Något om våra nyare barnböcker.

Det här verket har digitaliserats vid Göteborgs universitetsbibliotek.

Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den OCR-tolkade texten kan innehålla fel och därför bör man visuellt jämföra med verkets bilder för att avgöra vad som är riktigt.

Th is work has been digitised at Gothenburg University Library.

All printed texts have been OCR-processed and converted to machine readable text.

Th is means that you can search and copy text from the document. Some early printed books are hard to OCR-process correctly and the text may contain errors, so one should always visually compare it with the images to determine what is correct.

01234567891011121314151617181920212223242526272829 CM

DAGNY

TIDSKEIFT FÖR S0C14Ü OCH LITERiRA INTRESSEN.

UTGIFVEN AF

FREDRIKA-BREMER-FÖRBUNDET 1890-

FJÄRDE HÄFTET.

INNEHÅLL:

Lilly Engström. Något om våra nyare barnböcker.

Prima Vista. Också ett skäl.

Småprat om förströelser och nöjen.

Louisa May Alcott. (Utdrag ur The Academy.) Från riksdagen.

Meddelande från Eredrika-Bremer-Förbundet.

Hvarjehanda i kvinnofrågan.

6 0 iFör Förbundets medlemmar kr. 2,50.

Pns pr argang:

\FQr

Till redaktionen insänd periodisk literatur:

Ny Svensk tidskrift, nr 2—3. — Nordisk tidskrift nr 2, 3. — Pedagogisk tidskrift, nr 3, 4. — Läsning för folket, nr 1. — Förr och Nu, nr 4. — Svensk läraretidning, nr 12 — 17. — Helsovännen, nr 7, 8. — Sedlighetsvännen, nr 3. — Idun nr 12—17. — Svensk Musiktidning, nr 4, 5. — Slöjdundervisningsbladet, nr 3. — Svensk bokhandelstidning, nr 12 —16. — Nya bokhandelstidningen, nr 12—16.

Jordemodern, nr 4. — Finsk tidskrift, nr 3, 4. — Hemmet och Sam­

hället, nr 4. — Kvinden og Samfundet, nr 3. — Hvad vi vil, nr 7, 8- — Tilskueren, nr 2, 3. — Koti ja Yhteiskunta, nr 3, 4. — Eng­

lishwoman’s review, nr 3, 4. —- Women’s suffrage journal, nr 4. — Woman’s journal, nr 10—15. — Deutsche Hausfrauenzeitung, nr 12

— 17. — Neue Bahnen, nr 6 — 8. — Das Magazin für die Litteratur des In- und Auslandes, nr 12 — 17. — La citoyenne, nr 157.

hemstudier.

Ledning för liemstudier inom olika ämnen lemnas af Fredrika-Bremer-Förbun det.

Ledningen innefattar:

1) Allmänna råd eller anvisningar rörande literatur, afgift... ... 1 kr.

2) Studieplan...5 3) Råd och fortsatt ledning, hvarvid lärjungen har

rätt att livar fjortonde dag insända en skrift­

lig uppsats och förfrågningar.

Afgift för halfår för hvarje ämne . . . . 15 „ Närmare upplysningar meddelas genom Fredrika- Bremer-Förbundets byrå.

103

Något om våra nyare barnböcker.

ett skolbibliotek finnas naturligtvis en hel mängd böcker.

^ Der finnas representanter både för det nyttiga slaget och det roliga slaget. De nyttiga lånas vanligen ut som hjälp vid kriaskrifningar eller åt lärjungar, som vilja förkofra sig i ett eller annat ämne. Men för att hålla oss vid sanningen

— efterfrågan på de der nyttiga böckerna är ej synnerligen stor. Annorlunda är förhållandet med de roliga. Deras hyllor äro vanligen mycket glest besatta, ja, en del af dem vandra ständigt ur hand i hand. Och hvem kan väl undra på att så är förhållandet! Då en lärjunge har så många nyttiga skolböcker, så mycket att läsa, som anstränger minne och förstånd, så vill han gärna på lediga stunder hafva något till lifs äfven för fantasien. Men äfven bland de roliga böckerna gifves det en bestämd . skillnad. Låtom oss blott betrakta dem ut- och invändigt! En del af dem se ut, som om de nyligen kommit från boklådan; med andra deremot är det mycket klent bestäldt hvad den yttre fägringen angår: ryg­

gen är bräckt, och papperet skiftar betänkligt i grått, och detta fastän dessa barnens favoriter vanligen finnas i dubbla exemplar. Och samma favoriter år ut och år in! Smaken är städse densamma. Den bok, som ett år icke vunnit högre bifall än ett ”åh ja”, vinner sällan nästa år något högre.

Deremot gifves det andra böcker, hvilka alltid återlemnas med glädjestrålande ögon och hvilka nästan alltid äro upp­

tingade på förhand: de finnas aldrig på hyllan, förr än hela klassen läst dem.

Det bör sålunda icke Vara svårt för dem, som sysselsatt sig med barn och deras läsning, att veta hvad som är i ett sundt barns smak. Vi tala icke här om de blaserade barnen, ty beklagligtvis gifves det äfven sådana — sällan af naturen, utan oftast till följd af en förvänd uppfostran. Den läsning, som skall passa det sunda barnet och af detsamma omfattas med kärlek, den bör vara beslägtad med barnanaturen och vara frisk och sund som den; derjämte bör den hafva en poetisk fägring, som kan fängsla det för intryck mottagliga barna­

sinnet. I den fantasiens örtagård, der barnen släppas ut att göra sina första skördar, skall det växa rosor och ej tistlar.

Äro nu vår tids barnböcker i allmänhet sådana, att man utan vidare kan sätta dem i barnens händer? Hafva vi vid

Dagny. 7

jularna blott att låta barnliteraturens alster vandra från bok­

lådan och in bland julklappshögarna? Vi tro det icke. Ännu behöfves mycken sofring och mycket gallrande. Vi höra ju ständigt det ordet upprepas, ”att för barnen är endast det bästa godt nog”, och likväl träffa vi på så mycket, som är medelmåttigt eller rent af underhaltigt.

Det är ingalunda vår afsigt att här lemna någon uttöm­

mande granskning af vår tids barnböcker. En sådan uppgift skulle vida öfverstiga vår förmåga. Det är blott några iakt­

tagelser, gjorda vid läsningen af barnens böcker och vid um­

gänget med barnen själfva, som vi velat lemna Dagnys läsare.

En företeelse, som bör glädja hvarje barnavän är, att äfven inom barnliteraturen uppstått en riktning, som bär prägeln af en sund realism. I de flesta af våra nyare svenska barnböcker uppträda ej längre de små hjältarna och hjäl­

tinnorna handlande och talande som gamla människor med en lång lifserfarenhet bakom sig och dertill som de mest ädla, upphöjda och storsinnade personligheter. Nej, vi träffa nu på verkliga barn, ej blott idealbarn, utan äfven riktigt stygga barn. Vi få vara med dem i sorg och glädje, i skämt och allvar, och vi finna, att de ofta äro tecknade efter verklig­

heten.

De författarinnor, som de senaste åren bjudit oss på sådana skildringar ur den verkliga barnavärlden äro förnäm­

ligast J. 'C. v. Hofsten och Laura Fitinghoff. Vi kunna äf­

ven dit räkna Mathilda Langlet, ehuru vi frukta, att hon är väl mycket undervisande för att riktigt passa den publik, som ännu ej fått ögonen öppna för betydelsen af det didak­

tiska elementet i literaturen. Med hvilken glädje hafva ej fröken Hofstens ”Barnhistorier? mottagits och hvilka friska fjällvindar hafva ej strömmat oss till mötes i fru Fiting- hoffs ”En liten värld bland fjällen.” Och dock tro vi, att äfven på det område, som dessa författarinnor representera, missriktningar äro på väg att uppstå. Det har gått här som i de storas realistiska literatur. Författarena hafva så an­

strängt sig att skrifva riktigt naturligt, att de ibland råkat in på det onaturligas område. De gamla osanna idealbarnen äro afskaffade, och vi hafva i stället fått verkliga barn, som äro utsatta för allehanda pröfningar på hvardagslifvets om­

råde. I följd deraf råka de ur jämn vigten och blifva elaka och hämdlystna. Nu måste det naturligtvis finnas någon orsak

105 till deras ondska — och det är just i uppfinningen af dessa orsaker, som det mången gång ligger något ansträngd t; och onaturligt och som ger berättelsen en anstrykning af nå­

gonting ”gjord t.”

Är det t. ex. verkligen så obarmhertigt att låta den i berättelsen ”Pröfningar” af L. Fitinghoff (Nya barnbiblioteket I.) omtalade lille Magnus springa åtskilliga ärenden, fastän det är hans sista lofdag, då det på eftermiddagen skall blifva kalas i hans eget hem? Vi medgifva gärna, att ”Faster Lina” är bra litet omtänksam, som låter honom springa två gånger till Norrgatan — men sådant kan hända. Skola barn verk­

ligen vänjas vid att endast tänka på sig själfva och ej också på andra, äfven om detta senare skulle ske med någon upp­

offring ? Och är det vidare troligt, att samma faster Lina vid middagsbordet håller ett långt tal om nyttan af försakelse i anledning deraf, att Magnus blef utan soppa, då det händel­

sevis kom en oväntad gäst till middagen? Ofver sådana små missöden brukar man eljest draga tystnadens slöja. Att en skolpojke ej blir särskildt glad öfver att springa ärenden fram och tillbaka sista lofdagen, då kälkföret är godt, det förstå vi nog, men att han särskildt skulle lida af att bära

”en illaluktande lampbrännare” till en fotogenbod, der man skall sitta ”i en lukt, så att man kunde storkna”, det tro vi ej mycket på — skolpojkars luktsinne är i allmänhet ej så starkt utveckladt. För resten måste väl en och hvar af yss någon gång gå in i en fotogenbod. Emellertid behöfvas alla dessa pröfningar för att Magnus skall blifva riktigt ond och i tankarna kalla faster Lina ”huggorm” och ”s'korpion.”

Lyckligtvis äro vi öfvertygade om, att högst få af be­

rättelsens läsare i verkligheten hafva träffat på en så elak faster, som den här omtalade ; hon vill ej ens uppmuntra Magnus med en kopp kaffe och litet nybakadt bröd, utan låter honom blott känna lukten. Skall en sådan skildring som den ofvan omtalade, göras, önskade vi, att den komme i oförnuftiga och elaka fastrars händer, och ej i barnens.

Yi hafva nu kommit in på Clett annat oinråde, der vi tro, att misstag ofta omedvetet begås, i det att barnen bjudas på sådana berättelser, hvilka bättre passa för de vuxna. Så kommer t. ex. i fröken Hofstens roliga och varmt skrifna berättelse ”Den snälla tanten” (Nya svenska barnbiblioteket I) en liten odyglig flicka, Gfunhild, och smälter isskorpan,

som håller på att växa kring den ensamma Tant Reginas hjärta. Lifvet har nämligen handskats hårdhändt med Tant Regina. Yi tro icke, att kärnpunkten i den fina berättelsen uppfattas af barn. För dem torde det intrycket bli starkast, att Gunhild var en liten odygdig flicka, och att det mycket väl går an att tigga sig till både pepparkakor och karameller af stränga tanter, som en gång sagt nej, och att det just ingenting gör, om man drar ner bordduken och blåbärssoppan på golfvet.

Fru Fitinghotf går dock ännu längre i detta afseende.

Af allt hjärta sympatisera vi med henne deri, att en mor bör svara sitt barn sanningsenligt och uppriktigt, äfven när barnet gör frågor, som äro af grannlaga och ömtålig natur.

En mor bör bättre än någon annan kunna bedömma, när hon skall tala och hvad hon skall säga sitt barn. Genom att själf tala hindrar hon barnet att vända sig till kamrater eller oför­

ståndiga tjänarinnor för att få upplysning i de ämnen, som det börjat att spekulera öfver. Svar på sina frågor skaffa sig alltid barn på något sätt, derom kunna vi vara förvissade.

De frågor, som barn en gång satt under debatt, släppa de ej, förr än de kommit till klarhet. Fru Fitinghoff säger i företalet till ”En liten värld bland fjällen”, att en mor bör tacka Gud, att hennes älsklingar. hos en moder kunna söka få svar på sina spörsmål. Häraf skulle man väl draga den slutsatsen, att det icke är i en barnbok, som den frågan bör debatteras, huruvida änglarna kommit med den lille nyfödda brodern, eller om han hittats i forssen. Det är emellertid den tolfåriga Elsa, som upplyser sina syskon om sanningen och meddelar dem, hvad hon fått veta af sin mor. Hvad som härom säges, det är sagdt, både fyndigt och fint, och vi tro, att mer än en mor kunde hafva åtskilligt att lära deraf — men i en barnbok bör det efter vår mening icke stå. Barn­

böckernas innehåll är ju något, som vi önska göra till bar­

nens egendom, något som de sinsemellan kunna glädjas åt och tala om, och just derföre önska vi, att frågor af så öm­

tålig natur, som de ofvan omtalade — de må vara aldrig så väl behandlade — må vara derifrån bannlysta. Om dem bör en mor tala med sina barn — ej barnen på egen hand. Att vi å andra sidan äfven önska storkhistorierna förvisade ur barnliteraturen, det torde falla af sig själf.

107 Hvarföre fru Fitinghoff vidare i sitt ”Bibliotek för barn och ungdom” upptagit berättelsen om något så abnormt, som att den fyraårige Helmer blef förälskad i en ung flicka och dog af kärlek — det kunna vi omöjligen förstå. Ar be­

rättelsen sann, så torde den möjligen kunna intressera iakt­

tagare på det psykologiska området, men ej barn. Då fru Fitinghoff kan bjuda våra barn på så verkligt goda och för­

träffliga berättelser som t. ex. ”Viola” och ”Huru Lill-Valle vardt Stor-Valle”, hvarföre skall hon ej sikta och sålla litet nogare? Att denna siktning är en mycken svår uppgift, ja kanske den allra svåraste for en författare, det veta vi väl Häruti har ju till och med en sådan författare som. Andersen mången gång misslyckats, det måste vi ju erkänna. Huru många af Andersens sagor äro ej sagor för de stora, och ej för de små!

Då vi här närmast sysselsätta oss med vår inhemska barnliteratur, tränger sig den frågan ovillkorligen på oss:

är det verkligen så, att barn mest tycka om historier, som handla om andra barn? Vi kunna härpå svara både ja och nej. Det är ju naturligt, att barn känna sig mest hemma­

stadda i sin egen värld, och att de bäst förstå hvad som der tilldrager sig, men de söka också efter och behöfva något, som är öfver och bortom dem själfva. I fantasiens värld stifta barn gärna konungariken, och der draga de hällre ut på äfventyr med sagans hjältar än de spatsera på verklighetens gator och torg. Vi önska derföre icke, att de moderna barn­

historierna komma att tränga ut de goda gamla sagorna och äfventyrsböckerna med troll och jättar, prinsar och prin­

sessor, indianer och ädla riddare.

De författare, som år efter år bjuda oss på skildringar ur barnens lif, gifva oss ofta berättelser, som äro enformiga och matta. Så kan t. ex. fröken Hofstens sista berättelser icke mäta sig med hvad hon först gaf oss — eller kanske är det blott så, att vi fått för mycket af samma sort. Topelius kunde nästan hvarje år sända de svenska barnen en kär- kommen julgåfva, men han hade också många strängar på sin harpa. Han gaf dem både vers och prosa och förde dem med Sampo Lappelill till Lapplands fjäll och med Prinsessan Lindagull till Persiens marmorslott. Öppna vi deremot en af våra nyare barnböcker, så är det nästan idel berättelser om barn i hvardagslifvets små förhållanden. Motiven som behandlas

äro i allmänhet obetydliga. Så är det t. ex. en liten flicka, som tar sig det orådet för att gifva sin docka ett saltsjöbad.

hvaraf denna far mycket illa, men en snäll farbror gifver henne snart en ny flocka. Berättelsen må vara aldrig så väl framställd, den gör på barnet icke något kraftigt intryck;

dylika små berättelser läsas sällan om af sin publik. Helt annorlunda är det med de goda sagorna och äfventyrs- böckerna; de fängsla barnens uppmärksamhet på ett kraftigt sätt, de läsas och läsas om igen, ja, de uppföras vid barnens lekar. I innehållet af detta slags böcker ligger en maning till handlingskraft, som de moderna stämningsbitarna alls icke kunna gifva. De föra snarare in på den moderna själf- analysens icke alltid helsosamma stråt.

Barn älska för öfrigt icke blotta stämningar; de äro mycket sunda realister och vilja gärna hafva klart besked om sina hjältar från början till slut. Dermed hafva vi na­

turligtvis ej velat säga, att icke en god berättelse äfven bör vara stämningsfull — nakna och torra historier äro ej i barns smak. Yi tro vidare, att berättelser med ett alltför obetyd­

ligt innehåll äfven hafva den faran med sig, att de vänja barnen att läsa på ett ytligt sätt. Det behöfves icke något slags ansträngning, hvarken af förståndet eller fantasien, för att tillegna sig innehållet, och sådan läsning verkar för- slappande. Det händer derföre ofta, att då man tillfrågar ett barn huruvida det läst den ena eller den andra af de nyare böckerna, att man får det svaret: ”jag minns inte rik­

tigt, får jag se efter?” — och efter mycket seende är det ofta taflorna, som fälla utslaget. Det barn deremot som t. ex.

left med Bobinson på hans ö, glömmer icke att det läst Bo- binson Crusoe.

Lika litet som det är värdt att bjuda barn på blotta stäm- ningsbitar, lika oförnuftigt är det, att i barnböckerna göra mer eller mindre spetsiga hänsyftningar på dagens frågor, hvilka ju icke äro af intresse för de små. Yi påminna här om en förliden jul utkommen bok, Sniggel Snuggel, i hvilken en grefve hotar sina barn med, att han skall ”be bönderna i riksdagen komma och ta dem.” Om några doktorer säges det, att de talade latin för att visa, ”att de voro riktigt lärda.” Om Sniggel Snuggel själf heter det, att han var ”den felande länken.” (Hvad boken för öfrigt angår, hafva vi aldrig kunnat förlika oss med illustrationerna öfver den stac-

109 kars lilla trollungen med den ohyggliga svansen). Nej^ barn älska det rättframma och naturliga, hvarföre också sadana berättelser som ”Karins Amerikaresa” och ”En utflygt i det gröna” af Lotten D. (Julklapp till svenska barn) alltid skola stå högt i deras gunst.

Ehuru vi för öfrigt ej nämnt nåaot om öfversättnmgs- literaturen, kunna vi ej underlåta att fästa uppmärksamheten på den schweiziska författarinnan J. Spyris bok Heidi. Hon är tio- och tolfåringarnas gunstling, och hon förtjänar det äf- ven Heidi och fru Kerfstedts ”Små och stora” höra kanske främst, jämte en del sagor, till de böcker, som uppträda med brutna ryggar och gråa blad.

Ej heller hafva vi här sysselsatt oss med de s. k. sma- barnsböckerna. Sådana hafva vi af förträfflig beskaffenhet och med utmärkta illustrationer såsom t. ex. "Barnkammarens bok” ”Skogstomten” m. fl. Ej heller hafva vi talat om böckei för äldre barn och ungdom, utan hvad vi ofvan sagt angår närmast den literatur, som är afsedd för barn mellan ungefar 8 och 12 års ålder. Yi hoppas att sedermera få återkomma med några ord om de äldre barnens och ungdomens böcker.

Att det icke är brist på barnböcker, och att det äfven finnes goda sådana i vår tid, det kunna vi alla vara ense om. Men barnen behöfva ej blott böcker, utan äfven ledning, då det gäller huru mycket och hvad de skola läsa. Huru många föräldrar omtala ej med förtjusning ”att deras barn aldrig vilja göra annat på lediga stunder än läsa.” Detta är efter vår mening alls ingenting att glädjas öfver; ett sundt barn bör finna lika mycken vederkvickelse i leken som i de roliga böckerna. De bokslukande barnen blifva lätt blaserade och ropa ständigt på något nytt. Barnens bibliotek bor icke vara för stort, men sådant att det kan läsas om många gånger.

Och hvarför skall barnliteraturen nödvändigt vara af det allra nyaste slaget? För tio år sedan fanns knappast ett bilda dt hem, der ej barnen till julklapp hade fatt Topelius.

Ingen frågade då i skolbiblioteket efter denne författare; han fanns hemma. Nu deremot har han mycket god åtgång.

Det torde icke vara ovanligt, att tioåringar nu för tiden läsa Fältskärns berättelser och Alcotts berättelser utan allt urval. Föräldrar anse ju, att Topelius och Alcott äro goda författare, och så behöfver man ej vara ängslig. Om någon kommer med en invändning mot lämpligheten af dessa böcker

vid en så tidig ålder, får man ofta till svar, att de ifråga­

varande barnen äro så ovanligt utvecklade och, att de redan läst. alla barnböcker. Hvad den mycket tidiga utvecklingen angår, så frukta vi, att den ej alltid är sund. Om barn be­

handlas som stora människor och föras in på områden, der de ej äro hemma, blifva de lätt brådmogna och lillgamla.

bå blir äfven förhållandet, om de föras in i en läsning, som ej passar dem. Känslor och fantasi sättas i en alltför liflig verksamhet karaktärens och intelligensens utveckling hin­

ner ej med. Och om barnen redan läst hvad som är skrifvet för ungdomen, hvad skall man då bjuda ungdomen på? Skall man genast och utan vidare släppa in dem på romanernas, område ?

Yi veta af erfarenhet, att barnen alls icke lida af att få lefva lugnt och gladt i sin egen värld, och liksom vi af var­

maste hjärta sympatisera med de pedagoger, som rösta för

”lugn vid undervisningen”, så önska vi äfven åt barnen ”lugn i rolighetsiäsningen.”

Lilly Engström.

Också ett skäl.

Hedvig Lindcrona hade flickbjudning i kväll. Hrån hennes rum hördes den ena skrattsalfvan efter den andra; då och då några toner från pianot, som snart tystnade och öfverröstades af det ständigt kvittrande pratet. I förmaket sutto brukspatronen och hans fru. Herrn läste sitt Aftonblad, frun stickade strumpor. Då och då tittade han upp från tidningen, sköt glasögonen i pannan och sade med en lugn, förnöjd min: ”nu har då Hedvig roligt, det hörs.” Modern nickade,’

och fadern fortsatte att läsa riksdagsredogörelsen under det glädjen öfver dotterns nöje låg kvar som ett solsken i det gamla ansigtet.

Det var synbarligen något som låg honom närmare om hjärtat än både Bismarck och skyddslagstiftning.

Nu kom det ett alltför lockande äkta flickskratt derinifrån, så der undertryckt i början och sedan oemotståndligt framvällande, precist som en liten fördämd vårbäck. Brukspatron vek ihop tidningen, och stälde sig på tröskeln. Der stod en grupp af tre unga damer med armarna om hvarandras lif, en fjärde satt på pianostolen, till hälften

vänd mot pianot, till hälften mot dem. ”Känner ni igen det här?”- frågade hon och slog några ackorder. Så en liten hviskning, ett litet fnitter och så ett friskt skratt igen.

”Hvad de äro näpna! Den ungdomen! Hvad de ha roligt med litet!” hviskade brukspatronen tiil sin hustru, när han kom in igen.

Det låg som en musik i de graciösa flickgestalterna, som alldeles för­

trollade honom.

Emellertid satt Hedvig själf temligen tyst derinne. Hon hade icke det der begäret att alltid hänga på någon väninna, stryka hennes hår och trycka hennes arm; hon var ”kall”, tyckte också hennes jämn­

åriga. Och inte var hon ”glad” heller, men det var en ”rysligt bra”

flicka, det kände man ju alltid på sig.

”Af hvem var du bjuden på den sista militärbalen, det var väl aldrig af löjtnant Holst?”

”Jo.”

”Nej, då afundas jag dig nästan, för, o hvad han dansar bra,, det är en som kan föra det!”

Nu uppstod en liten diskussion, om huruvida icke löjtnant Holst förde väl nära för att vara mönstergill dansör, men oppositionen ned­

tystades, och beslutet blef att han var oöfverträfflig, i synnerhet i polka.

”Men vet ni hvad flickor, tycker ni ändå inte att Ebba K. läg­

ger oförskämdt an på honom?”

”Nej, hon lägger inte an, hon är bara glad, det är hon med alla.”

”Nej, hör nu Sigrid”, inföll den unga värdinnan, ”om hon inte vore din vän, så skulle du säga, att bon var gräsligt kokett, men eftersom hon nu är din vän, så är hon glad. Jag skall tala om för dig, att jag har rest i sällskap med henne på järnväg en hel dag, och då var hon allt annat än glad, den tråkigaste reskamrat jag har hafU Men se — vi reste i damkupé.”

”Usch Hedvig, hvad du är elak! Du är vid dåligt lynne. Flic­

kor, vi få lof att muntra upp henne! Vi ska inte säga ett ord om dans mer, det är för ytligt. Vi ska tala om allvarliga ting. Om jag bara mindes ett ord af den der tråkiga föreläsningen jag var på i tisdags, så skulle du nu fått i dig allt det lärorika innehållet, för den var allvarlig och gedigen med besked.”

”Fråga henne hvem hon var ute och red med i söndags!” före­

slog en liten uppnäst dam med skälmaktig min.

”Ja, det var rätt. Rodna så mycket du vill, kära Hedvig, ge­

nera dig inte för oss! Svara behöfver du inte heller, vi veta precis.

hur han såg ut, mer liten än lång, ljus som en Frithiof — men Hed­

vig, du är väl inte ledsen på mig?” — Sigrid slog armarna om den motvilliga väninnan och kysste hennes bortvända kind — ”det är ju

bara skämt, så här flickor emellan, det gör väl ingenting.”

”Jo, men jag tycker inte om det. Och det är inte sant, det är inte som ni tror, för resten” — —

”Jo, nog är han kär i dig, för han har då blifvit så tråkig se’n han blef bekant med dig, och det är det säkraste tecknet. Bjuder han upp mig en gång till, så tror jag att jag mankerar honom. Det är alldeles tillräckligt om man kan stå ut med sina egna tillbedjare i trå- kigbetsstadiet. Ska man så dras med andras till på köpet, nej tack!”

Detta samtalsämne var tydligen obehagligt för Hedvig, och hur det var så tog det slut. Man hoppade öfver till andra ämnen.

När alla skulle gå, blef det ett kyssande i tamburen, men Hed­

vig stod inte ”på kyssfot” med mer än ett par flickor, hon tog de andra bara dugtigt i hand.

”1 dag hade ni visst riktigt roligt, små yrkätlor”, sade bruks­

patronen när han kysste sin dotter på pannan till godnatt. ”Och i morgon blir det bal hos öfverstens. Nu har min flicka riktigt kommit i viften.”

Hedvig bara nickade, och gick in till sitt.

Här sjönk hon ned i sin mjuka mattstol och satt och tänkte.

Hade hon haft roligt i dag? Hade hon inte midt ibland väninnorna känt sig så fullkomligt ensam? ”Ja, jag blir alltid ensam, jag är ju så olik alla andra; när alla andra ha roligt, då har jag tråkigt, och det andra tycka är tråkigt, det tycker jag är roligt.”

Hedvig var endast 22 år, men hon bar redan på många svikna illusioner. Hon hade inte blifvit bedragen i kärlek, hon hade inte funnit alla människor vara bofvar, men hon hade blifvit bedragen på annat. Hon hade vuxit upp temligen ensam på landet, ty hon var enda dottern i huset, och hennes bröder vistades för det mesta vid universitetet. Hennes fader, som var en ovanligt bildad man, hade till största delen själf ledt hennes undervisning, och hennes sinne hade blifvit närdt med en kraftigare andlig föda än hvad som är fallet med de flesta flickor. Den allra nyaste literaturen hade hållits långt ifrån henne, hon hade växt upp med Geijer, Tegnér, Björnson och Ibsen. Och hon inte bara läste sina författare, hon älskade dem, och hon tog på allvar allt hvad de sade henne. I allt hvad hon läste fans ingenting af denna halkiga skepticism, som affärdar allting med en axelryckning.

Ack, hur väl hon mindes en afton på försommaren, när hon

113 just hade fyllt sexton år! Hon låg i ljungen på/ett utsigtsberg, och njöt, än af mossor, myror och blåögda vårblommor bredvid henne, än af den tafla i stort som bredde sig ut vid hennes fötter. Ljusblått, glittrande, dansande vatten, holmar med ljusgröna björkar — der borta en mörkgrön kant af barrskog, mot den ljusblå himmelen. Allt så ljust, luftigt, skärt och gladt!

Plötsligt kom hon att tänka: ja, detta härliga land, det är mitt fädernesland, jag vill göra något för det, jag vill bli något för det!

Och hon sträckte ut armarna i exstas, hon hade velat taga alla dessa jusgröna små öbarn i sina armar och trycka dem till sitt hjärta, ty hon älskade dem. Den svallande ungdomslusten blef i detta ögon­

blick ett oändligt begär att verka, att kämpa. För hvad? Det visste hon inte. Men det skulle han lära henne.

Han, det var den der ynglingen ”med lågande barm”, som skal­

derna talade om, som gick derate i världen och hade dessa samma känslor som hon, men o, så mycket starkare, så mycket klarare ! Han skulle säga henne livad hon ville, hvad hon tänkte, hvad menin­

gen var med den ljufva storm, som brusade i hela hennes varelse. Och hand i hand skulle de gå in i en stor kamp för något som var rik­

tigt rätt och riktigt stort.

Hon gick hem på kvällen alldeles öfverlycklig åt den sälihet, åt den storhet, som hon nu förstod att lifvet skulle föra med sig. Hon kände vårprakten i björkar och blommande häggar som en lyckönskan just till henne. Hon var en konungadotter, som nyss hade öfverskådat

det rike der hon snart skulle herska.

Och dessa drömmar kommo igen, och allt tydligare blef grund­

tonen i dem, ej: jag vill ha! utan: jag vill bli! —jag vill göra! — men lika tydligt kände hon att ingenting skulle få form, ingenting skulle få gestalt förrän han kom, som förstod allting så mycket bättre än hon. Der hon kunde säga blott ett ord, der skulle han säga hela meningen, han behöfde bara se på henne, så visste han hvad hon tänkte.

Men den Hedvig, som satt här i belysningen af den skära tak­

lampan, med det missnöjda, nästan litet hårda draget kring munnen, hvad hon var olik den sextonåriga entusiasten ! Hon hade kommit ut i världen, på supéer och baler, och i början var hon visst inte

blyg eller sluten. Hon var frimodig och meddelsam, ty hon trodde att alla unga tänkte och kände som hon. ”Hvad du pratade mycket dumheter på den tiden”, brukade hennes bror häradshöfdingen säga,

”du kunde ju ryka på hvem som helst och tala om fosterlandskärlek och jag vet inte hvad.”

En kavaljer kunde af idel konversationsnöd fråga, henne om boit hade läst den och den boken: genast slog hon upp sina gråa, intensiva ögon och började lidelsefullt berömma eller fördöma. Kavaljeren blef flat — och dansade ut för att komma från en så underlig konver­

sation.

Men nu hade hon ändtligen med möda lärt sig umgängeslifvets^

imperativiska kraf på intighet, hon hade åtminstone lärt sig att icke säga hvad hon tänkte och kände, men hon kunde ännu icke säga och blicka ingenting med grâce och variation. Fast hon gälde för stel, gjorde hon ändock en viss lycka i societeten. Den känsla hon innerst hade af att vara på visst sätt förolämpad, gaf henne en allvarlig vär­

dighet som skarpt skilde henne från andra unga flickor. Och oak- tadt hon numera aldrig ”förlöpte sig”, låg det i hennes hastiga färg­

skiftningar, i hennes underliga ögon, som ofta lyste upp utan all yttre anledning, något visst mystiskt som drog. ”Hvad är det med fröken Lindcrona?” brukade herrarna säga, ”är hon blåstrumpa eller läser­

ska, man känner att något galet är det, men man vet inte hvad — rasande söt är hon i alla fall.”

Ynglingen ”med den lågande barmen”, som var oförstådd, som behöfde någon som trodde på honom och hans lifsgärning, hade hon aldrig sett en skymt af. I stället för honom kom den allvarlige be­

undraren, den unge vetenskapsmannen Emil Kundberg, som flickorna nyss hade brydt henne för. Att han var begåfvad visste hon af sina bröder, de berömde honom särskildt för hans intressanta och origi­

nella konversation. Under hela denna vinter hade hon sett honom dyka opp öfverallt, der hon befunnit sig. Först talade de en tid om väder och vind på vanligt vis, se’n blef han allt tystare, och nu säger han så godt som ingenting. Något förtroligt samtal ha de aldrig haft,, och det har han heller tydligen ingen åtrå efter, han vill bara stå bredvid henne, sitta bredvid henne, dansa med henne, se på henne.

Älska honom? — tänkte Hedvig, det kan ju aldrig komma i fråga.

Hon är fast besluten att hvarken acceptera eller ens låtsas märka hans hyllning.

Hon som hade velat bli något, göra något, som hade önskat ett intensivt lif af kamp och strid, hon tycker nu att hon är lik en lä­

derlapp i vintersömn på en gammal vind, stelfrusen, liflös, med löj­

liga slappa vingar. Skulle hon då icke kunna rycka upp sig och få arbete? Endast af tröghet har hon låtit binda sig i det sysslolösa flicklifvets vanor: skridskoåkning, konditorifrukostar, promenader och visiter på förmiddagen, bjudningar, conserter, baler på eftermiddagen.

Dagarna gå, och hon känner hur allt det hon förut ansåg vara sin

115 själ, krymper ihop och drager sig tillbaka i en allt mindre och min­

dre vrå. Hon undrar ibland om det verkligen ännu rör sig något derinne — eller är det kanske alldeles dödt?

Det fins en människa som hon afundas, det är Maria Plomgren, hennes barndomsvän, dotter till förvaltaren på hennes fars gods. Hon är lärarinna, får arbeta ohyggligt för att hjälpa att försörja sina syskon, är jämt jägtad, jämt i penningeförlägenhet, lefver i ständig ero. Men hennes lif är fullt och upptaget. Hedvig afundas både hennes arbete och hennes bekymmer.

Men nu går det upp ett ljus. Skulle inte Maria resa hem till sin sjuka fader, var hon inte nyss och beklagade sig öfver att hon ej kunde få någon att vikariera i skolan? ”Det kunde ju jag göra, det skulle jag bestämdt reda mig med!” — Och Hedvig blef riktigt upp- lifvad af denna idé, reste sig upp och slog armarna öfver kufvudet i förtjusning. Ja, i morgon skall hon skrifva till Maria. ”Och se’n, hvem vet om jag, såvida jag inte är allt för oduglig, kunde få sådant arbete jämt!”

Och hon somnade med ljusa förhoppningar och glada drömmar, ej om morgondagens lysande bal, utan om ett enkelt, af världen föga aktadt arbete.

En månad har gått. Hedvig har verkligen, till sina väninnors förvåning och anstöt, börjat sin verksamhet som vikarie för Maria Plomgren. Hennes utseende har förändrats, det ängsliga, instängda uttrycket har nästan försvunnit. Och hon känner sig också som en annan människa. Hon får tala ut, hon har nu i de små fått um­

gängesvänner, till hvilka man kan säga ett varmt ord, utan att se en generad min, som om man sagt något opassande; hon har förstått att det är de små, som intressera sig för det stora. All hennes osläckta törst efter sympati, hennes förut instängda entusiasm utgjuter sig nu och gör lektionstimmarne mången gång till högtidsstunder för både henne och barnen.

Der kommer hon uppför Regeringsgatan. På hvar sin sida om sig har hon en liten 10-åring, en så’n der liten figur, som med sina långa smala ben och sina vippande korta kjolar är så lik en trana eller någon annan vadare. Dessa båda vadare ha mycket klara blåa ögon och de äro envist riktade på den unga lärarinnan, som skrattar med hela ansigtet. Det lilla reserverade drag, som hon i tanke på disci­

plinen sträfvar att bibehålla, gör det bara dubbelt skälmaktigt och intagande. Vadarnes ögon äro ömma, nästan lika ömma som vissa

tillbedjares i tråkighetsstadiet, men de senares ömhet är dyster och nästan anklagande — vadarnes kärlek är brinnande, men på samma gång mycket munter.

En ung, rak och bestämd man kommer emot detta glada sällskap.

Hedvig märker honom inte förrän han står alldeles inpå henne. De stackars små vadarne få genast falla undan, när han gör ett bestämdt helt om och tar sin plats vid hennes sida. Hans ansigte är mycket rödt, men det är också en varm vårmiddag.

”Är herrskapet hemma i dag, jag hade just tänkt mig upp på ett litet besök?”

”Ja — det vill säga, pappa och mamma äro på middag, men de komma hem på kvällen.”

Det ryckte till i den unge mannens ansigte, han slog ett litet afgörande slag med sin käpp på venstra stöfveln; det betydde så mycket som: tärningen är kastad! Han räckte fram sin hand, och sade med betoning:

”Alltså i eftermiddag.”

Det var besynnerligt, det lät nästan hemskt, han kunde med samma ton ha sagt: i eftermiddag hoppar jag från hissen.

Vadarne stego fram igen med mycken säkerhet, lade sina små hufvud på nacken och riktade ögonen på sin kära frökens ögon, men de voro borta, inte alls hemma, ingen kunde få tag i dem. Då blefvo vadarne melankoliska, så mycket som vadare kunna bli, trodde att de hade gjort något ondt — man vet ju att när snälla lärarinnor äro ledsna, då ha alltid barnen varit stygga, men o! hvad det är svårt att veta, när de stora tycka att man har varit stygg! De försvunno i en sidogata, icke utan många äfventyrliga, endast för foglar tillåtliga halsvridningar åt Hedvigs håll.

Ja, hvad ville han då? Åh, det var inte svårt att veta. Hon kände en oro, ett illamående, som när man står inför en sjukdomkris.

Precis kl. half 6 ringde han. Ja, det var som hon hade anat, han passade på när han visste att hon var ensam. Hon hörde jungfrun i tamburen: ”herrn ocb frun ä’ inte hemma”, och hur han svarade:

”jag går in och helsar på fröken ett ögonblick.” Hedvig reste sig upp i förmaket, der hon hade försökt att läsa en tidning. Hon kände när hon reste sig, att hon darrade i hela kroppen. Hon kunde aldrig fullkomligt beherska sitt ansigte, och det fick nu ett så utprägladt ängsligt uttryck, att det gjorde den unge doktorn yttermera förlägen.

När man står inför en allvarlig, afgörande stund, känner man sig till mods som om man skulle från den tjocka jordatmosferen kasta sig ut

117 i den klara, skarpa etern. Man hisnar och ryser, innan man gör ett sådant hopp; man är så bortklemad af hvardagslifvets ljumma luft.

Allt detta erforo de båda två. Hans rörelse tog formen af en viss tvärhet. ”Får jag sätta mig?” frågade han med en skarpr hastig röst.

”Ja, för all del. — Det är ett härligt vårväder i dag, men tänk att det skall vara så kallt i Italien!” — tvärt emot sin vana var hon i dag färdig att tala om alla banaliteter i världen — blott af feghet.

Doktorn var inte intresserad af temperatur.

Hedvig flätade fransarna på bordduken till en dubbel, en tre­

dubbel, fyrdubbel fläta, tog upp dem igen — fortfarande tystnad.

”Ilar ni sett hur vacker esplanaden har blifvit, nu skall den dras ut ända till Storgatan, det blir en treflig promenad.”

Doktorn brydde sig inte om Stockholms stads gatureglering.

Ett par sekunders tyst fransflätning. Slutligen tycktes han vakna upp: ”Hvad var det för barn ni gick med i dag?”

Hastigt som blixten rann det upp i Hedvigs hufvud att hon skulle ställa bonom på ett sista prof: om han förstod, om han själf hade anat hennes längtan efter arbete, då ville hon erkänna att hans kärlek var äkta, annars — —

”Det var mina elever — ni vet inte att jag nu har blifvit lärarinna.”

”Det är väl inte möjligt”, utbrast han och riktigt hoppade till i stolen.

”Jo, det är bara ett vikariat jag sköter nu, men om det är möjligt för mig, som inte har någon examen att komma med, så skulle jag sedan gärna på allvar vilja egna mig åt lärarinnekallet. Är ni så förvånad öfver det?”

”Ja, det är jag verkligen. Er ålder, er ställning, ert” — han höll på att säga ”utseende”, men hejdade sig.

”Kan ni inte förstå” — Hedvig lyfte sina ögon för första gången mot honom och betraktade honom genomträngande — ”att jag behöfver arbete? Här hemma är ju ingenting att göra för mig.”

Han steg upp och gick med långa steg af och an på golfvet.

Plötsligt stannade han midt för henne.

”Nej, det kan jag inte förstå — en varelse sådan som ni är ej- skapad att arbeta och släpa.”

Hans röst lät dämpad och nästan darrande.

”Till hvad är jag skapad då?” frågade hon. Ögonblicket efter ville hon bita sig i tungan. För allt pris ville hon undvika en för­

klaring, och nu hade hon själf gifvit tecken att den skulle komma.

Han lutade sig öfver hennes stol, och hur skumt det var kunde hon se att hans ögon blefvo nästan svarta.

”Ni är skapad att bäras på händerna af någon, som älskar er af hela sin själ — — att —” han ville fortsätta, men han var för mycket upprörd för att finna ord, som uttryckte hans starka känslor, och han var aldrig någon vän af fraser. Han betraktade henne, der hon satt nedböjd, skrämd och ängslig. Hon såg så späd och barnslig ut.

”Om ni visste bvad jag skulle vara rädd om er, hur jag skulle skydda er —”

Hedvig var bedöfvad; oaktadt allt kände hon en varm ström som trängde till hjärtat. Det susade för öronen, hon hade knappt medvetande och kände som om hon omöjligt kunde säga ett ord.

”Får jag intet svar?” — han böjde sig närmare till hennes ansigte, och armen som hvilade på hennes stolsrygg visade tecken att vilja närma sig.

Hon ryckte till. Skulle hon binda sig nu? Nej, hon måste bemanna sig. — Det gick en skugga öfver doktorns ansigte, han hade nyss varit nästan säker på sin sak,

”Kan ni inte älska mig?” frågade han med half förtvifian i rösten.

”Jag är så förvånad”, stammade Hedvig, endast för att säga något som icke betydde ja.

”Förvånad! — Det är inte möjligt, jag har älskat er i nära ett år, och jag har på sista tiden inte alls sökt dölja mina känslor för er. Ni borde vara beredd. Ni borde ha hunnit besluta er för om ni ville ta emot mig eller inte”, tilläde han med en viss otålighet i rösten. Han var icke utan nerver, och dessa få minuter hade slitit dem mer än något annat ban varit med om. ”Hvad har ni emot mig? Jag har ingen lysande ställning, jag medger det —”

Hedvig gjorde en hastig afvärjande åtbörd.

”Jag har ingenting emot er” — hon rätade upp sig och talade lågt, men långsamt och bestämdt — ”men jag känner er inte.'"

”Besynnerligt! Ni känner mig inte! Vi ha ju varit tillsam­

mans otaliga gånger denna vinter. Ni känner mig inte! Och jag känner er, jag känner er så väl att jag vet att af alla kvinnor på jorden vill jag endast ega er — er och ingen annan!”

De sista passionerade orden gjorde henne åter förvirrad, hon böjde ned hufvudet ett par ögonblick liksom för att låta stormen passera.

”Vi ha aldrig talat allvarligt” — nu var hon åter lugn — ”förrän

119 i dag. Ni har aldrig gifvit mig något af ert lif, och ni har aldrig

fordrat något af mitt. Ni säger att ni bar älskat mig ett helt år, och jag har känt mig lika ensam detta år som annars. Och om ni

•vore lika tom som de andra skulle jag ingenting säga, men jag vet, att ni har rika intressen och att ni verkligen hör till dem som lefva.

'Hur kan ni då våga att säga att ni älskar mig? Jag skulle kunna hata er för att ni säger det.” Hon hade rest sig upp, hennes ögon blixtrade, hon var oigenkännelig.

Han reste sig också upp. Han var så förvånad att han på en lång stund ingenting kunde säga. Till sist tog harmen öfverhand.

”Ja, ni bildade kvinnor nu för tiden, ni ha intet hjärta, det vet man ju. Förstånd, det ha ni, och fordringar det ha ni också och teorier skäpptals, men att hålla af en hederlig karl, som ger er hela

■sitt hjärta — det är naturligtvis alldeles för enkelt, alldeles för en­

faldigt. AV är inga kvinnor det är saken. Gud vet hvad ni är.”

Han hade inte väl stött fram detta ord, förrän han kände sig skamsen. Han såg skyggt bort till Hedvig. Månne hon var föroläm­

pad? Nu hade han väl alldeles förderfvat sin sak.

Men hon såg inte alls förbittrad ut, hon var nästan skamsen hon också öfver sitt lidelsefulla utbrott, hon som annars var så stilla.

Bröstet höjdes och sänktes, heta flammor färgade de fina kiaåerna och de fuktiga ögonen blickade ut i fjärran, långt, långt bort. Var hon ingen kvinna?

”Jag förstår”, sade hon, ”att ni tycker jag är besynnerlig. Det Ikan ju hända, att mina känslor och tankar äro okvinliga — det vet ag inte — ---Se, det är så med mig att jag vet ingenting värre än ensamhet. Jag har varit så mycket ensam, isynnerhet se’n jag kom till Stockholm i sällskapslifvet. Och jag har alltid tänkt att om jag någon gång skulle älska, så ville jag inte vara ensam i en enda vrå af mitt bjärta. — —• Jag trodde just ået var kärlek att man hade sällskap jämt, att man hade alla tankar och känslor ihop.“

Emil afbröt henne:

”Nej, nej, fröken, nu är ni alldeles för abstrakt igen, ni för­

blandar vänskap och kärlek.”

”Ja, då förstår jag mig inte på kärlek.” Hon sade detta tvärt och afvisande, det var tydligt att hon höll på att frysa till.

"Med mina vänner talar jag om mina intressen, men med er —

■det har alltid förefallit mig, som om ni stod högt öfver allt det der, någonting helt, helt annat. Skulle jag tala geologi med erf1

”Och så undfägnar ni mig med samma balfraser, som jag har fått till lifs af alla sprättar.”

Dagny. 8 1

”Ja, jag medger att jag nog ofta har brustit i konversation.

Man blir dum, när man är kär — det kommer ni aldrig att erfara.”

”Nej, nej, ni förstår mig inte” — Hedvigs ansigte drogs ihop, som af kroppslig smärta, hon knöt hårdt ihop händerna, nästan utom sig af det pinsamma i allt detta, isynnerhet som hon kände att han allt mer och mer fick öfvertag, under det hon endast kom med löjliga anspråk. ”Har jag inte ofta sett hur ni har diskuterat med mina bröder, och ni ha sett så intresserade och lifvade ut allesammans — det är lif, det, har jag tänkt! Ack, den som vore med, den som nånsin fick tala om någonting, som gjorde en ond eller glad eller upplifvad! Så kommer ni öfver till oss flickor, tar på er en annan min och frågar om det var mycket folk på den sista basaren. Förstår ni inte att det är detsamma som att se andra frossa, när man själf svälter? — Skulle ni tycka om att bli af med era vänner och era lifliga samtal vid cigarren, och endast lefva på salongskallprat?”

”Jag? — Jag behöfver väl inte säga hvad det är som i år har fört mig till balsalongerna. Eljest så ...”

”Trifves ni inte i denna värld, der man hvarken handlar eller tänker eller känner. Nej, det tror jag nog! Ni är van att lefva intensivt. Hvarför skulle jag trifvas då? Det är ett misstag om ni tror att jag är svag, att jag vill bäras genom världen. Jag är stark och ungdomskraftig jag också, likaväl som ni, och jag vill inte på något sätt vara passiv. Jag vill vara med midt uppe i lifvet.

Och blir det aldrig ... så som ... jag har tänkt . . . eller drömt. ..

så har jag nu lärt mig att man lefver när man arbetar. Hällre vill jag aldrig smaka hvad människor kalla lycka, än ständigt och jämt ligga för ankar i en liten usel dam och se de stora seglarne stryka förbi utåt hafvet. — Ni ber mig anförtro mig åt er farkost, och ni har aldrig talat om för mig, hvart ni tänker styra eller hur ni tänker styra.”

”Det låter underligt i era öron”, svarade Emil, och hans ton lät bitter, ”men det har funnits kvinnor som ha sagt: du står vid styret, och då följer jag hvart det så må bära! — Fröken Hedvig, om ni hade en gnista kärlek för mig, skulle ni inte résonnera på detta sätt.”

”Kärlek! — Om en människa försmäktar af törst, och en annan dricker i fulla drag utan att ge henne en droppe, skall då den som törstar falla den som dricker om halsen och säga: jag älskar dig!”

”Ni blir allt orimligare! Hvad är det nu egentligen som jag skulle ha och som ni törstar efter?”

121

”Hvad ni har — ni har allt: arbete, intressen, kamratskap, vänskap, tankar, sympati — —”

”Jag tigger er ju att ta emot det som är mycket mer än sympati — kärlek!”

”Det har jag aldrig bedt om”, svarade Hedvig häftigt och nästan hårdt.

Han kände sig sårad, djupt sårad.

”Alltså återstår för mig ingenting annat än att taga afsked”, sade han stelt och aflägset, ”jag ber om ursäkt att jag så länge be­

svärat er. Det är sent. Jag har stämt möte med en vän kl. 7.”

Hvad denna återgång till det stela officiella sällskapslifvet plågade henne! Midt upp i all harm och bitterhet hade det varit en sorts njutning att få tala ut, en njutning att både höra och säga skarpa saker som sades på allvar.

Hon sträckte fram sin hand. ”Förlåt”,.sade hon på ett oändligt mjukt sätt, ”om jag har gjort er ledsen, jag vet att jag är så underlig.”

När han gick genom salen, mötte ban Hedvigs mor, som just nu kommit hem. Hon kom emot honom med en tydlig oro i sitt bleka ansigte. En blick på hans uttryck satte henne genast in i situationen.

”Ni går redan?” sade hon, ”jag hoppas ni kommer snart till­

baka.”

Han grep hårdt fast i hennes hand: ”Skall jag — bör jag?”

”Ja”, sade hon bestämdt, ”det skall ni.”

Emil gick derute på gatorna, under det ett sakta vårregn dröp från himlen. Bäst som det var märkte han att han stod vid Katarina kyrka, då vänd^ han om och visste inte ordet af förrän han stod vid Centralstationen. Han var förödmjukad, han var ond, han var för­

vånad, men på samma gång var han upplifvad, elektriserad. Längst inne i honom brummade en bas som förargade sig och talade i halfva svordomar om fruntimmers-griller och fruntimmers-pjosk. Han var en fin karl, men fina och bildade karlar bruka svära — åtminstone invärtes. Förödmjukad var han, inte så mycket derför att han på sätt och vis fått en korg, utan mest derför att han så totalt misstagit sig på den kvinna han älskade.

Han hade brukat dela in bildade fruntimmer i två klasser.

Först sådana der, som hade platser, som studerade. Nå, dem ville han visst inte säga något ondt; om, det är ju någonting som följer med civilisation och framåtskridande. Teoretiskt alldeles berättigadt!

Bevars, man är väl ingen möglig medeltidsfigur heller ! Men han kände inte personligen några sådana, och i praktiska lifvet hade han alltid gjort en liten ”lov” omkring dem. — Och så för det andra sådana der kvinnor som man kunde bli kär i, som ha något sånt der mjukt och obeskrifligt med sig. — Men, nu Hedvig?--- —

Hvad hon var söt, när hon satt der rodnande, dödligt förlägen, och han nästan bara såg den yfviga stora hårknuten och den hvita halsen med de små, små, ljusbruna lockarne! — Men han märkte med förvåning att det var en annan bild som hade sjunkit lika djupt i hans hjärta bilden af Hedvig, der hon stod med den ena handen på bordet, hufvudet stolt tillbakakastadt och de gråa ögonen blixtrande af trots och bitterhet, men också af lefnadskraft. Ja, kraften är skön, också hos en kvinna! Och måntro det inte på det hela är bättre att en flicka säger friskt och modigt ut hvad hon tänker, om det också är några nu började basen att brumma igen — än att hon är ett sånt der eländigt våp, som så många äro?

Och han hade tänkt att komma och ta henne som en stackars liten dufva och stoppa henne i sin rockficka — det var ändå ra­

sande dumt!

Det der med sympatien — ja — det får vara så länge. Men nog kan det hända, att man är litet för nonchalant i det der fallet.

Vinna en kvinna — ja, så säger man ju — det är allt något annat än [att ta henne helt enkelt. Det är somliga som inte vill bli tagna, och det är sannerligen inte de sämsta — och i sin djupa öfvertygelse uttalade han denna sista sats alldeles högt. — ”Ja, min käre gosse.” _ så slutade han sina själfbetraktelser — ”du får allt anstränga dig be.

tydligt i den här affären, men besvär har du aldrig varit rädd för.”

”Jag skall ha henne”, var hans sista tanke, när han långt fram på morgonen somnade in.

Prima Vista.

Småprat om förströelser och nöjen.

Våren kommer och vintersäsongen är nära slut. Mångahanda hafva nöjena och förströelserna varit på senare tiden, sedan man väl hämtat sig från den förstämning som influensan åstadkom. Olika äro helt säkert de minnen som denna förflutna vinter lemnat i unga och gamla sinnen, olika i anseende till smärta och glädje, olika i anseende

123 till skuld och oskuld, det senare skiftande lika som nöjena äro skilda till sitt innehåll och syfte. Ett, vi skulle nästan kunna säga hemskt tidens tecken, är att familjer börja besöka varietéföreställningar och dit med­

taga sina barn, att unga och gamla män der äro lika ursinniga att applådera prestationer, som för hvarje någorlunda ärbart sinne borde före­

falla vidriga och för hvilkas åskådande man åtminstone borde söka att skydda ungdomen.

Vi tillåta oss här att berätta ett slag af förströelser som en högt uppsatt embetsman anordnat i sin familj, der han och hans fru en gång i månaden samlat en skara ungdom. Det har varit ett litet sällskap för literära täflingar, med sin särskilda granskningskomité för prisutdelning. Sällskapsaftnarne hafva afslutats med musik, ett par danser eller en enkel dramatisk föreställning, alltsammans utan an­

språk inom en förtrolig krets. Det är med nöje vi för våra yngre läsares skull meddela ett prof på en af de af komitén med pris be­

lönade uppsatserna, en s. k. bouts rimés.

Om man lägger ett papper öfver versen, så att man blott ser de kursiverade rimmen, så skall man lätt inse att det ej är så allde­

les lätt att få reson i dem. Så här har det emellertid lyckats för en tjuguårig dam.

Bouts-rimés.

Ack, om en gång en vänlig fé mig hörde Och sade: ”allt står i ditt fria val.

Här — välj din lott!” Min väg mig genast förde Till någon undangömd och fredlig dal,

Der lummiga och gröna äro tråden Och rosenbuskarne i blomning stå Der tät och gul han synes vagga, säden Och der små lam helt ogeneradt gå.

Hvar morgon der jag åt min lott mig gladde Och tidigt steg jag upp — i solens spår, Och hastigt i min mantel jag mig Hadde Och borstade mitt tunna, gula hår.

Och funne en gång jag en liten snärta, Som kärlekseld i mina ådror göt,

Jag öppnade för henne strax mitt hjärta Och sedan ett förbund med henne slöt !

Och aldrig nâ’nsin gjorde vi halas.

Om kvälln en liten dank helt nätt oss lyste Och knep det, drucko vi nr samma glas.

Ifall uppå besök ibland vi fore, Så skulle det ske gladt och utan tvång, Men gladast vi helt säkert ändå vore När vi mot hemmet hade stält vår gång.

Framför vår stuga skulle då vi stanna — Hon ser väl tarflig ut, men alls ej arm — Min hustru skulle torka ömt min panna, Som utaf promenaden blifvit varm, Se’n omsorgsfullt vår lilla ko hon ledde Till båset och trakterade med bröd.

Till sist med halm vi kossans läger redde, På henne skulle minsann ej gå nöd.

I vårens dar bland mossbelupna klippor Jag ser oss traska invid insjöns strand, Jag ser oss plocka blå och hvita sippor, Som växa der så sött på egen hand.

I gräset se’n vi halfva dagen läge, Yår kossa oss med troget sällskap höll, Vi på naturen filosofiskt såge

Till dess att solen sjönk och skuggan föll, Men vore jag på vandring ibland fjällen Och reguet strömmade och stormen hven, Jag såge, när jag vände hem på kvällen, Den lilla dankens ljufveliga sken.

Och när sig vägen emot hemmet sänkte, Jag skyndade framåt uti den tro,

Att hustru min med kvällsvard på mig tänkte, Och snart jag åter hunne hemmets ro.

Men — här i Wimmerby jag måste vandra, Hur många tårar än mitt öga göt.

Jag är väl tvungen vänta, jag som andra, Och se hvad ödet bär uti sitt sköt.