Docent och Juris doktor i processrätt (Uppsala universitet) Universitetslektor i processrätt (Göteborgs universitet)

E

B

Docent och Juris doktor i processrätt (Uppsala universitet) Universitetslektor i processrätt (Göteborgs universitet)

Adress Väderkvarnsgatan 52 A – SE 753 26 Uppsala – Sverige Telefon +46 (0)18-10 79 12 (hem) +46 (0)70-65 99 863 (mobil)

E-post Eric@Bylander.info

På uppdrag av arbetsrättsjuristen Eric Hietala (Arbetsrättsbyrån Aurora HB, Uddevalla) avger jag härmed följande

Rättsutlåtande

1 Bakgrund och utgångspunkter

Detta rättsutlåtande avges med anledning av Arbetsdomstolens förestående prövning av en fråga om påstådd rättegångsförseelse i mål nr A 202-10 mellan Svenska Kommunal- arbetareförbundet (nedan Kommunal) och Storstockholms brandförsvar.

Utlåtandet är av mig efter bästa förstånd upprättat efter genomgång av tillhandahållna handlingar med koppling till angivna prövning¹ – vilka förutsätts vara bekanta för läsaren och därför inte refereras – samt på grundval av noggranna studier av relevanta rättskällor med samvetsgrann tillämpning av min processrättsliga sakkunskap. Med anledning av frågans straffrättliga koppling har utlåtandet remitterats till professorn i straffrätt Magnus Ulväng (Juridiska fakulteten vid Uppsala universitet, Box 512, 751 20 Uppsala, tel 018- 471 20 41, e-post Magnus.Ulvang@jur.uu.se); han har förklarat sig instämma i utlåtandets innehåll. Varken jag eller professor Ulväng har någon, för oss känd, koppling till parterna i målet utöver det uppdrag som härmed redovisas.

1 Stämningsansökan, svaromål och replik, allt med bilagor, samt domstolens föreläggande (aktbil 39).

2 Fråga och frågeformulering

Rättsutlåtandet är fokuserat på följande fråga:

Har Eric Hietala i rättegångsskrift i det aktuella målet uppsåtligen uttalat sig otillbörligt, så att han skall dömas till straff med till- lämpning av 9 kap. 5 § andra meningen rättegångsbalken (RB)?

Formuleringen av frågan förtjänar i sig att kommenteras, eftersom den anger vissa avgränsningar som Arbetsdomstolen torde ha att beakta vid sin förestående prövning.

Kommunal har yrkat att Eric Hietala skall dömas till ansvar enligt 9 kap. 5 § andra meningen RB. Till grund för yrkandet har Kommunal åberopat flera olika aspekter av svaromålets ”utformning och dess innehåll”. I den mån någon har ”agerat” utan att därmed ha ”uttalat sig” – exempelvis genom att ge in en skrift som man inte själv författat – träffas emellertid förfarandet inte av nämnda lagrum (annorlunda förhåller det sig med paragrafens första mening, som dock inte är tillämplig i detta fall).² Alltså skall endast sådant som innebär att Eric Hietala har uttalat sig beaktas vid otillbörlighets- bedömningen.

Enligt definitionen i 1 kap. 1 § brottsbalken (BrB) utgör en gärning som träffas av 9 kap.

5 § andra meningen RB brott.³ Enligt 1 kap. 2 § första stycket BrB skall en gärning anses som brott endast då den begåtts uppsåtligen, om inte annat är särskilt föreskrivet.

Eftersom 9 kap. 5 § andra meningen RB inte föreskriver annat, krävs det att en gärning enligt detta lagrum har begåtts uppsåtligen för att den skall utgöra brott. Alltså skall endast sådant som innebär att Eric Hietala uppsåtligen har uttalat sig otillbörligt beaktas. Det kan här konstateras att särskilda överväganden gör sig gällande ifråga om uppsåt avseende ett värderande rekvisit som otillbörligt. Till upprätthållande av kravet på förutsebarhet får

2 Med hänsyn till legalitetsprincipen kommer det inte ifråga att, avseende ett straffstadgande som det aktuella, döma någon till ansvar på grundval av ett förarbetsuttalande utan täckning i lagtextens utform- ning. Jämför prop. 1973:30 s. 77, där departementschefen förvisso påpekade att någon ändring i sak inte var avsedd, när stadgandet ändrades på så sätt att rekvisitet ”eller eljest kränker domstolens värdighet” togs bort, jfr a. prop. s. 32 f.

3 Jfr Bylander, Muntlighetsprincipen – En rättsvetenskaplig studie av processuella handläggningsformer i svensk rätt, 2006, s. 65.

domstolens värdering inte komma som en fullständig överraskning för den som uttalat sig.⁴ Oförsiktiga uttalanden är i vart fall inte straffbara.

3 Svar och slutsats

Svaret på ovanstående fråga är nej, eftersom Eric Hietala, i beaktande av det följande, inte har uttalat sig otillbörligt. Han har, i enlighet med vad som redan anförts, i vart fall inte uppsåtligen uttalat sig otillbörligt.

Slutsatsen av angivet svar är att det bör föranleda Arbetsdomstolen att genom ett särskilt beslut under rättegången snarast möjligt ogilla Kommunals yrkande att Eric Hietala skall dömas till ansvar enligt 9 kap. 5 § andra meningen RB. Ett sådant beslut får betydelse för bestämmandet av och den slutliga fördelningen av rättegångskostnaderna.

4 Grunder för svar och slutsats

4.1 Uttalandenas otillbörlighet

Så långt stämmer Kommunals påståenden att Eric Hietala har uttalat sig i rättegångsskrift i målet. Dessa hans uttalanden är emellertid inte otillbörliga.

Framförda i vissa andra sammanhang skulle några av Eric Hietalas uttalanden i svaromålet, oavsett sin sanningshalt, mycket väl kunna föranleda att han dömdes till straff. Det är alltså i och för sig fullt förståeligt att uttalandena gör Ola Eriksson upprörd.

Att ett väletablerat ombud med stor erfarenhet av rättegångar lånar sig till en argu- mentation av det slag som Stellan Gärde för ifråga om rättegångsförseelse är svårare att förstå.

Otillbörlighet är ju inte en inneboende egenskap hos ett visst tankeinnehåll eller ett visst uttryck. Att något är otillbörligt innebär redan allmänspråkligt att det är opassande under rådande omständigheter.⁵ Till dessa rådande omständigheter hör rådande sociala eller moraliska normer. Betydelsen av rådande omständigheter gör sig gällande även vid till-

4 Se Asp/Ulväng/Jareborg, Kriminalrättens grunder, 2010, s. 389 f.

5 Jfr bl.a. Asp/Ulväng/Jareborg, a.a. s. 389.

lämpningen av 9 kap. 5 § andra meningen RB. Uttalanden som förr har ansetts vara otillbörliga är därmed inte nödvändigtvis otillbörliga med hänsyn tagen till nu rådande sociala eller moraliska normer.⁶ Detta måste givetvis beaktas vid jämförelser med äldre praxis.

Genom kopplingen till rådande omständigheter och på flera andra sätt är 9 kap. 5 § andra meningen RB rättssystematiskt nära besläktad med bestämmelsen om förtal i 5 kap. 1 § BrB.⁷ Jämför främst den så kallade undantagsregeln i andra stycket, enligt vilken man inte skall döma till ansvar i fall då det med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt att lämna uppgift och uppgiftslämnaren åtminstone hade skälig grund för den lämnade uppgiften. Vid försvarlighetsbedömningen måste man ta hänsyn till sådana omständig- heter som består i hur och när en nedsättande uppgift har lämnats.⁸ Under undantagsregeln faller åtskilligt av det som en part själv eller genom ombud kan ha fullt befogad anledning att anföra inför rätta, men som rentav skulle kunna vara straffbart att uttala i andra sammanhang. Nelson uttalar:⁹

Det är uppenbart, att partens väckande av talan [liksom parts utförande av talan] mången gång måste innefatta tillvitelser om vederpartens brottsliga eller vanhederliga gärning eller om omständigheter, vilka eljest äro för dennes anseende menliga eller för hans självkänsla sårande.

[- - -] Med hänsyn till partens intresse av sakens rättsliga bedömande bör […] ansvar för ärekränkning icke […] förekomma [i annat fall än att parten, mot bättre vetande inlett eller föranlett

rättegång i tvistemål, så att 9 kap. 1 § RB är tillämplig].

Om ett uttalande omfattas av undantagsregeln är skälen nog så starka att anse att samma uttalande inte är otillbörligt. Uppgiftslämnaren skall alltså i ett sådant fall varken dömas till straff med tillämpning av 5 kap. 1 § BrB eller 9 kap. 5 § andra meningen RB.

Begränsningarna av bestämmelsernas tillämplighet kommer sig av att yttrandefriheten måste vara större inför rätta än i många andra sammanhang.¹⁰ Så är fallet för att tillgodose intresset av att en domstol skall kunna få möjlighet att bedöma allt som kan ha rättslig relevans i ett visst mål. Inte minst med hänsyn till den fria bevisprövningens princip kan

6 I Fitger, Rättegångsbalken (version 1 november 2010, www.nj.se/zeteo), kommentaren till 9 kap. 5 § uttalas: ”Under balkens giltighetstid har dock inträtt förändringar i samhället som lett till att vissa människor även i domstolar uppför sig på sätt som tidigare var otänkbart samtidigt som toleransen från domstolarnas sida torde ha ökat.”

7 Än idag är Nelson, Rätt och ära – Studier i svensk straffrätt, 1950, den svenska rättsvetenskapliga fram- ställning där sambandet har kommit till klarast uttryck. Se främst a.a. s. 263 ff., som behandlas vidare strax nedan. Vad gäller praxis är RH 81:[19]82 av särskilt intresse.

8 Se Jareborg/Friberg, Brotten mot person och förmögenhetsbrotten, 2010, s. 75 f.

9 Nelson, a.a. s. 265 f. (kursiveringar där)

10 Bland de många märkligheter som finns i av Kommunal ingiven pm angående rättegångsförseelse i målet (aktbil. 33) och vilka knappast förtjänar ett kvalificerat bemötande, finns på s. 4 under rubriken Yttrandefrihet det anmärkningsvärda påståendet ”I detta fall föreligger ingen konflikt med yttrandefriheten.”

Detta påstående stämmer endast om Kommunals yrkande ogillas. Jfr annars just Europadomstolens dom den 21 mars 2002 i det av Kommunal förvisso anförda fallet Nikula mot Finland, § 30.

ett omfattande spektrum av omständigheter vara relevanta (jfr de snäva förutsättningarna för att avvisa bevisning enligt 35 kap. 7 § RB). För att bedömningsunderlaget skall bli tillräckligt måste parter, ombud och andra som har att bidra till detta ha stor frihet att uttala sig.¹¹ Eric Hietala, som har förståelse för detta, skulle knappast komma på idén att göra gällande att motpartsombudet gjort sig skyldig till rättegångsförseelse genom vad denne anfört och åberopat angående Ola Erikssons chefer.

Uttryckt koncist kan följande sägas med inriktning på den aktuella bedömningen: Kan det ha rättslig betydelse i det aktuella målet att Ola Eriksson ägnar sig åt viss tvivelaktig verksamhet är det fullt tillåtet att uttala att Ola Eriksson ägnar sig åt sådan verksamhet, så länge det åtminstone finns skälig grund för det som uttalas. Sådan grund finns här, vilket lär stå än klarare efter ingivandet av den inlaga till vilken detta rättutlåtande är avsett att bifogas. Det skall noteras att ansvarsfrihet definitivt inte förutsätter bifall till talan i huvudsaken.¹² Att formen för ett i och för sig tillåtet uttalande likväl kan anses otillbörlig och föranleda ansvar är en annan sak.¹³ Sett till den rika arsenal av, inte endast inför rätta, mindre passande uttryck som finns, för att beskriva verksamhet av aktuellt slag och personer som ägnar sig åt sådan, får den form i vilken Eric Hietala uttalat sig anses vara direkt återhållsam.

4.2 Beslutsfattande i frågan

Det faktum att domstolen av egen kraft får aktualisera tillämpning av straff- bestämmelserna om förseelse i rättegången (se 20 kap. 1 § 2 p. RB) kan möjligtvis föranleda den föreställningen att någon domstolens åtgärd inte påkallas, om domstolen finner att ansvarsförutsättningarna inte är uppfyllda. I ett fall som detta, där ett yrkande har framställts, bör domstolen dock ta ställning till yrkandet genom ett formligt beslut.

Om inte annat kan detta få betydelse för rättegångskostnadernas slutliga fördelning.

Att utdömande av straff för förseelse i rättegången inte är en förutsättning för att en domstol skall ta ett formligt beslut i fråga om ansvar för detta framgår av att 49 kap. 5 § 4 mom. RB (som förvisso inte är direkt tillämpligt vid prövning i en slutinstans som

Arbetsdomstolen), vilket avser domstolens beslut ”om ansvar för förseelse i rätte- gången”. Ett exempel på att domstol genom formligt beslut har ogillat parts talan om

11 Se Nelson, a.a. s. 265 ff. Jfr vad Europadomstolen uttalar i Nikula mot Finland (se föregående not), § 49, om den stora betydelsen av ”a free and even forceful exchange of argument between the parties”.

12 Se Nelson, a.a. s. 265.

13 Jfr Jareborg/Friberg, a.a. s. 75 f.

sådant ansvar mot bl.a. motpartsombudet finner man i NJA 1960 C 1078 (där parten för övrigt också fick överklaga ogillandebeslutet).

Skulle Arbetsdomstolen alltjämt överväga att döma Eric Hietala till straff med till- lämpning av 9 kap. 5 § andra meningen RB bör ett beslut i frågan om förseelse i rätte- gången meddelas först i samband med dom eller slutligt beslut. Som framgått ovan är det som målet rör av avgörande betydelse för frågans bedömning. Först efter avslutad hand- läggning är underlaget för bedömningen så klarlagt att det lämpligen skulle kunna ligga till grund för utdömande av straff.

4.3 Om ersättning för arbete avseende rättegångsförseelse

Arbetsdomstolen hade kunnat meddela ett ogillande beslut i frågan om rättegångs- förseelse utan föregående kommunikation med Eric Hietala. När domstolen nu inte gjorde det har han rätt till ersättning av motparten i denna del, givet att beslutet innebär ett ogillande av ansvarsyrkandet. Klok som han är har han hållit sig för god att

argumentera i egen sak och därför anlitat hjälp i denna del. Att kostnaden härför varit befogad, trots att det riskerade bötesbeloppet inte varit särskilt stort vinner stöd av bl.a.

Europadomstolens dom den 13 december 2007 i fallet Foglia mot Schweiz.

Tillämpning av 18 kap. 4 § och 6 § RB bör för övrigt aktualiseras vid fördelningen av rättegångskostnaderna.

Uppsala den 7 februari 2011

Eric Bylander