Ett pris värt att betala
En kritisk diskursanalys av konstruktionen av barnets bästa när det
förekommer uppgifter om våld i vårdnadstvister
Stockholms Universitet
Institutionen för socialt arbete Examensarbete 15 hp
Höstterminen 2014
Titel: Ett pris värt att betala – En kritisk diskursanalys av konstruktionen av barnets bästa när det förekommer uppgifter om våld i vårdnadstvister
Författare: Matilda Yllner Löfgren Antal ord:
Abstract
The purpose of this paper is to examine how the concept of the child’s best interests is being presented in child-custody cases regarding custody, residence and access, and in which the court should, on the one hand, consider the child’s need of access with both parents, and on the other, account for any reports on domestic violence.
Applying Norman Fairclough’s framework for critical discourse analysis on twelve district court findings, the concept of the child’s best interests is analysed from three dimensions; textual, discourse practise and social practise. The result shows that the presumed need of the child for access with both parents often carries more weight than any risks the child may be exposed to in a relationship to a parent who previously has used violence.
The analysis also shows that the court makes heavy demands on the parents’ agreements and cooperation, in spite of information about domestic violence. The conclusion is that reports on domestic violence tend to be disregarded in these child-custody cases, which may jeopardize the child’s right to protection.
Key Words: best interest of the child, custody dispute, child-custody case, domestic violence, parental responsibility
Innehållsförteckning
1. INLEDNING ... 5
1.1 Vårdnadstvisten som samhälleligt fenomen ... 5
1.2 Problemformulering ... 7
1.3 Syfte och frågeställningar ... 7
2. VÅRDNADSTVISTENS RÄTTSLIGA RAMAR ... 8
2.1 Barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna ... 9
2.2 Risken att barnet far illa ... 10
3. TIDIGARE FORSKNING ... 10
3.1 Tillämpning av barnets bästa i praktiken ... 11
3.2 Omsorgs-/ rättsperspektiv ... 13
3.3 Bedömning av utsatthet och risk ... 13
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER ... 15
4.1 Kritisk diskursanalys som teoretiskt perspektiv ... 15
4.2 Den senmoderna familjen ... 16
4.3 Den separerade kärnfamiljen ... 17
5. METOD OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT ... 18
5.1 Kvalitativ metod ... 18
5.2 Urval och datainsamling ... 18
5.3 Tillvägagångssätt ... 19
5.3.1 Tematisk analys ... 19
5.3.2 Kritisk diskursanalys som metod ... 20
5.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet ... 22
5.5 Etiska reflektioner ... 23
6. RESULTAT OCH ANALYS ... 23
6.1 Text som diskurs ... 24
6.1.1. Risk att barnet far illa ... 24
6.1.2 Sammanfattande analys av temat risk att barnet far illa ... 28
6.1.3 Föräldraförmåga ... 31
6.1.4 Sammanfattade analys av temat föräldraförmåga ... 36
6.2 Diskursiv praktik ... 39
6.3 Social praktik ... 41
6.3.1 Den separerade kärnfamiljen ... 42
7. DISKUSSION OCH SLUTSATS ... 44
REFERENSER ... 48
1. INLEDNING
1.1 Vårdnadstvisten som samhälleligt fenomen
Under 1970-talet började vårdnadstvisten som samhälleligt fenomen bli märkbar då antalet skilsmässor ökade till följd av en ny skilsmässolag. Samtidigt växte en ny typ av
samlevnadsform fram när allt fler par valde att leva ihop och bilda familj men utan att ingå äktenskap. Gemensam vårdnad efter skilsmässa och för ogifta föräldrar blev först möjlig efter 1976 års vårdnadsreform; tidigare hade vårdnaden om barn bara kunnat utövas av en av föräldrarna om de inte var gifta. Oftast var det barnets mamma som fick ensamt
vårdnadsansvar, men med den växande jämställdhetsdebatten ökade kraven från, och på fäders omsorg och delaktighet för barnen. Barnen skulle ha rätt till båda sina föräldrar, och föräldrarna lika stor rätt till sina barn (Singer, 2014, s. 348).
1977 tillsattes en kommitté till att utreda hur barnets rättsliga ställning skulle kunna stärkas. Kommittén som antog namnet ”Utredningen om barnets rätt” menade att föräldrabalkens regler var dåligt anpassade efter hur samhället och familjemönstren hade utvecklats. Mycket hade hänt sedan 1930-talet då många av föräldrabalkens bestämmelser hade införts. De huvudsakliga samhällsförändringarna som framhölls i betänkandet var den stora ökningen av andelen förvärvsarbetande kvinnor och det ökade kravet på mäns delaktighet för barn och familj. Samhället, familjemönstren och kunskapen om barns behov och villkor hade
utvecklats och förändrats och de familjerättsliga bestämmelserna ansågs vara i behov av en uppdatering (SOU 1979:63, s. 47). Vägledande för reformen som utredningen resulterade i var tillgodoseendet av barnets bästa vilket bland annat ansågs vara barnets rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran och även en nära och god kontakt med båda sina föräldrar (a.a. s. 55 f.).
Efter lagändringen 1976 kunde gemensam vårdnad för skilda föräldrar bara komma i fråga om föräldrarna var överens om ett fortsatt delat vårdnadsansvar. Reformen visade sig ge goda resultat då barn till föräldrar med gemensam vårdnad hade i jämförelse med barn med en förälder med ensamt vårdnadsansvar bättre kontakt med båda sina föräldrar.
motsatte sig detta. Kravet på enighet ersattes med ett krav på tolerans (Singer, 2014, s. 348). Reglerna kring gemensam vårdnad har därefter ytterligare utvidgats. Från att gemensam vårdnad bara kunde förekomma då föräldrarna var överens infördes 1998 regler om att domstolen kunde besluta om gemensam vårdnad trots att en av föräldrarna motsatte sig det. För att domstolen inte skulle döma till gemensam vårdnad krävdes stora samarbetssvårigheter eller andra särskilda skäl (Prop. 1997/98:7 s. 49).
”Gemensam vårdnad är ett viktigt inslag i den utveckling som har skett mot en starkare betoning av barnets intresse, och möjligheterna till gemensam vårdnad har utvidgats successivt. Syftet med bestämmelserna om gemensam vårdnad är framför allt att främja ett gott förhållande mellan barnet och båda föräldrarna. Ett gemensamt rättsligt ansvar kan bidra till detta”( Prop. 1990/91:8 s. 3; Prop. 1997/98:7 s. 49; Prop. 2005/06:99 s. 50).
Den successiva utvidgningen av reglerna för gemensam vårdnad har alltså till stor del
utvecklats mot bakgrund av en stark föreställning om att den gemensamma vårdnadsformen är för barnets bästa. Den presumtion för gemensam vårdnad och den betydelse som kommit att tillmätas barns behov av kontakt med båda föräldrarna resulterade i att domstolar regelmässigt dömde till gemensam vårdnad. Omständigheter som talade emot gemensam vårdnad visade sig ofta bortses från. Djupa konflikter mellan föräldrar, uppgifter om våld och risker förbisågs till förmån för ett gemensamt vårdnadsansvar eller umgängesrätt (SOU 2005:43, s. 197 ff.). Regleringen stramades åt i samband med 2006 års vårdnadsreform då det betonades att risken att barnet, och även andra i barnets familj, utsätts för risker särskilt ska beaktas vid
bedömningen och beslut i vårdnads- och umgängestvister. Gemensam vårdnad ses fortfarande som den vårdnadsform som för barnet är den bästa men numera ställs högre och uttryckliga krav på riskbedömningar, föräldrarnas samarbetsförmåga och att beslut om gemensam vårdnad mot en förälders vilja ska göras med försiktighet (Singer, 2012 s. 114 ff.).
Idag gäller att barnets bästa ska vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge enligt 6 kap 2 a § föräldrabalken (FB). Vid bedömningen om vad som är barnets bästa finns det i paragrafen uttryckt ett par aspekter som särskilt ska beaktas;
- risken att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet
olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och
1.2 Problemformulering
Barnets bästa ska vara avgörande för alla frågor om vårdnad, boende och umgänge. Av förarbetet till bestämmelsen går läsa att bedömningen av barnets bästa ska baseras på ”kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med att barnet självt får komma till tals” (Prop. 2005/06:99 s. 40). Beslut i vårdnad-, boende- och umgängestvister ska alltså göras utifrån en individuell bedömning om vad som är bäst för barnet. Förutom barnets
grundläggande rättigheter (FB 6:1) finns ett par aspekter som lyfts fram i lagstiftningen som bedömningen ska utgå ifrån och det är utifrån detta som denna uppsats har sin utgångspunkt - Vid bedömningen av barnets bästa ska det fästas särskilt avseende vid risken att barnet eller någon annan i familjen far illa och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (FB 6:2a). Det är enligt lagstiftaren omständigheter som aldrig får glömmas bort. Att närmare precisera och definiera principens innebörd ses varken som möjligt eller önskvärt eftersom vad som är ett barns bästa varierar mellan enskilda fall och kan därför inte objektivt fastställas. Att hålla principen öppen och flexibel är därför nödvändigt. När domstolen ska avgöra frågor om vårdnad, boende och umgänge och det finns uppgifter om våld kan frågan om barnets bästa antas ställas på sin spets - Å ena sidan anses barn ha ett behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna, å andra sidan ska barnet inte utsättas för risker.
1.3 Syfte och frågeställningar
Undersökningen syftar till att bidra till en djupare förståelse för barnets bästa som rättslig målsättning i vårdnadstvister och synliggöra de diskurser inom vilka barnets bästa bedöms. Med utgångspunkt i den betydelse som lagstiftningen tillmäter ett barns behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna vill jag undersöka rättens resonemang och avvägningar i förhållande till eventuella risker för barnet utifrån de uppgifter om våld de har att ta ställning till.
• Hur resonerar rätten kring - å ena sidan barnets behov av kontakt med båda föräldrarna - å andra sidan risken att barnet far illa?
2. VÅRDNADSTVISTENS RÄTTSLIGA RAMAR
Den samhälleliga handläggningen av vårdnadstvister sker inom två delsystem, socialtjänsten och rättsystemet (Rejmer 2003, s. 95). När föräldrar inte själva kan komma överens ska de i första hand försöka nå enighet genom samarbetssamtal hos socialtjänsten, men om det inte fungerar kan frågan avgöras i domstol. Både socialtjänst och domstol har flera rättsliga principer att beakta utifrån sina roller som offentliga förvaltare. Bland annat gäller
objektivitetsprincipen som följer av regeringsformen (RF 1:9) som fastställer att domstolar och förvaltningsmyndigheter som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter ska beakta allas likhet inför lagen samt iaktta saklighet och opartiskhet. Detta innebär bland annat att domstolar och myndigheter inte får fatta beslut utan att först utreda ärendet.
Artikel 3 i FN:s konvention och barnets rättigheter, barnkonventionen, anses vara
konventionens ledstjärna och stadgar att; ”Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet”. Konventionsstaterna ska tillförsäkra att barnet får skydd och omvårdnad och vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder för att tillförsäkra att detta följs. Att svensk domstol och socialtjänst ska bedriva sina verksamheter utifrån ett barnperspektiv och särskilt beakta principen om barnets bästa står uttryckt på flera ställen i svensk lagstiftning (bl.a. FB 6:2a; SoL 1:2).
Vid alla frågor om vårdnad, boende och umgänge ska barnets bästa vara avgörande (FB 6:2a). Vad som är bäst för barnet ska avgöras utifrån en helhetsbedömning av det enskilda fallet och grundas i kunskap och beprövad erfarenhet i kombination med att barnet kommer till tals (Prop. 2005/06:99, s. 40). Domstolen är skyldig att se till att de omständigheter som bedömningen grundas i blir tillbörligt utredda. En sådan utredning beställer domstolen normalt sett från socialtjänstens familjerättsliga enhet (FB 6:19). Vårdnadsutredare inom socialtjänsten ska liksom domstolen utreda och bedöma efter principen om barnets bästa. Socialtjänsten kan alltså sägas utreda vad som är barnets bästa vilket sedan domstolen beslutar om (Rejmer, 2003).
rättigheter (Prop. 2005/06:99, s. 40) som innebär att barn har rätt till omvårdnad, trygghet och god fostran, ska behandlas med aktning för sin person och egenart och får inte utsättas för kroppslig bestraffning eller annan kränkande behandling (FB 6:1). Hur frågor om vårdnad, boende och umgänge ska bedömas stadgas i FB 6 kap 2a § där det framgår att bedömningen av barnets bästa ska särskilt fästa avseende vid risken att barnet eller någon annan i familjen far illa och barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (FB 6:2a). En tredje beaktansvärd aspekt som står uttryckt i samma paragraf är barnets vilja med hänsyn till ålder och mognad men i denna uppsats fokuseras de två första aspekterna. Nedan följer en kort redogörelse för innebörden av bestämmelserna och mot vilken bakgrund de har utvecklats.
2.1 Barnets behov av kontakt med båda föräldrarna
Även om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna redan tidigare hade betonats inom det familjerättsliga området infördes genom 1990-års vårdnadsreform en uttrycklig
bestämmelse om att detta särskilt skulle beaktas i domstolens avgöranden i vårdnadstvister. Ett barns kontakt med båda föräldrarna ansågs ha stor betydelse för ett barnets utveckling och välbefinnande. Gemensam vårdnad var att föredra framför andra vårdnadsformer och
beslutades som regel om inte en eller båda föräldrarna motsatte sig ett sådant beslut. Om gemensam vårdnad inte var möjlig skulle vårdnaden anförtros den förälder som bäst ansågs kunna tillgodose barnets behov av kontakt med den andra föräldern (Prop. 1990/91:8, s. 31 och s. 60). Efter 1998 kunde domstolen besluta om gemensam vårdnad även då en av
föräldrarna motsatte sig det (Prop. 1997/98:7, s. 50). Antagandet om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna har haft stort inflytande på vårdnadsreglernas utveckling och även uppfattningen om vad som är barnets bästa. Att öka möjligheterna till gemensam vårdnad, och därigenom säkerställa barnets behov av kontakt med båda föräldrarna, har antagits vara ett viktigt led i arbetet för att stärka barnets rättsliga ställning (Singer, 2014).
Idag är alltså en av de aspekter som särskilt ska beaktas när barnets bästa ska bedömas och avgöras, barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna (FB 6:2a).
barnet (FB 6:5). FB 6:15 stadgar att barnet har rätt till umgänge med den förälder barnet inte bor tillsammans med. Båda föräldrarna har ett ansvar att detta behov tillgodoses.
2.2. Risken att barnet far illa
Betydelsen som tillmättes barnets behov av kontakt med båda föräldrarna visade sig resultera i att domstolar ofta förbisåg risker och omständigheter som talade emot att kontakt med en förälder var för barnets bästa. Av den anledningen fördes en uttrycklig bestämmelse in om att domstolen ska beakta risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen bortförs eller hålls kvar eller annars far illa i avgöranden om umgänge (Prop. 1992/93:139, s.27-28). Efter 2006 års vårdnadsreform betonades detta ytterligare eftersom det visat sig fortfarande finnas en tendens att domstol och socialnämnd tonade ner betydelsen av våldsuppgifter i utredningar och handläggningar av vårdnads- och umgängestvister (Prop. 2005/06:99, s. 41). Man menade att barnets behov av kontakt med en förälder inte fick bli på bekostnad av barnets skydd (SOU 2005:43, s. 197).
Enligt den nuvarande bestämmelsen ska domstol och socialnämnd särskilt beakta risken att barnet utsätts för övergrepp, olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa. Dessutom ska risken att någon i barnets familj, till exempel ett syskon eller den andra föräldern, far illa också beaktas och tas hänsyn till i riskbedömningen (FB 6:2a). Denna utvidgning av
bestämmelsen återspeglar att barn som bevittnar våld mot närstående har kommit att uppmärksammas som ett allvarligt problem. Det är numera väl belagt att se och höra våld i hemmet utgör risker för barnets psykiska hälsa både på lång och kort sikt (Prop. 2005/06:99, s. 42).
3. TIDIGARE FORSKNING
• Svenska sökord: vårdnad, boende och umgänge, vårdnadstvist, gemensam vårdnad, barnets bästa, barnperspektiv.
• Engelska sökord: child custody, children’s best interests, joint custody, custody dispute.
3.1 Tillämpningen av barnets bästa i praktiken
Vad som är ett barns bästa ska bedömas utifrån varje enskilt fall utifrån de individuella omständigheterna men forskning visar att det kan ifrågasättas i vilken mån det sker. Det finns en stor variation i hur barnets bästa bedöms och en viktig anledning till detta tycks vara att den vägledning som uttrycks i lagtext och förarbeten är alldeles för allmänt hållen (Ryrstedt, 2009; Rejmer, 2014). Eva Ryrstedt (2009) fann i sin analys av publicerade vägledande domar i mål om vårdnad, boende och umgänge mellan perioden 1998-2009 att domstolens
individuella bedömning av barnets bästa i samtliga fall tar avstamp i de generella
utgångspunkterna men sedan skiljer sig de fortsatta resonemangen avsevärt åt. I vissa fall görs inga närmare individuella bedömningar utan domen baseras endast på de allmänna
riktlinjerna, medan det i andra domar förs mer utförliga resonemang och diskussioner om det enskilda barnets situation. Ryrstedt (2009) menar att det finns en risk att domstolen övertolkar de generella utgångspunkterna som framhålls i lagstiftning, att de tenderar att göra en
individuell prövning endast inom ramen för det som uttrycks explicit i lagstiftning och förarbeten. Domar som ger intryck av att ha lagt stor vikt vid de generella utgångspunkterna är också de som brister mest i den individuella bedömningen vilken riskerar att andra viktiga omständigheter att förbises (a.a.).
Motsvarande tendenser tycks finnas inom familjerättens utredningsarbete. Annika Rejmer (2014) har undersökt vårdnadstvisten utifrån förarbeten, lagtext och socialstyrelsens allmänna råd och genom kvantitativ och kvalitativ innehållsanalys av slumpmässigt utvalda
på så vis kan ifrågasättas (s. 367 ff.). Vad som är ett barns bästa fastställs först när det tillämpas i praktiken. Det är med andra ord de professionella inom socialtjänsten och domstolen som i slutändan avgör vad som är ett barns bästa. De allmänna riktlinjerna för bedömningen kan riskera beslut baserat på godtyckliga och subjektivt präglade bedömningar (Skivenes, 2010; Rejmer 2014).
Som ovan beskrevs sker den samhälleliga handläggningen av vårdnadstvister genom både socialtjänsten och rättsystemet. Socialtjänsten får ofta i uppgift att göra en utredning och lämna ett yttrande till domstolen och har därmed en roll som sakkunnig genom sin
vårdnadsutredning och vid domstolen ska tvisten avgöras genom dom. Professionerna inom de två delsystemen är tänkta att komplettera varandra; socialtjänsten ska förse domstolen med beteende- och socialvetenskaplig kunskap för att domstolen ska kunna bedöma och avgöra frågan utifrån barnets bästa. Forskning har dock påvisat risken att den socialvetenskapliga definitionen, alltså den kunskap som vårdnadsutredarna ska bidra med, tenderar att anpassas efter den juridiska definitionen av barnets bästa, som antar en mer objektiv hållning och definierar barnets bästa utifrån barns grundläggande behov och rättigheter (FB 6:1) och utifrån de allmänna utgångspunkterna som anges i FB 6:2a (Rejmer, 2003, s. 134).
Mai Heide Ottesen (2006) har undersökt hur barnets bästa konstrueras i den rättsliga
processen när umgängestvister ska avgöras. Hon kunde identifiera två typer av diskurser. Den juridiska diskursen representerades av domstolen som utifrån lagstiftning skulle fastställa det juridiskt riktiga beslutet, vad som är lagligt respektive olagligt. Den andra diskursen, psy-diskursen, företräddes av professionella aktörer som t.ex. socialarbetare, psykologer och läkare som skulle bidra med psykologisk och beteendevetenskaplig kunskap om barn och barns behov. Heide Ottosen (2006) menar att de två olika diskurserna har olika
3.2 Omsorgs-‐/rättighetsperspektiv
Förutom den vaga definitionen av principen om barnets bästa visar forskning på en annan viktig aspekt som har betydelse för vår syn på barnet och dess bästa. Det handlar om en motsättning mellan synen på barnet som å ena sidan subjekt, å andra sidan objekt. Maria Eriksson och Elisabet Näsman kallar det i sin forskning för en motsättning mellan en
omsorgs- och rättighetsdiskurs (Eriksson & Näsman 2009). Genom intervjuer med barn som bevittnat sin pappas våld mot mamman undersöker de barns upplevelser av mötet med familjerättens vårdnadsutredare. Resultatet visade på en dubbel och ibland motstridig syn på barn och på hur de bör behandlas. Synen på barn som subjekt betonar barns rätt och
kompetens att uttala sig och påverka sin situation. Det andra synsättet kan sägas vara mer behovsorienterat där barn i första hand hanteras som objekt i behov av vuxnas skydd och omsorger. Det sistnämnda perspektivet inrymmer alltså ett tydligt maktförhållande där de vuxna har tolkningsföreträde och barn är i beroendeställning. Motsättningen som Eriksson och Näsman (2009) talar om handlar om att synsätten tycks stå i motsats till varandra, och där det ena perspektivet således blir överordnat det andra. Ofta blir det barnets rätt som får stå tillbaks för de vuxnas omsorg. Att istället lyckas kombinera dessa två synsätt, dvs. att bemöta barn både som offer och aktörer, skulle göra barn delaktiga i beslut som rör dem, utan att risken för utsatthet glöms bort eller att utsattheten hindrar dem från att komma till tals (Röbäck, 2011, s. 20; Eriksson & Näsman 2009, s. 35; Heide Ottosen 2006, s. 41).
3.3 Bedömning av utsatthet och risk
förmåga att dölja sin egen negativa uppfattningar om den andra föräldern. Eriksson och Dahlkild Öhman (2008) menar att genom denna förståelse för barnets risk och utsatthet osynliggörs pappans handlingar och våldet blir en icke-fråga (s. 139 ff.).
Risken att barn utsätts för övergrepp både fysiskt och psykiskt genom att bevittna, eller själv bli direkt utsatt framhålls i lagstiftning särskilt viktigt att beakta vid avgöranden om vårdnad, boende och umgängesfrågor (FB 6:2a). Maria Erikssons (2003) tar i sin avhandling upp hur fäders våld behandlats i lagstiftning och offentlig politik. Hon menade att det i lag och förarbeten saknas en uttrycklig diskussion och reglering kring betydelsen av våld i vårdnad, boende och umgängesfrågor. I praktiken finns en tendens ”att en våldsam far är en tillräckligt god vårdnadshavare och umgängesförälder till motsatsen bevisas” (a.a. s. 96; Eriksson & Hester, 2001). En orsak till detta menar Eriksson (2003) kan vara den offentliga politikens och lagstiftningens fokus på gemensam vårdnad och båda föräldrarnas betydelse för barnet. Annika Rejmers (2003) avhandling om tingsrättens handläggning av vårdnadstvister visade också på att uppgifter om våld inte tycks påverka utgången i vårdnads- och umgängesfrågor (s. 131).
Att domstolar och socialnämnder tenderar att låta barnets behov av kontakt med båda
föräldrarna väga tyngre än eventuella risker har sedan 2003, när de båda avhandlingarna kom ut, uppmärksammats och regleringen kring riskbedömningar i vårdnadstvister har ytterligare betonats och framhävts i lagstiftningen. Men nyare forskning visar att samma tendens fortfarande tycks kvarstå (t.ex. Andersson & Bangura Arvidsson 2009).
Vad barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna innebär framgår varken av lagtext eller av förarbeten. Detta har påpekats bland forskare som menar att
Karin Röbäcks (2011) undersökning tyder dock på att den senaste reformen som ytterligare betonade risken att barnet far illa har på verkar tingsrättens riskbedömningar. Efter
lagreformen tycks rätten diskutera mer om risker här och nu. Tidigare ansågs risker på lång sikt som att eventuellt tappa kontakten med en förälder väga tyngre. Utifrån detta resultat ställer sig Röbäck (2011) frågan om det är lättare att ta hänsyn till barns utsatthet om man har ett kortare tidsperspektiv. Även det att ett kortare tidsperspektiv kanske även bidrar till att ta hänsyn till barnets vilja, att man ser barn som kompetenta att se till sin situation här och nu.
4. TEORETISKA UTGÅNGSPUNKTER
4.1 Kritisk diskursanalys som teoretiskt perspektiv
Det analytiska tillvägagångsätt jag använder är inspirerat av Norman Faircloughs kritiska diskursanalytiska angreppssätt (1992). Vad det innebär metodologiskt beskriver jag närmare i avsnitt 5.3.2. I detta avsnitt ska jag istället redogöra för vad det kritiskt diskursanalytiska förhållningssättet innebär teoretiskt och vilken betydelse det får för hur jag analyserar materialet.
Den kritiska diskursanalysen har sin grund i socialkonstruktionismen. Inom det
socialkonstruktionistiska perspektivet ryms flera olika teorier men vilka samtliga förenas i ett par grundantaganden. En gemensam utgångspunkt är en kritisk inställning till given kunskap. Den kunskap vi producerar är beroende av socialt konstruerade föreställningar genom vilka vi uppfattar omvärlden. Med andra ord existerar det enligt ett socialkonstruktionistiskt
konstruerat och att vår uppfattning om vad detta innebär får verkliga konsekvenser eftersom det påverkar och styr hur vi tänker och agerar.
Det diskursanalytiska angreppssätt jag valt att använda har sin grund i en strukturalistisk och poststrukturalistisk språkfilosofi. Språket, dvs. hur vi talar om saker och ting, ses inte som neutralt och objektivt, utan som en social aktivitet som formas mot bakgrund av den sociala kontexten. Genom språket skapas föreställningar och idéer om verkligheten, vilka i sin tur anses få direkt betydelse för hur verkligheten ”ser ut” eftersom föreställningarna styr och påverkar hur vi människor handlar (Winther Jörgensen & Phillips 2009 s. 15).
4.2 Den senmoderna familjen
För att belysa konstruktionen av barnets bästa är det nödvändigt att ha en teoretisk
utgångspunkt som säger något om det samhälle vi lever och verkar i och vilken betydelse det har för hur vi ser på barn, familj och föräldraskap. Den senmoderna teoretiska förståelsen tar utgångspunkt i de strukturella samhällsomvandlingarna under den senare delen av 1900-talet vilket inneburit nya villkor för barn och familj. Välfärdsstatens framväxt med
föräldraförsäkringar och förmåner för att främja för ett aktivt och jämställt föräldraskap har varit bidragande orsaker till förändrade livsformer och familjebildningar (Bäck-Wiklund, 2009, s. 32 ff.) Det senmoderna samhället är präglat av en tilltagande individualisering samt att valmöjligheterna för den enskilda individen har ökat. Tidigare traditioner, normer och värderingar har ifrågasatts vilket har inneburit att vi till mindre utsträckning kan förlita oss på hur man tidigare brukat göra (a.a. s.35). Detta har i sin tur inneburit att det ställs nya krav på enskilda individer. Den ökade individualiseringen har för familjen inneburit att individuella livsprojekt fogas samman för att bilda ett gemensamt projekt. Utveckling och
självförverkligandet av drömmar och mål står i centrum för det individuella livsprojektet. I och med att samhället idag innebär en mångfald av möjligheter har människors framtid generellt sett förändrats från något förutbestämt till något mer oklart och oförutsägbart. I och med att vi har möjlighet att välja vilken väg i livet vi vill gå, och hur vi ska uppfylla våra livsprojekt, blir vi aldrig ”klara” (Bäck-Wiklund, 2009).
emotionellt värde för familjen. Trots att det senmoderna samhället har inneburit ett uppbrott mot tidigare traditioner är familjenormerna en av de värdestrukturer som tar längst tid att förändra. Fortfarande utgör kärnfamiljen en central norm i samhället. De senmoderna familjerelationerna har trots detta förändrats och har i praktiken inneburit drastiska
förändringar i traditionella familjemönstren. Sådana förändringar har exempelvis bestått i att äktenskapet har blivit mindre av en självklarhet, och att fler personer idag skiljer sig vilket i sin tur leder till nya familjekonstellationer. Att samkönade relationer och äktenskap har ökat har också inneburit förändrade familjenormer och familjestrukturer. Att det fortfarande finns en tvåkönad kärnfamiljsnorm, trots de förändringar som skett i sammansättningen av familjer, innebär att gapet mellan den samtida familjediskursens ideal och verklighet innehåller
motsättningar (a.a.).
4.2 Den separerade kärnfamiljen
Jag ska här redogöra för ytterligare ett perspektiv som jag anser vara betydelsefull för förståelsen för undersökningens kontext och kan ses som en vidareutveckling av den
senmorderna teoretiska förståelsen som undersökningen har som utgångspunkt. Det handlar om det som Maria Eriksson (2003) benämner den separerade kärnfamiljen. Hon menar att det har skett en ”modifiering av kärnfamiljen som institution” (s. 64). Den ökade
separationsfrekvensen under den senare hälften av förra seklet har inneburit att rättsväsendets involvering i familjers privata angelägenheter har ökat markant. Utvecklingen menar hon har politiskt behandlats genom en strävan efter att i största möjliga mån upprätthålla kärnfamiljen. Rättsreglernas utveckling med betoning på jämställdhet, föräldrars överenskommelser och samarbete även efter separationer kan ses som ett uttryck för detta och den starka tron på barnets behov av kontakt med båda föräldrarna, att det är för barnets bästa, gör också att det erhåller legitimitet. Det separerade kärnfamiljsidealet är liksom kärnfamiljen som ideal
5. METOD OCH TILLVÄGAGÅNGSSÄTT
5.1 Kvalitativ forskningsstrategi
Syftet med studien är att undersöka hur barnets bästa konstrueras när frågor om vårdnad, boende och umgänge avgörs i domstol. Detta ämnar jag att göra genom att undersöka vilka föreställningar som kommer till uttryck i skriftliga rättsliga avgöranden, att synliggöra och klarlägga de diskurser inom vilka barnets bästa bedöms. Mitt val av en diskursanalytisk och socialkonstruktionistisk ansats innebär att fokus i undersökningen kommer att ligga på att hur föreställningar och idéer skapas genom språket (Winther Jörgensen & Phillips 2009 s. 15). Jag kommer att använda mig av en kvalitativ forskningsstrategi då den är lämpad för att undersöka föreställningar och tankemönster.
5.2 Urval och material
Via Nordstedts Juridiks rättsdatabas Zeteo sökte jag efter vårdnad, boende och umgänge inom kategorin avgöranden. Eftersom undersökningen fokuserar på fall där det finns uppgifter om våld och/eller övergrepp lade jag till sökorden misshandel, våld och övergrepp. Sökningen resulterade i totalt 80 avgöranden från hovrätterna, kammarrätterna och högsta
förvaltningsdomstolen. Urvalet avgränsades till hovrätterna eftersom det är civilrättsliga mål som är av intresse för undersökningen. Sökningen resulterade i 49 avgöranden mellan perioden 2013-01-09 och 2014-11-19. Elva stycken avgöranden behandlade även andra frågor och hade rubriker som ”misshandel”, ”olaga förföljelse”, ”grov fridskränkning” m.m., och valdes bort.
Det empiriska materialet består således av domskäl från tolv olika mål i frågor om vårdnad, boende och umgänge från nio olika tingsrätter mellan perioden 2010-11-15 och 2013-12-28 (se bilaga 1). I sex av fallen finns uppgifter om ena förälderns våld riktat mot den andra föräldern och i vissa fall även mot barnet eller syskon till barnet. I samtliga av dessa fall har det gjorts minst en polisanmälan, men de hade lagts ned, oftast med hänvisning till bristande bevisning. I de övriga sex domarna har ena föräldern dömts för bland annat misshandel, grov kvinnofridskränkning, olaga hot mm. Av intresse för min undersökning är domskälet, dvs. den sammantagna bedömning som tingsrätten gör och hur de motiverar sitt beslut. Alltså är själva utgången inte relevant för undersökningen.
5.3 Tillvägagångsätt
I detta avsnitt avser jag att redogöra för hur jag gått tillväga för att bearbeta och analysera det insamlade materialet. Nedan följer en beskrivning för hur jag inledningsvis analyserat
materialet tematiskt, detta för att sortera och tematisera innehållet i domskälen utifrån mina frågeställningar och utifrån dessa teman välja ut exemplifierande citat som sedan analyserats diskursivt. Efter redogörelsen för den tematiska analysen följer en beskrivning av hur jag tillämpat den kritiska diskursanalysen med hjälp av Norman Faircloughs (1992)
tredimensionella modell.
5.3.1 Tematisk analys
En tematisk analys kan användas som en metod eller ett analysverktyg för att identifiera, analysera och redovisa mönster och teman i ett material. Det finns en mängd olika sätt att använda en tematisk analys på och Braun och Clarke (2006) understryker betydelsen av att redogöra för hur man metodologiskt gått tillväga för att resultatet ska kunna bedömas och jämföras med andra undersökningar. Jag har utgått ifrån den beskrivning Braun och Clarke (2006) gör för hur en tematisk analys kan göras i ett antal faser. Det första steget syftar till att få en överblick över materialet varför domskälen lästes igenom upprepade gånger. Under den andra fasen markerade jag det som utifrån mina frågeställningar verkade intressant. Det resulterade i ett antal citat som i den tredje fasen kunde sorteras under preliminära
och se över dem, lägga till och ta bort citat. Denna fas innebar att flera av de teman jag hittat fick slås ihop eftersom många av citaten sa mer än något som endast kunde sorteras under ett tema. Det resulterade i att jag under den femte fasen kunde namnge två huvudteman; risk att
barnet far illa där alla citat som behandlade risker och barns behov av kontakt med båda
föräldrarna hamnade under, samt föräldraförmåga där citat från när tingsrätten bedömer respektive förälders lämplighet samlats.
5.3.2 Kritisk diskursanalys som metod
Det analytiska tillvägagångssättet är inspirerat av Norman Faircloughs kritiskt-
diskursanalytiska angreppssätt. Med begreppet diskurs avses dels ”språkbruk såsom social praktik” men också som ”ett sätt att tala som ger betydelse åt upplevelser utifrån ett bestämt perspektiv”. Diskurs förstås alltså som en språklig aktivitet, men man kan också tala om olika typer av diskurser (Winther Jörgensen & Phillips 2009 s. 72). Diskursiv praktik ses som sociala aktiviteter inom vilka texter skapas, mottas och tolkas. Det är inte bara skrift- och talspråk som avses med begreppet diskurs utan det kan även innefatta t.ex. bilder. Den diskursiva praktiken som språklig dimension ses som en viktig, men inte den enda sociala praktiken, som bidrar till att konstruera och förändra sociala och kulturella strukturer (a.a. s. 67). Enligt Fairclough är diskurs som social praktik inte bara konstituerande utan är också konstituerad, vilket skiljer Faircloughs metod från andra diskursanalytiska angreppssätt. Det innebär att samtidigt som olika diskurser bidrar till förändring av sociala strukturer, relationer och identiteter antas diskurserna också påverkas av de sociala strukturerna (a.a. s. 71).
Enligt Norman Faircloughs kritiska diskursanalytiska angreppssätt betraktas de domskäl som utgör det empiriska materialet som en kommunikativ händelse. En kommunikativ händelse antas ha tre dimensioner. Den tredimensionella modellen som Fairclough utvecklat för analys av kommunikativa händelser innebär att analysen sker på tre olika nivåer: text, diskursiv
praktik och social praktik, och dessa analyseras var för sig (a.a. s. 85). Jag har valt att tillämpa
Faircloughs (1992) tredimensionella modell för en kritisk diskursanalys på följande sätt.
Text som diskurs
Genom att undersöka textens strukturella uppbyggnad syftar analysen på textnivå att synliggöra hur diskurser framställs textuellt. Analysen av domskälen utifrån den första dimensionen, text som diskurs, har gjorts med hjälp av begreppen modalitet och transitivitet och genom att studera processer och deltagare i diskurserna. I textanalysen arbetar jag alltså med uttryck för modalitet, som modala hjälpverb och andra modalitetsmarkörer, för att få svar på hur barnets bästa konstrueras, dvs. vad som sägs och hur det sägs. ”Olika modaliteter får olika betydelse för diskursens konstruktion av sociala relationer och kunskaps- och
betydelsesystem” (Winther Jörgensen & Phillips 2009 s. 87 f; Fairclough 1992, s. 158).
Det andra analysverktyget jag arbetat med i textanalysen är transitivitet med fokus på två av begreppets grundstenar, nämligen processer och deltagare. Här handlar det om att se på hur en process, ett skeende beskrivs. Beskrivs en process som en handling förutsätts en bestämd deltagare, en aktör som tillskrivs ansvar för handlingen mot mottagaren. Om processen istället framställs som en händelse ges ingen ansvar för vad händelsen innebär. Att undersöka om en process beskrivs som en handling eller händelse och hur deltagarna positioneras är intressant eftersom det får betydelse för hur föreställningar och normer skapas och återskapas (Boreus & Borgström, 2013 s. 282 ff.)
Diskursiv och social praktik
Den diskursiva praktiken avser den kontext som texten produceras, distribueras och
konsumeras (Fairclough, 1992). Det är genom denna praktik som diskurser antas genereras, upprätthållas eller påverkas och förändras. I detta avsnitt avser jag att diskutera hur barnets bästa konstrueras genom de diskurser som framträder i analysen. Möjligheter till förändring inom en diskursiv praktik är beroende av kontexten och de förutsättningar som ges. Begreppet
diskursordning avser summan av alla diskurser som finns inom en viss social institution.
förutsättningarna för de kommunikativa händelserna. I detta avsnitt avser jag att föra en diskussion av analysen med utgångspunkt i de teoretiska ramarna för uppsatsen.
5.4 Validitet, reliabilitet och generaliserbarhet
Reliabilitet avser tillförlitligheten hos ett resultat. Att använda en redan utformad modell som metodologiskt och analytiskt verktyg kan bidra till bättre validitets- och
reliabilitetsbedömningar. Att arbeta efter Faircloughs tredimensionella modell skapar en viss struktur och genom att tydlig beskriva hur jag gått tillväga i t.ex. urvalsprocessen,
materialinsamlingen och under analysarbetet skapas bra förutsättningar för transparens och för god validitet och reliabilitet. En annan aspekt av ett forskningsresultats tillförlitlighet är intersubjektivitet. Det handlar alltså om i vilken grad undersökningens resultat stämmer överens med resultatet om samma undersökning gjordes av någon annan. Intersubjektiviteten ökar om jag, som nämnts, tydligt beskriver och motiverar mitt tillvägagångssätt (Bergström & Boréus, 2013, s. 405 ff.)
Undersökningens validitet handlar om i vilken mån jag mäter det jag avser att mäta. Kristin Skjørten (2013) diskuterar användbarheten av rättsliga avgöranden som empiriskt material för undersökningar och menar att det inte går att bortse från det sammanhang som texten kommer till i. Hon menar att parternas berättelser anpassas till det rättsliga sammanhanget på så vis att parternas argument troligen har blivit väl förberedda av advokater och endast de argument med störst juridisk tyngd är de som lyfts fram. Det går heller inte att anta att domskälen återger en fullständig bild av de omständigheter som domstolen grundar sina beslut på. Av denna anledning kan domstolens avgöranden inte läsas som en direkt återgivning av
Syftet med undersökningen är att undersöka hur barnets bästa konstrueras i
vårdnadstvistprocesser som innehåller motstridiga värdeprinciper. Genom att undersöka hur rätten hanterar motstridigheterna och hur barnets bästa konstrueras genom detta är
förhoppningen att synliggöra diskurser och vidare diskutera tänkbara konsekvenser av detta. Storleken på det undersökta materialet är förhållandevis litet, men undersökningen förväntas inte resultera i generella slutsatser om tillämpningen och konstruktionen av barnets bästa utan syftet är att få en djupare förståelse för hur det kan se ut. Den form av generalisering som studien möjligtvis kan aktualisera handlar om analytisk generalisering (Kvale 1997, s. 210). Genom att tydligt redovisa hur jag analyserat och hur jag kommit fram till resultatet kan läsaren själv bedöma om undersökningens resultat är möjlig att generalisera.
5.5 Etiska reflektioner
De domar som utgör undersökningens empiriska material är offentliga handlingar. Domar i mål om vårdnad, boende och umgänge är sällan belagt med sekretess, men domarna
behandlar människors privata liv och innehåller också föräldrars och barns fullständiga namn och personuppgifter, adresser osv. Eftersom det i domarna finns uppgifter som kan anses integritetskränkande och den typen av information inte är av betydelse för min undersökning har jag valt att avidentifiera dem genom att ersätta namn med t.ex. [mamman], [pappan]. För läsare ska kunna ta del av domarna följer dock en förteckning där de analyserade domarnas målnummer framgår (se bilaga 1).
6. RESULTAT OCH ANALYS
Syftet med undersökningen är att med utgångspunkt i det som enligt FB 6:2a ska vara avgörande för tingsrättens beslut, nämligen vad som bedöms vara barnets bästa, undersöka resonemang och avvägningar med å ena sidan hänsyn till de uppgifter om våld de har att ta ställning till, å andra sidan den betydelse som lagstiftningen tillmäter barnets behov av kontakt med båda föräldrarna. Utifrån Faircloughs tredimensionella modell av en kommunikativ händelse (se avsnitt 5.3.1) presenteras först resultaten från analysen på
diskursiva praktiken. Här avser jag att med utgångspunkt i resultaten från textanalysen
synliggöra och klargöra för de diskurser som framträder. Utifrån begreppen diskursordning och interdiskursivitet diskuteras huruvida den diskursiva praktiken producerar och
upprätthåller rådande diskurser eller om, och i så fall i vilken utsträckning den diskursiva praktiken bidrar till förändring av den rådande diskursordningen. Utifrån den tredje och sista dimensionen, social praktik, diskuteras resultaten på en mer övergripande nivå och hur det kan förstås i relation till de teoretiska utgångpunkterna för undersökningen.
6.1 Text som diskurs
Med utgångspunkt i de centrala teman som urskilts (se avsnitt 5.3.2) presenteras i detta avsnitt analysen av materialets modalitet och transitivitet med fokus på processer och deltagare. Denna del av analysen syftar till att synliggöra hur textens strukturella uppbyggnad
producerar och upprätthåller föreställningar som bidrar till att forma de diskurser inom vilka barnets bästa bedöms. Genom att granska modalitetsmarkörer, dvs. hur någonting sägs, vilket
förhållningssätt talaren intar och med vilken grad av säkerhet någonting sägs, samt att
granska av textens transitivitet, dvs. om en process beskrivs som en händelse eller handling och hur och till vilka deltagare som det kopplas till avser analysen att kartlägga och
synliggöra föreställningar som konstrueras och förmedlas i materialet. Ord eller uttryck som uttrycker modalitet eller transitivitet har kursiverats.
6.1.1. Risk att barnet far illa
Ett av de centrala teman som den tematiska analysen resulterade i var risken att barnet far illa. Detta är även en av de aspekter som domstolen enligt FB 6:2a särskilt ska beakta i
Undantag
”Det är viktigt att [dotter 1] och [dotter 2] träffar [pappan] i framtiden. Tingsrätten anser dock, i likhet med utredaren, att umgänge i nuläget inte framstår som förenligt med [dotter
1] och [dotter 2] bästa och att något umgänge mellan barnen och [pappan] därför för
närvarande inte ska regleras” (Dom 4)
Barnen på tio respektive åtta år har tidigare haft umgänge med sin pappa under medverkan av umgängesstöd. Pappan är dömd för misshandel mot barnens mamma och barnen har under tiden föräldrarna levde tillsammans bevittnat hans våld mot mamman. Med anledning av den rädsla och det motstånd till umgänget som båda barnen enligt vårdnadsutredningen visat menar tingsrätten att det inte ska beslutas om umgänge. Modalitetsmarkörerna i detta citat signalerar undantag på flera sätt. Att det är viktigt att barnen träffar sin pappa i framtiden uttrycks med en faktisk modalitet, det formuleras som en sanning. I relation till denna tydliga ståndpunkt framstår den följande motiveringen till varför umgänge enligt tingsrätten inte bör äga rum som ett undantag; tingsrätten anser dock att umgänge för närvarande inte ska regleras eftersom det i nuläget inte framstår som barnets bästa.
Det (o)säkra före det (o)säkra
”Det har inte med erforderlig grad av säkerhet kunnat slås fast att [pappan] betett sig så illa mot barnen under den tid parterna sammanlevde att umgänge därför inte ska äga rum […] Det
är synnerligen viktigt att barnen har umgänge med den förälder de inte bor med. I detta fall har
det inte framkommit tillräckliga skäl att utesluta [pappan] från sina barns uppväxt” (Dom 5)
I tingsrättens domskäl framgår att socialtjänstens vårdnadsutredning resulterade i
är inte tillräckligt säkert. Resonemanget avslutas med att det är synnerligen viktigt att barnen
har umgänge med den förälder de inte bor med, ett starkt modalitetsuttryck som tydligt
uttrycker tingsrättens utgångspunkt. De menar att det inte har framkommit tillräckliga skäl att
utesluta pappan från sina barns uppväxt, vilket avslöjar en diskurs där det går att ifrågasätta
om det verkligen handlar om barns rätt till sina föräldrar eller om det är tvärtom.
En relativ risk
”Sammantaget anser tingsrätten att det numera inte finns någon beaktansvärd risk, med utgångspunkt i [pappans] person, för att sönerna [son 1] och [son 2] skulle fara illa i samband med ett sådant umgänge som [pappan] yrkat” (Dom 6)
Pappan har yrkat på att de två yngsta av totalt fyra söner ska ha rätt till umgänge med honom en gång per månad, om tre timmar per tillfälle och i närvaro av umgängesstöd. De två äldsta syskonen vägrar träffa pappan. Av vad som framgår är det bland annat av anledning av de brott han utsatt de två äldsta barnen för och för vilka han även blivit dömd. Tingsrätten gör bedömningen att det numera inte finns någon beaktansvärd risk med utgångspunkt i pappans
person att de två yngre barnen skulle fara illa med det ett sådant umgänge som pappan yrkat
på. Vad tingsrätten menar med att det inte finns någon beaktansvärd risk med utgångspunkt i
pappans person kan tolkas som att det implicit konstateras att det tidigare har funnits en risk
för barnen i förhållande till deras pappa men att den numera inte är lika stor och alltså inte längre beaktansvärd. Riskbedömningen görs med utgångspunkt i den typ och omfattning av umgänge som är i fråga, dvs. en gång per månad om tre timmar per tillfälle och i närvaro av umgängesstöd. Det förs inga vidare resonemang och det är därför svårt att veta hur tingsrätten hade bedömt frågan om risk om det yrkade umgänget hade sett annorlunda ut.
Reducerat umgänge minskar risken
”Sammanfattningsvis finner tingsrätten att det framkommit en sådan risk för att [dottern] far illa hos [pappan] att han inte skall anförtros vårdnaden om henne och att [dotterns] umgänge med honom skall kraftigt inskränkas. Mot bakgrund av vad tingsrätten funnit vid sin
ett mycket inskränkt umgänge minimeras risken för att [dottern] skall fara illa hos [pappan]” (Dom 12)
Enligt uppgifter som framkommit, dels genom mammans vittnesmål och dels av uppgifter från dottern genom vårdnadsutredningen och efter psykologsamtal vid BUP, ska pappan ha utsatt både mamman och dottern för fysiskt våld och kränkningar. Tingsrätten konstaterar att det finns en risk att dottern far illa hos pappan och att han därför inte längre ska anförtros vårdnaden om henne. Med hänsyn till samma risk ska umgänget regleras, kraftigt inskränkas, eftersom risken att dottern far illa hos pappan då antas minska som en naturlig följd. I relation till den faktiska modalitet som uttrycks när tingsrätten konstaterar att dottern riskerar att fara illa hos sin pappa formuleras nästa mening med en mindre grad av säkerhet, det kunde
ifrågasättas om något obevakat umgänge överhuvudtaget borde äga rum. Uttalandet som
ifrågasätter huruvida något umgänge borde äga rum görs med en viss försiktighet. Här kan vidare diskuteras vilken betydelse det har för tingsrättens dom att mamman gjort samma bedömning och har medgett till att dottern ska ha rätt till ett visst umgänge med pappan. Om detta förs närmare resonemang om nedan (se avsnitt 6.1.4).
Ett pris värt att betala
”Inledningsvis kommer ett återupptaget umgänge med [pappan] förmodligen innebära en stor påfrestning för barnen men detta torde bli ett övergående problem och är enligt tingsrättens mening ett pris som får vara värt att betala för att [son 1], [son 2] och [son 3] ska få ett normaliserat förhållande till sin far. I ett längre perspektiv framstår det som bäst för barnen att de får påbörja ett umgänge med [pappan] som sedan trappas upp och att de därigenom får en god kontakt med båda sina föräldrar” (Dom 11)
Pappan har vid flera tillfällen polisanmälts av mamman på grund av hennes misstankar om att han utsatt barnen för sexuella övergrepp. Enligt flera vittnesmål ska barnen själva ha berättat om dessa tillfällen men eftersom det efter utredningar inte kunnat anses visat att det
tingsrätten förmodar att umgänget faktiskt riskerar att innebära för barnen kan umgänget senare utökas vilket av tingsrätten antas resultera i att barnen får god kontakt med båda sina
föräldrar. I ett längre perspektiv är det enligt tingsrätten ett pris som får vara värt för barnen
att betala.
6.1.2 Sammanfattande analys av temat risk att barnet far illa
En kompromiss mellan barnets behov av kontakt och grad av risk
Analysen av citatens modalitetsmarkörer visar att tingsrättens resonemang görs med en tydlig utgångspunkt. Det är viktigt att barnet har umgänge med den förälder som barnet inte bor med, även om det konstateras att ett barn har visat kraftigt motstånd och negativa känslor inför att träffa umgängesföräldern och även om tingsrätten själva konstaterar att det finns risker förknippade med ett umgänge. Det uttrycks vara en självklarhet, ofta underförstått, att det bästa för barnen är egentligen att ha kontakt även med en förälder som har eller som misstänks ha utövat våld mot barnet själv eller mot någon i barnets närhet.
I flera av citaten ovan behandlas och diskuteras frågan om risk som ett relativt förhållande. Om barnet riskerar att fara illa beror alltså på vad frågan gäller. I ett av exemplen bedömdes risken att barnet skulle fara illa hos sin pappa vara så stor att tingsrätten beslöt att låta mamman ensam få vårdnaden. Det fanns alltså en tillräckligt hög risk för barnet att pappan inte ansågs lämplig som vårdnadshavare. De ställde sig till och med frågande till om dottern borde träffa sin pappa under obevakade former alls. Trots detta beslutade tingsrätten om ett, om än kraftigt inskränkt, regelbundet veckovist umgänge mellan pappan och dottern.
Problemet med den risk barnet befarades utsättas för tycks tingsrätten lösa genom att reducera umgänget till varannan helg från det tidigare växelvisa boendet varannan vecka. Detta beslut från tingsrättens sida kan förutom som ett uttryck för diskursen om barnets behov av kontakt med båda föräldrarna också ses som ett exempel på den betydelse föräldrarnas
överenskommelser har (se avsnitt 6.1.4).
domen var ett av brotten ett fall av misshandel. De två äldre bröderna tog kraftigt avstånd från pappan och det yrkade umgänget avsåg alltså endast de två yngre av syskonen. Tingsrätten gjorde bedömningen att barnen numera inte skulle riskera att fara illa i samband med ett
sådant umgänge som var i fråga. Det handlade om ett umgänge i närvaro av umgängesstöd
under ett par timmar en gång i månaden. Mot den bakgrunden kan tingsrättens bedömning om att barnen inte skulle riskera att fara illa inte sägas orimlig, men vad som inte diskuteras är huruvida detta skulle ligga i de barnens intresse.
Tidsperspektivet
Karin Röbäck (2011) menar att det finns ett samband mellan tidsperspektiv och vilken bedömning av risk och utsatthet som görs. I Röbäcks jämförande studie av hur domstolar bedömt risker under tiden före respektive efter vårdnadsreformen 2006 som ytterligare betonade betydelsen av riskbedömningar i vårdnadstvister, visades att det är vanligare att domstolen tar hänsyn till risker på kort sikt efter lagändringen. Det, menar Röbäck, innebär att den långsiktiga risken, dvs. att förlora kontakten med en förälder, allt oftare får stå tillbaks för risker ”här och nu”. I det undersökta materialet hittade jag exempel på domskäl där tingsrätten verkar ha haft ett kortare tidsperspektiv och riskerna har bedömts väga tyngre än behovet av kontakt, dock inte utan att det samtidigt på något sätt påpekats att det är viktigt att barnen träffar föräldern i framtiden. Som ovan diskuterats kan det då framställas som ett undantag och något temporärt att umgänge inte ska regleras.
Ett exempel på när tingsrätten haft ett tydligt långsiktigt perspektiv i deras resonemang och avvägningar kommer till uttryck i det fall när en pappa misstänks ha förgripit sig sexuellt på sina söner. Eftersom det efter flera utredningar inte kunnat visas att pappan förgripit sig på barnen resonerade tingsrätten med utgångspunkt i det motstånd barnen visat mot umgänge med pappan att det återupptagna umgänget visserligen kan komma att innebära stora
Barnet behov och rätt eller förälderns?
Att umgänge är barnets rättighet står tydligt uttryckt i lagstiftningen (FB 6:15). Barnet har rätt till kontakt med båda sina föräldrar men utifrån tingsrättens diskussioner och resonemang menar jag att frågan i praktiken snarare tycks behandlas som att det vore det omvända. Analysen visar exempel på att umgängesrätten implicit behandlas som en förälders rättighet eller åtminstone en förälders behov som kan tillgodoses genom en rättighet som är barnets.
Ett exempel på detta är när tingsrätten menar att det inte fanns ”tillräckliga skäl att utesluta
pappan från sina barns uppväxt”. Undersökningens resultat visar att det som ofta uttrycks
implicit i tingsrättens resonemang, här kommer till uttryck explicit - pappan har behov av kontakt med sina barn under deras uppväxt. Det omvända förhållandet, att barnen skulle ha behov av kontakt med sin pappa under deras uppväxt, är inte vad som sägs. Sammantaget visar detta att trots att det tydligt i lagtext uttrycks att umgänge är en rättighet som är barnets kan det alltså förhålla sig annorlunda i praktiken.
Sammantaget kan resultaten tolkas som att det trots konstaterade risker för barnet i relation till en förälder behandlas denna risk av tingsrätten som en relativ omständighet, möjlig och ”värd” att ta. Det som frågan verkar handla om är hur barnets behov av kontakt kan
tillgodoses, inte om eller varför barnet har ett behov av kontakt. Bedömningen om vad barnets bästa är verkar uteslutande ta sikte på barnets behov av kontakt med båda föräldrarna och vägen dit anpassas efter omständigheterna. Frågan som jag anser aktualiseras är hur långt lagstiftaren menar att barnets behov av kontakt med båda föräldrarna sträcker sig, finns det någon gräns och var i så fall går den?
Gunvor Andersson och Maria Bangura Arvidsson (2009) tolkar insatsen umgängesstöd som ”en yttersta markering av hur långt barns behov av den förälder som de inte bor hos sträcker sig – eller hur långt denna förälders rätt till sina barn sträcker sig […]” (s. 34). Deras
där den största risken för barnet bestod i att förlora kontakten med en förälder. Att samma förälder hade utövat våld i hemmet blev inom detta synsätt en icke-fråga (a.a. s. 147).
6.1.3 Föräldraförmåga
Det andra temat som efter den tematiska analysen visat sig central har jag valt att benämna
föräldraförmåga. Temat omfattar tingsrättens resonemang, bedömningar och diskussioner
med utgångspunkt i respektive förälder. Nedan följer en presentation och analys av citat som visar exempel på tingsrättens resonemang bland annat om respektive förälders lämplighet som förälder och förmåga till samarbete. Under detta tema blir analys av textens transitivitet också användbar.
Händelser av våld
”[Pappan] har nekat till att ha misshandlat [mamman]. Tingsrätten har dock att utgå från det faktum att han dömts för misshandel mot henne och att det finns åtminstone misstanke om
ytterligare en misshandel. När det gäller vilken risk som föreligger för att detta ska upprepas måste man emellertid beakta bakgrunden till händelserna. Vid de händelser för vilka han är dömd hade han nyss kommit till Sverige för att skapa sig en framtid tillsammans med sin fru
och sitt barn. Han möttes då nästan omedelbart av hennes besked att hon tänkte lämna
honom. Även om det aldrig kan vara accepterat att utöva våld är det förståeligt att [pappan] drabbades av förtvivlan och frustration av beskedet. Vid det tillfälle som [pappan] står under
åtal för hade han just fått reda på att [mamman] hade träffat sin nuvarande man” (Dom 1)
Genom att se närmare på transitiviteten i citatet går det att se transformationer både vad gäller olika processer och deltagare. Att pappan har nekat till att ha misshandlat mamman gör
honom till en aktiv deltagare i processen. Tingsrätten menar dock, dvs. trots pappans nekande, måste utgå från det faktum att han genom dom befunnits skyldig. Formuleringen att pappan har dömts för misshandel mot mamman framställer honom, liksom mamman, som mottagare i processen. Det brott han enligt dom gjort sig skyldig till beskrivs på så vis som en passiv händelse mer än en aktiv handling, vilket också uttrycks explicit då tingsrätten menar att man måste beakta bakgrunden till händelserna. Även i formuleringen ”Vid de händelser för vilka
han är dömd …” döljs pappans aktörskap och han står fri från ansvar i processen som
Tingsrätten menar att ”även om det aldrig kan vara accepterat att utöva våld är det
förståeligt att [pappan] drabbades av förtvivlan och frustration av beskedet”. Tingsrätten
visar förståelse för pappan, redogör för hans livssituation som nyinflyttad till Sverige och hur pappan skulle skapa sig en framtid tillsammans med sin fru och sitt barn. Genom
formuleringen att pappan nästan omedelbart möttes av hennes besked att hon tänkte lämna
honom och att det är förståeligt att han drabbades av frustation och förtvivlan framstår
pappan här som mottagare för mammans handlingar. Pappan framställs som ett offer trots att vad som egentligen talas om är de tillfällen då pappan har misshandlat mamman. Samma perspektiv avspeglas i formuleringen ”Vid det tillfälle som [pappan] står under åtal för”, dvs. misshandeln av mamman men där pappans aktörskap är obefintligt i processen, och
fortsättningen ”hade han just fått reda på att [mamman] hade träffat sin nuvarande man”, framställs han återigen som mottagare för mammans handlingar. Vad tingsrätten anser det innebära att han vid frustration och förtvivlan tar till våld diskuteras inte, inte heller det att han nekat till att ha misshandlat mamman.
Jämförbara omständigheter
”[Pappan] har brukat våld mot [mamman] och har uppvisat annat beteende som gör att även hans lämplighet som vårdnadshavare kan ifrågasättas. Såvitt framkommit har [pappan] dock
"kommit på fötter". Han har vid huvudförhandlingen gett ett balanserat och försonligt
intryck” (Dom 3)
Modalitetsmarkören att även pappans lämplighet som vårdnadshavare kan ifrågasättas med tanke på det våld han utsatt mamman för framställer pappans våldshandlingar som en omständighet jämförbar med de synpunkter som tingsrätten framfört angående mammans beteende. De synpunkter som framförs angående mammans beteende och agerande gäller främst det motstånd och den ovilja till samarbete hon uppvisat samt att hon anses brista i förmågan att uppmuntra barnen till att ha kontakt med deras far. Tingsrätten anser därför, genom ett passiviserande modalitetsuttryck i form av Såvitt framkommit, dvs. mot den
även uppvisat annat beteende som tingsrätten menar ger dem anledning att ifrågasätta
pappans lämplighet som vårdnadshavare, och att det inte förs vidare resonemang om pappans våldshandlingar i domskälet i övrigt kan ge intrycket av att betydelsen av att pappan har utövat våld ges mycket lite betydelse.
Osynliggörande av våldshandlingar
”Med hänsyn till att [mamman] och [sonen] lever gömda med sekretesskyddade
personuppgifter framstår det som i det närmaste omöjligt att på ett för alla berörda säkert sätt praktiskt ordna ett umgänge. Alla sådana arrangemang riskerar därför att medföra en
känsla av otrygghet och rädsla hos [mamman] och därmed även hos [sonen]. […] För [sonens] bästa i framtiden framstår det som angeläget att parterna och deras familjer
försonas och härigenom möjliggör att en kontakt gällande [sonen] kan upprättas och
upprätthållas i god anda. Det vilar särskilt inledningsvis även ett ansvar på [mamman] att utifrån [sonens] bästa låta denne veta vem som är hans far och ge [sonen] förutsättningar att successivt bygga upp en relation till [pappan]” (Dom 7)
Pappan har under flera månaders tid, både före och under tiden mamman var gravid med parternas gemensamma son, regelbundet utsatt mamman för både fysisk och psykisk misshandel. Eftersom hotbilden från pappan gentemot mamman bedömdes kvarstå efter det att pappan avtjänat fängelsestraff för de brott han dömdes för, lever mamman och sonen gömda och med sekretesskyddade personuppgifter.
Orsaken till varför tingsrätten i det här fallet inte beslutar om umgänge mellan sonen och pappan hänvisas i första hand till den känsla av otrygghet och rädsla hos mamman och i förlängningen även sonen, som skulle riskera uppkomma vid ett eventuellt umgänge med pappan. Mamman och sonen beskrivs som passiva mottagare men ingen aktör framställs. Varför mamman skulle känna rädsla och oro var enligt tingsrätten att det framstod som i det
närmaste omöjligt att på ett säkert sätt praktiskt få till stånd ett umgänge med pappan med
hänsyn till att mamman och sonen lever gömda och med sekretesskyddade personuppgifter. I tingsrättens framställning av situationen framstår det som att det skulle vara själva
Att det är angeläget att parterna för sonens bästa i framtiden kan försonas förmedlar en inställning om att det handlar om en ömsesidig konflikt. Att det som är orsaken till att tingsrätten inte förordar om umgänge, att pappan har utsatt mamman för våldsbrott och fortfarande bedöms utgöra ett hot för både mamman och sonen, framgår bara implicit. Tingsrätten skriver också att det särskilt inledningsvis vilar ett ansvar på mamman att ge sonen förutsättningar till att bygga en relation till pappan.
I det här citatet finns exempel på hur pappans våld osynliggörs och på hur hans ansvar bakom det döljs. Även den starka utgångspunkten att barnets bästa är att ha kontakt även med den förälder barnet inte bor med kommer tydligt till uttryck. Situationen framställs främst som en ömsesidig konflikt som båda föräldrarna har ansvar i, och att de bör mötas ”på halva vägen”. Vidare läggs det ett ansvar på mamman att tillgodose sitt barns behov av kontakt med pappan, trots det våld han har utsatt henne för och att han vid tiden för domstolsförhandlingen
fortfarande bedömdes utgöra ett hot både mot mamman och sonen.
Samarbetsförmåga
”[Mamman] har uppgett att hon inte tycker om [pappan], att hon helst inte vill träffa honom alls eller prata med honom i telefon och att hon av det skälet inte har velat delta i några samarbetssamtal med honom. De kontakter som är ofrånkomliga, oavsett vårdnadsformen, har hon uppgett sig vilja sköta genom veckovisa underrättelser. Någon motsvarande ovilja mot att samarbeta har inte [pappan] gett uttryck för. Hans ibland alltför enträgna ringande till [mamman] ger tvärtom uttryck för en vilja att bli delaktig i frågor som rör [dottern] […] De samarbetssvårigheter som [mamman] påtalat ligger i huvudsak i hennes egen ovilja i att ha med [pappan] att göra. Avgörande för om samarbetssvårigheter ska medföra att gemensam vårdnad är olämplig är visserligen inte vem som bär skulden till svårigheterna. Det går dock
inte att bortse från att [mamman] med god vilja borde kunna eliminera de problem som föreligger” (Dom 1)
pappan inte gett uttryck för. Mamman framställs uttryckligen som den som bär skulden till samarbetssvårigheterna. Även om tingsrätten menar att skuldfrågan visserligen inte har betydelse för bedömningen om gemensam vårdnad är lämplig eller inte, går det inte att bortse från att mamman med god vilja skulle kunna lösa de problem som hon upplever. Det framstår som att det enligt tingsrätten är mamman själv som skapar problemen och att hon med god
vilja antas kunna lösa dem. Det våld han utsatt henne för under den tid de levde tillsammans
som eventuell bidragande orsak till mammans motstånd diskuteras inte. Att pappan ringt till mamman vid ett stort antal tillfällen, något han vid tidpunkten för domstolsförhandlingen står åtalad för, vänds till något positivt och till pappans fördel. Tvärtom tolkar tingsrätten pappans
ibland alltför enträgna ringande ett utryck för att han är angelägen om sin dotter.
Förskjutning av våld till mammans beteende
”Den närmast obefintliga kontakten mellan parterna och den omständigheten att [pappan] är dömd för brott mot [mamman] talar för att hon ska tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Det är emellertid tingsrättens uppfattning att det inte skulle vara i enlighet med barnens bästa. Skälen för det är följande. I […] (SoL-utredningen) […] skrev utredarna att de var oroliga för [Son 1], [dotter 1] och [son 2] mående utifrån vad barnen hade upplevt i hemmet. De bedömde att alla tre av barnen behövde en terapeutisk kontakt för att bearbeta vad de varit med om och att det, då barnen själva motsatte sig detta, var av stor vikt att [mamman] motiverade barnen till en sådan kontakt. [Mamman] har vid huvudförhandlingen uppgett att barnen inte vill ha någon terapeutisk kontakt och att hon respekterar deras uppfattning varför hon inte har försökt motivera dem för terapi. För tingsrätten framstår det som anmärkningsvärt att [mamman] inte
tar barnens psykiska mående på större allvar och uppmuntrar dem till en samtalskontakt.
[Mamman] har inte heller, såvitt framkommit, försökt uppmuntra barnen till kontakt med sin far” (Dom 3)
Pappan är dömd för misshandel, olaga tvång och olaga hot mot mamman och barnen ska ha upplevt pappans våld mot mamman under uppväxten. Enligt vårdnadsutredningen bedömdes barnen behöva terapeutisk kontakt för att bearbeta de trauman de upplevt i hemmet. I
