Dénis Lindbohm
Domens stjärnor
Delta Förlags AB ISBN 91 7228 197 9
Till vännen Per-Olov Sartz
Copyright © 1978 by Denis Lindbohm/Delta Förlags AB. PAPPER inlaga: 85 g BP, omslag: 260 g Invercote. OMSLAGSLITO Stockholms Förlags Repro AB. BINDNING Stenqvists Partibokbinderi AB. TRYCK Vänersborgs Boktryckeri AB, Vänersborg 1978. ISBN 91 7228 197 9.
Förord till den elektroniska utgåvan
I elektronisk utgåva av Hans Persson.
Som förlaga har använts pocketutgåvan från Delta Förlags AB utgiven 1978, ISBN 91-7228-197-9 (som också är den enda utgåvan).
Till vännen Per-Olov Sartz
I den elektroniska upplagan har några felstavningar och sättningsfel i originalet korrigerats.
När Arvid Gunnarsson skrev sin bok, den enda bok han någonsin åstadkom, kunde han omöjligt ana att den skulle göra honom till den mest unika personen i mänsklighetens historia. Visst var den ovanlig (och dessutom obegriplig för det stora flertalet), men inte så ovanlig att den borde ge honom en unik position.
Om Arvid inte haft en moster, som var gift med en tysk professor vid namn Josef Liberman, skulle boken inte ens ha kommit ut. Inget svenskt förlag var intresserat av att satsa pengar på en bok som så tydligt riktade sig till ett litet fåtal. Redan titeln var osäljande i hög grad: "Psi-faktorns variabler". Vem köper en bok med en sådan titel?
Manuset kom i retur från det ena förlaget efter det andra. Till slut prövade Arvid de små, ockulta förlagen - men där möttes han av ren kyla. Nåja: ett av dessa småförlag funderade dock litet och föreslog en annan titel: "Att
mäta själen". Dessutom ville de att Arvid skulle lägga in några intressanta episoder, som berättade om hur mediala personer kunde uppfatta psykiska krafter. När Arvid ställde sig helt oförstående till detta förslag blev manuskriptet refuserat även från detta lilla ockulta förlag.
Men så kom professor Liberman, som var gift med en moster till Arvid. Liberman älskade Dalarna och Värmland och tillbringade sina semestrar där. Det var under en semester i Värmland som han läste Arvids manuskript och blev fascinerad.
Hans hustru Mariana hade hört som hastigast från sin syster, Arvids mor, om det omöjliga manuskriptet. Hon hade uppfattat så mycket som att det handlade om parapsykologi och just därför nämnde hon det för sin make - som hade en professur just i parapsykologi i Utrecht.
Liberman kunde lyckligtvis läsa svenska och plöjde raskt igenom det omöjliga manuskriptet - och tyckte om det.
Han märkte att Arvid byggde vidare på forskaren Alvar Ebeltoffts arbeten kring den psykiska energins hypotetiska elementarpartiklar, dessa opåvisade själsliga kvanta, som ibland kallades "psykoner", ibland
"psioner". Ebeltofft hade lagt ner ett oerhört arbete på att bevisa förekomsten av psioner, men det är inte lätt att bevisa förekomsten av något som är så litet att det får skrivas med tretton nollor följt av en etta och dessutom tydligen helt saknar massa. Elementarpartiklar är så där små: 1/10 upphöjt till tretton. Men andra
elementarpartiklar kan i alla fall påvisas, i motsats till psionen.
Ebeltofft hade byggt en hel del på Heisenbergs teori: att alla de ungefär 100 olika elementarpartiklarna bara är olika stationära tillstånd hos en enda urpartikel. Ebeltofft antog att denna urpartikel var psykisk till sin natur: den sökta psionen. Kunde han bevisa detta så skulle hela universum bara vara en produkt av Vilja och Tanke - och religionen skulle i realiteten bli naturvetenskap och kärnfysik. Men Ebeltofft fann inte de bevis han sökte.
När Arvid Gunnarsson skrev "Psi-faktorns variabler" utgick han från Alvar Ebeltoffts siffror och försökte fastställa en konstant, men det gick inte alis. Den opåvisbara psionen varierade litet hur som helst - dock inom vissa gränser och det var just dessa fasta gränsvärden som fascinerade professor Liberman.
Boken kom ut på tyska, men i bara tvåtusen exemplar av vilka något över tusen såldes. Det var uselt, för att vara i Tyskland. I Sverige skulle en förläggare ansett siffran acceptabel.
Sedan kom boken ut på engelska, men inte heller i det språkområdet sålde den särskilt mycket. Detta trots att den engelske förläggaren lät sätta ordet "psi" med stora blockbokstäver och hade ett par demoniskt glimmande ögon som omslagsbild.
Under tiden fick Arvid en lätt professur, helt oväntat för honom själv. Det var inte på grund av boken. Arvid var
faktiskt doktor, men inte i psilogi. Man kunde inte bli doktor i psilogi i Sverige och ännu mindre få en professur i det. Nej, men Arvid hade fått sin doktorstitel inom socialpsykologi och det var i detta ämne han nu råkade få en tämligen blygsam professur. Han var en av Sveriges yngsta professorer - och en av de mest okända också, boken till trots.
Men sedan hände det sig att den ryske psykforskaren Jurij Vladimirovitj Kostikov fick tag i "Psi-faktorns variabler" på engelska och förbluffades av de säkra gränsvärden Arvid angett. Han började brevväxla med Arvid - på engelska - och följden blev att boken kom ut på ryska. Upplagan var blygsam, efter ryska förhållanden: bara trettiotusen exemplar.
Men en tid senare kom den ut på kinesiska och där var upplagan jämna ett hundratusen exemplar. Kineserna tyckte inte att det var lönt att ge ut mindre upplagor. Under hundratusen exemplar - då var det ju jämförbart med väggtidningar och stencilutgåvor.
Vid denna tid var det sedan länge slut med det överhängande krigshotet mellan Ryssland och Kina, sånt hörde 1900-talets mörker till. Men fortfarande pikade ryssar och kineser varandra och kineserna gjorde stort nummer av att Ryssland bara orkat med futtiga trettiotusen exemplar av den berömde svenske professorn Arvid
Gunnarssons banbrytande verk om psioniska gränsvärden. Det var just dessa stora ord som fick betydelse för fortsättningen.
Det var vid denna tid som den andra Prospectorsonden återvände från sin ofantliga färd till en stjärna i Skorpionens stjärnbild och medförde ett budskap, som omöjligt kunde accepteras.
Så länge mänskligheten bara hade raketdrift till förfogande för sin expansion i världsrymden var Rymdåldern rena krypåldern. Men när den gravitionella polarisatorn uppfanns blev larven hux flux en fjäril. Det var slut med krypandet. Nu kunde man flyga. Vikt och storlek hade ingen betydelse, så länge man bara hade energi tillräckligt för att mata gravidynen - och det hade man. Energi var inte längre något problem, det hade man oceaner av.
Stjärnorna låg dock fortfarande fjärran. En flygning till den allra närmaste stjärnan, Proxima i Kentauren, skulle komma att ta många år i anspråk. Gravidynen kunde möjligen driva upp ett skepps hastighet till en tredjedel av ljusets - men fyra ljusår är en lång bit även med sådan fart. Ett ljusår är 9.460 miljarder kilometer.
Med fullt järn på gravidynen accelerade ett skepp mycket vackert ända upp till ungefär 90.000 km i sekunden, men sedan började gravidynen bromsa. För att förklara fenomenet på vanligt folks språk och inte i skrämmande siffermassor brukade man säga som så: Gravidynen åstadkommer en buktning rymden framför skeppet och det faller i riktning mot den buktningen. Men ju större hastighet skeppet får desto mer ökar dess massa (enligt Einsteins kända formler) och buktningen uppfylls av skeppet: skeppet flyger ikapp och förbi rymdgropen. Därvid börjar denna dra i skeppets akterparti och bromsa in. Så enkelt är det med den saken och ljusets 299.792 km i
sekunden kan ingen gravidyn uppnå.
Man kunde ju flyga inom planetkretsen, ända ut till Pluto. Den ligger bara 5 ljustimmar från Solen, futtiga 5.900 miljoner kilometer. Men vad har man på frusna Pluto att göra? Den är ointressant. Det är de där gnistrande ljusen, stjärnorna i fjärran, som är intressanta.
Italienaren Gianpietro Turellas dimensionsteorier diskuterades vid den tiden väldigt mycket, men bara i de kretsar, som tycker om att syssla med mycket abstrakt matematik. Japanen Tadashi Kuyzo publicerade en vidareutveckling och Turella-Kuyzo-ekvationen hade intressanta konsekvenser, dock fortfarande bara för matematiker. Ingen inom den stora allmänheten kände till dessa två. Den stora allmänheten är inte intresserad av abstrakt matematik. Inte av vanlig matematik heller. Det finns ju räknedosor, billiga och nätta.
Det finns också superdatorer, som varken är billiga eller nätta. Det var när Turellas och Kuyzos ekvationer hamnade hos superdatorerna som rymden exploderade och stjärnorna hoppade in i tamburen. Rymdklyvaren, som mänsklighetens senaste leksak blev kallad, steg fram ur talvärdenas rumtidslösa dimensioner.
Att förklara hur rymdklyvaren (den extradimensionella transitorn) fungerar går bara inte. Det har sagts att fem personer av alla människor på Jorden kan förstå klyvarens princip och de arbetar enbart med siffror. En bild har dock framställts:
Om man till att börja med tänker sig en punkt och kallar denna för X så har man grundens koordinater. Om vi sedan låter punkten röra sig så bildar den en linje. Det är X2. Sedan får linjen röra sig i sidled, varvid det bildas en yta, som vi kallar X3. När sedan denna yta rör sig uppåt eller nedåt så bildas en kub, som vi kallar X4. Sedan låter vi kuben röra sig, men det enda håll den kan röra sig åt är i tiden. Det blir rörelse X5. Nåväl, rymdklyvaren åstadkommer en rörelse som vi kan kalla X6. En rörelse utanför rumtiden, i andra dimensioner.
Somliga har sagt att en extradimensionell transitering (XD-transit, för korthetens skull) är "rörelse upphöjt till sjätte potensen", men det är som att säga "rörelse gånger rörelse" utan att ange talvärden och det säger ingenting alls. XD-transit innebär att ett skepp upphör att finnas till i rum och tid, men omedelbart uppstår på någon annan plats i rum och tid. Ett hopp mellan två platser, utan att passera utrymmet mellan de platserna.
Det krävs att skeppet är i rörelse, men hastigheten är av mindre betydelse. Om skeppet inte är i rörelse dyker det upp på samma plats som det utgick ifrån - relativt miljön alltså. Skeppet återvänder till en plats i rörelsens riktning, mer exakt på syftlinjen vid ökande hastighet. Men hoppets längd har inte med farten att göra. Hoppets längd avgöres av två faktorer: Massan och kraftinsatsen.
Det finns dock en gräns när det gäller kraftinsatsen. Om man överskrider en viss mängd energi (som står i
proportion till skeppets massa) så återvänder skeppet inte. Det försvinner i andra dimensioner. Man blev av med summa summarum fjorton robotsonder när man försökte beräkna storleken av kraftinsats - samt ett litet skepp med tre astronauter.
Vidare kan inget hopp bli längre än knappt ett ljusår - men man kan ju göra hur många hopp som helst i serie.
Hoppet tar ingen tid alls för de som är ombord, men i relation till utgångspunkten tar ett ljusår ungefär åtta dygn.
Ändå sägs det att rymdhoppen sker utan tidsåtgång, eftersom man enligt Einstein aldrig får tala om samtidigheter i världsrymden. De ombordvarande upplever ett XD-transit som omedelbart och utan tidsåtgång, alltså sker det utan tidsåtgång.
Men även om Turella-Kuyzo-ekvationen öppnat universum för mänskligheten så var det inte bara att bygga armador och sända ut åt alla håll. Man måste dock tänka ekonomiskt och rymden är stor. Det är bara åtta stjärnor, som ligger inom tio ljusårs avstånd från Solen. Resten ligger längre bort, de flesta fantastiskt mycket längre bort.
Man byggde stellärskepp, men man byggde betydligt fler robotsonder. Robotsonder, av typ Prospektor, sändes ut på färder från vilka somliga skulle återkomma först om många år - och somliga inte alls.
När en Prospektor nått fram till en utsedd stjärnas närhet började den avsöka en rymdglob med åtskilliga millioner kilometers radie för att spåra planeter, men det är inte gjort i en handvändning. Sedan styrde Prospektorn sin färd till planet efter planet, placerade sig i omlopp och gjorde sina mätningar och
bildupptagningar. En Prospektor är en otroligt komplicerad maskin, och otroligt dyrbar. De, som föreslog att man skulle vräka ut tusentals Prospektor åt alla håll, visste inte vad de begärde. Allt kostar.
Och rymden är stor. Under de första tio åren efter att den första XD-transitern sänts iväg upptäckte man bara tre planeter, som kunde anses vara beboeliga för människor. Kolonier upprättades genast. Att en av dessa tre planeter redan hade liv utgjorde inget hinder för mänsklig bebyggelse. Dess högsta livsform var en apmänniska, som kanske om en halv million år skulle bli i stånd att bygga rymdskepp.
Prospektorsonder återvände då och då med sina rapporter från mer eller mindre fjärran stjärnor. Materialet granskades noga och ibland sändes ett bemannat skepp iväg för att följa upp rapporten, om den var löftesfull. Det var den inte alltid. Det visade sig finnas gott om planeter, men inte så gott om Jordliknande.
Så kom Prospektor Scorpio Ett tillbaka.
Redan den första snabba granskningen väckte uppståndelse. Den besökta stjärnan hade sju planeter, av vilka den andra var av Jordens storlek och Jordens utseende. Det var en värld med blånande hav och grönskande
kontinenter och nyheten spreds blixtsnabbt över hela världen.
Man avsände så snart som möjligt ett skepp med fem astronauter för att utforska den löftesrika planeten, men det tog tid innan dessa kom tillbaka. Åtta dygn per ljusår låter inte så mycket, men det blir dock nästan tre månader för tio ljusår och när avstånden blir längre blir restiden snart en fråga om år, flera år, många år.
De fem männen kom tillbaka efter två och ett halvt år och deras rapport var som ett iskallt skyfall mitt i en varm solskensdag. De hade inte hittat någon Jordliknande planet.
Det var helt otroligt. Utan varje som helst tvivel hade de besökt samma planetsystem som utforskats av
Prospektor Scorpio Ett, men den andra planeten var ingen Jord. Den liknade snarare Mars. Deras vittnesmål var enstämmiga och det rika bildmaterialet var klart och tydligt. Men bilderna från Prospektorn svor mot
alltsammans.
Undersökningen blev ytterst omfattande. Man tog rentav med i beräkningen den långsökta möjligheten att de fem männen ljög - vad nu det skulle vara bra för. Men hur man än vände och vred på saken så var resultatet oföränderligt detsamma. Prospektorn och de fem astronauterna hade besökt samma planet - men hade vitt skilda vittnesmål.
Man sände iväg en ny Prospektor. När den kom tillbaka hade den ett bra bildmaterial. Alltsammans visade en ödslig och död värld, just densamma som de fem astronauterna besökt. Men vid det laget hade man redan kommit underfund med ett helt fantastiskt fel: Prospektor nr ett hade ju tagit bilder av samtliga sju planeter. En noggrann undersökning visade att den värld de fem männen besökt måste vara identisk med tredje planeten.
Prospektors bilder av den överensstämde med de fem männens bilder. Men de svor på att de besökt planet nr två, inte nr tre. När Prospektor Scorpio Två återkom hade den bilder från värld nr tre. Var i himmelens namn hade andra världen blivit av?
Men mer hade hänt, som pekade i en helt fantastisk riktning.
En av de fem astronauterna hade börjat få trassel med nerverna och behandlats psykiatriskt. Eftersom rymdutforskningen bara hade det bästa var psykiatrikern i toppklass. Han gjorde vad han kunde för att få sin patient kurant igen och använde bland annat hypnos. Det var då han fick fram en del säregna saker.
Astronauten hade splittrade minnesbilder av en grönskande värld. I högsta grad splittrade. Han berättade med märkbar ansträngning, under djup hypnos, hur han sett en värld med blåa hav och gröna kontinenter under inflygningen. Sedan kom några förvirrade minnen av en apa. Pressad att berätta närmare kom han i stark ångest och började stamma om apor, tomtar, troll och dvärgar - rena mytologin. Sedan fanns luckor. Det mesta var luckor.
Vad hade hänt mellan att han sett en grön planet och sett någonting, som hörde hemma i sagornas världar? Det gick inte att få fram. Där fanns en total blockering. Men sedan kom några framstammade fragment av att de startat och flugit till en död värld, där de hade tagit prover och gjort mätningar.
Psykiatrikerns rapport gjorde att man genast kallade in de övriga astronauterna. De försänktes i djup hypnos och utfrågades, men de höll fast vad de berättat. De hade landat på värld nummer två och den hade varit helt livlös.
Det kom dock ännu en liten mystisk glimt av något annat: En av dem berättade att han talat med en luden dvärg.
Bara det: Talat med en luden dvärg. Han visste inte vad som sagts, inte heller var han träffat dvärgen. Men det lilla minnesfragmentet passade alltför bra ihop med vad den förste astronauten berättat om dvärgar, tomtar, troll och apor. Någonting låg mycket väl dolt i dessa fem astronauters undermedvetna.
En sådan hypnos var otrolig. Dessutom: Vad en hypnotisör lägger in i en människas psyke kan en annan hypnotisör plocka ut, det är gammalt och välkänt. Här var det ju omöjligt. Bara en av de fem männen hade svagheter i sin hypnotiska illusion - och inte ens honom kunde man lösa upp.
Alla tillfrågade psykiatriker förklarade enhälligt att en så stark hypnotisk blockering var omöjlig. Dessutom:
Gjord av främmande släkte? De fem männen hade bara vistats kort tid på den gåtfulla planeten. För att över huvud taget kunna hypnotisera dem skulle det främmande släktet få lära sig deras språk, plocka ur dem deras minnen, lära känna den mänskliga bakgrunden. Tiden skulle inte ha räckt. Det var inte fråga om hypnos, utan om något mycket större.
Nu tillkallades fler experter. Varenda känd person, som sysslade med det mänskliga psyket, blev tillfrågad. Man måste ta hänsyn till att man nu stött på något, som låg utanför den jordiska vetenskapens gränser. Man kallade konglomerat av psykologer, psykoanalytiker, psiloger, parapsykologer, scientologer, teosofer, religiösa från alla områden, filosofer - det blev en otrolig blandning och teoriernas mångfald gjorde inte bilden tydligare. Men bland alla dessa kom även författaren till boken "Psi-faktorns variabler": professor Arvid Gunnarsson.
Arvid var inte alls trakterad av att hämtas från sitt lugna universitet i staden Lund och blandas in i en gåta, som låg många ljusår bort i riktning mot stjärnbilden Skorpionen. Visst var han intresserad (vem var inte det? Hela världen sjöd av upphetsning över saken), men han ansåg sig vara helt okvalificerad när det gällde att komma med teorier. Han visste ingenting om hypnos. Socialpsykologi, det visste han en hel del om, men socialpsykologin hade inga förklaringar till ett mysterium av detta slag.
Och hans intresse för psi låg på ett närmast matematiskt plan. Han var intresserad av spekulationer kring den psykiska energins kvanta och möjligheten av att elektroner absorberade psioner och alstrade
psioelektromagnetiska fält. Man när han nu blev tillfrågad om sina teorier rörande minnesblockering skakade han på huvudet: Sånt visste han ingenting om.
Han var sällsynt ointresserad av att framträda, så ointresserad att han fick uppmärksamheten på sig just av den anledningen. Alla andra tillkallade (mer eller mindre-) experter tog tacksamt vara på tillfället att få göra reklam för sina teorier.
Företrädare för diverse psykoterapeutiska skolor talade sig varma om nödvändigheten att bli fri från emotionella spänningar, avvisa det etablerade samhällets artificiella värderingar, uppnå "äkta möte" mellan fria psyken - de öste ur sig vad deras profeter levt och dött för. Fick de bara ta itu med problemet, flygas till den gåtfulla planeten, så skulle de åstadkomma resultat.
Scientologerna förklarade att en omsorgsfull auditering av dels de mänskliga astronauterna, dels hela
rymdprojektets personal, dels folket på den gåtfulla planeten skulle lösa alltihop. Eckankarrörelsens folk sa att med hjälp av "själsliga färder" kunde man skrota alla rymdskepp och förena alla släkten det andliga ljuset.
Teosoferna framhöll reinkarnationen. Martinisterna talade om Karmas oundvikliga lagar. Meditatörerna framhöll meditationen. Alla talade för sitt. Det var bara Arvid som sa att han gav tusan i alltsammans, han ville hem till Lund och ha lugn och ro.
Han blev uppmärksammad. Ryssar och kineser hade sagt att han var expert på psykiska gränsvärden. Detta fall måste uppfattas som ett psykiskt gränsfall: Det låg utanför den etablerade psykologins gränser. När de sa detta till honom svarade han att hans gränsvärden var av abstrakt matematisk natur och hade med den hypotetiska psionens vågor och kvanta att göra. De uppfattade honom som en svårtillgänglig typ, möjligen litet
världsfrånvänd, kanske överlägsen och säkert i besittning av åtskilliga matnyttiga teorier, bara man kunde bringa honom att tala ut.
Han hamnade inför en kommitté, bestående av tre män. Kommittén leddes av en major ur säkerhetstjänsten - och Arvid hade aldrig haft mycket till övers för uniformerade människor. Han var sur över alla dumheter redan innan han hamnade inför kommittén, han blev ännu surare när majoren började tala om nödvändigheten av solidaritet inför det hotfulla mysteriet.
--- Solidaritet, sa Arvid, är detsamma som gemensam ansvarighet. Hur skulle jag kunna ta ansvar för något som jag inte vet någonting om och inte har makt över? Trams.
Majoren antecknade bistert att Arvid ville ha makt och förklarade sedan att solidaritet och lojalitet nu var livsnödvändiga.
Arvid replikerade att solidaritet och lojalitet inte var synonyma begrepp. Lojalitet, påpekade han, hade att göra med laglydighet, pålitlighet, plikttrohet och frihet från svek.
--- En robot är lojal, sa han, men jag är inte någon robot. Jag har inte med det här att göra. Jag vet ingenting om det.
Resten av samtalet/förhöret gick i samma stil. Efteråt skrev majoren en rapport och angav där korthuggna omdömen:
"Obstinat, maktlysten, krånglig, överlägsen, föraktfull, självtillräcklig, hånfull, uppkäftig, trotsig, svamlig."
Men rapporten lästes sedan av andra, som också lyssnade på bandupptagning från mötet. Sedan gjordes andra noteringar:
"Självständig, intelligent, fantasirik, förtänksam och eftertänksam, försiktig, beläst, antiauktoritär.
Rekommenderas till självständigt och ledande arbete."
Arvid kom inte tillbaka till staden Lund. Han blev istället formligen tvångsvärvad. Det är möjligt att han kunnat vägra, utan att man därför kunnat straffa honom, även om de förenade nationernas högsta styrande organ just då antog långtgående befogenheter. Ja, det är möjligt att han ostraffad kunnat återgå till sin professur. Men han erbjöds en självständig befattning och en lön, som kom hans förra lön att te sig som nödhjälp - och vidare fick han färdas till stjärnorna och personligen studera den stora gåtan på sitt eget vis utan att stå under order från någon. Det var nog det sistnämnda, som frestade mest.
Millioner skulle ha slagits vilt med varandra för chansen att få den position han nu fick. Men han tog den halvt motvilligt och tänkte att "nåja, det varar ju inte för alltid". Han tog posten ungefär som om det gällt en
semesterresa med skyldighet att lämna reserapport. Han kunde omöjligt ana att det skulle bli något ofantligt mycket mer. Ingen kunde ana det.
Ännu hade man bara passerat inledningen till världsdramat.
Den expedition som utrustades kom att bestå av fyra rymdskepp och tolv robotsonder av olika typer. Två av skeppen medförde vapen och det var sannerligen varken stenyxor eller pilbågar, utan det yppersta som vapentekniken kunnat framställa. Även om Jorden hade den djupaste fred numera så hade strategiska
rymdkommandot vapen tillräckliga att kväsa vilken stormakt som helst med. Rymdkommandot inneslöt både de jure och de facto en världspolis med uppgift att för alltid förhindra krig mellan Jordens länder.
Expeditionen kallades vetenskaplig/strategisk. Militären ville nog hellre att den skulle kallas
strategisk/vetenskaplig, men ryckte på axlarna åt ordföljden: Den var en struntsak. Det betydelsefulla var inte ordföljden, utan det klara faktum att expeditionen ytterst stod under militärt kommando och att militären kunde ta
över totalt om situationen blev hotfull. Och det hotfulla - ja, det var givetvis militärerna som avgjorde om, när, hur och var situationen kunde anses bli hotfull.
Man hade tagit det bästa man hade. All annan rymdutforskning fick nu komma i andra hand, för detta projekt var det viktigaste - och antagligen det viktigaste som mänskligheten någonsin ställts inför. Ett antagande som var mycket sant.
När expeditionen nådde stjärnans närhet spreds den ut enligt väl uppgjorda planer. De fyra skeppen placerade sig i planetskuggorna från tredje, fjärde, femte och sjätte planeten. Sonderna placerades ut i rymden som
transmitterstationer, för upprätthållande av kommunikationerna mellan skeppen. Tio av de tolv sonderna avdelades för detta. Den elfte sonden sändes fram mot andra planeten. Den tolfte programmerades för återgång till Jorden.
Så snart man hade fått in väsentliga uppgifter om den gåtfulla planeten skulle dessa uppgifter överföras till Jordsonden, varpå denna skulle återsändas. Aven om hela expeditionen slogs ut skulle Jorden inte behöva vänta i ovisshet. Redan från första början låg sonden beredd att starta med ögonblicks varsel. Den skulle kastas iväg i rätt riktning och efter tre sekunder göra sin första XD-transition. Sedan skulle ingenting kunna hejda den - ansåg man.
När elfte sonden strök iväg inåt systemet var kontrollcentralen i flaggskeppet bemannad varje sekund.
Flaggskeppet svävade i tredje planetens skugga och hade ungefär 9.000 kilometers planetmassa som sköld mellan sig och all eventuell spaning från andra planeten. Sonden sände och mottog längs en väl riktad stråle, som var i förbindelse med en annan sond i tredje planetens bana. Från denna låg en annan stråle till flaggskeppet.
Detta var det säkraste man kunde åstadkomma.
Staben vågade inte ta paus. Samtliga höll sig vakna med hjälp av tabletter för att vara beredda till omedelbar aktion - av vad slag som än kunde komma ifråga: Flykt eller strid. De tre män, som hade det högsta ansvaret, var fullt medvetna om att deras beslut kunde få oerhörda konsekvenser. Men de var valda noga, ytterligt noga. De var inte av det slaget, som tappar huvudet och handlar överilat. De var i själva verket fullt beredda att hellre offra allas liv än ta upp en strid - om striden skulle innebära fara för Jorden. Endast dessa tre visste att samtliga skepp innehöll fusionsminor, som kunde utlösas från flaggskeppet. I händelse expeditionen riskerade att övertas och möjligen bli till fara för Jorden skulle skeppen sprängas.
Lee Chwee Huat skulle egentligen varit generalsekreterare i FN, men hade avträtt av just vid den tiden svåra personliga skäl. Han var ansedd som en sällsynt väl balanserad person, som aldrig någonsin hade tappat fattningen. Han borde inte göra det nu heller.
Jorge Lizzaralde hade haft flera höga poster inom USA:s regering och gjort sig världskänd för sina kloka och väl
övervägda råd och beslut. Han hade varit uppmanad att kandidera till presidentposten, men avböjt med motivet att den posten skulle ge honom bojor.
Ryssen Solodovnikov, den tredje i trojkan, var kommendör inom världspolisen och välkänd för sina sansade beslut. Inte heller han borde tappa huvudet och skrika "klart skepp! "om någon råkade nysa i hans närhet.
Till dessa tre mäns förfogande stod sedan en handplockad stab av män, som gjort sig kända för sin förmåga att blixtsnabbt analysera oväntade och besvärliga situationer - och fatta kloka beslut.
Men denna styrande grupp hade en otroligt svår uppgift. De kunde inte fråga Jordens makter till råds, men måste snabbt kunna fatta beslut i frågor, som kunde ha ödesdiger betydelse för hela människosläktet. Om de gjorde någon dumhet skulle de få ta det fulla ansvaret. Om de, å andra sidan, handlade klokt och riktigt så skulle de inte få någon särskild tack för detta: De skulle ju göra det rätta, de var utsedda för den saken.
Sonden gick in i omlopp runt andra planeten och började sända. Den levererade ett bildmaterial, som klart visade att världen under den var av jordisk typ. Den gick ner i lägre omloppsbana och till slut gick den in i atmosfären.
Efter att ha flugit i två timmar på en höjd av i medeltal 3 mil lokaliserade den bebyggelse. Den fick omedelbart impuls från flaggskeppet att placera sig över staden, men det tog en god stund innan den hamnat i rätt position:
Signalerna hade millioner kilometer att vandra.
Sonden gick ner till en knapp mils höjd och tog bilder. Sedan gav den sig iväg ut i rymden med den högsta fart gravidynen kunde ge. Ingen hindrade dess avfärd.
Bilderna var så tydliga som den allra modernaste tekniken kunde göra dem. Sonden hade påträffat en stad, men inte en stad av det slag man väntat sig.
Med hänsyn tagen till vad folket på den där planeten hade gjort med Prospektor Scorpio Två - alltså vänt den, placerat den i omlopp runt tredje planeten och även på planetens yta - hade man väntat sig en högteknisk civilisation, med väldiga städer. Den här staden var varken stor eller högteknisk. Den kunde snarare kallas
"storby" än "stad". Små villor, omgivna av trädgårdar. Ingen särskilt synlig stadsplan. Mest liknade den en semesterby.
Nåja, det finns ju båda små byar och väldiga städer på Jorden, så man hade kanske råkat hitta en småstad i förbifarten. Men då skulle sonden absolut ha siktat storstäder under sitt omlopp i atmosfärens utkanter.
Man placerade åter sonden i omlopp. Den låg i fyra dygn. Den hittade inga storstäder, men många små. Så små
att de bara var förvuxna byar. Inga höghus, inga gator. Inte heller odlade fält eller hamnar, broar, järnvägar, flygfält. Ingenting annat än idylliska småstäder. Och inte tillstymmelse till radioutsändning.
I det läget beslöt trojkan att ett rymdskepp skulle sändas fram och de valde "Braun", det skepp i vilket Arvid Gunnarsson tillbringade tiden med att fundera över vad det hela handlade om.
"Braun" stod under befäl av en generallöjtnant Steiger. På denna expedition fanns inga makthavare med låga grader. Men Steiger var inte någon krigisk typ, inte ens Arvid, med sin avsmak för uniformsmänniskor, kunde rikta kritik mot honom. I själva verket var Steiger så mjuk och stillsam att man borde förvåna sig över att han nått en så hög grad. Men till denna expedition hade man inte valt ut män som sparkade undan benen för andra eller utnyttjade andras ryggar som trappsteg.
Steiger lät skeppet ligga i omloppsbana i tre dygn, för att ge planetens folk tid till förberedelse. Dessutom lät han sända budskap på alla våglängder. Men det kom inte den ringaste reaktion från planeten. Då lät han ta ner skeppet.
Eftersom alla städer var lika obetydliga och ingen av dem gjorde intryck av att vara regeringssäte valde han på måfå. Det blev en stad, som låg i en vidsträckt dal. I dalen växte en mängd glesa skogsdungar. Där flöt en bred flod, som bildade en kilometerstor sjö. Vid sjöns östra strand låg en stad. Skeppet gick ner på en grässlätt mellan dungarna tre kilometer från staden.
Eftersom klotformen var lämpligast för både gravidynen och XD-transitorn var alla rymdskepp klotformiga. En blank kula med ungefär hundra meter i diameter, vilande på tre stadiga ben, borde synas vida omkring.
Förmiddagssolen strålade från en nästan molnfri himmel. Metallen glänste. Ja, man måste synas mycket, mycket tydligt. Men det hände inte ett enda dugg.
Från skeppets övre delar tog man in byn med tele - och fick nästan en chock vid åsynen av dess jordiska prägel.
Det var mängder av små hus, små villor av trä, tegel, sten. Platta tak, ryggåstak, brutna tak. En eller två våningar.
Somliga hade terrasser, somliga liknade bungalows - det var fantastisk stilblandning. Varje hus omgavs av en trädgård och trädgårdarna var oftast utsökt vackra. Men det fanns ingen stadsplan, inga välordnade gator, inga fordon. Däremot fanns där folk, både barn och vuxna.
De såg mänskliga och dock inte mänskliga ut. De hade huvud, bål, armar och ben. De flesta bar kläder, ofta mycket färgrika och med allehanda snitt, men en och annan gick helt naken eller bar endast obetydliga plagg. Av dessa kunde man dra slutsatsen att arten var luden, hade rödgyllene kort päls. Händer, fötter och ansikte var hårlösa. Och ansiktena, de var mänskliga - och ändå inte. De liknade på sätt och vis apor, men hade inte framskjutande munparti eller kraftiga ögonbrynsbågar. Skallen var välvd som på människor. Men ansiktet var brett, kraftigt, rundat.
När Arvid studerade ett av dessa ljusbruna ansikten frapperades han av dess stillhet. Det visade inga känslor och var ändå inte uttryckslöst i betydelsen stelt eller livlöst. Det var ett ansikte i ro, ett ansikte med stillhet och frid och ett stort lugn.
Steiger lät slussa ut en robot, som rörde sig på larvband. Dess äggformiga kropp hade teleögon åt alla håll. Det tog inte mer än femton minuter för roboten att nå bebyggelsen, men sedan minskade man dess fart och lät den rulla fram i lugn promenadtakt längs en grusbelagd väg mellan husen. På bildskärmarna kunde man se hur infödingarna tittade på roboten, men utan någon uppståndelse. De tittade som om det hörde till vardagen att en larvbandsförsedd robot surrade fram på deras vägar.
Roboten fick stanna i mitten av bebyggelsen och en bandspelare började spela lågmäld musik. Några infödingar kom fram och gick runt roboten. En mikrofon på roboten tog upp deras samtal. Det var ett mjukt melodiskt språk - och ett förbluffande mänskligt skratt. Ja, infödingarna skrattade åt roboten.
Sedan startade roboten plötsligt, vände på stället och begav sig tillbaka till skeppet. Men operatören ombord på skeppet hade inte styrt detta och försökte förgäves stoppa roboten. Det var som om styrinrättning och drivning övertagits av någon annan. Roboten körde raka vägen tillbaka till skeppet. Där hände sedan nästa omöjliga sak:
Ingångsluckan öppnades, rampen sköt ut och roboten rullade ombord - utan att någon styrde dessa processer.
--- Det var som fan, sa generallöjtnant Steiger.
Men han sa det lugnt och log förvånat, som om någon spelat honom ett kamratligt spratt. Han var lugnast av alla.
De övriga fick en rejäl chock vid detta kraftfulla bevis på att planetens folk mycket väl kunde överta kontrollen av jordiska maskiner.
Händelsen rapporterades i detalj till flaggskeppet och därifrån kom order att avvakta och låta infödingarna handla. Men eftersom ingen hade förbjudit besök utanför beslöt Steiger att gå ut. Han tog med sig Arvid och två andra, men inga vapen.
De var iförda lätta rymddräkter, för även om atmosfären föreföll att vara av en sort som människor kunde andas så visste man inte vad den innehöll på mikroskalan. Visst kunde man ta luftprover och även prover på vatten, jord och växter, undersöka dem mikroskopiskt och studera bakteriefloran. Man kunde - men vad skulle man veta om bakterieflorans inverkan på mänskliga celler?
Varje jordisk organism är resultat av utveckling i jordisk miljö och har motståndskraft mot jordiska bakterier och
virus. Ändå härjar sjukdomar. På den här planeten kunde det finnas virus, som blixtsnabbt bröt sig igenom cellmembranet. Detta har under utvecklingens gång skaffat sig egenskaper som ganska effektivt hindrar bakterier och virus att bryta igenom. Men det försvaret är utvecklat i jordisk miljö mot jordiska mikroorganismer. Här, i en helt annan miljö, skulle kanske cellmembranets skydd verka rakt tvärtom: Som ett lockmedel. Det är bara i fantasin en rymdman kan konstatera att "här finns syre", varpå han tar av sig hjälmen.
Det skulle krävas omfattande och långvariga prover innan en jordbo skulle kunna gå ut på den här planeten i bara skjorta och byxor, eller blus och kjol, och smaka på bär och frukter - eller ta sig ett uppfriskande dopp i den närbelägna sjön. Den sjön måste tillsvidare uppfattas som lika farlig som en bassäng med salpetersyra.
Men dräkterna var lätta. Kanske var det fel att kalla dem rymddräkter, kanske borde de ha kallats
"skyddsdräkter" istället, eftersom de inte var lämpade för vistelse i vacuum, men de hade fått beteckningen "lätta rymddräkter".
Om Steiger varit en försiktig general hade han inte själv gått ut, men han resonerade som så att det gällde ett kontaktsförsök och då borde skeppets högste chef vara på plats. Dessutom var han lycklig som ett litet barn att få sätta fötterna på en främmande planets yta, låt vara att han inte var den förste utan den sjätte.
De fyra männen slussades ut och luftslussen steriliserades bakom dem. När de återvände skulle deras dräkter också steriliseras innan inre luckan öppnades. Hur underbart idyllisk och Jordlik den här miljön än syntes vara så kunde den innehålla mordiska vilddjur - på mikronivån. De vilddjuren skulle hållas ute.
Men visst såg miljön ut som Jorden, någon frisk och orörd dal där människor sällan vistades. Den lilla staden skymdes bort av ett skogsbälte. Gräset rördes av vinden, sjöns yta glittrade i solljuset. Och några hundra meter bort hoppade ett litet grått djur med långa öron. Det skulle kunnat vara en kanin eller hare. Steiger lyfte en kikare till hjälmvisiret. Nej, det var varken kanin eller hare: Djuret hade en yvig svans och medan han tittade på det kurade det ihop och tog ett väldigt språng, styrande sin bana med hjälp av svansen.
En svärm småfåglar kom yrande och landade en bit ifrån dem, hoppade omkring i gräset, letade efter något. De tjirpade och kvittrade och var märkligt orädda. En av dem kom ända bort till Steigers stövlar och pickade på dem.
En av männen, doktor Grof, suckade så att det susade i Steigers hjälm.
--- Vi borde kanske ta en promenad bort till byn? Folket där tycks ju strunta helt i oss.
--- Vi har fått order att avvakta, svarade Steiger.
--- Avvakta hur länge? undrade Grof. Märkligt folk, inte ett spår av nyfikenhet.
--- De vet kanske redan allt om oss, sa Arvid.
--- Tänkbart, sa Steiger. Om de verkligen kunnat omprogrammera de fem astronauter, som besökte dem. Och det här med roboten - det var onekligen starkt. Hur de nu gjorde. Om de kan ta makten över en så komplicerad elektronisk konstruktion måste de ha en överlägsen teknik, var de nu har sina maskiner.
--- Människans hjärna, sa Arvid, är mer komplicerad än en robots kontrollcentrum. Det är inte så säkert att de har några maskiner.
Steiger tittade efter en långbent fågel, ganska lik en häger, som flög över dem i riktning mot sjön. Sedan tittade han länge på Arvid.
--- Psykisk kontroll? Över elektronik?
--- Varför inte? De psykiska krafternas realitet är bevisad för länge sen. Psykokinesi, alltså mental kontroll över materiella föremål, bevisades redan mitten av 1900-talet.
Steiger log svagt och skakade på huvudet.
--- Jag är realist, sa han. Med all respekt för parapsykologi och psilogi och allt vad det kallas så håller jag mig till det påtagliga. Förrän psykisk kontroll över elektronik har bevisats vill jag avvakta.
--- Det är redan bevisat, sa Arvid. Realism? Det innebär att man inte avvisar ens det otroliga, utan håller det i åtanke.
--- Fortfarande med all respekt, sa Steiger, vill jag hålla sådana saker i avlägsen åtanke. Jag tror nog hellre, åtminstone tillsvidare, att dessa infödingar har en superteknologi gömd nånstans under till exempel bergskedjorna därborta. Tiden får utvisa.
Infödingen stod plötsligt framför dem, knappt fem meter från Steiger och Arvid. I ena ögonblicket fanns bara grässlätten där, obruten trehundra meter till närmaste skogsbryn. I andra ögonblicket stod där en inföding, helt oklädd. Hans kropp var täckt av en glänsande, rödbrun kort päls. Det var en dvärg, i relation till människorna.
Han var bara litet mer än en meter i längd.
--- XD-transition, kom det i en flämtning från Steiger.
Hans häpnad var förståelig. Infödingen hade inte den minsta apparat med sig och måste ändå ha kommit till platsen genom extradimensionell transition. På Jorden var det omöjligt att transitera utan jättelika anläggningar.
Enbart kraftaggregatet vägde flera ton.
--- Teleportation, rättade Arvid och hans röst bävade.
Då kom det den svagaste antydan till leende i infödingens ansikte och han svarade:
--- Den andra benämningen är mest korrekt.
Rösten var klar och tydlig, en djupstämd, mild stämma. Men det som förbluffade dem var att de förstod orden, trots att de uttalats på ett främmande språk. De hörde orden, helt ojordiska. Arvid kunde tala svenska och engelska. Steiger kunde engelska, tyska och något ryska. Det de hört var varken svenska, engelska, tyska eller ryska. Men de förstod orden som om de lärt sig det språket från att de var barn.
Än mer: Steiger förstod inte betydelsen av ordet "teleportation", det var okänt för honom. Men i det ögonblick som infödingen talade förstod han plötsligt. Det var som om infödingens korta svar innehållit en outsagd
förklaring. Det var inte längre ett ord, utan en betydelse. Teleportation - överföring extradimensionellt med hjälp av psykisk kraft.
--- Bli inte upprörda. Här finns ingen som ämnar göra er något ont.
Den melodiska rösten hade en effekt som en moders smekning. Steiger, den lugne och sansade strategen, blev plötsligt medveten om att han känt en fläkt av fruktan. Han hade gripits av fruktan på rent animalisk nivå inför infödingens tvära, oväntade uppdykande. Det var rena reflexen, ett arv från urtiden. Inför det oväntade
avsöndrade binjurebarken sitt stresshormon, adrenalin och noradrenalin, i blodbanorna och kroppen gick upp i varv, beredd att möta ett eventuellt hot. Men allt det där försvann och han kände hur han slappnade av.
Det löjliga i situationen gick upp för honom. Han var en man med sinne för humor. Här stod en liten pyssling, naken och vapenlös inför ett skepp fullt av jordmänniskor. Och denna lilla varelse sa: "Här finns ingen som ämnar göra er något ont." Steiger log, delvis bistert.
--- Vi har inte heller några onda avsikter, svarade han. Vi är här på ett fredligt uppdrag.
Då kom det som en antydan till sorg i infödingens ansikte, bara en aningslätt antydan.
--- Nej, generallöjtnant Steiger, svarade han, det är ni inte. Ni är här som erövrare och vi måste tyvärr avvisa er.
Steiger blev för ett ögonblick mållös, men man når inte upp till generalsgraderna om man låter sig överrumplas.
Han samlade sig på ett andetag och svarade, lugnt och i vädjande ton:
--- Ni kan inte avvisa oss ohörda. Jag försäkrar er att vi har enbart fredliga avsikter.
--- Så? Generallöjtnant? Vad har ni er grad inom? Vad är syftet med militär organisation? Använder man militära konstruktioner för fredligt arbete?
Det fanns inget hån vare sig i rösten eller i ansiktet. Ansiktet var lugnt och lidelsefritt, fullt av stilla ro.
--- Döm inte efter den saken, bad Steiger. Att vår expedition är organiserad enligt militära regler beror bara på att den militära organisationen är väl utprövad.
--- Vi vet det, kom svaret. Ert släkte har utvecklats under strider ända sedan sitt första ursprung. Kampandan är en fundamental del av ert liv. Ta inte detta som kritik och absolut inte som ovänlighet från vår sida. Vi bara konstaterar hur er natur är - och den är väsensskild från vår natur. Samarbete oss emellan är omöjligt.
Steiger blev åter mållös. Han hade inte väntat sig ett så totalt avvisande redan vid allra första kontakten. Här var ingen antydan till diskussion. Infödingen visade - och utstrålade även psykiskt - ett avvisande utan ringaste ansats till att räcka dem ens ett lillfinger. Det var en barriär av stål, om än osynlig.
--- Låt oss åtminstone diskutera, bad han milt. De, som leder vår expedition, har långtgående fullmakter att sluta avtal mellan vårt högsta styrande organ och er motsvarighet till det. Om ni har någon form av världsregering eller
om ni har en mängd delstatsregeringar kvittar lika. Vi kan sluta avtal. Ni skall få se vår beredvillighet.
Infödingen stod där lugn och stilla och bara tittade på honom medan han talade. Sedan kom åter den lätta antydan till ett leende.
--- Herr Steiger, sa han vänligt. Ni tänker i era banor och kan givetvis inget annat. Vi har inga regeringar. Det är årtusenden sedan vi hade något sådant. När ni talar till mig så talar ni till oss alla. När jag talar till er så är det vi alla som talar.
Steiger drog djupt efter andan och blev intensivt medveten om att allt detta spelades in och skulle komma att granskas mycket noga. Han kände en ovanlig vanmakt och försökte samla sig.
--- Herr... förlåt, men hur ska jag titulera er?
Bara att få namnet innebar ett litet steg, en viss liten anknytning. Det var inte att "räcka lillfingret" kanske, men nageln. Fick man bara detta lilla så fanns möjlighet att veva in mer.
--- Om ni vill ha ett namn så går det bra med "Svornjel" - men "herr" är litet fel.
Steiger kände ett inre ryck när han förstod att han blamerat sig och förblandat könet. I skrevet på infödingen fanns endast en mjukt välvd upphöjning.
--- Jag ber om ursäkt! utbrast han. Jag tog för givet... vår kultur är kanske vad man kan kalla "mansdominerad"
fortfarande. Ni måste förlåta, min avsikt var inte att förolämpa.
Han kände sig en aning varm inför tanken på vilka beska ord som skulle komma att riktas mot honom senare för detta prov på inkrökt könsrollstänkande.
--- Ni har ingenting att be om ursäkt för, herr Steiger. Hur skuile ni kunna ana att vårt släkte är hermafroditiskt?
Ert språk har inte ord för varelser av vårt slag.
I den tystnad som följde på de orden och medan Steiger i en kort förvirring undrade om han blamerat sig ytterligare tog Arvid till orda:
--- Hur kan ni vara så säkra på att allt samarbete är omöjligt mellan oss? Låt vara att vi är ett krigiskt släkte, det vet vi själva. Men de, som kommer att hålla förbindelsen med er, blir särskilt utvalda.
Det sidensläta ansiktet var vänt upp mot honom. De underligt mänskligt djuriska ögonen, de lugna och kloka trollögonen, tittade in i hans och framkallade en underlig rysning inom honom.
--- Ni är djupt insatt i ert eget släktes gruppbeteende, professor Gunnarsson, det vet vi. Men om jag säger att ert släkte är aktivt, medan vårt är passivt, ert är expansivt, medan vårt inte är det - förstår ni då? Ni vill ha något av oss. Vi vill inte ha något av er. Säg mig då ett logiskt skäl till att vi skulle behöva ha kontakt med er.
Steiger hade samlat sig och övertog åter ledningen:
--- Aven om vi inte tar och ger så kan vi väl hålla förbindelse mellan våra släkten? Ett vänskapligt band mellan två civilisationer, utan att någon ställer krav på den andre. Vi begär ingenting av er. Vi ger er istället: Vår vänskap. Vi trodde i århundraden att vi var ensamma i hela världsalltet. Nu har vi funnit ett annat tänkande släkte. Det enda vi vill ge och det enda vi ber om är vänskap.
Det lilla släta ansiktet fick åter den aningslätta anstrykningen av sorg - eller kanske medlidande?
--- Ni tror det själv, i ert medvetna skikt. Men vi ser djupare, mycket djupare. Och där nere i själsdjupet finns en glupsk varg.
--- Jag försäkrar, vi har absolut inte några onda avsikter mot ert släkte. Om ni vill konferera med mina
överordnande? - jag är inte högsta instans i denna expedition. Jag ber: Tala först med dem. De kan övertyga er om att ert släkte inte hotas av undergång genom oss.
Den lilla varelsen tittade lugnt upp mot honom.
--- Nej, inte vårt släkte, det vet vi. Men ert? Att vi avvisar er beror på omtanke om er. Vi vill inte er undergång.
Den tystnad som följde på de orden blev lång.
"Braun" flög till flaggskeppet "Trygve Lie" bortom tredje planeten för att besättningen skulle förhöras inför
trojkan. Allt som hänt vid besöket på andra planeten fanns bevarat i inspelningar. Men de ord som yttrats av infödingen Svornjel visade sig vara helt obegripliga.
När de fyra männen - Arvid, Steiger, Grof och Leboyer - efteråt lyssnade på ljudupptagningarna kunde de till sin häpnad inte förstå ett enda ord av Svornjels yttranden. De hörde sina egna röster, men när Svornjel talade hörde de bara en mjuk, melodisk stämma, som steg och föll. Det var nästan som musik, ett skönt klingande språk. Men de förstod inte ett enda ord. Jo, när deras egna namn nämndes, det förstod de. Men deras namn lät disharmoniska och klumpiga när de kom mitt i Svornjels sjungande, glidande ordväveri.
Alla ombord på "Braun" hade lyssnat på vad som sagts utanför skeppet och alla hade förstått. Men när skeppet lämnat planeten och flög genom rymden och man avlyssnade banden - då var plötsligt Svornjels stämma bara skönsång på ett helt främmande språk. Just därför kallades "Braun" till rendezvous med "Trygve Lie" och samtliga ombord gjorde under den korta färden sitt yttersta för att komma ihåg vad Svornjel hade sagt.
Inför trojkan (och en stab av experter från olika fält) fick samtliga ur "Brauns" besättning berätta i detalj vad de mindes. Filmerna spelades upp, banden avlyssnades. Allt hade tydligen skett i verkligheten på precis det sätt som upptagningarna visade, det förelåg inte någon masshypnotisk illusion (vilket man misstänkt, för nu misstänkte man vad som helst), men det stod tydligt att Svornjel på psykisk väg hade fått samtliga att förstå det främmande språket. Den förståelsen var nu borta.
När banden avlyssnades försökte man uppteckna de främmande orden, men eftersom vokaler och konsonanter flöt ihop till en mjukt glidande språkmelodi var det omöjligt. Man lyckades dock isolera namnet på infödingen och fann att tolkningen som "Svornjel" var en förenkling, antagligen gjord för att människorna skulle kunna uttala namnet utan svårigheter. Ungefär som när vita män en gång i tiden lärde infödingar att uttala krångliga ord på ett enklare vis - eller rentav införde ett förenklat språk, som pidginengelskan vilken användes i hamnstäderna i Öst-Asien.
Om man upptecknade ljud och stavelser i namnet "Svornjel" så blev det "Sh-tj-foo-rng-djeil" och ljudet på slutet lät som en kort drill från en fågel. Att infödingen lät jordmännen uppfatta namnet på ett enklare sätt var en vänlighet - men den vänligheten kändes onekligen litet förnedrande. Att sedan höra orden "men herr är litet fel" i originalversion var helt bedövande. Ordet "herr" kom ungefär som en hostning mitt i en klingande skönsång.
--- De måste uppfatta vårt språk som mycket primitivt, yttrade Arvid. Kanske som klumpiga läten från
civiliserade apor. Eftersom Arvid varit den ende psykologen i den grupp som sammanträffat med Svornjel (Grof var läkare, Leboyer zoolog) blev han hörd mycket noga om sina intryck av infödingen. Men han kunde inte ge så mycket. Infödingens ansikte hade inte avspeglat några känslor, mer än en antydan till vänligt leende och en antydan till vemod. Så hade han upplevt det - men vad kunde en jordisk psykolog utläsa ur ansiktsuttryck hos ett främmande släkte? Och gester - vad säger de? Redan på Jorden kunde det uppstå missförstånd som en följd av olika folks olika seder och olika gester. Här gällde det ett helt ickemänskligt släkte. Hade det där leendet speglat vänlighet? Hade det andra ansiktsuttrycket verkligen uttryckt vemod?
--- Jag måste få mer studiematerial, konstaterade Arvid.
Som en följd av de orden utsågs han - närmast automatiskt - att bli en av medlemmarna i nästa kontaktgrupp.
Men han blev en av många. Från de tre övriga skeppen i expeditionen slussades sammanlagt 28 personer över till
"Braun". En av dem var Lee Chwee Huat, en av de tre i trojkan.
I detta läge placerade man en fullständig rapport om vad som hittills skett, inklusive alla upptagningar och vittnesmål, i Jordsonden och lät denna ge sig iväg mot den lilla obetydliga stjärna, vars namn var Solen. En av de återstående elva sonderna placerades därefter i läge för att med ögonblicks varsel kunna slungas mot Jorden med senare kommande rapporter. Allt som hände i eller omkring "Braun" transmitterades till "Trygve Lie" och vidare till Jordsonden.
När "Braun" nådde fram till andra planeten sökte man rätt på den by, vars närhet man förut befunnit sig.
Visserligen fanns tanken att man skulle göra kontaktförsök till andra folkcentra, men det fick komma senare.
Man gick ner på den gamla landningsplatsen och den här gången var det flera än fyra, som debarkerade. Huat var den förste som steg ut. Och sedan gick tiden.
Man hade landat på eftermiddagen. När solen gick ner tändes ljus borta byn. Det såg ut som elektriskt ljus. Om det verkligen var det så fick man nu se det första riktiga beviset för att det fanns någon form av teknologi på planeten.
Men timmarna gick, utan att någon kom från byn och hälsade på. Huat gav order att man skulle sätta upp belysning, som en sorts signal åt infödingarna att man väntade på dem. Men ingen kom. Till slut samlade Huat ihop en grupp och förklarade att om inte berget kom till Muhammed så fick väl Muhammed ta sig en promenad till berget. Man började gå, men kom inte långt. Kanske tvåhundra meter. Inte längre.
Vad som hände var föga dramatiskt. Man bara slutade att gå. Ingen kunde ta ett steg bortom en viss linje.
Musklerna bara vägrade. Man försökte, men förgäves. Det gick sprittningar genom musklerna, men benen lydde inte.
Steiger vände tvärt och gick ett tiotal meter tillbaka mot skeppet och dess ljus,sedan vände han och rusade i full fart förbi gruppen med män. Han var vältränad och i bra kondition. Han kom flera meter förbi den osynliga spärrlinjen innan han störtade omkull när hans benmuskler helt enkelt slutade upp att fungera. Det var som om han förlamats från höfterna och neråt. Han låg där och kände tydligt sina ben, det var inget fel på känseln. Men han kunde inte få benmusklerna att fungera.
Han vred sig runt och beredde sig att släpa sig tillbaka till gruppen med hjälp av armarna, men märkte då att benmusklerna lydde perfekt när han ämnade röra sig i riktning mot skeppet. Han reste sig upp, vände i riktning mot skogsbandet och byn där bortom - och åter förlamades benen. Han var tvungen att ge upp.
Provutflykter åt andra håll bevisade mycket påtagligt att spärren befann sig cirkelformigt runt skeppet, med en radie av något mer än tvåhundra meter. De var helt enkelt fångna i sitt skepps närhet, men med milda och mjuka bojor.
Nästa förmiddag gjordes nya försök att gå utanför barriären, men den fanns kvar. Då gav Huat order att roboten skulle sändas till byn. Han ämnade tala till byborna genom roboten. Det hela föll på att inte heller roboten kom ut. När den kommit ungefär tvåhundra meter bort stannade den, varpå den backade tillbaka till skeppets närhet och stannade. På Huats order kördes roboten med högsta fart in i den osynliga barriären. Det tjänade inget till.
Den stannade och backade åter.
Huat drog djupt efter andan och tittade på de övriga. Steiger strök hastigt bort ett roat leende, men om Huat såg det så låtsades han inte om det.
--- Besvärligt fall, mina herrar, sa han. Antingen tar vi upp skeppet och landar tätt intill bebyggelsen, eller beger oss till andra folkcentra. Jag tror att jag måste konferera med...
Han hade antagligen tänkt konferera med de två övriga i trojkan, men det fick han inte sagt. I den stunden anlände nämligen en inföding och även om Huat hört vittnesmålen om teleportation blev han ändå bestört när han själv fick se prov på sådant. Han stirrade på den lilla varelsen, som dykt upp tre-fyra meter framför honom.
Arvid kunde inte förklara hur han visste det, men han kände omedelbart att denna inföding inte var Svornjel. Det var inte utseendet, som avslöjade det. Han skulle inte kunnat skilja två infödingar från varandra bara genom utseendet. Den här var klädd i en djupröd toga, men huvudet ovanför togan kunde varit Svornjels. Ändå kände han starkt och tydligt att detta var en annan person, någonting inom honom kände det lika tydligt som om infödingen redan presenterat sig i ord.
--- Vi beklagar det obehag ni upplever, sa infödingen, och försäkrar att vi inte känner glädje över att behandla er så här, men vi måste avvisa er - och dessutom kan vi omöjligt tillåta att ni rör er fritt på vår planet.
Den mjuka, melodiska stämman var lik Svornjels. Men från Steiger kom plötsligt:
--- Ni är inte densamme som vi talade med i går, ni är inte Svornjel.
Infödingen tittade nästan helt uttryckslöst på honom. Uttryckslöst, men inte livlöst. Fridfullt - och kanske likgiltigt.
--- Nej, jag är Gadvalin, men det är av underordnad betydelse.
Huat tog plötsligt ledningen. Med en djup bugning tog han till orda:
--- Bäste Gadvalin, innan ni avvisar oss - och jag respekterar era skäl till avvisandet och kan rentav förstå dem - tillåt mig att få tala till er och framlägga vårt ärende på er vackra planet. Mitt namn är Lee Chwee Huat. Jag är försedd med mycket långt gående fullmakter från Jordens förenade nationer...
Där gjorde han en kort paus, men Gadvalin utnyttjade pausen till att svara:
--- Vi vet vem ni är, Lee Chwee Huat. Vi känner också de två övriga i er trojka. Vi känner alla i er stab och vi vet redan vad ni vill säga till oss, men allt tal är meningslöst. Vi vill inte ha förbindelse med Jordens folk, eftersom det kommer att få olyckliga följder.
Huat bugade åter.
--- Jag är starkt medveten om att Jordens folk är stridbart och har en blodig historia, men jag försäkrar uppriktigt med öppet hjärta, att vi vill få allt sådant bakom oss och bli ett fredens folk. Men hur skall vi kunna gå en ljus väg mot fred och vänskap om äldre och klokare släkten avvisar oss? Vi ber ju om vägledning och är ödmjukt beredda att lyssna och lyda.
Arvid såg ett svagt leende i Gadvalins ansikte och tyckte att det kom något lätt roat i tonfallet, men det kunde vara inbillning. Vad han hörde var ju inte de verkliga orden, utan en tolkning.
--- Ni är en vältalare, Huat. Ni menar vad ni säger, men det ni säger är ändå inte sant. Jordens folk skulle aldrig inordna sig på andra platsen, efter oss.
--- Förlåt min påstridighet, bad Huat, men hur kan ni vara så säkra på detta? Hur kan ni vara så säkra i ert
omdöme om vårt släkte, efter så få kontakter? Dömer ni oss efter de fem, som först besökte er? Fann ni dem vara
hårdföra och aggressiva? De fem var utforskare på ett möjligen farligt uppdrag och till sådana poster väljer vi kraftfulla män, nästan krigare. Förstå oss, vi kan omöjligt sända ut de mjukaste och fogligaste på färder i okända rymder, där kanske faror hotar.
--- Vi känner ert släkte bättre än så, kom svaret. Vi har studerat ert släkte i årtusenden.
Det blev en viss uppståndelse bland männen, men Huat ändrade inte en min. Han talade snabbt:
--- Döm oss inte efter vad vi varit. Det har utkämpats barbariska krig på Jorden, men jag ber er observera att vi nu haft fred i många år. Vi har stigit till en högre nivå och kan göra vår fred permanent om vi får hjälp och råd av visa äldre syskon.
Den lilla värdiga varelsen i röd toga tittade upp mot jordmannens glänsande plastvisir. Arvid studerade det lilla släta ansiktet med intensivt intresse. Där fanns något av en liten apa, som undrar om det skall komma nåt gott från besökaren. Något av en katts fridfulla avvaktande. Något av en ekorres försiktiga nyfikenhet. Något av en vädrande hamster.
--- De orden, kom rösten, är formulerade av en vänligt sinnad jordmänniska. Vi skulle så gärna tro på dem, men sanningen är annorlunda än orden. Ni jordmänniskor nöjer er aldrig med andraplatsen. Er natur är kamp.
Guldplatsen på prispallen.
I den tystnad som följde på orden tog Arvid vara på tillfället, men han kände en avlägsen bävan över sin stordådighet:
--- Ni avvisar oss - och med all rätt. Vi är erövrare. Men är ni inte opsykologiska nu? Ni borde inse konsekvenserna av ett totalt och icke-alternativt avvisande. Ni är ju visare än vi, eller hur?
Han var jordman. Det var oundvikligt att det kom en fläkt av hån i de sista orden. Den lilla varelsen tittade på honom. Huat släppte fram en protest:
--- Professor Gunnarsson - ni är oförsiktig...
Men den lilla varelsens röst fyllde dem alla, som musik:
--- Sant, mycket sant. Ett avvisande föder misstro. Ni blir enträgnare. Det vet vi. Men alternativet, professor? Du vet det ju?
Arvids läppar kändes stela, orden kom lika stelt:
--- Släpp fram oss?
--- Ja. Det finns ju bara två saker. Avvisa eller släppa fram. Vi vill inte ha er här. Det blir bara elände. Alltså avvisar vi. Ingen diskussion. Du vet ju själv?
Det hände något inom Arvid i den stunden. Han mindes hur han brukade göra med dörrknackare. Försäljare, religiösa kolportörer. De ringde på, han öppnade och de började tala. Men han hade utvecklat ett system. Han svarade kallt och likgiltigt:
--- Jag är inte intresserad.
Det tog gadden av alla. Ingen kunde nå honom. Han stirrade kallt på dem och talade utan känsla:
--- Jag är inte intresserad.
De måste ge upp. Inga argument håller mot en person som inte är intresserad. Det är is, det är kyla, det är livets slut. Han hade använt den metoden i åratal och den fungerade. Och nu vaknade allt detta upp i hans medvetande, klart och tydligt, som om Gadvalin sträckt ut ett osynligt finger och tryckt på en knapp i hans hjärna. Insikten att dessa varelser hade ett så långt gående behärskande av andras psyken formligen förlamade honom. Han bara stirrade in det fridfulla lilla apansiktet och hörde den mjuka, stillsamma rösten:
--- Om vi låter er komma in i tamburen så ger ni er inte förrän ni har fritt tillträde till hela lägenheten. Och fritt förfogande över inte bara lägenheten och allt vad där finns, utan även över lägenhetens inneboende. Sådan är er natur.
--- Var! kom det plötsligt och nästan häftigt från Huat. Vi var sådana, men vi är inte sådana längre och vi vill aldrig bli sådana igen. Vi har en uppriktig vilja att få förbli civiliserade. Och vi varken tränger oss på eller ställer krav, vi bara ber, ödmjukt. Vi ber ödmjukt att få räknas som vänner - och som lärjungar.
Hans vältalighet var känd. Hos många var den fruktad. Han kunde få de vrångaste att ge med sig. Men här var hans ord bara läten. Gadvalin tittade på honom.
--- Det svåra är att ni själv tror på era ord. Ni har levt er in i rollen så intensivt att ni tror er vara rollen. Ni kan naturligtvis inte förstå att vi ser er psykiska helhet, vi ser de mer än nittio procent av ert psyke, som ni inte själv är medveten om. Men om jag gör en bild och säger att ni bär masker, som ni själva tror är era verkliga ansikten, vackra masker, men att vi kan se rätt igenom dem som om vi haft röntgensyn - förstår ni oss då?
--- Nej, svarade Arvid innan Huat ens hann öppna munnen. Hur skulle vi kunna förstå det? Redan i början av 1900-talet framlade psykiatern Carl Gustav Jung sin teori om persona, rollmasken. Den sociala rollen, som innebär att vi alla är onaturliga och förvrängda. Men under personas yta finns skuggarketypen, den ursprungliga vilden. Eftersom den inte får leva fritt och på sitt naturliga sätt blir den sjuk.
--- Professor Gunnarsson, avbröt Huat i mild ton. Spara era föreläsningar till ett bättre tillfälle. Ni borde kanske återvända in i skeppet?
Gadvalin tittade på honom och nu var Arvid säker på att det fanns ett svagt leende i det lilla halvdjuriska ansiktet.
--- Var inte orolig, Lee Chwee Huat. Vi känner till Jungs teorier. Vi har liknande teorier - och er besvärlige professor är en ärlig själ, som det är ett nöje att få diskutera med. Jag skulle vilja säga att hans skuggarketyp är mindre sjuk än flertalets. Och vidare: Eftersträvar ni kommunikation med oss är er professors metod den lämpligaste.
Huats vänner sa om honom att han på ett otroligt smidigt sätt kunde anpassa sig till en plötsligt förändrad situation. Hans fiender sa att han var en mästare i att vända kappan efter vinden. Han gav prov på denna förmåga.
--- I så fall tar vi tacksamt emot ett erbjudande att professor Gunnarsson får bli vårt ombud hos er. Låt oss säga:
En ambassadör med uppgift att sondera och förbereda en mer permanent kommunikation mellan våra släkten.
Arvid kunde inte hålla tillbaka ett leende inför denna blixtsnabba påpasslighet och väntade sig ett milt avvisande svar från Gadvalin. Det stod tydligare för honom än för någon av de andra att detta släkte bara höll dörren på glänt och höll på att avvisa en försäljare. Därför tappade han både hakan och fattningen när Gadvalin svarade:
--- Ja, vi accepterar professor Gunnarsson som ert enda ombud.
Tydligen hade ingen väntat sig denna tvära omkastning, för det blev en häpen paus och den förste som talade var Steiger:
--- Det kom både snabbt och oväntat.
--- För er, ja. Men jag ber att få påpeka att vårt avvisande står fast. Det kommer inte att bli någon som helst form av samverkan mellan våra släkten, helt enkelt av den anledningen att samverkan är omöjlig. Men vi hade redan från början byggt in i vårt avvisande att vi kunde ge ett enda ombud uppehållstillstånd och information, innan våra släkten för mycket lång tid går skilda vägar.
Huat samlade sig hastigt. Han bugade lätt.
--- Vi är djupt tacksamma över ert erbjudande och lovar att helt rätta oss efter era önskemål. Det är min personliga övertygelse att ni aldrig skall komma att ångra er välvillighet.
Arvid började känna en lätt leda åt Huats ordrika försäkringar. För honom var politik besläktad med bedrägeri och ju sirligare ord som användes desto mer låg dolt på djupen.
--- I så fall borde ni inte komma beväpnade, sa Gadvalin. Detta faktum gör att era ord får en något ihålig klang.
Huat ändrade inte en min.
--- På en expedition som kanske möter fientlighet är det oklokt att vara helt vapenlös. Vi visste ingenting om er.
Vad vi visste var att någon hade lagt in hypnotiska illusioner i våra utsända. Som vi tolkade detta kunde här finnas ett fientligt släkte.
--- Då borde ni inte kommit hit.
--- Förlåt min påstridighet, men vi måste ju tänka oss möjligheten att ett fientligt släkte kunde ha fientliga avsikter mot oss - alltså i den betydelsen att vi kanske riskerade ett framtida angrepp. Endast därför medförde vi beväpning. Och detta skepp är obeväpnat. Om ni haft någon sorts skyddsdräkt skulle ni gärna fått inspektera det
personligen.
Gadvalin granskade honom med helt orörligt ansikte. Men Arvid tyckte sig se en min av besvikelse och kanske förebråelse.
--- Vi kan andas er luft. Vi tål era bakterier. Jag kan teleportera rakt in i ert skepp, men det är onödigt, jag vet redan. Är ni verkligen omedveten om kamikazebomben?
Kanske valde han det uttrycket för att inte avslöja vad endast Huat, av här närvarande, visste: Den fusionsmina, som skulle kunna utplåna både skeppet och en god bit av den omgivande terrängen i en strålglans som solens.
Huat inte ens rodnade. Han höll sitt ansikte under sträng kontroll.
--- Den finns där, medgav han. Men observera anledningen: Att vi skulle kunna förinta oss själva i händelse expeditionen riskerade att bli övertagen av fiender.
--- Varför känner då bara ett fåtal till saken? Är det riktigt prydligt att locka med sig en mängd personer, som inte vet att de kanske blir förintade av sina egna? Och är det riktigt prydligt att landa på vår planet med en vätebomb ombord? Är ni verkligen obeväpnade, anser ni? Därute i rymden finns tre skepp och tio sonder, som sannerligen inte är obeväpnade. Era vackra ord om vänskap och ödmjukt lärjungeskap har en biklang av falskhet, måste jag konstatera.
--- Vi skall genast avlägsna våra vapen, svarade Huat, men jag ber er hålla åtanke vad jag har sagt: Att vi måste räkna med att här fanns ett fientligt släkte, som kanske förberedde anfall mot vår värld.
--- Vi godtar den förklaringen. Men den avslöjar på ett mycket tydligt sätt skillnaden mellan oss.
Plötsligt tog Steiger ordet, men han vände sig till Huat och rösten var hård:
--- Jag och fler med mig väntar en förklaring. Vad jag vet, och som befälhavare på "Braun" borde jag veta, så finns det inga vapen ombord. Vad betyder det här pratet om kamikazebomber?
--- Generallöjtnanten skall få förklaring senare, svarade Huat med ickesviktande fattning. Nu har vi viktigare
saker att avhandla.
--- Viktigare? kom det argt från en av de andra männen. Jag tycker att det här stinker. Ingen har upplyst mig om att vi har nån sorts förbannad vätebomb ombord och riskerar att blåsas ut ur tillvaron av våra egna. Vad är det här för jävla metoder?
--- Alla, sa Huat, skall få full förklaring. Vi har endast haft vårt släktes säkerhet och framtid för ögonen.
--- På bekostnad av andra släktens säkerhet och framtid, sa Arvid.
Det sorlade bland männen. Men Huat visade prov på sin förmåga att bevara fattningen i alla situationer. Han talade helt lugnt till den lilla infödingen:
--- Det hela har utvecklats på ett olyckligt sätt och jag beklagar uppriktigt missförståndet. Men om vi kommit obeväpnade och här funnits ett fientligt släkte, som övertagit oss och använt våra kunskaper vid ett anfall mot Jorden så skulle domen över oss blivit mycket hårdare än nu, när vi gått för långt i omtanke om vårt eget släkte.
--- Vi har godtagit er förklaring, svarade Gadvalin. Vi har också godtagit professor Gunnarsson som ert ombud.
Men medan han vistas hos oss är det ett krav från vår sida att ni övriga håller er borta.
--- Han kommer att behöva mycket utrustning, kom det sakligt från Steiger. Han kan inte vistas här utan skyddsdräkt och då måste han ha ett pneumatiskt tält, förutom luft, mat och mycket annat.
--- Och om det tar tid, tillade Huat påpassligt, måste vi få tillstånd att landa för att förnya hans förråd.
Gradvalin tittade på Huat och Steiger med en blick som Arvid ville tolka som "det trodde ni, va?", men Gadvalins svar innehöll en sensation:
--- Vi har redan vidtagit åtgärder. Professorn kan ta av sig sin dräkt redan nu. Och han kommer att kunna äta vår föda utan risk. Vad han behöver är en kommunikator och kanske en reläsatellit här ovanför. Ingenting annat.
Det blev tyst en god stund, innan en av männen, som för övrigt var mikrobiolog, tog till orda:
