Är det Svengali eller Darth Vader som bestämmer?
- En komparativ fallstudie av massmediala representationer av policyprofessionella
Henrik Hannfors
SK026G Statsvetenskap C: Självständigt arbete Huvudområde: Statsvetenskap
Högskolepoäng: 15 hp Termin/år: VT/2020 Handledare: Bo Svensson Examinator: Ingemar Wörlund
Abstract
The subject of this essay is mass media representations of non-elected people with high positions in political activities, so called policy professionals. The essay rests on a hypothesis that a special category of politically active persons without a direct people- elected mandate will be more visible in mass media in the future, as a consequence of a more medialized political agenda. In this sense, it is interesting to refect on how this category's political infuence is described and analyzed in the mass media, for
example on questions about the policy professionals power and mandate. A primary question is posed in the essay: How are policy professionals represented in mass media and how are questions about their power and political mandate articulated? The question is answered through a comparative case study focusing on two selected examples of policy professionals: The EU-offcial Martin Selmayr and the british government advisor Dominic Cummings. The range of representations of these two policy professionals are taken from Swedish and British Mass media, where forty-two different media documents are examined using qualitative discourse analysis, with a particular focus on distinguishing metaphors. The analysis leads to two conclusions.
The frst conclusion is that there are discursive parallells between the mass media representations of Selmayr and Cummings, but also clear links between the Swedish and British mass media context. The second conclusion is that the mass media representations tend to be based on speculations about how much power the two policy professionals have over a political agenda, but that this tendency can be interpreted as a consequence about their political mandate.
Key Words: Policy Professionals, Mass Media, Sweden, Great Britain, Martin Selmayr, Dominic Cummings
Innehållsförteckning
1 Inledning...4
1.1 Bakgrund och problemformulering...4
1.2 Syfte och frågeställningar...5
1.3 Tidigare forskning och teori...6
1.4 Materialurval och avgränsningar...10
1.5 Metodologi och arbetsgång...14
1.6 Disposition...17
2 Analys...18
2.1 Brittiska massmedier om Martin Selmayr...18
2.2 Brittiska massmedier om Dominic Cummings...21
2.3 Några kommentarer...24
2.4 Svenska massmedier om Martin Selmayr...27
2.5 Svenska massmedier om Dominic Cummings...30
3 Avslutande diskussion...33
4 Bibliografi...39
1 Inledning
11.1 Bakgrund och problemformulering
I essäsamlingen Politiska fktioner ger författaren Joan Didion en pessimistisk diagnos av tillståndet i den representativa demokratin. Didions resonemang bygger på en idé om att politik allt mindre kommit att kretsa kring legitimt maktutövande grundat på folkvalda intressen. Istället menar hon att demokratin underminerats av ett politiskt spel byggt på illusoriska fabler iscensatta av en liten och egenintresserad elit med kläm på vad Didion kallar för processen. Hon skriver:
När vi talar om processen, talar vi allt mindre om 'den demokratiska processen' eller den allmänna mekanism som innebär att ett lands invånare har något att säga till om i dess angelägenheter, utan tvärtom: en mekanism som betraktas som så specialiserad att tillgången till den bör vara begränsad till dess professionella utövare, till dem som vidtar åtgärder och dem som
rapporterar om dessa, dem som genomför
opinionsundersökningarna och dem som citerar dem, dem som ställer frågorna och dem som besvarar dem på söndagarnas tv- shower, till mediekonsulterna, kommentatorerna, de sakkunniga rådgivarna, dem som står för de inoffciella frukostarna och dem
som besöker dem; till det lilla antal insiders som år efter år skapar berättelsen om det offentliga livet.2
En mer idealiserad sammanfattning av den representativa demokratin är att en grupp medborgare väljer och ger politiska representanter mandat att utöva makt, ett mandat som dock kan ges vidare åt någon annan. Kontrollerande maktinstanser och fria medier gör det möjligt för medborgarna att ta ställning till om nämnda makt och mandat bör återkallas och traderas vidare.
Joan Didions resonemang väcker förstås frågor om huruvida de politiskt folkvalda egentligen är de enda eller åtminstone mest betydelsefulla aktörerna som faktiskt utövar politisk makt? Under de senaste åren har mer och mer forskningsintresse också riktats mot icke-folkvaldas politiska betydelse. Christina Garsten m.f. har till
1 Följande inledningskapitel är en vidareutveckling av mitt metod-PM i den uppsatsförberedande metodkursen i Statsvetenskap vid Mittuniversitetet, hösten 2019. Många omarbetningar har gjorts, men delar av avsnittet ”Metodologi och arbetsgång”, särskilt rörande min vetenskapssyn och om reliabilitet och validitet, är i stort sett oförändrade. Metod-PM i författarens ägo.
2 Didion, Joan (2016), Politiska fktioner. Falun: Atlas, s. 31f.
exempel, i boken Makt utan mandat, myntat begreppet de policyprofessionella som en etikett på den växande kader av rådgivare, talskrivare, politiska sekreterare och medieansvariga som omger folkvalda politiker.3 Från ett medborgarperspektiv bör det rimligtvis fnnas ett intresse för hur dessa policyprofessionella får sitt politiska mandat samt vilka procedurer och institutioner som existerar för att granska deras eventuella maktställning.
En samhällelig funktion som iallafall i teorin kan sägas ha politisk granskning på agendan är massmedier av olika slag. Den franske statsvetaren Bernard Manin argumenterar i sin bok The Principles of Representative Government för att politiken i vår samtid tenderar att bli mer och mer medialiserad, och att själva slaget om makten och det politiska mandatet i allt högre grad sker i olika mediala sammanhang, en tanke som förstås erinrar om Joan Didions kritik.4 En konsekvens av detta blir att politisk legitimitet i högre grad bestäms av hur olika politiska aktörer positionerar sig och representeras i media. Min hypotes är att detta också kommer innebära att också så kallade policyprofessionella med betydelsefulla positioner inom den politiska maktapparaten kommer att ta mer medialt utrymme i framtiden, dels med tanke på den generella betydelsen av att synas på den mediala arenan för den som är
intresserad av att utöva makt, och dels med tanke på att en aktiv närvaro i nämnda medielandskap också innebär möjligheter att både vinna gehör för egna politiska intressen och att avvärja eller manipulera problematisk granskning av samma intressen. Ur ett forskningsperspektiv fnns det således, menar jag, ett intresse av att söka kunskap om hur icke-folkvalda med höga positioner inom politisk verksamhet representeras i media och om vilken betydelse frågor om makt och mandat har i denna kontext. I nästa avsnitt presenterar jag en frågeställning som relaterar till ämnet.
1.2 Syfte och frågeställningar
Det generella syftet med uppsatsen är att analysera hur icke-folkvalda med höga positioner inom politisk verksamhet representeras i massmedia, med särskilt betoning på att utröna om frågor om de icke-folkvaldas mandat och makt är betydelsefulla för de mediala representationerna. Jag använder mig här av det redan nämnda begreppet de policyprofessionella och kommer att söka exempel på massmediala
representationer av sådana. Förhoppningsvis kan en sådan studie bidra med mer kunskap om hur denna kategori tenderar att beskrivas och tolkas av i massmediala 3 Garsten, Christina m.f. (2015), Makt utan mandat: De policyprofessionella i svensk
politik. Stockholm: Dialogos.
4 Manin, Bernard (1997), The Principles of Representative Government. Cambridge:
Cambridge University Press, s. 220.
sammanhang. Om vi antar att de policyprofessionella kommer fortsätta att växa i politisk betydelse torde det vara viktigt att känna till hur de tenderar att
representeras.
Den generella frågeställning som jag försöker besvara i uppsatsen lyder: Hur representeras policyprofessionella i massmedia och hur artikuleras där frågor om deras makt och mandat? I nästa avsnitt presenterar jag exempel på tidigare forskning och teorier som anknyter till problemområdet.
1.3 Tidigare forskning och teori
Vilken tidigare forskning fnns det om icke-folkvalda med höga positioner inom politisk verksamhet? När jag försökt att sätta mig in forskningsläget har jag för det första tittat efter studier som kretsar kring icke-folkvaldas politiska infytande, makt och mandat och för det andra efter studier som handlar om hur icke-folkvalda representeras i massmedia.
En generell, och antagen knappast kontroversiell, initial iakttagelse är att frågor om folkvaldas makt och mandat rönt betydligt större intresse inom statsvetenskaplig forskning än icke-folkvaldas dito. Därmed inte sagt att icke-folkvalda som sysslor med politisk administration och policyfrågor är osynliga inslag i tidigare studier.
Detta tydliggörs till exempel i den relativt aktuella forskningsöversikten The Public Administration Theory Primer av H. George Frederickson m.f. Författarna skriver bland annat att det i en äldre forskargeneration var vanligt att göra en mer eller mindre oproblematiserad teoretisk bodelning mellan politiska folkvalda och icke-politiska tjänstemän.5 Denna dikotomi har emellertid kommit att ifrågasättas av senare forskare, som istället påpekat att också icke-folkvalda kan drivas av politiska
intressen, samtidigt som de i praktiken också kan vara lika involverade i policyarbete som folkvalda. Men även om man förkastar teorin om icke-folkvaldas politiska opartiskhet kan det, som påpekas av Frederickson m.f., antagligen vara klokt att inte på förhand förutsätta att folkvalda och icke-folkvalda bedriver politisk verksamhet på exakt samma sätt.6 Istället verkar det mer rimligt att titta på vilka kontrollmekanismer och institutionella regelverk det fnns för att granska såväl folkvalda som icke-
folkvaldas politiska infytande och värv.
Själva grundidén att också politikens administrativa sfär befolkas av ideologiskt drivna varelser kan sägas ha bidragit till ett ökat intresse för forskning om politisk byråkrati. I sin forskningsöversikt är dock Frederickson m.f. relativt kritiska till de
5 Frederickson, H. George (2018), The Public Administration Theory Primer. New York:
Routledge, s. 39.
6 Ibid, s. 38.
studier som gjorts inom området, och man efterfrågar såväl mer helgjutna teoretiska modeller som empiriskt underlag.7
En aktuell studie som kan sägas bidra med mer empirisk kännedom om icke- folkvaldas politiska infytande är den redan nämnda Makt utan mandat: De policyprofessionella i svensk politik av Christina Garsten m.f. Detta arbete har varit betydelsefullt som ämnesingång för min uppsats, då boken på ett generellt plan väckt tankar om relationen mellan begreppen makt och mandat, samt bidragit med en adekvat term – de policyprofessionella - för att beskriva de icke-folkvalda med höga positioner inom politisk verksamhet som jag är intresserad av. Garsten m.f. menar att forskningen om denna politiskt infytelserika kår av icke-folkvalda, må det handla om talskrivare, sakkunniga, rådgivare och medie- och pr-ansvariga, alltjämt är bristfällig, trots att de policyprofessionella ”ökat kraftigt både i antal och i politisk betydelse.”8 Ett syfte med arbetet av Garsten m.f. kan sägas vara att utröna om de
policyprofessionellas ökade politiska infytande kan liknas vid ett demokratiskt problem. Studien uppehåller sig som undertiteln anvisar vid en svensk kontext, men själva frågeställningen torde vara gångbar även i andra sammanhang. Vad gäller resultatet så påpekar Garsten m.f. att det ej är ”en osynlig palatskupp denna bok åskådliggör”, men att man i sin empiriska studie ändock urskiljer tendenser som är värda att uppmärksamma och diskutera.9 En sådan tendens har att göra med vilket etos de policyprofessionella av idag kan sägas inkarnera, där kategoriseringen entreprenörsetos används. Garsten m.f. menar att de policyprofessionella i den meningen ”är politikens innovatörer och säljare” och att de likväl gärna vill särskilda sig från andra idealtypiska etos såsom den oförvitlige tjänstemannen eller den folkvalda politikern som främst söker förvalta sitt representativa uppdrag.10 Garsten m.f. menar att ambitionen och uppdraget för den policyprofessionella är att skapa och saluföra politik som vinner, och att granskning eller representativitet snarare uppfattas som besvärliga hinder på vägen. Den teoretiska distinktionen mellan olika former av etos, även om dessa konceptualiseras som idealtyper, är något som jag inspirerats av till min egen undersökning om massmediala representationer av icke- folkvalda.
I kölvattnet av studien av Garsten m.f. har också några studentuppsatser som använder sig av begreppet de policyprofessionella sjösatts. Alla är inte relevanta för mitt
7 Ibid, s. 64f.
8 Garsten, Christina m.f. (2015), Makt utan mandat: De policyprofessionella i svensk politik. Stockholm: Dialogos, s. 13.
9 Ibid, s. 267.
10 Ibid, s. 268.
arbete, men en studie som kan nämnas är Jakob Josefssons ”De policyprofessionella och ansvarsutkrävande: En teoretisk fortsättning på den explorativa ansatsen om de policyprofessionella”.11 I uppsatsen prövar Josefsson om en teoretisk modell för ansvarsutkrävande formulerad av statsvetaren Shirin Ahlbäck Öberg är adekvat i förhållande till det arbete som utförs av de aktörer som Garsten m.f. etiketterar som policyprofessionella. Resultatet ger vid handen att den samlande etiketten
policyprofessionell delvis är problematisk i förhållande till kriterier för
ansvarsutkrävande, eftersom kategorin rymmer så pass många aktörer med olika uppdrag. Från uppsatsen tar jag med mig idén om att frågan om ansvarsutkrävande i relation till icke-folkvalda hela tiden bör sättas i relation till den specifka position och situation vari den icke-folkvalda verkar.
En annan uppsats som kan nämnas och som närmar sig mitt intresseområde är Anna Westerbergs ”De policyprofessionella under granskning: En frameanalys av svensk massmedias och konstitutionsutskottets granskningsprocess av de
policyprofessionella i Nuonaffären”.12 Ett resultat av studien är att de policyprofessionellas roll i Nuonaffären tagits upp för granskning i konstitutionsutskottet, men att samma aktörer har lyst med sin frånvaro i massmediers bevakning av affären ifråga. Resultatet väcker frågor om vilka möjligheter och vilka intressen massmedier har att granska icke-folkvaldas
involvering i politiska processer, men också om huruvida det fnns några särskilda scenarion där icke-folkvalda särskilt fgurerar i medier. En egenformulerad hypotes är att icke-folkvalda betraktas som förhållandevis ointressanta för massmedier så länge de uppfattas göra sitt jobb i daglig mening, men att de blir mer intressanta för
bevakning i avvikande fall, till exempel vid misskötsel av ett betydelsefullt arbete eller vid andra former av förseelser eller för den delen om de själva kommunicerar ut obekväma budskap, som i fallet med visselblåsare. Eller mer renodlat när oklarheter uppstår i relation till deras makt och mandat, även om Nuonfallet alltså exempliferar hur icke-folkvalda tenderar att fyta under den massmediala radarn.
Om icke-folkvaldas närvaro och representation i massmedier fnns en del forskning att åberopa. En relevant fråga i sammanhanget ställs i den tyske statsvetaren Daniel Rölles artikel ”Mass media and bureaucracy-bashing: Does the media infuence public
11 Josefsson, Jakob (2017), ”De policyprofessionella och ansvarsutkrävande: En teoretisk fortsättning på den explorativa ansatsen om de policyprofessionella”, kandidatuppsats i Statsvetenskap. Uppsala: Uppsala universitet.
12 Westerberg, Anna (2016), ”De policyprofessionella under granskning: En frameanalys av svensk massmedias och konstitutionsutskottets
granskningsprocess av de policyprofessionella i Nuonaffären”. Kandidatuppsats i Statsvetenskap. Uppsala: Uppsala universitet.
attitudes towards public administration?”.13 Rölle påpekar att mediala
representationer tycks påverka mediala konsumenters konceptualisering av en politisk byråkrati, men att olika former av mediekonsumtion tycks leda till olika omdömen av den politisk-administrativa apparaten. Mediekonsumenter som följer politiska processer via blandade medier tenderar att ha högre tillit till byråkratins roll i det politiska arbetet, men de konsumenter som främst följer tv-rapportering har istället en lägre tillit än andra.14 I förhållande till den tyska kontext som Rölle koncentrerar sig på refereras också till en studie av Grunow och Strüngmann ifrån 2008 som påvisar att en klar majoritet av massmediala representationer av icke- folkvalda inom politisk förvaltning är negativa eller stereotypa till sin karaktär, en tänkvärd poäng som jag tar med mig in i min studie.15
Fokus på mediala stereotyper av icke-folkvalda inom politisk administration möter vi också i Larry D. Terrys artikel ”Public Administration and the Theater Metaphor: The Public Administrator as Villain, Hero, and Innocent Victim”, där författaren
argumenterar för att stereotyper om tjänstemän i linje med triaden skurk, hjälte eller offer förvissa är populära och ofta återkommande, men att de samtidigt är högst reduktiva.16
En studie av den norske statsvetaren Kjersti Thorbjörnsrud med titeln ”Mediatization of Public Bureaucracies: Administrative versus Political Loyalty” visar i sin tur att mediala representationer av byråkratiskt arbete i offentlig förvaltning kan påverka hur aktörerna inom förvaltningen ifråga bedriver sitt arbete.17 Thorbjörnsrud påpekar att medial uppmärksamhet förstärker aktörernas känsla av lojalitet gentemot sin uppdragsgivare, snarare än framhäver deras politiska oberoende och neutralitet, en teori som kan relateras till det redan lanserade begreppet etos, en poäng som jag också tar med mig till min studie.18
13 Rölle, Daniel (2017), ”Mass media and bureaucracy-bashing: Does the media infuence public attitudes towards public administration?” i Public Policy and Administration, vol. 32, nr. 3.
14 Ibid, s. 253.
15 Ibid, s. 253.
16 Terry, Larry D. (1997), ”Public Administration and the Theater Metaphor: The Public Administrator as Villain, Hero, and Innocent Victim” i Public Administration Review, vol. 57, nr 1., s. 59.
17 Thorbjörnsrud, Kjersti (2015), ”Mediatization of Public Bureaucracies:
Administrative versus Political Loyalty” i Scandinavian Political Studies, vol. Vol. 38, nr. 2.
18 Ibid, s. 195.
Poängen att mediala representationer kan påverka beteenden diskuteras också i en artikel av statsvetaren Steven Van de Walle, som menar att stereotypa beskrivningar av byråkrater också kan ha en normbildande funktion, där den stereotypa
representationen också fungerar som ett mönster som byråkraten agerar i förhållande till.19 Jag kommer att återvända till fera av de resonemang som tagits upp i detta avsnitt i samband med uppsatsens avslutande diskussionsavsnitt, men vad jag främst fnner betydelsefullt att konstatera är att massmediala representationer av aktörer som erinrar om den kategori som jag kallar för policyprofessionella förefaller ha en tendens att vara stereotypa och inte sällan negativa, med potentiella konsekvenser för såväl de policyprofessionellas självuppfattning som för mediekonsumentens
uppfattning om vad den policyprofessionella gör eller inte gör. För nu lämnar vi den tidigare forskningen och går istället över till ett avsnitt där empiriska avgränsningar som jag ser som relevanta för att besvara min frågeställning diskuteras. Där
presenterar jag också det empiriska material som analyseras i uppsatsen.
1.4 Materialurval och avgränsningar
För att besvara min frågeställning om hur policyprofessionella representeras i
massmedia fordras ett empiriskt underlag att ställa frågan till. Kort sagt kan man säga att vi behöver en uppsättning med policyprofessionella och ett sortiment av
massmediala representationer. Här fnns förstås många olika valmöjligheter och angreppssätt, men det blir direkt tydligt att vi inte kan analysera alla massmediala representanter av alla icke-folkvalda. Ett urval behöver således göras.
För att hantera urvalsproblematiken har jag inspirerats av statsvetaren John Gerrings tankegångar om hur en komparativ fallstudie kan konstrueras. I sin bok Case Study Research formulerar Gerring ett argument för att också partikulära fallstudier baserade på, ibland mycket, selektiv data kan vara vetenskapligt användbara för teoretiska generaliseringar, då ett djupare fokus på enskildheter också kan bereda oss
möjligheter att formulera resonemang och hypoteser om en större helhet.20 Ett urval av massmediala representationer av icke-folkvalda kan i bästa fall säga något också om en större population av sådana. Frågan är bara vilka fall som är intressanta att studera?
Gerring ger exempel på olika urvalstekniker, följt av resonemang om
generaliseringsmöjligheter i förhållande till teknikerna ifråga. Vi kan till exempel göra ett urval av fall som vi uppfattar som typiska eller icke-typiska i förhållande till en 19 Van de Walle, Steven (2004), ”Context-Specifc Images of the Archetypal
Bureaucrat: Persistence and Diffusion of the Bureaucracy Stereotype” i Public Voices, vol. 7, nr. 1, s. 12.
20 Gerring, John (2006), Case Study Research. Leiden: Cambridge University Press, s. 1.
större population, eller för den delen fall som antas visa extremer vad gäller variation i en viss population.21 I en studie som min, av modest omfång, är jag främst
intresserad av att påvisa att en variation av massmediala representationer av icke- folkvalda överhuvudtaget existerar. Gerring kallar detta för ett mångfaldigt (diverse) urval, där syftet kan sägas vara att lyfta fram varierande exempel utifrån ett visst antal fördefnierade urvalsvariabler som de olika fallen sedan kan relateras till.22 I
förhållande till de fördefnierade urvalsvariabler kan sedan efterföljande
komparationer göras. Nackdelen med ansatsen är förstås att de urvalsvariabler som de olika fallen väljs utifrån inte nödvändigtvis är representativa för en större population, varvid det fnns en risk att man låser in efterkommande forskning vid variabler som trots allt bara är relevanta för få fall och för en liten population. Väl avgränsade urvalsvariabler gör det å andra enkelt att göra efterföljande studier av kompletterande fall.
När jag gjort mitt materialurval har jag inspirerats av Gerrings resonemang om urvalsvariabler för att lokalisera en slags teoretisk mångfald av massmediala representationer av icke-folkvalda. I praktiken kan det förstås diskuteras vilken mångfald jag egentligen kan lokalisera, då jag valt att fokusera på massmediala representationer av (bara) två policyprofessionella. Två fall är dock det lägsta kriterium som Gerring anvisar, och ambitionen skall här också sättas i relation till uppgiftens omfång.
De två policyprofessionella jag valt ut är den brittiske politiske rådgivaren Dominic Cummings och den tyske EU-tjänstemannen Martin Selmayr. Cummings arbetar sedan sommaren 2019 som senior rådgivare åt den brittiske premiärministern Boris Johnson och omnämns återkommande i olika mediala sammanhang som oerhört infytelserik i förhållande till den brittiska regeringens policy.23 Selmayr har länge haft fera toppjobb i EU-kommissionen, bland annat som Jean-Claude Junckers stabschef under åren 2014-2018, där Selmayrs infytande över kommissionsordföranden återkommande varit omstritt.24 Det är förstås svårt att gradera och jämföra enskilda 21 Ibid, s. 89.
22 Ibid, s. 100.
23 För ett aktuellt exempel, se Collini, Stefan (2020), ”Inside the mind of Dominic Cummings” på The Guardians webbplats, 2020-02-06, URL hämtad här:
https://www.theguardian.com/politics/2020/feb/06/inside-the-mind-of- dominic-cummings-brexit-boris-johnson-conservatives 2020-02-18.
24 För ett exempel med populär etikettering, se Kafsack, Hendrik (2014), ”Der starke Mann hinter Juncker” på Frankfurter Allgemeines webbplats, 2014-09-10, URL hämtad här: https://www.faz.net/aktuell/politik/europaeische-union/eu- komission-junckers-designierter-kabinettschef-martin-selmayr-13146095.html 2020-02-18.
policyprofessionellas betydelse över en politisk dagordning, men varken Cummings eller Selmayr är folkvalda, samtidigt som de parallellt med varandra befunnit sig mitt i maktens centrum i två politiska kontexter med en pågående och delikat relation till varandra: Storbritannien och EU.
Vilka urvalskriterier är det då jag valt att tillämpa för att nå fram till fallen Cummings och Selmayr? Den första variabeln kan vi kalla för uppmärksamhetsfrekvens, där jag sökt efter representanter som fitigt framträtt i massmediala sammanhang av olika slag.
Bland policyprofessionella kan vi kanske se både Cummings och Selmayr som mediala fenomen. Den förstnämnda har till exempel porträtterats som
protagonist/antagonist i en spelflm från 2019 med titeln Brexit: The Uncivil War. Den andre torde vara en av få EU-tjänstemän som tillägnats ett parodiskt twitter-alias med namnet Martini Seltzermayr, med återkommande lustifkationer på Selmayrs ära.
Den andra variabeln jag betonat är kontextuell samhörighet, där jag sökt efter policyprofessionella som dels fgurerar i samma eller liknande massmediala sammanhang, och dels under ungefär samma tidsmässiga period.
Den tredje urvalsvariabeln kallar jag istället för kontextuell differens där jag letat efter policyprofessionella som kan sägas representera olika politiska grupperingar som står i någon form av konfikt med varandra. I den meningen tyckte jag att Storbritanniens utträde från Europeiska unionen kunde fungera som en relevant antagonism, och där de bägge aktörerna Cummings och Selmayr representerar varsin part av konfikten ifråga. Jag är förstås medveten om att andra policyprofessionella hade kunnat komma på tal i förhållande till andra urvalsvariabler. På basis av mina begrepp
uppmärksamhetsfrekvens, kontextuell samhörighet och kontextuell differens har jag iallafall hittat fram till Dominic Cummings och Martin Selmayr, och förhoppningen är alltså att dessa två skall kunna fungera som relevanta exempel på en variation av massmediala representationer av policyprofessionella.
När vi nu alltså lyckats ringa in de icke-folkvalda med höga maktpositioner inom politisk verksamhet (jag använder som noterat denna beskrivning synonymt med begreppet policyprofessionell) återstår nästa uppgift, nämligen att göra ett urval av massmediala representationer. Även här har jag utgått ifrån en slags komparativ ansats, där jag valt att granska representationer i svenska och brittiska massmedier för att – förhoppningsvis – höja den analytiska komplexiteten. Den svenska kontexten är delvis vald av pragmatiska skäl, då det är den jag känner bäst och också kan
understödjas av artikeldatabasen Mediearkivet – Retriever Sverige för tillgång till källmaterial.
Den brittiska kontexten är i sin tur vald eftersom jag menar att den erbjuder en direkt inblick i politiska konfikter som kanske också kan smitta av sig på massmediala
representationer av policyprofessionella. Brittisk massmedier förefaller också lämpliga i förhållande till den urvalsvariabel som jag kallar för kontextuell differens, präglad av Brexit, en process som kan sägas framhäva en medial logik där olika medieorgan på olika sätt ha fått ta ställning om man är för eller emot det brittiska utträdet från EU. Statsvetaren Simon Hinde påpekar att brittiska massmedier varit såväl explicita som polariserade i sin syn på Brexit, och han nämner också att det länge funnits en populär föreställning om att brittiska massmedier ”has long been accorded an almost supernatural power to infuence the outcome of elections and referendums.”25 I den meningen är det måhända också intressant att notera vilket utrymme representationer av icke-folkvalda som Cummings och Selmayr fått i detta polariserade medielandskap.
Den svenska mediekontexten kan kanske i den meningen också ses en användbar kontrast för att i någon mening distansera sig från parametern Brexit och istället hålla blicken fokuserad på representationerna av de policyprofessionella. Den svenska artikeldatabasen Mediearkivet – Retriever Sverige har också hjälpt mig med en tidsmässig avgränsning för studien då jag kunnat få ut statistik på
uppmärksamhetsfrekvensen kring mina studieobjekt. År 2018 dyker söksträngen
”Martin Selmayr” upp i 318 artiklar, och år 2019 återfnns söksträngen ”Dominic Cummings” upp i 373 artiklar. Detta är också det tidsmässiga spann jag rör mig i.
Rent generellt var uppmärksamhetsfrekvensen rörande både Cummings och Selmayr hög under perioden 2018-2019, både i Storbritannien och internationellt, framförallt i samband med att Cummings tillträdde som rådgivare åt Boris Johnson i juli 2019 och i anslutning till att Selmayr fck tjänsten som EU-kommissionens generalsekreterare i februari 2018, en post som han fck lämna i samband med att den nya kommissionen under Ursula von der Leyen tog plats i augusti 2019. Både fallen kretsar kring entréer, eller händelser då Cummings och Selmayr fck nya uppdrag, och en hypotes är att den typen av professionella förfyttningar tenderar att leda till spekulationer och
resonemang som förhoppningsvis kan ge några ledtrådar till hur massmedier sett på Cummings respektive Selmayrs makt och mandat.
Det relativt kompakta tidsspannet på ett par år kan också sägas passa urvalsvariabeln kontextuell samhörighet då vi hela tiden möter representationer som ligger historiskt nära varandra. Vad gäller de faktiska empiriska dokument som granskas och
analyseras i uppsatsen så har jag för det brittiska materialet utgått ifrån en aktuell rapport från Pew Research Center som undersöker mediekonsumenters attityder till
25 Hinde, Simon (2017), ”Brexit and the media” i Hermès, la revue, nr. 77/1, s. 80. URL hämtad här: https://www.cairn-int.info/article-E_HERM_077_0080--brexit-and- the-media.htm 2020-01-10.
olika nyhetskällor i fera olika kontexter. I Storbritannien fokuseras åtta nyhetskällor:
Daily Mail, The Times, Sky, BBC, ITV, The Guardian, The Daily Mirror och Huffpost. En intressant slutsats av rapporten är att brittiske mediekonsumenters tillit till dessa åtta välspridda massmedier sticker ut jämfört med andra studerade europeiska länders medietillit, på så sätt att tilliten är intimt kopplad till konsumentens ideologiska övertygelse.26 Urvalet saknar dock, tycker jag, vissa betydelsefulla källor med stora upplagor såsom tabloiderna The Sun och Daily Express samt tidningarna The Daily Telegraph och The Independent. Jag har valt att titta på material också ur dessa organ och totalt sett sett så har jag granskat tjugofyra dokument ur källorna, där jag letat efter representationer av Martin Selmayr respektive Dominic Cummings. Här har jag dock inte haft tillgång till någon artikeldatabas motsvarande Mediearkivet - Retriever Sverige utan jag har istället försökt lokalisera material med hjälp av utgivarnas egna webbplatser respektive sökningar på Google (söksträngarna ”Dominic Cummings”
samt ”Martin Selmayr”).
Det svenska medieurvalet bygger som sagt på mina sökningar i Mediearkivet – Retriever Sverige där jag valt ut material från Sveriges Television, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet, Tidningarnas Telegrambyrå, Sveriges Radio samt Skånska Dagbladet för att vissa på att policyprofessionella också fgurerar i lokala
mediesammanhang. Nyhetsinslag från TT om de policyprofessionella visar sig genom granskning av databasen också dyka upp i många andra olika lokaltidningar. Totalt sett fnns som sagt hundratals dokument att granska, och även om jag har tagit del av de festa har jag valt att inte redovisa alla, utan istället gjort ett urval av arton
dokument med representationer, nio vardera för Selmayr och Cummings.
Förhoppningen är att detta skall utgöra en tillräcklig grund för en komparativ analys i förhållande till det brittiska materialet. Med urvalet presenterat övergår jag nu till att berätta om vilka metoder jag använder för analysen.
1.5 Metodologi och arbetsgång
Innan jag berättar om hur jag tänker gå tillväga för att besvara studiens frågeställning förefaller det på sin plats att säga några ord om vilken vetenskaplig tradition jag är förankrad i. Jag utgår i arbetet ifrån en socialkonstruktivistisk syn på världen, där kulturella och språkliga sammanhang ger fenomen och företeelser sina betydelser. I boken Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys (2018) noterar Göran Bergström och Kristina Boréus att den här typen av världsbild
26 Pew Research Center (2018), ”News Media and Political Attitudes in The United Kingdom”, publicerad på Pew Research Centers webbplats, 2018-05-17, URL hämtad här: https://www.pewresearch.org/global/fact-sheet/news-media-and- political-attitudes-in-the-united-kingdom/ 2020-02-19.
ständigt riskerar att kritiseras för att vara godtycklig eftersom den utmanar
ontologiska antaganden om fenomens objektiva och fast etablerade karaktär.27 Den kritiken bemöts dock av idéhistorikern Bosse Holmqvist, som istället menar att en relativistisk världsbild kan liknas vid en tillgång vid vetenskapligt arbete, eftersom förment objektiva sanningar och påståenden kan avslöjas som subjektiva
partsinlagor.28
En mer subjektivt orienterad socialkonstruktivistisk vetenskapssyn kan kanske också sägas vara kongenial med de empiriska dokument som jag granskar i min analys.
Detta på grund av att de representationer av policyprofessionella vi möter via massmedier svårligen kan klassifceras som objektiva sanningar, utan kanske snarare som exempel på diskursiva konstruktioner och rekonstruktioner. Vid den analytiska hanteringen av dessa diskursiva konstruktioner kvarstår dock den epistemologiska problematiken med relativism. Som subjektiv uttolkare av det empiriska materialet påverkas förstås även jag av historiska och sociala förutsättningar. Enligt Bergström och Boréus kan vi dock inte undgå denna subjektiva tolkningsaspekt, men vi kan åtminstone vara tydliga med från vilken synvinkel vi tar oss an materialet, där författarna ger prov på olika typer av analytiska strategier.29 I den meningen har jag inspirerats av den så kallade diskursorienterade strategin, vilken enligt Bergström och Boréus bygger på grundantagandet att diskursiva utsagor behöver relateras till andra diton, för att vi på så sätt skall ha möjlighet att stöta på eventuella ”diskursiva mönster”.30
Genom att ställa diskursivt exempel mot diskursivt exempel, eller text mot text, kan vi urskilja typfall och särfall bland diskursiva representationer av världen därute. I den meningen kan vi förstås fråga oss om det går att urskilja några diskursiva mönster rörande massmediala representationer av policyprofessionella? En kvalitativ diskursanalys blir en metod att närma sig denna frågeställning.
27 Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2018), ”Samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys” i Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.), Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 27.
28 Holmqvist, Bosse (2009), Till relativismens försvar: Några kapitel ur relativismens historia: Boas, Becker, Mannheim och Fleck. Stockholm/Stehag: Symposion, s. 272.
29 Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2018), ”Samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys” i Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.), Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 31.
30 Ibid, s. 34.
När jag använder begreppet diskurs har jag inspirerats av en begreppsförståelse från en tradition kallad kritisk diskursanalys. Kristina Boreús och Charlotta Seiler Brylla nämner att man inom denna akademiska skola koncentrerar sig på hur makt och politiska intressen begreppsliggörs diskursivt.31 Från Boréus och Seiler Brylla har jag även hämtat min defnition av begreppet diskurs, nämligen en ”semiotisk praktik rörande något visst tema i ett avgränsat socialt sammanhang.”32 Temat blir i min uppsats representationer av Dominic Cummings och av Martin Selmayr, och den semiotiska praktiken utgörs av de empiriska utsagorna från svenska och brittiska massmedier. Som noterat är jag både intresserad av att urskilja mönster och variationer bland dessa semiotiska praktiker.
I praktiken innebär arbetssättet att jag framförallt kommer att analysera vilka metaforer som används när policyprofessionella representeras. Boréus och Seiler Brylla nämner att betydelsefulla representanter för den kritiska diskursanalysen, till exempel de bägge lingvisterna Mark Johnson och George Lakoff, påpekat att metaforer ”säger någonting om hur världen tolkas i en viss språkgemenskap och de kan påverka hur vi uppfattar samhällsfenomen.”33 Metaforer förekommer också, som vi kommer se, ymnigt i det empiriska materialet och det kan vara intressant att fråga sig vad denna användning signalerar och artikulerar.
I den tidigare forskningen om mediala representationer av icke-folkvalda har vi sett exempel på hur stereotyper är vanliga inslag. Förhoppningsvis kan min studie bidra med mer empiri som stärker eller nyanserar sådana beskrivningar. Vi kan alltså summera arbetsgången som att jag kommer att försöka identifera och analysera användandet av metaforer vid massmediala representationer av Dominic Cummings och Martin Selmayr, för att på så sätt försöka utläsa om det fnns allmänna tendenser eller variationer i metaforbruket som problematiserar dessa policyprofessionellas makt och mandat. Några bifrågor till den mer generella frågeställningen blir möjliga att formulera. Exempliferar metaforerna diskursiva mönster och hur kan de isåfall tolkas? Kan metaforerna kategoriseras på något sätt? Från vilken diskursiv tradition härrör metaforerna? Används olika typer av metaforer i den svenska respektive den brittiska kontexten? En mer refexiv fråga föds också, nämligen hur påverkar metaforbruket vid de massmediala representationerna våra föreställningar om de policyprofessionella i gemen? Jag tänkte avsluta detta metodkapitel med att säga några ord om validitet och reliabilitet.
31 Boréus, Kristina & Seiler Brylla, Charlotta (2018), ”Kritisk diskursanalys” i Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.), Textens mening och makt: Metodbok i
samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 307.
32 Ibid, s. 308.
33 Ibid, s. 315.
Ett akademiskt arbetes validitet bygger på att syftesbeskrivning, problemformulering och metod är relaterade till varandra. Huruvida en studie är valid är alltså beroende av att metoden uppfattas som relevant för att hantera arbetets problemformulering.
Enligt Bergström och Boréus riskerar en socialkonstruktivistisk vetenskapssyn att problematisera en uppsats validitet, eftersom validiteten i regel bestäms i ett intersubjektivt sammanhang.34 I bästa fall har jag varit så pass tydlig i min arbetsgångsbeskrivning att den intersubjektiva bedömningen skall fastställa att validitet råder.
Vad avgör då om en uppsats är reliabel? Enligt Bergström och Boréus kretsar denna fråga kring huruvida arbetet lever upp till de metodiska resonemang som initialt stakats ut.35 Vi kan ha en metod som intersubjektivt uppfattas som valid, men likväl kan analytiska felslut eller empiriskt icke-underbyggda slutsatser sänka forskarens reliabilitet. En faktor för att stärka reliabiliteten är enligt Bergström och Boréus vetenskaplig genomskinlighet. 36 Återigen är förhoppningen att jag varit tydlig med vad jag vill göra, och att detta också avspeglas när jag framgent följer den utstakade arbetsgången i praktiken. Just arbetsgången står också i fokus i nästa avsnitt, där jag presenterar en disposition för den efterföljande analysen.
1.6 Disposition
Analysredovisningen bygger på en tudelad disposition, där jag med likartade
metoder fokuserar å ena sidan massmediala representationer av Dominic Cummings, å andra sidan av Martin Selmayr. Jag har delat upp analyskapitlet i två övergripande avsnitt, där jag först fokuserar den brittiska kontexten och de massmediala
representationer som där valts ut för analys. Jag övergår sedan till att göra samma sak för den svenska kontexten. Därpå följer ett avslutande kapitel där jag gör en
sammanfattande jämförelse av de bägge analyserna. Denna jämförelse mynnar också ut i slutsatser relaterade till uppsatsen primära frågeställning. Allra sist följer förslag på vidare forskning i ljuset av resultaten.
34 Bergström, Göran & Boréus, Kristina (2018), ”Samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys” i Boréus, Kristina & Bergström, Göran (red.), Textens mening och makt: Metodbok i samhällsvetenskaplig text- och diskursanalys. Lund: Studentlitteratur, s. 40.
35 Ibid, s. 40.
36 Ibid, s. 41.
2 Analys
2.1 Brittiska massmedier om Martin Selmayr
Innan jag redovisar för och diskuterar massmediala representationer av Martin Selmayr i Storbritannien kan det vara på sin plats med en kort kontextuell rekapitulering. Via sökningar i artikeldatabasen Mediearkivet – Retriever Sverige noterade vi en stark uppmärksamhetsfrekvens runt Martin Selmayr i samband med att han under år 2018 tillträdde som EU-kommissionens generalsekreterare, en post med administrativt ledningsansvar för kommissionens generaldirektorat. Hösten 2019 fck han lämna detta uppdrag efter kritik från bland andra EU-parlamentet och EU- ombudsmannen, som lyfte tveksamheter kring tjänstetillsättningens förfarande.37 Det är också huvudsakligen i relation till denna process som brittiska massmedier uppmärksammat Selmayr, även om ett annat tema också kretsar kring Selmayrs påstådda infytande över Brexitförhandlingarna mellan EU-kommissionen och Storbritannien.
Hur representeras då Martin Selmayr i brittiska massmedier? Här kan vi för det första slå fast att metaforer och liknelser används fitigt i bevakningen, kanske särskilt i rubriksättningar. I en artikel av Daily Mails Brysselkorrespondent David Churchill används till exempel följande rubrik och underrubrik: ”The arrogance of Juncker's Monster: EU President's haughty henchman says he won't resign over sleaze probe and boasts 'I'm a very qualifed lawyer'”.38 Just metaforen monster är ett
återkommande inslag också i andra artiklar och rubriksättningar. I samband med att Selmayr fck lämna sitt uppdrag som EU-kommissionens generalsekreterare användes till exempel rubriken ”Martin Selmayr, the EU's monster, demoted by Brussels boss” i en artikel av Bruno Waterfeld, Brysselkorrespondent för The Times.39 I ett
personporträtt av Selmayr av BBC News ifrån februari 2018 berättar
37 European Ombudsman (2018), ”Decision in the joint inquiry in cases 488/2018/KR and 514/2018/KR on the European Commission's appointment of a new Secretary- General” på EU-ombudsmannens webbplats. URL hämtad här:
https://www.ombudsman.europa.eu/en/decision/en/109855 2020-04-13.
38 Churchill, David (2018), ”The arrogance of Juncker's Monster: EU President's haughty henchman says he won't resign over sleaze probe and boasts 'I'm a very qualifed lawyer'” på Daily Mails webbplats, 2018-09-06, URL hämtad här:
https://www.dailymail.co.uk/news/article-6140383/The-arrogance-Junckers- Monster.html 2020-04-13.
39 Waterfeld, Bruno (2019), ”Martin Selmayr, the EU's monster, demoted by Brussels boss” på The Times webbplats, 2019-07-25, URL hämtad här:
https://www.thetimes.co.uk/article/martin-selmayr-the-eu-s-monster-demoted- by-brussels-boss-xrskbwrth 2020-04-13.
Brysselkorrespondenten Adam Fleming att ”he [Selmayr] has earned multiple nicknames, like the Monster or the Beast of the Berlaymont, the name of the building where he works”, utan att för den delen ange källan bakom dessa smeknamn.40 Flemings artikel innehåller också ett annat återkommande inslag i den massmediala representationen av Selmayr, där fokus ligger på ett begär efter makt och tillhörande strategier för att tillskansa sig den. Fleming skriver om Selmayr att: ”It is claimed that he even plans to knock down walls in the commission's management suite to cement his power.”41 Det är förstås något av en konstruktionsmässig paradox hur denna nedbrytande aktivitet (knock down walls) skall leda till en maktförstärkning (cement his power), men rent diskursivt illustrerar citatet ett mönster i rapporteringen om Selmayr, där han återkommande tenderar att associeras med kraft, styrka och färdigheter av olika slag. Dan Bloom, politisk redaktör för The Daily Mirror, kallar till exempel Selmayr för ”the European Commission President's enforcer” och infikar att han ”claims to speak seven languages.”42
Huffngton Posts politiska redaktör Paul Waugh kallar i ett annat sammanhang Selmayr felaktigt för ”EU chief” som spelar rollen av ”hard cop” i
Brexitförhandlingarna.43 Fraser Nelson delger i EU-kritiska The Daily Telegraph sina tankar om Selmayrs utnämnande till EU-kommissions generalsekreterare, där kraftmetaforiken kombineras en bekant kroppsmetafor och en association till en historisk fgur. Nelson berättar att Selmayr: ”the most ambitious man in Brussels – nicknamed 'Rasputin', 'the monster' and worse – will soon be in charge of the whole machine”.44 The Guardians Brysselkorrespondent Jennifer Rankin rapporterar i sin tur om EU-parlamentets och EU-ombudsmannens kritik mot hur EU-kommissionens utnämnande av Selmayr till generalsekreterare gått till. I sin beskrivning av Selmayr använder Rankin liknelsen ”a workaholic” om honom, i kombination med ett
40 Fleming, Fleming (2018), ”Martin Selmayr: The man at the heart of a Brussels saga”
på BBC News webbplats, 2018-03-11, URL hämtad här:
https://www.bbc.com/news/world-europe-43366724 2020-04-13.
41 Ibid.
42 Bloom, Dan (2019), ”Top EU chief made UK a secret offer to 'put Brexit on ice' for fve years” på The Daily Mirrors webbplats, 2019-07-18, URL hämtad här:
https://www.mirror.co.uk/news/politics/top-eu-chief-made-uk-18333990 2020- 04-13.
43 Waugh, Paul (2019), ”The Waugh Zone” på Huffngton Posts webbplats, 2019-02-05, URL hämtad här: https://www.huffngtonpost.co.uk/entry/the-waugh-zone- tuesday-february-5-2019_uk_5c595404e4b09293b207c771 2020-04-13.
44 Nelson, Fraser (2018), ”The stealthy rise of Martin Selmayr, the 'monster' of Brussels, shows why we must go” på The Daily Telegraphs webbplats, 2018-02-22, URL hämtad här: https://www.telegraph.co.uk/politics/2018/02/22/stealthy- rise-martin-selmayr-monster-brussels-shows-must-go/ 2020-04-13.
påpekande att han ”enjoyed a meteoric rise since joining the commission 14 years ago.”45 Vi kan också notera att begreppet ”Juncker successor” används i rubriken till Rankins artikel.46 Även detta kan sägas utgöra ett slags mönster i den massmediala representationen av Selmayr, där han på olika sätt tenderar att relateras till EU- kommissionens dåvarande ordförande Jean-Claude Juncker, gärna med stöd av kroppsliga metaforer eller dynastiska liknelser. Rankin använder till exempel begreppet ”Juncker's right-hand man” i sitt porträtt av Selmayr.47 Samma uttryck förekommer i ett osignerat reportage om Brexitförhandlingarna från ITV News.48 I en artikel ur The Independent från februari 2018 refererar Brysselkorrespondenten Jon Stone i sin tur till Selmayr som ”the 'Raspuin (sic!) of Brussels' because of his
reputation as the power behind the Junker (sic!) throne.”49 Tanken att Selmayr utövat en slags bakomliggande makt över kommissionsordföranden återfnns också i ett reportage från Sky News Brysselkorrespondent Mark Stone ifrån juli 2019, som egentligen fokuserar Ursula von der Leyens försök att tillskansa sig tillräckligt med stöd från EU-parlamentet för att sväras in som EU-kommissionens ordförande. Stone bjuder också på följande representation av Selmayr: ”a controversial shadowy fgure who has wielded signifcant power under Mr Juncker”, men nämner också att han inte förväntas fortsätta om von der Leyen får jobbet.50
Att Selmayr uppfattas utöva makt i diskretion är förstås kongenialt med
rubriksättningen i den redan nämnda artikeln av Dan Bloom från The Daily Mirror, där det hävdas att Selmayr ”made UK a secret offer to 'put Brexit on ice' for fve
45 Rankin, Jennifer (2018), ”MEPs raise cronyism concerns at hiring of Juncker successor” på The Guardians webbplats, 2018-03-27, URL hämtad här:
https://www.theguardian.com/world/2018/mar/27/meps-raise-cronyism- concerns-at-hiring-of-jean-claude-juncker-successor 2020-04-13.
46 Ibid.
47 Ibid.
48 [Osign.] (2019), ”Brussels stands frm as senior Tories seek Brexit backstop alternatives” på ITV News webbplats, 2019-02-04, URL hämtad här:
https://www.itv.com/news/2019-02-04/brussels-stands-frm-as-senior-tories- seek-brexit-backstop-alternatives/ 2020-04-13.
49 Stone, Jon (2018), ”Martin Selmayr: Controversial Juncker aide promoted to run whole European Commission” på The Independents webbplats, 2018-02-21, URL hämtad här: https://www.independent.co.uk/news/world/europe/martin- selmayr-promoted-director-general-jean-claude-juncker-eu-brussels-a8221356.html 2020-04-13.
50 Stone, Mark (2019), ”MEPs to vote on frst female EU Commission president” på Sky News webbplats, 2019-07-16, URL hämtad här:
https://news.sky.com/story/meps-to-vote-on-frst-female-eu-commission- president-11764222 2020-04-13.
years.”51 Tidningen The Sun ventilerar i sin tur sin starkt EU-kritiska hållning i en artikel där Selmayr dels kallas för ”EU puppet-master”, och dels för ”a notorious Eurocrat”, kombinerat med en bekant spekulation om att han är ”the power behind the EU throne.”52 Likaledes EU-kritiska The Daily Express oroar sig i sin tur för ett rykte om att ”The German Eurocrat” kan bli EU:s ambassadör i London efter Brexit, och påminner läsaren om att Selmayr kallas för ”The 'Brussels' monster' because of his uncomprimising style”.53 Vi lämnar nu de massmediala representationerna av Martin Selmayr, och tittar i nästa avsnitt istället närmare på hur brittiska massmedier skrivit om Dominic Cummings.
2.2 Brittiska massmedier om Dominic Cummings
Genom statistik från artikeldatabasen Mediearkivet – Retriever Sverige har vi noterat att svenska artiklar och nyheter om Dominic Cummings förekom som mest fitigt under 2019, samma år som han tillträdde som närmaste rådgivare till premiärminister Boris Johnson. I en brittisk kontext var Cummings en nationell bekantskap sedan åtminstone 2016, då han arbetade som chefsstrateg för Vote Leave, den offciella kampanjen för att lämna den Europeiska unionen inför folkomröstningen i juni 2016.
Hans återinträde i det mediala rampljuset tre år senare fankerades av två andra händelser som kan vara bra att känna till. I januari 2019 hade spelflmen Brexit: The Uncivil War premiär i Storbritannien, en dramatisering av Cummings arbete med kampanjen Vote Leave, och i mars uppmärksammades att Cummings vägrat infnna sig för utfrågning i det brittiska underhusets särskilda kommitté för digitala, kulturella, mediala och idrottsliga frågor, där ärendet handlade om spridandet av falska uppgifter i samband med folkomröstningskampanjen. Låt oss härnäst titta närmare på hur Cummings representerades i brittiska massmedier i anslutning till dessa skeenden.
51 Bloom, Dan (2019), ”Top EU chief made UK a secret offer to 'put Brexit on ice' for fve years” på The Daily Mirrors webbplats, 2019-07-18, URL hämtad här:
https://www.mirror.co.uk/news/politics/top-eu-chief-made-uk-18333990 2020- 04-13.
52 Gye, Hugo (2019), ”Berlin Burn: EU puppet-master Martin Selmayr insists No Deal Brexit 'isn't the end of the world' as he pushes leaders to take a hard line on UK” på The Suns webbplats, 2019-01-31, URL hämtad här:
https://www.thesun.co.uk/news/brexit/8323377/eurocrat-martin-selmayr-no- deal-brexit-merkel/ 2020-04-13.
53 Barnes, Joe (2019), ”Brexit-bashing eurocrat Selmayr set to lose top job as EU cracks down on Berlin's control” på The Daily Express webbplats, 2019-07-03, URL hämtad här: https://www.express.co.uk/news/world/1148477/Brexit-news-UK-EU- Martin-Selmayr-European-Commission-Juncker-Ursula-von-der-Leyden 2020-04- 13.
Vad vi kan notera är olika typer av diskursiva paralleller mellan representationer av Martin Selmayr och Dominic Cummings. Även för den senare fnns en återkommande tendens till att använda kroppsmetaforik, men då också gärna i kombination med att tillskriva Cummings särskilda intellektuella färdigheter. Samma dag som Cummings fck tjänsten som rådgivare åt Boris Johnson rapporterar The Daily Mail från 10th Downing Street. Man kallar Cummings för ”the brains” och ”the architect” bakom Vote Leave, och det antyds att han är ”widely credited for masterminding 2016 Brexit vote”.54 I ett tv-sänt porträtt av Cummings från BBC används samma metafor,
”mastermind”, för att beskriva Cummings.55 Martina Bet från The Daily Express kallar Cummings för ”the former head of the Vote Leave campaign” och för ”one of the architects” bakom samma kampanj.56
Representationer som fokuserar Cummings påstådda intellektuella gåvor är dock också ofta kantade med reservationer, där det skarpa intellektet gärna associeras med faror eller riskfyllda tendenser. I rubriken till en artikel av Tim Shipman från The Times kallas till exempel Cummings för ”The fearsome fxer” som nu är ”the second most powerful person in No 10”, samtidigt som texten refererar till före detta premiärminister David Camerons kategorisering av Cummings: ”a 'career psychopath'”.57 Huffngton Posts Paul Waugh nämner i sitt referat från Cummings tillsättning att den nye rådgivaren betraktas av sina kritiker som ”an 'evil genius'”.58 Samma metafor förekommer i Rob Merricks introduktion till Cummings för The 54 Tapsfeld, James m.f. (2019), ”Boris enters Number 10 watched by his controversial
maverick Vote Leave architect Dominic Cummings after appointing him as top adviser” på Daily Mails webbplats, 2019-07-24, URL hämtad här:
https://www.dailymail.co.uk/news/article-7280507/New-PM-Boris-Johnson- drafts-Brexit-maverick-adviser.html 2020-04-13.
55 BBC Newsnight (2019), ”Vote Leave mastermind Dominic Cummings and his role in Downing st”, 2019-07-26, Inslaget tillgängligt på Youtube. URL hämtad här:
https://www.youtube.com/watch?v=HCPk99sCk5s 2020-04-13.
56 Bet, Martina (2019), ”Brexit bombshell: Dominic Cummings' brilliant EU
masterplan revealed” på The Daily Express webbplats, 2019-07-24, URL hämtad här:
https://www.express.co.uk/news/uk/1157237/brexit-news-dominic-cummings- boris-johnson-plan-vote-leave-referendum-spt 2020-04-13.
57 Shipman, Tim (2019), ”The fearsome fxer Dominic Cummings is now the second most powerful person in No 10” på The Times webbplats, 2019-07-28, URL hämtad här: https://www.thetimes.co.uk/article/the-fearsome-fxer-dominic-cummings- is-now-the-second-most-powerful-person-in-no-10-82h958568 2020-04-13.
58 Waugh, Paul (2019), ”How Boris Johnson's Ruthless Reshuffe Confrmed Brexit's Very British Coup” på Huffngton Posts webbplats, 2019-07-25, URL hämtad här:
https://www.huffngtonpost.co.uk/entry/boris-johnson-ruthless-reshuffe-brexit- election_uk_5d38cef6e4b0419fd33774ca?3g7&ncid=newsletter-ukThe%20Waugh
%20Zone%20250719&utm_campaign=newsletter-The%20Waugh%20Zone
%20250719 2020-04-13.
Independent, där vi får veta att ”Cummings is seen by many as the evil genius who delivered Brexit, a role that became the basis of Channel 4 drama The Uncivil War […]
To others, he is a brilliant thinker”.59
Jason Farrell från Sky News erinrar i sin tur om en intervju han gjort med Cummings, där intervjuobjektet själv använder såväl kroppsmetaforer som nedsättande termer med koppling till intellektuell kapacitet om brittiska parlamentsledamöter som han inte gillar. Enligt Farrell skall Cummings kallat vissa ledamöter för ”'completely deranged'” och andra för ”a 'tumour'”.60 Den kritik som Cummings ventilerat skall enligt Farrell kopplas till hans förakt för folkvalda politiker. The Suns Hugo Gye menar från sitt håll att Cummings också har hårda ord reserverade för brittiska regeringstjänstemän. I Gyes artikel, där Cummings bland annat beskrivs som ”The Brexit supremo” och ”Boris Johnson's new Brexit guru”, påpekas att ”when he is in power, he usually falls out with nearly everyone he comes across – not least Whitehall mandarins”.61
Cummings kritik av såväl folkvalda som tjänstemän plockas också upp i en krönika av The Guardians John Naughton, som även han representerar Cummings med hjälp av attribut av intellektuell art. I artikeln, med rubriken ”Dominic Cummings: The feared T-shirt technocrat who scorns the political class”, kallar Naughton Cummings for ”The Downing Street ideas man”, en man som är ”fascinated by the writings of scientists and mathematicians as they grapple with the problems of complex systems, uncertainty, decision-making and change.”62 Den vetenskapliga inramningen kan å ena sidan tolkas som en slags respekt för Cummings tänkta färdigheter, men paras
59 Merrick, Rob (2019), ”Who is Dominic Cummings and was he really responsible for Brexit?” på The Independents webbplats, 2019-07-24, URL hämtad här:
https://www.independent.co.uk/news/uk/politics/dominic-cummings-brexit- the-uncivil-war-channel-4-vote-leave-eu-benedict-cumberbatch-a8716346.html 2020-04-13.
60 Farrell, Jason (2019), ”Dominic Cummings: Why Johnson's top adviser would relish cutting 'dreadful' MPs from Brexit” på Sky News webbplats, 2019-08-15, URL hämtad här: https://news.sky.com/story/dominic-cummings-why-johnsons-top- adviser-would-relish-cutting-dreadful-mps-from-brexit-11779494 2020-04-13.
61 Gye, Hugo (2019), ”Bojo's evil genius: Meet Dominic Cummings, the Brexit supremo brought in by Boris to tear up the Whitehall machine” på The Suns webbplats, 2019-07-25, URL hämtad här:
https://www.thesun.co.uk/news/9585416/meet-dominic-cummings-the-brexit- supremo-brought-in-by-boris-to-tear-up-the-whitehall-machine/ 2020-04-13.
62 Naughton, John (2019), ”Dominic Cummings: The feared T-shirt technocrat who scorns the political class” på The Guardians webbplats, 2019-07-28, URL hämtad här: https://www.theguardian.com/politics/2019/jul/28/dominic-cummings- boris-johnson-dreams-of-world-without-democracy 2020-04-13.
som anfört gärna med en ambivalent hållning där såväl Cummings ambitioner som hans lojalitet ifrågasätts.
The Daily Mirrors Jason Beattle frågar sig om Cummings: ”is he a maverick, a strategic genius or an evil Svengali?”63 I ett annat sammanhang menar ITV:s Robert Peston att Cummings ”may be the Deadpool of British politics”, med referens till den obundna legoknekten i Marvels serieuniversum, men att bandet mellan Cummings och hans uppdragsgivare Boris Johnson är så starkt att den senare kan jämföras med ”the human shield of Cummings, rather than Cummings playing the more conventional role of aide willing to take the bullet aimed at his boss.”64 I EU-kritiska The Daily Telegraph hyllas Cummings entré som regeringsrådgivare, även om den mediala representationen bibehåller den återkommande ambivalens vi tidigare stött på.
Tidningens Henry Newman menar att tillsättningen av Dominic Cummings; ”a man who won't even sit at the Cabinet table” kan vara det viktigaste beslutet
premiärminister Boris Johnson tagit, samtidigt som det infikas att motståndare till Cummings menar att ”The Leave mastermind is a dangerous ideologue who will stop at nothing to smash the system.”65
Mönstret förefaller bekant vid det här laget, där Cummings å ena sidan associeras med intellektuella förmågor, men att han samtidigt kan vara potentiellt farlig. Innan vi lämnar Storbritannien för en svensk kontext, kan en summering och några tentativa jämförelser mellan representationer av Cummings respektive Martin Selmayr vara nyttiga.
2.3 Några kommentarer
Det kan vara läge att kort refektera över några av de resultat granskningen av brittiska massmedier hittills gett prov på. För det första ser vi att metaforer och liknelser används återkommande vid representationer av Martin Selmayr och
63 Beattle, Jason (2019), ”Dominic Cummings: The 'evil Svengali' behind Boris Johnson in No. 10” på The Daily Mirrors webbplats, 2019-09-04, URL hämtad här:
https://www.mirror.co.uk/news/politics/dominic-cummings-evil-svengali- behind-19522317 2020-04-13.
64 Peston, Robert (2019), ”Why Dominic Cummings and Boris Johnson live or die together” på ITV News webbplats, 2019-09-09, URL hämtad här:
https://www.itv.com/news/2019-09-09/why-dominic-cummings-and-boris- johnson-live-or-die-together-writes-robert-peston/ 2020-04-13.
65 Newman, Henry (2019), ”Dominic Cummings' appointment may be divisive, but it will prove an inspired choice in the tough months ahead” på The Daily Telegraphs webbplats, URL hämtad här:
https://www.telegraph.co.uk/politics/2019/07/26/dominic-cummings- appointment-may-divisive-will-prove-inspired/ 2020-04-13.
Dominic Cummings. Kroppsmetaforik (monster, besten i Berlaymont, Junckers högra hand, hjärnan, huvudet) blandas med associationer och idéer om trängtan efter makt och utnyttjande av densamma. Selmayr beskrivs till exempel som EU:s
marionettmästare, som Junckers genomdrivare och som EU:s hårda polis och han jämförs metaforisk med Rasputin, den karismatiske mystiker som sägs ha utövat stort infytande över den ryska tsarinnan Alexandra fram till tsarväldets avskaffande.
Skuggmetaforer används för att illustrera den dunkla position från vilken Selmayr antas utöva sin hemliga men paradoxalt nog välkända makt och suggestion över såväl EU-kommissionens ordförande som över Brexitförhandlingar.
Också Dominic Cummings associeras återkommande med makt, om än inte riktigt utifrån den diskreta position som Selmayr antas ha. Redan första veckan på jobbet noteras att Cummings nu bara är näst efter premiärministern vad gäller
maktinfytande, samtidigt som det tenderar att spekuleras om relationen mellan de båda. Boris Johnson kan kanske sägas ha varit portalfguren för Vote Leave ut mot allmänheten, men massmedier tycks vara överens om att det var mästertänkaren (the mastermind) Cummings som var arkitekten bakom kampanjen. Cummings intellekt är en slags diskursiv centralpunkt, men hans intentioner väcker frågor. Han kallas för geni, men ett onskefullt geni (evil genius) och hans lojalitet mot premiärministern ifrågasätts. Robert Peston från ITV går så långt som att hävda att Boris Johnson är beredd att ta en kula för Cummings, snarare än tvärtom, en tankegång som kan relateras till den suggestiva tjuskraft som Martin Selmayr sägs ha över sin arbetsgivare Jean-Claude Juncker.
En representativ koppling mellan Cummings och den litterära karaktären Svengali, från George du Mauriers sekelskiftesroman Trilby är en annan signifkant parallell, om än kanske än mer problematisk. Den judiske hypnotisören Svengali utövar i romanen ett illvilligt infytande över en grupp idealiserade kvinnliga bohemer. Du Mauriers porträtt av den intellektuellt högtstående men moraliskt förkastlige Svengali bär på en stark antisemitisk bismak, men har uppenbarligen en förmåga att återreproduceras också i andra kontexter.
Såhär långt kan man kanske se en förhållandevis tydlig parallell till forskning om användandet av stereotyper i massmediala representationer av tjänstemän, till exempel som redovisats av Daniel Rölle. Larry Terrys forskning om återkommande massmediala teaterschabloner i stil med hjälten eller skurken är också en träffande referenspunkt. I den meningen fnns det onekligen en diskursiv tendens att
representera Selmayr och Cummings med hjälp av schabloner, och de metaforer och etiketter som tillskrivs de bägge är ofta negativa eller spekulativa.
Här behöver vi förstås också ta kontextuella aspekter i beaktande, kanske särskilt i relation till representationer av Martin Selmayr. Ett fertal av de nyhetskällor som refererats till är starkt EU-kritiska, och vi kan fråga oss till vilken grad Selmayr används som en negativ symbol för en massmedial representation av EU i stort.
Medieforskaren Oliver Daddow har här påpekat att den samlade brittiska, massmediala rapporteringen om EU gått från en ”long-established and not
intrinsically unhealthy British suspicion of 'things Continental' into an alarmist call to arms against 'Europe' through tabloid sensationalization and scare stories about the 'Brussels' effect on everyday life in Britain” under de senaste decennierna.66 Vi kan notera att Daddows artikel är skriven pre-Brexit. Journalisten Henrik Brors har i sin tur påpekat att Storbritanniens nuvarande premiärminister Boris Johnson under sin tid som Brysselkorrespondent för Daily Telegraph skapade ”en ny sorts
Brysseljournalistik – bortom fakta” men med en desto större grad av påhittade eller uppförstorade EU-myter som sedermera blivit förhållandevis normbildande i Storbritannien.67
Vi kan dock också notera att nyhetskällor som inte positionerat sig som EU-kritiska eller förespråkat Brexit också använder språkbruk och metaforer i sina
representationer av Martin Selmayr som kretsar kring stereotyper och negativa etiketteringar. Samtidigt bör vi inte glömma den övergripande anledningen till att Selmayr ens fgurerar i den massmediala bevakningen. Kontextuellt sett uppträder ju den massmediala granskningen just vid en tidpunkt då Selmayrs mandat är ifrågasatt, då såväl EU-ombudsmannen som EU-parlamentet kritiserat processen bakom hans tjänstetillsättning. I den meningen kan vi kanske säga att mediebevakningen uppfyller sitt granskande uppdrag, genom att i fera fall också hänvisa till det institutionella ramverk för maktgranskning som existerar inom EU. Samtidigt fnns det onekligen ett visst paradoxalt inslag i särskilt det EU-kritiska lägrets bevakning, där Selmayr ju bland annat anklagas för att vara en notorisk eurokrat som styr sin uppdragsgivare som en marionettmästare, men som likväl får lämna sin post efter kritik från bland andra EU-ombudsmannen – en annan institution av liknande eurokratisk karaktär. Vi lämnar den brittiska massmediala scenen för nu, och förfyttar oss till ett svenskt
medielandskap. Hur representeras Martin Selmayr och Dominic Cummings där?
66 Daddow, Oliver (2012), ”The UK media and 'Europe': From permissive consensus to destructive dissent” i International Affairs, vol. 88, nr. 6, s. 1235.
67 Brors, Henrik (2020), ”Boris i Bryssel – en berättelse om Brexits början” i När besluten drog till Bryssel stannade journalistiken hemma – en granskning av svensk EU- journalistik, Brors, Henrik m.f. (red.). Stockholm: Institutet för mediestudier, s. 132.
