skärmen, men jag vet inte ens om hon registrerar vad som visas på den. Jag börjar plocka undan disk som står lite här och var i vardagsrummet. Tar med mig det överfulla askfatet som står framför henne och tömmer det, men ställer tillbaka det framför henne direkt efter så att hon ska slippa fråga efter det. Vill inte behöva prata med henne mer än nödvändigt. Jag får alltid svårt att andas och pra- ta runt mamma, och det beror inte bara på den instängda luften och den inbitna röklukten. På TVn börjar nyheterna. Lyssnar med ett halvt öra när jag hör att nyhetsreportern plötsligt nämner Borås.

- Mannen påträffades död igår vid 21 efter att ha blivit träffad av en tegelsten i huvudet, rapporterar polisen. Inga vittnen eller anmälningar.

Jag tappar hela traven med disk rakt ner på parketten och stirrar på skärmen. Mamma skriker rakt ut av smällen, sån stark reaktion har jag inte sett från henne på två år hinner jag tänka innan jag på ren impuls vän- der mig om och springer. Flyr, flyr alltid.

Jag springer hem till henne som om jag glömt hur min mobil fungerar. Nu har jag inte svårt att andas längre, snarare tvärtom. Måste stanna utanför hennes port och sätta huvudet mellan knäna – jag kan inte slu- ta hyperventilera. Ringer på dörren oavbrutet tills hennes pappa öppnar och ser frågande på mig.

- Hon är ju i skolan, borde inte du också vara där? Har det hänt nåt? Han ser frågande ut, och lite irrite- rad. Jag svarar inte, bara vänder mig om och springer mot skolan. Fokuserar på hur mina fötter rör sig fram- åt, hur mina lungor andas snabbt. Springer snabbare för att försöka få ansträngningen att kännas mer än den panik som obarmhärtigt tar sig fram i mig. Så länge jag springer så bryter jag inte ihop. Inte just nu.

Jag hittar henne i matsalen där hon lassar in spagetti och köttfärssås i munnen. När jag ser hennes för- vånade min inser jag hur jag måste se ut: svettig och panikslagen. Hon verkar fatta att något hänt så hon re- ser sig upp tar tag i min arm och leder mig ut ur matsalen. Lämnar den halvätna tallriken på bordet vilket får lärarbordet att upprört ropa efter oss. Vi lämnar skolan, ställer oss bakom sporthallen. Hon tänder varsin cigg till oss men jag kan inte ta ett enda bloss.

- Okej, vad har hänt? säger hon och ser mig i ögonen. Befallande. Oroligt. Omtänksamt. Jag står helt tyst, stilla, stirrar rakt ut. Vet inte ens vad jag ska säga. Tillslut:

- Han är död, nästan skriker jag och tittar på henne. Så fort jag yttrat orden så blir det med ens allt för verkligt. Jag ser hennes frågande blick, som om hon väntar på att jag ska fortsätta. Jag känner mig helt matt, orkar nästan inte ens säga den sjuka sanningen som nu är våra liv.

2

- Killen, tegelstenen, igår, mumlar jag och det känns som mitt ansikte domnar bort. Önskar att hela jag ska domna bort så jag slipper tänka och känna mer. Ciggen jag glömt bort att jag håller i börjar bränna mina fingertoppar, så jag tar ett bloss, det är typ filter, kastar den på marken, stampar på den länge.

- Vafan säger du? Hur? Hon låter arg, nästan som om det är mitt fel för att jag berättat det. Jag berättar allt jag vet och hon svarar med att rycka fram mobilen ur fickan och googla. Läser högt: ”Klockan 21:13 till- kallades polis till Sturegatan i Borås efter att grannar hört rop och sett flera personer i vad som verkade vara ett våldsamt bråk. En man i 30-årsåldern påträffades död på platsen när polisen anlände. Polisen har startat en förundersökning för mord, men har inga misstänkta.” Hon läser allt tystare; till slut hör jag knappt vad hon säger. När hon ska stoppa tillbaka mobilen i fickan tappar hon den, böjer sig ner för att ta upp den men sätter sig istället på gruset, lutad mot väggen. Jag glider med ryggen nerför väggen och sätter mig bredvid henne.

- Fan, fan, fan….Helvetes jävla fan, viskar hon. Vi stirrar på varandra, förstelnade i chock. Vi sitter tysta med våra blickar låsta i varandras som varsin livboj ett tag, tills jag ser hur nånting i hennes blick för- ändras, hur känslorna byts ut.

- Fattar du vad det här innebär? Polisen har inte fått nån anmälan, har inga misstänkta. Vi blev jagade av dom snubbarna. Dom kanske vet vilka vi är. Dom tänker ta oss, fan shit dom kommer ta oss och hämnas själva istället för att gå till polisen, jag är fan säker på det. Hon pratar snabbt som om dom var på väg att ta oss just i detta nu. Jag känner samma rädsla och samma ångest som jag ser i hennes blick, när jag inser att hon har helt rätt. Vi är körda – på alla sätt.

3

Fucking jävla kuk-Borås är Louise Öglands första publicerade litterära verk. Hon studerar Medie- och kom- munikationsvetenskap vid Malmö Högskola. I novellen ville hon kapsla in den stora längtan som finns hos många unga och hur denna längtan ibland kan slå helt fel.