Rök : ett fornminne och ett ortnamn Fornvännen 5-15 http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_005 Ingår i: samla.raa.se

Fornvännen 5-15

http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1975_005

Ingår i: samla.raa.se

Rök, ett fornminne och ett ortnamn

Av Elias Wessén

1.

Vid Röks kyrka i Östergötland, ungefär en mil öster om Alvastra och Ombergs syd- spets och dubbelt så långt rakt söder om Vadstena, står den nordiska forntidens i flera avseenden märkligaste fornminne, sålunda på den tidigt uppodlade och för- hållandevis tätt befolkade östgötaslätten. I fråga om imponerande mäktighet över- träffas den väl av de tre kungshögarna vid Gamla Uppsala, som j u också är flera ge- nerationer äldre. Men i motsats till dessa är Rökstenen ett monument med röst och ta- lande tunga, enastående i sin art och ojäm- förbar i betydelse.

Det kan vara intressant att till en början sammanfatta, vad vi tror oss veta om ste- nens historia. Förmodligen har det funnits folk här långt fram under medeltiden, som har kunnat läsa runor. H u r mycket de för- stod av vad de gammaldags skrivtecknen betydde eller genom tradition visste något därom, kan väl vara ovisst. Emellertid av- tog efterhand konsten att läsa runor och dog omsider alldeles ut. Men det är fasci- nerande att tänka sig, att heliga Birgitta många gånger måste ha färdats här förbi och låtit sina ögon vila på stenen och dess underliga tecken, under hennes många år i Östergötland: barndoms- och ungdomså- ren på Aspenäs vid Sömmen och på Ulvåsa vid Boren, kontemplationsåren vid Alva- stra och resor därifrån till Vadstena vid Vättern. Kanhända var här vid Rök det första rastestället på hennes pilgrimsfärd från Vadstena till Rom år 1349. Man kan

1 Jfr B. Cnattingius, Var har Rökstenen ursprungli gen stått? 1: Fornvännen 25 (1930), s. 116 f.

låta fantasien leka. Det var två för varandra helt främmande tankevärldar, som då möt- tes, forntidens och den kristna medelti- dens. Hon måste väl ha undrat och frågat, liksom vi, men så vitt jag vet, har stenens gåtfulla tecken och deras innebörd icke lämnat några spår efter sig i hennes skrif- ter.

Var stenen ursprungligen har stått, kän- ner vi tyvärr icke.

Men sannolikt har det icke varit så långt från dess äldsta kända plats, vid kyrkan i Röks socken. Den satt enligt Joh. Hadorph i Bautil (1750), där den första gången är omtalad och avbildad (B 913), inmurad i »Kyrko härbärge mu- ren», dvs. i kyrkbodens vägg, med endast

»framsidan» synlig utåt. Den är avbildad med framsidan i liggande ställning, med den stora stenfoten åt vänster och ristning- ens topp åt höger. På så sätt har den sålun- da varit inmurad, ej rest på »foten». Den har därigenom täckt ett stort parti av mur- väggen. Också detta, att stenen inte har blivit sönderslagen, tyder väl snarast på att den från början har stått rest där och att detta sålunda har varit stenens ursprungli- ga plats. Teckningen i Bautil är signerad I.

H. (dvs. Johan Hadorph) och I. L. (Johan Leitz). Det är märkligt, att den icke på nå- got sätt röjer, att det har funnits runor också på stenens andra sidor; de måste så- lunda ha varit ordentligt dolda i muren.

Här fanns tydligen en gräns för fomfors- karen Hadorphs intresse och resurser.

Kyrkhärbret finns ej med på Johan Lars- son Groths något yngre karta över Röks socken år 1640 (Lantmäteristyrelsens Ar- kiv D 10: 41); där är endast kyrkan och

Fornvännen. Arg. 70, 5-15, 1975

prästgården uppritade, i mycket små och enkla teckningar. Kyrkhärbret har varit en självständig byggnad; sålunda icke ett va- penhus sammanbyggt med kyrkan, utan en spannmålsbod, där socknens kyrkvär- dar tog emot och förvarade det kyrkan till- kommande tiondel, spannmål i råg, korn och havre; något annat fanns väl inte i kyrkskatt på den tiden. Måhända användes kyrkhärbret också som förvaringsplats för annat, såsom krattor, spadar och andra redskap, likbår, vagnar och kärror. För- modligen var kyrkhärbret av sten, med hänsyn till eldfaran, och från ungefär samma tid som kyrkan själv, alltså från mit- ten av 1100-talet eller däromkring, i varje

fall ej mycket senare. Man bör kanske fästa en viss vikt vid att den stora runstenen icke murades in i själva kyrkan, som så många andra runstenar i Östergötland och Mälar- landskapen. Som byggnadsmaterial i en kyrkvägg borde den ha bedömts som mycket tjänlig och värdefull. Att man inte gjorde så, kan möjligen ha berott på att man ännu vid denna tid hade en viss re- spekt för den gamla »röken». Den fick stå i fred tills vidare. Det kan j u också tyda på att kyrkboden var ett stycke yngre än kyr- kan. Tiderna hade förändrats.

Alldeles oavsett inskriften är Rökstenen ett märkligt monument. Ett så vackert stenblock finner man minsann inte var som helst. Det är nära 4 m. högt,därav nu 2 1/2 m. över markytan och nära halvannan m.

brett; redan detta gör den till ett monu- ment, värt att beundra, en verklig bauta- sten. Har den kommit från det närbelägna Omberg måntro? Knappast, ty berggrun- den i Omberg är från silurformationen, sålunda kalksten eller sandsten. Men Rök- stenen är den vackraste granit, ljusgrått, grovkornigt urberg. Kanhända var den hämtad från Holavedens urskogar i söder.

En rent petrografisk undersökning skulle måhända löna sig och är i varje fall av stort intresse. Bönderna i Rök, i främsta rum- met den gamle Varin, måste ha lagt ned stor möda och kostnad på att finna en sten- skiva, passande för den långa inskriften och att forsla den till platsen. Det har varit

ett styvt arbete för många män att resa stenen.

Naturligtvis måste inskriften ha nog- grant formats med hänsyn till de möjlighe- ter som stenytorna erbjöd. Något annat är j u ej tänkbart. Gamle Varin har utnyttjat utrymmet till det yttersta. För ornamentala detaljer fann han inte någon plats. Han hade alltför mycket att meddela i runor.

I kyrkhärbrets vägg satt sålunda runste- nen i flera h u n d r a år väl inmurad med endast framsidan synlig. Så avtecknades den av Hadorph på hans stora resa genom Södermanland och Östergötland på 1620- eller 1630-talen, och den ingår såsom nämnt som nummer 913 i hans stora verk Bautil (tryckt 1750). Tiden gick, och när J.

G. Liljegren gav ut sina Run-urkunder (1833), hade man inte hunnit längre. Lilje- gren återgav framsidans inskrift efter Bautil, dechiffrerad enligt vid denna tid gängse principer.

Men kort därpå började det röra på sig.

Man fann de gamla kyrkorna på Östergöt- lands slättbygd alldeles för små och för mörka, åtminstone i de högkyrkliga sock- narna på slätten. Man rev dem, den ena efter den andra, och byggde nya, ljusa, rymliga tempel med nygjutna, starka klockor och kraftiga, klingande orgel- verk. Man gav sig ibland inte ens tid att avbilda de gamla medeltida stenkyr- korna, som nu var dömda till sin under- gång. Östgötabonden är visserligen spar- sam, men å andra sidan: en ann är väl lika så god som en ann. Exemplen smittade.

Vid dessa kyrkobyggen togs många run- stenar fram ur de gamla stenmurarna eller upptäcktes. Runstenen vid »Högby gamla kyrka» (B 882, L 1180) är ett bra exempel.

»Kyrkan gammal, med spetsigt torn och fornåldrig inredning» (P. A. Säve); den revs, och den vackra runstenen står nu en- sam kvar på platsen. I Röks grannsocken Heda fanns på 1600-talet två runstenar på kyrkogården (B917, L 1193, Ö g l 3 1 och

2 Jfr U 735 Långarnö, Villberga sn: VeÖraldi let UR Langgarni steein almykinn un staÖi fets; U 437:. . . . satti eeftilt sinnfaÖur steein almykinn.

Rök, ett fornminne och ett ortnamn 1 B 918, L 1194, Ög 132); nu är de inmurade

i kyrkans östra yttervägg.

Vad hände då i Rök, där man ägde ett av den nordiska forntidens främsta under- verk? Den gamla kyrkboden revs år 1843, kort tid efter kyrkan, och runorna på ste- nens baksida och smalsidor blev då åter synliga, för första gången på inånga hund- ra år, en upptäckt, sålunda av ojämför- bar betydelse. Jo, man murade omedel- bart in stenen på nytt i den nya kyrkans vapenhusvägg, liksom förut med endast

»framsidan» synlig och övriga runföljder, på »baksidan», på de båda smalsidorna och på toppen, fördolda i inuren. Bön- derna i Rök vid mitten av 1800-talet tänkte och handlade på alldeles samma sätt som deras förfäder under medelti- den. Kyrkoherden C. Hedmark (av nam- net att döma bördig från grannsocknen Heda) hade dessförinnan hunnit teckna av de dolda sidorna, och därigenom blev det bekant, att det fanns flera runor än dem som man kände till genom teck- ningen i Bautil.

Så satt då stenen på nytt inmurad i den nybyggda kyrkan i ytterligare 19 år, ännu när Per Arvid Säve som nyutnämnd antik- vitetsintendent vid Vitterhetsakademien år 1861 företog sin första antikvariska resa i Östergötland. (Hur han färdades,därom nämner han ingenting.) Den reseberättel- se, som han därefter lämnade in till Aka- demien, är mycket värdefull; i utdrag är den tryckt i Antiqvarisk Tidskrift Bd 1 (1864). Där omtalas (s. 116) Röks socken:

»Kyrkan modern . . . Den märkliga run- stenen, i senare tid inmurad i vapenhus- väggen, afritades.» Naturligtvis gäller detta endast »framsidan». Det är onekligen för- vånande, att inte ens den erfarne antikva- rien Säve vid besök på platsen har u p p - täckt, hur det i verkligheten förhöll sig, eller har hört talas om vad många måste ha sett vid kyrkbygget några år tidigare. I en not har emellertid utgivaren av Antiqva- risk Tidskrift B. E. Hildebrand år 1864 tillagt: »Denna runsten har sedermera af Herr Säve blifvit utbruten ur t o m m u r e n , uppsatt på kyrkogården och fullständigt

Fig. 1. Rökstenen under sitt skyddstak. - T h e Rök Stone below its protective roof,

aftecknad.» Och i en redogörelse för Säves verksamhet omtalas (s. 58), att han efter sin andra tjänsteresa under sommaren 1862

»på Akademiens anmodan begifvit sig till Östergötland för att ur tornmuren vid Röks kyrka utbryta en ovanligt stor och i hög grad märklig runsten, hvars mycket åldriga och svårtydda inskrift genom den i senare tid verkställda inmurningen i väg- gen gjorts till en stor del oåtkomlig. Detta med flera svårigheter förenade företag blef lyckligen utfördt, utan att stenen eller tornmuren i något afseende skadades, hvarefter stenen upprestes på fri plats å kyrkogården. Af runskriften, som uppta- ger icke blott stenens båda sidor utan äfven en del af kanten, tog Herr Säve trogna afbildningar i naturlig storlek, hvilka för- varas i Akademiens archiv, sedan de blifvit meddelade Professoren i Nordiska språ- ken Herr Carl Säve i Upsala samt varit utlemnade till Professoren vid Köpen- hamns universitet Herr G. Stephens för

Fornvännen 70

det arbete öfver Nordens äldsta runmo- numenter, som af honom beredes till ut- gifvande.» Det är tydligt, att det är Carl Säve och George Stephens, som tillsam- mans har drivit på och förmått rikantikva- rien att ge P. A. Säve detta nya reseupp- drag hösten 1862, att »ur mörket framdra- ga och i ljuset resa» runstenen vid Röks kyrka. Härom berättar P. A. Säve själv i Antiqvarisk Tidskrift Bd 2 (1864), s. 156:

Efter återkomsten till Stockholm från sin antikvariska sommarresa år 1862 fick han av riksantikvarien ett nytt u p p d r a g »att ännu på hösten nedresa till Röks socken i Östergötland, omkring 3 1/2 mil från Vad- stena för att ur muren af denna kyrkas vapenhus utbryta en runsten, som har in- skrift i båda sidorna, afteckna runorna och slutligen uppresa det åldriga minnesmär- ket på lämpligt ställe på kyrkogården. — Runstenen, som är 6 alnar 11 tum lång, 2 alnar 8 1/2 tum bred och 18 tum tjockast (på midten endast 8 till 9 tum), var väl infäst mellan ofantliga gråstensblock, hö- rande till tornets grundvalar. Oaktadt ar- betsmanskapets ovana och redskapens bristfällighet, lyckades allt väl: på tredje dagen låg stenen på sin timmerbädd och runorna (omkring 760 stycken) afteckna- des på det noggrannaste. Lördagsafton den 4 oktober stod Rökstenen lyckligen rest i en rundel på kyrkogården, midt för kyrkans vestra hufvudport. — För Kongl.

Vitterhets Historie och Antiqvitets-Aka- demiens räkning togs i naturlig storlek en aftrycksteckning.» I en not meddelas, att

»denna rika och vigtiga runskrift» finns återgiven i G. Stephens' arbete »The Old Northern Runic Monuments». Säve var en god tecknare, och hans teckning, som be- gagnades av Stephens, saknar ingalunda värde, fastän han inte själv begrep så mycket av textens innehåll.

Detta är vad vi kan få fram ur tryckta källor om inskriftens »upptäcktshistoria».

Förmodligen finns ett och annat, som kan komplettera bilden i Carl Säves och George Stephens' livliga brevväxling i ämnet. De var båda ivrigt upptagna med att söka tyda Rökstenens gåtor. Men det blev, som vi vet,

en norrman, professor Sophus Bugge (d.

1907) i Kristiania-Oslo, som snart tog led- ningen och har utfört huvuddelen av detta verk, framför allt genom den posthumt ut- givna avhandlingen »Der Runenstein von Rök» (1910). Dåtidens ledande svenska språkforskare, Adolf Noreen och Axel Kock, var alltför upptagna av andra upp- gifter, av språkbeskrivning och språkhisto- ria, och de lockades icke mycket av »gåtor- nas sten». Kock skrev dock en värdefull uppsats om inskriften, och Noreen gjorde den känd i vida kretsar genom att ta in den i sin fornsvenska grammatik.

Med tiden försågs stenen med ett skyddstak av brunmålade bräder med dör- rar, som kunde lyftas bort. Man kan se denna åtgärd som en akt av omtanke, om än något opraktisk. Så har åtminstone Erik Brale, Magnus Olsen, Otto von Friesen och Hugo Pipping sett den, sedan de för en stund hade lyft av skyddstakets plankor.

År 1933 flyttades stenen till sin nuvarande plats, där den vida bättre kommer till sin rätt.

2.

Socknarna i västra Östergötland har nästan allesammans fått namn efter den by, på vars mark under den tidigare medeltiden kyrkan byggdes: Äby, Tollstad, Heda, Svanshals, Kumla, Hov m. fl. Det finns ett enda undantag, det är Rök. Det finns ing- en gård eller by med detta namn. Hejla heter den by, som ligger närmast Röks kyrka och som uppenbarligen har fått släppa till tomtmark åt kyrkan och åker och äng till prästgården. Men kyrkan heter nu inte Hejla kyrka, utan Rök. H u r kan det komma sig? Och vad betyder detta namnet Rök?

Ett välkänt ord i Östergötland och Små- land är rök med betydelsen 'sädesskyl'. Man kan om hösten se rökarna i långa led höja sig över åkrarna på slätten. Och så har det varit år för år, sedan urminnes tider.

Enligt SAOB är rök ett bygdemålsfärgat ord. Det betecknar »en kägelformig stapel

1. hög, samling av kärvar, uppställd på

visst sätt för att torka på åkern, skyl, krake,

Rök, ett fornminne och ett namn 9 snes».SAOL(10. uppl. 1973): »rök-en -ar)s.

sädesskyl.» Enligt Kulturhistoriskt Lexikon (Bd 10, artikeln skörd, författad a v j . Gran- lund) är röken »en preliminär magasine- ring av sädeskärvar i en konisk eller biku- peformig stack . . . En rök har vanligtvis in- nehållit (32 eller) 40 nekar, dvs. en trave.

Röken har varit vanlig i Götaland, på Got- land och i Skåne. Benämningen rök har i den folkliga traditionen i Götaland använts i synnerhet för traven, men även för andra sädesuppställningsmetoder. DL Kk 3, jfr B 22: 1 likställer skyl och rök. Röken omta- las i ö g L K k 9 , B 9 : 5, 18, 19 och 22. Hdskr.

till SdmL Kk 9 vacklar mellan skyl och rök.

Rök synes motsvara en uppsv. skyl. . . Skyl omtalas i UL Kk 7 och i VmL Kk 6 . . . samt i samband med sädesskörd UL M 49 och SdmL 5:1.» Svenskt rök motsvaras av nno.

rauk m. »en liten stakk eller stapel: en hop av sammenlagte korn-nek på åkeren;

en liten torvstapel m.m.» (Aasen).

Detta rök är mig ett välbekant ord, från min barndom i Högby socken på Östgöta- slätten, 1890-talet. Det hade knappast för mig och mina jämnåriga där i bygden nå- gon dialektal prägel, utan var helt enkelt det ord, som man använde för den sak, som det gällde. Man odlade mest råg, där- jämte korn och havre, och så naturligtvis

klöver och andra foderväxter. Den för- nämsta produkten av jordbruket var råg, till husbehov och till försäljning. Slåtter- maskinen var ännu en märklig nyhet, som av de gamla bönderna betraktades med en viss misstro. När skördetiden var inne, togs liarna fram och slipades länge och väl. Och så började man arbetet, vid 5-6-tiden på

' Se även E. Hellquist, (Etymologisk Ordbok, art. 1 rök och art. trave; H. Juhlin-Dannfelt i Nordisk Familjebok 3 uppl. (1932) sp. 73: »Rök, i Småland, Blekinge o.

Östergötland trindskyi på stör, i Ögl. även långskylar (långrökar), likaså i Vgl. och på Gotland. 1 Vgl. be- tecknar dock r. små stackar av 60-80 kärvar.» - Fda.

rög. Isl. hraukr in. 'kägelformad stapel', fgutn. raukr (GL 3: 1), feng. hreac m. 'hög, höstack'.

4 Nordisk Familjebok (3 uppl. ) a n . Gotland (bd 11, sp.

984): Gotlands största rauk, »Jungfrun» vid Linkers- hausen. Denna betydelse hos gotl. rauk är troligen också sekundär, en liknelse. Sannolikt hör hit också Stora och Lilla Röken, öar i Vättern.

morgonen. Bonden själv gick i täten, följd av sina söner och drängar, i långa led på 3 ä 4 man, kanske ännu flera, om det var en stor gård med tillräcklig arbetskraft. Säden fick därpå ligga och torka en eller annan dag och sattes sedan u p p i rökar, på ett traditionellt sätt som lärdes och gick i arv från far till son. Jag var för liten för att klart uppfatta, h u r detta arbete gick till, men jag tror, att man först band samman den slagna säden i nekar (eller necker), en stor famn säd knöts samman med ett band (eller en binge) av sädeshalm, och sedan restes 20-30 sådana kärvar eller necker parvis lutande mot varandra och med axen uppåt till en rök. Röken fick därigenom en långsträckt form på ett tiotal meter eller mera. »Hur många rökar blev det på den där åkern?» »Det är dåligt år i år, vi fick icke mer än 15 rökar där» - sådant hör till repliker, som för mig klingar naturliga och välbekanta, icke dialektala i vanlig mening av ordet. Det slagna gräset sattes däremot aldrig u p p i rökar; ett sådant bruk av ordet vore, så vitt jag kan minnas, alldeles otänk- bart. Rök är sålunda detsamma som i and- ra trakter kallades skyl. Men skyl är för min språkkänsla fortfarande ett litterärt ord, helt främmande för naturligt tal.

Numera är väl ordet rök (liksom skyl) helt utdött eller åtminstone mindre allmänt känt, föråldrat, bygdemålsfärgat. För en mansålder sedan hörde det (på landsbyg- den i vissa trakter) till det fasta, grundläg- gande ordförrådet, och så har det säkerli- gen varit sedan århundraden, kanske årtu- senden tillbaka.

Detta östgötska, kanske allmänt sydsven- ska ordet rök (nno. rauk, da. reg) har sedan gammalt sammanställts med det gotländ- ska ordet rauk, som betecknar, utom sädes- skyl, också 'högrest stenklippa', en välkänd företeelse på vissa av Gotlands stränder.

Att det är samma ord, är väl självklart; en fråga kan j u sedan vara, vad »grundbety- delsen» har varit.

Man har också sedan gammalt velat åter- finna detta ordet rök (äldre hraukr, m.) i sockennamnet Rök, säkerligen med rätta.

Härvid är emellertid att märka, dels att

Fornvännen 70

namnet har singular form (jfr Kumla m. fl.), dels att det är namn på kyrkan och socknen, jämte prästgården (1 mantal Rök i äldre jordeböcker), men icke på någon by eller gård, någon kameral enhet.

Slutsat- sen ligger nu enligt min mening ganska klar. Namnet Rök har haft en grundbety- delse 'kägelformig hög eller stapel'. I själva terrängen omkring Röks kyrka finns icke något naturföremål, som kan ha givit an- ledning till ett sådant namn. Vad skulle det då kunna vara annat än Rök-stenen själv, som sålunda har givit namn åt platsen, kyrkan och socknen? Vi måste tänka oss, att ett sådant storverk som Rökstenen även i forntiden var något alldeles enastående, något som man i bygden var stolt över och som var vida beryktat. Den stod där, ärrig och grå, bland de andra rökarna, när sä- den bärgades, och när detta hade skett, stod den där ensam kvar, den gamla »rö- ken», synlig på långt håll. Den kunde mycket väl bli namngivande för platsen, kyrkan och socknen. Man kunde stämma möte vid Rök, dvs. vid Rökstenen. Man kunde fråga: hur långt är det härifrån till Rök o. dyl. Kyrkan byggdes vid Rök och har fått sitt namn därav. Så blev Rök på ett naturligt sätt ett ortnamn. »Röken», som i sinom tid murades in i kyrkboden, hade dessförinnan givit namn åt kyrkan och åt socknen.

När kyrkan byggdes, hade det sannolikt hunnit få en viss tradition. Och biskopen i Linköping, som jämte konung- ens ombudsman väl ytterst hade att be- stämma, var kyrkorna skulle byggas och vad socknarna skulle heta, har icke haft något att invända. Socknen fick heta Rök.

Dr Arthur Norden, en entusiastisk och idérik forskare, har en gång tidigare utta- lat denna tanke, i en anmälan av min bok om Rökstenens inskrift (Historisk Tidskrift 1958, s. 3 6 f ) . Han skriver där (s. 40):

»Röks kyrka bär inte namn efter någon bondgård, och inte heller har namnet nå- gon sakral prägel som Vi, Harg, Lund etc.

Namnet motsvarar ett fornsvenskt raukr, och om man erinrar sig betydelsen av det nutida gotländska ordet rauk 'uppskjutan- de bergstycke', inser man sammanhanget.

Kyrkan i Rök har uppkallats efter den stenvård, alltså Rökstenen, som av ålder stod rest på den mark, där bygden hade sin heligplats».

I detta uttalande kan jag helt instämma, med reservation allenast för den sista satsen. Att bygden skulle ha haft en »heligplats» på den mark, där Rökste- nen av ålder stod rest, är allenast ett anta- gande, för vilket vi knappast kan finna nå- got stöd. Kyrkan i Rök är uppkallad efter runstenen, »röken», och ingenting annat.

Vi får inte skjuta in ett antagande av att ett hedniskt vi 'offerplats' skulle ha fun- nits där. Det har vi inte det ringaste skäl för att antaga, lika litet som för att tro, att en hednisk kulturorganisation allmänt skulle ha föregått sockenbildningen. Här är stor försiktighet av nöden, för att vi icke skall gå vilse.

Rök torde sålunda från början ha be- tecknat ett föremål (runstenen), sedan platsen för detta föremål och slutligen kyr- kan jämte prästgården och socknen. Nå- gon gård eller by med namnet Rök har däremot aldrig funnits. Härav kan vi draga ett par språkhistoriska slutsatser av viss

5 Socknen Rök 1387 Sv. Riksarkivets brev nr 2338, Mattis i Röök 1441 Sv. Medeltids regester 1434^41 nr

1385, 1497, 1505.

6 Till det föregående jfr E. Wessén, Runstenen i Rök.

1: Från Sommahygd till Vätternstrand 7 (1963). Socken- namnet Rök. I: Mellan Sömmen och Vättern. Ett bild- verk utg. av Elis Kågén (1966), s. 194: Från Rök till Forsa (1969), s. 22 (»den gamla röken»).

7 Jfr också Arthur Nordens artikel i Norrköpings Tidningar den 6 mars 1957 (även där i en anmälan av mina Rökstensböcker): »Det för anmälaren avgöran- de i Rökstenstolkningen är det förhållandet, att ste- nen stär rest på kyrkmarken. Ett mycket förstrött intresse har hittills ägnats själva namnet pä den kyrko- tomt, där stenen står rest: Rök . . . Erinrar man sig vad gotlänningar menar med en rauk, ett uppskju- tande bergfragment, kommer man lätt på tanken, att det är den högt uppstickande runhällen, som äldst burit namnet Rök. Förklaringen har, sä vitt jag minns, ej diskuterats i litteraturen, men tanken har tänkts av flera.» Härmed torde Norden ha åsyftat samtal mel- lan honom och mig, där ingen längre kan minnas, vem som har uttalat tanken först. Huvudsaken är, att vi var rätt eniga på den punkten. Jag uppfattar själva namngivningen nägot annorlunda. Enligt min me- ning innebär den en liknelse, och den ursprungliga betydelsen torde vara 'skyl'.

Rök, ett fornminne och ett ortnamn 11 vikt. Namnet Rök har obestämd (artikellös)

form, men bestämd betydelse. Det har så- lunda kommit till på en tid, då ordet rök (raukr) utan artikel ännu kunde ha be- stämd betydelse 'röken, skylen, stapeln' och inn, in, it ännu var framförställd adjek- tivartikel, sålunda t.ex. raukR inn mikile 'rö- ken, den stora', senare rökrinn mikle och enbart (med slutartikel rökliinn (ack. rö- kinn). Vi får därigenom en relativ datering av substantivets slutartikel i svenskan. Det kan tillämpas på ett flertal en- och tvåstavi- ga ortnamn av typen Vi, Harg, Hov m. fl.

Namnet Rök innebär enligt min mening från början en liknelse, likväl som de got- ländska raukarna. Detta är av ett visst in- tresse för namngivningens historia.

3.

Rök är den enda socken i Östergötland, som har fått sitt namn på detta sätt, efter ett visst föremål, som ännu finns bevarat.

Formellt anslöt sig namnet Rök till den rätt talrika g r u p p av enstaviga socken- namn, som finns i Östergötland och norra Småland (Linköpings stift), t.ex. Hov, Vi (Norra och Södra Vi), Harg (Östra och Västra Harg), Ask, Borg, Ed, Gryt, Horn, Hult, Kil, Ljung, Löt, Ryd, Sten, Strå, Sund, Varv, Vist, Å. Det vanliga var ju, att socknen fick sitt namn efter den by, på vars mark kyrkan byggdes. Det har skett under den organisationstid för stif- tet, som följde på den egentliga mis- sionstiden, sålunda i stort sett 1100-talet och tiden däromkring. Det var en väl- dig omdaning av samhället, som då ägde rum, utan motstycke förrän i våra egna dagar. Ett nytt ord i språket från denna tid är substantivet sökn f. 'socken', till verbet sökia, sålunda egentligen 'sökande', sedan 'det område, varifrån man sökte samman till gemensam kyrka och guds- tjänst, socken'. Orden socken och kyrka följdes åt. Den kyrkliga organisationen,

" G. Hafström, Sockenindelningcns ursprung. 1: His- toriska studier, tillägnade Nils Ahnlund (1949), s. 51 f.; S.

U. Palme, Kristendomens genombrott i Sverige (1959); K.

Kumlien, Sveriges kristnande i slutskedet. 1: Historisk tidskrift 1962, s. 249f., jämte där cit. litt.

sockenbildningen, har väl i Östergötland skett på ett något annat sätt än i svealand- skapen,där man hade en äldre ledungsor- ganisation med hundaren och skeppslag att anknyta till. Huvudorten i ett skeppslag (eller en tolft) blev där naturligt också en kyrkby.

Något alldeles motsvarande hade man icke i Östergötland, liksom ej heller i Västergötland och i Småland. På den egentliga missionstiden följde emellertid också här en organisationsperiod, huvud- sakligen 1 100-talet, då kyrkor byggdes och socknar bildades, med kyrkogårdar, d ä r man kunde begrava sina döda anförvanter, och med prästgårdar för sockenprästens underhåll. Då kunde ett namn som Rök komina väl till pass.

För biskoparna i de olika stiften har ti- den inneburit ett omfattande organisa- tionsarbete med många svårigheter och problem, och de har därvid måst söka stöd hos den politiska makten. Konungarna var tidigt kristnade och intresserade, får man tro, av missionsarbetets framgång och kyr- kans organisation.

Biskopen i Linköping var stiftets andliga överhuvud och herre. Men han hade ingen makt eller myndighet för att tvinga bön- derna efter sin vilja. Om byggandet av kyr- kor — och därmed bildandet av socknar — hade fått försiggå alldeles fritt, utan en bestämmande myndighet, som också kunde tillsätta sockenpräst, kunde det lätt ha lett till oordning och villervalla.

Vid stiftets organisation måste biskopen därför söka stöd hos konungen och hans häradshövdingar. Detta är innebörden i inledningsorden till Östgötalagens kyrko- balk: »Konungen äger att börja kyrko- bygge, bönderna skola föra det till slut.»

Biskopen namnes ej ens i detta samman- hang. »Att börja kyrka» dvs. att be- stämma, om kyrka finge byggas och var den skulle stå. Bönderna hade ingen rätt att börja kyrka. De måste ha konungens tillstånd.

I viss mån är detta en parallell till kunga- maktens ökade inflytande över lagstift- ning och rättsskipning under samma tid.

Efterhand har missionstidens friare för-

Fomvännen 70

hållanden med enkla träkapell och kring- vandrande missionärer-präster avlösts av en fastare organisation av stiftet. I den s. k.

Florens-förteckningen från omkring 1120 av märkligare orter eller biskopssäten i Sverige (»Nomina ciuitatum in Suethia») förekommer Liunga-Kaupinga, »köpstaden Liung(a)», dvs. Linköping. Senast vid den- na tid har det organisatoriska arbetet i Linköpings stift varit i full gång, med stif- tets indelning i socknar. För att bilda en socken krävdes inte bara en kyrka (av sten), utan också en prästgård, där prästen skulle bo och av vars avkastning han kunde leva.

Att ordna en sådan, ined avsöndringar från socknens eller byalagets marker, har säkerligen många gånger varit minst lika besvärligt som att bygga kyrka.

Stiftet anslöt sig i sin organisation till lag- sagan med dess härader. De första präs- terna har kanske till stor del varit engels- män eller danskar, utländska män.

Ett oeftergivligt villkor för att bli ordinerad som sockenpräst har väl varit att kunna latin, för att kunna läsa mässan och förrät- ta gudstjänst. De äldsta kyrkorna har san- nolikt varit enkla träkapell i resvirkeskon- struktion, av ungefär den form som den bevarade stavkyrkan i Hedared. Dessa er- sattes tämligen snart av stenkyrkor i ro- mansk stil (huvudsakligen under 1100-ta- let). Ett stort antal runstenar från en något äldre tid, det närmast föregående århund- radet {»missionstiden»), har därvid använts som byggnadsmaterial i de nya stenkyr- kornas grundvalar och väggar. De bar därvid i allmänhet icke slagits sönder, utan behandlats med ganska stor aktsam- het. Man visste tydligen vad man gjorde.

Oftast har väl dessa stenar ursprungligen stått i närheten av kyrkan. Det är knap- past troligt, att man skulle ha fört dem långa vägar endast för att använda dem som byggnadsmaterial. I Rök har man byggt kyrkan vid den stora stenen, som sedan lång tid hade blivit en samlings- plats för bygden.

En stor del av dessa runstenar i kyr- kornas grundvalar och murar saknar kristna kännetecken i inskrift och orna-

mentik, t. ex. Ög 32 Ä, Ög 64 Bjälbo, Ög 67 Ekeby, Ög 90 Väderstad, Ög 103 Kaga, Ög 117, 119, 120 Slaka, Ög 128 Linköping, Ög 132 Heda, Ög 143 Stora Äby, Ög 146 Dagsberg, Ög 147-148 Fu- ringstad, Ög 153 Styrestad, Ög 156 Ting- stad, Ög 181 Ledberg, Ög 193 Härberga, Ög 197 Sörby, Ög 199 Sya, Ög 204 Viby, Ög 221, 223 Törnevalla, Ög 232, 233 Ö.

Stenby. Flera av dessa runstenar är dock mer eller mindre fragmentariska, och vi kan därför inte veta, hur dessa stenar ur- sprungligen har sett ut.

Andra har enbart ett enkelt kors som enda uttryck för kristen tro, t. ex. Ög 40 Vallerstad, Ög 61 Flistad, Ög 66 Bjälbo, Ög 68 Ekeby, Ög 81, 83-85 Högby, Ög 165 Skeninge, Ög 91 Järstad, Ög 94 Har- stad, Ög 105 Kärna, Ög 111 Landeryd, Ög 118-121 Slaka, Ög 131 Heda, Ög 142 Stora Äby, Ög 172 Skärkind, Ög 180 Gam- malkil, Ög 194 Härberga, Ög 234-236 Östra Stenby. Korsets form varierar, från enkla processionskors till rikt sirade.

Några inskrifter innehåller därjämte en bön för den dödes själ (»Gud hjälpe hans ande» o. dyl.), t. ex. Ög 51 Väversunda, Ög 154 Styrestad, Ög 161 Kimstad, 2 nyfunna stenar i Skeninge, Ög 213 Västerlösa, Ög 231 Ö. Stenby.

Runstenarna från 1000-talet utgör ett ojävigt vittnesbörd om att kristnandet av Sverige har skett på fredlig väg. Redan vid

1100-talets början har en jämförelsevis fast stiftsindelning varit färdig, och byggandet av stenkyrkor i romansk stil som ersättning för missionstidens träkapell har varit i full gång.

Nya stenar ristades ännu under denna tid (1100-talet), särskilt kalkstenshällar med rik ornering, som har legat över gra- var, förmodligen inom träkyrkorna, t. ex.

Ög 35 Fornas, Ög 39 Skeppsås (»Bedjom vårt Pater noster för deras själar till ro och

9 E. Wessén, Svensk medeltid 1 (1968), s. 47 f.

10 En samling olika runstenskors, alltjämt ej utan in- tresse, ingår i J. G. Liljegrens Runlära (1832). De första mynt, som har präglats i Sverige, från förra hälften av 1000-talet, är försedda med kors och krist- na inskrifter i latinskt alfabet.

Rök, ett fornminne och ett ortnamn 13 till nåd och för alla kristna själar»), Ög 49

Rogslösa, Ög 51-53, 56 Väversunda, Ög 73-75 Hov (jämte flera där nyfunna), Ög 86 Högby, Ög 139-141 V. Tollstad, Ög 144 Ödeshög, Ög 160 Kimstad, Ög 213 Västerlösa, Ög 220 Ö. Skrukeby.

Vi bör i detta sammanhang erinra om att vi har en runinskrift bevarad på järnbesla- get i en kyrkdörr: Ög 57 Väversunda kyrka (»Asmund gjorde denna dörr»). Förmod- ligen är järnringen äldre än den nuvaran- de kyrkan och har ursprungligen suttit i ett träkapell, en missionskyrka på platsen.

4.

Det stora antalet av runstenar från vikinga- tiden (1000-talet) vittnar avgjort om att kännedomen av runor har haft stor ut- bredning, i Östergötland lika väl som i Uppland. Att runstenarna är så mycket flera i Uppland, beror huvudsakligen på tillfälliga förhållanden. Man vet, i hur hög grad exemplet smittar. Och i Uppland tycks konsten att rista runstenar ha blivit något av ett yrke, visserligen endast för en kortare tid. Men runorna måste självfallet också ha haft en praktisk användning, un- der vikingatiden och tiden närmast däref- ter. Runstenarnas inskrifter har varit rista- de för att läsas, även av främlingar, som färdades vägen fram. Endast så blir de be- gripliga. Forntidens svenskar har icke varit några analfabeter, även om de icke använ- de penna och pergament.

Ännu under den tidigare medeltiden har runorna varit en »folklig» skrift, i mot- sats till de lärdas och latinkunnigas bok- skrift. Efterhand togs denna i bruk för att uppteckna lagar (först kanske kyrkobal- karna) och andra minnesvärda texter på svenska. Men folklig i egentlig mening blev bokskriften icke under medeltiden.

Icke i samma grad som runorna hade varit det under vikingatiden. Här kunde man snarare ha anledning att tala om en fåtalig krets av boklärda män och en menighet av analfabeter.

11 O. von Friesen, Runorna i Sverige (3 uppl. 1928), s. 38 f.

Det är mot den bakgrunden som vi mås- te se också ett så ensamstående fornminne som Rökstenen. Det gör den sannerligen icke mindre märklig, endast måhända nå- got mer begriplig.

Rökstenen frapperar också därigenom, att den icke har det ringaste spår av deko- ration, av ornamentik. För en konsthisto- risk betraktelse har den ingenting att ge.

Detta är utan tvivel värt att beakta. Det hänger väl framför allt ihop med att rista- ren har varit så helt inställd på att berätta.

Han har varit en mycket skriftkunnig man, därtill också mycket sagokunnig. Inskrif- ten har, såsom vi förut har framhållit, varit noggrant uppritad på stenen, innan han började hugga, och ristaren har därvid icke funnit någon plats för figurer och orna- mentik.

Ett mått på Rökstenens innebörd får vi måhända genom att jämföra den med in- skriften på runstenen i Mälsta, Rogsta sn, Hälsingland (L 1065)." Rökstenen använ- der i huvudsak kortkvistrunor, Malsta-ste- nen uteslutande s. k. stavlösa runor, som j u utgör en skriftform, som har utvecklats ur kortkvistrunorna. Båda avviker sålunda på likartat sätt från den stora mängden av run- inskrifter i vanliga runor. Malstastenen har omkring 270 skrifttecken, Rökstenen omkring 760, sålunda bortåt tre gånger så många. Ändå måste Malstastenen beteck- nas som en lång inskrift, en av våra längsta.

Båda inskrifterna är uppbyggda på samma sätt: först en kort minnesskrift över en död frände, sedan ett längre, sagohistoriskt meddelande, som upptager huvuddelen av de båda inskrifterna: i Rökstenens inskrift några sagohistoriska fragment, på Malsta- stenen delar av ett släktregister, ett lang- fedgatal, på fädernet och på mödernet.

Men ännu återstår en intressant punkt i jämförelsen: under att det att Rökste-

nen, såsom nämnt, saknar varje spår av ornamentik, så har Malstastenen en så- dan, om också av enklaste slag. Run- slingan är formad som en orm sedd upp- ifrån, med stora glosögon och upprullad stjärt. Därtill i mitten, innanför in- skriften, ett kors av mycket enkelt slag.

Fornvännen 70

Det är svårt att finna några säkra håll- punkter för en datering. Rökstenen date- ras allmänt till tidig vikingatid (800-talet), och det torde väl vara riktigt. Det starkaste skälet för en så tidig datering är fortfaran- de, jämte den ålderdomliga språkformen, den fullständiga frånvaron av kristna ut- tryck och symboler. Vi har ännu knappast kommit in i den egentliga missionstiden.

Malstastenen visar, just i sin ornamentik, väsentliga likheter med flera av Ing- var-stenarna (t. ex. Varpsundet och Van- sta) och har sannolikt tillkommit ungefär vid samma tid, sålunda vid mitten av

1000-talet.

Bibliografi

(utan anspråk på absolut fullständighet) B 913, L 2 0 2 8 , W 199, Ög 136.

B = Bautil(1750).

L= Liljegren, J. G. Run-Urkunder (1833).

W = Wiede, L. C. Östergötlands Runurkunder. I: Ös- tergötlands Fornminnesförenings Tidskrift I (1874).

Og=Ostergöllands Runinskrifter, utgivna av E. Bråte (1911 f.).

KL=Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid. Bd 1-17.

Aftonbladet 1862, nr 284.

Agrell, S. Runstenens chiffergålor (1930), s. 25 f.

Antiqvarisk Tidskrift för Sverige 1 (1864), s. 58, 116;

2 (1869), s. 156f.

Brale, E. och Bugge, S. Runverser. I: Antiqvarisk Tid- skrift 10(1891), s. 306f.

Bråte, E. Ög 136. I: Östergötlands Runinskrifter (1911-18), s. 231 f,

— Rök-stenen och Teoderik-statyn i Aachen. I : £ r o - nos 15(1915), s. 71 f

— Rökstenen. I: Nordisk Familjebok, 2 uppl. (1916).

— Ny Rökstenslitteratur. 1: ANF 38 (1922), s. 294 f.

Brix, H. Nye Studier i nordisk Runemagi. I: Aarbeger 1929,s. 108 f.

— Det indre, magiske System paa Rök-stenen. I:

APhS 6(1931-32), s. 67 f.

Bugge, A. Vikingerne 2 (1906), s. 34 f.

Bugge, S. Tolkning af runeindskriften på Rök-ste- nen. I: Antikvarisk Tidskrift 5 (1878), s. 1 f, 211 f.

— Om Runeindskrifterne pä Rök-stenen. 1: VHA- Akademiens Handlingar 31, n. f 11 (1888), nr 3.

— uitinisbat paa Rök-stenen 1; ANF 16 (1900), s.

32 If.

— Der Runenstein von Rök . . . herausgeg. von M. Ol- sen . . . und mit Beiträgen von A. Olrik und E.

Bråte (1910).

Se även Brale E. och Bugge S. Runverser. 1: Antikva- risk Tidskrift Bd 10.

Baeksted, A.Målrunerog troldruner (1953); se registret.

Cnattingius, B. Var har Rökstenen ursprungligen stått? V.Eomvännen 25 (1930), s. 1161.

von Friesen, O. Rökstenen. 1: Svenska Turistföreningens Årsskrift 1906, s. 42 f.

— Runorna i Sverige (1907), (1915) s. 12 f., (1928) s.

24 f.

— Runenschrift. 1: Reallexikon der germanischen Alter- tumskunde Vol. 4 (1918-19), s. 32 f.

— Rökstenen (1920).

— Rökstenen. 1: Förhandlingar vid filolog- och histori- kermötet i Göteborg 1912(1913).

— Runer. 1: Salmonsens Konversationsleksikon Bd 20 (1926), s. 516f.

— Runes. I: Encyclopsedia Britannica Vol. 19(1929): s.

659 f.

— Runorna. De svenska runinskrifterna. 1: Nordisk Kultur Bd 6 (1933).

— Rökstenen. 1 serien Svenska Fornminnesplatser (1934).

Gutenbrunner, S. Heldenleben und Heldendichlung.

I: ZfdPh Bd 74 (1955), s. 113 f.

Harding, E.Språkvetenskaplign problem 2 (1938), s. 17 f, 3(1939), s. 4 7 f . , 6 s . 21 f.

Hedlund, G. Läsordningen på Rökstenen, 1: Forn- vännen 1930(1935), s. 265 f.

Heyman, V. Till Rökstenens ikultika. I: ANF 56 (1942) s. 318 f.

Hildebrand, H. Svenska folket under hednatiden (1866, 1872), s. 90 f.

Höfler, H.Die Trelleborg auf Seeland (1948).

— Der Runenstein von Rök und die germanische Individu- alweihe (1952).

— Zur Diskussion uber den Rökstein. I: Österreichi- sche Akademie der Wissenschaften, Anzeiger 91

(1955), s. 62 f.

— Der Rökstein und die Sage. I: ANF 78 (1963), s.

If.

— Zum Streit um den Rökstein. 1: ANF 81 (1966), s.

229 f.

Jacobsen, Lis. Rökstudier. 1: ANF 76 (1961), s. 1 f.

Jansson, S. B. F. The Runes of Sweden (1962).

— Runinskrifter i Sverige (1963).

— Forntidens Litteratur. I: Ny illustrerad svensk littera- turhistoria 1 (1967), s. 7f.

— Runinskrifter. I: KL bd 14 (1969), sp. 482; Run- ristare ib. sp. 496.

Kock, A. Till frågan om Rökstensinskriftens språk. 1:

ANF 14(1898), s. 247 f.

— Umlaul und Brechung (1911-16), s. 63 f, 75, 284, 287, 294 f.

— Om ordet pritaunta på Rökstenen. 1: ANF 38 (1922), s. 131 f.

Kornhall, D. Från Rökstenen till Argus (1971).

Krause, W. Was man in Runen ritzte (1935), 2. Aufl.

1943.

Lindqvist, S. Varins maning pä Rökstenen. 1: ANF 82 (1967), s. 197f.

Lindroth, Hj. Bidrag till Rökstensinskriftens tolkning.

l-.SNF 2 (1911) och 3 (1912).

Rök, ett fornminne och ett ortnamn 15

— Några Rökstensproblem. 1: [Svensk] Historisk Tid- skrift 38 (1918), sp. 209 f.

Ljunggren, K. G. (o. I, Lindqvist). Rökstenen. I: Nor- disk Familjebok, 3. uppl. (1952).

Loman, B. Rökrunorna som grafematiskt system. 1:

ANF 80(1965), s. 1 f.

Lundberg, B. Rökstenens hemlighet. 1: Östgöta Corres- pondentend. 15.2.1958.

Läffler, L. F. Om Rökstenen. I: Antikvarisk Tidskrift 6 nr 2 (1880-82).

— Bidrag till tolkningen av Rökstensinskriften. 1:

Nordiska Studier (1904), s. 191 f.

Malone, K. T h e Theoderic of the Rök inscription. 1:

APhS 9(1934), s. 36 f.

Neckel, G. i Indogermanische Forschungen 44 (1926), s.

207 f. (recension av v. Friesen, Rökstenen).

Norden, A. artiklar i Stockholmstidningen d. 13.9.1932 o c h d . 14.4.1935.

— De förkristna årtusendenas Östergötland. I: Öster- götland (1955).

— Rökstensingressen än en gång. I: Fornvännen 40 (1945), s. 57 f.

— Runor och realia i Rök. I: Historisk Tidskrift 1958, s. 36 f.

— Det dunkla talet i Rök. 1: Norrköpings Tidningar d.

6.3.1958.

— Brev till E. W. d. 30.12,1958.

Nordenstreng, R. Vad är syftet med Rökstenens in- skrift? I: SNF 3 (1912).

— Gåtornas sten. 1: Ord och Bild 21 (1912), s. 6 5 f , 175 f.

Noreen, A. Altschwedische Grammatik (1904), s. 491 f.

Noreen, E. Kritiska bidrag till tolkningen av svenska runinskrifter. 1: Fornvännen 27 (1943), s. 357 f Ohlmarks, Ä. Runstenen från Rök och Nordens apos-

tel. 1: Lunds Dagblad d. 17.2.1959.

Olrik, A. Runstenenes Vidnesbyrd om dansk Ändsliv.

V.Dania 4 (1897), s. 25 f.

Olsen, M. Til Rök-indskriften. 1: ANF 37 (1921), s.

201 f.

Patzig, H. Zur Inschrift des Rök-steines. I: ZfdA 60 (1923), s. 26 f.

Pipping, H. Rök-studier. 1: SNF 2(1911).

— Nytt om Rökstensinskriften. V.SNF 4 (1912), Anm.

av E. Pontén i Hufvudstadsbladet d. 30.3.1912.

— Om runinskriften på Rökstenen. 1: Acta Soc. Seient.

Fennidm 49:1 (1919).

— Rökstensinskriften ännu en gång. I: Acta Soc. Sei- ent. /rmn><i«49:3(1921).

— Zur Deutung der Inschrift auf dem Runenstein von Rök. hAPhS 4 (1929), s. 247 f.

— Rökstensinskriften en rättsurkund. 1: SNF 22: 1 (1902).

— Om Rökstenens anuröifiaru 1: Studia Germanka (1934), s. 265 f.

— Theoderik-strofen i Rökstensinskriften . . . l-.ANF 58(1944), s. 41 f,

Reichardt, K. Runenkunde (1936).

Ridderstad, A. Östergötlands historia 1 (1914), s. 78 f.

Rosenberg, C. Nordboernes Aandsliv 1 (1878).

Rundgren, G. Nägra anmärkningar om Rökstensin- skriften. 1: ANF 2 (1875), s. 177 f.

Rydberg, V. Om hjältesagan ä Rökstenen. I: VHA- Akademiens Handlingar n. f. 11:6(1892).

Salberger, E. Elisioner på Rökstenen. I: ANF 64 (1950), s. 1 4 0 f , 3 1 7 .

Sander, F. Hvem var Sigurd Fafnersbane? (1883.) Schuck, H. Svensk litteraturhistoria 1 (1890), s. 28 f.

— III. Svensk litteraturhistoria Bd 1 (1896), s, I 1 f., 2 uppl. (1911), s. 69f.

— Studier i Ynglingatal (1907), s. 101 f.

— Bidrag till tolkningen av Rökinskriften (1908).

Sievers, E. Metrische Studien 4 (1918), s. 5f.

Stephens, G. The Old-Northern Runic Monuments 1 (1866), s. 338, 230 f.

— Om Rök-stenen. I: Antiqiiarisk Tidskrift 5 (1878), s.

161 f.

T o r p , A. Til Rök-inskriften. 1: ANF 29 (1913), s.

345 f.

Wessén, E. Fornsvensk läsebok (1922).

— Rökstenen. 1: Nordisk Familjebok, 2 uppl. Supple- ment (1926), 3 uppl. (1932).

— Recension av O. v. Friesen, Runorna i Sverige (3 uppl. 1928). I: Fornvännen 25 (1939), s. 125f.

— Våra sockennamn. I: Linköpings stift i ord och bild (1949), s. 587 f.

— Nytt om Rökstenen. I: Fornvännen 1953, s. 161 f.

— O m vikingatidens runor. Filologiskt arkiv 6 (1957).

— Runstenen vid Röks kyrka. I: Ord och Bild 1958, h.

3, s. 85 f.

— Rökstenen. I: Svenska Fornminnesplatser, Nr 23 (1968).

— Runstenen i Rök. l.Från Sommabygdtill Vätlerstrand 7(1963).

— Teoderik - myt eller hjältesaga? Svar til prof.

Höfler. l.ANF 79 (1964), s. 1 f.

— Sockennamnet Rök. 1: Mellan Sömmen och Vättern.

Bildverk utg. av E. Kågén (1966), s. 194.

— Svar till Professor Höfler. 1; ANF 81 (1966), s.

255 f.

— Från Rök till Forsa. Filologiskt Arkiv 14 (1969).

Wimmer, L. F. A. Die Runenschrift (1887).

Rök—An Ancient Monument and a Place-name

T h e author deals with the research on the noteworthy Rök Stone in Östergöt- land and the place-name Rök. At the end

of the artide will be found a biblio- graphy covering most of the works published on the subject so far.

Fornvännen 70