Jagade
Operation Charlie
Författare: Carola Wetterholm
Abstrakt
Det här är ett utdrag ur ett projekt som jag arbetat med under alla tre kurserna i Kreativt skrivande (I,II,III) som jag gått på Linnéuniversitetet.
Det är en actionhistoria med en spirande romans. Jag har velat ha den trovärdig, men samtidigt ville jag ha hjältar, och har sneglat mot Mission Impossible och liknande. Huvudpersonen är Martin och det är mestadels hans perspektiv vi får följa. Han är elittränad i allt inom militären. Det hela börjar med att han och hans team ska frita en maffiaboss, något går snett och han blir svårt skadad.
Han blir uppsökt på sjukhuset av en kvinna, Angel, som behöver hans hjälp. Det visar sig att hon är den sedan länge försvunna dottern till maffiabossen, som många nu letar efter. Hon kan på olika vis användas som påtryckning.
Angel har gömt sig i US Army och är en skicklig soldat och tillsammans flyr hon och Martin från sjukhuset.
En jakt på liv och död börjar. Martin måste hålla både sig själv och Angel vid liv. Han är skadad, så den som är den egentliga hjälten är Angel. Gång på gång räddar hon livet på Martin, och tillsammans kämpar de på.
När den här delen börjar befinner de sig i en gammal, nedlagd gruva och irrar runt i gångarna för att försöka ta sig ut.
Tack
Stort tack till min handledare, Cecilia Davidsson, och alla fantastiska tjejer i min responsgrupp för fin och konstruktiv kritik. Tack för alla givande textsamtal, både på nätet och på plats på universitetet.
Martin vaknade av att han frös. Kylan från marken och väggen trängde ända in i märgen. Lyktorna lyste med stadigt sken och han såg ut över den mäktiga grottan med de av naturen skulpterade kristallkronorna. Han vågade knappt röra sig för att inte väcka Angel, som sov med sitt huvud lutat mot hans axel. Försiktigt vred han på armen för att se klockan. Egentligen helt i onödan, han visste att det hade gått ungefär tre timmar. Det var standardlängden på sömnen under pågående uppdrag, väl inarbetad till automatik sen många år. Tre timmar, sen bytte man vaktskift. Angel öppnade genast ögonen.
”Förlåt”, viskade han, men hon skakade på huvudet.
”Jag var vaken, men trodde du sov.” Hon sträckte på sig och reste sig smidigt. Martin vred sig åt sidan för att få stöd av väggen när han reste sig, fick tag i en utskjutande del av grottans klippvägg och hävde sig upp. Huvudet kändes lite bättre men revbenens avbrutna ändar gneds mot varandra och smärtan var omedelbar. Han bet ihop käkarna hårt och sträckte på sig för att undkomma smärtan.
”Helvete”, andades han.
Angel tog sin lykta och höll den över huvudet och spanade runt i grottan. De vita kalkformationerna gnistrade i ljuset. Martin vecklade ut kartorna och försökte följa deras väg hittills. Med ett finger följde han vägarna de gått från det stora schaktet, men gång på gång tappade han bort sig. Ingen ledde fram till en stor grotta. Han provade nästa gång. Angels lykta försvann bakom ett klippblock och han hörde hur hon ropade till av förvåning.
”Martin… Kom och kolla.”
Han följde efter henne och när han svängde runt kröken stannade han tvärt. En stor underjordisk sjö bredde ut sig framför dem.
”Jamen såklart!” utbrast han. ”Ljudet vi hörde, det som susade, det var vatten.” Angel såg tvivlande på honom.
”Det rinner inget vatten här?”
”Vi får gå runt och kolla.” Han kände ett litet hopp tändas i bröstet, och försökte tänka realistiskt. Det behövde inte vara en väg ut. Det fanns floder som forsade i underjordiska tunnlar men det var inget som sa att det gick att ta sig fram där. Samtidigt kunde det vara tvärtom. De måste undersöka det.
”Det ser ut som att det är en krök där borta, ser du?” Angel pekade med lyktan. ”Kommer du?”
Hon var ivrig hon också nu och med snabba steg tog hon sig längs sjöns sida. Här växte det inga kristallkronor eller pelare, berget var skrovligt men enkelt att ta sig fram i. Martin följde efter. Lyktan speglade sig i det kolsvarta vattnet. Han rös till. Det var som om sjön avvaktade, väntade. En bit av en novell dök upp i huvudet på honom. Några ungdomar som varit vid en sjö och badat när en svart massa plötsligt ätit upp dem. Han mindes inte riktigt, men visst var det en brygga som de simmat ut till, och sen kom en flytande massa sakta glidande? Måste vara Stephen King. Vem annars kunde komma på något liknade. Han kände hur rysningen for ner längs ryggraden. Den svarta massan hade bara legat där, till synes helt oskyldig, men så fort någon av ungdomarna hoppat i hade den blixtsnabbt slukat dem. Det var säkert femton år sen han läste den, hur kunde den dyka upp just nu? Här? Han ruskade på sig och flinade till. En flytande hungrig blobb var i alla fall deras minsta problem. Han tänkte inte bada.
Det var längre till kröken än vad det såg ut och Angel gick snabbt. Martin kunde inte hålla jämna steg med henne utan sackade efter. Hennes lykta gjorde skuggor på väggarna som rörde sig i takt med hennes rörelser. Martin försökte spetsa öronen för att höra det susande ljud de följt tidigare, men förutom deras steg var det tryckande tyst. Stegen var märkligt dämpade, som om de gick i ett ljudisolerat rum.
”Vad är det där?” En rörelse fångade Martins blick. Långt borta i grottan, framför Angel, rörde sig något. Hon stannade och vände sig frågande mot honom. ”Vad är det?”
”Vet inte.” Han gick närmare. ”Något rörde sig.”
”Det är bara vatten.” Besvikelsen i rösten gick inte att dölja. Han tittade på dropparna som stilla rann nerför stenväggen, de bildade en liten tunn rännil som kilade fram och tillbaka på den skrovliga ytan. I skenet av lyktans flammande hade det gett en illusion av något större.
”Sch…”, Angel viskade och lade huvudet på sned och lystrade. Martin hörde det också, det svaga susandet var tillbaka. ”Det måste vara bakom kröken.” Angel satte fart igen.
När de äntligen kom fram till vad som sett ut som en krök visslade Martin till av förvåning. Framför dem svängde grottan mycket riktigt svagt, men det fanns även en mindre öppning, som en gruvgång, fast så låg att han var tvungen att böja sig. Den var trång, inte mer än kanske en meter bred och en och en halv meter hög, och den vindlade fram och tillbaka och lutade svagt uppåt. Väggarna dröp av fukt och i mitten flöt en grund liten fåra med vatten. De placerade kängorna på var sida av den. Varje gång de svängde åt vänster hördes susandet högre, för att försvinna nästan helt när de svängde åt höger. Till sist sträckte sig gången rakt fram och det stadigt brusande ljudet var framför dem.
Martin hade svårt att hålla sig framåtböjd, revbenen gnagde mot varandra och smärtan fick honom att må illa. Han försökte andas så ytligt han kunde för att inte vidga bröstkorgen mer än nödvändigt. Till sist gick det inte längre, han kände hur kallsvetten lackade och han fick svälja hårt för att inte kräkas.
”Jag måste stanna lite.” Han flåsade, och Angel stannade omedelbart. Hon såg orolig ut när han sjönk ner på huk och sträckte armarna över huvudet.
”Får jag se.” Hon lyfte upp hans tröja. ”Är det revbenen eller såret som gör ont?” ”Revbenen, tror jag.” Han satte ena knät i marken och lutade underarmarna mot väggen framför sig för att få in luft, det kändes som lungorna var hopknycklade. Han var nästan två meter lång och det var en lättnad när han kunde hålla
överkroppen rak. Angel lossade på hans stödförband, som glidit ner och satt runt midjan. Blåmärkena täckte hela sidan av ryggen och hade en otäck blåsvart färg. Över revbenen var det svullet och Martin ryckte till när hon försiktigt klämde för att känna efter benändarna.
blåslagna trasiga området, men hon gjorde som han bad. Hon kontrollerade var såret över bröstet gick innan hon virade bandaget hårt precis under det. Martin knöt nävarna och hon såg hur musklerna i ryggen spändes, men han sa inte ett ljud. Hon drog så hårt hon vågade och inte förrän hon drog ner hans tröja igen slappnade han av.
”Satan”, muttrade han tyst mellan sammanbitna tänder och reste sig sakta med stöd av väggen. ”Tack. Igen.”
Hon strök honom över armen och log, så pekade hon framåt. ”Du kan inte stå sådär hopkrupen, gå nu.”
Han fortsatte framför henne. Uppförslutningen var större nu. Så småningom blev gången bredare, och även högre i tak. Martin rätade på sig med en lättad suck och kände förvånat en liten vindpust mot pannan. När han höjde lyktan försvann skenet in i mörkret och han förstod att de kommit någonstans där det var högt i tak. Brusandet blev högre och högre. Han spejade framför sig men lyktans sken åts upp av en kompakt vägg av mörker. Det brusade och plaskade. Han vände sig tvärt om mot Angel som inte hann stanna utan gick rakt in i honom.
”Aj… Jag tror det är ett vattenfall!” Angel nickade instämmande, det lät
verkligen som det. Inte jättestort kanske, men nog var det vatten som föll. Hon höll ut sin lykta.
”Det är ingen sjö här?”
Martin brydde sig inte om det utan gick mot ljudet. Det tog inte många minuter innan han såg vattenfallet. Häpen stannade han och följde det med blicken. Det var inte mer än kanske två meter brett och det försvann rakt ner i marken. Han gick försiktigt närmare och tittade ner, han kunde inte se hur djupt det var men av ljudet att döma var det långt. Han kunde höra hur det slog emot bottnen på avstånd. När han klev ytterligare några steg närmare öppnade sig taket och han vände blicken uppåt. Han drog efter andan och sa lågt, som om han inte riktigt kunde tro det. ”Angel...? Det är öppet här.” Han kunde se ljus långt däruppe. Kanske var det till och med en bit av himlen? Han tittade på klockan, det borde vara mörkt ute, men månen hade lyst starkt natten innan. Angel kom närmare med ögonen mot taket. Hon var farligt nära kanten så han höll ut armen. Hon tittade snabbt ner men sen vände hon åter blicken uppåt.
Martin nickade sakta och försökte bedöma hur högt det var. Runt hundra meter, plus minus. Problemet var det de inte såg, alltså ungefär allt. Lyktorna lyste upp tio meter sen var det svart tills ljuset från månen tog över de sista metrarna. Mellan där – inget. Det kunde lika gärna vara släta berget som lättklättrat. Han suckade och gned sig över hakan. De var tvungna att försöka.
”Vi måste försöka”, sa Angel i samma sekund som han tänkte det och han nickade och ställde ifrån sig lyktan.
”Vi borde se om det går att äta de där burkarna”, sa han och grimaserade. Angel rynkade på näsan men höll med. De behövde energin. Hon lade ner knytet på marken och öppnade det.
”Skitgammal tonfisk eller lika gammal köttgryta?” Hon höll upp burkarna. ”Nä fan, välj du.” Hon tittade från den ena till den andra. Så bestämde hon sig för köttgrytan och körde kniven igenom locket. Det knäppte till när vacuumet bröts och hon vred kniven i sicksack runt kanten. När hon försiktigt petade upp locket och luktade på innehållet såg hon förvånad ut.
”Det luktar gott ju?” Hon höll fram den mot Martin som misstänksamt luktade på den. Hon hade rätt, det luktade gott, men framför allt fräscht. Det borde inte vara någon fara att äta det. Och för den delen, kom de inte ut härifrån snart skulle de ändå stryka med. Han ryckte på axlarna och såg sig omkring. Med lite tur kunde det finnas något man kunde elda så de kunde värma upp maten. Angel hade samma tanke och de letade runt men lyckades bara samla ihop en handfull nedfallna kvistar. Martin kom på att han hade stoppat de späntade stickorna från trälåren i fickan, och plockade upp dem. Angel tittade med stora ögon.
”Det känns som en hel jävla evighet sen vi hittade de där.” Martin tittade på klockan.
”Det är ganska precis ett dygn sen.”
Hon skakade på huvudet. Det var svårt att tro att det bara gått tjugofyra timmar. ”Vi behöver vila. Vi äter och sover en stund.” Hon pekade på marken. ”Sätt dig.”
För ett dygn sen klev de ner i grottorna, och vad det verkade så följde ingen efter dem. Varför? Han funderade på den målade och överkorsade dödskallen de hittat på väggen vid den halvt igenmurade öppningen. Han visste att gruvfolk var
vidskepliga, men han visste också att det alltid fanns en boss som gav blanka fan i vad arbetarna var rädda för. Pengar styrde som alltid. Han kom inte längre utan mer fakta om gruvan så han släppte den tråden. Han tänkte på Paul. Han hade skickat deras koordinater till honom strax efter att de lämnat macken där de blivit igenkända. Paul skulle ha sett att de blev rammade. Eftersom ingen kommit och slagit in dörren till deras fängelse över gruvan förstod han att de inte kunnat följa bilen via satellit. De hade kört genom tät skog i några mil innan de rammades och om det fortsatte så var det inget konstigt. Själv hade han varit medvetslös större delen av bilfärden så han kunde inte minnas just någonting. De kunde ha kört i gångar i berget för den delen. Han visste att teamet skulle göra sitt yttersta för att lokalisera dem, men det skulle inte betyda något, de var inte kvar där. De hade gått runt i gruvorna i ett dygn, mestadels uppåt, och de hade, trots att hans skador drog ner hastigheten, hållit en rask takt. De kunde befinna sig flera mil därifrån. De kunde inte räkna med någon hjälp från Paul.
”Vad tänker du på?” Angel stod intill honom med den uppvärmda burken i handen. Hon hade tagit en bit av säckväven och lindat runt som värmeskydd och han kände den speciella doften blandas med köttgrytans.
”Hur väggen ser ut där vi inte ser.” Han nickade mot vattenfallet. ”Det ser bra ut nertill.” Angel höll med och smakade försiktigt på maten, hon spetsade köttbitarna med kniven.
”Det är nåt visst med gammalt käk ändå.” Hon flinade till. ”Jag tycker också det ser bra ut, men det är långt.”
”Om vi väntar i några timmar så borde solen lysa upp det mesta”, Martin tittade på klockan.
”Solen går upp vid sex, och då blir det oavsett betydligt ljusare än nu. Vi äter och sover en stund.”
De kurade ihop sig tätt. Vattnet gjorde det ännu fuktigare och kallare och Martin frös ända in i märgen. Han drog Angel nära sig, tryckte hennes rygg mot sitt bröst och begravde ansiktet i hennes hår. Maten gjorde sitt till och de somnade trots kylan.
När solen gick upp fyllde den hela grottan med bländande varmt ljus. De vaknade av värmen i ansiktet och blinkade mot ljuset. Lyktans milda flammande sken hade varit deras enda ledljus i tjugofyra timmar och nu badade de i solsken. Ljuset skar i ögonen på Martin och huvudvärken som hållit sig under kontroll dunkade hårt igen. Han satte sig upp och höll händerna för ögonen och skrattade till.
”Det är väl märkligt att man aldrig är nöjd. Nu fryser jag inte men huvudet sprängs i stället. Värre än den värsta bakfyllan.”
”Det är hjärnskakningen. Du är ljuskänslig.” Angel skuggade ögonen med handen. Hon reste sig och gick fram mot vattenfallet och tittade både uppåt och neråt. Martin gick fram till henne och försökte avgöra hur högt det var. Runt hundra meter i alla fall. Kanske högre.
”Kan du klättra?” frågade hon oroligt.
”Ja”, svarade han lite kort. Hon tog tag i hans arm och tvingade honom att titta på henne.
”Vad menar du? Att jag skulle stanna här och titta på när du klättrar upp och sen sitta här och vänta på att du kanske hittar hjälp, utan att först träffa på någon som vill sälja dig till högstbjudande? För att sen vara tvungen att klättra ändå?” Han log lugnande mot henne. ”Jag kan klättra. Hoppas jag.”
Angel såg inte övertygad ut. Martin var långt ifrån så säker som han försökte låta, men det såg inte så svårt ut. Det verkade gå att klättra intill fallet hela vägen, klippan såg inte speciellt blöt och hal ut även om det stänkte vatten.
Det borde inte bli problem.
”Vi klättrade ju i mörker igår, det här blir en barnlek”, sa han och hon nickade. ”Jag hoppas det. Hur sitter bandaget, ska jag dra åt det? Förresten så borde jag byta det också, där uppe kanske helvetet bryter ut.” Angel började tömma sina fickor på kompresser och tejp. Hon radade upp det på en sten och vinkade åt honom att ta av sig tröjan. Han krängde av den och försökte låta bli att klaga när han lyfte armarna ovanför huvudet. Solen träffade hans sargade överkropp och Angel drog efter andan. Herregud som han såg ut.
Kompresserna var genomblodiga och hon såg hur de svarta stygnen stack ut genom tyget som ett gammalt taggtrådsstaket. Hela ena sidan av kroppen var full av blåmärken i skiftande färger och de bredde ut sig över ryggen. Han hade fula märken efter bilbältet över bröstkorgen och ner mot höfterna och på överarmarna efter männens hårda grepp när de släpade honom från bilvraket. Upp mot nacken hade han ett tydligt avtryck av en skosula, någon hade satt sin känga där och tryckt ner honom. Kinden hade ett skrapsår.
Tårarna steg i Angels ögon. Inte konstigt att han hade ont, att han ens stod på benen var en bedrift. Martin tittade frågande på henne, men hon ruskade på huvudet och pekade på en plats mitt i solen.
”Sätt dig där så du inte fryser.” Hon plockade en stund med förbandsgrejorna, enbart för att samla sig. Martin satte sig och lutade huvudet bakåt så solen kunde värma hans ansikte.
”Har du solkräm, jag vill inte bränna mig.” Han lät helt allvarlig och inte förrän hon förvånat tittade på honom såg hon att han log brett. ”Du ser så allvarlig ut, vad är problemet? Ser jag för jävlig ut?”
Martin tittade på henne. ”Du har väl likadana märken? De känns men allt bleknar för de där jävla revbenens skull.”
Angel tog sig över höger axel. Den hade varit ur led, men Martin hade dragit den rätt igen. Hon hade inte tänkt på att det ömma kunde bero på något annat. Nu drog hon upp tröjan ur byxorna och tittade på sin mage och höft. Ett brett blåmärke sträckte sig uppåt.
”Oj då.” Hon lät snopen och Martin skrattade åt henne.
”Jag kanske måste ta en titt på dig sen, vem vet, du kan ju ha en öppen fraktur någonstans som du inte känner av.”
Angel drog ner tröjan igen och stoppade ner den i linningen.
”Du kan leka doktor sen, först är det min tur.” Hon gick närmare Martin och sjönk ner på knä intill honom. Kompresserna satt fast i såret och de flesta tejperna hade lossnat. Försiktigt lossade hon de som satt kvar och sen försökte hon få loss kompresserna. Stygnen hade nästlat sig fast i den urgamla gasväven och hon var rädd att dra loss dem. Började det glipa skulle det börja blöda igen. Martin lutade sig bakåt stödd på armarna och hans ansikte var väldigt nära hennes. Hon kände hans blickar. Hans bröstkorg hävde och sänkte sig under hennes fingrar. Äntligen fick hon loss kompresserna. Han släppte henne med blicken och tittade ner på bröstet. Han hade skadat sig och behövt sy många gånger men aldrig hade ett sår gått upp så många gånger som det här. Han hade nästan tappat räkningen på hur ofta Angel plåstrat om honom. Mitt på det långa operationssåret såg han de fem stygnen med björntråd som hon sytt, de skiljde sig från läkarens främst genom att tråden var lite tunnare. Till höger om dem hade han en svagt svullen blånad från när han slog bröstet i berget under klättringen i går. Svullnaden gjorde så att stygnen spände och grävde sig ner i kanten av såret, men de höll. Än så länge. Han vände blicken till hennes ansikte igen. Solskenet uppifrån fick det mörka håret att blänka, och
slingorna som lossnat ur hårsnodden hade hon lagt bakom öronen där de lockade sig ner mot halsen. De långa ögonfransarna skuggades långt ner på kinderna. Hon bet sig lite i läppen när hon pillade med tejprullen och hon var det vackraste han någonsin sett. Han kunde inte sluta titta på henne.
”Nu måste du lyfta armarna så jag kan dra åt revbenen.”
Han tog sig upp på knä och höjde armarna men stannade i brösthöjd och vände sig bort för att dölja hur ont det gjorde att röra dem uppåt. Han visste att han skulle behöva klättra mer på vilja än styrka. Han hörde Överstens ord ringa i huvudet.
”Att vara riktigt stark är att kunna kämpa igenom smärtan, att acceptera att den bara är tillfällig. Den kanske varar en minut, en dag eller ett år, men till sist går den över. Låt inte smärtan försvaga dig, låt den i stället vara ditt bränsle.”
Med det här jävla bränslet borde det gå som smort att klättra. Hennes oro gjorde det svårare. Han visste att hon var stark, men om hon skulle behöva ta hand om honom också så sänkte det henne. Man måste kunna lita på att ens partner gjorde det som krävdes i varje situation, han tvivlade inte på att hon skulle göra det. Han måste övertyga henne om att han också skulle göra det.
Angel lindade hans revben med dubbla lindor. Hon drog åt så hårt hon vågade och fäste dem inte med tejpen som ändå lossnade, utan genom att knyta. Martin var alldeles tyst, men hon såg på de spända musklerna att det gjorde ont. När hon var klar vände han sig om mot henne och såg henne i ögonen. Han drog in henne i sin famn och lutade kinden mot hennes hår. Han måste få känna henne nära en liten stund. Det kanske var sista gången, ett misstag på väggen och det var slut. Hennes armar smög sig försiktigt runt hans midja och strök sakta över hans rygg. Hon lutade kinden mot hans nakna bröst och kände hur hans hjärta slog i en jämn och stadig takt.
”Vi ska upp ur den här jävla grottan”, sa han med låg röst mot hennes hår och hon nickade.
”Det ska vi”, mumlade hon tillbaka och Martin höll henne en bit ifrån sig för att kunna se henne i ögonen.
ställde dem och dunken med bränsle de burit med sig under ett utskjutande klippsprång tillsammans med de konservburkar som var kvar.
”Förhoppningsvis kommer vi aldrig behöva dem igen”, sa hon och bad en tyst bön inom sig att de aldrig skulle hamna i den här gruvan igen. Martin nickade. ”Nej, nästa gång vandrar vi utomhus i stället, det är trevligare på alla sätt och vis.” Han log mot henne så att ögonen glittrade. Vattenfallet brusade högt och solens heta strålar fick vattendropparna att skimra som tusen regnbågar. ”Nu klättrar vi. Var försiktig, Angel.”
Martin stod stadigt på en liten kant och vilade. De hade klättrat en tredjedel och det var svårare än han trott. I sista sekunden hade de för säkerhets skull tagit av sig kängorna och bundit fast dem på ryggen. Efter bara några meter insåg de att de hade fått vända om de inte gjort det, berget var generöst med skrevor och prång men de var små.
”Går det bra?” frågade han Angel när hon drog sig upp intill honom. Han fick skrika för att överrösta vattnets brusande. Hon nickade och släppte en hand i taget för att skaka på armarna. Solen stekte ner i berget och förångade vattendropparna som stänkte runt fallet. De befann sig i en tät vattendimma som gjorde det svårt att se längre än några meter. Det gick långsamt och det var halt men det kändes förvånansvärt bra. Martin tittade uppåt för att planera sin väg och så fortsatte han. Han hittade ett fäste för foten och hävde sig uppåt för att sen ta tag med handen i en liten skreva. Han fick precis rum med fingrarna. Han försökte att inte sträcka sig så långt för det gjorde riktigt ont men han tvingade bort smärtan. Han fokuserade och tog sig bit för bit uppåt. Han hittade en bra led att följa och en lång stund kunde han bara klättra på utan att behöva fundera. Fästena satt där de behövdes och berget var tillräckligt skrovligt för att ge ett stadigt grepp även fast det var fuktigt. Han var genomvåt ända in på kroppen och kläderna stramade när han rörde sig. Det började bli jobbigt nu.
”Jag tror att vi kan komma förbi på sidan.” Hon nickade mot vattenfallets håll. Han höll med. Klippan såg oroväckande slät ut på undersidan men tog de sig närmare vattnet så såg det bättre ut. Men problemet då var att det skulle bli halt och kom de för långt ut i fallet skulle de dras med ner. Det fanns inget alternativ som han kunde se, så han styrde ditåt.
Klippan sköt ut drygt två meter och han tog sig närmare fallet. Det fanns väldigt gott om grepp men de var betydligt halare här. Martin knep sig fast med tårna medan han famlade efter ett bra ställe för handen. Bergsväggen var brant och han fick vattenfallets yttersta kaskader i ansiktet. De var inte starka nog för att svepa honom med sig men gjorde det svårt att titta upp utan att dränkas. Han frustade till och lutade huvudet framåt för att andas. Vattnet rann över honom och kläderna blev tunga. Han tappade taget med tårna när han skulle häva sig uppåt, men fann en djup urgröpning med andra foten samtidigt. Han försökte se Angel bakom sig men vattnet gjorde det omöjligt. Det höga brusandet gjorde det meningslöst att försöka ropa, det var bara till att ta sig upp och igenom. Han bad en tyst bön om att hon skulle vara okej och klättrade försiktigt vidare. Efter några meter kunde han ta sig tillbaka åt sidan och när han kom ut ur fallet såg han att klippan bildade en rejäl avsats. Han fick klättra nedåt en meter innan han kunde kliva ner på avsatsen. Han såg inte Angel. Han spanade in i vattenmassorna. Var var hon? Martin lade sig på knä och kröp ut mot kanten på klippan för att kunna se nedåt, men hon syntes inte. Han kände hur rädslan tog ett strypgrepp om honom och det kändes som han inte kunde få ner luft i lungorna. Var fan var hon? Han tittade uppåt mot öppningen och solen. De var så nära nu.
”Angel!” vrålade han så högt han kunde, fullt medveten om att hon knappt hade hört honom även om hon stått precis intill. Han kom på fötter igen. Han måste gå tillbaka. Han måste hämta henne. Han skulle precis ge sig in i vattnet igen när han såg henne. Hon var nästan framme där hon skulle svänga ut. Han vinkade med båda armarna så hon skulle se honom, hon hade håret klistrat i ansiktet och framför ögonen. Hon klättrade sista biten och han tog emot henne när hon satte foten på avsatsen. Han drog henne in mot väggen. Hon hostade och frustade innan hon fått ur sig vattnet hon svalt.
ansikte, strök det bakåt och samlade ihop det till en tofs i nacken. Han väntade tills hon spottat färdigt innan han slöt henne hårt i sina armar.
”Herregud vad du skrämde mig”, mumlade han mot hennes hår. Hon hörde inget men tryckte sin kind hårt mot hans bröst för att känna hans hjärtas trygga slag. Hon behövde hans styrka. Hon hade varit illa ute nyss och paniken hade lurat om hörnet när hon inte hittade något ställe att kunna andas på utan att dra ner litervis med vatten i lungorna. Martin höll henne stadigt och långsamt mattades ångesten av. Han satte munnen vid hennes öra för att hon skulle höra.
”Är du okej?”
Hon nickade. Hon var okej. Han svarade på hennes tysta motfråga genom att nicka. Han var också okej. De måste fortsätta. Det gällde att utnyttja adrenalinet. Martin tittade uppåt, det var inte långt kvar nu. Han släppte henne motvilligt. De samlade sig och sen gav de sig iväg igen.
Martin kände hur bandaget hasade ner efter några meter och visste att revbenen skulle börja gnaga mot varandra om han inte var försiktig. Han fokuserade på att sträcka sig på den oskadade sidan och inte lyfta armen mer än absolut nödvändigt på den andra. Det gav honom betydligt mindre räckvidd men han ville inte riskera att de hamnade så snett att smärtan skulle bli ohållbar. Meter efter meter tog de sig upp. Ju högre upp de kom desto svårare blev det att hitta bra grepp. Det var många lösa stenar som lossnade när de tog i dem. Rötter växte in genom berget och gjorde det poröst. Till sist kunde Martin häva sig upp över kanten. Han noterade bara att det var träd runt omkring innan han vände sig om för att hjälpa Angel. Han sträckte ner armen och grep tag i henne och nästan drog henne den sista biten. De kröp en bit från kanten och låg sen på rygg och såg upp i den klarblå himlen och försökte hämta andan.
utan möjlighet att komma ner, insåg han nu. Det hade han inte ens tagit med i sina funderingar. Angel rullade över på mage hon också. Hon såg sig omkring.
”Jag tänker aldrig någonsin sätta foten i en jävla gruva igen, bara så du vet.” Martin höll leende med, så lystrade han till. Vad var det?
I nästa sekund hade han en gevärspipa hårt inborrad i nacken.
Mannen med geväret sparkade Martin i sidan samtidigt som han röt ”Upp!” Den grova kängan träffade honom hårt över revbenen och Martin kved till och kröp ihop på alla fyra, försökte ta sig upp men smärtan fortplantade sig genom hela kroppen och gjorde det omöjligt. Gallan steg i halsen och han försökte spotta ut den utan att kräkas, något han misslyckades med. Intill sig hörde han hur Angel skrek, och han försökte förtvivlat komma upp på fötter. De blöta kläderna stramade och gjorde rörelserna osmidiga.
Martin sjönk ner på knä och släppte kniven för att kunna stödja sig på händerna. Han försökte dra efter andan men hela bröstet krampade. Angel föll på knä intill honom och lade hans arm om sina axlar.
”Vi måste härifrån! Kan du gå?” Han hörde henne knappt för brusandet i hans öron överröstade nästan vattenfallets. Han nickade och med hennes hjälp lyckades han ta sig upp på fötter. Han bet ihop käkarna och försökte dra ner luft i lungorna. Han måste andas. Revbenen kändes som de stack ut ur huden. Fan om de punkterat lungan. Angel drog honom med sig mot skogsbrynet och han kände hur det lättade i bröstet när han sträckte på sig. Äntligen kunde han dra ett djupt andetag och
ringandet i öronen avtog och blicken blev fokuserad igen.
Han såg sig omkring. De var inne i skogen nu, den var tät och snårig. Marken var mjuk under hans bara fötter och han kände hur kängorna slog emot ryggen vid varje steg. Det gjorde ont. Angel fortsatte framåt i några hundra meter och skogen slöt sig omkring dem. Hon höll ett stadigt tag om hans midja och fast han hämtat sig så pass att han skulle klara att gå själv, lät han sin arm ligga kvar över hennes axlar. När vattenfallets brusande förbyttes mot fåglarnas kvitter var det nästan öronbedövande tyst.
Till sist stannade de. Angel hakade av geväret från axeln och lutade det mot ett träd. Martin sjönk ner på en sten med händerna stödda på knäna. Han tittade på sina fötter en sekund innan han suckade och lossade skosnörena som han bundit ihop kängorna med. Det skvätte om dem när de dunsade i marken, och han vände dem upp och ner. En smal rännil vatten rann ner på marken. Han slog dem mot varandra för att få ut så mycket som möjligt samtidigt som han spanade runt omkring dem. Angel gjorde likadant. Skogen var helt lugn.
”Vad var oddsen på det där?” sa Martin till sist, mest för att bryta tystnaden. Angel skakade på huvudet.
”Hur kunde vi inte se honom? Det fanns inget gömställe så nära.” Angel lät irriterad.
”Hade inte spelat nån roll om vi sett honom, vi hade ingen annanstans att ta vägen.”
”Du hade kanske sluppit få revbenen insparkade igen.”
vått ner över ryggen. Över halsen började en rodnad övergå i blått. Martin sträckte ut handen och strök över den med tummen. Hon vred sig undan, tittade ner i marken och mumlade att hon var okej. Martin drog henne tillbaka, med sin hand bakom hennes nacke tryckte han henne mot bröstet.
”I helvete att du är. Det är ingen av oss”, mumlade han med läpparna mot hennes hår. Hon lade armarna om hans midja, försiktigt för att inte göra illa honom och så stod de en lång stund. Till sist släppte han henne. Han tittade på klockan. Strax efter tio.
”Har vi nån plan?”
Angel backade och skakade på huvudet. ”Vi måste ta reda på var fan vi är.” Martin nickade.
”En telefon vore bra så vi kunde få hit kavalleriet.” Han kände försiktigt över revbenen med handen. De buktade både ut och in på ett högst onormalt vis, och han kände en avbruten kant genom huden. Den var ny.
”Hur är det med de där?” undrade Angel och synade honom. ”Du ser ganska blek ut.”
Martin skrattade till och ångrade sig direkt när det högg till. ”Blek, blöt och bruten. Det är jag det.”
Hon drog lite på munnen.
”Orkar du gå en bit till, så kan vi kanske hitta… tja, något?” ”Om du har lust att dra åt bandaget lite bara så ska det nog gå bra.”
Angel kom fram till honom och viftade med handen att han skulle dra av tröjan. Martin tog tag i halsringningen för att krypa ur den men så fort han försökte dra i den blöta tröjan skrek kroppen av smärta. Han stönade till. Angel tog tag i det våta tyget som satt som limmat på kroppen och lirkade av den utan att han behövde lyfta så högt på armarna. Snabbt lindade hon av bandaget som återigen satt runt midjan. Hon tittade snabbt, såret på bröstet såg okej ut, men minst ett revben till var av. Hon skakade på huvudet, fan vad det måste göra ont.
”Är du med?” frågade hon och lindade första varvet. Martin nickade, satte händerna bakom nacken och bet ihop. Hon såg hur hans magmuskler spändes när han höll andan. Hon drog så hårt hon vågade, och den här gången gjorde hon till sist en slinga över axeln för att försöka hålla det kvar i rätt läge.
Han nickade sammanbitet och rörde försiktigt på armen, det verkade sitta kvar. När hon tog hans tröja från marken för att hjälpa honom på med den så skakade han på huvudet och tog den ifrån henne. Han fick den på sig utan allt för mycket smärta och såg sig omkring.
”Terrängen är besvärligare här, ska vi ta den vägen?” Angel höll med, och hängde geväret över axeln.
Skogen var tät med stora slingrande rötter som gjorde att de hela tiden var tvungna att se var de satte fötterna. De halkade och snubblade otaliga gånger. Det gick stadigt nedåt men det syntes inga tecken på bebyggelse. Martin tänkte att det var bra på ett sätt. De enda de träffat på sista tiden hade velat döda dem. Han funderade på hur långt de kunnat komma från förrådet där de hållits fångna. Det borde vara flera mil bort, men ändå hade de mottagits av ett gevär i nacken. Han insåg plötsligt att mannen de dödat borde haft en mobil. Fan. Hur kunde han inte ha tänkt på det? Han svor tyst.
De var helt klart eftersökta av alla. Han visste hur det gick till, ryktet spred sig som en okontrollerad gräsbrand, mest troligt fanns det en rejäl summa pengar i belöning också. Varenda brottsling värd namnet visste vid det här laget att de var lovligt byte. De skulle inte vara säkra någonstans. Martin suckade. Han kanske skulle vara tvungen att be Paul skaffa dem nya identiteter. Han kanske skulle hamna i någon jävla håla nånstans med ett hittepå-jobb som butiksbiträde eller
bensinmacksstädare. Kul. Och Angel då, ingen skulle ju gå på att en städare kunnat få en sådan tjej som hon, de skulle aldrig kunna vara tillsammans. Fan. Han snubblade till på en rot.
”Men jävla helvete!” Han svor och sparkade efter den. Angel vände sig om med ett förvånat uttryck.
”Oj?”
Martin ruskade på huvudet. ”Nej, det är lugnt.” ”Behöver du vila?”
”Nej. Gå nu.” Han tystnade. ”Vänta, lyssna.” Angel stannade omedelbart och lade huvudet lite på sned.
trädstammen rann den lilla bäcken. Den kom ut från berget och plaskade stilla vidare ner genom skogen.
De ville inte stanna i den öppna gläntan utan följde bäcken några hundra meter nedåt. Den rann hela tiden nära klipporna och till sist försvann den ner i marken, för att åter dyka upp en bit bort. Vid en närmare titt kunde de se att den följde en djup fåra, urgröpt i berget sen urminnes tider och övervuxen av buskar och sly. Det var tillräckligt stort för att de skulle kunna vila i skydd av vegetationen. Angel böjde undan några gröna yviga grenar och hasade sig ner längs med kanten av fåran. Martin kom strax efteråt. De såg sig omkring.
”Här ska det mycket till innan vi blir upptäckta”, sa Angel och lade ifrån sig geväret. ”Vi borde ta av kläderna så de kan torka lite.” Hon såg nästan blyg ut, hann Martin tänka innan hon böjde sig ner och snörade upp kängorna. Hon hade rätt, blöta kläder var inte bra, snart skulle solen gå ner och det var kalla nätter. Under det gröna växttaket var det behagligt varmt, med lite tur skulle det nästan hinna torka innan kvällen. Martin satte sig ner på en sten och lyfte upp ena foten på knät. Kängans blöta snören var kärva och envisa och det tog en stund att få av dem. Lädret var genomblött, det skulle ta lång tid innan de var torra. Angel kastade ett fång knastertorr mossa till honom.
”Här, tryck ner det i skorna så suger det upp en del i alla fall.”
Martin såg upp på henne. Hon hade fått av sig sin tröja och stod i bara ett linne. Det hade varit vitt en gång, och den svarta BH-toppens brottarrygg syntes tydligt igenom. Hennes svarta armébyxor var uppknäppta och hon kämpade med att få ner det blöta grova tyget över höfterna. Det högg till i honom, men inte av smärta den här gången.
”Stäng munnen”, sa hon med ryggen mot honom, han kunde höra leendet i hennes röst.
”Jag tittar inte”, ljög han med blicken stadigt fäst på hennes smidiga nakna lår. Hon sköt ner byxorna över knäna och klev ur dem med en snabb rörelse.
”Du ljuger”, sa hon, fortfarande utan att titta på honom.
”Ska du frysa ihjäl i natt?” frågade hon med en menande blick på hans fullt påklädda kropp, och hängde upp sina kläder på en buske i en solglimt. ”Ska jag hjälpa dig med tröjan?”
Martin skakade häftigt på huvudet och höll avvärjande upp en hand.
”Om du kommer nära mig klädd så där så vete fan…” Han tvingade ner blicken mot sina fötter igen.
”Jag vet, Martin. Förlåt.” Hon tystnade och såg bort. ”Men vi måste torka kläderna.” Han nickade. ”Jag sätter mig längst där borta där solen når ner, du kan väl stanna här.” Hon pekade mot den lilla plätt där hon hängt sina kläder. Återigen nickade han. Han vågade inte lita på att rösten höll. Satan vad jobbigt det här var. Helst ville han lägga henne på rygg där i mossan. Han höll blicken nedborrad i marken medan hon barfota i bara underkläderna tyst gick iväg. Först när han inte längre hörde hennes steg tittade han upp. Han drog så hårt efter andan som han kunde innan revbenen sa ifrån, reste sig och krånglade av sig tröjan. Smärtan kändes nästan välkommen, för den tog bort det häftiga dunkandet i hans ådror. Han fick av sig byxorna och hängde upp kläderna i solen. Så sjönk han ner på knäna i mossan och gräset, det kändes mjukt som ett moln efter att de legat på det hårda berget. Försiktigt lade han sig ner på rygg. Han kunde se en klarblå himmel mellan trädgrenarna och solen värmde hans stela muskler.
Hoppas ingen jävel kommer nu bara, för mer utsatt än så här är det svårt att vara, bara kalsonger, på rygg, obeväpnad, tänkte han. Men Angel hade rätt, de skulle frysa om inte ihjäl så halvt fördärvade i våta kläder. Den stilla fläkten som då och då fick kläder och grönskan att fladdra till var bra, den skulle snabba på torkningen. Han blundade. Ljuden runt honom var ofarliga, susandet av löven, den lilla bäcken, fågelkvitter. Fåglarna som satt i träden omkring dem var goda vakthundar, så fort något störde dem skulle de varna och flyga sin väg. Martin kände hur musklerna slappnade av och han sjönk djupare ner i den mjuka varma marken.
Angel. Han hade tvekat i början, varit misstänksam. Var hon den hon sa? Med ganska stor säkerhet var hon det. Eller var det bara honom de jagade, som hämnd över att hans team fritagit De la Roijas? Han drog sig till minnes att Angel sagt det när han låg blödande och trasig i bilen, sekunderna innan han svimmade.
Hon måste verkligen tycka att hon valde fel man till hjälp, hade hon vänt sig till Paul hade det här kanske redan varit över. Paul hade för det första inte ett handikapp i form av ett jävla taggtrådsförsett sår över hela bröstet. Martin kände med handen över kompresserna, stygnen stack ut här och var och det ömmade som fan. För tillfället var det ändå helt överkomligt. Han tänkte på Pauls ögon där i helikoptern, hur han sett i dem hur jävla illa det var. Han grimaserade när han kom ihåg smärtan när Paul drog ihop såret med händerna och stenhårt tryckte ner honom och med stadig röst beordrade honom att hålla sig vaken. Och nu de här trasiga revbenen. Han kunde med absolut säkerhet i alla fall säga att Angel räddat honom fler gånger än han räddat henne. Han viftade undan flugan igen.
Nu var de väl lika eftertraktade båda två. Angel för att hon kunde utnyttjas emot sin pappa, De la Roijas, och han för att han lett fritagningen. Hämnd är en stark drivkraft.
Angel hette egentligen Maria. Maria De la Roijas. Det var ett namn som inte alls passade henne. Martin såg den lilla djävulen hon hade tatuerad på insidan av handleden framför sig. En låt av Elvis dök upp i hans huvud.
You look like an angel
Walk like an angel Talk like an angel But I got wise
You´re the devil in disguise
Han drog på munnen. Hon var verkligen en djävul förklädd till ängel. Han hade aldrig sett någon som kastat kniv med sådan djävulsk pricksäkerhet tidigare, för att inte tala om hur hon blåste skallen av mannen vid vattenfallet. Iskall. Otroligt vacker. Kanske mer en stridsgudinna än ängel.
Hon var militär, precis som han. Specialutbildad, som han. Han hade aldrig tidigare mött en kvinna som hon. Hon fascinerade honom på så många sätt, och han beundrade henne. Hon lockade honom till vansinne också. Det hade funnits
kunnat krypa nära med avsikten att ge efter för sin önskan, men han insåg förvånat att han velat vänta. På vad visste han inte. Kanske på att inte bli störda.
Han skakade på huvudet och reste sig på armbågen. Nu fick det vara nog med de här tankarna. Han skulle se till att de kom i säkerhet, det var hans uppdrag. Allt annat fick vänta. Ett ljud fick honom att vända sig om. Synen av Angel när hon kom gående med det långa mörka håret som en lockig mantel runt axlarna, i underkläder, och de där långa benen fick honom genast att vilja glömma sitt uppdrag. Han kände sig med ens väldigt naken och hakade ner sina byxor från grenen. När Angel var framme vid honom knäppte han sista knappen.
”Jag trodde du sov”, sa hon och kände på sina kläder. ”Nej.”
”Var dina byxor torra redan?”
”Nej.” Han vände sig bort från henne för att inte fastna med blicken. ”Är du arg?” Hon lät orolig. Han suckade.
”Jag är inte arg, men du har för lite kläder på dig. Jag är bara en man, inte ett under av självbehärskning.”
Angel nappade åt sig sin tröja och drog den över huvudet.
”Ibland önskar jag att du inte hade nån alls. Självbehärskning alltså.” Hon sa det så tyst att Martin inte var säker på att han hörde rätt. Han kastade ett snabbt öga på henne. Hon tittade bort.
”You´re the fucking devil in disguise”, nynnade han tyst medan hon drog på sig byxorna. Martin såg till att sträcka upp armarna högt så smärtan tog över när han drog på sig tröjan. Angel hade fått på sig kläderna och tog fram sin kniv.
”Det finns fisk i den här bäcken, de samlas i en liten damm en bit ned. Hur har du det med spjutfisket?” Martin tog sin egen kniv, det var fortfarande blod på den från mannen som haft den i bröstet för några timmar sen.
”Det var ett tag sen”, sa han.
tillaga maten. Martin skar till pinnar som han trädde upp de urtagna fiskarna på medan Angel med snabba fingrar fick upp en eld.
”Om inte du hade haft ett tändstål i bältet hade vi nog suttit kvar där i förrådet”, sa Martin och torkade av händerna på gräset.
”Usch vad tråkigt det hade varit.” Angel log. ”De kanske inte ens kom tillbaka ju.” Hon stannade till mitt i rörelsen. ”Kan det vara så?”
”Vad då?” Martin hängde inte med. Angel funderade en stund. ”Skulle det kunna vara så att de tänkt lämna oss där?”
Martin rätade på sig. ”För att dö, menar du?”
Angel nickade. ”Ja.”
Martin skakade tvivlade på huvudet. ”Nä, det tror jag inte, i så fall borde de väl avrättat oss direkt vid bilen, när de slet ut oss.”
”De kanske inte ville mörda med berått mod.”
”Är det nån skillnad på att skjuta skallen av nån och lämna nån att dö av uttorkning?” Angel ryckte på axlarna.
”Ja, det är det väl. Men det är ju konstigt att de inte letade efter oss i gruvtunnlarna.”
”Vi vet inte om de letade eller inte. Men ganska så jävla uppenbart höll de utkik vid de utgångar de kände till.” Angel nickade.
”De måste ha vetat att vi flytt. Annars hade de inte hållit vakt.” Martin ruskade på sig.
”Helvete, de håller säkert vakt vid varenda jävla spricka det här berget har. Fan vet hur gruvan sprider ut sig, men det är nog säkert att säga att det finns folk på alla möjliga håll. Det är ju enklare att göra så än ge sig ner i tunnlarna. Speciellt om man är rädd för något där nere”, lade han till när han mindes den överkorsade dödskallen på väggen.
markerade ingångar. Även om de inte hade förbindelse med hela gruvsystemet kunde de anta att de var bevakade.
”Om vi undviker de här ställena kanske vi kan slippa fler överraskningar. Ett tag i alla fall”, sa Martin. Angel instämde och lyfte av fisken från elden. Hon räckte ett av spetten till Martin som luktade på det och himlade med ögonen.
”Mycket bättre än konserverad köttgryta.”
Natten kom snabbt. Mörkret sänkte sig hastigt och på himlen tändes stjärnorna. Martin och Angel gjorde en bädd åt sig av tunna kvistar, granruskor och mossa innan de släckte elden. I skenet av stjärnorna flätade de ihop buskarna och slyn ovanför sig så att de fick en skyddande grotta med tak, som dolde dem från både upptäckt och en del kyla. Martin var glad att de hade hunnit torka sina kläder, för nattkylan kröp närmare. Han lade sig ner på rygg och bredde ut armen på den minst skadade sidan så Angel kunde lägga sig på den. Sida vid sida låg de och tittade upp på den stilla natthimlen mellan takets grenar. Inte ett ljud hördes i skogen. Angel rös till och Martin drog henne närmare. Hon vred sig mot honom och kurade in sig vid hans hals.
”Du luktar gott”, viskade hon och Martin log ut i mörkret. ”Du måste ha fel på näsan.”
”Nej”, envisades hon. ”Du luktar skog och eld.”
”Eau de survivor, det är en ny doft med markörer av tallbarr och brända grenar. Mycket pikant och väldigt manlig.” Hon skrattade tyst. ”Attraherar främst kvinnliga militärer på flykt”, fortsatte han. ”Kan eventuellt finnas spår av svett och kräks, och garanterat av blod.”
”Den passar dig.” Han hörde hur hon log.
”Vänd dig om och sov nu.” Han lossade sin arm som vilade över henne. Hennes läppar snuddade vid hans hals innan hon vände sig om och pressade sin rygg emot honom. Han drog henne så nära intill som han kunde och lutade kinden mot hennes hår. Hans arm låg över henne och hans hand vilade på den blanka gevärskolven.
pumpade av de häftiga rörelserna. Angel hade sin kniv i handen. Tysta väntade de, såg sig omkring. Skogen var dödstyst. Angel rörde vid hans arm.
”Där.” Hon viskade och pekade. Martin lyfte geväret och satte det mot axeln. Den täta vegetationen vajade till och en ståtlig hjorttjur klev ut. Han stannade och vädrade i luften, tittade misstänksamt åt deras håll, vände och gick sin väg igen. Angel suckade lättat och Martin lät axlarna sjunka ner på sin plats och släppte geväret.
”Jävlar”, viskade han och skakade på huvudet. Angel sträckte på sig, vred kroppen åt höger och vänster och trampade med fötterna.
”Fryser du?” frågade Martin och hon nickade. ”Ja, lite.” Hon lät hes, och hostade till.
Han såg upp mot himlen, gryningen var nära, snart skulle det bli ljust nog att fortsätta. Angel samlade ihop håret i nacken och snurrade det till en knut. När hon vände sig mot Martin såg han tydligt det numera blålila märket över hennes hals. ”Du är rejält svullen här. Känns det okej att andas?”
”Jadå.”
Han tittade länge på henne, men hon bara skrattade lågt. ”Martin, jag har ett litet blåmärke, det är inget.”
Han visste det, men det var en bra ursäkt för att titta på henne. Han ryckte lätt på axlarna och trampade med fötterna. Det var kyligt.
De grävde jord över den lilla eldstaden, och spred ut grenarna och mossan de sovit på. Det hopflätade taket ruskade de loss och sparkade upp den tillplattade marken. När de var färdiga gick det inte att se att någon sovit där. De lutade sig återigen över kartorna.
”Synd att det bara är gruvgångar här, det hade varit enklare om det visat omgivningen från vårt håll.”
”Eller hur? Vi borde tänkt på det och letat efter en sån karta med där nere ju.” Martin knuffade Angel i sidan och skrattade. ”Men det hade varit alldeles för enkelt, ingen sport alls.”
Hon flinade tillbaka.
”Exakt vad jag tänkte. Kom nu så går vi.”
sig igenom trånga passager av klippblock. Solen gick upp och fåglarna kvittrade högljutt. De tog sig över ett gammalt ras, stenarna låg huller om buller och gjorde det svårt att gå. Det blev varmare och svetten lackade, Martins tröja klibbade längs ryggraden. Äntligen glesnade skogen och de stod i utkanten av en äng. De svepte med blicken längs skogskanterna, de var alldeles för utsatta på en öppen yta för att vilja exponera sig. Martin hajade till i samma sekund som Angel pekade.
”Ser du det där?” ”Ja.”
På andra sidan ängen stod ett litet hus som smälte så väl in i terrängen att det var svårt att upptäcka.
Martin och Angel låg på mage i skydd av det höga gräset och spanade på huset. De hade legat här i en dryg halvtimme nu, utan att se ett spår av rörelse. En stor råbock som betade en bit bort avgjorde saken. De tog sig upp på fötter och smög närmare. Bocken tittade upp och travade makligt iväg. Husets grånade träpanel var flisig och visade tydliga spår av att ha stått där länge. Ett litet stall vid sidan om, men inga djur. Martin knackade på dörren. Inte ett ljud hördes inifrån. Han tryckte ner handtaget. Dörren gled upp på gnisslande gångjärn. De klev in i ett kök, och bakom det skymtade ytterligare ett rum. Angel smög på snabba fötter dit och med kniven i handen kikade hon snabbt in.
”Tomt.”
Martin hade redan sökt av rummet vid sidan av köket, och nu pekade han på den branta trappan som gick uppåt och med geväret redo gick han långsamt upp. Trappstegen knakade under hans tyngd och han lät geväret gå före, beredd att använda det. På den lilla vinden hängde handdukar på tork, men de var dammiga och fulla av fågeldun. Han såg flera svalbon under taknocken innan han vände tillbaka ner.
”Tomt.”
Angel var redan i färd med att öppna skåp och lådor.
vidare och han satte sig vid köksbordet. Stolen var ranglig och bordet vickade till när han lade upp geväret på det. Han drog i den svettiga tröjan så den släppte taget om kroppen och suckade.
”Vi kan vila en stund i alla fall.”
Angel tittade ut genom fönstren och satte sig hon med.
”Varför är sängen bäddad?” frågade hon och Martin ryckte lätt på ena axeln. ”Ingen aning. Det kanske är en jaktstuga? Eller ett kärleksnäste?”
Angel log snabbt.
”Jaktstuga tror jag på i så fall.” Han nickade instämmande. Oavsett så var det länge sen nån varit där, dammet och de döda flugorna talade sitt tydliga språk. ”Hur känns revbenen?” frågade hon.
”Fint.” Han ljög, de gjorde ont som fan men det var ju som det var. Han reste sig. ”Ska vi fortsätta?”
De hade gått i en dryg timme längs en liten stig som ledde från huset när de kom fram till en stenmur. Innanför den såg de en fårhjord och några hästar. Försiktigt hukade de bakom muren och tog sig långsamt framåt. Ett stort stall. En bred väg som ledde vidare, möjligen till ett boningshus. De kunde kanske ta sig hela vägen fram till stallet utan att bli upptäckta. Det var mitt på dagen och solen gassade, inte en människa syntes till.
”Var skulle du parkera bilen om du bodde här?” frågade Martin tyst. Angel svepte med blicken över gården. Hon nickade mot stallet.
”I skuggan där bakom.”
De smög sakta närmare, allt var lugnt. Mest troligt låg alla och vilade efter lunchen, en siesta under dagens hetaste timmar. När muren tog slut sprang de snabbt över gårdsplanen och tryckte ryggarna mot stallbyggnaden. De höll sig nära väggen och rundade huset. Angel hade rätt. Under en stor carport stod flera bilar i skuggan av det höga stallet. Martin kände på den första bilen och till hans förvåning var den olåst. Angel skrattade lågt.
”Det här är landet, de låser inte, de har säkert hundar.” Martin öppnade bildörren och klev in, Angel hoppade in bredvid och öppnade handskfacket. Triumferande höll hon upp en revolver och en ask ammunition.
Martin log, och bröt bort skyddet under ratten.
”Vänta!” Angel vek ner solskyddet och bilnycklarna föll ner i hans knä. Martin skakade på huvudet och flinade.
”Så kan man ju också göra.” Han stängde dörren och startade bilen. ”Vad var det du sa om hundar?” Angel såg sig omkring.
”De verkar inte vara här i alla fall. Kör nu.”
Martin körde sakta förbi stallet och vidare ut på den bredare vägen. Inte en rörelse någonstans. Det här gick alldeles för enkelt, tänkte han och kisade mot solen. På backspegeln hängde ett par solglasögon med svarta glas. Han tog på sig dem. Angel kastade en blick på honom.
”Snyggt.”
Han nickade leende. ”Såklart.”
Hon såg sig om i bilen. Det låg flera tomma cigarettpaket hopkramade på golvet tillsammans med några skramlande ölburkar. En keps, en Stetsonhatt, en bandana, flera arbetshandskar och en skrivplatta med ett dokument fastklämt. Ett oöppnat paket Marlboro, ett par sneda solglasögon, ett hundkoppel, en illgul varselväst och en tom vattenflaska.
De kom fram till ett vägskäl och han saktade in. Rakt fram skymtade han en allé och åt höger långsträckta hagar.
”Höger”, sa Angel som svar på den fråga han aldrig hann ställa och han vred på ratten. Han körde på en väg med hagar omgärdade av vita staket, vägen var spikrak tills de kom fram till skogen igen, då svängde den tvärt åt vänster. Långt fram såg han en bom tvärs över vägen.
”Helvete.” Bredvid bommen stod en vaktkur. Angel fick tag i bandanan och drog den över huvudet och ner över halsen, stoppade ner håret i den och drog ner kepsen långt över ögonen. Hon fick på sig den knallgula västen och hennes välformade kropp såg nu mer ut som en byggjobbares. Hon toppade det hela med de sneda solglasögonen med spegelglas.
Vakten i kuren klev ut och höll upp handen. Martin såg det skarpladdade geväret han hade över axeln. Mannen såg trött ut, som om han precis väckts ur sin siesta. Angel tog upp skrivplattan och gömde revolvern under låret. De stannade vid den bastanta järnbommen som spärrade deras väg och mannen tittade in på dem. Gjorde tecken åt dem att stänga av motorn. Martin nickade trött och skakade fram en cigarett ur paketet. Mannen gick ett varv runt bilen och kom fram vid förarsidan. Martin vevade ner rutan, stack cigaretten mellan läpparna och sköt ner
solglasögonen på näsan. Han lutade sig framåt för att skymma Angel. ”Förlåt att vi väckte dig”, flinade han och vakten skakade på huvudet.
”Säg nu inget om det till någon, gubbar.” Han såg orolig ut och Martin skakade lugnande på huvudet. ”Är ni klara nu, det gick snabbt?” Martin hummade något ohörbart och Angel viftade med skrivplattan. Mannen försökte se förbi Martin men han breddade ut sig.
”Har du eld, jag har fan tappat min tändare.” Han sköt upp solglasögonen och lutade sig framåt när vakten sträckte upp sin tändare. Så fort som lågan tänt eld på tobaken så nickade han och startade bilen.
”Dags att köra, ha en bra dag.” Martin vevade upp rutan och lät bilen långsamt rulla fram mot bommen. Vakten skyndade sig in i kuren och tryckte på knappen markerad med ”Upp” och bommen for hastigt uppåt. Den slog i ytterläget och svajade fram och tillbaka. Medan Martin lugnt rattade förbi vakten höjde Angel skrivplattan så han inte kunde se hennes ansikte. Så fort han kört förbi mosade Martin ner cigaretten i askkoppen.
”Det gick ju bra.” Han hostade till och kastade en blick i backspegeln. Vakten hade återvänt in till vaktkurens luftkonditionerade skugga. Angel tog av kepsen och drog upp håret ur bandanan och använde den i stället som ett hårband. Martin snuddade vid hattens brätte.
”Jag gillar den här, ma´m, tror jag behåller den.” Angel log och pekade på cigarettpaketet.
”Du kan ju förvara det här i din uppvikta ärm då, som en äkta cowboy.” ”Jag har tyvärr ingen tändare, så…”, han ryckte beklagande på axlarna med ett leende.
”Fan det är nåt som inte stämmer.” Han trummade med fingrarna på ratten. Angel tittade på honom från sidan. Han kastade en snabb blick på henne. Han svängde av på en mindre väg och körde snabbt rakt in i skogen. Bilens fyrhjulsdrift lät honom enkelt köra på de små skumpiga vägarna.
”Jag har haft att göra med sådana här organisationer förr och det går aldrig så här enkelt. De har alldeles för mycket tentakler ute överallt för att man ska kunna slinka ur deras nät så här. De visste att vi var i gruvan. De vet vem jag är, de vet vem du är, de måste räkna med att vi tar oss ut.” Han tystnade och funderade en stund. ”Jag gissar att de inte hittat killen med hål i huvudet än, men det är nog bara en tidsfråga innan de fattar att vi är uppe.”
”Vad ska vi göra då menar du?” frågade Angel och Martin skakade sakta på huvudet.
”Jag vet inte. Jag vet fan inte.
Pauls mobil ringde. Det var Nico som bad honom komma. När Paul klev in i rummet satt Nico böjd över en stor karta som låg utrullad på bordet framför honom. ”Vad är det där?” Paul lutade sig över bordet och tittade, Nico pekade.
”Det här är en gammal gruva, inte i drift av oklar anledning. Den ligger precis utanför Vegas marker och jag vet att det är jävligt långsökt men det skulle kunna vara där de håller dem.”
Paul lutade sig intresserat närmare och studerade kartan. ”Jag begriper mig inte på den?”
”Det är ett lite märkligt system, men jag tror att jag har klurat ut det.” Nico pekade. ”Det verkar som att huvudschaktet är här, det är grävt, eller sprängt, jag vet inte, rakt ner. Sen finns det ett par gångar som är skitlånga som möjligen skulle ha kunnat användas till att frakta ner material, hästar kanske?” Han ryckte på axlarna. ”Det är ganska ointressant, men vad som är intressant är det här.” Han satte fingret på en punkt på kartan. Paul såg flera gångar som grenade ut sig och skakade frågande på huvudet. Nico pekade på dataskärmen där han hade en satellitbild framme.
”Det här huset ser ut att vara exakt över där alla gångarna går ihop. Kanske är gruvan helt rasad, men gården tillhör en Carlos Vega.” Paul sträckte på sig och drog ett djupt andetag.
”Carlos Vega? Någon koppling till Eric?”
”De är bröder. Carlos är en ful jävel, människosmuggling bland annat. Om de fick tag i Martin och Angel, och om de överlevde smällen så skulle det här kunna vara ett ställe att hålla dem fångna på.”
”Har du sett nåt på satelliten?”
Nico skakade på huvudet. ”Nej, jag ska försöka få tag i bilder. Det är för jävla mycket skog överallt här.” Paul nickade.
”Gör det. Ta reda på allt om gruvan också, med lite tur lyckades de på nåt förbannat vis ta sig ner i den.” Nico såg tveksam ut.
”Tur vete fan, det är en miljon gångar åt alla håll och kanter, är de där nere så kan de vara borta för alltid.”
”Eller så tar de sig ut”, sa Paul. ”Och tar de sig ut kommer de vara jagade av allt och alla. Jag vet inte vad som är bäst just nu.”
Martin stannade pickupen. Han tog stöd av dörren när han klev ur, och med ett stön böjde han sig ner och kände med händerna under karossen.
”Vad letar du efter?” Angel klev ner på andra sidan och kom runt.
”Spårsändare”, svarade han och lät händerna glida längs med hela bilens sida. Han kröp på alla fyra in under bilen, vred sig mödosamt till rygg och sökte igenom underredet.
”Se om du hittar skruvmejslar, de borde ha en verktygslåda på flaket.” Angel gick till flaket och med handen på revolvern hon stoppat i linningen bak på byxorna lossade hon vaksamt på överdraget. Längst fram stod den stora plåtlådan och hon hoppade upp och öppnade den.
”Hammare funkar också.” Martin stod intill henne med handen utsträckt och hon räckte honom en rejäl hammare och en skruvmejsel.
”Vad ska du göra?”
Han hävde sig in i förarsätet och bröt loss panelen med bilens färddator, slet ut ett ormbo av sladdar och skar av dem med kniven. Sen försvann han in under bilen med skruvmejseln och kom tillbaka med en svart dosa i handen. Den lade han på marken och slog ett välriktat slag med hammaren så den splittrades. Bitarna sparkade han in under en buske.
”Jag fattar att man kan spåra via GPS, men hade det inte varit klokt att kolla hur vi kommer härifrån först?” Angel lutade sig mot bilens sida och tittade på honom. Martin kastade tillbaka verktygen i lådan och lutade sig in i bilen.
”För riskabelt, de kan få fram den infon. Jag vill inte att de ska veta något om var vi är eller vart vi ska. Och det finns en karta här.” Han hade hittat det han rotat efter i facket ovanför förarsidans solskydd, och plockade ner en kartbok. ”Gammal som gatan men såvida de inte byggt om allt borde den funka. Hyfsat i alla fall.”
Angel gapade av förvåning.
”När hittade du den där?” Martin ryckte på axlarna.
”Jag såg den när vakten tänt min cigg.” Han slog upp kartboken och lade den på motorhuven. Den var verkligen gammal, men det här var inte en storstad som byggdes om varje kvart. Problemet var mer att de inte hade en aning om var de var. Kartan sa dem inte det minsta. Martin suckade.
”Vi måste ha ett namn. På vad som helst som kan ge oss en fingervisning.” Angel nickade, och funderade. Hon sträckte sig efter skrivplattan och tittade noga på dokumentet som var fastsatt på den. Inga namn, det var bara en
inventeringslista från något av stallen. Bara ett förtryckt, kopierat papper med antalet sadlar, betsel och höbalar ifyllt. Handskfacket var tomt, inga ägar- eller registreringsbevis. Hon gick till flaket igen och vräkte överdraget åt sidan. Inget där heller. Verktygslådan, några hästträns som prydligt hängde på krokar i nätet som satt på kortsidan av flaket mot kupén, en sopkvast, en spade. Martin tog tag i överdraget och gemensamt drog de tillbaka det.
”Jag antar att du kan rida?” Martin tittade eftertänksamt på Angel, som nickade. ”Jag är född och uppvuxen på en ranch, om du minns det.”
som ett tak. Det verkade vara så överallt här, tänkte Martin. Omöjligt för Paul och teamet att se något på satellitbilderna. De kunde inte räkna med backup, även om han visste att de gjorde sitt bästa för att lokalisera dem. Han funderade på hur länge de skulle våga köra bilen. Även om ingen kunde spåra dem nu så fanns en stor risk att den var anmäld stulen. De måste dumpa den. Men det var jäkligt skönt att vila lite.
”Vad tänker du på?” undrade Angel och Martin tittade snabbt på henne. ”Om det är enklare att sno ett par hästar än en bil.”
Angel tittade länge på honom, sen skakade hon på huvudet. ”Nej, men det är kanske enklare att hålla sig undan från vägarna till häst. Och de behöver inte tankas.” Hon lutade sig så hon såg bensinmätaren och rynkade pannan. ”Det är ingen dum idé.” Hon tystnade och funderade.
”Om man släpper lös en hel flock… så kanske det tar dem tillräckligt lång tid att fatta att två inte rymt utan stulits…?” Martin tänkte högt. Hon nickade men rynkade sen pannan.
”Förutom att du knappast kan sitta på en skumpande hästrygg med dina revben.” Martin suckade irriterat. Det skulle kunna bli ett problem. Men de skulle kunna ta vägar som ingen förväntade sig att de skulle ta. Han sträckte upp sig och vred på sig från sida till sida, höjde armarna och flämtade till.
”Det kan funka om jag inte lyfter på armarna. Fanns det silvertejp i verktygslådan?”
Angel nickade.
”Vad ska du med den till?”
Martin drog på munnen i ett litet leende.
”Du vet väl att om silvertejp kan laga saker så är det inte trasigt på riktigt? Tänkte att det kunde funka att tejpa ihop bröstkorgen.” Angel skakade på huvudet. ”Du är fan störd.”
trott att det skulle gå så enkelt, men lite medvind i den här skiten var välbehövligt. Paul fick sms så fort mannen fick nys om något. Vad som helst faktiskt, Paul fick sålla rejält.
För fyra dagar sen kunde de se via satellitbilder hur Martins bil blev totalt kvaddad när den rammades, och hur två figurer släpats ut. Det hade inte gått att se om de levde, men enligt informatören behövdes de levande. Det var positivt, om det stämde. Nico hade millimeterstuderat alla satellitbilder med fokus på Mount Anias, där Eric Vegas ranch Santa Anias låg, men ingenting. Ranchen hade, som alla andra rancher där ute, hästar som huvudsysselsättning, och det var öppna fält och hagar, men inget märkligt förekom. Det enorma bostadshuset, som var mer som en mindre by med flera byggnader, syntes tydligt på bilderna men inga skåpbilar hade synts till där på veckor. Nico var fortfarande sysselsatt med att undersöka brodern, Carlos Vegas ägor. Martin hade inte hört av sig, vilket var ett väldigt dåligt tecken,
samtidigt som det inte var konstigt om de hölls fångna. Men Paul hade en misstanke om att de flytt. Det var oroligt på många håll, han fick information från US Army att flera grupper var ovanligt aktiva, vilket skulle kunna tyda på att de letade efter Martin och Angel. Att de hade hela landets kriminella efter sig med ett högt pris på sina liv var jävligt illa. De professionella var ingen risk, men de andra. De som ville klättra i rang, de som desperat behövde pengarna, de var oberäkneliga och
vårdslösa. Ett proffs skulle aldrig skada dem eftersom de behövdes levande, men de desperata hade inte nerver nog, de var livsfarliga. Och Martin var skadad.
Paul hade varit på sjukhuset och pratat med Martins läkare. Han var inte så optimistisk. Operationen de gjort hade varit komplicerad och lång, och Martin hade förlorat i princip allt blod han hade. De hade hängt påse efter påse, och till sist hade lagren varit så gott som tömda så Paul hade gett sitt. Martin hade haft enorm tur, hans goda fysik hjälpte till, och även om läkaren var alldeles för ödmjuk för att säga det rent ut så var det hans skicklighet som kirurg som avgjort. Han hade stor
innan motsatsen var bevisad så utgick Paul från att både Martin och Angel levde. Men var?
Månen trängde sig fram mellan de mörka molnen som skymde stjärnorna. Det skulle bli regn. Martin och Angel satt gömda i ett buskage och spanade på flocken med hästar som lugnt betade framför dem. De hade passerat ett antal vidsträckta hagar under dagen, men ingen som låg tillräckligt långt från de tillhörande stallarna för att de skulle kunna ta sig in obemärkta. Till sist hade tjutet från bensinmätaren talat om att det var slutkört om de inte tankade och de hade lämnat bilen och fortsatt till fots.
De hade varsitt träns på marken framför sig, och de hade väntat sen skymningen. Martin tittade upp mot den gråa tunga himlen, de borde sätta fart innan den öppnade sig. Ingen hade rört sig i de långa, låga stallbyggnaderna sen ett gäng unga män släppt ut ett tiotal hästar i hagen vid middagstid och sen kört därifrån. Nu var det midnatt. Det borde vara ett relativt säkert antagande att ingen skulle finnas i stallet över natten, och om det fanns ett boningshus i närheten, vilket det borde, så låg det så långt bort att de inte kunde se det.
”Dags att sätta fart”, sa han och Angel kom snabbt på fötter. Martin stönade när han reste sig, det var värst när han varit i samma ställning en längre stund. Försiktigt böjde han sig ner efter tränset. De gick långsamt mot flocken av hästar som inte brydde sig nämnvärt om dem. Det var sexton hästar i hagen, och de hade redan valt ut varsin. Martin gick mot ett mörkbrunt sto, och Angel hade siktet inställt på en flerfärgad valack. Han småpratade lågt med hästen medan han närmade sig och hon lyfte på huvudet och lystrade till hans röst. Martin lade handen mot hennes hals och klappade henne med stadig hand.
