SKANDINAVIENS FRÄMSTA SJUKHUS

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.

Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

l:a årg. Den 6 Maj 1900 N:r 32

Återgifvande af text eller illustrationer ur HVAR 8 DAG utan särskild öfverenskommelse förbjudes.

INNEHÅLL: Statsrådet sjöministern Gerhard Dyrssen (med i porträtt). “Den lilla kolflickan“., novell af A. Dourliac. Lands­

krona blifvande teater (med i illustration). Skandinaviens främsta sjukhus II (med 6 illustrationer). Den svenska ångfärjan i Öresund (med 3 illustrationer). Den nya “Dristigheten“ (med i illustration). Från “Röda Korsets“ bazar i Stockholm (med 2 illustrationer). HVAR 8 DAGS tredje täflan för amatörfotografer (illustrerad med 4 prisbelönta fotografier). Guldtörstens offer (Följetong, med 1 illustration, forts.) Veckans porträttgalleri (med 3 porträtt). Prins Carls inspektion sresa (med I illustration).

Emil och Gösta Hillberg (med 2 porträtt).

■ D. F. BONNIERS BOKTRYCKERI AKTIEBOLAG. GÖTEBORG. 1900. —... 1 " -

Statsrådet GERHARD DYRSSEN Sveriges sjöminister.

5.C9.

-

” * 1

•»

VÅR SJÖMINISTER.

ärmastj i anledning af att vårt sjunde pansarfartyg af första klassen i dessa dagar gått af stapeln — se bilden från

»Dristighetens» sjösättning å sidan 508 — presentera vi i dag statsrådet Dyrssens porträtt å första sidan.

När kommendören Gerhard Dyrssen den 21 oktober 1898' vid 44 års ålder som sjö­

minister efterträdde v. amiralen J. C. E.

Christerson hälsades han med väl grundade förhoppningar om att vår flotta skulle i honom få den unge energiske nydanaren. Vårt sjö­

försvar hade länge lidit af en betänklig »land­ vind», som varit svår nog att möta. Vi min­

nas, att statsrådet Dyrssen redan strax efter

sin utnämning i en intervju ville åtminstone lofva att »ifra för förbättringar inom sjövap­ net på det beståendes grund».

Han| har ock redan visat sig varamannen att infria detta löfte, något som man förvisso kunde vänta med den medvind den nye sjö­

ministern tidigt fick i segeln. I riksdagen har en frisk »sjövind» blåst upp, af hvilkenstats­

rådet Dyrssen förstått att väl begagnasig till fäderneslandets stora gagn och egen merit, hvilken alla måst erkänna.

Det- är också alla fosterlandsälskande mäns uppriktiga önskan, att vid vår flottas roder få länge behålla den lika duglige som personligen sympatiske sjöminister Dyrssen.

DEN LILLA KOLFLICKAN.

Af A. Döurliac, Ofvers. för BTVäR 8 DAG.

I—* ietro Maltinis vagga hade — om han öfver- hufvud haft någon — icke stått i ett palats utan i en fattig koja i Savoyen, och därför var det också förklarligt att lyckans gudinna inte gjorde honom till sin gunstling. Ännu till hälften ett barn lämnade Pietro det fattiga föräldrahemmet och sina många syskon för att komma i lära hos en »mästare» i millionstaden Paris.

Sagde »mästare», en slug savojard vid namn Giuseppe, behandlade inte sin lärling med sammets- fingrar. Pietros sysselsättning bestod i att gå från kafé till kafé och bjuda ut gipsfigurer till försälj­

ning. Kypare och poliskonstaplar jagade den stac­

kars lille krämaren och Pietros enda glädje vöro alltjämt de små gipsfigurerna själfva, i hvilka han såg inbegreppet af allt skönt. Hvilande sig i ett gathörn kunde Pietro glömma allt omkring sig, när han med en gammal rostig pennknif karfvade på ett stycke trä eller vred ett snattadt stycke vax mellan sina klumpiga fingrar för att göra^efter den ena eller den andra af figurerna.

Men all hans konstentusiasm kunde inte tysta hans tomma mage, och det fanns stunder då Pietro kände sig så olyckligt ensam och öfvero-ifven.

Då lät försynen en beskyddarinna komma i hans väg. Inte som en god och rik dam, som det händer i sagorna, utan i en liten fattig flickas ge­

stalt kom lyckan till Pietro.

Ett tjockt lager kolstoft betäckte carnets an­

sikte, när hon med sin lilla kolvagn, som drogs af en åsna, stannade just framför gossen för att med största välbehag bita i en tjock smörgås.

»O, så god mat!» tänkte Pietro med skrikande mage.

»O, så vackra dockor! sade Mathurine och betraktade med af] förvåning uppspärrade ögon Pietros korg.

Smickrad reste han sig upp och började för­

klara :

»Det är Napoleon, det är Venus och det är madonnan och det är Brutus», säger han allvar­

samt och pekar på figurerna, som trots det blan­

dade sällskapet stå helt fredligt bredvid hvar­

andra.

Mathunne stod med öppen mun, glömde sin smörgås och åsnan, som under tiden dragit sig åt höger, där något grönt lockade henne.

»De äro mycket dyra, hvad?» frågade Mathu- rine till slut med blyg respekt.

»Ja, då!». svarade Pietro, i hvars ögon det minsta guldmynt var en förmögenhet.

»Det är för de rika!»

»Men du kan få se på dem, och om du inte- slår sönder något så får du ta i dem också.»

Strålande glad begagnar sig den lilla af den så ädelmodigt gifna tillåtelsen, da plötsligt en hes.

röst sliter henne ur förtjusningen:

»Nå, Thurine, hvar håller du hus?»

Det var onkel Anselm, egaren till åsnan, vag­

nen och brorsdottern, på återväg från en kund.

De båda barnen sade i hast farväl.

»Om du kommer här förbi i morgon, så skall- jag ha något n~'d åt dig», sade Pietro hemlig­

hetsfullt.

Mathurine gaf intet svar, men hon såg på gossen och stack därpå instinktivt sin smörgås i hans hand. Och förläget rodnande öfver sin djärf- het körde hon vidare med åsnevagnen.

När den lilla kolvagnen dagen därpå blef syn­

lig vid gathörnet, log Mathurines skratt på långt håll emot den nyförvärfvade vännen.

»Jag har med mig det jag lofvade», förklarade han viktigt, så fort de blifvit ensamma.

»Får jag se!» sade hon med klappande hjärta.

»Här!->

Det var en oformlig Venus med puckel, kro­

kig näsa och krokiga ben. Men Mathurine jublade förtjust, när Pietro galant tilläde:

»Jag skänker dig den. Jag har själf gjort den!»

— 502 —

DEN LILLA KOLFLICKAN

»Verkligen, du !» stammade den lilla och knäppte ihop händerna som till bön. »O, så vacker!» fort­

for hon. »Du ger mig den verkligen? Får jag verkligen taga den med mig hem.»

»Ja, visst!»

»Åh, hvad jag är glad!» Hon gaf Pietro en hjärtlig kyss och sprang därpå till vagnen, hvar- ifrån hon snart kom tillbaka: »Jag har också tänkt på dig! Tycker du om kastanjer?»

Utan att vänta på något svar, stoppade hon hans fickor fulla. Men så fick hon se onkel An­

selm komma, och med ett »Adjö tills i morgon!»

skyndade hon sin väg.

Men från och med denna stund var Pietro ej längre ensam. Och köld och hunger plågade ho­

nom ej mera. Mathurine kom hvarje morgon till honom med hälften af sin frukost, hon stickade halsdukar och strumpor åt honom och var på alla sätt god och vänlig mot honom.

Den lilla flickan från landet, hvilken ock af ödet förts till jättestaden, fann i sitt barnahjärta tröstande ord som uppehöllo den stackars gossens mod och stödde honom i hans drömmar om rykt­

barhet samt i hans sträfvan att bli en konstnär.

»Vänta, Pierrot», så hade hon döpt om ho­

nom — brukade hon säga, »vänta, Pierrot, tills jag blir stor och vi bli man och hustru. Då skall jag förtjena pengar för oss båda på kolhandeln, och du kan hela dagen hålla på med dina figurer!»

Och i sin beundran för den blifvande konst­

nären ansåg hon denna arbetets fördelning vara fullkomligt naturlig och riktig.

Till en del skulle de rosenfärgade planerna i alla fall bli realiserade.

En morgon — Mathurine hade då blifvit fjor­

ton år gammal — träffade hon sin »Pierrot» utan hans figurer och med mycket bedröfvad uppsyn.

Mäster Gillseppe hade vid ett slagsmål på värds­

huset blifvit svårt sårad och transporterad till sjuk­

huset och hans lärlingar hade spridts åt alla håll.

Pietro visste sig i sin sorg ingen råd.

»Du gode Gud! Det är inte så illa som du tror, kom till oss!» förklarade Math urine helt tvär­

säkert. »Du kan få kusin Antons rum, för han skall ut som soldat».

Onkeln brummade visserligen öfver att han under sitt tak, vid sitt bord skulle på sin sons plats upptaga denne »store slyngel» med de hvita händerna, hvilken åte för två och icke gjorde nå­

gon nytta. Men Mathurine var å andra sidan från bittida till sent i verksamhet, skötte hushåll och affär och pysslade så kärleksfullt om den gikt­

brutne gamle, att han inte ville knorra för högt och vara för envis.

Den »dumme» Anton, som blott såg allting med kusinens ögon, hade för öfrigt varit den för«

ste att prisa Mathurines plan och hade gifvit sig i väg efter att varmt ha tryckt sin ställföreträda­

res hand och hjärtligt omfamnat Mathurine.

Mathurine, den unga flickan, märkte knappt att han var borta, så mycket hade hon att göra.

Så farligt med Pietros lätja som onkeln jämrade sig var det visserligen inte; han ville ju så gärna hjälpa till. Men han saknade totalt anlag för den sortens arbete — man kan väl inte allt ! j

Mathurine tillät ej heller, att Pietro använde sin tid att hugga ved eller bära kol. Han måste arbeta, bli en stor konstnär, icke tänka på något annat. Pietro sade inte heller emot, utan lydde den milda härrskarinnan som så fullkomligt delade hans böjelser.

I grunden voro de ännu två barn i den lyck­

liga ålder, då begreppen »mitt> och »ditt» äro relativa. Att taga är lika så naturligt som att gifva, och när Mathurine i arla morgonstund for ut med sin kolvagn och hennes klara, hurtiga röst

»Kol, köp kol!» i regn som i solsken hördes ända in i Pietros kammare, då tänkte väl denne, i det han vände sig på sitt läger: Den goda Mathurine, när jag en gång blir en stor konstnär skall hon få det riktigt bra.

Pietro hade blifvit en smärt, något vek ung man, med stora svarta sammetsögon hvilka i följd af de långa ögonkransarne syntes ännu större, med långt svart hår och smala hvita händer. Ma- thurine hade trots lifvet i storstaden förblifvit ett äkta barn från landet. Öfver det af godhet och vänlighet strålande ansiktet, hvilket icke visade några spår af skönhet, låg en frisk rodnad. Röda och grofva voro händerna, som kunde arbeta så duktigt, hela gestalten käck och kraftig. Pietro gick i konstskolan och var en af de bästa eleverna.

Hon for alltjämt med sina kol genom förstadens

gator- »

Endast om auonen sågo de båda hvai andra vid den gemensamma måltiden, då Pietro mun­

trade onkel med sina lustiga åtelierhistorier under det att Mathurine ryckte på axlarne åt dem

Med åren hade hennes böjelse för Pietro fått något moderligt hos sig, och som sträng, kvinnlig mentor fann hon det icke passande att »hennes»

konstnär icke helt och hållet egnade sig åt sin uppgift liksom hon åt sin.

Han lydde, men mången gång med ett tyst försök till protest . . . han var 20 år !

Emellertid gällde det att sträfva, arbeta, vinna det stora priset för Rom!

I hvilken spänning, ja ängslan, gick ej den snälla unga varelsen under det »hennes Pietro»

var i examen.

I sin barnslighet höll hon fast vid den tron, att en bön till den heliga jungfrun i en kyrka, som man går in uti första gången, skall gå i upp­

fyllelse. Mången omväg gjorde Mathurine under dagens lopp med sin kolvagn, och under det åsnan tåligt väntade, låg den unga flickan på knä i någon kyrka och bad för »sin» konstnär.

Mathurines bön gick i uppfyllelse : Pietro fick priset

»Jaså, och nu reser pojken till Rom>, sade fader Anselm med illa dold tillfredsställelse, under det hans brorsdotter drunknade i tårar alldeles tokig af glädje.

Det var således sannt! Han skulle bort från henne på tre år . . . kanske ännu längre !

»Det är bra att Anton kommer igen», sade onkel och gnuggade förnöjd händerna, »då är hu­

set icke tomt».

Men ack! Det var långt ifrån detsamma.

Mathurine märkte på den djupa sorg, som fyllde hennes hjärta, trots all naivitet att hennes böjelse för Pietro var något ännat än för Anton. Behjärtad som alltid dolde hon emellertid sin sorg för att ej kasta någon ledsam skugga öfver den glada tilldragelsen och störa Pietros lycka. Han var så lycklig, så stolt, så tacksam! När han fattade hennes händer och af allt sitt hjärta sade: Ma- thurine, min kära Mathurine, djg ensam har jag att tacka för det, och jag skall aldrig glömma det», då ansåg hon sig mer än nog belönad för all sin möda.

Och stunden för skilsmessan kom. Mathurine ville gärna ha uppskjutit den till dess hon kunde följa honom till bangarden.

— 503 —

HVAR 8 DAG Det var omöjligt! De unga kamraterna hade

en afskedstillställning för honom och från den kunde han ju icke draga sig undan! Rörd tryckte Pietro onkel Anselms händer och omfamnade den gråtande Mathurine.

»Du skrifver väl till oss, Pietro?»

»Ja visst! Tror du kanske att jag är otack­

sam?»

Men när han med sina kamrater kom till ban­

gården och såg den blyga kolförsäljerskan, som med sin vagn gjort en stor omväg för att än en gång få se honom, då var han rädd för kamrater­

nas hån Han skämdes för henne, som utjämnat alla hans vägar, och vände sig bort.

Mathurine skulle aldrig återse honom.

Först skref han hem regelbundet och insöfde sin väninna i ljusa framtidsdrömmar . . sedan kommo brefven mera sparsamt, blefvo flyktiga be- skrifningar, som i en resehandbok, och när han skref om Canova och Michel-Angelo tilläde han ironiskt: »Men jag glömmer att du icke känner till de där herrarne.»

»Hvarför skrifver han då om dem till dig?»

frågade fader Anselm, icke utan logik.

Dessa voro de sista bladen pa minnets träd.

När våren kom bar Pietros hjärta ej mer några friska blommor, och när Mathurine förstöd att allt var slut fogade hon sig däri med resignation, utan förebråelser . . . men icke utan förstulna tå­

rar . . . och två år därefter gick hon in på onkelns önskan och blef kusin Antons maka .. . men glömma den som glömt henne kunde hon icke.

Och äfven han skulle minnas. Senare . . . för sent. Till åren kommen, ensam, trött till och med på den ryktbarhet, dit han hunnit, dök minnet af hans beskyddarinna från barndomstiden åter fram. Då kommo ånger och samvetsförebråelser, och trots de många åren, trots sitt hvita hår hade han gått till den välbekannta lilla gatan för att bedja om förlåtelse, ro och frid.

Men ack! En stor modärn byggnad hade undanträngt det lilla bristfälliga huset. Af Mathu- rine var ej möjligt att finna ett spår . . . kanske var hon död.

Men för honom lefde hon, allt erinrade honom om henne, och då hvarken arbete eller sällskapslif kunde fördrifva dessa tankar, beslöt han att för­

härliga den enkla flickan af folket i ett mä­

sterverk.

Men för första gången kunde han ej skapa hvad han ville. Hans hand blef lam. I ett slags vidskeplig fruktan sade han : > Hon har ej förlåtit mi g ! ■

Mera! modlös och sorgsen än någonsin gick den store konstnären en dag till sitt hem, då han framför dörren fick se en gosse ungefär lika gam­

mal som han själf kunde ha varit, aå han blef be­

kant med Mathurine. För att göra likheten ännu fullständigare hade barnet på trappan bredvid sig ställt mer eller mindre vällyckade gipsfigurer, som han mönstrade med kännarblick.

»Hvad gör du där, min lilla vän?» frågade bildhuggaren leende vid tanken på det förflutna.

Gossen vände sig om, hälsade förläget och sade: »Jag väntar på herrn, som gått bort.»

»Har du gjort dockorna?» frågade konstnären, som tilltalades af gossens ärliga ansikte, »när jag var så ung som du kunde jag inte göra det bättre, - - och» —

Plötsligt föll hans blickar på en Venus med puckel och krokig näsa och krokiga ben.

»Hvad? Har du gjort den?»

»A! Nej!» sade barnet, »det har herrn, som bor däruppe.»

»Känner du honom?»

»Inte jag. . . men mormor: hon gaf mig den, då jag var liten».

»Heter din mormor Mathurine?» stammade bildhuggaren med hes röst.

»Ja, herrn».

Lidelsefullt tryckte den gamle mannen barnet intill sig, hans ansikte lyste upp . . .

»Ja, du är lik henne ! Ack, jag har icke glömt henne! Hur länge har jag ej sökt henne. Hon gjorde rätt i att skicka dig till mig. Kom, vi skola gå till henne, hvar är hon? ...»

Det ryckte till i barnets ansikte. Gossens ögon fylldes af tårar:

»På kyrkogården. Mormor dog förra måna­

den . . .»

Hon var död! Han skulle aldrig återse henne.

Men i sin trogna kärlek sände den gamla kvinnan sitt barnbarn med den lilla gipsfiguren, som ett bevis på att hon förlåtit. Hon gaf honom ännu mer, ty gossen, som bar Mathurines anletsdrag, ägde Pietros konstnärssjäl. Och bildhuggaren tog gossen till sig och återgäldade på honom hvad som i ungdomen kommit honom själf till del.

Gossen blef hans son, hans lärjunge, hans stolthet och hans ålderdoms glädje.

I Pietros sista konstnärsverk, statyetten »Kol­

flickan» framträdde än en gång hans konstnärliga inspiration i all sin kraft Sedan skapade Pietro ej något mera. Mathurine hade förlåtit honom.

LANDSKRONA BLIFVANDE TEATER.

andskrona teateraktiebolag beslöt nyligen att låta uppföra det Thaliatempel, aff hvilket vi här återgifva en ritning. Densamma är upp­

gjord af artitekterna A. Arwidius i Malmö och Fr. Sundbärg i Jönköping.

Att döma af ritningen kommer teatern att förete ett ganska storslaget yttre.

— 504 —

SKANDINAVIENS FRÄMSTA SJUKHUS

ii.

V

grenska sjukhuset, illustrerad af interiörer från den medicinska afdelningen.

Öfverläkare vid denna afdelning är sedan år 1896 sjukhusets direktör, doktor Hugo Köster. Dr

Utanför dagrummet befinner sig en större ve­

randa, som under den varmare årstiden ger tillfälle till vistelse i fria luften. Genom från verandan le­

dande trappor kommer man ned i de mellan pa­

viljongerna belägna planteringarne, som erbjuda

;f.-’K«-' i

Ffel

tillfällen till promenader i det fria.

Den stora högtidssalen är upp­

låten till sammanträdeslokal för sjuk­

husets läkare. Dessa äro sex: två öfverläkare och fyra underläkare.

Öfverläkaren dr H. KÖSTER, Sjukhusets direktör.

Högtidssalen.

Köster är en af våra mäst framstående läkare, sär- skildt ifråga om invärtes åkommor. Hans gedigna kunskaper och stora praktiska skicklighet är lika känd och erkänd som hans administrativa duglighet, hvilken ej minst nu vid det stora sjukhusets flytt­

ning tagits i anspråk.

Sjukhusets medicinska afdelning rymmer nu inalles 174 platser, den kirurgiska 164 stycken. De stora sjuksalarne innehålla 24 sängar hvardera. De privata rummen i den medicinska afdelningen hafva två sängar, men kunna naturligtvis äfven apteras till alldeles enskilda rum.

Det s. k. dagrummet är främst afsedt att tjäna konvalescenter och patienter, som kunna gå uppe, till en tillflyktsplats, där de få tillfälle att läsa, skrifva och samtala. Det kan ock vid förestående dödsfall under de sista timmarne tjäna den döende och hans närmaste till ett mera fridfullt uppehålls­

ställe, der slutetjutan att störas af de öfriga pati­

enterna kan inväntas.

'i

Å * 1 Kfeu " “

ti

Ett dagrum.

— 505 -

HVAR 8 DAG

En stor sjuksa).

■■Bll

»■k»

sä

S.co

De stora allmänna sjuksalarne mäta i längd 26 och i bredd nära 9 meter.

På hvardera sidan finnas 7 fönster, 0,60 meter ofvan golfvet. Sammanlagda fönsterarean utgör ungefär */s af hela golfytan. Dagsbelysningen torde häri­

genom blifva mer än tillräcklig, men kan den vid behof dämpas genom gardiner, som å messingsstänger öfver fönstren genom dragmekanism kunna skjutas fram och tillbaka. Fönsterna, som äro dubbla, öppnas inåt genom kastvreds- mekanism och äro de nedersta rutorna i undre våningen mattslipade till ute­

stängande af obehöriga blickar utifrån.

Öfversta rutan, som intager hela tvär­

bredden af fönstren, är på 4 ställen i hvarje sjuksal genom s. k. »perfektme-

För hvarje sjuksal finnes en afdel- ningssköterska, en undersköterska och tvänne elever.

Att vid inredningen tagits de stör­

sta hänsyn till alla fordringar på ett modärnt sjukhus är helt naturligt. Af illustrationerna framgår ock tydligt, huru i detta mönsterlasarett trefnad och komfort förbundits med det medi­

cinskt praktiska.

Alla rummen äro oljemålade och hållna i ljusa glada färger. Omsätt­

ningen af frisk luft genom ventilation är beräknad till 60 kbm. pr säng och timma, och den kan, då de elektriska fläktarne äro igångsatta, uppdrifvas till nära det dubbla.

*

t

. /

Apoteket.

-■

kanism» vid sidan af fönstret inrättad att öppnas och slutas. Utmed båda lång­

sidorna finnes plats för 12 sängar å hvar­

dera och blifver kubikutrymmet sålunda 38,4 ms för hvarje säng. För aftonbe­

lysningen är sörjdt genom 6 elektriska taklampor med under desamma sittande skålformiga kupor af matt glas så an- bragta, att skenet från glödlampan ej kan besvära patienterna. Dessutom fin­

nas å hvarje långsida Jie väggkontakter för elektriska bordlampor, och dessutom afsedda att vid behöflig elektrisk behand­

ling kunna förmedelst transmutatorer användas.

Om inredningen för öfrigt gifva bil­

derna, efter fotografier från Kungl. Hof- fotogr. A. Jonason i Gbg, den bästa idé.

— 506 -

DEN SVENSKA ÅNGFÄRJAN I ÖRESUND.

Foto. Roikjer. i 2 3 1 5 6 7 8 9 10 11 12 För H. 8 D.

J

. f

■> -

1. Dir. vid Kockums Verkstad, Hj. Wessberg; 2. Utnämnde befälhafvaren à «Malmö.,kapten G. F. Lysander;

3, 4. 5. Ingeniörerna vid Kockums Verkstad, Medelius, Fries, Bremberg; 6 KommerserådetJ. F. Pihlgren; 7. Öfver- direktören F. A. Almgren; 8. Bandirektören H. Nathorst; 9. Generaldirektören Th. Nordström; 10. Trafikdirektören C. J. Stjerna; 11. Distriktschefen A. R. Corin; 12. Maskindirektören E. J. T. af Klint.

S

A den öfre bilden synes de personer, hvilka vid färjans sjösättning voro ombord å densamma.

Den nya ångfärjan har en längd af 260 fot mellan stäfverna. Dess största bredd blir 51 fot eller 14 fot mera än de största danska färjorna.

Den torde komma att draga 10 fot vatten. Den är afsedd att å två paralella spår kunna intaga tillsammans 18 järnvägsvagnar och kan fullt lastad medföra omkring 900 passagerare.

Färjan är synnerligen praktiskt inredd. Genom den breda trappnedgången, belägen mellan järn­

vägsspåren, kommer man ned i den stora gemen­

samma första-klass-salongen, å ömse sidor om hvilken ett flertal separathytter äro belägna. En större damsalong finnes här. Akterut i fartyget ligga toalettrummen. På styrbords sida om Vesti­

bülen, i hvilken trappnedgången utmynnar, är en större separathytt, afsedd för kungliga personer, och på babords sida ligger penteri för glas och porslinsserviser. För om vestibulen ligger den stora och höga matsalen, äfven den å såväl styrbords som babords sidor försedd med separathytter, sju å hvarje sida.

För om maskinrummet ligger den stora och ljusa tredje-klass-salongen, upptagande fartygets hela bredd. På babords sida är för om denna salong en större damhytt för tredje-klass-passa- gerare.

På öfverbyggnaden midtskepps blir ett stort promenaddäck. Midt emellan fartygets två skor­

stenar uppföres en rymlig damsalong längst akter, en stor gemensam salong samt röksalong längst förut. Under öfverbyggnaden ligga å ömse sidor om järnvägsspåren hytter för befälhafvaren, tåg­

föraren, post, kök etc.

Den nya ångfärjan beräknas blifva färdig att intaga sina turer mellan Malmö och Köpenhamn, alternerande med danska statens ångfärja »Kjöben- havn», den 1 nästkommande juli.

Foto. Roikjer, Malmö. Ångfärjangenast föreochstrax efter sjösättningen.

— SO/ —

DEN NYA ”DJRl S TI GHET E N”.

\ J år sjunde pansarbåt af första klassen, Dristig-

* heten, sjösattes den 28 april från Lindholmen i; Göteborg vid hvilket varf som bekant senast pan­

sarbåten »Niord» högtidligen gickaf stapeln 1 h. m:t konungens närvaro. Denna gång försiggick cere­

monien i all enkelhet, utan ens något dop medels krossande af den traditionella champagneflaskan mot bogen.

Sjösättningen, hvilken — för att tala astrono­

miskt — icke blef »total»; i det fartyget af någon orsak ej gled fullt ut i vattnet, öfvervars bl. a. af sjöministern statsrådet Dyrssen, kommendören

stängda svenska örlogs- och skärgårdsflottorna räddades och den glänsande segern vid Svensk­

sund möjliggjordes, nvilken i sin ordning afgjorde freden.

Den gamla »Dristigheten» förde 62 kanoner, var 167 fot (49,s m.) lång, 46 fot (137, m.) bred, färdigbyggdes år 1784 efter ritning af Chapman och slopades år I825.

Den nya »Dristigheten», genom hvilken till­

föres vår flotta en” afsevärd förstärkning, har en längd af 86,90 meter, bredd 14,77 m. och ett djup­

gående af 4,92 m. med ett déplacement af 3,450

Från pansarbåten »Dristighetens» sjösättning.

Foto. Carl \I.‘ Ols ‘n, Gb;

* ‘

■' i ’ ’

ÿ 4 :

Louis Palander af Vega, representanter för de kommunala myndigheterna m. fl. När det väldiga skrofvet gled ut, höjdes lifliga hurrarop af de när­

varande under svängningar af hattarne — det hela ackompanjeradt af de i hamnen liggande ångarnes hvisslor.

*

Namnet Dristigheten är icke nytt i vår örlogs- flotta. Det har för öfver 100 år sedat burits af ett örlogsskepp, med hvilket ett af våra äroful­

laste minnen i vår sjökrigshistoria är förbundet.

Hvem minnes ej »Dristighetens» djärfva bragd i sjöslaget] 1 Viborgska viken den 3 juli 1790 då det gamla linieskeppet gick i teten vid det »Vi­

borgska gatloppet», genom hvilket de i viken in-

tons. Fartyget har 5,400 indik. hästkrafter och gör med naturligt drag en fart af 16.5 knop. Med forceradt drag kan denna emellertid uppdrifvas till I7:—18 knop. Bestyckningen kommer att ut­

göras afj 2 st. 21 cm. kanoner, 6 st. 15 cm. och 10 st. 57 mm. snabbskjutande kanoner samt 2 st.

8 mm. automatiska kulsprutor, hvartill komma två fasta undervattenssido-tuber för 45 cm. torpeder samt bestyckning för ångsluparna.

Låtom oss hoppas att det lilla missödet vid sjösättningen ej skall vara’ något elakt »omen», och att vårt nyaste pansarfartyg skall komma att föra »Dristighetens» runor med den gamla ärfda äran! Bland sjömän anses en dylik, på det stora hela ej ovanlig händelse, vara ett särdeles godt omen.

— 508 —

FRÅN ”RÖDA KORSETS” BAZAR I STOCKHOLM.

T

Den torde ha varit säsongens sista bazar, liksom en af de mäst lyckade, så ifråga om arrange- menten som det talrika besöket.

Inalles medverkade öfver ett hundratal damer ur hufvudstadens societet. De 9 tombolaborden förestodos af fruarne till de i Stockholm förlagda regementenas chefer: öfverstinnorna A. Uggla, E.

Mörner, G Lovén, K. Geijer och Bratt, kommen- dörskan Oldberg, generalskan V. Elliot och dokto- rinnan A. Flensburg samt friherrinnan T. Granlund.

Af dessa representerade sju hvar sitt regemente och 2 voro anordnade genom Röda korsets dam- komité samt militärläkarefruar och andra för saken intresserade damer. Tvänne försäljningsbord före­

stodos af generalskan M. Björnstjerna och friherrin- S., Lowisin. Det midt för ingången till stora salen prunkande blomsterståndet skötes af doktorinnorna E. Perman och E. Lindström, »Lyckans stjärna»

af doktorinnan S. Ulmgren, buffeten i mindre salen af generalskan E. Rudbeck.

En mängd gåfvor af det mäst olika slag — från handarbeten, glas och porslin m. m. till kalko­

ner och gäss från Skåne — hade influtit till bazaren, hvars totalinkomst uppgick till ej mindre än när­

mare 12,000 kronor. Bland de värdefullare gåfvor, som skänkts till bazaren, märktes sådana från - kronprinsessan, kronprinsessan af Danmark, her­

tiginnan af Vestergötland, enkehertiginnan af Da- larne och prinsessan Bernadotte.

»Lyckans stjärna».

i ^a IM

Ä 01 'm

Antalet besökande närmade sig fyra tusen.

Öfver 400 personer närvoro vid den konsert som afslutade den i allo lyckade tillställningen.

_____

T r I '

ALT

■’1.

*

A.Å-y . . ..

, », ZB'W....

t C"

L’SÿK' Ä V

•L

Foto. Thorncliff, Sthlm. Vy af bazaren. Foto, tagen för HVAR 8 DAG.

— 509 —

HVAR 8 DAGS TREDJE TÄFLAN EÖR AMATÖRFOTOGRAFER.

Herr Gunnar Andersson, Stockholm. » Vänner».

1—' RISNÄMNDEN, bestående af samma medlem- mar som bedömt föregående täflingar,

Kungl Hoffotografen Aron Jonason Herr Doktor Hj. Sc 'wltzberg

» Direktör E. Haglund,

sålunda en synnerligen framstående yrkesutöivare och tvenne erkändt skickliga amatörfotografer, hafva efter granskning och kollationering af samtl.

inkomna fotografier beslutat tilldela:

Herr G. Andersson, Stockholm i:sta Pris 25 kr.

» G. Collin Stugsund 2:dra » 15 »1 jur. fil. kand. A. Ahlfors, Gbg 3:dje » 10 » Fru E. Barchman, Gbg Extra » r » Dessa belopp äro jämte Diplom till vederbö­

rande pristagare öfversända.

Hedersomnämnande erhöllo :

Civilingeniören Herr E. von Feilitzen, Stock­

holm (för 2 fotografier).

Herr C. Virgin, Stockholm (för 2 fotografier)

» ' E. Forslund, Gefle.

» E. Söderpalm, Skara.

’ » F. Mörk, Örebro.

Fröken L. Boström, Göteborg, nvarå jämväl Diplom utfärdats.

Gifvetvis kan ej en reproduktion alltid i min­

sta detalj återgifva en fotografi, hvadan de här införda, liksom de i följande häften kommande afbildningar, endast tjäna att lemna en möjligast bästa föreställning om de förträffligt utförda foto­

grafierna.

J:STA PRIS

Herr G. Collin, Stugsund.

2:DRA PRIS

»Segling. »

— 510 —

HEAR 8 DAGS TREDJE TÄFLAN FÖR AMATÖRFOTOGRAFER

Nästa täflan blir iAugusti, hvarom när­ mare framdeles.

Alla amatörfoto­ graf er uppmanasemel­ lertid redan nu be­

gagna sig af lämp­

liga tillfällen att samla stoff till den blifvande täflingen.

Jur. fil. Kand. A. Ahlfors, Göteborg.

3:DJE PRIS

» Strandparti-».

-y®.,

Fru E. Barchman, Göteborg.

EXTRA PRIS

» Stuga».

GULDTÖRSTENS OFFER.

Af S. H. Merriman. Öfversättning för Hvar 8 Dag.

1 hvar je nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll alltffrån dess början.

I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet sam­

manträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en modärn man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste väl- görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en >at home», hos Ferribys framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish, major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och prcfessor von Holzen.

I fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr Percy Roden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall förläggas till dynerna i Holland.

Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän, hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.

I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enkefru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.

Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien.

Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.

1 nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett di- rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby sqm ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker utleta hans hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. _2ans dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitföretaget, hvilket han afslöjar som ren affärssvindel och tillråder Cornish att alldeles lämna Denne meddelar sig med major White och de söka öfvertala lord Ferriby att ge det hela på båten, men förgäfves.

Därpå uppvakta en komité af pappersfabrikanter lorden och yrka på nedläggandet af malgamitaffären — allt lika för­

gäfves. Mrs Vansittart och mr Roden sammanträffa på en morgonridt i Haag. Han förledes af sin kärlek att låta henne följa med inom malgamitverksområdet. Holzen kommer emellertid dem till mötes och förhindrar på föregifna skäl, att mrs Vansittart

— som har att hämnas sin mans död på Holzen — får den önskade inblicken i förhållandena vid fabriken.

Cornish kommer på ett kafé i Haag i samspråk med ett par malgamitarbetare, som afslöja en del detaljer från verken.

Den ene gör han ett erbjudande att skaffa honom en bättre ställning, men anbudet afböjes. Cornish passar på att möta Dorothy Roden i afsikt att tala om malgamitaffären och hennes bror, men börjar med en kärleksförklaring. Slutet blir hennes jaord, hvarpå Cornish begifver sig till malgamitkontoret för att där afslöja von Holzen i Rodens närvaro. Här begär han att få veta hur malgamittillverkningen tillgår. Roden lämnar honom en§am med Holzen, som under föregifvande af att vilja visa experi­

mentet hämtar in en mängd kärl, innehållande giftiga gaser. Han ställer omärkligt om, att gaserna kunna strömma ut, och skyndar sin väg efter att ha låst dörren, lämnande Cornish att förgiftas i det trånga rummet. Denne lyckas emellertid behålla medvetandet och rädda sig undan Holzens hämnd.

Vid ett sammanträffande kort därpå med mrs Vansittart får han veta att hon har uppgjort en plan mot Holzen i afsikt att åtkomma malgamitreceptet. Det förvaras i kontorets kassakista, till hvilken hon skaffat sig en nyckel. Just som hon fått fatt i det värdefulla papperet, öfverraskas hon af Holzen. En kort brottning uppstår, och hon måste återlämna papperet. De samtala om Holzen. Mrs Vansittart och miss Roden upptäcka, att H. gjort en komplott mot Cornish De tillskrifva major White, som skyndar till dem från England. Malgamitarbetarnes öfverfall mot Cornish misslyckas, tack vare White’s vaksamhet och Cornish’s sinnesnärvaro. Majoren sammanträffar dagen därpå på hotellet med Marguerite Wade, bankirens dotter, och mr Wade själf, som anländt till Haag för malgamitaffärens skull. På väg till besök hos miss Roden stöter hon i »skogen» på Holzen — hennes lärare i kemi i pensionen i Tyskland. Han håller på att lära sig malgamitreceptet utantill.

I nästa kapitel inträffar lord Ferriby i Haag för malgamitaffärens skull. Roden återkommer samtidigt från en affärsresa till Utrecht.

(Forts. iran n:o 31;

Han såg magrare och mera medtagen ut nu, än hon någonsin sett honom under forna mot- gångsdagar. — Percy Roden hade liksom hans kompanjon, börjat sin jakt efter lyckan med åtskil­

liga misslyckade försök, innan han ändtligen kom in på rätta vägen. I likhet med många andra — likt alla snart sagdt — som måste börja om och om igen, hade han för hvarje gång kastat undan någon alltför betungande samvetsbetänklighet.

Framgången tycks emellertid vara ägnad att sopa bort lika många som någonsin motgången.

»Ett ohyggligt väder», sade Roden, och det var allt. Han hade varit i Antwerpen i bank­

affärer, och hans ögon hade denna egendomliga glans, som följer af brist på sömn. Denne man hade nu nästan dagligen hand om stora pänning- summor.

»Har Holzen varit här i dag?» frågade han, sedan han bytt om kläder och de satt sig vid middagsbordet.

»Nej», svarade Dorothy med ögonen på sin tallrik.

Han åt föga och drack endast mineralvatten ur ett krus. Han tränade sig som en atlet, ehuru de svårigheter, han rustade sig att möta, voro af andligt och icke af fysiskt felag. Han genomfors

mer än en gång af en d arming och såg skarpt mot dörren, då jungfrun råkade lämna den öppen.

Efter middagen tände Dorothy i förmaket ved­

brasan, som förut var insatt. Ehuru man var nära midsommar, var luften kylig, och rägneCpiskade på husets tunna väggar.

»Jag anser det troligt», hade hennes bror sagt, innan hon lämnade matsalen, »att Holzen kommer hit i afton.»

Hon slog sig ned vid brasan, hvilken snart brann muntert, samt satt och stirrade in i elden med sina tankfulla gråa ögon. Percy trodde, att Holzen skulle komma till Villa des Dunes i afton.

Skulle han verkligen komma? Percy visste intet om det planlagda attentatet mot Cornish’s lif, hvilket hon själf lyckats omintetgöra. Han tycktes icke alls känna till den tysta men fruktansvärda fiendskap, som härskade mellan dessa båda män.

Han blundade för alla deras rörelser, hvilka liknade schackspelarens drag, som åskådaren ser men icke förstår. Dorothy visste, att Holzen var hennes bror oä.ndligt öfverlägsen. Hon visste äfven, att han var de flesta öfverlägsen. Med sitt köns snabba uppfattningsförmåga hade hon för länge­

sedan upptäckt källan och grunden till hans styrka.

Han var likgiltig för kvinnan, hvilken ej spelade - 512 —

GULDTÖRSTENS OFFER någon roll i hans lif, icke på något sätt var före­

mål för hans planer eller ärelystnad. I sin egen­

skap af kvinna borde hon afsky och förakta honom härför. I själfva verket väckte detta för­

hållande hennes aktning.

Hon visste, att hennes bror icke var invigd i Holzens förtroende. Det är ej troligt, att någon människa på jorden kommit denne så nära att han kunde skryta däraf. Efter all sannolikhet skulle hennes bror aldrig få höra något om mord­

försöket mot Cornish, och denne skulle säkerligen själf vara den siste att tala därom. Ty hon visste, att hennes älskade var Holzen fullt vuxen och

fabriken i dag», sade han, hvarpå han med en axelryckning och en rörelse med handen antydde, att personen i fråga ju vore en nolla. »Han gick igenom fabriken och såg öfver edra böcker. Jag skref ut ett slags intyg om hans belåtenhet med båda delarne samt lät honom underteckna det.»

Roden lutade sig framåt mot elden med en cigarrett mellan läpparne. Han nickade helt kort.

»Godt», sade han.

»I går», fortsatte Holzen, »mötte jag en gam­

mal bekant — en miss Wade — en ung dam, som jag en gång gaf lektioner i en pension i Dresden.

Hon är dotter till bankiren Wade och berättade mera ändå. Hon hade aldrig betviflat detta. Denna

tro var liksom en del af hennes väsen. En kvinna älskar ej verkligt en man, om han ej blifvit före­

mål för hennes obegränsade tro. Och endast man­

nen själf kan — och i längden gör han det van­

ligen också — göra det omöjligt för henne att fasthålla vid denna tro.

Hon satt ännu och tittade tankfullt in i elden, när hennes bror inträdde.

»Ah!» sade han, när han fick se brasan, samt kom fram och räckte ut sina händer mot lågan.

Han såg på sin syster med oroliga och glänsande ögon. Han var vid en farlig sinnesstämning — benägen till bekännelser och förklaringar — såsom svaga naturer stundom äro. Och om man lugnt och praktiskt ser på saken, är det bäst att lämna alla förklaringar och bekännelser — till en tid efter denna. Holzen räddade honom emellertid genom att i samma ögonblick ringa på portklockan.

- Nästa minut inträdde professorn. Han stan- nadé i dörren med en stel tysk bugning för Dorothy och växlade en kort nick med Roden.

Håret var fastklibbadt vid tinningarna af rägnet, som äfven glänste i hans ansikte.

»Det är ett afskyvärdt väder», sade han och steg fram. »Ack, Fräulein, lämna icke oss — och brasan», tilläde han, ty Dorothy hade rest sig upp.

»Jag kom blott för att förvissa mig om att Roden kommit lyckligt hem. •

Han tog den stol, Roden bjöd honom, och satte sig utan att draga den fram till elden. Han hade en-

mig litet motvilligt, att hon kommit till Haag med sin far, som är en af Cornish’s vänner. I morse tog jag en promenad på stranden vid Scheveningen.

Vid norra hafsbadet fick jag då bland de badande se en storväxt fet herre. Det var major White.

Här tyckas alla samlas. Jag såg en tysk pappers- fabrikant — en storman inom denna industri — på badhusterrassen i morse. Det kan ha varit en slump, men möjligen icke.»

Medan han talade, hade han tagit upp ett hopviket papper ur fickan, hvilket han nu tank­

fullt vände mellan fingrarna. Dorothy, som visste, att hon mot sin vilja varnat honom med sin blick, gjorde nu ingen min af att lämna dem. Han skulle nu ingenting annat säga, än hvad han äm­

nade för hennns öron såväl som för hennes brors.

Holzen öppnade papperet långsamt och såg på det, som om hvarje rad vore honom välbekant.

Det var ett ark vanligt skrifpapper, fullskrifvet med ord och siffror.

»Det är die Vorschrift» — hvad kallar ni den?

— beskrifningen på malgamit, och i denna stund finnas i Haag åtskilliga personer, hvilka gärna skulle vilja äga den i sina händer, och icke skulle vara alltför nogräknade med medlen, om de blott kunde komma öfver den. Det är helt enkelt därför de samlats här i Haag.»

Roden vände sig långsamt och såg öfver axeln på papperet. Holzen kastade en blick på

dast föga af den själfsäkerhet, som i våra dagar ofta utvecklas i så hög grad, att den blir förolämpande.

»Jag har naturligtvis affärssaker att afhandla, men de kunna vänta till i morgon. I afton är ni trött.»

Han såg på Roden, som en läkare ser på sin patient. »Är det icke så, Fräulelin?» frågade han, vän­

dande sig till Dorothy.

»Jo».

»Endast om ett par saker måste vi räsonnera nu.»

Dorothy vände sig om och såg på honom. Han såg äfven på henne, och deras blickar möttes för några sekunder. Han tycktes se någonting i hennes ansikte, som gjorde honom tanklull, ty han teg en stund, medan han med näs­

duken torkade rägnet från sin panna. Hans ansikte var blekt men beslutsamt och måste på alla, som kommo i beröring med ho­

nom, göra intryck af att tillhöra en stark man.

»Lord Ferriby har varit i »Än en gång förvaradt i en mans hjärna —.»

— 513 —

HVAR 8 DAG Dorothy. Det var ej hans önskan att hålla henne

i spänning, men han ville gärna ha reda på huru mycket hon visste. Hon. blickade fortfarande in i elden och behandlade hans ord såsom uteslutande rörånde hennes bror.

'>Jag försökte under tio år förgäfves att er­

hålla denna beskrifning», fortsatte Holzen, »och ändtligen dikterade en döende den åt mig. Under åratal har den funnits i en enda mans hjärna, och denne var själf tillverkare af malgamit. Han kunde hafva dött i hvilken stund som hälst och tagit hemligheten med sig i grafven. Men jag», sade han med en axelryckning och vek långsamt ihop papperet, »jag vaktade på honom. Och det sista begripliga ord, han uttalade här på jorden, var också receptets sista ord. Mannen måste hafva varit begåfvad, ty han hade fått ringa upp­

fostran. Jag har aldrig aktat honom så högt som nu, sedan jag själf lärt mig det.» Han reste sig upp och gick fram till elden. »Jag hoppas, ni tillåter, Fräulein», sade han och makade med foten ihop vedträna.

De flammade upp och han kastade papperet in i elden. På ett ögonblick var det förvandladt till aska. Han vände sig långsamt om och såg på de båda syskonen med det allvarliga leendet hos en man, som aldrig erfarit mycken glädje i världen.

»Så där», sade han och rörde med ett finger vid sin panna, »nu är det ännu en gång förvaradt i en enda mans hjärna. Och den, som nu vill stoppa tillverkningen af malgamit den måste också stanna denna hjärna i dess arbete.»

»Naturligtvis är det en risk att bränna upp papperet», fortsatte han efter en paus. »Min hjärna kan snart vara förbi — det behöfs så litet — en droppe blod, icke större än ett knappnålshufvud, och den mäktigaste hjärna på jorden är blott en liflös massa. Det kunde ju ligga i en eller annans intresse att döda mig. Det händer så ofta, att en person kan finna det mödan värdt att döda en annan, äfven med ganska stor risk för honom själf — men modet räcker sällan till. Huru som hälst måste vi löpa risken.»

Han reste sig från stolen med ett lågt och ganska muntert skratt och tittade samtidigt på klockan. Han ämnade tydligen taga afsked. Do­

rothy reste sig äfven, och de stodo ett ögonblick ansikte mot ansikte. Han var något kortare än hon till växten och såg upp på henne med sin dröjande och djupsinniga blick. Han tycktes all­

tid ställa en själsdiagnos på den, med hvilken han kom i beröring.

»Jag vet, Fräulein, att ni är en af de perso­

ner, som afsky mig och söka skada mig. Jag är ledsen därför. Det är längesedan jag kastade öfver bord alla ungdomliga illusioner, att det skulle vara möjligt att gå framåt i världen utan att ådraga sig fiendskap. Tro mig, det är omöj­

ligt att ens hålla sig där man är ställd, utan att få fiender. Men hvarje sak har två sidor Fräulein

— kom ihåg det.»

Han slog ihop klackarna och bugade sig stelt, på sitt ceremoniösa sätt samt lämnade rummet.

Percy Roden följde honom ut och lämnade dör­

ren öppen efter sig. Dorothy hörde rasslet af Holzens våta rägnkappa, då han satte den på sig.

hörde dörren slå igen efter honom samt ljudet af hans fasta steg i gruset. Därpå kom hennes bror åter in. Hans ansikte var starkt upphettadt och blicken irrande. Dorothy såg genast detta, och hennes eget ansikte hårdnade i samma mån.

Situationen var nu fullkomligt klar för henne.

Holzen hade med full afsikt förstört beskrifningen inför hennes ögon. Han ville, att Cornish och alla andra intresserade skulle få veta, att han förstört den. Det var ett förtäckt medgifvande — en till- bakagående rörelse, så att säga — kanske pour mieux sauter.

Percy Roden var en af de människor, som alltid äro missnöjda med världen. De hopplösaste brottslingar äro alltid de, som försvara sig längst och ursinnigast. Somliga tyckas ej ens märka sina egna fel och svagheter, och för dessa finns det ännu hopp. De kunna möjligen en dag komma att inse, att det är klokast att lefva i frid med världen, äfven om det skulle kosta litet själföfver- vinnelse. Men Percy Roden medgaf, att han hade orätt och hade alltid till hands någon ursäkt, ge­

nom hvilken han sökte lägga skulden på andra — på andra affärsmän, på det maktägande eller på kvinnorna.

»När det är ursäktligt hos andra, hvarlör då icke också hos mig?»

Han betraktade nu Dorothy med vredgad blick. Men han var alltid till hälften rädd för henne.

»Jag önskar, att vi aldrig kommit hit till detta ställe», sade han.

»Låt oss då begifva oss af härifrån, innan det är för sent», svarade Dorothy.

Roden såg förvånad på henne. Trodde hon verkligen, att han skulle vilja lämna mrs Van- sittart nu? Han visste förstås, att Dorothy såväl som världen i allmänhet begärde för mycket af honom.

»Innan det är för sent? Hvad menar du?»

frågade han med tankarna ännu på mrs Vansittart.

»Innan malgamitaffären är afslöjad», svarade Dorothy rakt på saken. Till hennes öfverraskning började han skratta.

»Jag trodde, du menade någonting annat», sade han. Malgamitaffären får sköta sig själf.

Holzen är den skarpsinnigaste karl, jag känner, och han vet fullkomligt, hvad han gör. Jag trodde, du menade mrs Vansittart — att du tänkte på henne.»

»Nej, jag^tänkte icke på mrs Vansittart.»

»Icke värd att tänka på?» framkastade Roden, fasthållande vid sin vana att skratta af fruktan att andra skulle skratta åt honom — ett sätt, som ej är sällsynt hos mycket unge män, men hvilket Roden borde vid det här laget hafva vuxit ifrån.

»Icke på allvar.»

»Hvad menar du, Dorothy?»

»Att jag hoppas, att du icke har någon all­

varlig tanke på att gifta dig med mrs Vansittart.»

Roden uppgaf ater sitt obehagliga skratt. —

»Det skulle kunna hända, att jag gör det», svarade han. »Och det kan också hända, att jag råkar veta, att mrs Vansittart aldrig annars plägar stanna kvar i Haag under sommaren, då det är tomt öfverallt, alla människor äro bortresta och staden uppgifven åt turister samt förvandlad till ett blott och bart annex till Scheveningen. I år har hon stannat — och hvarför, det skulle jag vilja veta.

Han strök sina mustascher, under det han satt och säg in i elden. Han hade roat sig med det lön­

lösa n jet att räkna och lägga ihop. En ung mans egenkäi .k — och hvijkens egenkärlek som hälst

— hindrar alltid att korrekt räkna ut den simplaste addition. Percy Roden befann sig ännu i en farligt öfverretad sinnesstämning. Det finnes intet rus så farligt som framgångens och intet, som lämnar så

bitter eftersmak. (Forts.)

— SM —