Kandidatuppsats i litteraturvetenskap
Bitterfittan och förmödrarna
Om litterära rötter som feministisk
motståndsstrategi i Maria Svelands debutroman
Författare: Carina Tenor Handledare: Jørgen Bruhn Examinator: Peter Forsgren Termin: VT14
Nyckelord
Maria Sveland, Bitterfittan, Rädd att flyga, Fear of flying, Erica Jong, Suzanne Brøgger, intertextualitet, Anders Olsson, Anna Williams, Cristine Sarrimo, litterärt värde,
feministisk litteraturteori.
Tack
Innehåll
1 Inledning ____________________________________________________________ 3
2 Syfte, teori, metod och disposition _______________________________________ 4
2.1 Syfte och avgränsning _____________________________________________ 4
2.2 Teoretiska utgångspunkter och metod _________________________________ 4
2.3 Disposition ______________________________________________________ 5
2.4 Kön, värde och makt på det litterära fältet ______________________________ 6
3 Forskningsöversikt ___________________________________________________ 7
3.1 Så reproduceras patriarkatet _________________________________________ 7
3.2 Så motverkas patriarkatet – feministiska motstrategier ____________________ 8
3.3 Bekännelsegenren och Rädd att flyga ________________________________ 11
4 Maria Svelands författarskap och traditionen ____________________________ 12
4.1 Om författaren __________________________________________________ 12
4.2 Maria Svelands övriga författarskap __________________________________ 12
4.3 Sveland och kvinnotraditionen ______________________________________ 13
4.4 Bitterfittans handling _____________________________________________ 14
5 Forskningsöversikt Bitterfittan _________________________________________ 15
6 Analys _____________________________________________________________ 16
6.1 Bitterfittans intertexter ____________________________________________ 16
6.2 Mottagandet ____________________________________________________ 17
6.3 Intertextuella samband med Rädd att flyga ____________________________ 18
6.3.1 Romanens grundstruktur _______________________________________ 18
6.3.2 De explicita sambanden ________________________________________ 19
6.3.3 Motiv och teman _____________________________________________ 20
6.3.4 Genre och tradition ___________________________________________ 22
6.4 Förmödrar ______________________________________________________ 23
6.5 Två bestsellers finner varandra ______________________________________ 24
7 Slutdiskussion ______________________________________________________ 26
8 Sammanfattning _____________________________________________________ 29
9 Källförteckning ______________________________________________________ I
9.1 Recensioner och artiklar i dagstidningar _______________________________ II
9.2 Blogginlägg ____________________________________________________ III
1 Inledning
Bitterfittan 1 av Maria Sveland från 2007 är en feministisk roman som ställer frågan:
Hur ska vi få ett jämställt samhälle när vi inte ens kan leva jämställt med den vi älskar? Huvudpersonen Sara berättar i jag-form om uppväxt, relationer och utmaningarna i att ha fått sitt första barn. Men Bitterfittan har också rikligt med referenser till olika böcker, filmer, låttexter och artiklar. Jag, som tillhör ungefär samma generation som Maria Sveland och uppfattar mig själv som feministiskt medveten, hade varken läst Erica Jong eller Suzanne Brøgger innan jag läste Bitterfittan, men gjorde det efteråt. Själv
beskriver Sveland i en artikel att läsningen av Marilyn French Kvinnorummet ledde henne vidare till Jong och Brøgger.2 Den här så lätt borttappade historien är en anledning till att jag intresserar mig för Svelands sätt att skriva in sig i en litterär tradition. En särställning i romanen har Jongs Rädd att flyga3, som Sara läser under den tid Bitterfittans ramberättelse utspelar sig. I forskning och recensioner har referenserna ofta noterats, utan att problematiseras. Men att dra paralleller mellan 1970-talets sexrevolution och ifrågasättande av monogama förhållanden och det så kallade livspusslet hos 2000-talets kärnfamiljer med karriärer – är det så självklart?
Ofta påtalas den brist på kontinuitet som tycks råda i kvinnlig tradition. Kanonforskning har också visat på mekanismer som premierar manliga författare och osynliggör eller marginaliserar kvinnor.4 Med 1970-talets kvinnorörelse uppstod intresset att
åter-upptäcka kvinnor som varit verksamma tidigare i historien, och att skapa en särskild kvinnokultur. Den feministiska litteraturforskaren Elaine Showalter beskriver ett samband där ”varje redogörelse för en kvinnlig litterär kultur och tradition har en parallell betydelse för vår egen plats i den litteraturkritiska historien och traditionen.”5
I den här uppsatsen sätter jag Bitterfittans förhållande till en feministisk litteratur-tradition i fokus. Jag vill undersöka de litterära referenserna och fördjupa analysen av hur romanen relaterar till sina förmödrar. Med feministisk kanonforskning som bakgrund vill jag också diskutera om användandet av traditionen stärkt romanens position på det litterära fältet.
1 Maria Sveland, Bitterfittan. Stockholm: Norstedts, 2007.
2 Jenny Aschenbrenner, ”Tillbaka till de vilda förmödrarna”. Dagens Nyheter, april 2007. 3 Erica Jong, Rädd att flyga. Stockholm: Norstedts, 2010. Originalets titel Fear of Flying (1973). 4 Jag återkommer till bland annat Anna Williams forskning runt detta i mitt teoriavsnitt.
5 Elaine Showalter, ”Den feministiska kritiken i vildmarken” (1981), i Modern litteraturteori 2, red. Claes
2 Syfte, teori, metod och disposition
2.1 Syfte och avgränsning
Syftet med den här uppsatsen är att få utökad förståelse för samspelet mellan Maria Svelands roman Bitterfittan och en feministisk litteraturtradition, framför allt representerad av Erica Jongs Rädd att flyga.
Min frågeställning är: Vilka funktioner har romanens koppling till litterära förmödrar?
Här ingår också att pröva om valet att ansluta sig till denna tradition kan ses som en aktiv, feministisk motstrategi, vilket i förlängningen blir en fråga om skönlitteratur i sig kan påverka premisserna för sin egen genre och sin position inom det litterära fältet.
Uppsatsens fokus är hur Jongs Rädd att flyga används i Svelands roman, inte en regelrätt jämförelse mellan de två romanerna. Jag går inte heller in på aspekten gränser eller gränsupplösning mellan självbiografi och fiktion, även om det finns paralleller mellan huvudpersonen Saras och författaren Svelands eget liv och erfarenheter.6
2.2 Teoretiska utgångspunkter och metod
Jag ska undersöka intertextualiteten i en roman som citerar, återberättar och för en dialog med framför allt en litterär föregångare, Rädd att flyga. Här utgår jag från Anders Olssons uppdelning av intertextuella samband och de funktioner han ser att dessa kan fylla.7 Olsson skiljer mellan implicita och explicita samband, och konstaterar att
författare ofta använder ”motton, allusioner och citat för att skriva in sig i en större tradition”.8 Han gör också skillnad mellan antagonistiska och vänskapliga samband: När
en författare ”framhäver föregångaren kan det bero på tidens smak eller andra
strategiska skäl.”9 Jag tar fasta på Olssons infallsvinkel att ett komparativt resonemang kan behöva kompletteras med ett psykologiskt eller sociologiskt grepp när skälen att framhäva en föregångare ska undersökas. Framför allt hämtar jag teoretiska perspektiv från sociologin, medan de psykologiska resonemangen förs på en mer allmän nivå.
6Till exempel uppger Sveland att Saras intervju med Brøgger i Bitterfittan ”är helt dokumentär”, se
Andreas Ekström, ”Med feministisk magkänsla”, Sydsvenskan, 8 mars 2007.
7 Anders Olsson, ”Intertextualitet, komparation och reception”, i Litteraturvetenskap – en inledning, red.
Staffan Bergsten. Lund: Studentlitteratur, 2002, s. 51–70.
Från feministisk teori har jag hämtat fyra processer för hur patriarkala strukturer reproduceras med motvarande motstrategier, sammanställda av sociologen Carin
Holmberg.10 Dessa har jag använt som hjälp för att kartlägga och hitta liknande mönster inom feministisk litteraturteori och litteratur från 1970-talet och framåt. På så sätt vill jag skapa en bild av den tradition som Bitterfittan relaterar till.
För att diskutera litterärt värde hämtar jag framför allt min teoretiska utgångspunkt från Anna Williams forskning om kanon11, som i sin tur bygger på Pierre Bourdieus
fältanalys. Från Williams hämtar jag också många av de resonemang som handlar om kvinnors möjligheter och strategier för att bättre konkurrera inom det litterära fältet. Jag har läst romanen med fokus på intertextualitet, förmödrar och feministisk tradition. Eftersom uppsatsens syfte har en koppling till samhället och det litterära fältet gör jag en kontextualisering både av Sveland som författare och mottagandet av romanen. Även här har jag fokuserat på tradition och intertextuella kopplingar.
2.3 Disposition
Närmast kommer jag att fördjupa de teoretiska resonemangen som rör kön, värderingar och makt på det litterära fältet, men också i samhället. I nästa avsnitt gör jag en tematisk forskningsöversikt av kvinnors villkor och strategier på det litterära fältet med början på 1970-talet, samt sätter in bekännelsegenren och Rädd att flyga i denna kontext. Nästa avsnitt handlar om Sveland som författare med fokus på kvinnotradition, plus en kort sammanfattning av Bitterfittan. Därefter har jag lagt den del av forskningsöversikten som specifikt handlar om romanen, helt enkelt för att underlätta för läsaren och skapa en bättre röd tråd. Recensioner i dagspress och annan reception studeras och används i analysdelen, som inleds med en beskrivning av Bitterfittans explicita litterära
kopplingar, följt av en mer detaljerad genomgång av hur romanen relaterar till Rädd att
flyga på olika nivåer, från disposition till motiv och tema och vidgat till genre och
tradition. Även romanens olika bilder av förmödrar diskuteras i ett bredare perspektiv. I en utblick görs några nedslag i hur Bitterfittan och dess föregångare tycks ha påverkat varandra på det litterära fältet. I mitt avslutande resonemang diskuterar jag de litterära förmödrarnas roll ur olika aspekter och kopplingen till feministiska motståndsstrategier och en position inom det litterära fältet.
2.4 Kön, värde och makt på det litterära fältet
Tradition och värde ligger nära varandra inom litteraturvetenskapen. I Stjärnor utan
stjärnbilder beskriver Anna Williams hur kvinnorna brutit sig in på det litterära fältet
både som författare och litteraturforskare, och ändrat perspektivet: Kanon ses inte längre som något allmänt och objektivt, utan som en historisk konstruktion i händerna på en viss grupp. Det har också lett till studier om hur kanon etableras liksom hur den kan omskapas.12 Kvinnors motiv att ifrågasätta litterärt värde och granska kanonbildning handlar förstås också om att erövra egna positioner.13
Williams utgår från Pierre Bourdieus teorier om fält och makt. I fältet befinner sig aktörer i olika styrkepositioner gentemot varandra, vilket styr vilken makt de har och vem som har tolkningsföreträde. Olika habitus, praktiska handlingsmönster, utvecklas inom fältet. Det gäller att behärska fältets lagar, och att skaffa eller investera symboliskt kapital av olika slag: litterärt, kulturellt, socialt. Även privatlivet spelar alltså roll för positionen i fältet, vilket gör att fältanalysen varit fruktbar för feministisk forskning. Williams lyfter fram hur Toril Moi använt Bourdieus sätt att se genus som något relativt: Könet är aldrig ett eget fält, utan innebär olika saker i olika sammanhang. Genom att definiera kön och makt i varje social och historisk situation är det möjligt att göra analyser ur genusperspektiv utan att förstärka motsättningar mellan manligt och kvinnligt, och snarare ansluta sig till Judith Butlers teorier om en föränderlig
könsidentitet. Williams tar också upp kritik mot Bourdieu som alltför androcentrisk, där fokus på dominerande makt osynliggör alternativa belöningsstrukturer. Williams ser dock en möjlighet att förändra själva fältet genom att uppmärksamma kvinnors alternativa strategier.14
Hur skapas då kanon? Williams ser två avgörande faktorer för urvalet: Kön och tradition.15 Även litteraturhistorikern vill skapa en berättelse, med perioder och klassi-ficeringar, där det ”traditionsbärande och nydanande i originell förening” tycks ge högst värde.16 Eftersom få kvinnliga författarskap kommer in i en litterär kanon uppstår ingen tradition för dem, utan de blir, som Williams säger: ”Ensamma stjärnor utan
3 Forskningsöversikt
Syftet med den här forskningsöversikten är att ge en bild av de mekanismer som påverkat kvinnors position på det litterära fältet, liksom de olika feministiska strategier som prövats från 1970-talets kvinnorörelse och framåt. Som ett raster i den historiska tillbakablicken används feministisk sociologisk teori.
3.1 Så reproduceras patriarkatet
Sociologen Carin Holmberg har sammanfattat fyra processer som reproducerar
patriarkatet på individ- och strukturnivå i ett formellt jämställt västerländskt samhälle, alltså den värld Bitterfittan tillhör. Dessa hämtas från teorier som utgår från att det finns en könsmaktordning som hindrar verklig förändring.18
Assymetriskt rollövertagande hämtas från Anna G. Jónasdóttirs kärleksmaktsteori,
och är ett begrepp för att kvinnor ofta tar över mäns perspektiv, medan män i mindre utsträckning tar kvinnors perspektiv. Det handlar om till synes ”frivillig” underordning, men är i grunden alltså en struktur.19 Williams konstaterar till exempel att män inte
forskar om kvinnliga författarskap i samma utsträckning som det omvända. Mycket forskning runt ett författarskap bidrar också till litterärt värde, vilket innebär att processen missgynnar kvinnliga författarskap.20
Från Yvonne Hirdmans genusteori hämtas två processer som ofta hänger ihop:
isärhållande och mannen som norm. Det innebär att könen ska hållas inom olika
sfärer samt att mannen står för det allmänmänskliga.21 Hur de hänger ihop blir tydligt med ett exempel från litteraturens område: Kvinnor har ofta skrivit i andra genrer än män, som barnböcker, populärlitteratur och kvinnoromaner. Med mannen som norm har det litterära kapital som kvinnor investerat i fältet därmed inte fått samma värde.22 Williams uppmärksammar även det isärhållande som syns i 1960–1980-talens litteraturöversikter. Här har kvinnorna visserligen blivit fler, men sorteras in under särskilda rubriker. Effekten av mannen som norm beskrivs av Williams: ”Litteraturen
18 Holmberg, s. 75, s.15.
19 Ibid, s. 67ff.
20 Williams, s. 32ff. På 1970-talet forskade 74 procent av de kvinnliga forskarstudenterna om manliga
författare, på 1990-talet 64 procent. Motsvarande siffra för de manliga litteraturforskarna var 99 respektive 98 procent.
skriven av män har fått bilda grunden för allmänna uttalanden om den svenska litteraturens utveckling och karaktär.”23
Den fjärde processen kommer från Maud Landby Eduards teori om kvinnors kollektiva handlande, som menar att den patriarkala makten ligger i att skilja det privata och det
politiska från varandra: Kvinnans erfarenheter avfärdas som individuella och
legitimerar inte krav på förändring. Att hindras från att ifrågasätta själva systemet är det yttersta tecknet för makt, enligt Eduards. Därför måste kvinnor själva samlas, utbyta erfarenheter och agera politiskt för sina rättigheter.24 Dessa feministiska tankar gavs ett
litterärt uttryck i 1970-talets kvinnliga bekännelselitteratur.25
Kvinnors ”frivilliga” ovilja att identifiera sig med sin egen underordnade grupp påtalas också av Showalter, som skriver att kvinnlig tradition hindrats av ”perpetual disruption, and also the self-hatred that has alienated women writers from their sense of collective identity.”26 Cristine Sarrimo tar upp hur kvinnors brist på kvinnliga förebilder uttrycks hos Jong och Kerstin Thorvall, där Sven Lindqvists självbiografiska böcker ges som motsatt exempel, eftersom de innehåller många referenser till både litterära och
filosofiska förebilder liksom namngivna manliga vänner som också blivit framstående.27 Teorierna om hur patriarkatet reproduceras går förstås in i varandra. Mäns
icke-identifiering med kvinnor, som Jónasdóttir visat på, kan också vara en förklaring till att kvinnliga författarskap setts som mindre allmängiltiga av manliga forskare, medan kvinnor övat upp ett dubbelseende, det vill säga förmågan att byta perspektiv. Som exempel på att dessa patriarkala processer fortfarande är verksamma kan man ta just
Bitterfittan. Det är visserligen en ny roman, men av de litteraturvetare som tyckt att den
varit värd att studera så har ingen varit man.
3.2 Så motverkas patriarkatet – feministiska motstrategier
Processerna som reproducerar patriarkatet får ses som internaliserade hos både kvinnor och män. Därför kan feministiska motståndsstrategier både handla om att ändra den egna självbilden genom att stärka kvinnors självförtroende och att utmana mer övergripande strukturer.
23 Williams, s. 183.
24 Holmberg, s. 71ff.
25 Se mer i avsnitt 3.4. ”Bekännelsegenren och Rädd att flyga.”
Just att identifiera ett sammanhang ses som ett tidigt steg för varje subkultur eller marginaliserad grupp att bli synlig.28 Den tidiga feministiska litteraturvetenskapen handlade också mycket om att återupptäcka kvinnliga författare som varit verksamma tidigare i historien. På samma sätt ville man lyfta fram ”den kvinnliga rösten”.29 Litteraturforskare som Showalter talade om ”gynokritik”: litteraturvetenskaplig forskning av kvinnor, om kvinnor och på kvinnors villkor. I stället för att passa in kvinnor i en manlig historieskrivning skulle fokus ligga på en allt mer synliggjord kvinnokultur.30
En annan strategi är att ifrågasätta själva det litterära fältets spelregler, som ju miss-gynnat kvinnor. Det kan handla om att synliggöra genrer som kvinnor skrivit i, men också att lägga mer fokus på läsarens betydelse.31 Ellen Moers såg till exempel en underliggande allmängiltighet i alla kvinnors erfarenheter, både som författare, läsare och romankaraktärer. 1972 breddade Patricia Mayer Spacks sin litteraturanalys genom att ta med studenters reaktioner på verk av kvinnliga författare, som visade sig handla om innehållet i texten, med empati för huvudpersonen och diskussioner runt vad läsaren skulle ha gjort i hennes ställe.32 Detta påminner för övrigt om hur Bitterfittans Sara läser
Rädd att flyga.
Ytterligare en strategi för att förändra fältet är att intressera sig för vad som händer på en nivå under ett manligt dominerat elitskikt, till exempel kvinnliga författare som brutit ny mark och ökat kvinnors handlingsfrihet, även om de själva glömts bort.33
I Norden kom sökandet efter traditionen något senare. När första bandet av Nordisk
kvinnolitteraturhistoria gavs ut 1993 uppges syftet främst vara en komplettering till en
tidigare enkönad historieskrivning och värdering, inte sökandet efter en specifikt kvinnlig identitet eller läsart.34 Mycket har sedan hänt de senaste decennierna: När själva begreppet ”kvinna” dekonstrueras finns inte ens något typiskt kvinnligt subjekt.35 Dessutom har queerforskare i Foucaults anda utvecklat begrepp som genusteknologier,
28 Ruth Robbins, Literary Feminisms. New York: St Martin´s Press, 2000, s. 95ff.
29 Fiona Tolan, ”Feminisms”, i Literary theory, red. Patricia Waugh. Oxford: Oxford University Press,
2006, s. 328ff.
30 Robbins, s. 74f. Ytterligare ett citat som belyser Showalters inställning kan läsas i uppsatsens inledning. 31 Williams, s. 31.
32 Robbins, s. 79ff.
33 Williams, s. 22. Eva Liljas forskning om 1940-talslyrikern Elsa Grave ges som exempel.
34 Elisabeth Møller Jensen, ”Historien om kvinnornas litteratur”, förord i Nordisk kvinnolitteraturhistoria
band 1, red. Elisabeth Møller Jensen m. fl. Höganäs: Bra böcker, 1993, s.12.
där även formulerandet av feministiska frågor i sig ingår som ett sätt att konstruera genus.36 I dag talar vi om ett bredare genusvetenskapligt forskningsfält, med studier runt till exempel manlighet i pojkböcker och alltså inte enbart specifikt kvinnliga
erfarenheter.37 I en tillbakablick på den feministiska historien hittar Claudia Lindén två huvudlinjer: ”Antingen tecknas historien som en fråga om utveckling från ett naivt förflutet, där 70-talet får presentera det essentialistiska i motsats till 90-talets
identitetskritik, eller så tecknas historien som en förlust där engagemang och politik försvunnit från dagordningen.”38 Längre fram återkopplar jag till hur saknaden av ett
mer radikalt 1970-tal framställs i Bitterfittan, och hur Sveland anknyter till en mer aktivistisk feminism.
Motstrategier mot de fyra processer som Holmberg sammanställt finns alltså även på det litterära fältet. Genom att problematisera kön har isärhållandet av könen och mannen som norm blivit tydligt i vad som tidigare sågs som en könsneutral litteraturvetenskap. Att motstå det assymetriska rollövertagandet kan ses som kvinnliga forskares sätt att behålla sitt eget perspektiv i stället för att ta mannens: Om nu brevromaner, barnböcker och populärromaner varit viktiga för kvinnor, varför se dem som mindre betydande? Att utbyta erfarenheter, identifiera sig med andra kvinnor i stället för med män och att synliggöra kvinnors erfarenheter som politiskt relevanta är tankar som bland annat finns i gynokritiken, kvinnokulturbegreppet och den kvinnliga bekännelsegenren.
Men motstrategierna har också fallgropar: Fokus på kvinnokultur och kvinnlig tradition kan skapa identitet och stolthet, men samtidigt förstärka isärhållandet mellan könen.39 Sarrimo menar också att genomslaget för kvinnolitterär forskning kan ha varit en
bidragande orsak till att bekännelsromanen har uppfattats som en så könsbestämd genre, trots att det självbiografiska, autentiska draget återfinns i flera genrer under samma period.40 Dessutom har det visat sig att även försöken att upprätta en alternativ kvinnlig kanon blivit exkluderande, till exempel mot svarta kvinnor och kvinnor från tredje världen.41
36 Ulrika Dahl, Skamgrepp – Femme-inistiska essäer. Stockholm: Leopard, 2014, s. 35. 37 Se exempelvis Eva Heggestad m. fl. (red.) Fält i förvandling. Möklinta: Gidlunds, 2013. 38 Claudia Lindén, ”Hur skriver feminister genushistoria”, i red. Heggestad m. fl., s. 77–88. 39 Tolan, s. 330.
40 Sarrimo, s. 9, 59ff.
41 Se till exempel Ellen Rooney (red.), The Cambridge companion to Feminist literary theory.
3.3 Bekännelsegenren och Rädd att flyga
Med 1970-talets kvinnorörelse väcktes också en efterfrågan på feministisk litteratur. Jongs Rädd att flyga (1973) och Marilyn French The Women´s room (1976) blev typiska för decenniet, och fick stor betydelse för att synliggöra kvinnliga författare.42 Rädd att
flyga har med tiden sålts i minst sju miljoner exemplar bara i USA.43 Romanens huvudperson Isadora Wing blev symbol för en ny, frigjord kvinna som slits mellan en förlegad, inlärd kvinnoroll och framtida möjligheter. Boken översattes till svenska 1975. Året innan hade Suzanne Brøggers Fräls oss ifrån Kärleken kommit ut i Sverige. Båda böckerna fick stort inflytande här. De uppfattades som självbiografiska skildringar, modigt självutlämnande i ett politiskt syfte: att avskaffa det borgerliga privatlivet.44 Genren har kallats bekännelseroman, och man bör tillägga att begreppet använts nedsättande, bland annat kritiserades Thorvalls böcker som alltför självutlämnande.45 Vad som karaktäriserar denna genre som Bitterfittan relaterar till beskrivs av Cristine Sarrimo i avhandlingen När det personliga blev politiskt (min sammanfattning): - skildring av kvinnors erfarenheter med självbiografisk eller autentisk prägel - identifikationsskapande (”kommunikationsideal” och större fokus på läsaren) - en politisk-emancipatorisk dimension (även personliga relationer politiseras) - en nyenkel estetik46
I Bitterfittan får 1970-talets feministiska litteratur ge en positiv bild av en annan tid. Den bilden är inte helt okomplicerad. Lisbeth Larsson beskriver hur de i arbetet med
Nordisk kvinnolitteraturhistoria upptäckte att texterna av 1970-talsförfattarna som en
gång gjort dem så upprymda lika mycket beskrev vanmakt som makt.47 Även Jong
kommenterar tidsbilden så här i en intervju: ”Jag har läst några kapitel i "Bitterfittan", men jag måste säga att huvudpersonen har en lite romantisk syn på 70-talet. Hon verkar tro att det var så enkelt och fritt då, medan det i själva verket var en konstant kamp”.48
42 Tolan, s. 329. 43 Jong, s. 403f. 44 Sarrimo, s. 84. 45 Ibid, s. 85ff. 46 Ibid, främst s.7–15, 67–98.
47 Lisbeth Larsson, ”Historieskrivningens utmaningar”, i red. Heggestad m. fl., s. 36.
4 Maria Svelands författarskap och traditionen
4.1 Om författaren
Maria Sveland, född 1974 i Örebro, är journalist, författare och feministisk debattör. Debutromanen Bitterfittan från 2007 fick stort genomslag i debatten49, såldes i nästan 145 000 exemplar, översattes till ett tiotal språk50 och har även satts upp som teater. Före och efter debuten gjorde Sveland flera dokumentärer på samma tema som
romanen.51 Hon har fortsatt att skriva skönlitteratur med uppenbar feministisk agenda,
och uttrycker i en intervju att ”romanen är oslagbar om man vill nå in i folks innersta.”52
4.2 Maria Svelands övriga författarskap
Efter Bitterfittan har Maria Sveland gett ut två romaner och en novell: Att springa från 2010, novellen Doggy Monday, 2011 och Systrar och bröder, 2013.53 De har teman som
flickors utsatthet och samhällets svek, olyckliga äktenskap och könsroller. Till skillnad från Bitterfittan är de inte skrivna i jag-form och de saknar explicita litterära referenser. Självbiografiska bidrag av Sveland finns i antologierna Min mormors historia54 och
Happy, happy.55 För den senare var Sveland också redaktör tillsammans med Katarina
Wennstam, ett inititativ som togs efter egna skilsmässor. De upptäckte att det saknades berättelser som också ”tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför.”56 Sveland skriver: ”Om Bitterfittan var en sorgesång över äktenskapet skulle detta bli min glädjesång över skilsmässan.”57
Bitterfittan har beskrivits som en blandning av ”reportage- och dagboksprosa”.58 Ett
släktskap finns med Hatet – en bok om antifeminism59, där reportagekapitel varvas med
korta dagboksglimtar från en hotad tillvaro. Bakgrunden är ett aggressivt hotbrev, som får Sveland att undersöka antifeminismen kopplat till främlingsfientlighet och rasism. Om utforskandet av jämställdhet ledde till bitterhet i Bitterfittan så blir Svelands slutsats
49 Andreas Utterström, ”Bitterfittan startade debatten”, Dagens Nyheter, 3 augusti 2008. 50 Susanna Romanus, Norstedts förlag, uppgifter i e-post, 18 mars 2014. I författarens ägo.
51 Till exempel ”Som en hora” 2003 och ”Heliga familjen” 2008 och 2009, båda i Sveriges Radio P1. 52 Lina Kalmteg, “Livet är bittert”, Svenska Dagbladet, 28 augusti 2010.
53 Sveland, Maria, Att springa. Stockholm: Norstedts, 2011. Doggy Monday. Stockholm: Novellix, 2011.
Systrar och bröder. Stockholm: Norstedts, 2013.
54 Maria Sveland, ”Karin Larsson”, i Min mormors historia, red. Eva Fallenius. Stockholm: Forum, 2009,
s. 207–218.
55 Maria Sveland och Katarina Wennstam (red.), Happy Happy. Stockholm: Atlas, 2011. (Sveland har
skrivit förordet samt kapitlet ”On a good day (you can see the end from here)”, s. 7–11, 26–45.)
56 Ibid, s. 9f. 57 Ibid, s. 44.
om antifeminism i Hatet betydligt svartare: ”Vet för mycket nu, för många berättelser. Alla jag intervjuat, gråtit med. Nya glasögon. Ny värld. Aldrig mer densamma.”60
4.3 Sveland och kvinnotraditionen
I inledningen berörde jag den DN-artikel där Sveland tillsammans med några andra svenska författare slår ett slag för 1970-talets ”vilda förmödrar”som de inspireras av, och även uttrycker sina egna svårigheter att få kännedom om en kvinnlig tradition.61 Svelands upplevelse av avbruten tradition tas också upp i Hatet: Hon känner sig lurad av hur feminismen och feminister framställts: ”Kanske var det första gången jag anade historieskrivningens otroliga makt”62 och fortsätter senare: ”Precis som 70-talets kvinnorörelse fick vi återerövra den feministiska historien.”63 Sveland skildrar hur hon är med och bildar en feministisk filmförening, som även besöks av de som var aktiva på 1970-talet: ”Vi lierade oss och såg vikten av snälla och stöttande mammor.”64
Temat litterär kanon berörs uttalat i en av återblickarna i Bitterfittan. Som gymnasieelev reagerar berättarjaget Sara på att det saknas kvinnliga författare i litteraturkunskapen. Svenskaläraren, en man, svarar att det är ett ”urval av de författare som haft störst betydelse för litteraturen.” Det här provocerar Sara, som envisas med att vilja läsa om Virginia Woolf. Läraren markerar att Joyce och Proust ändå är viktigare författare.65 Svelands medvetenhet om hur kvinnor missgynnas av litteraturhistoriens mekanismer uttrycks också i hennes förord till nyutgåvan av Jongs Rädd att flyga 2010. Att beskriva romanen som enbart en skildring av en kvinnas sexuella lust är ”ett försök att förminska och förpassa boken till den övriga massgraven där alltför många kvinnliga författare* vilar i ofrid.” Asterisken hänvisar till den fotnot där Sveland utvecklar sin kluvenhet inför begreppet ”kvinnliga författare”:
Ett inneboende syftningsfel, som om författarskapet hade något som helst med
’kvinnlighet’ att göra. Dessutom förstärker det den trista inställningen att författaren är en man, vi andra är undantag,eller så kallade ”Kvinnliga författare”. I protest tänker jag hädanefter säga ”Författare med fitta”. Om nu könet är så viktigt menar jag. Alternativt ”Författare med några centimeter kortare urinrör än den andra hälften”? Så vi åtminstone klargör löjlighetsgraden.66
60 Sveland, Hatet, s. 138.
61 Aschenbrenner. I en faktaruta intill artikeln ges lästips om French, Brøgger, Jong, Stenberg och Alfvén. 62 Sveland, Hatet, s. 11.
63 Ibid. 64 Ibid, s. 12.
Även om Sveland problematiserar betydelsen av en författares kön, har hon inte svårt att definiera det som att tillhöra en underordnad grupp: ”Varje gång en kvinna vågar tro att hennes tankar är värda något intresse, och dessutom tar litterär plats med dessa tankar, kommer ett visst mått av upprörd kritik komma som ett brev på posten.”67 Bland tacken sist i Bitterfittan räknar Sveland sedan upp sina inspiratörer, fjorton kvinnor inklusive Jong. I antologin Happy, happy är alla tio bidragen skrivna av kvinnor, vilket kommenteras i förordet: ”Och om någon nu undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.”68 Att på detta sätt enkönat referera till kvinnliga förebilder eller vända på hur kvalitetskriterier använts av män är förstås ett sätt att utmana osynliggörandet av kvinnor respektive mannen som norm. Sammantaget placerar jag Svelands feminism som kvinnopolitisk och aktivistiskt inriktad snarare än postfeministiskt könsproblematiserande och dekonstruerande, något jag återkommer till i min textanalys av Bitterfittan.
4.4 Bitterfittans handling
Bitterfittan har en ramberättelse där berättarjaget Sara åker utan mannen Johan och
två-årige sonen Sigge på en charterresa till Teneriffa en vecka i januari för att komma ifrån och för att tänka. Detta varvas med tillbakablickar på Saras eget liv, från barndom och framåt. I ramberättelsen läser Sara framför allt Rädd att flyga av Jong och för en inre dialog med romanens huvudperson Isadora Wing. Hon iakttar och möter också kvinnor och män under resan, och reflekterar över detta, samhället och sitt eget liv. Saras tillbakablickar ger bilden av en uppväxt i en ojämställd familj, där pappan har pengarna och ser ner på mamman som får ta allt ansvar för vardagsslitet. Som tonåring är Sara brådmogen och flyr från hemmet till pojkvänner och festar en del. Efter gymnasiet kan Sara lämna sin familj, flytta till Stockholm och börja läsa på universitetet. Hon träffar Johan, gifter sig och får senare barn. Via Saras jobb som journalist skildras även ojämställdheten inom mediebranschen. Både Sara och Johan prioriterar sina jobb, och när sonen Sigge är nyfödd veckopendlar Johan. För Sara är det en process att erkänna vilket svek hon känner sig utsatt för. Paret går på familjerådgivning och får till slut en relation som fungerar hjälpligt, men bitterheten finns kvar inom Sara. ”Jag är bitter över
att vi blev som alla andra par /…/. Jag är bitter över att inse att vi inte är jämställda längre – kanske var vi aldrig jämställda över-huvudtaget? Jag är bitter över att jag är bitter. Jag vill inte vara bitter”.69 För Sara blir charterresan en chans att reflektera och förhålla sig till tillståndet i samhället liksom att stå upp för sig själv men ändå nå någon sorts försoning. ”Det måste gå att älska och leva jämlikt. /…/ Jag tänker tro på det. Jag vill tro på det.”70 Romanen slutar med att Sara upptäcker att hon är gravid igen, och
inser att hon vill ha barnet och, trots allt som skaver, inte vill skilja sig från Johan.
5 Forskningsöversikt Bitterfittan
Katarina Carlshamre, Stockholms universitet, intresserar sig för den berättande modersfiguren som ett nytt och samtida litterärt fenomen, och arbetar med en jäm-förande studie av svenska och franska romaner under namnet ”Moderns nya röst”.71 Utifrån denna forskning har hon skrivit två tidskriftsartiklar. I ”Helper and Obstacle” analyseras pappans roll för mammans situation som den skildras i fyra svenska romaner, däribland Bitterfittan.72 Carlshamre överraskades av bilden av mamman som så olycklig i familjen, och ser att pappan framställs som en kraft åt två håll: Hans närvaro är viktig för att kvinnan ska kunna frigöra sig från föreställningen om mamman som naturlig första vårdnadshavare – samtidigt blir han ett hinder eftersom han inte delar hennes bagage av skuld och omöjliga modersideal, och alltså inte kan förstå hennes
problematik fullt ut.73 I ”Living the paradox”74 jämför Carlshamre modersrollen i två olika kulturella kontexter: Bitterfittan respektive den franska romanen Un hereux
événement av Eliette Abécassis. I båda romanerna får huvudpersonerna kämpa med en
konfliktfylld självbild efter förlossningen. I den franska romanen handlar konflikten främst om att vara mor och åtråvärd kvinna, i Bitterfittan om att behålla yrkesidentitet och självständighet.75 Även Sofie Samuelsson intresserar sig främst för romanens innehåll, alltså hur föräldraskap och kön presenteras och problematiseras, i sin
litteratursociologiska magisteruppsats.76 Hon konstaterar också att romanen inte tar upp
69 Sveland, Bitterfittan, s. 70. 70 Ibid, s. 219.
71 Information på Stockholms universitets hemsida:
http://www.fraitaklass.su.se/om-oss/kontakt/presentationer-medarbetare/a-g/katarina-carlshamre-1.24142 (kontrollerad 2014-03-14)
72 Katarina Carlshamre, ”Helper and Obstacle”, Studies in the Maternal, 5(2), 2013. 73 Ibid, s. 12.
74 Katarina Carlshamre, “Living the paradox”, kommer i Women´s Studies, an interdisciplinary journal, i
författarens ägo.
75 Ibid, s. 24.
76 Sofie Samuelsson, Föräldraskap, kön och jämställdhet i Maria Svelands Bitterfittan. Magisteruppsats i
barnperspektivet särskilt ofta, utan mer handlar om relationen mellan kvinna och man: ”vad är bäst för att de två vuxna ska må bra och kunna förverkliga sig själva?”77 Både Carlshamre och Samuelsson noterar Bitterfittans koppling till 1970-talets
litteratur, framför allt Rädd att flyga, och benämner det som ett släktskap eller ett arv.78 Däremot undersöker de inte intertexterna närmare. Det gör däremot Klara Lindroos i sin undersökning av Bitterfittan ur ett retoriskt perspektiv. Hon ser exemplifiering som Svelands huvudstrategi att nå ut med romanens ”tes”, där även intertexterna fyller viktiga funktioner.79 Ur mitt perspektiv har denna kandidatuppsats varit mest givande.
Maria Ehrenberg, regionbibliotekarie och filosofie doktor i litteraturvetenskap, har gett ut Bland honjävlar och bitterfittor80, en introduktion till kvinnokamp i litteraturen kopplat till 1970-talet. I kapitlet om Jong tar Ehrenberg upp Bitterfittan, och drar slut-satsen att det är just kluvenheten inför äktenskapet som kan ha gjort Rädd att flyga så lämplig som intertext, där Saras vanmakt byggs på av insikten om ”att hon (och hennes man) har haft tillgång till kvinnorörelsens samlade kunskap, och ändå har allt gått så fel.”81 Ehrenberg säger att hon fascineras av hur romanen talar med sin föregångare på flera nivåer, men gör mest ett kort referat av de jämförelser Sveland har i sin roman.82
6 Analys
Sidhänvisningar till Bitterfittan ges härefter direkt i text för att slippa en stor notapparat.
6.1 Bitterfittans intertexter
I romanen görs referenser till andra böcker både som citat och i Saras reflektioner och återblickar. Sara jämför till exempel sina egna livsval med Simone de Beauvoirs när hon läser hennes biografi. Romanens inleds med en sångtext av Martha Wainwright, och har en sångtext av Nina Simone som avslutning. Förutom Jong och Brøgger är de böcker som nämns Joan Rivieres Kvinnlighet som maskerad (s. 108), Carin Holmbergs avhandling Det kallas kärlek (s152f), Subcomendante Marcos samlade texter (s. 156f) Virginia Woolfs Orlando (s. 179), Deidre Bairs biografi över Simone de Beauvoir (s. 192f). Dessutom finns ett citat av Joyce Carol Oates (s. 219). Alla referenser är alltså till
77 Samuelsson, s. 51.
78 Carlshamre, ”Living the paradox”, s. 2, samt Samuelsson, s. 52.
79 KlaraLindroos, Retoriska strategier i en roman. Om Maria Svelands Bitterfittan. C-uppsats i retorik
vid litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet, 2011.
80 Maria Ehrenberg, Bland honjävlar och bitterfittor – kvinnokamp i litteraturen. Lund: BTJ förlag, 2013. 81 Ehrenberg, s. 20.
verk skrivna av kvinnor, förutom i ett fall. Då handlar det dock om hur Subcomendante Marcos beskriver zapatiströrelsens kvinnor.
På ett mer genomgående sätt relaterar romanen till 1970-talets äktenskapskritiska böcker. Sara beskriver hur hon ”slukar Suzanne Brøggers förtvivlan över kärnfamiljen som om den var min egen och inser att den är min egen” och utser Brøggers ord om tvåsamhet som ”organiserad form av olevt liv” och ”icke-möten” till något av det vackraste hon läst. (s.15f). Brøgger återkommer som levande författare när Sara får intervjua sin förebild och ”universella drömmamma”. Men trots att Brøgger ”skrivit flera fantastiskt, mogna, självutlämnande böcker just om att inte nöja sig” (s. 101) får Sara förhålla sig till att författaren till Fräls oss ifrån Kärleken känner tacksamhet och säger att tvåsamhet kan vara tillräckligt bra (s. 102–107). Detta möte återkommer jag till i en diskussion om förmödrar som identifikation på individnivå. Längre fram gör jag också en analys av romanens mer omfattande intertextuella kopplingar till Jongs Rädd
att flyga.
6.2 Mottagandet
Som framgår av min forskningsöversikt så har de litterära referenserna i Bitterfittan noterats, men oftast inte analyserats djupare. Samma sak gäller förstadagsrecensioner i svensk dagspress. I nio av de tio recensioner jag läst nämns Jong, i sex Brøgger. Det vanligaste är att Saras läsning av Rädd att flyga eller författarnamnen Jong och Brøgger nämns i samband med att handlingen refereras, men inte så mycket mer. I DN står det att Bitterfittan ”anknyter till den viktiga genren av 70-talets romaner som förenade estetik med självbiografi och politik.”83 I SvD benämns Rädd att flyga som en ”kultroman” för Sara att delvis känna igen sig i.84 GP har den enda recensionen där varken Rädd att flyga eller Fräls oss ifrån kärleken nämns. Däremot står det om Brøgger, men då som exempel på att Sveland lagt in egna journalistiska erfarenheter i romanen.85 Recensionen i Sydsvenskan skiljer sig genom att ge ett kort referat av Rädd att flyga och tala om en ”Jong-pendang”. Parallellen uttrycks som att båda romanerna är
böcker läsaren måste förhålla sig personligt till, även om recensenten anser att
Bitterfittan ”saknar det där täta slösande bildspråket som föregångaren har, för att inte
tala om dess drastiska humor.”86
83 Ulrika Milles, ”Det bittra arvet”, Dagens Nyheter, 19 mars 2007. 84 Helgesson.
Skillnaden i kvalitet uttrycks i betydligt hårdare ordalag i brittiska The Guardian:
The whole novel imitates Jong's, and frequently quotes her, and Sara keeps comparing herself to Isadora. But Jong's flashbacks are carefully woven in and make some logical sense; Sveland's seem ramshackle and abrupt. She's no stylist, and the humour is embryonic. /…/ Sveland has failed to note the satire in Jong. Jong spells out, to any would-be emulator, the painstaking way in which she herself learned to write: you have to read and write like crazy to be a novelist. Sveland has ignored this advice. She employs Jong as a crutch, on which she limps along. 87
Här framställs det alltså som att Sveland saknar humor och inte alls befinner sig i samma litterära division som Jong, utan imiterar och använder föregångaren ”som en krycka”. Att inte svenska recensenter gör mer kritiska jämförelser mellan romanerna ser jag som ett tecken på att intertexterna inte fått lika stort fokus som skildringen av den moderna kärnfamiljens jämställdhetsproblem med glapp mellan teori och praktik.
6.3 Intertextuella samband med Rädd att flyga
I det här avsnittet vill jag visa de omfattande explicita och vänskapliga intertextuella samband som Bitterfittan uttrycker till sin föregångare av Jong, sett ur olika perspektiv.
6.3.1 Romanens grundstruktur
Läsaren av Bitterfittan behöver inte känna till Rädd att flyga för att kunna följa med i handlingen eller förstå hur Sara relaterar till dess huvudperson Isadora. I Bitterfittans ramberättelse återberättas Rädd att flyga som att Sara läser den. Läsaren får följa vad som händer Isadora där Sara är i boken – samtidigt som de två följs åt. Sara läser Rädd
att flygas avslutande sidor, där Isadora återvänt till sin man och ligger i badkaret, i sitt
eget badkar hemma. Föregångaren har alltså en viktig roll för Bitterfittans disposition, med början på en flygresa och slut i ett badkar. Sveland har också använt Jongs romanform med en inre och yttre resa, där ramberättelsen ger möjlighet till
tillbakablickar, reflektioner och resonemang i jag-form. De delar i Rädd att flyga som refereras handlar främst om hur Isadora hanterar sitt dilemma mellan äktenskapet och det egna jaget, längtan efter att ge sig av med älskaren Adrian och skuldkänslor gentemot maken Bennet som hon finner allt tråkigare. De känslor som upptar Isadora stämmer inte så bra med Saras, vars liv handlar mer om kärnfamiljens trötthet och livspussel, men får henne att fundera bakåt. Rädd att flyga har långa delar där Isadora återberättar sitt liv under bilresan med Adrian. Sveland fyller i stället sin ramberättelse,
resan där huvudpersonen läser Rädd att flyga, med Saras egna livshistorier. För den inre resan blir parallellen att båda karaktärerna når en ny självinsikt.
I Svelands förord till Rädd att flyga ger hon en bild av hur hon uppfattar slutet, vilket därmed blir en fingervisning av hur författaren tänker att Bitterfittans slut kan tolkas: …”när Isadora kommer fram till att hon inte längre vill be om ursäkt för att hon vill äga sin själ, är det med bakgrund av ett omsorgsfullt existentiellt och politiskt pussel, där hon plötsligt ser helheten. Och hur hennes egen person, hennes själ, är intrasslad i den helheten. Först då kan förändringen ske. Först då är en revolution möjlig.”88 I både form
som i ett eventuellt grundtema återknyter alltså romanen till en utsedd föregångare.
6.3.2 De explicita sambanden
Som exempel på hur den explicita intertextualiteten ser ut rent kvantitativt kan vi titta på kapitel 1, (s. 9–25), där sambandet med Jongs roman etableras. För det första heter kapitlet ”Glad att flyga”. I kapitlets text nämns boktiteln Rädd att flyga fyra gånger, sedan som ”boken” ytterligare fem gånger, namnet Isadora tolv gånger, ”det knapplösa knullet” tre gånger, författarnamnet Erica Jong två gånger och det finns även två citat ur
Rädd att flyga, förutom det citat som inledde romanen. Referenser återkommer sedan i
kapitel 3, 5, 7, kort i kapitel 8, 10 och mer omfattande i de avslutande 17 och 18. En mindre referens i kapitel 5 handlar om Isadoras mamma och är den enda jag hittat som berör Isadoras tillbakablickar (s. 73). I kapitel 7 finns flera kopplingar till 1970-talets feministiska författare: Förutom att journalisten Sara möter sin förebild Brøgger, beskrivs Isadoras sexuella längtan efter något annat än tvåsamhet och ett långt citat om skuldfritt sex återges (s. 110). Detta blir en brygga till kapitel 8 som avhandlar synen på kvinnlig sexualitet. I detta kapitel är enda referensen ett lånat bildspråk: så länge en unken kvinnosyn finns kvar kommer ”Isadora och alla vi andra kåta kvinnor att mötas av mjuka makaroner” (s. 121). I kapitel 10 riktar sig Sara direkt till Isadora som en vän. Det handlar om män som hörs i offentliga sammanhang men tystnar i nära relationer, liksom Isadoras man Bennet. Sara känner igen hur tystnad kan vara ett effektivt straff och önskar att hon kunde finnas där och ta ett glas vin med Isadora: ”en vän som kunde påminna dig om att du inte gjort något för att förtjäna hans straffande tystnad” (s. 139). Sedan följer sex kapitel med tillbakablickar som helt saknar referenser till Rädd att
flyga. I två slutkapitel återförs vi till Saras läsning av romanen med omfattande citat och
referat varvat med berättarjagets reflektioner. Den avslutande kapitelrubriken ”Ett heteronormativt tjugohundratalsslut” alluderar på ett citat från Rädd att flyga som också återges: ”I artonhundratalsromaner gifter man sig. I nittonhundratalsromaner skiljer man sig. Kan man tänka sig ett slut där man inte gör någotdera?” (213f.) I Rädd att flyga står de här meningarna på den allra sista sidan – medan det fortfarande återstår nio sidor av
Bitterfittan, och nästan lika många sidor och en flygresa tills Sara läst ut boken. Även
om det inte är realistiskt så tjänar det romanens syfte att låta huvudpersonerna följas åt. I första kapitlet lyfter också Sveland uttrycket ”det knapplösa knullet” från Rädd att
flyga som utgångspunkt för att lansera ett nytt begrepp. ”Trettio år senare, i en helt
annan värld myntar jag begreppet bitterfitta.” (s. 11) Båda begreppen är substantiv, båda kan sägas anknyta till maktkamp mellan könen och båda innehåller ”fula” ord, men skillnaderna är också väldigt stora. Isadoras ”det knapplösa knullet” handlar om fantasin om ett sexuellt möte befriat från historia och maktkamp. Saras ”bitterfitta” är ett högst påtagligt begrepp ”tyngt av historiens alla oförätter” som kan iakttas både i
omgivningen och hos Sara själv. (s. 11) Likheten är kort sagt två slagkraftiga uttryck med potential att uttrycka en tanke, bli begrepp i läsarens medvetenhet och skapa en diskussion. Om Rädd att flyga ska ses som en sorts mall för Sveland, så kan lanseringen av ett begrepp ses som en del i att följa samma framgångsformel.
6.3.3 Motiv och teman
Referenserna till föregångaren är alltså både explicita och vänskapliga. Sara relaterar ofta idealiserande till Isadora, till exempel: ”Jag kunde vara hon. Jag kunde vara du, Isadora, om jag kände någonting.” (s. 9) eller ”jag önskade så att det var 1975 i stället för 2005. Att jag hette Isadora och var en fri kvinna i New York i stället för en tråkig mamma från Stockholm.” (s. 21) Andra referenser är jämförande, och kommenterar likheter och olikheter mellan Sara och Isadora. De yttre likheterna handlar om ålder, att de lever i ett äktenskap (Isadora har varit gift med sin man i fem år, Sara i sju) och att de ger sig ut på en resa. De yttre skillnaderna är stora även bortsett från nationalitet,
Som jag berörde i förra avsnittet så blir upplevda känslor, som utsattheten i en relation eller skam runt kvinnlig sexualitet, teman som diskuteras i termer av gemensamma kvinnliga erfarenheter mellan romanerna. Samma erfarenhetsutbyte med föregångaren går inte att göra när det gäller konkreta jämställdhetsfrågor i en kärnfamilj, som vem som kommer ihåg vad som ska handlas, vem som går upp på natten när barnen vaknar etc. I kapitel 3 finns en, som jag uppfattar, central problematisering för Bitterfittan som handlar om hur jämställdhetsprojektet försvåras av modersrollen (s. 47), och som fortsätter i den senare skildringen av hur Sara och Johan får sitt första barn och det svek Sara upplever. Att romanens ledord är ”Hur ska vi någonsin kunna få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med den vi älskar?” och just
familjebildningen skildras utan referenser till Rädd att flyga, ser jag som förklaringar till att intertexterna trots allt inte lett till så stort intresse bland kritiker och litteraturvetare. Jag ser dessa skillnader mellan Bitterfittan och dess föregångare som en utmaning för berättelsen, det är olikheter som romanen hela tiden behöver förhålla sig till. Det går givetvis att se annorlunda på intertexternas roll, som när Lindroos menar att en retorisk plats skapas för romanen när likheter och skillnader med en annan flygresa och en annan ung kvinna refereras.89 Med sitt retoriska perspektiv ser Lindroos också att Brøgger och Jong används för att konstruera en utopisk bild att ställa verkligheten mot, och därmed gestalta en önskad förändring, alltså visa i vilken riktning Sara vill i dag: ”Här framstår Isadoras längtan som det spännande och utopiska behovet, medan sömn och ensamhet är det som Sara i verkligheten längtar efter.”90 Genom att lyfta upp förebilder som gjorde motstånd mot strukturerna för 30 år sedan stärks också romanens tes om hur svårt det är att göra något åt dessa strukturer, menar Lindroos.91 Att referera till verk utanför romanen ser hon också som ett sätt att skapa autenticitet, att övertyga om att romanens tes är giltig även utanför bokpärmarna.92 Genom att låta läsaren av
Bitterfittan uppleva huvudpersonen Sara som läsare av Rädd att flyga skapas en
identifikation och ”en aning vad dessa böcker kan göra för läsaren”.93 Jag kan också
tillfoga den funktion som Carlshamre ser, att Sara använder tanken på feminismen och
89 Lindroos, s. 11. Hon menar också att de inledande citaten där psykoanalys nämns skapar en förväntan
att romanen ska innehålla kontemplation och analys, vilket den ju också gör.
”kvinnorörelsens förmödrar” som en sorts sköld mot skuldkänslor.94 Jag återkommer till fler aspekter runt sökandet efter en tradition eller förmödrar i avsnitt 6.4.
6.3.4 Genre och tradition
Bitterfittan har alltså explicita samband med bekännelseromaner, och överensstämmer
även på flera sätt med denna genre. Här finns skildringen av en kvinnas erfarenheter med självutlämnande, biografisk prägel, politiserandet av personliga relationer, det enkla språket och det kommunikationsideal95 som Lindroos ser förstärkt genom att även huvudpersonen läser en bok som påverkar hennes liv och tankar.96 Men det finns också stora skillnader: Två viktiga teman inom 1970-talsgenren handlar om sexuell frigörelse och uppror mot modern.97 Sarrimo beskriver hur fri sexualitet närmast sågs som ett projekt med utopiska dimensioner, något revolutionärt skulle hända om kvinnan lyckades leva ut sin sexualitet utan band.98 Bitterfittans Sara ser däremot ingen poäng med att ”ha en affär med någon annan olycklig tönt” (s. 18). Lindroos ser Isadoras dröm om knapplösa knull och sexuell utlevelse som en utopisk bild av vad Sara skulle vilja längta efter. Ur ett retoriskt perspektiv menar Lindroos också att Bitterfittans
försonande slut egentligen inte överensstämmer med den tes hon anser att romanen driver. Där tycker jag att Lindroos bortser från att romanen kan ses som mer
undersökande och utforskande: Vart tar känslor och tankar vägen hos en ung kvinna som ser orättvisorna men ändå vill tro att det går att älska och leva jämlikt? Är det inte just den motsägelsen som skapar titelns bitterhet? I Aftonbladet beskrivs Bitterfittan som en roman om ”Generation B – som i backlash, besvikelse, bitterhet”, alltså 30-åringarna som växte upp med löften om jämställdhet, men senast i samband med barnafödandet upptäcker att patriarkatet finns kvar.99 Queerteoretikern Ulrika Dahl beskriver (något raljant) just det sena 1990-talets feminism som ”en vit-dominerad, västerländsk, modern rörelse, byggd på urbana medelklassvärderingar”, där karriär är ett givet steg och de feministiska argumenten utgår från arbetsfördelning mellan ”två heltidsarbetande anställda, varav den ena föder barn som förmodas vara de
94 Carlshamre, “Living the paradox”, s. 13f. 95 Se denna uppsats s. 11 och not 46.
96 Som jag beskrivit tidigare handlar den identifierande läsningen inte bara om 70-talslitteratur, utan även
exempelvis en biografi om Simone de Beauvoirs liv.
97 Se Sarrimo, s. 124 samt Lena Malmberg, ”Att skriva sig fri”, i Nordisk kvinnolitteraturhistoria band 4,
red. Elisabeth Møller Jensen. Höganäs: Bra böcker 1997, s. 178f.
98 Sarrimo, se särskilt avsnittet ”Den kvinnliga Don Juan och släktskapskomplexet – en familjeintrig i
omvandling” med sammanfattande diskussion, s. 118–130.
gemensamma.”100 Det är också på 1990-talet som Sveland gick på universitet och Dramatiska institutet, träffade på feministiska föreläsare och upplevde sitt eget feministiska uppvaknande.101
Men det är alltså Isadoras 1970-tal som Sara skapar sina hyllande referenser till: ”Medan hon fick knulla runt, gå i analys, festknarka, vara vänster och med i en stor fet kvinnorörelse, fick jag växa upp och vara tonåring under ett antifeministiskt, räddhågset 80-tal där allt var mörkblått, till och med mascaran.” (s. 10) Denna bild av svenskt 1980-tal problematiseras av Nina Lekander. Hon är född 1957 och reagerar i sin recension på att så gott som alla inspiratörerna i Bitterfittan är 40-talister: ”Idoler för mig med, men det är som om vi Grupp 8:s småsyrror födda på 50- och 60-talen aldrig funnits.”102Lekander gav själv ut den feministiska romanen Mun till mun 1988, som i DN:s recension nämns just som en föregångsbok till Bitterfittan, eftersom båda lyfter fram bilden av kärlek som en aktiv handling, inte bara en känsla.103
6.4 Förmödrar
Sveland kan alltså sägas vara förankrad i 1990-talets unga svenska feminism, så varför idealisera 1970-talet? Kanske finns det helt enkelt en psykologisk förklaring. NA:s recensent Agneta Rosendal uppmärksammar hur Bitterfittan speglar två typer av 1970-talets kvinnobilder: Saras egen mamma som sliter i vardagen och den radikala,
intellektuella feministen.104 Här kommer vi in på den tidigare nämnda skillnaden mellan
1970-talets bekännelselitteratur och Bitterfittan. Även om kvinnokulturbegreppet och sökandet efter kvinnlig tradition var levande så var släktskapskomplex med uppror mot modern och ifrågasättandet av moderskapet vanliga teman, till och med ambivalens över att associeras med kvinnliga författare uttrycks hos Jong.105 Sara avfärdar ingen, hon söker både rötter och fler mammabilder. Brøgger har hon adopterat som drömmamma efter att ha fyllt Fräls oss ifrån Kärleken med utropstecken och understrykningar. Sara funderar över om det går att ha flera sorters mammor: ”En bullbakande, fiskpinne-stinkande och en excentrisk, intellektuell, sexuell. För en kombination går inte ens att fantisera om.” (s. 102) Det här leder till en märklig situation när Sara får chansen att intervjua författaren. Hon beskriver sig själv som sårbar och längtande efter ”den där
100 Dahl, s. 39.
101 Sveland, Hatet, s. 11ff.
102 Nina Lekander, ”Vässad vagina”, Expressen, 19 mars 2007.
103 Milles citerar ur Nina Lekanders Mun mot mun: "Inte bli cynisk men hård. Inte bitter men klarsynt." 104 Agneta Rosendal, ”Söt och salt läsning för alla”, Nerikes Allehanda, 19 mars 2007.
kloka mamman som jag hoppats hon skulle vara” (s. 104), och är rädd att hon ska börja gråta vid Brøggers köksbord. När Sara inte får den bekräftelse eller de svar hon hoppats på, känner hon sig lite generad över sig själv och sina förväntningar (s. 107).
I 1970-tals litteraturen framställs modern ofta som en sorts ”negativ musa”106, men även om Sara är högskoleutbildad, bor i huvudstaden och söker nya kvinnliga förebilder så tar hon inte avstånd från sin egen mamma Brittis. Sara kan bli besviken när mamman upptas av det praktiska i stället för att lyssna, men vill förstå och erkänna hennes situation. Sara söker även här efter positiva kvinnliga förebilder och gläds åt de gånger mamman unnar sig att njuta av ett glas vin, och hon och hennes syster härmar
beteendet: ”Nu njuter lill-Brittis!” (s. 72) När Saras mamma sjunger karaoke blir Sara stolt och tänker: ”Helt arvlös är jag alltså inte.” (s. 168)
Uppväxten i Bitterfittan skildrar ändå en ordlös familjekultur som liknar den Sveland beskriver i Min mormors historia. Där blir Svelands slutreflektion att litteraturen kompenserat ett ordlöst rotsystem, en oförmåga att formulera sig som har med klass att göra.107 Ur ett sådant perspektiv kan Jongs talföra och reflekterande Isadora få ännu en funktion, som en förebild i att uttrycka minnen, tankar och känslor i ord.
6.5 Två bestsellers finner varandra
”Jag tror att Erica Jong blev upptäckt på nytt i Sverige efter att Maria Svelands roman Bitterfittan gavs ut” skriver Josephine Glad 2012 i sin kandidatuppsats om Rädd att
flyga.108 När Jong besöker Kulturhuset i Stockholm 2010 beskrivs den dominerande
delen av publiken som medelålders. ”Den även gedigna skaran yngre lyssnare som slingrar i kön utanför Hörsalen har gissningsvis råkat på ’Rädd att flyga’ i Maria
Svelands bok ’Bitterfittan’.”109Bibliotekarien Ehrenberg har lånat ordet ”bitterfittor” till sin bok som hon hoppas ska leda till att nya generationer återupptäcker 1960- och 1970-talens kvinnolitteratur. Som exempel på besökare som hittills efterfrågat genren skriver hon att ”då och då – och inte alltför sällan – ramlar det in en ung kvinna på biblioteket
106 Ibid, s. 124.
107 Sveland, ”Karin Larsson”, s. 217f.
108 Josephine Glad, Föreställningar om kvinnans identitet, sexualitet och kropp i Erica Jongs roman Rädd
att flyga, kandidatuppsats på Lunds universitet 2012. http://www.uppsatser.se/uppsats/d3c94ff65e/
(Kontrollerad 2014-04-13)
109 Hedvig Ljungar, ”Rädd att flyga – enbart knapplösa knull?” inlägg på Kulturhusets blogg Lavaland
som av en händelse läst Maria Svelands Bitterfittan”.110 Ehrenbergs teori är att nyutgåvan av Rädd att flyga 2010 berodde på Svelands bok. Enligt Norstedts fanns dock inget direkt samband, utan utgivningen sammanföll snarare med att Jongs memoarer Förföra demonen skulle ges ut samt författarens Sverigebesök. Att låta Sveland skriva förordet sågs som spännande med tanke på att hon tillhör nästa
generation feminister. Nyutgåvan 2010 blev ingen stor försäljningssuccé, men Rädd att
flyga var redan en av förlagets bästa backlist-titlar genom tiderna. Förlaget bekräftar
också att framgången med 145 000 sålda exemplar för Bitterfittan är extremt bra för en debutbok, och att Svelands senare romaner inte nått upp till samma nivåer.111
Varje år ges det ut många debutböcker utan att det ger så stort avtryck i media.
Bitterfittan recenserades på utgivningsdagen av alla de större tidningarna inom svensk
dagspress, och flera intervjuer publicerades redan före utgivningen.112 Romanen anses också ha startat en debatt113 och ingår i gymnasieskolors läslistor på temat
jämställdhet.114 Dessutom verkar den ha lett till ett märkbart nyväckt intresse för sin föregångare. I motsatt riktning kunde Bitterfittan få en genväg in till de som redan gillade Jong: ”Det är alltså precis min tid, mina referenser, mina feministidoler” 115 uttrycks det på den etablerade svenska bokbloggen Bokhora.
Om Sveland ville uppmärksamma en litterär tradition kan man även säga att hon lyckats ta sig in på samma fält. Tillsammans med Rädd att flyga och andra verk som Sveland refererar till finns Bitterfittan med i den feministiska litteraturkanon som röstats fram på bokbloggen Feministbiblioteket i samarbete med bland annat litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattström.116 När Ordfront magasins redaktion i augusti 2013 listar 50 böcker som ”skakade om patriarkatet” finns både Brøgger, Jong och Sveland med.117
110 Ehrenberg, s. 7.
111 Uppgifter i e-post från Norstedts, i författarens ägo.
112 Se exempelvis Ekström. En sökning i Mediearkivet Retriever på komibationen ”Sveland” och
”Bitterfittan” ger 28 träffar före recensionsdatumet 19 mars 2007, flera av dem är publicerade just på Internationella kvinnodagen, den 8 mars.
113 Utterström.
114 Ida Backe, Jämställdhet i undervisningen. Examensarbete på lärarutbildningen vid Södertörns
högskola 2011.
115 Johanna Lindbäck, blogginlägg på http://bokhora.se/2007/varfor-jag-gillar-bitterfittan-sa-mycket/
(kontrollerad 2014-04-13)
116Hanna Lager, ”Feministisk litteraturkanon”, blogginlägg på Feministbiblioteket, 27 mars 2013.
http://feministbiblioteket.se/feministisk-kanon/ (kontrollerad 2014-04-14)
117 ”50+ böcker som skakade om patriarkatet”, lista på Ordfront magasins sajt, publicerad 12 augusti
7 Slutdiskussion
Vad hade hänt om Maria Sveland skrivit sin roman om glappet mellan teori och praktik för en ung familj i det jämställda Sverige utan litterära referenser, eller i alla fall utan den omfattande uppbyggnaden runt Rädd att flyga? Carlshamre ger exempel på tre andra sådana svenska romaner i sin jämförelse. Att just Bitterfittan är den mest framgångsrika och den enda som översatts till engelska kan knappast förklaras med intertextualiteten, även om det är möjligt att refererandet till en bestseller kan skapa igenkänning och därmed ge draghjälp till genomslag i media eller att bli översatt. I nästan varje recension har också titeln på den tidigare bestsellern nämnts. Om det varit en bidragande orsak till genomslaget eller till att boken översatts till flera språk går förstås inte att uttala sig om.
Mitt svar på den fråga jag ställer ovan blir att romanens handling och frågeställning mycket väl hade klarat att stå på egna ”litterära” ben och kunnat fungera med ingen eller en mer nedtonad koppling till Rädd att flyga. I textanalysen upplever jag att stilgreppet ibland leder till långsökta resonemang om alla skillnader som finns mellan Sara och Isadora eller inplacerade hänvisningar till att Sara läser romanen. Jag skulle säga att Sveland alltså sträcker sig ganska långt i sin text för att få till kopplingarna och göra dem tydliga för läsaren. Varför? En förklaring kan vara att Rädd att flyga tjänstgör som den romanform Maria Sveland strukturerar upp sitt eget material i. Genom att låna uppbyggnaden med en resa på två nivåer, yttre och inre, går det att rent berättertekniskt få till en rörelse i romanens handling som ju till stor del bygger på huvudpersonens Saras tillbakablickar och resonemang.118 För att upprätthålla Rädd att flyga som modell
behövs de tydliga referenserna, främst i inlednings- och avslutningskapitlen. Teman som Bitterfittans Sara tycker sig känna igen i Rädd att flyga är bland annat utsattheten i en relation, längtan efter något annat och framför allt längtan efter ”att äga sin egen själ”. Att 1970-talslitteraturen fungerar som utopi eller idealbild har lyfts fram av Klara Lindroos. På den nivån handlar det till exempel om att livsglädje och sexuell aptit ställs mot trötthet, framtidshopp ställs mot bitterhet och kvinnogemenskap mot isolering och individualism.
För att återkoppla till syftets ordval ”förmödrar” så ser jag kopplingen ur tre olika aspekter. Den första handlar om personlig identifikation med en förmoder på
individnivå. Varför det är just 1970-talets kvinnor som Sveland väljer att relatera till
kan diskuteras. Huvudpersonen Sara framhåller deras kritik av äktenskapet. Att söka förebilder som ifrågasätter borgerliga ideal kan även ha en politisk grund, eftersom en medvetenhet om klassfrågan uttrycks i Bitterfittan. En mer psykologisk förklaring kunde handla om att författaren, eller romanens huvudperson, helt enkelt söker alternativa förmödrar i en generation som överensstämmer med en möjlig biologisk mamma. Oavsett förklaring så ser jag att denna första aspekt handlar om att konstruera en positiv kvinnlig förebild att relatera till, en förmodersgestalt som reflekterat runt likartade erfarenheter som den unga läsaren. Att inte Isadora Wing själv har barn spelar mindre roll, det handlar om att få en alternativ, kompletterande förebild till den jordnära mamman, och som har egenskaper som att vara intellektuell, sexuell och med förmåga att reflektera och sätta ord på sina erfarenheter. En personligt identifierande läsning har också uppmärksammats inom feministisk litteraturteori.
Den andra aspekten handlar om att ansluta sig till en kvinnotradition, att aktualisera förmödrarnas feministiska frågeställningar och synsättet om det gemensamma i kvinnors erfarenheter, som också finns i kvinnokulturbegreppet. I Hatet skriver Sveland: ”Om inte ens jag i världens mest jämställda land lyckades leva och älska jämställt, vad sa det i sådana fall om mig? Jag, liksom många av mina vänner, skämdes och tystnade innan vi började prata med varandra och insåg att vi delade många
erfarenheter.”119 Därmed aktualiserar Sveland den politiska dimension och feministiska motståndsstrategi som inryms i bekännelsegenren, att byta erfarenheter för att få syn på strukturer, och som Bitterfittan får sägas vara ett uttryck för. Williams beskriver också hur kvinnliga författares könsproblematiserande texter har desarmerats genom att kallas tidsbundna och placerats i positionen ”historiskt intressanta”. Att romaner etiketteras som ”historiskt intressanta” innebär visserligen en plats i kanon, men en marginaliserad sådan, och ger ett mindre värde på det litterära fältet.120 Genom att skapa vänskapliga samband med utpekade föregångare kan Sveland visa att dessa innehåller tankar och idéer som fortfarande är relevanta, samtidigt som den egna romanens frågeställningar inte hänger i luften, utan blir en del i en pågående feministisk litterär tradition.
Detta leder vidare till den tredje aspekt jag ser av Bitterfittans relation till sina litterära förmödrar, nämligen förhandling av litterärt värde. De explicita intertexterna blir ett sätt att skriva in sig i en större tradition: 1970-talets kvinnliga bekännelseroman. Detta kan
