ANDERSSONSKANS KALLE
POJKSTRECK och KÄRINGSKVALLER
uppsnappade af EMIL NORLANDER med 22 teckningar af O. A.
Fjärde upplagan
STOCKHOLM C. L. GULLBERGS FÖRLAG STOCKHOLM 1912 C. P. PÅHLSONS BOKTRYCKERI
Förord till den elektroniska utgåvan
Anderssonskans Kalle utkom 1901. Exemplaret i Linköpings universitetsbibliotek, som tillhör fjärde upplagan från 1912, avfotograferades i juli 2013. Läs mer om Anderssonskans Kalle i Wikipedia.
Anderssonskans Kalle presenteras.
Koss i jisse namn, sa Petterssonskan, när hon kom dängandes genom köksdörren in till Anderssonskan, som just spottade på förklädssnibben för att tvätta sin Kalle ren om näsan, här ska frun få höra, hur den eländiga
nyckelharpan, som har magasinet där nere, sa... Hon sa att hon lånar inte ut »Fäderneslandet» åt sånt där folk, som ska ha de öfver en timme för två öre...
— Hva... folk! röt Anderssonskan och gaf i ilskan sin söta Kalle en puff i ryggraden, så Kalle, som stod och sög på tummen, fick tummen längt ner i halsen och satte sig på huggkubben och galltjöt. Folk!... Sa hon det, sa hon.
En sån däreländig giftblanderska, som öser sågspån bland pudersockret å slickar åf skeden mellan hvar gång hon skummar grädden af sin mjölk, som smakar som kyss mej på örat... Jo, jag skulle just tillåta en tocken där menageriprydnad att kalla mig för folk. Nej, den gången skulle fru Pettersson ha försvarat sig. Frun har min själ inte tungan fastrostad inte, när jag eller någon annan af de aktningsvärda fruarna och madamerna råka spilla lite vatten i fruns allt utom polerade trappa.
— Hva, sa Petterssonskan och blef grå som en gammal ylletröja i ansiktet... Jag får upplysa frun om att jag inte kommit hit för att höra några »schottiser», för har frun lust att slå cirkel mellan tänderna med sin giftiga tunga, så var så god å vänd den mot sin missformade unge där, som sitter på huggkubben å gallhojar som han skulle sväljt en höräfsa.
— Jag gör fru Pettersson uppmärksam på, sa Anderssonskan med dämpadt raseri, att jag låter mina barn gasta så mycke jag vill. Skrik du Kalle lilla... Så där ja... Värre!... Här ska du få en bit socker.
— Jaså, återtog Petterssonskan, då ska jag— Ät du socker, du Kalle lilla. Den som köpt de har inte haft
syndetikon på fingrarna.bara be att få den ettöring, som högädla frun lofvade att ge till för hyrandet af tidningen här, för jag ämnar visst inte lägga någon grund till fruns förmögenhet eller låta bedra mig. Det finns »visst» folk, som inte gör sej samvete öfver någenting.
— Usch, vore jag mor till den där skrikiga ungen där, så skulle jag stoppa ett dammborstskaft i ansiktet på'n, så att han inte skulle kunna skrika mer i hela sitt lif.
— Hör du Kalle lilla, sa fru Andersson och ställde sockerskåln alldeles bredvid huggkubben. Hör du såna obarmhärtiga människor den gode guden har skapat, men bry dej inte om henne du... Du ä i alla fall sju millioner gånger bättre än hennes orappade drulle till son, den där som står i kryddbo och alltid har kaffe å socker me sig hem i byxfickorna om kvällarne. Siru tocke hittar man i lådorna när principaln ä borta... Ät du socker, du, Kalle lilla. Den som köpt de har inte haft syndetikon på fingrarna.
— Koss i je! vrålade Petterssonskan och slog handen i köksbordet så två kaffekoppar tappa öronen och lilla Kalle af pur förskräckelseramla af huggkubben och rände näfven in bland veden under spiseln och fick en lång sticka under nageln. — Mycke har jag hört i min dar, men si kommer dom å säjer någet om min Janne, då ska jag ta bladet från munnen å fråga, hvar Janssonskans förklä tog vägen, när somligt höll på i tvättstugan, å hvarför somligt alltid förväxlar såpburk å snyter ur andras, eller t. ex. hvem de va som stoppa fingrarna i mitt saftfat, som stog i trappfönstret härom middan.
— Du lilla milda himmel! skrek Anderssonskan, som hållit på att med köksknifven pillra stickan ur tummen på lilla Kalle. — Har man hört värre!? Den gemena människan understår sej att genera en hederlig hustru. Hörde du, Kalle!? Vi ska stämma henne, å du ska vittna, att din mor aldrig stuckit fingrarna i den där människans sliskiga blåbärssaft eller ens sett Janssonskans skurtrasa till förklä eller hennes såpburk med den där sura såpan i...
— Ja, stormskrek Petterssonskan tillbaka, å ni ska stå till svars för att ni sagt, att min Janne har syndetikon på fingrarne å att han inte hade fått byxfickorna fulla med kaffe åf principalen... Jag kom hit opp för att vi skulle läsa»Fäderneslandet» tillsammans, men nu ä de ni som ska in i »Fäderneslandet» å den där missfasonerade kålroten till pojke me...
***
En flickröst: Jag ska hälsa från magasinsfrun å be att få »Fäderneslandet»... Min mamma ska ha det nu, å herrskapet har haft de öfver en timme.
När Anderssonskans Kalle spikade fast Petterssonskan vid planket.
Anderssonskans Kalle har alltid varit en vargunge. Kunde de lefvandes lifvet någen gång företa sig de minsta nyttiga, så skulle han kunna bli minister, för han har då ett hufve som de gröfsta vedträn inte biter på, sa
Pilgrenskan, när hon mötte ett offer, en grannfru, alldeles under mitt fönster. — Men de otäcka stycket ä sin mor opp i dagen. Ställa till missämja mellan grannarne, de kan han. Madam har naturligtvis hört hur den missformade bortbytingen bar sej åt mot mej? Inte de?... Annars finns de väl inte en skvallerkärring mellan Sabbasberg och Dihlström som inte hört de.— Jo, kan man tänka sej, den där usla länken går sta å tar Petterssonskans sista såpsmula där nere i tvättstugan å går opp i min trappa å smetar såpan på trappstenarne. O, du milde lille himmel, de ä då för innerligt väl att vi har polis, för annars ginge den lymmeln bestämdt å såpade trapporna i hela stan...
Nå, där kommer nu i mörkret min stackars man, de ofriserade kräket, å skulle gå opp, å jag hörde så väl, för si köksdörrn stog på glänt, hur han krafsade med framfötterna... Se så där, sa jag, nu ä han kulis igen... Ja, krafsa du, tänkte jag, tocke ska vänja dej från sprit, så jag fortsatte med att kanta opp kjoln åt min lilla husliga flicka, under det hon låg på soffan å läste. Men så när hade jag stuckit nålen tvärs igenom tummen, för jag hörde ett brak, som om Tyska kyrkan skulle ha satt sig på Munkbron och alla gummorna skulle stå å ropa: hoj!... De va min man som kullrat utför trappan... Naturligtvis trodde jag att han var på nocken, men jag kunde väl inte inte låta honom ligga där å stänga trafiken, utan jag gaf mej i väg... Kors i je, afbröt sig Pilgrenskan, jag tror jag få lof att gå in till smen, så supig han än ä, å låta slå ett järnband om mej, för jagspricker bestämdt en vacker dag åf att tänka på den pojkrackarn...
— Jo, där kom jag i min oskuld å hade hela munnen full åf fula ord åt min rackare till man, då jag halkar å vänder benen uppåt å åker som en högaffel utför trappan... Å me en sån fart sen!... Hade inte min stackars gubbe legat å tajit imot därnere, så hade jag väl åkt snedt öfver gården, ut genom porten å rakt ner i sjön...
— De hade väl gått ann, om inte min Klara också, de välsignade barnet, hade fallit offer för den vanartiga pojkens bofstreck... När hon hörde sin mors hjärtskärande ångstskri, så vek hon ett »hundöra» i romanen, å tog lampan å gaf sej ut för att rädda sin mor. Men de skulle hon aldrig ha brytt sej om, för hon hade bara kommit till första trappsteget, då hon gjorde en kullerbytta med lampan, så glasskärfvorna röko om öronen på oss alla å sedan studsade hon som en karutschaboll trappsteg för trappsteg ända öfver oss å ut på gården. De fattiga barne!... Där låg hon nu å såg ut som om hon skulle ha ramlat igenom ett tröskverk, med sin näst bästa kjol i en tofva omkring hufvet... Men se honä då annars så fin som en liten bakelse... Madam ska se, de va ett elände innan vi burit opp hvarandra, men si den som gick opp till Petterssonskan, de va ja de... Si hon förstår sej så bra på barn, när hon får dem öfver knät på sej, och de skulle hon ha Kalle nu, för si jag framkastade naturligtvis att de va i hennes såpa som vi varit ute å åkt...
— Madam skulle ha sett Petterssonskan!... Hon tog ett klappträ och så gaf hon sig opp till Anderssonskan, å där satt Kalle, de stycket, på huggkubben och såg beskedlig ut å åt mjölgröt, men när han fick si Petterssonskan komma rusande, anade den illmariga pojken, att de va hans slutstycke de gällde, så han satte fram benet
obemärkt, så Petterssonskan, de stora fastaget, ramlade rak lång öfver de å stack hufvudet genom dörrspegeln in i rummet där de bägge snickargesällerna bo. Si de kan hvarken Anderssonskan eller Petterssonskan förlåtan, och gu vet om de hade fått tag i'n då, då hade han fått stryk för hela sitt gångna lif och fjorton dar i framtiden me, men si han smet, han, och satte sig i vindstrappan å funderade på hämd...
— Tänk på — hämd... Han skulle hämnaspå Petterssonskan för att hon gått å skvallrat!... Å de varnartiga barnet hämnades också... När Petterssonskan stog på en hög trappstege å knöt fast ett klästreck vid stora planket åt gatan, så smög sej Anderssonskans Kalle bakom henne å tog en stor spik å bultade den igenom alla kjolarne, så när den fattiga människan skulle ner, satt hon fast, å under arbetet att komma loss slog hon omkull stegen, å där hängde hon nu som ett spetakel på planke å alla pigor å fruar skrattade, å gud förlåte mej mina arfsynder, men jag skrattade jag me, å de så tungan hängde långt ner på bröstet på mej...
— Men den som inte skrattade, de va Petterssonskan de... Hon knäppte sina händer nedåt, förstås, hon kunde inte få dem uppåt, kan man veta, å så sa hon: »Store gud, sa hon, var så innerligt snäll å drif en af dina största blixtar in i den tomma skallen på Anderssonskans Kalle!... Gör de, snälle gud!... När jag kommer loss ska jag göra resten!»
— Så nu vet madam, afslöt Pilgrenskan sitt långa skvaller, att låter de någen dag som en arg tjur kommit in i ett barnhus, då ä de Petterssonskan som fått tag i Anderssonskans Kalle. — — Så smög sej Anderssonskans Kalle bakom henne, tog en stor spik å bultade den genom alla kjolarna...
Anderssonskans Kalle leker cirkus.
Håll i mej! skrek Pilgrenskan, när hon mötte Bergströmskan, som kom kånkandes på femton öre ved i den branta backen. — Jag skrattar mej fördärfvad. Ho, ho, ho, hi, hi, hi!…
Bergströmskan skulle ha haft barrved, men vedkarn hade af misstag gifvit henne björkved, och det hade gjort henne så glad, så hon gaf sig till att flina, hon med.
— Hä, hä, hä! skrattade hon. Berätta, berätta… Har frun sett någon pussa den där fina mamselln i farstun hva, efter frun ä så glad?…
— Ho, ho, ho! gick Pilgrenskan på.
— Har värden ramlat utför sin uschla åhala trappa, hva? De vore trifligt… Berätta, snälla frun.
Men Pilgrenskan bara skrattade och det så tårarna runno som en strid vattenstråle utefter kindknotorna och magen gick i vågor ända upp i ansiktet.
Bergströmskan gaf på nytt till ett flabb.
— Ha, ha, ha, lät det. Nu vet jag, Anderssonskans Ivalle har fått skarlakansfeber, hva?… De va också mycket trifligt. Då dör de söta guss lånet. Frid vare me honom, men nog va det skada att han inte kom in på våran gård, så jag kunnat få klån, jag me.
— Nej gunås, sa Pilgrenskan, så väl är det inte. Men nog har han fått en näsbränna, de lefvande lilla liket, så han väl inte så snart igen gör något Kanans land af våran portgång inte, som de elemenskade fät gjorde häromsistens.
Pilgrenskan satte sig på en källarucka och Bergströmskan slog sig ned pä sitt vedknyte, men innan dess tackade hon i sitt hjärta gud, som hjälpt henne att »klå» den snåle vedhandlaren. För se utan guds hjälp, det visste hon, skulle det aldrig kunnat gå.
— Jo si, sa Pilgrenskan, den förtjusande lilla markattsungen, Anderssonskans Kalle, vet ja, hade varit på cirkus, gubevars. Hur han fått pängar, de vete vår herre, men skomakarn på nedre botten både svär på å slår va om, att lilla Kalle hittat två tolfskillingar i hans verkstadsfönster, som alltid står på glänt. Men hvem kan för resten förtänka de fattiga barnet de? Hade inte Kalle tagit dom, så hade mäster själf gjort de, å borta hade dom varit.
— Men nu kan man tänka sig, att när ett sånt frö som Kalle får se folk åka på hufvet i hängande trappe i taket, å gå på stylter, å hångla me lampor å påstelinstallrikar, så ska de bli någe åf'et också.
— När han kom hem, bar han sig åt som den värsta schajas på en cirkus. Han skulle visa mor sin, hur dom hånglade med lamper eller hva di kallart, å så tog han tag i mor sins lampa å innan människan hann tan ifrån honom, så hade han kastat lampan opp i luften.
— En som ä van te hångla hade naturligtvis tajit emot lampan igen. Men si Andersonsskans Kalle va inte van han. Duns! sa de, å så slog lampan i golfve, så glasskärfverna rökom bena på den fattiga Anderssonskan. De va väl de va så mörkt, att Kalle kunde smita ut, annars hade väl Anderssonskan tajit ett tag i Kalles rara små åsneöron å skakat om tarmarne i de misslyckade barnet.
— Dagen därpå skulle han hångla med två tallrikar å de gick bra förstås. Ena tallriken suttade han tvärs igenom glaset på familjens »pigtittare» eller trimå som Anderssonskan i sin högfärd kallarn, å den andra tallriken kom ut genom fönstret å höll rakt på att slå ihjäl Bobergskans vindögda piga. Men de var då en himmelens tröst att så ej skedde, fast nog hade Bobergskan fått en vackrare piga i stället.
— Den dagen höll sej lilla Kalle under sängen, å de fast vi me både dammborstar å eldgafflar bad honom krypa fram. Han låg där ända tills modren, det beskedliga skrället, satte en tallrik plättar till honom å ban på sina knän att han skulle komma fram.
— Sen de nu inte fanns något att slå sönder, va de inte roligt att hångla längre förstås, å så skaffade han sej ett kvastskaft å ett par repstumpar, å dom skulle han göra en sån där trappe utå som cirkusschajasar hänger å slänger i somi en gunga, å så satte den lymmeln opp spetaklet midt i portgången. Nu kan väl snälla fru Bergström tänka sej hur de gick. Hvarenda människa, som kom i misshugg förn, fick sej naturligtvis en knuff så den kunde tappa andedräkten, men värst gick det för den fattiga mjölk Fia, som går hit med Grumlamjölken. Bäst hon gick, kom Kalle med sin gunga å ga'na en puff i ryggen så människan for ut genom porten å snurra två slag kring kvarteret.
— Jo, lilla fru Bergström skulle vari här, skulle frun fått sej en som räckt ända hem. En kväll gick i alla fall värden å skar åf ena linan i gungan till hälften å — hi, hi, hi! — bäst Kalle stog på hufvet i gungan, så rasch!
brast tåten å den lilla söta Kalle dök som en pil ner i portgångens stenläggning.
— Gu ska då veta, att di stenarne inte ä mjuka, de vet jag som varit ute och åkt kana på dem så många gånger, men tror ni att de gjorde Anderssonskans Kalle någe? Inte ett smack! De rara barnet reste på sej lika fort igen å sen han setat under vattenledningen en stund, tog han tåten å band den utanför värdens dörr, så värden senare på kvällen slog en volt öfver den,å så gick Kalle in på snickarverkstan å gaf åt snickarna mor sins sista tolfskilling för att di skulle göra honom ett par stylter.
— Si tockna, ska frun se, ä någe te rara saker. Dom binder man fast vid bena, åtminstone gjorde Anderssonskans
Kalle de, å sen kan man gå omkring med händerna i byxfickorna och glo i takrännorna.
— Å de gjorde Anderssonskans Kalle också. Han öfvade sig så han gick bättre på di meterhöga stylterna än på sina egna klumpfötter.
— Men si, hi, hi, hi! flabbade Pilgrenskan, nu kommer kvinteltjansen. En dag gick Kalle uppför alla tre trapperna på sina stylter å skulle just gå ned igen, då Bobergskan, gu välsigne människan, ja ska för alltid glömma när hon tog min kläkorg på mangeln, då Bobergskan, säjer jag, öppnade sin köksdörr, så att den slog Kalle i ryggen.
— Hoj! skrek Kalle. Så vände han benen i vädret å försökte gå på hufvet utför trappan, så ändrade han sig å kröp på knäna, så på hufvet igen… Han visste sannerligen inte, hur han skulle göra till slut, men ner kom han, å där tog— Så vände han benen i vädret å försökte gå på hufvet utför trappan.di opp'en å la'en i en vebärare å bar hem'en. Ack, hva han var söt! Han var precis som dö. Men nu må frun tro, att han kryat till sej igen. å snart, säjer han, ska han skaffa sej två meter höga stylter å — gu gifve han gjorde de, suckade Pilgrenskan.
Anderssonskans Kalle hjälper Bobergskan att flytta.
Jisses människa! skrek Pilgrenskan, när hon skulle rundt om hörnet och fick stången till en täckbåge rätt i maggropen på sig. — Kan dom inte se ocken dom petar på!… Nä se, va de lilla fru Bergström, sa hon sedan i en helt annan ton, när hon fick se Bergströmskan segla fram i andra ändan på stången… De va riktigt roligt att få se frun.
— Puh, sa Bergströmskan och ställde upp stången alldeles mot min fönsterruta, så att, om någon kom att sparka till'en, skulle ]ag få'en i ögat. Jag kunde så väl räkna ut det. Den som därför gick in och tog en fäktmask på sig,det va jag de, och så lade jag mig att lyssna på de snälla grannfruarna.
— Jo si, började Bergströmskan, jag har varit å lånt en täckbåge åf de där skamlösa mangelmänniskorna, som inte ä nöjda me att man betalar för att mangla sina fattiga lunor hos dom, utan de ska ta hyra för sin uschla täckbåge också. Se dotter min, de rara barnet, har ett täcke som ser ut som en skifva schweizerost å därför har jag varit å lånt bågen här si för å göra henne ett nytt.
— Ja, frun kan vara lycklig, som fått en flicka… Tänk den stackars Anderssonskan me sin Kalle… Oj, oj, oj!…
Frun har väl hört när han hjälpte Bobergskan att flytta?… Inte de!… Kors jag trodde att de spordes kring hela stan…
— Frun vet, fortsatte Pilgrenskan, att den där ungen har mer rackartyg i kroppen än en balettmamsell har
knappnålar på sej, men allti ser han så hygglig ut, å de gjorde han då också, där han stod å täljde stora stycken ur inkörsporten… De såg nu Bobergskan, å bums va hon på honom. »Vänta du, din lilla lackarunge», sa hon, »jag ska minsann gå opp till värdenå tala om hur du står å skär sönder portgången».
— Nej, gör inte de, snälla frun, sa Anderssonskans Kalle, så ska jag hjälpa frun, när frun ska sta å flytta.
— Gud förlåte den dumma Bobergskan, hon ä så dum så man borde stoppa opp'na å visa'na för pängar! Hon gick in på Kalles förslag å den första april va Kalle oppe hos henne för att hjälpa till å bära ner.
— Nu har då inte Bobergskan mycke, men si de hon har ä hon då så rädd om. De första Kalle bar ner va hennes spegel. De va nu inte annat än en sån där pigtittare, di kallar, å den la Kalle på kärrbotten, å för att den inte skulle skafvas, la han en mattstump öfvern. Man behöfver inte ha tatt studenten för att grunna ut hur de gick.
Åkardrängen ställde en byrå ofvanpå spegeln, å så va den expijerad. Sen kom Kalle kånkandes me en korg poslin. Naturligtvis ställde han den likadant, å på den la drängen strykugnen. Så va de färdigt. En lampkupa stoppa han sedan mellan byrån och lavoarn i kärran, å ett antikt tefat ställde han under byråfoten för att byrån inte skulle ranka,å med desamma gick kupan å rakade sej å tefatet sprack.
— De ä alldeles märkvärdigt hva en pojke kan hinna me mycke. Hva Bobergskan behöft tretti år för att få, de
dammade Kalle sönder på tjuge minuter, å lilla fru Bergström ska tro att han hant me mycke annat också.
— Köksdörren slog han i baklås just när Bobergskan hade klänningsarmen emellan, så den fattiga människan måste krypa ur lifvet, när både åkarn och hans karl stog och såg på. Å just när åkarn hade lyft en smula på öfre halfvan åf den stora dragkistan, narrade Kalle karln i andra ändan att släppa taget, så åkarn fick fingrarna emellan å ställde sej att svära, så de kunnat vattna sej i mun på den lede å en frälsningskadett kunnat dö i själskramp.
— Men si åkarn hade inte väl kommit loss, förrän han gaf Kalle en hurril, så Kalle stog en lång stund å
funderade om han skulle gå opp i limningen eller om han skulle flänga ett slag ut för trappan. Han valde det sista, men där stog olyckligtvis Bobergskans nya gungstol i vägen å den tog Kalle till ressällskap utför de fyra
trapporna. Man tycker väl, att en sån hurril skullegöra en liten guss ängel åf en sån där vanartig lymmel, men de lax inte den gängen. När de andra kom ner för att plocka opp bitarne åf Kalle, för att gå till lasarettet me dom, så stog Kalle ute på gatan och kittlade hästen under magen med ena gungstolsmeden.
— När han inte längre fick hjälpa till att lassa, skulle han hämnas, gubevars, genom att stoppa kvartersputeljer mellan möblerna, för att inte tala om att han stoppa asken med Bobergskans bästa hatt imellan två stolar, så ena stolbenet gick tvärs igenom både ask å hatt, å så stälde han sej, just som Bobergskan klifvit opp på lasset för att åka me, å peta hästen i näsan med ett höstrå.
— Nog ä våra åkarkampar beskedliga å hyggliga, ja, så de till å me låta göra korf åf sej, men därför kan dom väl inte tåla att nån petar dom ända opp i hjärnan med ett strå… Hästen knyckte till å la i sken, så Bobergskan for rakt i famn på åkardrängen å slog sin mun mot hans, så de såg riktigt oanständigt ut, å så lämnade Bobergskan sitt gamla hus som ett riktigt spetakel, tack vare den elemänskade Anderssonskans Kalle.
— Så lämnade Bobergskan sitt gamla hus och såg ut som ett riktigt spetakel.
Anderssonskans Kalle har »strykdag».
Nej, si lilla fru Bergström! sa Pilgrenskan och högg tag bak i Bergströmskans kjol, så att »sprundet» kom att räcka ned till »skoningen». — Jag måste tala om för frun att nu ändtligen har Anderssonskans Kalle, de osvarfvade eländet till pojk, fått ordentligt me stryk.
— Ho, ho, ho! skrattade hon. Han fick så de räckte till för hans barnbarn också, om en annars så snäll gud verkligen tänker låta ett sånt varnande exempel, som Anderssonskans Kalle, få några barnbarn.
— Jo, si pojken hade förstås olofvandes vart ute å lekt, å när han så kom hem, skulle hanha »smisk», gubevars, men den listiga pojken han visste råd han!… Han talade glädjestrålande om att han å ett par andra »frön» hade funnit på en silfvergrufva i Tyskbagarbergen å visade mor sin några svartaktiga stycken i ett papper.
— Kan lilla fru Bergström tänka sej hva de va då?… Åh, jag rent åf ryser, när jag bara tänker påt!… Tänk sej — de va bergkrut! Just bergkrut, som han hittat i en sprängkur medan »basen» låg å sof.
— Å de värsta af allt, hans trätgiriga mor trodde honom… Den människan är då, gu öke brödkakan, så dum så hon knappt kan skilja mellan en smörgås å ett lokemetiv.
— Hon blef så gla, så hon sprang ner på magasinet å köpte färskt kaffebrö åt den illmariga pojken å slog vatten på sumpen å satte på för att pojken skulle få lite varmt i sej.
— Men under hela tiden hade hon den där »silfvergrufvan» i tankarne, å till slut kunde hon inte låta bli att fråga Kalle, hur man skulle kunna få silfret ur bitarna, å pojken säjer att man ska smälta ur'et. Tänk, tänk, tänk!
— Nå, hva tror ni hans spektakel till mor gör? — Jo, hon tar å stoppar krutbitarne,— Jo, den lymmeln redde sej nog! Han hängde halfvägs ut genom lilla fönstret på köksdörren.obemärkt, in i kakelugnen, där just kaffepannan stog å puttrade som bäst.
— O, du milde lille gud, å alla små söta änglar må vara mitt vittne!… Tänk, midt i brasan! De hunno häller inte
snyta sej, förrän de lät som om sol å måne slagit ihop i kakelugnspipan. Den fattiga Anderssonskan snurrade rundt som ett spinnrockshjul å visste inte om hon skulle fara ut genom taket eller golfvet, men efter att ha snurrat en lång stund slog hon i sällskap me en schyffonjé emot väggen, så den gick sönder och hon kom ut på en vind.
Fattiga människan, hon kunde ha blifvit alldeles mosad!
— Å hennes missdådare till pojk, tänker frun. Jo, den lymmeln redde sej nog! Han hängde halfvägs ut genom lilla fönstret på köksdörren. Hade han också haft en schyffonjé som skjutit på, hade han väl varit halfvägs på en världsomsegling i de här taget. Men han hade tur han, så när polisen kom, kunde han peka ut hvart hans mamma tagit vägen. Hon hittades också alldeles hel liggande intrasslad i schyffonjén på grannvinden.
— Men si kakelugnen, den hade sagt gunatt för alltid, den. De fanns minlif å knif inte såmycke kvar åf'en, så man kunde snusa oppet, å Anderssonskans »kaffehurra», ja, den ä på väg till himlen — om den inte redan ä där.
— Men nu kommer de roliga! Di hade inte väl fått Anderssonskan fri från schyffonjén, som hon rännt hufvet in i, förrän hon rusade opp å häktade ner sin söta Kalle från köksdörren, å nu ska frun tro, att lilla Kalle fick för att han funnit opp silfret eller rättare krutet. Hon tog fatt i ett löst stolsben, si de fanns så godt om tockna, å så vände hon den rundaste delen af Kalle till, å så bankade hon åsta å skulle nog ha hållit på än i da, om inte den valpen till pojke knyckt till, så att modern for ut genom hålet i väggen för andra gången, medan han själf sprang ner för att gömma sig i tvättstugan. Men hi, hi, hi, de skulle han aldrig ha gjort, för där stod just Petterssonskan på väg att höra efter hva som smälde.
— Nu va hon förstås vipps på de klara me att Kalle hade ett finger me i röran, för si han såg så snopen ut, och mer behöfde hon inte ana, för att på samma gång få lust att betala Kalle för den där gången, han spikade fast hennes kjol ve planket.
— Hon högg Kalle med ena armen å klappträt me den anra, å så tog hon i där Kalles mamma slutade å höll på me de ända tills jag kom.
— Nej, se hva ä de för trifligt, madam har för sej? sa ja naturligtvis.
— Jo, sa Petterssonskan, jag håller på att klappa kläder åt Anderssonskans Kalle…
— Men vipps va pojken på benen igen å skulle ge sig af, men den gången tog jag emoten i dörren, å jag ä inte hämndfull, gu bevare mej, men jag kom ihåg, när han såpade min trappa å så låg Petterssonskans klappträ så bra i hand… Ja, — jag kunde inte låta bli; jag satte Kalles lilla vanskapade hufve mellan knäna på mig å så kvitterade jag resten af räkningen på trappsåpningen, kjolspikningen å explosionen i kakelugnen, å en hel massa till, som han antagligen kommer att göra i en framtid.
— Den dagen var en riktig Battolemejenatt för Anderssonskans Kalle. Ja, han skulle nog villa vända ut och in på sej, för på yttersidan kan han då inte sitta på minst tre vecker.
Anderssonskans Kalle gör i kaninafvel.
Pilgrenskan kom ut genom inkörsporten med en fart, som hade hon haft en kanonkula, som gick fortare än hon själf, efter sig. Kjolarna hade hon öfver knät och blottade ett par hemstickade yllestrumpor, de där vid tiden för Amerikas upptäckt måtte haft en utmärkt fin och hvit färg.
Väl kommen ut på gatan släppte hon maktlös taget i kjolen och lutade sig som en planka mot husväggen.
— Åhååå! stönade hon och stirrade envist rakt fram, som såge hon en giraff dansa pas de quatre på ett spårvagnstak.
— Hi-hi-hi, flen Bergströmskan, där honkom skvalpande med en half liter kärnmjölk i en sexlitersflaska, jag tror lilla fru Pilgren reproduserar sej i balettkonsten. Ja, ja, tillade hon, ä man snygg inunder, gör de ingenting, men annars så…
— Åhååå! stönade Pilgrenskan.
— Jo, jo, flinade Bergströmskan, lilla fru Pilgren ä inte ung längre. Frun ä väl snart öfver 52?…
— Åhååå! stönade Pilgrenskan.
— Koss i je! skrek Bergströmskan. Det måtte väl inte vara någe på tok me fruns vindögda dotter? Hon har väl inte blifvit anglevererad häller, det lilla söta barnet?
Det var precis hvad Pilgrenskan behöfde för att kvickna till.
— Hva! pep hon och ögonen höllo på att ramla ur skallen på henne. — Jag ä en fattig, syndig människa, men om jag så ä dö, så går jag opp å säjer någe fult, om di vågar förtala min rara Ofelia, för de ä då, gu välsigne henne, de älskligaste barn, som gått i ett par knäppkänger sedan Napoleon dog på sköna Helena.
— Å gu bevare mej väl, sa Bergströmskan och skakade öfvertygande på kärnmjölken, skullejag säja någe om fruns flicka, jag, som själf har en sån mönsterflicka, som ingen i världen kan mäta sej me.
— Jo, jag vill mena de, sa Pilgrenskan, med ett tonfall, så att Bergströmskan måste sätta ifrån sig kärnmjölksflaskan för att inte darra ut mjölkskvätten. Så skakade hon utaf ilska.
— Jag skulle verkligen, sa hon, blek i ansiktet som mjölken, villat se fruns paternoster till dotter den där gången hon ramla ur för trappan, som Anderssonskans Kalle hade såpat. Hela kvarteret talar om hur hon stack benen i vädret så att en anständig maniska kunde vända ut å in på sej åf bara skam.
— Åhååå! stönade Pilgrenskan. Tala inte om den elemänskade Anderssonskans Kalle… Jag ä nog gudfruktig när de behöfs, men att vår herre skapat de okrympta missfostret, förlåter jag honom aldrig… Kan frun tänka sej, att han köpt sej en kanin för några månar sedan… Ett litet sött kräk…
— Anderssonskans Kalle?
— Han! Gud bevare mej. Han, ett sött kräk, som ser ut som en förväxt röfva i ansiktet. Åhnej, den lilla kaninen.
De lilla kräket låg ien kläkorg med ett par planker öfver sej å alla käringarna i gårn gingo dit å gaf'en mat, så Anderssonskans Kalle hade inte ett dugg besvär. Han gjorde sej till också för de, ska ni tro… Han bar vatten när Petterssonskan tvättade, men utan att, som han förr gjorde, lägga kimrök it, så kläderna sågo ut som de blifvit dragna tre slag genom skorstenspipan, å så ledde han hem mitt supiga kräk till man, utan att, som han förr gjorde, sätta honom på stenen vid vattenledningen å låta vattnet från kranen droppa ner mellan skjortan å ryggen pån. Ja, han va en riktig guss ängel men du rara himmel, hva den lilla rackarungen kan förställa sej!
— Ingen människa kunde tro honom om annat än godt, när han gick å pysslade med sin kanin, för en kanin ä väl inte hela världen.
— Men du min söte, ett par dagar efteråt låg de väl tie kaninungar i korgen. Håkansson vete hvar de kommit ifrån, men de pepo och skreko, så det var rent ynkligt för ett stackars modershjärta att höra. Naturligtvis buro vi allihopa mat till ungarne me…
— Nu vill jag fråga om det finns någen anständighet i världen? Dom säger att Kain for uti främmande land å tog sig en hustru, men si de här kräkena kom ju aldrig ur kläkorgen, å ändå växte familjen dag från dag. Snart låg di som kräfter i korgen å de va omöjligt för en anständig människa att mera se åt den uschla kolonnen.
— Så kommer Petterssonskan, den beskedliga människan, å föreslår, att dom skulle få vara i hennes vebo. Du milde lille skapare, om hon hade tajit dem upp i sängkammarn bland de andra fratet i stället, så hade en annan fattig människa fått vara i fre.
— De otäcka djuren hade inte väl kommit in i vebon, förrän hela huset blef öfversålladt åf råtter. De kom mest från alla håll å kanter, å nu kan man knappt gå ett steg, utan att trampa ett sånt där kräk på svansen.
— Jag ä en modig människa, jag har gift mej å jag har gått Hamgatan hem ensam en kväll, men tvi för den lede, får jag se en råtta, så hoppar jag hur högt och hur oanständigt som hälst.
Bergströmskan såg helt blek ut.
— Dom ä otäcka! sa hon.
— Jo, ja menar de, sa Pilgrenskan, när— Hoj! gallskrek Pilgrenskan.jag nyss kom ut, kom där en springandes öfver gårn, som hade en svans som va två meter lång… Förrexten, tillade hon, kom me, så ska frun få se den eländiga kaningropen, som Anderssonskans Kalle, den klotformade latmasken, drajit ihop.
De bägge grannfruarna gingo försiktigt öfver gården och stannade vid en vedbo.
— Här ä hålet, sa Pilgrenskan och gläntade på dörren, medan Bergströmskan satte ifrån sig kärnmjölksflaskan för att kunna se bättre.
— Hoj! gallskrek Pilgrenskan och trampade midt i flaskan.
— Aj! kved Bergströmskan och föll rakt på Pilgrenskan, som, intrasslad i kärnmjölksflaskan, stupade omkull, och drog Bergströmskan med sig.
— Jag känner henne! stönade Pilgrenskan.
— Jag me! pep Bergströmskan och så svimmade bägge två.
Sedan ett par handfasta drängar i gården lyftat upp fruarna och öfvertygat dem om att den förmenta råttan inte satt kvar i kjolarne på dem, dröp Bergströmskan likblek i väg med den tomma kärnmjölksflaskan.
— Milde herre, bad hon i portgängen, ta den patentidioten Anderssonskans Kalle till dej snart, annars kan inte en katt bo i de här elemänskade råtthålet.
Anderssonskans Kalle kokar kaffe.
Oj, oj oj! vojade sig Pilgrenskan, när hon mötte Bergströmskan på magasinet. — Titta noga på mej, tillade hon och stack sin hvassa näsa halfvägs in i ansiktet på sitt offer, ser jag inte ut som en skjorta i ansiktet, hva? Oj, oj, oj! Jag ä så sjuk, så sjuk, å alltihop ä Anderssonskans Kalles fel. O, den pojken! Hvaför ä han inte så stor, att han fått lust för sjön, å hvaför har han inte gått med någen ångbåt till sjöss och omkommit någenstans i Kimpavimpa- bukten, eller hva de heter. Madam vet, där Janssonskans okantade drul plumsade i. Han vet ja, som slog ut två tänder på Qvisten, polisen, å fick plikta åtti kronor. Nå, de va nualldeles för mycke för bara två tänder, för de kan man ju få en hel löskäft.
— Men de va inte de, jag skulle tala om… De va om Anderssonskans Kalle. Den milde lille guden, som sitter oppe i nattrocken på molntappen, hade då alldeles bestämdt glömt bort sin konst, när han snidade te den där pojken. Världen hade gått lika rundt och solen lyst lika bra, om den där pojken varit ofödd. Och särskildt skulle min stackars mage haft en hel massa kramp insparad. Lilla fru Bergström tycker det låter märkvärdigt, men si saken ä den, att han hållit på att förgifta hela tutten af käringar i gården.
— Si, hans fattiga mor, som man så gärna vill förlåta synden att ha födt den där valpen, hade gubevars gjort sig till att fira sin födelsedag med kaffekalas i tvättstugan. — Oj, oj, oj! De kaffet, de sitter i mej ännu.
— Där kommer vi alla, hederliga och anständigt klädda, och spetsade naturligtvis på att få någe riktigt skojit. Si Anderssonskan, som hållit på å tvättat, hade inrättat det så bra. Hon hade lånat sig en tvåkannshurra på kaféet, för att vi tre skulle få en ordentlig skvätt kaffe engång i lifvet, å så hade hon lagt bräder på karen å bunkarna, så man satt som på teatern. Å tocke brö sen!
— Ja, vi tog en liten smutt, å så började Petterssonskan så trifligt om Berglunds där oppe i vind. De där frun vet, som har en dotter, som å på pantbanken. Joho, nu vet man hvarifrån den där näbbgäddan får sina
schangtilemanga kläder. Hon lånar dem förstås från »stampen», där hon ä. Si, Lundbladskan gick efter i trappan i söndags å kände igen Söderströmskans heldagsblåsa. Hi, hi, hi! »Fröken» Berglund blef så förlägen, sä hon höll
på att slå en töcken där salteportal midt i trappan och kom sig rakt inte för att säga annat än: vet hut!
— Hon skulle göra sig oskyldig gubevars. Ånej, den som vet att den inte pyntar ut sig i andras kjoltraser, den har nog mustigare å längre svar än bara »vet hut». Ja, å så talte Anderssonskan om att Blomens matapa till piga gått ifrån sin plats, å att Blomskan, den skenheliga människan, inte kan gå förbi en vinhandel, utan att det vattnas i mun på henne, å en hel massa annat trifligt. Ja, vi mådde, så vi höll på att spricka af vällefnad, å just då kommerAnderssonskans Kalle in. Han hade lekt »rymmare å fasttagare» å rifvit sönder sig, så han höll på att alldeles halka ur sina fattiga pantalonger.
— Jag vet inte hur det kommer sej, men allti så kliar de i högra nypan, när jag ser de där kålhufvudet. Jag föreställer mig alltid att han vill hämnas för de där koket stryk, han fick af Petterssonskan å mej, å de ä ingen stund som jag ä säker på, att han inte försöker sätta benkrok för mig.
— Nå, nu skulle han ha kaffe förstås, men som vi just hade kramat sista tåren ur hurran, så föreslog Anderssonskan, att vi skulle ta en, jag tror de va femskvätt till, å Kalle skuttade opp efter mera kaffe.
— O, om man kunde få reda på hvad som kommer att hända, då vore visst de mesta ogjordt. Hade jag vetat att den där Anderssonskans Kalle va ett sånt frö, skulle jag förr gått på händerna framför vaktparaden än låta Anderssonskans Kalle koka kaffe åt mej.
— Se, han gjorde först i ordning ett bål, som man kunde steka en oxe vid, å så satte han på pannan å kokte ur sumpen, för si tocke har hanssnåla mor lärt honom, å så hade han soppan klar.
— Du min skapare, ett sånt kaffe! De va så svart, som de varit kokt på en neger, å så starkt, så den värsta boxare inte skulle vågat sej på de, men vi fattiga kvinnor, vi vågade vi.
— Oj! sa Petterssonskan, som först fick sitt i sej, de va ett svårt kaffe.— Jag menar de, sa Anderssonskans Kalle å drog på sin vanskapade mun, så mungiporna nära på gingo ihop i nacken pån, jag har lagt nåt i också…
— Du lilla, rara himmel! skrek jag till, å alla ben började dansa kankan i skrofvet på mej. De va gift i kaffet! Jag kom tvärt ihåg, att jag sett honom lägga någe hvitt i pannan.
— Anderssonskan höll på att få koppen i trångstrupen å Petterssonskan ramlade ned i stora bykekaret.
— Gift! Det kändes som jag hade fått ett ångvesågeri i magen. Om dom andra vill jag inte tala. De dansade krigsdanser, så Anderssonskans Kalle stog på ett ben å gallskrek af bara förtjusning en lång stund — men sen gick han.
Men den som tog kaffehurran å sprang till polisen, de va jag, de… Å dom sände ut femton ridande konstaplar att söka Kalle, å de fingo tag in just som han höll på att sälja sitt frimärksalbum. Han tänkte förstås skaffa sig pängar å rymma till Amedrikat, den bofven.
— Men nu fick han svara konstaplarna i stället, å åt dom sa han, att han endast villeskrämma oss, å att han bara lagt ett stycke klarskinn i pannan. Han »klarade» sig också, för si doktorn, som undersökte soppan, höll me honom. Men si nu ska de bli krig igen, de lofvar jag, å gu nåde Anderssonskans Kalle, om han inte me de snaraste skaffar sej ett par byxor af pansarplåt eller tocke där!
Anderssonskans Kalle spelar »Ljungby horn» i vebon.
Hallå, lilla fru Pilgren! skrek Bergströmskan, när Pilgrenskan en förmiddag kom schasandes ut ur porten med en gammal gräddsnipa, hvilken, gud förlåte mej, såg ut som den skulle vara på väg till Löfsta sopbacke. — Hva i all världen står på, eftersom madam gnor så där? Man skulle kunna tro att Anderssonskans vanartiga Ivalle fyrat af en kanon i ändan på frun.
— Kors i je, flåsade Pilgrenskan, börja inte me den vargungen, han förtjänar inte ens att man kallar honom
missfoster, för man gör minsann alla indeoter en förnärmelse därmed.— Nå, men säj mej, sa Bergströmskan, hur gick de me de där uppträdet, då ni trodde han hade förgiftat ert kaffe?
— Hur det gick. Du lille milde, de gick åt fanders förståss. Kommissarien var en mycke triflig karl å han sa, dra åt helskota, käringar! sa han, och så gick vi förståss.
— Å Anderssonskans Kalle han går på ännu?
— Jo, de kan lilla fru Bergström sätta sej en rofva på. Å han blir värre för hvar dag, en mild försyn låter den patentindeoten lefva. Har lilla frun hört, att han varit på teaten? Jag frågar om det är att låta en sån där unge, som rent af har gått förbi all ära och redlighet, få gå på teaten? De va nu så, att han skulle bära den näbbiga
Blomdalskans fräkniga Linas ben till teaten, för hon biträder där, bevars väl, å står å gapar me i körn, å då har hon särskilda ben, som lär sitta inuti trikåerna. Ja, herre gud, hva vet jag, men dom säjer så… Nog af, pojken gick på teaten å fick stå mellan kulischerna. Du store Sahantillpaulus, om han hade gått gale ändå å kommit
någenstans till Nordpolen i ställe.
— Lilla fru Bergström kan tänka sej, attpojken ble alldeles galen. Han fick se någe som hette Trollkullen, som skuttar i vädret, å de gaf han sig nitton kantsvarfvade på, såna där frun vet, att han skulle kunna göra efter å de mycke bättre än dom på teaten.
— Vi kunde inte grunna ut hva den rackarungen funderade på, han smög sej omkring som en kyrkvaktare å bara såg full me håken ut. Så en dag kom han ner i tvättstugan å hade hela näfven full me papperslappar. De va biljetter, sa ban, å dom kostade bara tie öre, å för de skulle man få se hela »Ljungby horn». Jag frågar, om de låg någe märkvärdigt i att vi köpte åf en? När en inte oftare än vi, fattiga kärringar få gå på teaten, så vill man inte förakta ett nöje, som bara kostar tie öre.
— Ja, så köpte vi allihop i gårn, å i lördags eftermiddag klockan 6 skulle pjäsen gå åf stapeln i vebon. Vi va allesamman öfvertygade att de skulle gå bra, för en sån rackare, som Anderssonskan Kalle, han borde väl kunna spela troll bättre än ett riktigt troll.
— På klockslaget va vi i vebon, å där va inte så pjåkigt förrexten. Hälften var teater, å framför den hängde ett par köksgardiner, som— Nu skulle han deklamera sej å talte om sina blodiga bedrifter å visade sin mors gamla lösfläta . . .egentligen va grosshandlarns, som Anderssonskan tvättar åt, men som gubevars kommit bort i tvätten.
På främsta bänken, som va en planka öfver två bockar, satt Anderssonskan å Petterssonskan å jag. Riktigt
schangtilt såg de min själ ut, å bakom oss satt de annra kärringarna i gårn, å längst bort på vetrafven grannskapets alla pojkar. Den Anderssonskans Kalle, han hade sålt för flera kronor, tror jag!
— Nå, så gick Anderssonskans tvättkjol opp, den va ridå si, å då såg man en gammal järndörr midt för, å den skulle vara Trollkullen. Bäst som vi satt å tittade på järndörrn, kom Anderssonskans Kalle in. Han skulle vara riddare å hade sin mammas gamla urväxta snörlif som pansar på sej, å ett kastrullock i näfven; de va inte utan, att de såg rätt trifligt ut. Nu skulle han deklamera sej å talte om sina blodiga bedrifter å visade sin mors gamla lösfläta… De va en skalp, han tajit af någon indian någenstans i Kina, å nu skulle han strida mot trollen där i Trollkullen, bakom järndörrn, förståss.
— Jag vet inte hur det kom sej, att jag bligade så misstänksamt på den där järndörrn, de ante mej att de va någe fanstyg bakom, ådärför, när han sa att nu kommer trollen, så vände jag allt ryggtaflan till. Du lilla söta, hva en kan ha instinkt ändå! Bäst som de va, så smällde de te å jag fick järndörrn i ryggen, å den fattiga Anderssonskan fick en brinnande fotogenlampa under kjolana. Till råga på olyckan reste Petterssonskan på sej å bänken ramla sönder, å där låg vi i en röra. — Själfva upphofvet, den sakramänskade Kalle, han var alldeles ren-rakad. Inte ett hårstrå fanns kvar på hans förhärdade hufve, när han sprang ut till vattenledningen. Å så midt i spetaklet, tog de ell uti grosshandlans gardiner å där skuttade folk öfver oss, där vi låg i en hög, för att släcka, som guskelof också lyckades.
— Tänk sej bara, lilla fru Bergström, han hade lagt krut under järndörrn, precis som när han den där gången narra mor sin att lägga krut under kaffepannan. En lycka va de då att ingen blef skadad, men de va de värsta spetakel,
jag varit med om. Jag skulle ändå inte klaga öfver mina fattiga tie öre, bara jag kunde få sitta å se på, när pojkana, som satt på vetrafven, få tag i Anderssonskans Kalle. Hi, hi, hi, då blir de ett ännu värre spetakel.
Anderssonskans Kalle gör i »elektrissite».
Hallå! pep Bergströmskan, just som hon kom ut från magasinet och stod i porten och slickade på tummen, som hon råkat sticka ner i magasinsfruns nykokta grädde, hvilken stod på disken för att svalna. — Hon fick nämligen se Pilgrenskan komma blek som en sopptallrik utvacklande genom 23:ans port. — Hva i jisse nam går åt lilla fru Pilgren? sa hon.
— Å, den rysliga Anderssonskans Kalle, suckade Pilgrenskan. Snart ska de inte finnas en kärring på den här gatan, som inte skullevilla ligga på rygg å åka baklänges ut till körgårn för att bli kvitt de orakade busfröt.
— Men kära frun, tröstade Bergströmskan, de ä ju så elemänskadt vått där ute så man kan drunkna.
— Än sen, sa Pilgrenskan, där får man ro.
— Nå, men herre jestanes, hva har han nu gjort igen? frågade Bergströmskan å tog ryggstöd mot stuprännan.
— Hva han gjort!… Jo, nu har han jobbat me töcken där elektrissite... Jag vill fråga fru Bergström, som är gammal…
— Gammal, fnurrade Bergströmskan till, håken å gammal!
— Se så, missförstå mej rätt, sa Pilgrenskan, jag mente att frun, som ä gammal å förståndig, kunde säga mej, hva i helskutta de ska tjäna till att dom får lära sej tocke där rackartyg i skolorna, som elektrissite?... Härom dan kom den lilla olyckan hem från skolan me en lackstång, å när han gne på den så fick han elektrissite, sa han… Men inte nog me de, någon hade lärt’en att om man gne en svart katt på ryggen, så kunde en få så mycke sånt där otyg så de brakade å sprakade om'et…— Nå?
— Jo, kan frun tänka sej, han tog Bobergskans svarta Murre, å du milde, hva ban gne den!… Kattkräket har så sannt jag heter Josefina Dorotea Pilgren inte mer hår på sej än en kvartersputell har…
— Nå, fick han elektrissite?
— Nej, jag vet inte, men nog fick han Bobergskans dammborste i ryggen på sej. Men hva hjälper de kattkräket!
De går nu ikring å skäms så svansen har blitt dubbelt längre å ändå har Bobergskan köpt töcken där skäggsmörja å stryki in katten me… En vacker dag få vi väl se Murre me ett par mustaser på ryggen.
— Hvem gne han sen på då?
— Jo, sen hvila han sej ett par dar, men kan någon tänka sej hva han funderade ut under tiden?… Jo, den indioten gick sta å bildade ett bolag…
— Hi, hi, hi, flinade Bergströmskan… De va väl ett riktigt skojarbolag?
— Jojomensann, si han fick alla pojkarne i trakten att lägga ihop för att köpa en elektrissitetsmaskin, som fanns i en lumpbod… Si hanskulle ge elektrissite åt alla som hade röjmatis, sa han, å de skulle kosta tie öre…
— Nå, de var godt pris.
— Ja, man blef sannerligen uppruskad för flera tusen riksdaler… Den första han i alla fall försökte me, de va hans egen mamma. I stället för att köpa sej ett mått kaffe, gick bon å gaf den där patenterade humbugsmanicken di tie örena å då skulle hon bli bra i hela kroppen, sa han… Jo, nog ble hon bra. Så snart hon fick tag i de båda mässingshandtagen å Kalle dragit ut en lång mässingsbit ur lådan, så vände människan in å ut på hela ansikte å börja gå an som den värsta tjangsånett. Hon sparkade i taket å börja sjunga visor som va så fula att en gardist kunde rodna långt ner på ryggen… När så ändtligen Kalle fick handtagen ur näfvarna påna, så tog hon sin stora pannkakslagg, å de va för väl att den förtjusande lilla vargungen tog lådan me sej å la i väg, ty laggen kostade
öfver en krona, å de va lilla Kalle sannerligen inte värd.
— En annan sån där ofriserad kålrot hade naturligtvis efter de gått tebaks me den förskräckliga lådan, men Kalle han håller på förtjänsten han, å så gick han ner i tvättstugan, därPetterssonskan å Stenbomskan stog å tvätta…
Tror inte lilla fru Bergströmskan att han narrade dem me?… Jo vars… De ville bli af me röjmatisen båda två, men som di inte trodde de hade mer än för fem öre hvar, skulle dom bara hålla i hvars ett handtag å sen i hvaranras händer…
— Må vår herre evigt förlåta dem, för så fjolliga ha ett par kärringar allri vari förut… Stenbomskan svor å Petterssonskan läste »fader vår», å så tog di sej till att skutta som ett par markatter kring gårn medan Kalle sprang efter å höll i lådan.
— Värst va Stenbomskan. Hon skulle försöka gå på knäskålarna, gamla skrället, men som Petterssonskan oupphörligen hoppade som en guttaperkaboll, måste hon hoppa me…
— De va en ringdans som allri hade slutat, om inte Petterssonskan kommit att sätta sig i stora vattsån å Kalle fått loss handtagen å hunnit gno. Men kan någon människa tänka sej, att Stenbomskan ä som förhexad efter de…
Hvar tjugonde minut börjar hon strutta ikring å hoppa, allt under de hon svär så de behöfs tjuge frälsningsflicker för att vända om'na till ett sedligt lif igen.
— Hon tror hon fått elektrissite i sej å funderar ibland på att skrufva fast en töcken där glögglampa i skallen på sej å ta plats som gatlykta.
— Nå men frun själf då? sa Bergströmskan, som inte kunde hålla mun längre.
— Nej, mej fick den lilla apskallen aldri tag i, för si han gick först in till åkarns midt emot å narrade där långa drängen att taelektrissite för en inväxt nagel, han hade, å då, då må lilla fru Bergström tro de blef skojit… När drängen först fick tag i mässingshandtagen, sa han en hel ramsa som vår herre allri ska förlåtan, å så försökte ban krypa upp genom halsen på blåskjortan. De gick naturligtvis inte, för de satt en nål i skjortan, å då ble han så arg, att han röck lådan från Kalle å dängde den midt i Kalles lilla fula hufve så de sa skvatt om’et.
— Herre gu hva den lilla vargungen va vacker! Långa trästicker stack opp ur hufvet pån å syran rann i stora droppar utefter hans lilla trubbnäsa…
— Nå han gick väl i småbitar?
— Nej dom vände opp å ner pån i en snödrifva så en del gick åfen. Men det bästa va kvar för när han kom ut å inte hade elektrissitemanicken me sej, höll pojkarna i bolaget en extra bolagsstämma på bakgårn… Herre gud, suckade Pilgrenskan, om di ofta ville ha tockna, ty Kalle fick sej den gången en utdelning, så vill han sitta den närmaste tiden, får han allt sätta sej på någon annan ända än den bolaget upplöstes på.
Anderssonskans Kalle är barnjungfru åt Löfbergskans unge.
Pilgrenskan var vid ett briljant humör, då hon schasade ut genom 23:ans port och stötte ihop med Bobergskan, som varit inne på magasinet och tagit en svinfot på afbetalning.
— Nu vet jag, sa hon, Alida älskar Karl, men si Karls bror älskar hon också å lilla fru Boberg ska si att furstinnan inte ger sitt samtycke å att Alida dränker sej å Karls bror skjuter sej så att Alida till slut måste ta Karl, som hon inte alls kan me. Du min store Absalång, att de finns furstinnor, som inte har mer hjärta än fruns svinfot, å att de inte finns någon rättvisa te,så en kan få gifta sej med två karlar, när en råkar älska dom bägge två på en gång…
— Nej, hva säjer fru Pilgren. De va en riktigt trifli paschasa… Hvar bor den olyckliga människan?
— Jisses, hojtade Pilgrenskan, har frun inte läst »Fäderneslandets» följetong?… Frun har då inte nån bildning. Si Bergströmskan lånar de för två öre i timmen på magasinet å så lånar hon ut de åt Löfbergskan för ett öre å sen
läser hon de högt för Blomqvistskan å mej. Gud ska veta, att kunde en inte spara, så fick en väl till slut bo i den där Körsnärsbaracken där lopporna ä så stora som velusipeder.
— Ja koss i je ni, sa Bobergskan, aproppen på de ja, hur ä de me Anderssonskans boffrö till Kalle?… De elemänskade spetaklet kom sej ju igen efter explositionen me Trollkullen å järndörrn å allt di där.
— Jo, nog kom han sej alltid. Fråga Löfbergskan, ska lilla fru Boberg få höra… Så snart han ble kry, gnodde han upp på åkarns höskulle å byggde sej en gräshydda, gubevars. Han va den »raggiga hyenan», sa han, å gu ska veta att han ble raggig, då åkarn fick veta att han gick åtrampade i hästanas mat… Si åkarn tog »den raggiga hyenan»
han å ledde opp'en till hans mamma, men när har inte den sabla Kalle tur!… Där låg Anderssonskan och kunde inte klån… Hon orkade inte, den arma stackars människan… Å, du min store, att inte ångvälten här utanför kan halka öfver honom, så man kunde komma på en triflig begrafning en gång å få ro i detta lifvet.
— Nå hva gjorde han Löfbergskan, säj?… Ja kan inte me den där uppnosiga Löfbergskan alltsen hon tog mitt klästreck å sa de va hennes, fast jag vet att jag ärligt tajit de på artons gård.
— Ja, de där packet i arton unnar jag då allting, men si den här gången va de då synd om Löfbergskan, men när man kan vara ett sånt åbäke å ta Anderssonskans Kalle till att se efter barn…
— Berätta, lilla fru Pilgren, sa Bobergskan å stoppa svinfoten i bakfickan, för att inte stå och hålla i’n och bli trött i hand.
— Jo si, de va som så si, att Löfbergskan skulle vara hjälphustru ett par dar åt fanjunkarns på Storgatan å då skulle Kalle få tjugufem öre om han ville titta in till de andra lillabusfröt, som låg i en kläkorg… Å gu ska veta att Kalle titta tillen.
— Kan nån människa tänka sej hva han hitta på för att förströ den lilla med? Jo di skulle leka apa å
positivspelare… Du min söte, om Anderssonskans Kalle skulle varit apa ändå, för han ä då så lik en apa som han ä lik sin mamma. Men si nu skulle Löfbergskans stackars lilla oskyldiga kräk bli det å det käns som jag skulle fått en rostig järnplåt i halsen på mej, bara jag tänker på’t.
— Kan någon kristen gissa hur de oppstinata fröt gjorde? Jo, han tog å strök in hela de lilla pyret med bläck å sot, å så hängde han Löfbergskans söndagsfläta hak på barnet, så den ackurat såg ut som en lång svans å så gick han ned på gården med ungen.
— Ful har nu Löfbergskans unge varit i hela sitt lif å fjorton dar före med, men sotad och med en fläta i ändan kunde ingen lefvandes själ tro annat än de va en riktig apa. Å kärringarna i tvättstugan sa de va en sån där orangrestarang å så gnodde di åt alla håll.
— Å när Anderssonskans Kalle lät pyret krypa omkring på bara gården me ett tåg omlifvet, som Kalle drog i så att ungen fick stora gatstenar under naglarna, ja, då kunde ingen tänka på att de va en lefvande barnunge längre… Å kan man tänka sej att så gick den aflånga lymmeln från gård till gård å sa han skulle gå till Skansen me en apa som han köpt af Löfbergskan. Å trodd ble han, för si Löfbergskan har då alla möjliga djur.
— Å en kan tänka hur alla gatpojkarna petade Löfbergskans ommålade unge medträstickor i ryggen, å då skrek den naturligtvis, å ju mer den skrek, ju mer lik en apa va den… Ja, hade Anderssonskans Kalle fått hållit på så hade han väl varit i Puttagalien nu, men si i fjorton på andra gatan härborta, kom de till all lycka en smed å ba få si riktigt på apan å då osade lilla Kalle att han skulle få smörj, så han gnodde för lefvandes lifve å där stog smen me ungen, utan te vara människa att veta hvems ungen var… Å hva den skrek sen, å hva den såg vacker ut sen!…
En rikti apa, som buri kol i Stassgårn, ser ut som en guss ängel mot Löfbergskans missformade unge.
— Alla kärringar i kvarteret kommo till å började räkna sina ungar, men ingen fattades å bestämdt hade inte ungen kommit till Skansen å satts i en bur å fått morötter på festdagarna, om inte Blomgrenskan i tolfvan sagt:
— Den ungen ä så ful, så de måtte vara Löfbergskans!
— Å så kan man tänka sej gingo de upp i vind, där Löfbergskan bor, å hängde ungen på dörrvredet… Du min
skapare, så Löfbergskan hajade till när hon kom hem!… Hon trodde att själfva den lede satt i låset å skrek…
Ånaturligtvis ville hon sen inte kännas ve ungen… Hennes lilla söta barn… Tvi vale! sa hon.
— Nu har hon den ändå, men gu vet om hon inte får skaffa sig en ny snart, för inte tror jag den här håller länge å inte får hon bort bläcke från’en häller.
Anderssonskans Kalle blir sin egen och anlägger en isbana på bakgården.
Gi mej för två öre oskummad grädde, sa Pilgrenskan med en röst som om bon varit begrafven i fjorton dar men åtrat sig och stigit upp igen.
— Ahja vars, sa magasinsfrun med en hvass blick, man kan väl vara höflig fast man ä en rackarkärring å bor i 23:an.
Pilgrenskan stödde sig tungt mot disken å suckade djupt. En annan gång skulle magasinsfrun nog ha fått för flera tusen riksdaler sanning i sig om både den mjölkblandade grädden och den vattblandade mjölken,
omhästköttskorfven och om sockerbröna, som ungarna hennes gick och slickade sockret af innan bröna såldes och om… men Pilgrenskan orkade inte.
— Oj! sa hon bara.
— Jag kan förstå att hon ä dålig, sa magasinsfrun, efter hon pikerar mej för att ha oskummad grädde… Men sätt sej människa å stå inte å ramla ikull å slå gropar i golfve för mej.
— Nej tack, sa Pilgrenskan å suckade igen. — Jag kan inte sitta längre å inte ligga å inte stå häller. Jag får låta hänga opp mej i maggördeln, om jag ska få nån hvila hädanefter.
— Hvarför låter hon då inte skilja sej från sin slagmaskin till man, sa magasinsfrun med en ironisk blick.
— Min man, suckade Pilgrenskan, å jag ville se den dan, den elemänskade spritveken skulle våga slå en värnlös kvinna… Den gången skulle jag väl klån tills han slank ur svångremmen å försvann i stöflarna på sej själf…
Åhnej, min man pysslar jag nog om, men den uschla Kalle, som Anderssonskan i ett svagt ögonblick skaffat oss på halsen, den ä värre än tre kräk till män, för han ska ge igen gubevars, å de vågar då inte ens män.
— Men hvarför kan ni inte låta ungen vara i fre då?
— I fre! skrek Pilgrenskan, gör vi’n ett dugg lava?… Härom dan skulle han in å knycka min tomma såpburk, för att binda fast i svansen på Bobergskans gråa katt, å inte gjorde vi nåt åt’en inte… Vi mötten just i dörrn, å vi slog opp den å klämde bara den lilla älsklingen mellan dörrn å stenväggen, så han ble så platt å söt, de lilla pyret, så hans mamma kunde ha’n till bokmärke.
— Åh nu skulle han hämnas?
— Ja, kan en tänka sig en sån osvarfvad liten bockfot… De vore väl en större ära förn att ligga som bokmärke i en vacker bok än gå omkring å ta lifvet af kvarterets alla kärringar.
— Nå berätta hva han gjorde, de stycke, sa magasinsfrun och drog upp en butelj sur porter som blifvit öfver och ingen ville köpa af henne.
— Berätta, suckade Pilgrenskan på nytt, under det hon dödstrött sträckte ut handen efter det glas som var mest i.
— De ä snart gjordt, fast den lymmeln den här gången varit värre än själfva den sura portern.
— Åhja vars, sa magasinsfrun stucken. —Har jag kunnat kuckla tie puteller på grosshandlarns midt öfver gatan, så går de nog i 23:ans kärringar också.
— Jag har väl inte sagt att frun gjort portern, hväste Pilgrenskan, jag har inte sagt att frun köper sur porter häller, fast jag vet att frun fårn för tie öre putelln… Vill frun inte höra paschasan om den orappade familjeolyckan Kalle, så kan jag gärna låta bli att vara härifrån.
— Jovisst, jovisst vill jag de, svarade magasinsfrun, under det hon strök af skummet på en gräddbakelse med tummen.
— Jo, började Pilgrenskan styrkt af den sura portern, frun vet väl att våran bakgård inte ligger till nåt på vintern.
Nå hvem kunde då ha hjärta att neka den lilla tillplattade älsklingen Kalle att få anlägga en Indiotspark där?…
Herre gud, de lilla roffröt ska väl ha nåt roligt de me, å så kan hvarken han eller pojkarna drunkna, som dom gör på andra isbanor… Tänk, drunkna!… Liksom de inte ä lika godt om pojkar som om loppor i hvita filtar.
— Ja, där gjorde han sej en skridskobana å i midten en flängkälke… En flängkälke, om frun vetade hva de ä, så fick frun spanska flugan…De ä en drög ve en lång stång, å när di går rundt me stången i öfre ändan bli dom alldeles galna i nedre ändan.
— Å en töcken låter frun narra sej på, sa magasinsfrun å skratta så magen hoppa som en boll på henne.
— Inte mej, sa Pilgrenskan själfbelåtet, jag va ibland dom han lärde åka skriskor.
— Skriskor, vrålade magasinsfrun, å försökte springa rundt omkring sig själf af bara skratt.
— Ja, återtog Pilgrenskan, tänk, att han kunde narra både Bobergskan, Petterssonskan å mej till de… Han såg så elemänskadt trovärdi ut, å så låna han skriskor åf di anra lymlarna å snörde dom på oss å sa att de va de lättaste i världen att åka skriskor… Jo vackert!… Bobergskan hade inte hunnit resa på sej, förrn hon tog ett skutt som en tokig katt å slog ikull sej på magen å låg å vråla att magen gått åf på tre ställen. Petterssonskan tog gårn i tre skutt å så satte hon sig på andra sidan magen å sa att vi skulle gå å betala in i sjukkassan, för annas skulle hon inte få nån begrafninghjälp.
— Nå än lilla fru Pilgren själf?
— Usch tvi vale, jag vill inte tala om hur jag kom. Men så mycke kan jag säga, att inte kom jag me bena neråt inte… Än gick jag på tummana å än på armbågana, å så snart jag fick föttena på marken så åkte jag långa sträckor med näsan som skrisko… De va ett rysligt spetakel å bestämdt hade jag inte gått ann å snurrat tills isen smultit i vår, om inte Appelgrenskans köksdörr stått öppen och jag slajit hufvet i den.
— Tänk en sån tur!
— Åhja, men de hade varit mera tur om dörren varit madrasserad i kanten än som den nu va järnbeslagen… Men de gick väl an me oss, men tänk Lindgrenskan, Erikssonskan å Österlundskan, som satt på kälken…
— Att börja med så ga den ut- å invända bomslupstrappan Kalle dom en fart som va så rar som kaffe me dopp, men så ökade han farten å du milde, till slut såg de ut som ett stort hjul me tre skrikande kärringar på hvar eker…
Å midt i värsta farten så lossna kälken… Tänk, den lossna å kärringarna visste inte hvart dom skulle ta vägen.
Lindgrenskan ville te sej på nedra botten å Erikssonskan fem trappor opp, men Österlundskan hon ville visst ut genom— Slutligen bestämde kälken vägen själf å gick tvärt genom dörren till målarverkstan. — —porten å till Paris… Slutligen bestämde kälken vägen själf och gick tvärs genom dörren till målarverkstaden å där hittade man alla tre liggande bland färgpytsana å alldeles öfvermålade. Lindgrenskan va gul å blå, Erikssonskan röd å svart å Österlundskan både gridilin, grön å brun. Dom skulle passa utmärkt att hängas opp i stället för regnbåge, men till prof på de täcka könet passa de inte.
— Nå, hvad tänker ni göra me Kalle?
— Vi?… Ni tänker be hela artilleriet komma hit å köra öfver honom me kanoner för sex kärringar biter då inte alls pån.
Anderssonskans Kalle uppträder som fyrverkare å hans mamma tuttar på.
Hoj! skrek Pilgrenskan, fast Janssonskan kom så tyst som en ängel i filttofflor bakom henne. — Hon låter ju, som
en halt ångvält skulle komma på krycker.
— Hör nu, var så intrigant å välj sina ord, snäste Janssonskan till. — Fattig har jag vari, men hederlig har jag vari å ännu har ingen vågat kalla mig för halt ångvält… Ä frun nerviös, så kan frun laga att frun kommer på
Djelkelsön där ä tomt nu.
— Åhja, sa Pilgrenskan ursinnig, ska alla kärringar på Djekelsön, så slapp nog inte lilla fru Jansson undan inte…
— Jag tycker att en kunde bli höfligt bemött när en kommer å vill tala om muntra saker, sa Janssonskan. Här va ju roligt åf bara skammen i går… Somligt hade kafferep i tvättstugan å Anderssonskans Kalle hade ju fyrverkeri på bakgården.
Pilgrenskan tog ett skutt, så hon höll på att raspa kalken från taket i porthvalfvet.
— Roligt! pep hon. — Roligt!… Drejfusken mådde som en neger på en sotarbal emot oss… Roligt! Hvem i helsingkringla har roligt, då de sabla busfröt Kalie me… Gu vare oss kärringar nådig för den inbitna
rackarpojken!… Han kommer att ta lifvet åf oss å kjolen me, tro mej.
— Äh, berätta ändå, smilade Janssonskan. — Men berätta från början, hvem vet om en inte kan möta den söta lilla Gålökandidaten på tvärn nån gång, så man kan dråsa ten med hela labben.
— Ja si, sa Pilgrenskan, ville vi kärringar hålla ihop, så skulle det till slut inte bli mer kvar åf hela
fillekommissen än man kunde ge en pantlånare i afbetalning på ett malhål… Å gu ska veta att de fyrsparkeriet gjorde mej så nervös, så jag inte tål höra en fluga peta sig undernaglarna ens en gång, men de kan gärna komma ut, hur den där förpicklade Anderssonskan trakterar sina gäster.
— Jo jag tackar, jag, inföll Janssonskan och smackade med löständerna. — Har hon råd till att ha kalas hon, då tycker ja hva mycke kommit bort i tvätten för kamrerns, som hon blöter traserna åt…
— Ja si, människan fyllde futtitvå eller kanske de va femtitre i går, å då skulle hon bjuda på en slick kaffe förstås… Åh, du min skapare!…
Pilgrenskan vände ut och in på ansiktet å grinade som om hon skulle ha sväljt en literbutelj med ättika i.
— En större olycka än att hon och hennes förväxta pumpa till pojke blifvit födda har inte händt sen Bissmark amputerade Paris… Tänk sej bara, lilla fru Jansson, där sitter vi i tvättstugan å hade just kommit till tretåren, då Anderssonskans Kalle kommer inrusandes å frågar, hvar hans mamma gjort af krutet som va i morteln… Tänk sej fru Jansson… krutet som va i morteln!
— Den lefvande olyckan skulle göra fyrsparkeri för att gubevars fira sin mammasfödelsedag å då hade han stött krut i morteln å de hade kärringen trott vara kaffe som hon glömt kvar där… Tänk åf krut hade hon bryggt kaffet!
… Ja den högfärden, hon kan bevars inte ha kaffekvarn, som vi, utan vid sina kaffekalas stöter hon kaffe i mortel… De ska bli bättre, säjer hon. Jo, nog blef det bra allti.
— Men att ni inte dog ihjäl allihop, sa Janssonskan, som med andlös spänning följt med berättelsen.
— Ja tänk, fortsatte Pilgrenskan. — Tänk att vi inte for i luften, vi som hade hela magen full åf krutbuljong... Ja sannerligen jag har vågat kommit när en spis sedan.
— Å fyrsparkerit, hi, hi, hi, hi, de gick väl i sumpen sen?
— Nej, du min store å gode de de gjorde… Åhnej, hva den olyckan Kalle åtajit sej, de för han ut också, om de sitter femton kärringar inkilade i gångjärnen påt… Si han hade fått låna en sån där otäck bok, som de står i hur man ska göra fyrsparkeri, å hela dan hade han å ett par pojkar hållit på ute på bakgården… Du min milde, att man får ge ut tockna böcker, dåde finns en sån schampinjon bland jubelindioter som Anderssonskans Kalle!
— Nå?
— Jo si, de gick väl an så länge han höll på me kareterna, för si de gick dels ner i fickorna på Kalle själf, utom en som dök ner i ena stöfvelskaftet på Jönsson hos åkarn å en annan som gick ner genom rockarmen på en lärpojke
å kom ut genom ryggen pån, men si så skulle Kalles mamma gå upp efter några solar å bomber å granater å komiska ljus å allt hva di heter, å de va då som karetkastningen började riktit.
— Jo kan en tänka sej, att människan för att hjälpa sin odåga till pojke går opp å tar ned bela fyrsparkeriklabbet, som låg där uppe på vinden, i stället för att låta den babianen Kalle gå själf. Ja, när hon så kom ner me en sol hängandes på ryggen å en på magen å en hel massa bomber i bakfickan på kjolen, så höll Kalle på me en eldsprutande moj å så ett tu tre tar de ell i Anderssonskäns magsol… Putt, futt, plutt! sa de å i ett fläng tog hela människan ell… Å så de lät sen… Skutt, putt, hutt! lät de som riktiga kanonskott å när bomberna, hon hade i—
Bergqvistskan fick ett komiskt ljus under kjolarna å såg ut som en transperang. — —fickan tog ell, visste inte människan om hon skulle explodera eller ej.
— Å de hade väl gått an om hon snurrat själf, å om hon ensam burit sej åt som en half-fnåskig markatta, men då hon började valsa kan man tänka sig hur förskräckta vi skulle bli som hade hela magen full åf krut… Allt fyrsparkeri tog ell, å Bergqvistskan fick ett komiskt ljus under kjolarna å såg ut som en transperang, å jag fick en gräshoppa eller hvad de heter i ena strumpan, så hade inte Jönsson hjälpt mej å sopat bort’en me en kvast hade jag hållit på å hoppat ännu. Bobergskan fick en bomb i maggropen så hakarna raknade i medjebandet,
Johanssonskan fick en töcken där tjurbuljon i ena mungipan å Petterssonskan fick en fåntän in genom sprundet bak så hon såg ut som en komet me en lång ellsvans efter sej.
— Den enda som slapp helskinnad unnan va Anderssonskans Kalle, men får hans mamma elln ur ändan en gång, kommer nog hennes söta Kalle att få se på andra solar å månar.
Anderssonskans Kalle utbildar sig till koboj.
Jösses! skrek Pilgrenskan, å hoppade som ett urspåradt tåg genom porten och nedför backen, där hon just i hörnan till nästa gata slog emot Bergströmskan, så hon sa hoj! och höll på att tappa en flaska med surkål som hon höll i famnen. För se hennes man hade tagit loss grepen på flaskan och spikat den som »håll igen» på sin ena
verkstadstoffel.
— De va då ett välsignadt flams, sa Bergströmskan. En sån gammal människa, som fru Pilgren, tycker jag kunne dansa pottchäs hemma hos sej å inte bära sig åt som en töcken där varjetéfansånätt midt på gatan inte… Tänk nu omhon skvalpat ut den lilla gnutta surkål som min man, de skrälle, ska ha till midda...
— Jag sockrar på fruns surkål, pep Pilgrenskan.
— Ahja, sa Bergströmskan, man kan väl vara höflig i mun, fast man bär sej åt som en markatta.
— Sa frun markatta, sa frun, skrek Pilgrenskan, de ska frun ha igen, å de innan jag står lik i vebon, de kan frun sätta sej i sin gamla surkål på.
— Ja se så, medlade Bergströmskan, de va inte så illa sagdt, som de va tänkt. Jag förstår att frun ä arg…
— Om jag ä arg, hväste Pilgrenskan. En krokodil å beskedlig som en tom hattask emot mej. Jag skulle kunna ställa till kattabasilik bland bönder, så håret skulle resa sej på en anjovissmörgås…
— Se så lugna sej, sa Bergströniskan å ställde surkålsflaskan bredvid takrännan i hörnet. Lätta sitt hjärta nu, frun… Jag vet att de ä Anderssonskans Kalle som varit framme igen, men de vore väl märkvärdigt, om vi inte skullevara nog många kärringar i kvateret, så vi kunde rå på honom.
— Åh, de elemänskade gatstrykarämnet! Kan frun tänka sej, att han ska bli en sån där komoj nu… En sån som rider på vilda hästar…
— Hi, hi, hi, grinade Bergströmskan. De va riktigt bra, då stoppar nog någen häst in frambenet i
snuskammartaket pån, så de inte blir mer än lite kavaj å byxor kvar åf hela skrälle… Herre gud, den som snart fick vara me om att svepa de lilla liket.
