jordbruk
Förord till den elektroniska utgåvan
Ursprungsförfattare till Jordbrukslärans hufvudgrunder är professorn i Ultuna J. Arrhenius och bearbetning för den elfte upplagan som presenteras här är gjord av J.F. Hallenborg.
Scanningen är gjord av Gert-Eric Lindqvist i maj 2004. Tyvärr så saknades omslagssidan på boken och den sista sidan i bihanget i det scannade exemplaret. Om du har tillgång till ett annat exemplar av boken så kontakta Projekt Runeberg så vi kan komplettera vår elektroniska utgåva.
Förord till första upplagan.
Under loppet af flera år har jag haft för afsikt att utgifva en mindre handbok i landtbruket till ledning för
undervisningen vid landtbruksskolorna samt till deras tjänst, som ej hafva tillfälle att besöka dessa skolor och just därför ännu mera äro i behof af en enkel och kortfattad framställning af de hufvudgrunder, som böra följas för landtbrukets praktiska utöfning. Senaste allmänna landtbruksmötet i Malmö har slutligen föranledt mig till förverkligande af denna min länge hysta afsikt och önskan, då vid detsamma närvarande föreståndare och lärare för landtbruksskolorna enhälligt uttalade behofvet af ett sådant arbete, som jag då ock lofvade med möjligaste första ombesörja.
Första delen, innefattande Jordbrukslärans Hufvudgrunder, är sammanfattad af mig i närmaste likhet med mina för landtbrukslärlingarne hållna föreläsningar vid Ultuna. Andra delen, afhandlande Husdjursskötselns
Hufvudgrunder, är på min begäran författad af Läraren i Zoologi och Husdjursskötsel vid Ultuna Landtbruksinstitut, Hr C. A. Lindqvist.
Målet med detta arbete har sålunda varit att så väl för landtbruksskolornas lärjungar som ännu mera för den i dessa skolor ej undervisade mindre jordbrukaren, lämna en klar och lättfattlig framställning af hufvudgrunderna för landtbruket, så att allmogen, som ej har råd att köpa stora och dyra böcker, af dessa små skrifter må kunna hämta ledning för sin hushållning. Som de råd och föreskrifter, hvilka här lämnas, äro grundade på mångårig, inom vårt eget fädernesland vunnen och med framgångtillämpad praktisk erfarenhet, så kunna de med trygghet följas; och författarne skola känna sig lyckliga, om de genom denna »Landtbruks-Praktika» förmå bidraga till en hastigare framgång af de förbättringar uti Sveriges landtbruk, som kunna motses och vinnas, så fort kännedom om modernäringens rätta och ändamålsenliga bedrifvande hinner blifva mera allmänt spridd bland den stora jordbrukande allmänheten.
Vikt, mål och mått äro här angifna såväl efter gamla som efter nya indelningen, med iakttagande att då t. ex.
utsädesmängden och afkastningen af säd m. m. städse äro olika under olika förhållanden, uppgifterna härom, vid förvandlingen till nya målen och måtten, angifvits i närmaste runda tal, för att undgå onödigt småaktiga
bestämningar.
Stockholm den 14 Februari 1866.
J. Arrhenius. Förord till sjunde upplagan.
En ny, väsentligen omarbetad, upplaga af Jordbrukslärans hufvudgrunder -- utgörande första delen af den Landtbruks-Praktika, som i flera upplagor utgifvits af Professorerna J. Arrhenius och C. A. Lindqvist --
öfverlämnas härmed i allmänhetens händer.
Då Kongl. Landtbruksstyrelsen, på förläggarens vägnar, anmodade undertecknad att verkställa denna nu afslutade, omarbetning af föreliggande bok, föreskrefs: att bokens gamla uppställning skulle bibehållas och arbetet kompletteras med hvad af nyare tiders rön och erfarenhet på jordbrukets område, som kunde vara lämpligt att meddela lärjungarne vid våra lägre landtbruksläroverk. Jag har sökt följa denna anvisning, på samma gång jag sökt tillgodogöra mig de förbättrings- och tilläggsförslag, som välvilligt delgifvits mig af några
landtbruksskolföreståndare, till hvilka jag härmed framför min uppriktiga tacksägelse. Särskildt bringar jag Herr Direktör Ivar Insulander mitt vördsamma och hjärtliga tack för den väsentliga och utmärkta hjälp han lämnat mig vid utförandet af detta arbete.
Marieborg pr Sjögestad den 8 januari 1894.
J. F. Hallenborg. Inledning.
Hvarje jordbrukare bör äga en noggrann kännedom om sin jord, som kan odlas, samt om hvad som bör göras för att bibehålla och föröka denna jords bördighet.
Jordartsläran, afdikningsläran och gödselläran äro de viktigaste för jordbruket, ty det är af jordens beskaffenhet och rätta behandling samt af tillgång på och ändamålsenlig användning af gödseln, som framgången vid jordbruket väsentligen beror.
Jordbrukaren bör likaledes känna de odlade växternas fordringar på jord, gödsling och skötsel för att kunna ställa sitt jordbruk fullt ändamålsenligt.
De växter, vi odla, hafva icke alla lika fordringar på jord och näring; de fordra ock mer eller mindre olika skötsel samt olika plats i växtföljden, hvilka omständigheter äro af vikt att känna för ett behörigt ordnande af jordbruket och de olika hushållningssätten vid detsamma.
Landtbrukaren bör noga bemöda sig om, att alla arbeten utföras i rätt tid och på rätt sätt, samt att hushållningen i dess helhet anordnas med klok omtanke och noggrann beräkning.
Jordbruket är ett så omfattande yrke, att dess idkare måste med största omtanke och beräkning ställa sin
hushållning, om densamma skall lyckas. Många för olika orter och tider växlande omständigheter inverka på alla förehafvanden vid jordbruket, och den, som med framgång vill bedrifva detsamma, måste därför städse taga tiden i akt samt rätta sina tillgöranden efter för handen varande förhållanden. Han får ej försumma något, som kan medverka till framgången af hans förehafvanden, och han får aldrig glömma, att hvarje arbete, så mindre som större, måste vid ett landtbruk ske i rätt tid och på rätt sätt, samt att det måste utföras med omtanke och beräkning, hvarförutan framgången alltid blir oviss och det afsedda målet ofta förfelas.
Allt i rätt tid är den första regel, som noggrant måste iakttagas vid hvarje jordbruksarbete. Det, som vid jordbruket sker i otid, vare sig för bittida eller för sent, innan jorden därtill blifvit tjänlig eller sedan denna tidpunkt förgått, kan aldrig lyckas såsom det, hvilket verkställes i rätt och passande tid. I synnerhet är det af allra största vikt att vid jordens bearbetning och förnämligast vid sådd och skörd noga tillse, att allt sker i behörig tid.
En eller annan dag för tidigt, en eller annan dag för sent, kan härvid blifva af stort inflytande på årets afkastning, och den landtbrukare, som ej omsorgsfullt söker att få sina jordbruksarbeten utförda, då det för dem kan vara lämpligast, blir alltid sedan mera beroende af efterföljande ovissa väderleksförhållanden än den, som verkställer sina arbeten i rätt tid och då mesta hoppet om god framgång finnes för handen. Jordbrukaren måste således noga taga tiden i akt samt ställa sin hushållning så, att hvarje arbete i rätt tid blir utfördt. Aktar jordbrukaren ej på tiden, utan låter denna gå sig ur händerna, så hinner han snart ej med hvad han borde göra, och önsklig framgång kan på detta sätt näppeligen vara att förvänta, då det ena arbetet kommer i vägen för det andra, och mycket, som varit nödigt och nyttigt att verkställa, måste sättas tillbaka eller öfvergifvas för annat, som man anser viktigare, men hvilket man i denna ställning icke heller har tillfälle att utföra annat än under brådska och därmed oftast förenadt slarf. Under sådana omständigheter är det ej underligt, om jordbrukaren stundom ej kan hämta några
lönande skördar af sina ansträngningar och mödor, och om hans hushållning ej leder till ökadt välstånd. Den idoge och omtänksamme jordbrukaren, som ej tager mera för sig, än han väl och omsorgsfullt kan utföra, som noga aktar på tiden, ty han vet, att tiden ej aktar på honom, denne fruktar som en pest att komma efter med sina arbeten samt anstränger sig till det yttersta att i rätt tid kunna fullgöra allt, ty han känner nogsamt, att den dag, som
flytt, kommer aldrig åter, samt att ett förloradt tillfälle för ett viktigt arbete medför en förlust, som sällan, om ens någonsin, kan godtgöras.
Allt på rätt sätt är den andra regeln, som lika noga måste följas vid alla jordbruksarbeten. Framgången vid jordbruket främjas högst väsentligen af ett rätt och omsorgsfullt sätt vid alla arbetens utförande. Öfvade och skickliga arbetare jämte goda och passande redskap äro villkoren för att jordbruksarbetena skola kunna på bästa sätt utföras, och för vårt jordbruks framgång är det ett oundgängligt villkor, att arbetsskicklighet och kunskap om lämpligaste sätten för de särskilda jordbruksarbetena blifva allmänt spridda, jämte ändamålsenliga redskap till förefallande landtmanna-arbeten.
En öfvad, skicklig och redbar arbetare kan alltid vara till nytta och gagn, så vid större som mindre jordbruk, samt är städse värderad och eftersökt framför andra, som i skicklighet och pålitlighet stå honom efter. Hvarje klok jordbrukare låter sig ock städse angeläget vara att själf skaffa sig nödiga insikter uti sitt yrke samt att förse sig med skickliga arbetare, hvilka med nit och raskhet fullgöra sina sysslor samt förstå att sköta och använda de nyare åkerbruksredskap, hvilka nu finnas tillgängliga och väsentligen underlätta utförandet af de arbeten, som under årets olika tider förefalla vid hvarje landtbruk.
Det dyrbaraste af allt för hvarje landtman är själfva arbetet. Åt detta måste därför ägnas den noggrannaste uppmärksamhet och allvarlig tillsyn, ty endast när alla vid ett landtbruk förekommande arbeten rätt utföras, kan däraf väntas önsklig framgång.
Många arbeten och företag till jordbrukets förbättring förekomma, dock af det omfång och den beskaffenhet, att en stor del af landets jordbrukare icke äro i tillfälle att fullständigt och säkert kunna uppgöra planer till dem eller anordna deras utförande. Hit höra t. ex. vidsträcktare odlingsföretag och därmed sammanhängande afdikningar, sjösänkningar, ängsvattningsanläggningar m. m. Vid alla dylika större, viktigare och kostsammare arbeten och företag bör i sådant fall biträde sökas af personer, som äga tillförlitlig insikt och bepröfvad skicklighet uti sättet att anordna och utföra sådana arbeten. Tillfällen
härtill förefinnas nu lyckligtvis för hvar och en jordbrukare, då genom Statens landtbruks-ingenjörer eller länens agronomer biträde, råd och upplysningar kunna erhållas vid alla svårare, större och kostsamma arbeten, vare sig odlingsföretag eller andra vid jordbruket afsedda grundförbättringar; och böra sålunda missräkningar och misstag vid slika jordbruksarbeten kunna undvikas samt mycket därigenom vinnas för vårt jordbruks fortgående
utveckling och förkofran. Det är ock så mycket nödigare att sådant biträde sökes, om man ej själf är i tillfälle att noggrant beräkna dylika arbeten, samt hvad som bör iakttagas vid deras planläggning, fortgång och fullbordan.
Det är nämligen ej nog, att alla jordbruksarbeten, såsom ofvan antydts, ske i rätt tid och på rätt sätt, de måste äfven utföras med omtanke och beräkning.
Allt med klok omtanke och noggrann beräkning är jordbrukets tredje gyllene regel, som noga och omsorgsfullt måste följas, om landtmannen skall kunna vänta en lyckosam framgång uti sina förehafvanden. Ingen är så beroende af naturen och dess växlingar som landtmannen. Han måste i hvarje sitt förehafvande med klokhet och omtanke söka lämpa sin hushållning efter årgången och väderleksförhållandena; han måste anordna sina arbeten så, att de behörigen kunna medhinnas och utföras såväl det ena som det andra; han måste tillse att ingenting eftersättes och försummas, samt att han icke saknar medel - vare sig penningar, arbetare, dragare eller redskap m.
m. - att rätt sköta sitt jordbruk; och vid alla omändringar eller nya företag måste han noga och klokt beräkna och tillse, att ingenting göres orätt, samt att allt må kunna bringas till utförande på lämpligaste sätt.
Det, som i förra tider mest har hållit vårt jordbruk tillbaka har varit: 1) brist på insikt och kännedom om rätta och bästa sättet för jordbrukets ändamålsenliga och väl ordnade skötsel samt 2) brist på nödigt rörelsekapital. Den förra bristen är till en del redan af hjälpt samt afhjälpes vidare år från år genom de insikter och kunskaper om jordbrukets rätta och ändamålsenliga utöfning, som spridas från landtbruksläroverken och genom
hushållningssällskapen samt från enskilda välskötta egendomar, hvilka lämna exempel på huruledes landthushållningen ändamålsenligast
efter ortens förhållanden bör bedrifvas. Det senare hindret har man sökt undanrödja genom hypoteksföreningar och andra anstalter, hvilkas ändamål är att förskaffa landtbrukare nödigt rörelsekapital. På dessa i många hänseenden goda inrättningar må dock landtbrukaren ej för mycket förlita sig; ty hvad han lånar måste betalas, och lämnar hans jordbruk ej tillfälle till inkomster, svarande emot räntan och afbetalningarna å skulderna, så kan detsamma ej bära sig. Hvar och en, som drifver jordbruk, måste tillse, att han äger nödigt rörelsekapital därtill, samt därför hellre nöja sig med en mindre egendom eller ett arrenderadt hemman, till hvars skötsel han kan använda tillräckligt kapital, än med ett större landtbruk, till hvars bedrifvande erfordras större summor än dem, öfver hvilka han kan förfoga. Utan tillräckligt rörelsekapital kan nämligen aldrig något jordbruk med framgång bedrifvas; och äfven de mest lönande arbeten, såsom odlingsföretag och dylikt, måste vi afstå ifrån, om vi till deras utförande sakna medel, ty ingenting är oklokare än att påbörja arbeten, som man ej är i stånd att fullborda. De kostnader, som på dem nedläggas, äro vanligen förspillda, och i stället för påräknad vinst blir det förlust af de företag, som man öfverskattat eller som ofullständigt och illa blifvit utförda. Hvarje företag vid jordbruket bör därför ske med plan och beräkning af tillgångarne, så att ej något företages utan undersökning om dess lämplighet och utförbarhet, och i senare hänseendet får kassans tillstånd ingalunda förbises, ty äfven det mest lofvande arbete blir ofta till litet eller intet gagn, om medel saknas att fullända och behörigen underhålla detsamma. Med omsorgsfull beräkning företaget och rätt utfördt bör däremot hvarje lämpligt jordbruksarbete löna sig väl, och en insiktsfull landtbrukare kan genom klokt företagna odlingar och andra
grundförbättringsarbeten ansenligen öka jordens värde och sina däraf härflytande inkomster.
--- KAP. 1.
Åkerjordens uppkomst samt dess olika aflagringar, matjord och alf.
A) Åkerjordens uppkomst.
1. Åkerjorden, eller det öfversta lagret af jordytan, utgöres af söndergrusade och förvittrade bergarter, blandade med förmultnade och förruttnade lämningar af växter och djur. De lösa jordaflagringar, som betäcka vårt lands fasta bergskorpa, hafva ej alltid uppstått eller bildats af de bergarter, som ligga närmast och medelbart under desamma, utan äro ditförda genom landisens och de s. k. rullstensflodernas rörelse och verksamhet under Skandinaviens forntida geologiska formationer, hvilka räknas till den s. k. istiden eller glacialperioden och rull- stensbildningarnes tidehvarf. Lösa lager af stenar, grus, sand och andra jordarter fördes på detta sätt från de norra delarne af landet mot söder och aflagrade sig utur vattnet eller vid isens smältning såsom bäddar af grus, sand, leror och märgelarter m. m. Uti floddalar och på lägre landområden försiggå ännu i dag flerstädes
öfversvämningar, därvid sand och lerartade ämnen transporteras från ett ställe till ett annat samt utbreda sig efter tyngdens lagar öfver den jämnare slättbygden och bilda där jordarter, bestående företrädesvis af sand, lera, märgel eller kalkartade beståndsdelar, allt efter beskaffenheten af de bergarter, från hvilka de lösa materialierna leda sitt ursprung. -- I sjöar, träsk och mossar afsätta sig och bildas fortfarande jordlager, som i en framtid efter markens möjliga torrläggning kunna blifva odlingsbara.Den geologiska verksamheten så väl i äldre som i nyare tider har alltså utgjort den förnämsta orsaken och drif kraf ten för uppkomsten af de särskilda jordarts-grupperna^
2. Åkerjordens vanligaste mineral äro: kvarts, fältspat, glimmer, hornblände, kalkspat, gips och apatit.
a) Kvarts består af kiselsyra eller kiseljord, är af en hvit eller gråaktig färg samt ingår som hufvudbeståndsdel i all sand och finnes fint fördelad i lera. Den är olöslig i de flesta vätskor och står bättre emot vattnets kemiska och mekaniska inverkan än andra mineral. På grund häraf kan kvartsen ej bidraga till åkerjordens förbättring i
kemiskt hänseende.
b) Fältspat innehåller kiselsyra och lerjord samt dessutom antingen kali eller kalk och natron. Den förekommer i olika färger, blekröd och hvit. Kalifältspat, som oftast är blekröd, förekommer mycket allmänt och är åkerjordens viktigaste mineral. Genom vittring ger den upphof till lerjord och förser växterna med kali. Den hvita kalk- natronfältspaten är ej så allmän.
c) Glimmer består liksom fältspat till hufvudsaklig del af kiselsyra, lerjord och kali, men innehåller dessutom magnesia och järnoxid. Kaliglimmern är ljus och magnesiaglimmern mörk. Alla glimmerarter äro af ringa betydelse för åkerjordens bördighet; de sönderfalla visserligen lätt i små fjäll, men dessa vittra mycket långsamt.
d) Hornblände innehåller kiselsyra, lerjord, kalk, talk och järn. Är till färgen svart med grön anstrykning. Den kan genom vittring öka åkerjordens kalkhalt, men är för öfrigt af underordnad betydelse.
e) Kalkspat, gips och apatit äro näst kalifältspaten åkerjordens viktigaste mineral, dels genom sin kalkhalt och dels genom sina för växterna viktiga syror: kol-, svafvel- och fosforsyra.
Dessutom förekomma uti åkerjorden andra mineral, som under förvittringen öfverföra växtnärande beståndsdelar till jordarterna. Så äro t. ex. granit och svafvelkis m. fl. ingalunda sällsynta i åkerjorden. Genom luftens
oxiderande inverkan bildas dylika svafvelmetaller, svafvelsyrade salter, hvilka utöfva inflytande på åkerjordens bördighetsförhållanden.3. Åkerjordens bedömande i mineraliskt hänseende är hvad lerjorden angår ganska svårt;
i sandjorden kan det däremot ske med större lätthet. Består sanden enbart af glasartade korn (kvartssand), så är den nästan ofruktbar. Finnas blekröda splittror, så antyder det närvaro af fältspat, och sandjorden är i så fall godartad. Detta gäller i ännu högre grad, om det finnes hvita korn och mörka splittror, som fräsa för en syra, ty detta bevisar närvaron af kolsyrad kalk. Glimmern förekommer i form af glänsande fina fjäll. Vid sandjordens bedömande i mineraliskt hänseende kan det uppställas som regel, att ju brokigare den är till färgen, desto bättre är den till åkerjord. Dock bör den ej innehålla någon större mängd små svarta korn, som häfta vid en
magnetstång, ty den är i så fall rik på magnetisk järnmalm.
4. Mineralämnenas förvittring åstadkommes företrädesvis genom vattnets, frostens och luftens inverkan. Om vattnet tränger in i en rämna eller spricka af en sten och fryser under vintern, så spränges stenen däraf. Förnyas detta flera gånger, så faller stenen slutligen alldeles sönder. På detta sätt sönderdelas stenarna, under det att gruset och sanden i åkerjorden därjämte år från år bringas i ett finare tillstånd.
Samtidigt med ofvannämnda mekaniska sönderdelning försiggår äfven en kemisk sönderdelning af de förvittrade ämnena. Denna upplösning förorsakas hufvudsakligast af luftens syre samt genom den kolsyra och de
amrnoniaksföreningar, hvilka finnas dels i luften och dels i jord vattnet, härledande sig dels från luften, dels från jordens myllhalt.
Sålunda sönderdelas efter hand stenarna, gruset och sanden i åkerjorden, så att de i dem ingående näringsämnena blifva lösliga och för växterna tillgängliga såsom, näring.
Vittringen fortgår dock mer eller mindre raskt, allt efter jordens beskaffenhet och blandningsförhållanden.
Jordbrukaren kan dock väsentligen bidraga till den odlade jordens hastigare vittring och hennes härigenom ökade bördighet och detta sker genom åkerjordens fullständiga afdikning, omsorgsfulla bearbetning och luckring samt gödsling med sådana ämnen, hvilka själfva eller genomsina sönderdelningsprodukter föranleda en lifligare ämnesomsättning i jorden.
5. Förmultningen af bortdöda växt- och djurdelar försiggår öfverallt, där luft, fuktighet och värme till dem hafva tillträde. Ju friare luftens tillträde härvid är och ju större värmen är, desto hastigare fortgår förmult-ningen. Denna är i själfva verket ej annat än en långsam förbränning utan någon ljusutveckling; ty med den multnande kroppens väte förenar sig luftens syre till vatten och med dess kol till kolsyra, alldeles såsom det tillgår, då en kropp förbrännes. Kväfvet, som finnes i de förmultnande växt- och djurdelarne, förenar sig med dessas väte till
ammoniak. Vatten, kolsyra och ammoniak äro således slutprodukterna af växters och djurs förmultning eller förruttning. Sistnämnda sönderdelningsprocess inledes och fortskyndas af s. k. bakterier och förekommer företrädesvis i de öfversta delarne af jordytan. Stundom, särdeles vid närvaron af kali, natron eller kalk och vid luftens fria tillträde, bildas salpetersyra af en del af de förmultnade och förruttnade ämnenas kväfve.
Liksom vid förkolning så brinner och fortgår vid förmultningen vätet i det hela taget förr än kolet, och både de kroppar, som förbrännas och de som förmultna, få därför en brun, slutligen svart färg.
Den svartbruna eller svarta återstoden efter förmultnade växter och djur kallar man mylla eller humus. Denna sönderdelas vidare genom att upptaga syre ur luften, och därvid uppstå mull- eller humussyror, som äfvenledes verka upplösande på stenarterna. Myllan medverkar således till mineralämnenas sönderdelning och meddelar dessutom åt åkerjorden sådana fysiska egenskaper, som äro nödvändiga för kulturväxternas fortkomst, hvilket vi blifva i tillfälle att bevisa längre fram i detta arbete.
Sålunda fortgå förvittrings- och förmultningsproces-serna oupphörligt, så att alltid nya växtnärande
beståndsdelar eller föreningar bildas och mer eller mindre fruktbärande jordarter uppstå, som genom brukning och bearbetning bli tjänliga för kulturväxternas odling.B) Matjorden och alfven.
6. Matjorden är det lager, hvari växternas frö gro och hämta sin första näring. Hvad som ligger närmast under matjorden kallas alf. Under alf vens bottenlager vidtager berggrunden.
Öfverallt, där växter och djur finnas, bildas matjord genom den mylla, som af dem uppkommer. De affallna bladen och barren från våra träd och buskar, de i jorden efter de skördade växterna kvarstannade rötterna jämte stommen efter våra sädes- och foderväxter, samt hela massan af de växter, som ej skördas, de i jorden af växtämnen lefvande maskarna och insekterna samt alla öfriga djur och djurdelar hemfalla efter döden under förgängelsen och öfvergå till mylla. Samma förvandling undergår äfven den ladugårdsspillning och andra ämnen från växt- och djurvärlden, med hvilka vi gödsla våra fält. Allt detta sönderdelas och bidrager till ökandet af jordens myllhalt.
Växter, som icke skördas eller afbetas, utan få dö bort och förvissna på den plats, där de förekomma, återgifva åt jorden icke blott hvad de tagit ifrån henne, utan därjämte hvad de tillägnat sig ur luften. Där växtvärlden,
öfverlämnad åt sig själf, ostörd får fortlefva, ökas myll-lagret, och marken godes härvid årligen genom affallet och lämningarna efter växterna. I urskogarna och å ouppodlade platser är därför jordens bördighet ofta ganska stor, och nyodlingar å tjänlig och väl belägen mark fortfara ej sällan att under loppet af flera år lämna en vida högre afkastning än den gamla odaljorden. Å all odlad jord minskas myllhalten och växtnäringsämnena i mån af de skördar, som tagas från henne; och de odlade fälten måste därför genom brukning och skötsel bringas till en hastigare vittring samt tid efter annan gödslas för att fortfarande kunna hållas bördiga.
Man trodde fordom, att växterna uteslutande hämtade sin näring ur myllan, och man kallade därför det öfre, med mylla bemängda, jordlagret för matjord, under förmodan att denna utgjorde växternas egentliga mat eller föda.
Nyare tiders forskningar hafva visat, att växternahämta sin näring såväl från jordens mineraliska beståndsdelar som från luften och vattnet samt att myllan väl äfven lämnar växterna näring, då hon sönderdelas i sina
elementarbeståndsdelar, men att hon äfven befordrar bördigheten genom att underlätta och påskynda vittringen, så att jordens delar fortare omsättas och ombildas till växtnäring, hvaraf naturligtvis måste följa en större bördighet. Vi känna ock numera, att växterna hämta sin näring icke blott från hvad man kallar matjorden utan äfven från alfven, ja, icke blott från matjorden och alfven, utan äfven från vattnet och luften. Men vi bibehålla i alla fall benämningen matjord för det öfre med mylla blandade jordlagret; ty det är ur detta, som de odlade växterna under deras första utveckling efter groningen hämta sin väsentliga näring, innan rötterna ännu hunnit nedgå uti alfven, och det är af matjordens djup och beskaffenhet, som skördarnes godhet och rikedom så väsentligen bestämmas.
7. Matjordens mekaniska blandningsdelar äro dels stoftfina och mjölartade, hvilka kallas finjord, dels gröfre som
kallas grofjord eller skelett.
a) Finjorden består af fin lera samt stoftfina sand- och mullartade ämnen med inblandning af hvarjehanda absorberade salter af kväfve, kali, natron, kalk och talk. Finjorden upptager och kvarhåller gödselämnena och i densamma utbreda växterna sina rottrådar, som från finjorden upphämta näring. Under förvittringen och förmultningen äfvensom genom jordens brukning och bearbetning ökas och underhålles halten af finjord, och man kan säga, att den utgör en öfvergångsform hos sanden och de gröfre växt- eller djurlämningarne, innan de fullständigt lösas och förvandlas till växtnäring.
b) Grofjorden eller skelettet består af gröfre sand, gruskorn, stenar och oförmultnade organiska ämnen. Genom detta skelett hållas jordens finare partiklar åtskilda, så att de icke falla tillsammans alltför tätt och hindra luftens syre och kolsyra att nedtränga till matjordens inre delar. Dessutom är skelettet det råmateriel, hvaraf finjorden bildas under den fortgående förvittringen och förmultningen.
Af denna orsak kan man säga, att åkerjordens skelettutgör kapitalet eller grundfonden, hvaremot finjorden eller rättare de däri ingående kemiska beståndsdelarne bilda räntan, som år efter år tillgodogöres och förbrukas genom skördarne. Af skelettets beskaffenhet och natur beror, huruvida jordens grundkapital kan gifva en större eller mindre ränta och jordens värde i följd däraf uppskattas högre eller lägre.
8. I en djup matjord finna växterna tillräckligt utrymme för sina rötter samt riklig näring, och skördarne blifva här ymnigare och säkrare än på de fält, hvilka hafva en grund matjord, som lämnar otillräckligt utrymme och otillräcklig näring för växtrötterna; vid inträffande torka lida ock skördarne alltid mycket på grund jord,
synnerligast om nära matjorden ligger berg, eller alfven ej är fruktbar. -- En grund matjord på en hård och fast alf är äfven hinderlig för våra odlade växters fortkomst de år och de tider, då ymnigare nederbörd inträffar, ty den grunda matjorden blir då genomdränkt af vatten, som skadar växterna, när detsamma stillastående kvarblifver i matjorden.
Stundom är matjorden endast 7,5-10 cm. Hon är då grund. Håller hon omkring 15 cms djup, kallas hon medelmåttig. Då hon har större mäktighet, säges hon vara djup.
En grund matjord kan och bör efter hand fördjupas och förbättras, ja själfva alfven kan förvandlas till matjord genom att utsättas för luftens inverkan samt genom inblandning af mylla och ämnen, af hvilka mylla bildas.
Hvarje omtänksam jordbrukare bör därför låta sig angeläget vara att, där matjorden är för grund eller för fattig på mylla, öka dess djup och dess rikedom. Men detta är icke nog. Han måste äfven söka göra alfven tjänlig för de växter, han vill odla. Det är nämligen nogsamt kändt, att de odlade växterna med sina rötter under gynnsamma förhållanden tränga djupt ned i alfven. Det är dock en känd sak, att det är endast genom de yttersta rottrådarnes ändar, som växtrötterna kunna upphämta näring ur jorden, och det ligger således för öppen dag, att då växterna med sina rötter nedgå i alfven, så upphämta de äfven från densamma näring -- ty de skulle annars ej med rötterna söka djupet.9. På sådana fält, där såväl matjorden som alfven äro för växterna tjänliga, nå dessa den största frodighet, och då alfven icke lider af instängdt vatten, gå landväxterna ofta till ett betydligt djup ned i densamma.
Alla våra odlade växter fordra ovillkorligen en ifrån stillastående vatten befriad alf; ty så länge denna lider af i henne kvarstående vatten, kan hvarken luften, ej heller rötterna af dessa växter nedtränga i densamma. Många växter äro visserligen så beskaffade, att de trifvas och frodas på sumpiga moss- och kärrmarker, ja, till och med uti sjöar, floder och vattenpussar, nämligen sump-, kärr- och vattenväxterna. Men alla de växter, som vi odla, äro höglandsväxter, som vantrifvas eller gå alldeles icke till på en sur och af vatten genomdränkt jord. För att vinna säkra och rika skördar från våra odlade fält, måste dessa därför väl och noga afdikas, så att både matjorden och alfven blifva befriade från skadligt vatten. (Se kap. 4.)
10. Jordens större eller mindre behof af afdikning och torrläggning beror väsentligen af alfvens beskaffenhet.
Denna kan nämligen antingen med lätthet släppa vatten igenom sig eller kvarhålla det. Består alfven af sand eller löst grus, som icke hindra det genom nederbörd å fälten samlade vattnet att nedsjunka och bortrinna, så är jorden mindre i behof af afdikning, alldenstund alfven släpper vattnet igenom sig och därför äfven kallas
genomsläppande. Utgöres alfven däremot af lera eller genom lera och andra ämnen fast sammanbundet grus, så insuper hon endast en viss mängd vatten, men släpper därför icke något igenom sig. I dessa fall är alfven sålunda, som den ock kallas, icke genomsläppande, och de fält, som hafva sådan alf, tarfva företrädesvis en grundlig och fullständig afdikning.
Å jord med genomsläppande alf lida växterna mindre af väta, äfven om fälten äro mindre fullständigt afdikade.
Illa afdikade fält med icke genomsläppande alf blifva däremot efter ymnigare nederbörd genomdränkta af vatten;
de blifva härigenom sumpiga och genom afdunstningen kalla, då de äro endast i ytan tillgängliga för luftens inverkan, och de kunna till följd häraf icke lämna några lönande skördar af de växter, som å dem odlas. Det är först efter en grundlig och fullständig afdikning, som dekunna försättas i bättre skick och vidare göras fruktbarare genom ändamålsenlig bearbetning och gödsling.
11. Af alfvens och matjordens förhållande till hvarandra betingas till en väsentlig grad jordens värde och
bördighet. En fast och icke för hastigt genomsläppande alf höjer ansenligen värdet af sandjord och annan lös jord, hvaremot det åter för lerjord är bäst, om älfven är genomsläppande. En matjord af lagom sammanhang och med äfven så beskaffad alf är den lämpligaste och bästa.
--- KAP. 2.
Växtens och åkerjordens kemiska beskaffenhet.
A) Växtens näringsämnen och beståndsdelar.
12. För sin fortkomst och utveckling äro växterna i behof af passande föda; och denna föda utgöres af samma ämnen, som ingå uti växterna såsom deras beståndsdelar. Växterna hämta dessa ur luften, ur vattnet och ur jorden.
Det är allmänt bekant, huru våra odlade växter från små och obetydliga frön utvecklas och tilltaga, så att de vid skörden lämna en växtmassa mångfaldigt större än den, som innehölls i moderfröet. Af ett roffrö, ej större än ett litet sandkorn, erhålla vi några månader efter sådden en rofva om flera skålpunds vikt, den rika och ymniga blasten oberäknad; och af ett hvete- eller rågkorn kunna uppgå flera strån med en mängd rika och fulla ax, så att skörden af halm och säd öfverstiger utsädeskornet mångdubbelt i rymd och vikt. Hvarifrån har då denna tillväxt, denna förökning af växtmassan kommit? Detta är en fråga, som själfmant tränger sig på oss, och svaret blir detta:
den har upphämtats ur luften, ur vattnet och ur jorden. KAP. 1.
Åkerjordens uppkomst samt dess olika aflagringar, matjord och alf.
A) Åkerjordens uppkomst.
1. Åkerjorden, eller det öfversta lagret af jordytan, utgöres af söndergrusade och förvittrade bergarter, blandade med förmultnade och förruttnade lämningar af växter och djur. De lösa jordaflagringar, som betäcka vårt lands fasta bergskorpa, hafva ej alltid uppstått eller bildats af de bergarter, som ligga närmast och medelbart under desamma, utan äro ditförda genom landisens och de s. k. rullstensflodernas rörelse och verksamhet under Skandinaviens forntida geologiska formationer, hvilka räknas till den s. k. istiden eller glacialperioden och rull- stensbildningarnes tidehvarf. Lösa lager af stenar, grus, sand och andra jordarter fördes på detta sätt från de norra delarne af landet mot söder och aflagrade sig utur vattnet eller vid isens smältning såsom bäddar af grus, sand, leror och märgelarter m. m. Uti floddalar och på lägre landområden försiggå ännu i dag flerstädes
öfversvämningar, därvid sand och lerartade ämnen transporteras från ett ställe till ett annat samt utbreda sig efter tyngdens lagar öfver den jämnare slättbygden och bilda där jordarter, bestående företrädesvis af sand, lera, märgel eller kalkartade beståndsdelar, allt efter beskaffenheten af de bergarter, från hvilka de lösa materialierna leda sitt ursprung. -- I sjöar, träsk och mossar afsätta sig och bildas fortfarande jordlager, som i en framtid efter markens möjliga torrläggning kunna blifva odlingsbara.Den geologiska verksamheten så väl i äldre som i nyare tider har alltså utgjort den förnämsta orsaken och drif kraf ten för uppkomsten af de särskilda jordarts-grupperna^
2. Åkerjordens vanligaste mineral äro: kvarts, fältspat, glimmer, hornblände, kalkspat, gips och apatit.
a) Kvarts består af kiselsyra eller kiseljord, är af en hvit eller gråaktig färg samt ingår som hufvudbeståndsdel i all sand och finnes fint fördelad i lera. Den är olöslig i de flesta vätskor och står bättre emot vattnets kemiska och mekaniska inverkan än andra mineral. På grund häraf kan kvartsen ej bidraga till åkerjordens förbättring i kemiskt hänseende.
b) Fältspat innehåller kiselsyra och lerjord samt dessutom antingen kali eller kalk och natron. Den förekommer i olika färger, blekröd och hvit. Kalifältspat, som oftast är blekröd, förekommer mycket allmänt och är åkerjordens viktigaste mineral. Genom vittring ger den upphof till lerjord och förser växterna med kali. Den hvita kalk- natronfältspaten är ej så allmän.
c) Glimmer består liksom fältspat till hufvudsaklig del af kiselsyra, lerjord och kali, men innehåller dessutom magnesia och järnoxid. Kaliglimmern är ljus och magnesiaglimmern mörk. Alla glimmerarter äro af ringa betydelse för åkerjordens bördighet; de sönderfalla visserligen lätt i små fjäll, men dessa vittra mycket långsamt.
d) Hornblände innehåller kiselsyra, lerjord, kalk, talk och järn. Är till färgen svart med grön anstrykning. Den kan genom vittring öka åkerjordens kalkhalt, men är för öfrigt af underordnad betydelse.
e) Kalkspat, gips och apatit äro näst kalifältspaten åkerjordens viktigaste mineral, dels genom sin kalkhalt och dels genom sina för växterna viktiga syror: kol-, svafvel- och fosforsyra.
Dessutom förekomma uti åkerjorden andra mineral, som under förvittringen öfverföra växtnärande beståndsdelar till jordarterna. Så äro t. ex. granit och svafvelkis m. fl. ingalunda sällsynta i åkerjorden. Genom luftens
oxiderande inverkan bildas dylika svafvelmetaller, svafvelsyrade salter, hvilka utöfva inflytande på åkerjordens bördighetsförhållanden.3. Åkerjordens bedömande i mineraliskt hänseende är hvad lerjorden angår ganska svårt;
i sandjorden kan det däremot ske med större lätthet. Består sanden enbart af glasartade korn (kvartssand), så är den nästan ofruktbar. Finnas blekröda splittror, så antyder det närvaro af fältspat, och sandjorden är i så fall godartad. Detta gäller i ännu högre grad, om det finnes hvita korn och mörka splittror, som fräsa för en syra, ty detta bevisar närvaron af kolsyrad kalk. Glimmern förekommer i form af glänsande fina fjäll. Vid sandjordens bedömande i mineraliskt hänseende kan det uppställas som regel, att ju brokigare den är till färgen, desto bättre är den till åkerjord. Dock bör den ej innehålla någon större mängd små svarta korn, som häfta vid en
magnetstång, ty den är i så fall rik på magnetisk järnmalm.
4. Mineralämnenas förvittring åstadkommes företrädesvis genom vattnets, frostens och luftens inverkan. Om vattnet tränger in i en rämna eller spricka af en sten och fryser under vintern, så spränges stenen däraf. Förnyas detta flera gånger, så faller stenen slutligen alldeles sönder. På detta sätt sönderdelas stenarna, under det att gruset och sanden i åkerjorden därjämte år från år bringas i ett finare tillstånd.
Samtidigt med ofvannämnda mekaniska sönderdelning försiggår äfven en kemisk sönderdelning af de förvittrade ämnena. Denna upplösning förorsakas hufvudsakligast af luftens syre samt genom den kolsyra och de
amrnoniaksföreningar, hvilka finnas dels i luften och dels i jord vattnet, härledande sig dels från luften, dels från jordens myllhalt.
Sålunda sönderdelas efter hand stenarna, gruset och sanden i åkerjorden, så att de i dem ingående näringsämnena blifva lösliga och för växterna tillgängliga såsom, näring.
Vittringen fortgår dock mer eller mindre raskt, allt efter jordens beskaffenhet och blandningsförhållanden.
Jordbrukaren kan dock väsentligen bidraga till den odlade jordens hastigare vittring och hennes härigenom ökade bördighet och detta sker genom åkerjordens fullständiga afdikning, omsorgsfulla bearbetning och luckring samt gödsling med sådana ämnen, hvilka själfva eller genomsina sönderdelningsprodukter föranleda en lifligare ämnesomsättning i jorden.
5. Förmultningen af bortdöda växt- och djurdelar försiggår öfverallt, där luft, fuktighet och värme till dem hafva
tillträde. Ju friare luftens tillträde härvid är och ju större värmen är, desto hastigare fortgår förmult-ningen. Denna är i själfva verket ej annat än en långsam förbränning utan någon ljusutveckling; ty med den multnande kroppens väte förenar sig luftens syre till vatten och med dess kol till kolsyra, alldeles såsom det tillgår, då en kropp förbrännes. Kväfvet, som finnes i de förmultnande växt- och djurdelarne, förenar sig med dessas väte till ammoniak. Vatten, kolsyra och ammoniak äro således slutprodukterna af växters och djurs förmultning eller förruttning. Sistnämnda sönderdelningsprocess inledes och fortskyndas af s. k. bakterier och förekommer företrädesvis i de öfversta delarne af jordytan. Stundom, särdeles vid närvaron af kali, natron eller kalk och vid luftens fria tillträde, bildas salpetersyra af en del af de förmultnade och förruttnade ämnenas kväfve.
Liksom vid förkolning så brinner och fortgår vid förmultningen vätet i det hela taget förr än kolet, och både de kroppar, som förbrännas och de som förmultna, få därför en brun, slutligen svart färg.
Den svartbruna eller svarta återstoden efter förmultnade växter och djur kallar man mylla eller humus. Denna sönderdelas vidare genom att upptaga syre ur luften, och därvid uppstå mull- eller humussyror, som äfvenledes verka upplösande på stenarterna. Myllan medverkar således till mineralämnenas sönderdelning och meddelar dessutom åt åkerjorden sådana fysiska egenskaper, som äro nödvändiga för kulturväxternas fortkomst, hvilket vi blifva i tillfälle att bevisa längre fram i detta arbete.
Sålunda fortgå förvittrings- och förmultningsproces-serna oupphörligt, så att alltid nya växtnärande
beståndsdelar eller föreningar bildas och mer eller mindre fruktbärande jordarter uppstå, som genom brukning och bearbetning bli tjänliga för kulturväxternas odling. B) Matjorden och alfven.
6. Matjorden är det lager, hvari växternas frö gro och hämta sin första näring. Hvad som ligger närmast under matjorden kallas alf. Under alf vens bottenlager vidtager berggrunden.
Öfverallt, där växter och djur finnas, bildas matjord genom den mylla, som af dem uppkommer. De affallna bladen och barren från våra träd och buskar, de i jorden efter de skördade växterna kvarstannade rötterna jämte stommen efter våra sädes- och foderväxter, samt hela massan af de växter, som ej skördas, de i jorden af växtämnen lefvande maskarna och insekterna samt alla öfriga djur och djurdelar hemfalla efter döden under förgängelsen och öfvergå till mylla. Samma förvandling undergår äfven den ladugårdsspillning och andra ämnen från växt- och djurvärlden, med hvilka vi gödsla våra fält. Allt detta sönderdelas och bidrager till ökandet af jordens myllhalt.
Växter, som icke skördas eller afbetas, utan få dö bort och förvissna på den plats, där de förekomma, återgifva åt jorden icke blott hvad de tagit ifrån henne, utan därjämte hvad de tillägnat sig ur luften. Där växtvärlden,
öfverlämnad åt sig själf, ostörd får fortlefva, ökas myll-lagret, och marken godes härvid årligen genom affallet och lämningarna efter växterna. I urskogarna och å ouppodlade platser är därför jordens bördighet ofta ganska stor, och nyodlingar å tjänlig och väl belägen mark fortfara ej sällan att under loppet af flera år lämna en vida högre afkastning än den gamla odaljorden. Å all odlad jord minskas myllhalten och växtnäringsämnena i mån af de skördar, som tagas från henne; och de odlade fälten måste därför genom brukning och skötsel bringas till en hastigare vittring samt tid efter annan gödslas för att fortfarande kunna hållas bördiga.
Man trodde fordom, att växterna uteslutande hämtade sin näring ur myllan, och man kallade därför det öfre, med mylla bemängda, jordlagret för matjord, under förmodan att denna utgjorde växternas egentliga mat eller föda.
Nyare tiders forskningar hafva visat, att växternahämta sin näring såväl från jordens mineraliska beståndsdelar som från luften och vattnet samt att myllan väl äfven lämnar växterna näring, då hon sönderdelas i sina
elementarbeståndsdelar, men att hon äfven befordrar bördigheten genom att underlätta och påskynda vittringen, så att jordens delar fortare omsättas och ombildas till växtnäring, hvaraf naturligtvis måste följa en större bördighet. Vi känna ock numera, att växterna hämta sin näring icke blott från hvad man kallar matjorden utan äfven från alfven, ja, icke blott från matjorden och alfven, utan äfven från vattnet och luften. Men vi bibehålla i alla fall benämningen matjord för det öfre med mylla blandade jordlagret; ty det är ur detta, som de odlade växterna under deras första utveckling efter groningen hämta sin väsentliga näring, innan rötterna ännu hunnit
nedgå uti alfven, och det är af matjordens djup och beskaffenhet, som skördarnes godhet och rikedom så väsentligen bestämmas.
7. Matjordens mekaniska blandningsdelar äro dels stoftfina och mjölartade, hvilka kallas finjord, dels gröfre som kallas grofjord eller skelett.
a) Finjorden består af fin lera samt stoftfina sand- och mullartade ämnen med inblandning af hvarjehanda absorberade salter af kväfve, kali, natron, kalk och talk. Finjorden upptager och kvarhåller gödselämnena och i densamma utbreda växterna sina rottrådar, som från finjorden upphämta näring. Under förvittringen och förmultningen äfvensom genom jordens brukning och bearbetning ökas och underhålles halten af finjord, och man kan säga, att den utgör en öfvergångsform hos sanden och de gröfre växt- eller djurlämningarne, innan de fullständigt lösas och förvandlas till växtnäring.
b) Grofjorden eller skelettet består af gröfre sand, gruskorn, stenar och oförmultnade organiska ämnen. Genom detta skelett hållas jordens finare partiklar åtskilda, så att de icke falla tillsammans alltför tätt och hindra luftens syre och kolsyra att nedtränga till matjordens inre delar. Dessutom är skelettet det råmateriel, hvaraf finjorden bildas under den fortgående förvittringen och förmultningen.
Af denna orsak kan man säga, att åkerjordens skelettutgör kapitalet eller grundfonden, hvaremot finjorden eller rättare de däri ingående kemiska beståndsdelarne bilda räntan, som år efter år tillgodogöres och förbrukas genom skördarne. Af skelettets beskaffenhet och natur beror, huruvida jordens grundkapital kan gifva en större eller mindre ränta och jordens värde i följd däraf uppskattas högre eller lägre.
8. I en djup matjord finna växterna tillräckligt utrymme för sina rötter samt riklig näring, och skördarne blifva här ymnigare och säkrare än på de fält, hvilka hafva en grund matjord, som lämnar otillräckligt utrymme och otillräcklig näring för växtrötterna; vid inträffande torka lida ock skördarne alltid mycket på grund jord,
synnerligast om nära matjorden ligger berg, eller alfven ej är fruktbar. -- En grund matjord på en hård och fast alf är äfven hinderlig för våra odlade växters fortkomst de år och de tider, då ymnigare nederbörd inträffar, ty den grunda matjorden blir då genomdränkt af vatten, som skadar växterna, när detsamma stillastående kvarblifver i matjorden.
Stundom är matjorden endast 7,5-10 cm. Hon är då grund. Håller hon omkring 15 cms djup, kallas hon medelmåttig. Då hon har större mäktighet, säges hon vara djup.
En grund matjord kan och bör efter hand fördjupas och förbättras, ja själfva alfven kan förvandlas till matjord genom att utsättas för luftens inverkan samt genom inblandning af mylla och ämnen, af hvilka mylla bildas.
Hvarje omtänksam jordbrukare bör därför låta sig angeläget vara att, där matjorden är för grund eller för fattig på mylla, öka dess djup och dess rikedom. Men detta är icke nog. Han måste äfven söka göra alfven tjänlig för de växter, han vill odla. Det är nämligen nogsamt kändt, att de odlade växterna med sina rötter under gynnsamma förhållanden tränga djupt ned i alfven. Det är dock en känd sak, att det är endast genom de yttersta rottrådarnes ändar, som växtrötterna kunna upphämta näring ur jorden, och det ligger således för öppen dag, att då växterna med sina rötter nedgå i alfven, så upphämta de äfven från densamma näring -- ty de skulle annars ej med rötterna söka djupet.9. På sådana fält, där såväl matjorden som alfven äro för växterna tjänliga, nå dessa den största frodighet, och då alfven icke lider af instängdt vatten, gå landväxterna ofta till ett betydligt djup ned i densamma.
Alla våra odlade växter fordra ovillkorligen en ifrån stillastående vatten befriad alf; ty så länge denna lider af i henne kvarstående vatten, kan hvarken luften, ej heller rötterna af dessa växter nedtränga i densamma. Många växter äro visserligen så beskaffade, att de trifvas och frodas på sumpiga moss- och kärrmarker, ja, till och med uti sjöar, floder och vattenpussar, nämligen sump-, kärr- och vattenväxterna. Men alla de växter, som vi odla, äro höglandsväxter, som vantrifvas eller gå alldeles icke till på en sur och af vatten genomdränkt jord. För att vinna säkra och rika skördar från våra odlade fält, måste dessa därför väl och noga afdikas, så att både matjorden och alfven blifva befriade från skadligt vatten. (Se kap. 4.)
10. Jordens större eller mindre behof af afdikning och torrläggning beror väsentligen af alfvens beskaffenhet.
Denna kan nämligen antingen med lätthet släppa vatten igenom sig eller kvarhålla det. Består alfven af sand eller löst grus, som icke hindra det genom nederbörd å fälten samlade vattnet att nedsjunka och bortrinna, så är jorden mindre i behof af afdikning, alldenstund alfven släpper vattnet igenom sig och därför äfven kallas
genomsläppande. Utgöres alfven däremot af lera eller genom lera och andra ämnen fast sammanbundet grus, så insuper hon endast en viss mängd vatten, men släpper därför icke något igenom sig. I dessa fall är alfven sålunda, som den ock kallas, icke genomsläppande, och de fält, som hafva sådan alf, tarfva företrädesvis en grundlig och fullständig afdikning.
Å jord med genomsläppande alf lida växterna mindre af väta, äfven om fälten äro mindre fullständigt afdikade.
Illa afdikade fält med icke genomsläppande alf blifva däremot efter ymnigare nederbörd genomdränkta af vatten;
de blifva härigenom sumpiga och genom afdunstningen kalla, då de äro endast i ytan tillgängliga för luftens inverkan, och de kunna till följd häraf icke lämna några lönande skördar af de växter, som å dem odlas. Det är först efter en grundlig och fullständig afdikning, som dekunna försättas i bättre skick och vidare göras fruktbarare genom ändamålsenlig bearbetning och gödsling.
11. Af alfvens och matjordens förhållande till hvarandra betingas till en väsentlig grad jordens värde och
bördighet. En fast och icke för hastigt genomsläppande alf höjer ansenligen värdet af sandjord och annan lös jord, hvaremot det åter för lerjord är bäst, om älfven är genomsläppande. En matjord af lagom sammanhang och med äfven så beskaffad alf är den lämpligaste och bästa.
--- KAP. 2.
Växtens och åkerjordens kemiska beskaffenhet.
A) Växtens näringsämnen och beståndsdelar.
12. För sin fortkomst och utveckling äro växterna i behof af passande föda; och denna föda utgöres af samma ämnen, som ingå uti växterna såsom deras beståndsdelar. Växterna hämta dessa ur luften, ur vattnet och ur jorden.
Det är allmänt bekant, huru våra odlade växter från små och obetydliga frön utvecklas och tilltaga, så att de vid skörden lämna en växtmassa mångfaldigt större än den, som innehölls i moderfröet. Af ett roffrö, ej större än ett litet sandkorn, erhålla vi några månader efter sådden en rofva om flera skålpunds vikt, den rika och ymniga blasten oberäknad; och af ett hvete- eller rågkorn kunna uppgå flera strån med en mängd rika och fulla ax, så att skörden af halm och säd öfverstiger utsädeskornet mångdubbelt i rymd och vikt. Hvarifrån har då denna tillväxt, denna förökning af växtmassan kommit? Detta är en fråga, som själfmant tränger sig på oss, och svaret blir detta:
den har upphämtats ur luften, ur vattnet och ur jorden. kunna försättas i bättre skick och vidare göras fruktbarare genom ändamålsenlig bearbetning och gödsling.
11. Af alfvens och matjordens förhållande till hvarandra betingas till en väsentlig grad jordens värde och
bördighet. En fast och icke för hastigt genomsläppande alf höjer ansenligen värdet af sandjord och annan lös jord, hvaremot det åter för lerjord är bäst, om älfven är genomsläppande. En matjord af lagom sammanhang och med äfven så beskaffad alf är den lämpligaste och bästa.
--- KAP. 2.
Växtens och åkerjordens kemiska beskaffenhet.
A) Växtens näringsämnen och beståndsdelar.
12. För sin fortkomst och utveckling äro växterna i behof af passande föda; och denna föda utgöres af samma ämnen, som ingå uti växterna såsom deras beståndsdelar. Växterna hämta dessa ur luften, ur vattnet och ur jorden.
Det är allmänt bekant, huru våra odlade växter från små och obetydliga frön utvecklas och tilltaga, så att de vid
skörden lämna en växtmassa mångfaldigt större än den, som innehölls i moderfröet. Af ett roffrö, ej större än ett litet sandkorn, erhålla vi några månader efter sådden en rofva om flera skålpunds vikt, den rika och ymniga blasten oberäknad; och af ett hvete- eller rågkorn kunna uppgå flera strån med en mängd rika och fulla ax, så att skörden af halm och säd öfverstiger utsädeskornet mångdubbelt i rymd och vikt. Hvarifrån har då denna tillväxt, denna förökning af växtmassan kommit? Detta är en fråga, som själfmant tränger sig på oss, och svaret blir detta:
den har upphämtats ur luften, ur vattnet och ur jorden.Från landtmannens synpunkt sedt framställa sig här ytterligare två frågor:
Hvilka ämnen behöfver växten för sin näring, d. v. s. hvilka äro växtens kemiska beståndsdelar?
Finnas dessa ämnen i all åkerjord i tillräcklig mängd och i det skick, att de kunna upptagas af växten?
13. Växtens kemiska beståndsdelar höra till tvenne väsentliga olika grupper:
a) Luft- eller organiska beståndsdelar, som till största delen bortgå vid förbränning, nämligen kol, syre, väte och kväfve.
b) Ask- eller mineralbeståndsdelar, som vid förbränning kvarstanna i askan, nämligen svafvel, fosfor, klor, kisel, kalium, natrium, kalcium, magnesium och järn. Af dessa anses kisel, klor och natrium ej .oundgängligen
nödvändiga för växtens utveckling och äro således icke verkliga växtnäringsämnen.
Men det är ofta ganska svårt att afgöra den roll, som de oorganiska ämnena spela vid växtnäringen. Hos gräsen kan man lätt nog inse kiselsyrans bestämmelse att gifva strået dess styfhet, och hos andra växter intager kalken kiselsyrans plats i detta hänseende. Alkalierna kali och natron samt kalken behöfvas för att neutralisera de i åkerjorden förekommande syrorna, med hvilka de bilda salter. Järnoxiden gifver växten dess gröna färg, och där detta ämne saknas i jorden, får växten bleksot, upphör att växa och dör slutligen; alldeles såsom i djurvärlden, där järnet, som gifver blodet dess röda färg, är ett nödvändigt villkor för hälsa och lif. Så förhåller det sig äfven med alla öfriga verkliga växtnäringsämnen, de äro alla lifsvillkor för växtens normala utveckling.
Ehuru hvarje växt innehåller kiselsyra, klor och natrium, och vi, hvad kiselsyran angår, äfven kunna påvisa dess bestämmelse, så är det dock fullt bevisadt, att växterna kunna utveckla sig fullt normalt, äfven om dessa ämnen saknas i jorden.
B) Åkerjordens kemiska beskaffenhet.
14. Växtnäringsämnenas förekomst i åkerjorden i tillräcklig mängd och upptagbart skick är gifvetvis en nödvändigbetingelse för växternas bästa möjliga utveckling. Den åkerjord, som ar rik på fältspat, kalkspat och apatit, kan förse växterna ined mer askbeståndsdelar än den jord, som är rik på kvarts. Lerjorden är sålunda en bördigare jordart än sandjorden, som ofta uteslutande består af kvartskorn. Mulljorden är i allmänhet fattig på askbeståndsdelar men rik på organiska ämnen.
Vid bedömandet af näringsämnenas tillräcklighet må erinras, att öfverflöd på ett eller flera ämnen är till ingen nytta, om blott ett af de för växten nödvändiga näringsämnena saknas eller förekommer i ringa mängd. Växten lefver nämligen ej af enskilda näringsämnen, utan af en näring, som är sammansatt af alla för henne nödiga näringsämnen. Så t. ex. då man gifver en växt i tillräcklig mängd af alla nödiga näringsämnen med undantag af ett, t. ex. kväfve, så hämmas plantan i sin utveckling och får en blekgrön, gulaktig färg.
15. Kol utgör omkring hälften af växtens torrsubstans och upptages hufvudsakligen medelst bladen såsom kolsyra ur luften, där detta ämne finnes i tillräcklig mängd. En ringa del kolsyra upptages äfven genom rötterna ur jorden. Såsom näringsämne är således kolets närvaro i åkerjorden mindre viktigt. Men emedan kol är en hufvudbeståndsdel i myllan, och då denna har en mycket stor indirekt betydelse för åkerjordens bördighet, så följer däraf, att kol ej får saknas i någon åkerjord.
Emedan vi endast kunna tillföra åkerjorden kol i den mån, som vi öka hennes myllhalt, så måste vi ständigt
betrakta det som ett villkor för jordens fruktbarhet, att vi tillföra henne mullbildande ämnen.
Säkrast och enklast kunna vi rikta jordens myll- eller kolhalt genom, gödsling med stallgödsel samt genom påföring af kompost, torf- och dyjord m. m.
16. Myllans betydelse för åkerjordens bördighet. Där myllan förekommer i lämpliga blandningsförhållanden, ökar hon fruktbarheten å hvarje jordart af följande skäl:
1:o) hon ökar jordens förmåga att upptaga och bibehålla fuktighet och lösta växtnäringsämnen;
2:o) hon befrämjar vittringen och sönderdelningen af jordens mineralämnen, genom påverkan af den kolsyra och ammoniak, som uppstå vid hennes förmultning;3:o) hon afgifver själf riklig mängd kväfve åt växterna, i samma mån som hennes upplösning försiggår;
4:o) hon förbättrar jordens fysikaliska egenskaper, i det hon gör den styfva jorden luckrare och den lätta fastare o.
s. v.
På grund härav trodde man en tid, att åkerjordens bördighet helt och hållet var beroende af myllan.
17. Syre och väte upptages såsom vatten och kolsyra dels ur luften genom bladen, dels ur jorden medelst rötterna.
Syre upptages äfven såsom fritt syre ur luften. Väte upptages endast i form av vatten. Om jorden är i godt fysikaliskt skick, d. v. s. äger nöjaktig mängd finjord o. s. v., så att hon kan uppsuga och kvarhålla vatten och lösta växtnäringsämnen, så erbjuder hon under vanliga förhållanden tillräcklig mängd syre och väte åt växten.
18. Kväfvet är viktigast af de jordbeståndsdelar, som skola bilda växtens organiska substans. Det upptages dels i form af salpetersyradt salt ur åkerjorden och dels såsom fritt kväfve ur luften genom bladen. Sistnämnda upptagnings sätt gäller baljväxterna, hvilka också därför kallas kväfvesamlare.
Mulljorden innehåller 3-4 % kväfve, som genom fortgående förmultning kan komma växterna till godo.
Lerjorden innehåller äfven smärre förråd af kväfve, men sandjorden sparsamt. Dessutom märkes, att med hvarje regn, som faller, föres en mängd kväfveföreningar till jorden. Åskregn och dagg innehålla mera kväfve än vanligt regn.
Om växterna lida brist på kväfve, så märkes detta på deras dåliga strå- och bladbildning samt blek- eller gulgröna färg. I så fall måste landtmannen åstadkomma kväfvetillskott:
genom att noga tillvarataga alla kväfvehaltiga affall vid hushållet och ladugården samt tillföra dem åt åkerjorden;
genom att påföra åkern torf och dyjord, komposter, tång m. m. samt genom köp af kväfvehaltiga gödselämnen.
19. Svafvel upptages af växten i form af svafvelsyradt salt. Oaktadt svafvelsyran föga absorberas af åkerjorden,så äger hon dock tillräckligt däraf. Vid tillförande af superfosfat och andra konstgjorda gödslingsämnen erhåller åkerjorden ett ej obetydligt tillskott af svafvel.
20. Fosfor upptager växten såsom fosforsyradt salt. Fosforsyran, den såsom växtnäringsämne viktigaste af i jorden befintliga syror, förekommer tämligen sparsamt i åkerjorden. Sand, dy- och mulljord innehåller högst ringa mängd fosforsyra; lerjorden är något rikare därpå, fastän i svårt tillgängligt skick. På grund häraf behöfver all vår åkerjord tillskott af fosforsyra, så vida man från densamma skall kunna erhålla goda skördar. Dålig kärnsättning och dåliga rotfrukter, fastän blasten är riklig, tillkännagifver att åkerjorden lider brist på fosforsyra.
Bristen kan fyllas:
genom att tillföra ladugårdsgödsel, som dock innehåller relativt för litet fosforsyra samt genom köp af fosforsyrerika gödselämnen.
21. Klor, kisel och natrium anses, såsom redan är nämndt, ej alldeles nödvändiga för kulturväxternas utveckling.
De finnas i tillräcklig mängd i åkerjorden. Kiseln, som af växterna upptages i form af kiselsyra, anses utgöra 2/3
af den fasta jordytan, bildande ett oföränderligt skelett i åkerjorden.
22. Kalium upptages af växten i form af ett kalisalt. Den svenska lerjorden är i allmänhet rik på kali. I sand, dy- och mullrik jord är kalihalten ringa. Brist på kali i åkerjorden antydes därigenom, att säden lätt blir stråbruten och att rotfrukterna gifva klen skörd. Särskildt tillskott af kali måste i så fall gifvas, och detta sker bäst med kalirika konstgödslingsämnen.
23. Kalcium upptager växten i form af kalksalt. Baljväxterna och rotfrukterna äro mer fordrande på kalk än öfriga kulturväxter. Såsom näringsämne betraktadt, så förekommer kalk i tillräcklig mängd i all lerjord. Sand- och mulljord lida däremot i regel brist på kalk såsom näringsämne. Denna brist kan med säkerhet antagas vara för handen på alla de fält, där bergsyran, solsickan och pilörten trifvas.
Nödigt tillskott af kalk utöfver det, som finnes i ladugårdsgödsel, kan gifvas genom tillförande af märgel,bränd eller osläckt kalk m. m. Då konstgjorda fosforsyrerika gödslingsämnen användas, tillföres åkerjorden äfven kalk, ty alla fosforsyrerika konstgödslingsämnen äro kalksalter.
24. Magnesium upptages såsom talksalt och är särdeles nödvändigt för kärnbildningen. Talk åtföljer nästan alltid kalken och jorden är i allmänhet därmed tillräckligt försedd. Nödigt tillskott vinnes genom gödsling med
kalimagnesiasalter.
25. Järn upptages äfven af växten i form af ett salt. Växterna behöfva en ringa mängd järn, och det finnes mer än tillräckligt däraf i all åkerjord. Uti den blåaktiga leran förekommer järnet i ett sådant skick, att det verkar skadligt på kulturväxterna. Men om dylik lera får ligga någon tid utsatt för luftens inverkan, öfvergår järnet i sådana föreningar, så att det ej blir oskadligt för växten utan äfven af stor betydelse för ifrågavarande åkerjord i fysikaliskt hänseende, emedan det ökar hennes absorptionsförmåga.
26. Näringsämnena skola förefinnas i lätt upptagbart skick såvida våra kulturväxter skola kunna uppnå någon kraftig växtlighet.
Den godartade mull- och torfjorden är rik på kväfve, lerjorden är rik på kali och lermärgeln är rik på fosforsyra, men dessa ämnen finnas där uti ganska svårlöslig form och måste därför bringas i lättlösligåre tillstånd, innan de kunna tjäna såsom växtföda. Detta vinnes genom att åkerjorden bringas i godt fysikaliskt skick, så att den kemiska rörligheten i densamma förökas. Medlen härtill äro: omsorgsfull afdikning och bearbetning, gödsling, lämpliga jordblandningar, lämplig växtföljd m. m.
Uti vattensjuk jord är luften till väsentlig grad utestängd och till följd däraf äger ringa vittring och förmultning rum i densamma. Men i samma mån som jorden fullständigt afdikas, får luften friare tillträde, och sagda sönderdelningsprocesser påskyndas. Genom en omsorgsfull afdikning ökas således den kemiska rörligheten i åkerjorden. Samma är förhållandet med bearbetningen i allmänhet och trädesberedningen isynnerhet, ty
därigenom utsättes äfven åkerjorden för luftens inverkan, hvarigenom sönderdelningen af såväl oorganiska som organiskaämnen påskyndas, och ett större förråd upptagbar växtföda samlas i matjordslagret.
27. Den fruktbara åkerjordens kemiska sammansättning ifråga om de väsentligaste växtnäringsämnena är enligt Professor H. von Post följande:
Kväfve ... 0,08-0,5O %; myllrik jord ända till 3-4 %.
Fosforsyra ... 0,12-0,24 » i mycket fruktbar jord 0,40-0,50 %.
Kali ... 0,20-0.70 » stundom kan 0,10-0,15 % vara tillräckligt.
Kalk ... 0,50-1,00 » understiger kalkhalten 0,5 % lida växterna brist på kalk.
Talk ... 0,10-0,50 » gammal åkerjord ända till 0,20-0,70 %.
Löslig kiselsyra .. 2-4 » i gyttja och slamlera stundom ända till 10- 12 % eller mera.
Af ofvannämnda näringsämnen är det företrädesvis fosforsyra, kväfve och kali, som förekomma i så små
kvantiteter, att det, som af dem genom skördarne bortföres från jorden, måste ersättas genom gödsling, om jordens bördighet skall kunna bibehållas. (Se kap. 7.)
--- KAP. 3.
Åkerjordarterna.
28. Åkerjordens hufvudbeståndsdelar utgöras af finare eller gröfre sand, grus, lera, kalk och mylla. Allt eftersom dessa beståndsdelar förekomma i så stor mängd, att jordarten däraf får sin karaktär, indelas åkerjorden uti fyra hufvudgrupper: sandjord, lerjord, märgeljord och mulljord. Mellan dessa hufvudgrupper finnas dock många kunna försättas i bättre skick och vidare göras fruktbarare genom ändamålsenlig bearbetning och gödsling.
11. Af alfvens och matjordens förhållande till hvarandra betingas till en väsentlig grad jordens värde och
bördighet. En fast och icke för hastigt genomsläppande alf höjer ansenligen värdet af sandjord och annan lös jord, hvaremot det åter för lerjord är bäst, om älfven är genomsläppande. En matjord af lagom sammanhang och med äfven så beskaffad alf är den lämpligaste och bästa.
--- KAP. 2.
Växtens och åkerjordens kemiska beskaffenhet.
A) Växtens näringsämnen och beståndsdelar.
12. För sin fortkomst och utveckling äro växterna i behof af passande föda; och denna föda utgöres af samma ämnen, som ingå uti växterna såsom deras beståndsdelar. Växterna hämta dessa ur luften, ur vattnet och ur jorden.
Det är allmänt bekant, huru våra odlade växter från små och obetydliga frön utvecklas och tilltaga, så att de vid skörden lämna en växtmassa mångfaldigt större än den, som innehölls i moderfröet. Af ett roffrö, ej större än ett litet sandkorn, erhålla vi några månader efter sådden en rofva om flera skålpunds vikt, den rika och ymniga blasten oberäknad; och af ett hvete- eller rågkorn kunna uppgå flera strån med en mängd rika och fulla ax, så att skörden af halm och säd öfverstiger utsädeskornet mångdubbelt i rymd och vikt. Hvarifrån har då denna tillväxt, denna förökning af växtmassan kommit? Detta är en fråga, som själfmant tränger sig på oss, och svaret blir detta:
den har upphämtats ur luften, ur vattnet och ur jorden.Från landtmannens synpunkt sedt framställa sig här ytterligare två frågor:
Hvilka ämnen behöfver växten för sin näring, d. v. s. hvilka äro växtens kemiska beståndsdelar?
Finnas dessa ämnen i all åkerjord i tillräcklig mängd och i det skick, att de kunna upptagas af växten?
13. Växtens kemiska beståndsdelar höra till tvenne väsentliga olika grupper:
a) Luft- eller organiska beståndsdelar, som till största delen bortgå vid förbränning, nämligen kol, syre, väte och kväfve.
b) Ask- eller mineralbeståndsdelar, som vid förbränning kvarstanna i askan, nämligen svafvel, fosfor, klor, kisel, kalium, natrium, kalcium, magnesium och järn. Af dessa anses kisel, klor och natrium ej .oundgängligen
nödvändiga för växtens utveckling och äro således icke verkliga växtnäringsämnen.
Men det är ofta ganska svårt att afgöra den roll, som de oorganiska ämnena spela vid växtnäringen. Hos gräsen kan man lätt nog inse kiselsyrans bestämmelse att gifva strået dess styfhet, och hos andra växter intager kalken kiselsyrans plats i detta hänseende. Alkalierna kali och natron samt kalken behöfvas för att neutralisera de i åkerjorden förekommande syrorna, med hvilka de bilda salter. Järnoxiden gifver växten dess gröna färg, och där detta ämne saknas i jorden, får växten bleksot, upphör att växa och dör slutligen; alldeles såsom i djurvärlden, där järnet, som gifver blodet dess röda färg, är ett nödvändigt villkor för hälsa och lif. Så förhåller det sig äfven med alla öfriga verkliga växtnäringsämnen, de äro alla lifsvillkor för växtens normala utveckling.
Ehuru hvarje växt innehåller kiselsyra, klor och natrium, och vi, hvad kiselsyran angår, äfven kunna påvisa dess bestämmelse, så är det dock fullt bevisadt, att växterna kunna utveckla sig fullt normalt, äfven om dessa ämnen saknas i jorden.
B) Åkerjordens kemiska beskaffenhet.
14. Växtnäringsämnenas förekomst i åkerjorden i tillräcklig mängd och upptagbart skick är gifvetvis en nödvändig Från landtmannens synpunkt sedt framställa sig här ytterligare två frågor:
Hvilka ämnen behöfver växten för sin näring, d. v. s. hvilka äro växtens kemiska beståndsdelar?
Finnas dessa ämnen i all åkerjord i tillräcklig mängd och i det skick, att de kunna upptagas af växten?
13. Växtens kemiska beståndsdelar höra till tvenne väsentliga olika grupper:
a) Luft- eller organiska beståndsdelar, som till största delen bortgå vid förbränning, nämligen kol, syre, väte och kväfve.
b) Ask- eller mineralbeståndsdelar, som vid förbränning kvarstanna i askan, nämligen svafvel, fosfor, klor, kisel, kalium, natrium, kalcium, magnesium och järn. Af dessa anses kisel, klor och natrium ej .oundgängligen
nödvändiga för växtens utveckling och äro således icke verkliga växtnäringsämnen.
Men det är ofta ganska svårt att afgöra den roll, som de oorganiska ämnena spela vid växtnäringen. Hos gräsen kan man lätt nog inse kiselsyrans bestämmelse att gifva strået dess styfhet, och hos andra växter intager kalken kiselsyrans plats i detta hänseende. Alkalierna kali och natron samt kalken behöfvas för att neutralisera de i åkerjorden förekommande syrorna, med hvilka de bilda salter. Järnoxiden gifver växten dess gröna färg, och där detta ämne saknas i jorden, får växten bleksot, upphör att växa och dör slutligen; alldeles såsom i djurvärlden, där järnet, som gifver blodet dess röda färg, är ett nödvändigt villkor för hälsa och lif. Så förhåller det sig äfven med alla öfriga verkliga växtnäringsämnen, de äro alla lifsvillkor för växtens normala utveckling.
Ehuru hvarje växt innehåller kiselsyra, klor och natrium, och vi, hvad kiselsyran angår, äfven kunna påvisa dess bestämmelse, så är det dock fullt bevisadt, att växterna kunna utveckla sig fullt normalt, äfven om dessa ämnen saknas i jorden.
B) Åkerjordens kemiska beskaffenhet.
14. Växtnäringsämnenas förekomst i åkerjorden i tillräcklig mängd och upptagbart skick är gifvetvis en nödvändigbetingelse för växternas bästa möjliga utveckling. Den åkerjord, som ar rik på fältspat, kalkspat och apatit, kan förse växterna ined mer askbeståndsdelar än den jord, som är rik på kvarts. Lerjorden är sålunda en bördigare jordart än sandjorden, som ofta uteslutande består af kvartskorn. Mulljorden är i allmänhet fattig på askbeståndsdelar men rik på organiska ämnen.
Vid bedömandet af näringsämnenas tillräcklighet må erinras, att öfverflöd på ett eller flera ämnen är till ingen nytta, om blott ett af de för växten nödvändiga näringsämnena saknas eller förekommer i ringa mängd. Växten lefver nämligen ej af enskilda näringsämnen, utan af en näring, som är sammansatt af alla för henne nödiga näringsämnen. Så t. ex. då man gifver en växt i tillräcklig mängd af alla nödiga näringsämnen med undantag af ett, t. ex. kväfve, så hämmas plantan i sin utveckling och får en blekgrön, gulaktig färg.
15. Kol utgör omkring hälften af växtens torrsubstans och upptages hufvudsakligen medelst bladen såsom kolsyra ur luften, där detta ämne finnes i tillräcklig mängd. En ringa del kolsyra upptages äfven genom rötterna ur jorden. Såsom näringsämne är således kolets närvaro i åkerjorden mindre viktigt. Men emedan kol är en hufvudbeståndsdel i myllan, och då denna har en mycket stor indirekt betydelse för åkerjordens bördighet, så följer däraf, att kol ej får saknas i någon åkerjord.
Emedan vi endast kunna tillföra åkerjorden kol i den mån, som vi öka hennes myllhalt, så måste vi ständigt betrakta det som ett villkor för jordens fruktbarhet, att vi tillföra henne mullbildande ämnen.
