2017-11-06
Förvaltningsrätten i Luleå Skeppsbrogatan 43 972 31 Luleå
Överklagande av och begäran om omedelbar inhibition av tre beslut av Länsstyrelsen i Norrbottens län 2017-10-25 om skyddsjakt efter
sammanlagt 11 järvar i delar av Arjeplogs, Gällivare och Kiruna
kommuner, dnr 218-14536-2017, 218-14643-2017 och 218-14645-2017
Svenska Rovdjursföreningen (nedan: föreningen) överklagar härmed tre beslut av Länsstyrelsen i Norrbottens län (nedan: länsstyrelsen) 2017-10-25 om skyddsjakt efter sammanlagt 11 järvar i delar av Arjeplogs, Gällivare och Kiruna kommuner, dnr 218-14536-2017, 218-14643-2017 och 218-14645-2017, och begär omedelbar inhibition av dessa tre beslut.
Länsstyrelsens motiv för skyddsjakten är i huvudsak identiska i de tre besluten, varför de tre besluten hanteras med en gemensam överklagan av föreningen.
Klaganden
Svenska Rovdjursföreningen
Organisationsnummer: 883202-3264 Adress: Masthamnen, 116 30 STOCKHOLM Telefon: 08 441 41 17
E-post: info@rovdjur.se
Yrkanden
Svenska Rovdjursföreningen yrkar att Förvaltningsrätten upphäver Länsstyrelsen i Norrbottens läns tre beslut den 25 oktober 2017 om skyddsjakt efter högst 11 (4+4+3) järvar inom fem (2+1+2) områden i tre kommuner i Norrbottens län, dnr 218-14536-2017, 218-14643-2017 och 218-14645-2017.
Svenska Rovdjursföreningen yrkar också att Förvaltningsrätten med omedelbar verkan inhiberar Länsstyrelsens förordnande om att besluten ska gälla även om de överklagas.
Inledning
Föreningen motsätter sig inte skyddsjakt som förvaltningsmetod, utan anser att skyddsjakt på särskilt skadegörande individer många gånger är ett lämpligt och nödvändigt medel för att minska de
skadeverkningar som rovdjurspopulationer ibland för med sig.
Anledningen till att föreningen överklagar de tre aktuella besluten är att de avviker kraftigt från normala skyddsjaktbeslut, på ett sätt som kan leda till en felaktig förvaltningsmodell om besluten framgent får tillämpning. Länsstyrelsen har brustit i efterlevnaden av en rad lagkrav, och har inte uppfyllt sina åligganden när det gäller utredningsplikten.
Sammantaget innebär jaktbesluten både ett steg mot en försämrad rovdjursförvaltning och en risk för den nationella järvpopulationens hälsa och fortbestånd. Järven är rödlistad i hotkategorin sårbar (VU) och aktuellt inventeringsresultat 2017 visar att järvstammen ligger under referensvärdet för gynnsam bevarandestatus.
Motivering till yrkandet om inhibition
Enligt 29 § förvaltningslagen kan en myndighet som har att pröva överklagande förordna om att beslutet tills vidare inte ska gälla (så kallad inhibition).
Skälet till att föreningen begär att samtliga tre beslut inhiberas är att järvarna annars kommer att hinna fällas innan ärendet avgörs slutgiltigt. Det är på grund av beslutens utformning bråttom, eftersom jakten redan är påbörjad.
Om besluten verkställs och järvarna skjuts, kan den uppkomna skadan inte repareras vid bifall till besvären.
Länsstyrelsen fattade samtliga tre skyddsjaktsbeslut 2017-10-25. Enligt besluten fick jakten påbörjas redan efter en vecka, 2017-11-01, och får pågå som längst till och med 2018-01-15. Länsstyrelsen har använt sig av möjligheten att besluta om ett verkställighetsförordnande enligt jaktförordningen 59 §, vilket innebär att jakten kan fortgå utan hinder av att besluten överklagas.
Länsstyrelsens intresse av snabb verkställighet kan enligt föreningens mening inte anses väga tyngre än de intressen som talar för att ärendet ska prövas innan verkställighet får ske.
Föreningen anser att det är högst sannolikhet att besluten upphävs, eftersom det rör sig om jakt efter en så stor del av den regionala populationen att denna kan skadas, och eftersom den svenska järvpopulationen enligt 2017 års inventering ligger under referensvärdet för gynnsam bevarandestatus. Det är i strid med Naturvårdsverkets beslut 2014-12-15 (Ärendenr: NV-00552-14) Fastställande av miniminivåer för järv gällande rovdjursförvaltningsområden och län (bilaga 3), där det slås fast att referensvärdet inte får underskridas: ”Det beslutade referensvärdet beskriver det lägsta antal som motsvarar en gynnsam
bevarandestatus. Miniminivåerna måste därför sammantaget motsvara minst det nationella referensvärdet för arten. På detta sätt säkerställs att de nationella målen inte underskrids.”
Länsstyrelsens beslut innebär dessutom, enligt föreningen, ingrepp i flera Natura 2000-områden och nationalparker (Abisko, Vadvetjåkko och Stora Sjöfallet, den senare inom Världsarvet Laponia), på ett sätt som är tillståndspliktigt.
Föreningen anser vidare att så som besluten utformats av länsstyrelsen rör det sig om licensjakt och inte skyddsjakt. Grunderna för detta utvecklas närmare nedan.
Lagligheten av besluten ifrågasätts på grund av att besluten strider mot jaktförordningen, mot EU:s art- och habitatdirektiv och mot miljöbalken.
Det är därför, enligt föreningens mening, sannolikt att föreningens talan kommer att bifallas och länsstyrelsens beslut upphävas.
Motivering till att besluten bör upphävas
Föreningen anser att flera av de enligt gällande rätt nödvändiga förutsättningarna för skyddsjakt på järv inte är uppfyllda:
• Länsstyrelsen har inte visat att det inte finns någon annan lämplig lösning.
• Länsstyrelsen har inte heller visat att jakten inte försvårar uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus för järv i Sverige.
• Besluten innehåller heller inte någon dokumentation som visar att allvarlig skada kommer att uppstå om inte skyddsjakten genomförs.
• Länsstyrelsen har heller inte visat att jakten kommer att leda till minskade skador på rennäringen.
• Enligt länsstyrelsens beslut krävs ingen registrering eller annan kontroll av samtliga jägare som deltar i jakten.
• Länsstyrelsens beslut sträcker sig till och med 2018-01-15, trots att Naturvårdsverkets delegeringsbeslut endast gäller till och med 2017-12-31.
• Trots att jaktområdena innehåller Natura 2000-områden, där järven tillhör de arter som motiverar utpekandet av områdena, har länsstyrelsen inte prövat jaktens tillåtlighet enligt 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken.
I nedanstående text utvecklar vi grunden till våra yrkanden.
Natura 2000-lagstiftningen
Jaktområdena i Arjeplogs kommun berör bland annat Natura 2000-området SE0820124 Tjeggelvas.
Jaktområdet i Gällivare kommun berör bland annat Natura 2000-områdena SE0820167 Muddus, SE0820216 Sjaunja och SE0820202 Stora Sjöfallet. Jaktområdena i Kiruna kommun berör bland annat Natura 2000- områdena SE0820293 Norra Torneträsk, SE0820282 Torneträsk-Soppero fjällurskog och SE0820620 Pältsa.
Samtliga de nämnda Natura 2000-områdena är utpekade bland annat på grundval av förekomsten av järv.
För dessa områden gäller miljöbalken 7 kap. 28 a § stycke 1, som anger att tillstånd krävs för att bedriva verksamheter eller vidta åtgärder som på ett betydande sätt kan påverka miljön i naturområdet. Föreningen menar att jakt på en av de utpekade arterna i ett Natura 2000-område otvivelaktigt är en åtgärd som kan påverka miljön i området på ett betydande sätt, i synnerhet när det gäller en art som bara förekommer med ett litet antal individer i Natura 2000-området.
Av miljöbalken 7 kap. 28 b § framgår att:
”Tillstånd enligt 28 a § får lämnas endast om verksamheten eller åtgärden ensam eller tillsammans med andra pågående eller planerade verksamheter eller åtgärder inte
1. kan skada den livsmiljö eller de livsmiljöer i området som avses att skyddas,
2. medför att den art eller de arter som avses att skyddas utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten eller arterna.”
Dessa lagregler är en del av Sveriges implementering av artikel 6 i art- och habitatdirektivet, som Sverige i egenskap av medlemsstat i EU är förpliktigat att följa.
Länsstyrelsens beslut inbegriper inte något tillstånd enligt miljöbalken 7 kap. 28 a och 28 b §§. Föreningen menar att jakten därmed är olaglig så länge sådant tillstånd inte givits.
Besluten innehåller inte heller någon bedömning av om skyddsjakten medför att järven i Natura 2000- området utsätts för en störning som på ett betydande sätt kan försvåra bevarandet i området av arten.
Enligt miljöbalken 7 kap. 28 b § krävs en bedömning av detta för att länsstyrelsen ska kunna ge tillstånd.
Det bör också observeras att järven hör till de prioriterade arterna i art- och habitatdirektivets bilaga 2. Det innebär, som framgår av direktivets artikel 6.4, att de enda faktorer som kan ligga till grund för undantag är sådana som berör
• människors hälsa eller den allmänna säkerheten,
• betydelsefulla konsekvenser för miljön,
• eller, efter ett yttrande från kommissionen, andra tvingande orsaker som har ett allt överskuggande allmänintresse.
Slutsats: Genom att meddela tillstånd till skyddsjakt efter järv inom Natura 2000-områden, utan att pröva om detta är tillåtligt enligt 7 kap. 28 a och 28 b §§ miljöbalken, har länsstyrelsen åsidosatt såväl miljöbalken som Sveriges förpliktelser gentemot EU.
Annan lämplig lösning
Avsnittet Länsstyrelsens bedömning inleds likalydande i de tre besluten med formuleringen: ”Länsstyrelsen gör en samlad bedömning i varje enskilt fall och bedömer skadornas omfattning, om skadeförebyggande åtgärder gjorts, vilka möjligheter till förebyggande av skada som finns samt möjlighet till annan lämplig lösning än skyddsjakt.”
Föreningen konstaterar att inte i något beslut redovisas järvskador på ren för någon av de elva samebyar som berörs av de tre besluten. Det redovisas inte heller om några skadeförebyggande åtgärder genomförts och resultaten av dessa. Länsstyrelsen diskuterar i besluten inte heller andra alternativa lösningar än skyddsjakt för att begränsa skadorna på ren.
Föreningen finner det anmärkningsvärt att Länsstyrelsen i sina beslut om skyddsjakt inte nämner att ersättning av statliga medel utgår till samebyarna enligt viltskadeförordningen (2001:724). Genom denna ersättning kompenseras samebyarna ekonomiskt för eventuella skador av rovdjur. För varje dokumenterad
föryngring av järv får samebyarna 200 000 kr för att täcka förluster och merarbete. Ersättningen utbetalas av Sametinget. Ersättningssystemets grundprincip, för arterna järv, lodjur och varg, är ersättning för rovdjursförekomst och samma ersättning utgår oavsett om renar dödas eller inte. Ersättningsystemet är därmed till sin konstruktion förebyggande. Ersättningssystemet har varit i bruk sedan 1996 och har av Sametinget tillämpats alltmer generöst för samebyarna under senare år (bilaga 5).
Sametinget utbetalade 2016 ersättningar som redovisas i tabell 1 för järvförekomst i de samebyar där skyddsjakt nu är tillåten enligt de tre besluten. Även den totala ersättningen för samtliga fyra stora rovdjur och kungsörn redovisas.
Tabell 1. Av Sametinget utbetald ersättning 2016 för järvförekomst och totalt för rovdjursförekomst till de samebyar som omfattas av skyddsjaktsbesluten
Skyddsjaktsbeslut dnr
Sameby Av Sametinget
utbetald ersättning för järvförekomst 2016
Total utbetald ersättning för rovdjursförekomst 2016
218-14643-2017 Könkämä 800 000 1 033 966
218-14643-2017 Talma 1 832 000 2 420 299
218-14643-2017 Gabna 1 266 000 1 429 089
218-14643-2017 Laevas 866 000 1 336 883
218-14645-2017 Girjas 766 000 1 185 071
218-14645-2017 Baste cearru 832 000 1 028 407
218-14645-2017 Unna Tjerusj 366 000 548 540
218-14536-2017 Luokta Mavas 916 000 1 625 582
218-14536-2017 Svaipa 644 000 1 037 568
218-14536-2017 Ståkke 122 000 260 603
218-14536-2017 Västra Kikkejaure 222 000 566 648
Enligt Falkenborn advokatbyrå (analysuppdrag art.16.1 Art- och habitatdirektivet, från Naturvårdsverket.
2011) följer av praxis från EU-domstolen att alternativ som är möjliga ska användas, även om detta förutsätter ändringar avseende anläggningar och/eller vanor.
Falkenborns slutsats i rapporten är följande:
”Ett undantag kan bara motiveras om det kan objektivt visas att det inte finns någon annan tillfredsställande lösning. Den bedömningen görs av de nationella myndigheterna.
Lämplighetsbedömningen måste grundas på faktorer som är möjliga att kontrollera, som forskning och tekniska överväganden.” ... ”Lösningen (skyddsjakterna i detta fall, vår anm.) måste också vara begränsad så att den hanterar just ett specifikt problem eller situation” (Ur Falkenborn 2011).
Rovdjursföreningen ifrågasätter hur Länsstyrelsen kan bedöma att ”det saknas andra lämpliga lösningar”
när ingen skadebild och inga beräkningar över kostnader för alternativa lösningar finns redovisade.
Enligt föreningens mening är skyddsjaktbesluten inte utformade så att de löser specifika problem eller situationer för samebyarna.
Slutsats: Någon bedömning ”i varje enskilt fall” av tillgänglig kunskap om järvsituationen och skador på ren har inte gjorts i de tre besluten. Inga siffror om aktuella skador på ren redovisas för någon sameby och inte heller andra data om renantal, slaktuttag etc. över tid för aktuella samebyar. Inte heller redovisas i besluten att betydande ersättning utgår av statliga medel för järv och övriga rovdjur till berörda samebyar.
Länsstyrelsen har inte visat att förutsättningen i 23 a § jaktförordningen om att ingen annan lämplig lösning finns skulle vara uppfylld.
Järvens bevarandestatus
Länsstyrelsen i Norrbottens län redovisar i de tre besluten över huvud taget inget om järvens bevarandestatus på nationell nivå, utan beskriver endast situationen för järven i länet.
För att en art ska kunna ha gynnsam bevarandestatus krävs bland annat att artens populationsstorlek i landet minst uppgår till ett referensvärde som kallas Favourable Reference Population (FRP).
Naturvårdsverket har genom beslut den 2013-12-16 angett att detta referensvärde för järv är 600 individer1. Järvstammen i Sverige har minskat sedan 2012, då den beräknades till 752 individer. År 2015 sjönk antalet till 585, det vill säga under referensvärdet för gynnsam bevarandestatus. I år anger Naturvårdsverket att antalet järvindivider är 522. Det är visserligen en ökning från 2016, då det bara fanns 499 järvar i Sverige, men det är fortfarande långt under referensvärdet för gynnsam bevarandestatus.
Järvförekomsten i Norrbottens län redovisas utifrån senaste inventeringsresultat 2017 och preliminära resultat från genomförd DNA-inventering vintern 2016/17. Inventeringen visar på 36 järvföryngringar, vilket är klart under den fastställda miniminivån i länet på 46 årliga föryngringar. I besluten nämns även
förvaltningsmålet för järv i länet som ligger på 60 föryngringar, med ett intervall på 47-72 årliga
föryngringar. Förvaltningsmålet ligger således klart över miniminivån. Länsstyrelsen konstaterar att man konsekvent legat under den fastställda miniminivån från och med 2014, vilket också framgår tydligt i figur 1 i besluten. Länsstyrelsen konstaterar också att järvtätheten varierar stort inom länet. Om länet ska nå upp till den fastställda miniminivån 46 föryngringar krävs, enligt länsstyrelsen, ”att järv tillåts förekomma i
reproducerande stammar i skogslandet i större antal och mer frekvent än i dagens läge.” Detta till trots beslutar länsstyrelsen i beslut 218-14536-2017 att också tillåta skyddsjakt i två skogssamebyar – dvs. Ståkke och Västra Kikkejaure samebyar.
Utan att nämna att järvstammen nationellt ligger under referensvärdet och klart under fastställd miniminivå för länet, gör länsstyrelsen följande bedömning i de tre besluten: ”Länsstyrelsen bedömer att det
begränsade skyddsjaktsuttaget under beräknad tillväxttakt inte kommer försvåra möjligheten att återuppnå gynnsam bevarandestatus för arten. Skyddsjakten kommer inte heller att försvåra möjligheten för järv att etablera sig i reproducerande stammar utanför dagens kärnområden och på så vis uppnå det övergripande förvaltningsmålet för länet.”
Föreningen menar att den bedömningen inte är korrekt utifrån i besluten redovisat underlag. Då järvstammen, enligt officiella beräkningsgrunder2, befinner sig under referensvärdet för gynnsam
bevarandestatus, så måste inte minst Länsstyrelsen i Norrbottens län aktivt medverka till att
järvpopulationen åter ökar. Enligt de fastställda miniminivåerna för järv i landet (bilaga 3) ska Norrbottens län hysa 46 av landets 96 järvföryngringar. Länsstyrelserna, som av Naturvårdsverket delegats rätt att besluta om skyddsjakt, kan i sina beslut inte enbart beskriva och beakta den regionala situationen och blunda för situationen i övriga landet.
Föreningen menar också att effekten av ett jaktbeslut inte kan bedömas enbart utifrån det antal
järvindivider som varje aktuellt beslut omfattar, utan vad som måste bedömas är den samlade effekten av samtliga jaktbeslut som fattas på sådana grunder som i de aktuella fallen och under samma
reproduktionscykel för järv. Om länsstyrelserna fortsätter att bevilja skyddsjakt efter järv på så lösa grunder som i dessa fall, så kommer det att leda till att ett stort antal järvar skjuts, och det kommer otvivelaktigt att försvåra järvens återhämtning till en gynnsam bevarandestatus.
Slutsats: Länsstyrelsen har inte visat att förutsättningen i 23 a § jaktförordningen om att jakten inte försvårar uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus skulle vara uppfylld.
Allvarlig skada
Att järv kan orsaka skada på renar är oomtvistat. Vad som måste bedömas är dock om skadorna i de aktuella fallen har en sådan omfattning att det är att betrakta som allvarlig skada enligt villkoret i jaktförordningen.
Föreningen menar att länsstyrelsen inte har visat att så är fallet. Länsstyrelsen redovisar över huvud taget inga skador av järv på ren i de av besluten berörda samebyarna och områdena. I besluten omnämns att riksdagen har fastslagit en toleransnivå för rennäringen om maximalt tio procents förluster orsakade av rovdjur och att det ska nås med så små konsekvenser för rovdjursstammarna som möjligt.
Föreningen kan konstatera att länsstyrelserna i renskötsellänen tillsammans med landets 51 samebyar under en följd av år, försökt ta fram underlag på samebynivå om toleransnivåer. Arbetet har gått trögt och inga resultat har redovisats.
Föreningen har i den nationella rovdjurdatabasen Rovbase sökt information om hur många renar som redovisats döda i aktuella samebyar hittills under år 2017. Totalt redovisas 29 dödade renar i databasen inom de tre aktuella kommunerna Kiruna, Gällivare och Arjeplog. Av dessa har 15 renar dödats av järv inom de områden som berörs av de tre skyddsjaktsbesluten, vilket framgår på samebynivå av tabell 2.
Slutsats: Länsstyrelsen har inte visat på vilket sätt det är risk för allvarlig skada om dessa elva järvar inte skjuts, eller vilken omfattning av skador som järvarna står för. Föreningen menar därför att det inte går att bedöma om skyddsjakten sker för att undvika allvarlig skada, och att det rekvisitet därför inte är uppfyllt i något av besluten.
Tabell 2. I databasen ROVBASE registrerade döda renar 2017-01-01 – 2017-11-05 i de samebyar som omfattas av de tre skyddsjaktbesluten
Skyddsjaktsbeslut dnr
Sameby Dödade renar
2017
Bedömd som
dokumenterad och säker
218-14643-2017 Könkämä 1
218-14643-2017 Talma 3
218-14643-2017 Gabna 9
218-14643-2017 Laevas 0
218-14645-2017 Girjas 2
218-14645-2017 Baste cearru 0
218-14645-2017 Unna Tjerusj 0
218-14536-2017 Luokta Mavas 0
218-14536-2017 Svaipa 0
218-14536-2017 Ståkke 0
218-14536-2017 Västra Kikkejaure 0
Uppnås minskade skador?
Under avsnitt Länsstyrelsens bedömning behandlas tidpunkten, när under året skyddsjakt efter järv kan vara mest effektiv. Texten är likalydande i de tre besluten. ”En beskattning under förvintern är att föredra då icke könsmogna, kringstrykande individer kan förväntas fällas i större utsträckning. Dessa individer deltar inte i reproduktionen och har även en högre naturlig dödlighet än könsmogna individer. Dödligheten via
skyddsjaktsuttag under förvintern kan då anses vara mer kompensatorisk jämfört med att längre fram på vårvintern genomföra lyeuttag då skyddsjakten inriktas på reproducerande honor.”
Här anser länsstyrelsen att jakt under förvintern kan vara mer kompensatorisk, vilket föreningen upplever som anmärkningsvärt då enligt länsstyrelsen syftet med skyddsjaktbesluten är dubbelt: ”Länsstyrelsen anser att en begränsad förebyggande skyddsjakt på järv i vissa utpekade områden med högre järvtäthet är ett bra sätt att förena de dubbla målsättningarna som myndigheten jobbar med när det gäller gynnsam
bevarandestatus för de stora rovdjuren och minskande skadebild för renskötseln.” Om jakten anses vara kompensatorisk skulle alltså de järvar som fälls tidigt på vintern sannolikt dö senare av andra orsaker. Då får skyddsjakten rimligen inte avsedd effekt med mindre skador för renskötseln. Därmed diskvalificerar den beslutade myndigheten - länsstyrelsen - själv sina egna skyddsjaktsbeslut.
Föreningen tvivlar således på att jakten får avsedd effekt, det vill säga minskade förluster för rennäringen. I besluten sägs att jakten kommer att bidra till att skadenivån för renskötseln minskar. Det redovisas dock inte på vilket sätt eller i vilken omfattning skadenivån kommer att minska. Föreningen menar att det är oklart om besluten kommer att leda till de förmodade, ej kvantifierade, resultat som länsstyrelsen uppger.
Skyddsjakt med regler som påminner om licensjakt
De tre skyddsjaktbesluten avviker i mångt och mycket från gängse skyddsjaktsbeslut som ska vara riktade mot särskilt skadegörande individer, utföras effektivt på kort tid och inom väl avgränsande områden.
Länsstyrelsens tre skyddsjaktsbeslut är i det närmaste identiskt utformade.
• Jakten omfattar sammantaget ett stort antal djur – 11 järvar, oavsett ålder eller kön.
• Jakten riktas inte mot skadegörande individer.
• Jakten tillåts inom extremt stora områden (åtta hela samebyar och stora delar av tre andra samebyar) inom kommunerna Kiruna, Gällivare och Arjeplog.
• Jakten riktas inte till för rennäringen särskilt viktiga områden.
• Jakten tillåts under extremt lång tid – 2,5 månader.
• Jakt tillåts även med hjälp av motorfordon (ej snöskoter) och helikopter.
• Jakt tillåts även med hjälp av åtel.
• Jaktledare utses av samebyarna och inte av länsstyrelsen
• Jakten tillåts även utföras av många jägare som inte är medlemmar i samebyarna (33 jägare).
Beträffande åteljakt menar föreningen att om sådan tillåts ska krav ställas om att åtelplatserna anmäls till och registreras av länsstyrelsen, för att möjliggöra kontroll av efterlevnad av gällande bestämmelser, som i dessa beslut i vissa delar är mycket detaljerade.
Naturvårdsverkets delegering
Naturvårdsverket har överlämnat rätten att besluta om skyddsjakt efter järv till länsstyrelserna i norra och mellersta rovdjursförvaltningsområdena. Denna del av delegeringsbesluten gäller till och med 2017-12- 31. Länsstyrelsen har alltså inte rätt att besluta om skyddsjakt efter järv efter det datumet. Trots det har länsstyrelsen i besluten angivit att det gäller till 2018-01-15.
I sitt delegeringsbeslut från 2016-12-22, dnr NV-08042-16, skrev Naturvårdsverket:
Järv har haft en negativ populationsutveckling de senaste åren, har lägre tillväxttakt jämfört med t ex varg och lo och har ännu inte gynnsam bevarandestatus. Därför behöver beslut om skyddsjakt efter järv fattas med försiktighet och begränsas så att gynnsam bevarandestatus uppnås snarast möjligt.
Att bevilja jakt på så många som elva järvar, utan att det ens finns en dokumenterad allvarlig skadebild, kan knappast betraktas som ett beslut fattat ”med försiktighet”.
Slutsats: Länsstyrelsens beslut strider mot Naturvårdsverkets delegering, både vad avser jakttidens utsträckning och vad gäller jaktens omfattning.
Tidigare liknande fall
2015 gjorde Länsstyrelsen i Jämtlands län ett försök att på liknande lösa grunder bevilja skyddsjakt efter 19 järvar. Det beslutet överklagades, av Naturskyddsföreningen i Jämtland-Härjedalen, till Naturvårdsverket,
länsstyrelsens beslut. Föreningen menar att de skäl som Naturvårdsverket angav i det beslutet (2015-11-26, dnr NV-07221-15) (bilaga 4) i hög grad är tillämpliga även på samtliga tre nu överklagade beslut.
Övrigt
Svenska Rovdjursföreningen uppfyller de villkor för rätt att överklaga som anges i 13 § 16 kap. miljöbalken.
Att denna överklaganderätt även gäller beslut om jakt framgår av Högsta Förvaltningsdomstolens beslut 2015-12-18 i mål nr 312-15. Ifall Förvaltningsrätten skulle hysa tvivel om något av detta, så anhåller föreningen om att få inkomma med ytterligare handlingar till stöd för detta.
För Svenska Rovdjursföreningen,
Torbjörn Nilsson Ordförande
Bilagor
Bilaga 1: Naturvårdsverket 2012. Naturvårdsverkets riktlinjer för beslut om skyddsjakt. Naturvårdsverket Rapport 6568.
Bilaga 2: Eklund, Mattisson, Höglund & Tovmo 2017. Inventering av järv 2017. Beståndsstatus för stora rovdjur i Skandinavien 3-2017.
Bilaga 3: Naturvårdsverket 2014. Beslut 2014-12-15 i ärende NV-00552-14 Fastställande av miniminivåer för järv gällande rovdjursförvaltningsområden och län.
Bilaga 4: Naturvårdsverket 2015. Beslut 2015-11-16 i ärende NV-07221-15 Överklagande av Länsstyrelsens i Norrbottens län beslut om skyddsjakt efter järv, länsstyrelsens dnr 218-6533-2015.
Bilaga 5: Franzén, R. 2017. Promemoria. Rovdjursersättningar förödande för rovdjuren i Sapmi.
