Maktens pris

Statsvetenskapliga institutionen Statskunskap C

Kandidatuppsats 15 hp VT17

Maktens pris

En förklarande fallstudie av Moderaternas positions-

förflyttning i integrations- och migrationsfrågan 2009-2011

Författare: Andrea Stuart Ord: 12 584

Handledare: Thomas Persson och Anders Lindbom Sidor: 42

Abstract

This article examines how political parties are affected by different factors in their processes of positional change within certain issues, focusing on the Swedish Moderate Party in the area of integration and migration between 2009 and 2011. Based on Harmel and Janda’s theory

”An Integrated Theory of Party Goals and Party Change” (1994), four theoretical propositions are posed based on new leadership, change of dominant faction, external factors, and the goal of office-seeking. The study finds that new leadership in combination with the aim of office- seeking have the strongest explanatory power.

Key words: Moderate Party, positional change, coalition government, integration, migration, Migrationsuppgörelsen, Alliance for Sweden, Sweden Democrats

Ett varmt tack riktas till Gunnar Axén, Tobias Billström, Mikael Cederbratt, Thomas Gür och Mikael Sandström, som samtliga ingått som intervjupersoner i denna studie och bidragit till klarläggande av händelseförloppet.

Författaren vill även tacka Anders Lindbom tillika handledare under första halvan av

uppsatsförfarandet för konstruktiv handledning och mycket värdefulla synpunkter, samt även Thomas Persson, handledare under uppsatsarbetets andra halva, för mycket god handledning och ett entusiasmerande engagemang i studiens fall.

Sist, men inte minst, riktas tack till de två informanter som gett författaren insyn i hur Moderaterna fungerar, men som också bistått i kontaktetablering med studiens intervju- personer.

Innehållsförteckning

1. Inledning……… 5

Bakgrund………... 5

Frågeställningar och syfte……… 7

Avgränsning……….. 8

Disposition……… 8

2. Teoretiskt ramverk………. 9

”An Integrated Theory of Party Goals and Party Change”………... 9

Alternativa förklaringsfaktorer identifierade i tidigare forskning………... 11

Fyra påståenden för att förklara positionsförflyttningen………. 12

3. Metod………... 14

En kvalitativ ansats……….. 14

Intervjuer för datainsamling……… 15

Källkritik utifrån fyra kriterier……….... 17

Analysschema och beslutsregler………. 19

4. Resultat……… 21

Den moderata positionsförflyttningen i integrations- och migrationsfrågan……….. 21

Ledarskapet: den moderata partiledningen……….……… 23

Den partiinterna skiljelinjen: förskjutning efter riksdagsvalet 2010……….……….. 25

Den externa faktorn: Sverigedemokraterna………. 27

Regeringsmakten: Moderaternas övergripande mål……… 29

Alternativa förklaringsfaktorer……… 31

5. Diskussion och slutsatser………. 35

Slutsatser………. 37

Förslag på fortsatt forskning………... 37

6. Referenser……… 39

Bilagor Bilaga 1: Intervjuguide……… 42

1. Inledning

I detta avsnitt beskrivs bakgrunden till det fall som undersöks. Utifrån en redogörelse för såväl inom- som utomvetenskaplig relevans presenteras studiens frågeställningar och syfte.

Fältet avgränsas och studiens vidare disposition presenteras.

Bakgrund

”Personer som befinner sig olagligt i landet måste också känna eget ansvar för sina handlingar.”

Så säger Gunnar Axén, moderat riksdagsledamot tillika ordförande i Socialförsäkrings- utskottet, till Sveriges Radio i september 2009 angående att papperslösa inte ska omfattas av samma rättigheter som svenska medborgare. Frågan om papperslösas rätt till att ta del av den svenska välfärden har seglat upp, då de fyra allianspartierna har svårt att komma överens i frågan, eller rättare sagt: Moderaterna inordnar sig inte i de övriga tre partiernas ståndpunkt.

Det moderata ställningstagandet härrör från ”Fler vägar in” – en rapport som presenterats i februari av en inom moderaterna tillsatt arbetsgrupp. När arbetsgruppens direktiv antogs 2006, fastslogs att ambitionen med rapportens förslag var att utgöra en plattform inför valet 2010, varför de föreslagna åtgärderna var tänkta att sträcka sig över innevarande mandat- period (Moderaterna, 2009a, 3). Arbetsgruppens rapport resulterade i en proposition som partiet bifallit en arbetsstämma¹ i augusti.

I propositionen som röstats igenom ingick förslag såsom ”att tillståndslösa² som vistas i Sverige ska få hjälp att återvända till sina hemländer”, ”att nyanlända ska upprätta ett startkontrakt för snabbare etablering och för att tydliggöra vilka rättigheter och skyldigheter som gäller i Sverige” samt ”att medborgarskap som erhållits på felaktiga grunder ska kunna återkallas, dock ej med resultatet att människor blir statslösa” (Moderaterna, 2009b, 367;

378). Det är med andra ord inte bara frågan om hur Sverige ska förhålla sig till papperslösa som förorsakar meningsskiljaktigheter inom Alliansen i migrations- och integrationsfrågan.

Icke desto mindre väntar riksdagsvalet runt hörnet, och i intervjun med SR (2009) säger Gunnar Axén att han inte är säker på att Alliansen hinner enas före valet. När Alliansen i maj

1 Arbetsstämma: ett moderat evenemang som traditionsenligt äger rum året före riksdagsval med syfte att fastlägga politiken

2 Tillståndslösa: begrepp som Moderaterna använder för att benämna personer som lever i Sverige utan tillstånd (Moderaterna, 2009b, 361).

2010 presenterar sitt valmanifest³, nämns knappt de integrations- och migrationspolitiska frågorna – än mindre frågan om papperslösas rättigheter, och Alliansen har siat väljarna rätt:

månaderna fram till den där andra söndagen i september kommer främst att handla om ekonomi, jobb och arbetslöshet. Trots detta tar ett parti som inte har någon av dessa frågor som specialitet plats i riksdagen: Sverigedemokraterna – ett parti som inte skräder orden när det kommer till migrations- och integrationspolitik. Partiet erhåller en vågmästarroll i riksdagen, innebärandes att borgerligheten inte längre har egen majoritet.

I mars 2011 träffar Alliansen och Miljöpartiet en överenskommelse som gått till historien som Migrationsuppgörelsen: en överenskommelse som bland annat ger papperslösa barn rätt till vård och skola och papperslösa vuxna rätt till akut vård. Det är inte en helomvändning i frågan – Moderaterna anser redan 2009 att papperslösa ska ha rätt till akutvård (SR, 2009).

Vad som däremot gäller är att partiet tar ett stort steg bort från den integrations- och migrationspolitiska proposition som stämman röstade för i augusti 2009. Vi kan tala om en positionsförflyttning i den integrations- och migrationspolitiska frågan.

Åtta år senare befinner sig Moderaterna i en djup kris: opinionssiffrorna har dalat under drygt ett halvår, för att i mitten av maj 2017 ha sjunkit till en nivå som förflyttar partiet från positionen som Sveriges andra till tredje största, efter Socialdemokraterna och nu även Sverigedemokraterna (TT, 2017). Statusen som statsbärande parti, vilket var målsättningen när Nya Moderaterna lanserades 2003, är som bortblåst, Allianssamarbetet känns avlägset och om ett sådant skulle gå att få till stånd, ser de borgerliga väljarna helst Centerpartiets Annie Lööf som ledare (Aftonbladet, 2017). Den interna krisen härrör i stor utsträckning från det komplicerade förhållandet till integrations- och migrationspolitiken. Detta påtalas bland annat på Göteborgspostens (2017) debattsida av journalisten Paulina Neuding, som skriver att Moderaterna, för ett erhålla förtroende för den nya restriktiva migrationspolitiken, först måste be om ursäkt för att de inte agerat på frågan tidigare – de visste ju. 2014 belystes en liknande ståndpunkt av SvD:s dåvarande politiske chefredaktör PJ Anders Linder, som argumenterade för att Moderaterna redan vid den tiden borde bejakat de förslag som arbetsgruppen presenterade 2009 (Axess, 2014). Liksom Neuding och Linder konstaterar, fanns såväl insikt som förslag angående det integrations- och migrationspolitiska området långt före hösten 2015, vilket utgör den tidpunkt då Moderaterna slutligen antog en mer restriktiv ställning i migrationspolitiken. Varför skedde det inte tidigare?

Frågeställningar och syfte

Floran av studier som angår politiska partiers positionsförflyttning inom olika sakfrågor har under senare år kommit att utgöras av en relativt stor studiemängd (Fagerholm, 2016, 501). I en reviewartikel från 2016 sammanställer Andreas Fagerholm, forskare i statskunskap vid Åbo Akademi, de främsta forskningsrönen och redogör för vilken förklaringskraft de identifierade faktorerna tillskrivits. Den faktor som i störst utsträckning utretts och även attribuerats störst förklaringskraft är skiften i den allmänna opinionen.

I fallet med den av Moderaterna genomförda positionsförflyttningen inom migrations- och integrationsfrågan är den allmänna opinionen den enda faktor som inte förändras under den aktuella tidsperioden. Under tioårsperioden 2006-2016 visar undersökningar från SOM- institutet att allmänhetens inställning till flyktingmottagande varit relativt stabil. Först 2016 kan man tala om opinionsskiften; dels ökar andelen personer som instämmer i att Sverige borde ta emot färre flyktingar, dels minskar andelen personer som motsätter sig samma förslag (SOM-institutet, 2017, 62). Däremot visar 2009 års upplaga av SOM-undersökningen (2009, 49) att när inställning till flyktingmottagande relateras till partisympatier, anser en majoritet av de moderata väljarna att det är ett ganska eller mycket bra förslag att ta emot färre (Demker, 2009, 50). Även när resultatet bryts ner på storstads-, tätorts-, stads- och landsbygdsnivå regionalt kvarstår de moderata majoriteterna (Demker, 2009, 53). Med andra ord kan sägas att Moderaterna, snarare än att i enlighet med tidigare forskning ha väljarna i åtanke, valt – direkt eller indirekt – att bortse från desamma.

Detta fall utgör med andra ord en situation som går stick i stäv med vad den stora andelen studier hittills påvisat: trots att förändring i den allmänna opinionen uteblivit i frågor rörande migration under den relevanta tidsperioden, sker ändå en positionsförflyttning. Därför är det intressant att undersöka vilka faktorer som kan förklara detta.

I ovan nämnda reviewartikel konstaterar Fagerholm (2016) att nytt ledarskap inom ett parti inte har särskilt stark förklaringskraft för positionsförflyttningar (Fagerholm, 2016, 503). 22 år tidigare menar Robert Harmel och Kenneth Janda (1994, 266) att effekten av nytt ledarskap visserligen kan förorsaka och framgångsrikt leda till förändring, men att effekten aldrig får så stort genomslag som när nytt ledarskap och en så kallad extern chock inträffar simultant.

I Moderaternas situation är det intressant att undersöka partiets ställningstagande i integrations- och migrationspolitiken före respektive efter valet 2010, då den enda faktor som

förändrats mellan de två tidsperioderna är Sverigedemokraterna: i den första punkten saknar partiet representation i riksdagen, medan partiet i den andra har vunnit så pass många mandat att de innehar en vågmästarroll. Detta aktualiserar följande frågeställningar:

1) Hur kan Moderaternas positionsförflyttning inom politikområdet integration och migration mellan 2009 och 2011 beskrivas?

2) Vilka faktorer kan förklara positionsförflyttningen? Har vissa faktorer spelat mer roll än andra? Om ja: vilka har varit särskilt viktiga?

Syftet med den här studien är att undersöka hur andra faktorer än förändringar i den allmänna opinionen kan förklara partiers positionsförflyttningar inom enskilda sakfrågor. Just positions- förflyttningen i integrations- och migrationsfrågan inom Moderaterna under den aktuella perioden kan betraktas som ett kritiskt fall, då den fått stor betydelse för partiet i termer av de efterföljande konsekvenser som Moderaterna i skrivande stund har fullt upp att hantera. Fallet lär oss dels någonting om Moderaterna som enskilt parti, men också om hur partier fungerar i koalitioner som innehar regeringsmandat och överlag någonting om svensk politik. Det kastar ljus över de beslutssituationer partier som regerar i koalition ställs inför.

Avgränsning

Denna uppsats har avgränsats till att undersöka tidsperioden augusti 2009, då arbetsstämman bifaller den utifrån arbetsgruppens arbete framtagna propositionen, till och med mars 2011, då Alliansen och Miljöpartiet träffar Migrationsuppgörelsen.

Disposition

I nästföljande avsnitt presenteras det teoretiska ramverk som ligger till grund för studiens analys. Det åtföljs av en metoddel där tillvägagångssättet för empirigenereringen samt operationalisering av teorin beskrivs. I det tredje avsnittet presenteras studiens resultat, vilket följs upp av ett diskussionsavsnitt, där resultaten betraktas i skenet från de teoretiska antagandena. Avslutningsvis besvaras frågeställningarna och studiens främsta resultat sammanfattas.

2. Teoretiskt ramverk

I detta avsnitt presenteras det teoretiska ramverk som studiens resultat kommer att analyseras utifrån. Som främsta förklaringsfaktorer vilar de av Harmel och Janda (1994) identifierade nytt ledarskap, förflyttad skiljelinje inom partiet samt externa faktorer. Dessa kompletteras av ytterligare ett antal faktorer som identifierats i tidigare forskning.

”An Integrated Theory of Party Goals and Party Change”

Sedan Harmel och Jandas studie presenterades 1994 har den, jämte Ian Budges (1994) studie av samma ämne, kommit att utgöra en av de vanligaste teorierna som forskning angående politiska partiers positionsförflyttningar utgått ifrån. Ramverket ämnar förklara varför politiska partier gör positionsförflyttningar utifrån tre olika faktorer och bygger på tre antaganden (Harmel & Janda, 1994, 264). För det första antas alla politiska partier eftersträva ett av fyra övergripande mål: röstmaximering, att uppnå regeringsställning, partimedlemmars representation eller försvar av policy eller ideologi. För det andra kan politiska partier genomgå förändring under många omständigheter, men det är främst i situationer då partier drabbas av en extern chock som de mest dramatiska och de mest omfattande förändringarna sker. Avslutningsvis förutsätts att innebörden av en sådan extern chock är en extern företeelse som påverkar partiets möjlighet att uppnå sitt övergripande mål.

Harmel och Janda menar att forskning till och med 1994 avstått från att ta med det politiska partiets övergripande mål i beräkningen – ett perspektiv vars betydelse inte ska försummas, enligt de två författarna. Av de fyra identifierade målen är regeringsställning det mest intressanta för detta fall, då partiet som undersöks i denna studie betraktas som ett regerings- ställningssökande. Ett parti vars högst prioriterade målsättning är att befinna sig i regerings- ställning karaktäriseras av en vilja att kompromissa med andra partier för att kunna bilda koalitioner (Harmel & Janda, 1994, 270). Denna partisort är möjlig att särskilja från röstmaximerande partier endast i flerpartisystem, då regeringssökande partier utöver många röster, även vill erhålla många ministerposter och är redo att kompromissa för att uppnå detta.

Denna typ av politiska partier betraktar händelser som har effekt på partiets möjligheter att upprätta koalitioner och regeringsdeltagande som de mest dramatiska chockerna.

Enligt Müller och Strøm (1999, 5) söker politiska partier som vill uppnå regeringsställning maximera andelen röster till den nivå att det blir möjligt att kontrollera den exekutiva eller verkställande makten. Operationaliseringen för att undersöka förekomsten av denna mål-

strategi empiriskt sker vanligen med hjälp av frågeställningen ”åsyftar ett visst beteende att öka partiets kontroll över den verkställande makten till vilken kostnad som helst, även om det innebär försakande av mål eller utsikter inför nästa riksdagsval?” (Müller & Strøm, 1999, 6).

Faktorer som orsakar positionsförflyttningar

Harmel och Janda (1994, 266) söker förklara positionsförflyttningar som effekten av såväl interna som externa faktorers påverkan på politiska partier. Orsakerna består dels av de två interna faktorerna nytt ledarskap samt förändringar i partiinterna skiljelinjer, dels av externa stimuli. Nedan redogörs för Harmel och Jandas (1994) beskrivningar av de tre faktorerna.

Dessutom presenteras forskningsresultat från studier som ämnat belägga faktorerna empiriskt.

Nytt ledarskap

Att ledarskap byts ut kan ske som del i ett redan initierat förändringsarbete, men ett nytt ledarskap kan också föranleda det (Harmel & Janda, 1994, 266). Nya ledare som tillsätts för att ersätta någon kan ha förutsättningar att i viss utsträckning förorsaka förändring, men i sådana situationer får förändring inte samma genomslagskraft som förändringar som föranleds av externa chocker.

I sin reviewartikel redogör Fagerholm (2016, 503) för den forskning som undersökt till vilken grad ledarskap orsakar positionsförflyttningar och det konstateras att ledarskap kan vara en viktig, men inte uttömmande förklaring (Harmel et al, 1995). En studie genomförd på brittiska partier visar att ledarskap spelar roll i situationer då konservativa partier gör positions- förflyttningar, vilket föranleder en slutsats om att ledarskap har förklaringskraft främst inom partier med tydliga ledarskapsstrukturer (Harmel & Tan, 2003). En övervägande andel studier finner inte stöd för att endast ledarskapsskifte förorsakar positionsförflyttningar, men det konstateras att en ledare som tillträder under vissa förutsättningar kan underlätta för positions- förflyttning (Fagerholm, 2016, 503).

Partiinterna skiljelinjer

Majoriteten av alla partier huserar identifierbara interna fraktioner; somliga partier till den grad att de betraktas som koalitioner av rivaliserande uppfattningar (Harmel & Janda, 1994, 266). Om dessa meningsskiljaktigheter angår partiets identitet, strategi eller organisation och om ett skifte sker gällande vilken av sidorna som är den dominerande, medför detta med stor sannolikhet förändring (Harmel & Janda, 1994, 267). Denna fraktionsförflyttning bör ske jämte nytt ledarskap för att leda till tydlig förändring.

Liksom ledarskapets faktiska effekt, har även en förflyttad skiljelinje inom politiska partier som ensam faktor visat sig ha begränsad förklaringskraft i de empiriska fall där den testats för (Fagerholm, 2016, 503). I enlighet med Harmel och Jandas tes, gäller att fraktionen i kombination med nytt ledarskap ger upphov till förändring, men inte heller detta är helt säkert. Sammanfattningsvis antyder hittills genomförd forskning att frågan om interna parti- fraktioners påverkan behöver utredas vidare (Fagerholm, 2016, 504).

Externa faktorer

I studier som föregått Harmel och Jandas (1994, 267) har externa faktorer benämnts miljö- mässiga förändringar. Externa faktorer består av exempelvis konstitutionella förändringar, tillkomsten av nya politiska partier eller en förändring i hur många röster eller mandat partiet erhåller. De delas vidare upp i sociala, ekonomiska eller politiska förändringar, alternativt i universella eller partispecifika faktorer. Främst partispecifika faktorer menas utgöra en företeelse som föranleder kraftig förändring, om den är så pass omfattande att den inom partiet utlöser en omvärdering av partiets förmåga att uppnå det övergripande målet (Harmel

& Janda, 1994, 267). Liksom författarna antyder redan i anslutning till de två interna faktorerna, gäller att förekomsten av nytt ledarskap och en förflyttad skiljelinje inom ett parti möjliggör fundamental förändring om de sammanfaller med en extern chock, som definieras som en extern stimulus som får effekt på ett partis chanser att uppnå det främsta målet och därför får partiets ledare att ompröva partiets förmåga att uppnå målet. Beroende på vad slutsatserna landar i, kan detta föranleda förändring (Harmel & Janda, 1994, 268).

Alternativa förklaringsfaktorer identifierade i tidigare forskning

Sedan ”An Integrated Theory of Party Goals and Party Change” publicerades 1994, har flertalet forskare på Harmel och Jandas uppmaning testat modellen empiriskt och till deras teoretiska modell tillfört ytterligare möjliga förklaringsfaktorer. Dessa har sammanställts i en reviewartikel av Andreas Fagerholm (2016) och de faktorer som bedöms som med möjlig förklaringskraft i detta sammanhang redogörs för nedan, då de kan få betydelse genom att antingen kunna förklara eller kontrolleras för i det aktuella fallet.

Harmel och Janda berör flyktigt den partiinterna strukturen som relevant aspekt, och detta vidareutvecklas i en studie från 2013, där författarna menar att partier med stor organisatorisk styrka, hierarkiskt beslutsfattande och en finansiering som utgörs främst av partistöd har relativt bättre förmåga att förändras (Meyer, 2013). Till dessa egenskaper har även en stark partiorganisation hänförts som något som möjliggör positionsförflyttningar (Schumacher et al,

2013). Överlag bedöms denna förklaringsfaktor ha en jämförelsevis stor förklaringskraft (Fagerholm, 2016, 504).

Skiften i den allmänna opinionen är en förklaringsfaktor vars inverkan på positions- förflyttningar är den som till störst utsträckning undersökts (Fagerholm, 2016, 505). Denna faktor är också den som erhållit starkast stöd. Forskningen gör skillnad på mainstream- och nischpartier, där de senare tenderar att svara upp mot svängningar bland de egna väljarna (Ezrow et al, 2011; Meyer, 2013). Inom mainstreampartier spelar den interna organisationen roll: partier med starka aktivister och svaga ledare agerar i större utsträckning på allmänhetens åsiktförändringar (Adams et al, 2004).

Fyra påståenden för att förklara positionsförflyttningen

Mot bakgrund av de olika påverkande faktorer som Harmel och Janda (1994) formulerar, utformar författarna även ett antal testbara påståenden som kan operationaliseras i empiriska studier. Till sin utformning är dessa påståenden av det mer generella slaget, varför endast en av dem används och vidare kompletteras med tre egenformulerade påståenden som utformats utifrån Harmel och Jandas identifierade faktorer, men även utifrån senare forskningsrön:

P1. Nytt ledarskap föranleder förändring i centrala frågor. Detta medför förväntningar på att den positionsförflyttning som skett kan härledas till partiledningen i allmänhet och parti- ledaren i synnerhet. Enligt teorin möjliggör tydliga ledarskapsstrukturer förändring, varför sådana samt även förekomsten av hierarkiskt beslutsfattande kommer att eftersökas. Vidare är nytt ledarskap sällan den enda förklaringsfaktorn, varför den antas samvariera med ytterligare orsaksfaktorer.

P2. En förflyttning av skiljelinjen mellan hur koalitioner inom ett parti ser ut föranleder positionsförflyttning. Detta påstående förutsätter att en partiintern skiljelinje kan identifieras och att densamma kan konstateras ha förskjutits innan positionsförflyttningen äger rum.

Liksom nytt ledarskap, utgör en förskjuten skiljelinje ofta en bland flera förklaringsfaktorer.

Således antas denna faktor identifieras jämte ytterligare orsaksfaktorer.

P3. Externa faktorer som medför försämrat utgångsläge för ett parti att upprätthålla regeringsmakten föranleder positionsförflyttning. I resultatdelen eftersöks en extern faktor som antar formen av antingen konstitutionella förändringar, att nya politiska partier äntrar den parlamentariska arenan eller en förändring i hur många röster eller mandat partiet erhåller.

Om en extern faktor identifieras ska den vidare kunna sammankopplas med positions- förflyttningen. Enligt teoriskrivningen gäller vidare att interna faktorer inte förmår skapa så genomgripande och omvälvande förändring som då de sammanfaller med externa faktorer.

Således förväntas ett händelseförlopp där Moderaterna till följd av en extern faktor upplever försämrade möjligheter att uppnå regeringsmakt, vilket föranleder en reaktion i såväl det nya ledarskapet som genom en förflyttning av den partiinterna skiljelinjen.

P4. För partier som eftersträvar regeringsmakt som sin främsta målsättning, gäller att ju svårare det blir att uppnå/bevara regeringsmakten, desto större är chansen för positions- förflyttning. I sammanhanget antas Moderaterna vara ett regeringssökande parti, vilket testas genom undersökning av Moderaternas förhållande till regeringsmakten. Partiets status som regerande parti förväntas vara avgörande i positionsförflyttningen och det antas komma till uttryck i hur partiet agerar.

Till dessa påståenden kommer de av tidigare forskning identifierade faktorerna att kopplas på, i ett försök att kontrollera för andra alternativa förklaringar. I nästa avsnitt beskrivs metoden för hur teorin omvandlas till ett analysverktyg som möjliggjort undersökning av hur olika företeelser påverkat Moderaterna i den positionsförflyttning som skedde mellan 2009 och 2011.

3. Metod

I metodavsnittet återges det tillvägagångssätt som använts i studiens empiriinsamling. Till grund för det vilar främst Teorell och Svenssons (2007) ”Att fråga och att svara”, som i viss utsträckning har kompletterats med andra källor när det bedömts användbart.

En kvalitativ ansats

Studien antar en kvalitativ eller intensiv ansats, då ett specifikt fall fokuseras (Teorell &

Svensson, 2007, 247). Närmare bestämt genomförs studien genom så kallad process- eller mekanismspårning, vilket innebär precis vad begreppet antyder: ett slags ”inom-fallsanalys”

av ett särskilt fall. Till skillnad från extensiva studier, som studerar ett stort antal likartade skeenden för att påvisa samvariation och utesluta spuriösa samband mellan beroende och oberoende variabler, eftersträvar mekanismspårning att undersöka ett skeende inifrån och på så sätt få tillgång till en mer djuplodande bild (Teorell & Svensson, 2007, 248). Denna typ av studie förutsätter ett väl utvecklat teoretiskt ramverk, som tydligt anger såväl potentiella förklaringsfaktorer, som observerbara implikationer som indikerar att en mekanism får x att leda till y, men också mellanliggande faktorer (Teorell & Svensson, 2007, 247). Det teoretiska avstampet medför frågan: om teorin stämmer, vad är att förvänta av händelse- förloppet? Utfallet av processpårning blir en beskrivning av ett händelseförlopp, där fokus vilar på att redogöra för detaljer på en lägre nivå än där själva förklaringsvariablerna är belägna (Teorell & Svensson, 2007, 249).

Teorin statuerar vad som kan förväntas av olika faktorer och aktörer, vilket innebär att ju fler av de föreslagna förklaringsfaktorerna som testas för, desto större är sannolikheten att förklaringen som slutligen nås är riktig (Teorell & Svensson, 2007, 247). Ur validitets- synpunkt är det vid användandet av denna metod av stor vikt att koka ned teorin till de delar som är viktigast – annars ökar risken för att annat än det som ämnas mätas mäts. Av denna anledning har fyra stycken testbara påståenden formulerats i föregående avsnitt (se s. 12-13).

Liksom med de flesta metoder är inte heller processpårning problemfri. För det första finns risk att de olika förklaringsfaktorerna överlappar varandra, vilket utgör ett problem om de blir alltför många, då detta medför svårighet att särskilja faktorerna från varandra (Teorell &

Svensson, 2007, 261). Vidare är enligt ovan en väl utvecklad teori av stor vikt: om den inte förfinats till den grad att kausalmekanismen klarlagts, saknar teorin förmåga att förklara orsakssambanden. Av denna anledning har den teori som utgör utgångspunkten i det

teoretiska ramverket för denna studie kompletterats med de främsta empiriska testerna av samma ramverk. Sist men inte minst är möjligheterna att kontrollera för andra variabler samt att påvisa kontrafaktiska skillnader – som i alla kvalitativa metoder – mer begränsade än i extensiva studier (Teorell & Svensson, 2007, 261). Detta är ett faktum som är svårt att bygga bort i kvalitativa studier, men genom att undersöka inverkan av ytterligare ett antal förklaringsfaktorer som identifierats i tidigare forskning, är syftet att öka validiteten genom att kontrollera för i alla fall ett antal potentiella alternativförklaringar.

Intervjuer för datainsamling

Intervjuer möjliggör för forskare att ta del av information som inte satts på pränt i exempelvis protokoll eller som inte kunnat observeras, vilket i mångt och mycket karaktäriserar fallet som denna studie ämnar utreda. Generellt åsyftar intervjuer att antingen samla in information om ett händelseförlopp eller att ge insyn i subjektiva åsikter om ett skeende (Teorell & Svensson, 2007, 89). Inte sällan kombineras dessa två mål, vilket även är fallet här: intervjuerna har ämnat klarlägga händelseförloppet samt vilka faktorer som haft inverkan under olika perioder, men också intervjuobjektens subjektiva värderingar, då även dessa säger något om händelse- utvecklingen. Intervjuerna är att betrakta som så kallade elitintervjuer, innebärandes att de genomförts med personer som varit centrala i händelseutvecklingen och som haft såväl insyn som inflytanden över det undersökta fallet (Gillham, 2008, 83). Vid elitintervjuer bör forskaren ha i åtanke att intervjupersonerna med stor sannolikhet har större kunskap om ämnet än forskaren själv, varför det är av stor vikt att vara ordentligt förberedd. Vanligtvis ges denna typ av intervjupersoner möjlighet att lämna sitt samtyckte till de citat som ämnas publiceras, vilket även har skett i här (Gillham, 2008, 84).

Formen för intervjuerna har varit semistrukturerade, där ett antal frågor förberetts på förhand.

Vilka frågor som ställts respektive ersatts av spontana frågor har varierat mellan intervjuerna.

Detta då en semistrukturerad intervju åsyftar att forskaren genom uppmärksamt lyssnande kan fånga upp intressanta aspekter och fråga vidare på dessa, istället för att slaviskt följa en intervjuguide. Alla intervjuer har dock följt samma röda tråd, vilken bestått av bakgrunden till arbetsgruppen, stämmobeslutet angående propositionen i augusti 2009, tillkännagivandet av Alliansens valmanifest i maj 2010, riksdagsvalet 2010 samt Migrationsuppgörelsen i mars 2011. För exempel på frågor, se Bilaga 1.

Intervjufrågorna har till övervägande del haft öppna svarsalternativ, men i vissa av fallen då spontana frågor ställts, har endast ja eller nej kunnat lämnas som svar (Teorell & Svensson,

2007, 90). För att exemplifiera detta, kan ett svar som Gunnar Axén lämnade på en fråga angående Alliansen beskrivas, vilket följdes upp med den spontana frågan: ”Kan detta förstås som kompromissande med övriga allianspartier för att hålla ihop koalitionen?”. Syftet med frågor av denna karaktär har varit att säkerställa att intervjuobjektets svar tolkats som avsett.

Samtliga intervjuer spelades in och har transkriberats.

Informanter för inträde i fältet

Rapporten Fler vägar in utgjorde studiens inträdespunkt i fältet – det vill säga den punkt som möjliggjorde undersökning av fältet (Aspers, 2007, 76). I rapporten fanns nämligen en förteckning över samtliga individer som ingick i arbetsgruppen – totalt 25 personer. Med hjälp av denna förteckning möjliggjordes studiens nästa steg: att identifiera möjliga intervju- personer. Då många av namnen på listan var för studiens författare okända, har två personer med kännedom om Moderaterna konsulterats – så kallade informanter (Aspers, 2007, 77).

De två personerna i fråga kunde, mot bakgrund av att vara väl bevandrade inom det aktuella partiet, rekommendera personer i arbetsgruppen som de bedömde sannolika att ställa upp på intervju, men de har också varit behjälpliga i att förmedla kontakt till vissa intervjupersoner.

Informanterna har också kunnat ge insyn i hur Moderaterna fungerar, vad olika partispecifika begrepp innebär och informanterna har kontaktats löpande under arbetets gång. Båda personerna har efterfrågat anonymitet, varför de inte kommer att beskrivas närmare än som engagerade inom Moderaterna.

I studier där denna typ av informanter ingår är det viktigt att vara medveten om vilken roll informanten ges (Aspers, 2007, 77). Trots den djupare relationen får inte denna grupps utsagor värderas högre i empirin än någon annans (om inte detta kan motiveras) och forskaren bör heller inte ”nöja sig” med endast informantens uttalanden, utan söka komplettera dem.

Urval av de fem intervjupersonerna

Den främsta urvalsmetoden av intervjupersoner har skett genom så kallade snöbollsurval (Teorell & Svensson, 2007, 86). Utifrån tips från de två informanterna kontaktades Gunnar Axén och Thomas Gür via Facebook och efter att de fått studiens övergripande syfte beskrivet för sig, tackade de ja. Med hjälp av den ene informanten etablerades kontakt med Tobias Billström, som via telefonsamtal fick studiens syfte återgivet och som ledde till intervju- inbokning. Via Tobias Billström möjliggjordes kontakt med Mikael Sandström, som också kontaktades genom ett telefonsamtal och tackade ja efter att ha fått studien beskriven för sig.

Kontakt med Mikael Cederbratt upprättades då såväl informanterna som Gunnar Axén ansåg honom relevant, och kontakt etablerades via Gunnar Axén och vidare genom mail. Av de fem intervjupersonerna deltog fyra i arbetsgruppen som tog fram rapporten Fler vägar in och de ingick i olika delarbetsgrupper; Tobias Billström, dåvarande migrationsminister, var ordförande i Migration och mänsklig rörelse, där även Mikael Cederbratt, tillika moderat riksdagsledamot, ingick. Gunnar Axén, moderat riksdagsledamot samt ordförande i Social- försäkringsutskottet, var ordförande i Analys och fördjupningsgrupp, och Thomas Gür deltog i arbetsgruppen i rollen som fristående expert. Mikael Sandström var under den aktuella tidsperioden statssekreterare på samordningskansliet på Statsrådsberedningen och således den person som från moderat håll deltog i förhandlingarna mellan Allianspartierna.

Utöver ovan fem nämnda personer tillfrågades ytterligare två som ingick i arbetsgruppen, men med ursäkter om att den ena inte minns något från det aktuella fallet och att den andra inte trodde sig kunna bidra med värdefulla svar, tackade de nej till att delta i studien. Allt som allt har alltså sju personer tillfrågats, av vilka fem har kommit att ingå i studien.

Reliabilitet

Det faktum att de fem personerna har olika perspektiv på arbetsgruppen, närmare bestämt att de antingen ingått i eller varit med och tillsatt den, alternativt båda delarna, har haft olika kopplingar till Moderaterna vid såväl den aktuella tidpunkten som i dag, att de representerar olika ståndpunkter i frågan samt att de befunnit sig på olika nivåer inom partiet, betraktas som förutsättningar för en god reliabilitet, då en spridning av intervjupersoner på detta sätt sannolikt minskar riskerna för att osystematiska mätfel uppkommer (Teorell & Svensson, 2007, 56). Med ambition om att förbättra studiens reliabilitet har strävan varit att göra intervjuer till den punkt då svaren börjar likna varandra – då har en uttömmande beskrivning uppnåtts och det kan antas att samma resultat skulle genereras om denna studie repeterades av en annan forskare (Teorell & Svensson, 2007, 59).

Källkritik utifrån fyra kriterier

I studier som avser klarlägga ett händelseförlopp, vilket är fallet här, är triangulering av källor nödvändig för att enskilda källor ska betraktas som sanningsenliga. Då det främsta källformatet i denna studie utgörs av intervjuer, måste såväl de personer som intervjuats som deras utsagor bedömas utifrån till vilken grad de är att betrakta som pålitliga, vilket vanligen sker genom de fyra så kallade källkritiska kriterierna (Teorell & Svensson, 2007, 104).

Det första kriteriet äkthet angår om en källa är att betrakta som sann eller om det finns anledning att tro att den är fabricerad (Teorell & Svensson, 2007, 104). I intervjusituationen har äkthet sökt säkerställas genom att de svar som de fem personerna lämnat på samma frågor jämförts med såväl varandra som med samtida tidningsklipp och bedömts utifrån detta. Av de fem intervjupersonerna har fyra ingått i den aktuella arbetsgruppen och i de processer som omgett densamma – inte minst Tobias Billström, som var migrationsminister och således av hög rang i den aktuella situationen. Mikael Sandström, som deltagit i förhandlingarna med de övriga allianspartierna, betraktas som en central källa för de förhandlingar som förts mellan parterna.

Det andra steget i den källkritiska granskningen är att beakta informationslämnarnas relation till den aktuella händelsen i termer av närhet i tid respektive rum (Teorell & Svensson, 2007, 104). Närhet i tid eller samtidighet angår hur lång tid som passerat sedan den aktuella händelsen ägde rum, vilket i det här fallet uppgår till sex till åtta år (uppsatsen angår perioden 2009-2011). En källas värde ökar ju kortare tid som passerat. Då det studerade fallet i skrivande stund är dagsaktuellt, finns risk att intervjupersonernas utsagor påverkas av den mediala debatten och kritiken, som på många sätt skiljer sig från tongångarna under den undersökta tidsperioden. Samtidigt är sex år inte att betrakta som speciellt lång tid, men risken för påverkan av den samtida debatten har hafts i åtanke.

Närhet i rum, som också benämns centralitet, gäller det rumsliga avståndet mellan uppgifts- lämnaren och händelsen. Av de fem ingick fyra i den aktuella arbetsgruppen och då även tre av dessa som sagt ingick i den moderata riksdagsgruppen som behandlade frågan, betraktas alla fyras utlåtanden som förstahandsuppgifter (Teorell & Svensson, 2007, 106). Den femte personen, med insyn i alliansförhandlingarna, bedöms också inneha förstahandsuppgifter.

Allmänt bör man förvänta sig av människor att de söker framställa sig själva i så fördelaktig dager som möjligt, vilket kan leda till lögner eller att det faktiska händelseförloppet justeras till fördel för uppgiftslämnaren (Teorell & Svensson, 2007, 106). Effekten av detta kan bli att vissa skeenden helt utelämnas till förmån för andra, som får ta oproportionerligt stor plats.

Detta kallas tendens och kan aldrig uteslutas helt, utan är ett slags övervägande som får göras genom att de olika källorna vägs mot varandra och bedöms relativt varandra. Just tendensen har resonerats kring i denna studie, då fallet som är aktuellt för denna studie på senare tid seglat upp och erhållit en del kritik (se denna uppsats inledning), varför intervjupersonerna kan ha incitament att förvränga det faktiska skeendet till sin fördel. För att agera på detta, har

en spridning bland intervjupersoner sökt uppnås genom att de utvalda haft olika roller och representerar olika ståndpunkter i frågan. Thomas Gür fyller en funktion då han ingick i arbetsgruppen som fristående expert – han är inte ansluten medlem i Moderaterna. På samma sätt representerar Gunnar Axén och Mikael Sandström personer som varit, men inte längre är, engagerade i Moderaterna.

Det sista kriteriet angår i vilken utsträckning en källa förmår vara sitt eget sanningsvittne och inte bygger på inhämtad information från andra källor – graden av oberoende (Teorell &

Svensson, 2007, 106). I detta sammanhang värderas intervjupersonerna utifrån kriteriet centralitet och då samtliga av dem befunnit sig nära skeendena, bedöms de ha goda förut- sättningar att ha inhämtat information från själva händelserna och inte utgöra sekundärkällor.

Analysschema och beslutsregler

I teoridelens avslutande stycke formulerades fyra testbara påståenden utifrån teorin, vilka testas i nästkommande avsnitt: analysen. Inför detta åsyftar nedan stycke att klarlägga vilka resultat som efterfrågas för att de olika påståendena ska förkastas eller accepteras.

P1. Nytt ledarskap föranleder förändring i centrala frågor. Detta påståendes förklaringskraft undersöks genom att identifiera partiledningens och partiledarens åsikter i migrations- och integrationspolitiken, både ideologiska och taktiska. Om positionsförflyttningens innebörd är densamma som den partiledningen representerar, betraktas detta som stöd för påståendet. Har positionsförflyttningen en annan prägel än den som karaktäriserar partiledningen, förkastas ledarskapet som förklaringsfaktor. Dessutom kommer den beslutsfattande hierarkin att begrundas, då ett toppstyrt parti enligt teorin har bättre förutsättningar att genomföra en positionsförflyttning. Den moderata partiledningens beslutsfattanderätt relativt andra nivåer inom partiet kommer därför att undersökas, och indikationer på hierarki betraktas som stöd för påståendet. Enligt tidigare forskning är nytt ledarskap sällan den ensamma förklaringen, varför den förväntas samvariera med andra faktorer.

P2. En förflyttning av skiljelinjen mellan hur koalitioner inom ett parti ser ut föranleder positionsförflyttning. I intervjuerna eftersöks partiinterna koalitioner som skiljer sig från varandra. För att påståendet ska betraktas som riktigt, ska en identifierad skiljelinje ha flyttats och medfört att koalitionernas respektive vikter omfördelats. Vidare ska den koalition vars omfattning blivit störst och således dominerande karaktärisera positionsförflyttningen. Om essensen av positionsförflyttningen är en annan än den dominerande gruppens, förkastas

skiljelinjen som förklaringsfaktor. Även skiljelinjen förekommer sällan som ensam förklaring till positionsförflyttningar, varför detta påstående antas samvariera med andra faktorer.

P3. Externa faktorer som medför försämrat utgångsläge för ett parti att upprätthålla regeringsmakten föranleder positionsförflyttning. I empirin eftersöks företeelser som kan klassificeras som en extern faktor – konstitutionella förändringar, tillkomsten av nya politiska partier eller en förändring i hur många röster eller mandat partiet erhåller. För att detta påstående ska anses behäftat med förklaringskraft, gäller att den identifierade företeelsen ska bedömas ha utlöst en omvärdering av partiets förmåga att uppnå regeringsmakt och fått partiet att genomföra en positionsförflyttning.

P4. För partier som eftersträvar regeringsmakt som sin främsta målsättning, gäller att ju svårare det blir att uppnå/bevara regeringsmakten, desto större är chansen för positions- förflyttning. För att detta påstående ska stämma eftersöks indikationer på att Moderaterna upplevde problematik i möjligheterna att utöva regeringsmakt. Problematiken kan ha orsakats av mandatfördelning i riksdagen, av relationen till antingen koalitionspartier eller övriga partier. Om resultaten indikerar förekomst av en av dessa företeelser och om Moderaterna vidare ansåg denna inverka negativt på partiets strävan efter regeringsmakt, innebär detta stöd för påståendet.

4. Resultat

I detta avsnitt redogörs för den empiri som genererades vid de fem intervjuerna. Inledningsvis beskrivs händelseförloppet som utgör själva positionsförflyttningen. Vidare kategoriseras materialet utifrån de olika faktorerna som presenterades i teoriavsnittet.

Den moderata positionsförflyttningen i integrations- och migrationsfrågan

Den 30 november 2007 tillsatte Moderaterna ett antal arbetsgrupper med syfte att utreda olika politiska områden och utifrån dessa arbetsgruppers förslag utforma ny politik (Moderaterna, 2009a, 3). Mikael Sandström säger att en av anledningarna till att arbetsgruppen angående integration och migration tillsattes var att migrationskostnaderna redan tidigt under Alliansens första mandatperiod hade börjat öka, varför frågan behövde utredas ur ett ”å ena sidan, å andra sidan”-perspektiv (Sandström, intervju, 2017). Arbetsgruppen landade i ett antal förslag som kan betraktas som hemmahörande i ett mer restriktivt eller balanserat förhållningssätt till integrations- och migrationspolitik. Arbetsgruppens förslag utgör inledningen till positions- förflyttningen, vilken innebär en ökad grad av restriktivitet i migrationspolitiken.

Tobias Billström menar att processen som följer efter det att en arbetsgrupp överlämnat sina förslag till partistyrelsen har tre möjliga utfall: antingen händer ingenting, eller så tillsätts ytterligare en arbetsgrupp för att vidare utreda frågan, eller så blir förslagen en proposition som så småningom prövas av en stämma. I det aktuella fallet upprättas propositionen ”En integrationspolitik för arbete och delaktighet”⁴ som skulle beslutas om på arbetsstämman i augusti 2009 (Billström, intervju, 2017). I och med att propositionen – som till sin helhet innebar en mer restriktiv integrations- och migrationspolitik – bifölls på stämman, markerades ett ställningstagande och den första fasen i positionsförflyttningen betraktas som inledd:

Moderaterna skulle verka för en mer restriktiv migrationspolitik.

I den andra fasen av positionsförflyttningen, som kulminerar i maj 2010 när Alliansen publicerar sitt gemensamma valmanifest, återfinns ingen politik på det migrations- och integrationspolitiska området. Att det förhåller sig på detta vis betraktar ingen av intervju- personerna som anmärkningsvärt. En del i förklaringen till detta är intervjupersonernas syn på vederhäftigheten i beslutsfattandemomenten inom partiet, såsom exempelvis arbetsstämman, vilket Thomas Gür får illustrera:

4 För propositionen till sin helhet, se Moderaterna, 2009b, 349-390.

”Det finns liksom partistämmor och förbundsstämmor och motionsförfaranden och omröstningar och policyförslag […] Det är folkrörelseritualerna och -aspekterna, sedan bestäms ändå partipolitiken på andra sätt. Det är toppstyrt.”

(Gür, 2017) På frågan om varför inget av propositionen återfinns i alliansmanifestet, svarar Billström

”Den frågan får du rimligen ställa till den dåvarande partiledningen”, och fortsätter:

”… vi [Alliansen, min anm.] hade ju aldrig någon gemensam migrationspolitik från början, utan allting som hände under åren 2006 till 2010 var resultatet av ett mödosamt, mödosamt framsmidande av varje enskild politisk del.”

(Billström, 2017) Inte bara förväntningarna på den moderata interndemokratin är orsaken till intervju- personernas förståelse för att integrations- och migrationspolitiken utelämnades i val- manifestet – även allianssamarbetet är en faktor. I denna studie betraktas valmanifestet från 2010 som ett steg bort från den tidigare moderata positionsförflyttningen – ett steg tillbaka mot en mer liberal ståndpunkt.

Nästa fas i positionsförflyttningen utgörs av riksdagsvalet 2010, vilket visserligen inte innebär något aktivt handlande från Moderaternas sida, men som begrundas i händelseförloppet då valet spelar roll för den fortsatta utvecklingen. Vad som händer är att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen och erhåller så pass många mandat att Alliansen förlorar sin majoritet.

Alliansen blir en flerpartiregering som regerar i minoritet och mycket av den makt som tidigare fanns i regeringskansliet, flyttar nu till riksdagen (Fokus, 2010). Sex månader senare sluter Alliansen och Miljöpartiet Migrationsuppgörelsen, vars innebörd till stora delar innebär en mer liberal migrationspolitik. Uppgörelsen markerar slutpunkten för positions- förflyttningen i denna studie. Sammanfattningsvis har Moderaterna rört sig från probleminsikt och beslut om att verka för en mer restriktiv eller balanserad migrationspolitik, till att låta bli att föra fram detta i Alliansens valmanifest och avslutningsvis, tillsammans med den övriga Alliansen, sluta den mer migrationsmässigt liberalt inriktade överenskommelsen Migrations- uppgörelsen med Miljöpartiet.

Redan i händelseförloppsbeskrivningen framgår hur de olika faktorerna påverkar processen. I resten av resultatdelen kommer varje enskild faktor att tydligare belysas.

Ledarskapet: den moderata partiledningen

Införandet av nytt ledarskap skedde redan 2003, då Fredrik Reinfeldt vid en moderat stämma röstades fram till partiledare (SR, 2003). När denna studies frågeställning ska besvaras, betraktas ledarskapet som nytt i termer av att den aktuella perioden utgjorde det första tillfälle som integrations- och migrationsfrågan utreddes under det nya ledarskapet.

I fyra av intervjuerna påtalas partiledningens tydliga liberala inriktning som orsak till de ställningstaganden som gjorts i frågan. Gunnar Axén menar att man ska förstå partiledningen som av en generation som karaktäriserats av liberala strömningar:

”Det är en generationsfråga, om man tittar på de personer som har varit tongivande, jag har lång historia i det här partiet. 1988 så hade ungdomsförbundet förbundsstämma i Borås och då hade vi en väldigt kraftig liberal våg inom ungdomsförbundet som bland annat yttrade sig i att man på förbundsstämman 1988 fattade beslut om att verka för öppna gränser. […] i början av 90-talet, det gänget som var tongivande [i MUF⁵ min anm.] på den tiden, bland annat då Anna Kinberg Batra, Fredrik Reinfeldt och ytterligare ett antal personer, samma generation, även jag så att säga, […] många av oss var ledande i alliansregeringen.”

(Axén, 2017) Även Thomas Gür blickar tillbaka i tiden för att förklara vad partiledningen representerade:

”Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Sven-Otto Littorin, Per Schlingmann, de fyra har aldrig förstått migrations- och integrationspolitikens betydelse och sprängkraft […] För Reinfeldt var det där… Jag träffade honom första gången ’93 när han blev MUF-ordförande och då var han helt ointresserad av den här frågan […] För dem var det här inte en viktig fråga.”

(Gür, 2017) Gunnar Axén tillägger en kommentar som specifikt gäller partiledaren och hur dennes prägel påverkade relationen till allianskollegorna i stunder av förhandling:

”Fredrik var engagerad i de här frågorna och tyckte därför att det var okej att släppa efter för de andra allianspartierna.”

(Axén, 2017)

5 MUF: förkortning för Moderata ungdomsförbundet, som är ett ungdomsförbund knutet till Moderaterna.

Mikael Sandström instämmer i att partiledningen var mer liberal än sina föregångare och säger, med reservation för att det är hans tolkning, på temana tillbakablick och partiledare:

”Fredrik behövde markera att Moderaterna var ett nytt parti, vi svängde om […] Det var en strid mellan honom och Ulf Kristersson om vem som skulle vara ordförande för MUF [1992, min anm.], där Fredrik avsatte Ulf […] Han [Reinfeldt min anm.] uppfattades som mindre liberal än Ulf, så det fanns ett antal unga riksdagsledamöter som inte riktigt tyckte att Fredrik var en riktigt schysst liberal […] Han behövde markera att ’jag är minsann en god liberal’.”

(Sandström, 2017) Även Mikael Cederbratt belyser de liberala strömningar som karaktäriserade ledarskapet. På frågan om Sverigedemokraternas inträde i riksdagen är orsak till att Moderaterna inte drev en mer restriktiv migrations- och integrationspolitik, svarar han att Sverigedemokraterna visserligen inte underlättade situationen, men påpekar vidare att:

”Eftersom att partiledning då, med Fredrik i spetsen, drog ganska mycket mer åt det liberala hållet, så blev det nog ganska naturligt att partiet ändå i alla fall inte gick åt än stramare tyglar ändå, det tror jag.”

(Cederbratt, 2017) Effekter av ledarskapet kan även påträffas i arbetsgruppen. En av denna studies två informanter beskriver hur en internt tillsatt arbetsgrupp kan betraktas som av opinions- bildande karaktär, där det redan innan utredningens färdigställande kan föreligga inofficiella direktiv som styr vilka resultat arbetsgruppen bör landa i. Thomas Gür beskriver hur detta kommer till uttryck i den aktuella arbetsgruppens situation:

”Det första som hände var att Johan Forssell, som var stabschef för Reinfeldt, dök upp på första mötet och sa, mer eller mindre, att ordet LAS och anställningsskyddsfrågor över huvud taget inte fick behandlas i rapporten… Därför att Moderaterna hade ju sagt att LAS inte var ett problem… Det var order från högre ort.”

(Gür, 2017) När de andra intervjupersonerna tillfrågas om inofficiella direktiv för arbetsgruppen, fram- kommer inget särskilt, utom i intervjun med Billström. Han menar att:

”Ursprungligen har inte partiledningen velat ha migrationsfrågorna med. […] Arbetet i den

arbetsmarknadsfrågor. Det var liksom syftet, och sedan efter ett visst argumenterande och parlamenterande med partiledningen fick vi till stånd en migrationsgrupp, en undergrupp alltså, som jag ledde.”

(Billström, 2017) Om ledarskapet kan sammanfattningsvis sägas att det upplevs ha varit tydligt präglat av liberala strömningar och haft ett måttligt intresse av integrations- och migrationsfrågor, i vart fall i termer av att driva dem i en restriktivare riktning. Att arbetsgruppen initialt inte skulle utreda migration och dessutom erhöll instruktioner om att inte utarbeta förslag angående arbetsmarknadsregleringar, kan betraktas som effekten av taktiskt ledarskap i relationen till såväl väljare som allianskollegor. Resultaten för nytt ledarskap ger starka belägg för P1.

Den partiinterna skiljelinjen: förskjutningen efter riksdagsvalet 2010

Mot bakgrund av vad partiledningen ansåg i integrations- och migrationsfrågan återges även det övriga partiets åsikter för att synliggöra var skiljelinjen fanns mellan 2009 och riksdags- valet 2010. Gunnar Axén belyser en skiljelinje i termer av ideologi:

”Det finns väl en nyanserad skala egentligen mellan, nu är inte det aktuellt längre […]

uppfattningar som är väldigt liberala, som mer eller mindre fri invandring, […] fram till dem som är då för en högre grad av restriktivitet.”

(Axén, 2017) Thomas Gür ger en likartad bild av spektrumet av åsikter:

”Du har ju MUF:arna då som anser liksom fri invandring, och så har du mer kultur-

konservativa som är allmänt oroliga […] Det har funkat att husera de åsikterna samtidigt i partiet så länge du inte har dem i frontlinjen, men som hände nu när de lade om politiken […]

visar ju också att det är en splittrande fråga, det går liksom inte att uppehålla de här parallella positionerna.”

(Gür, 2017) Mikael Cederbratt gör skillnad på riksdagsgruppen kontra övrigt parti:

”Man kan välja att titta på riksdagsgruppen och man kan välja att titta på partiet, och om man tittar på partiet först då, så kan man säga att det fanns en genre som egentligen tyckte att vi sköter oss bäst själv[a], vi har inget behov av världen, så kan man väl uttrycka sig. Och så

har vi ju då, med kanske MUF i spetsen, fri invandring, ungefär så. Tittar man på riksdags- gruppen, kan man väl dra ytterligheterna lite ihop, men det fanns ju skillnader mellan de som faktiskt var väldigt mycket för en fri invandring […] till de som var lite mer reserverade.”

(Cederbratt, 2017) Under 2010 kan begynnelsen till en förskjutning av skiljelinjen skönjas. Cederbratt belyser hur Sverigedemokraterna inför riksdagsvalet föranleder viss spänning i riksdagsgruppen:

”Medan ledningen jobbade i en miljö, så jobbade vi riksdagsledamöter i en annan miljö, och då började lite såhär… Att jag ska inte säga att det var någon het, hätsk debatt, men det började bli en debatt om det inom partiet, lite successivt och man kan se det tydligaste exemplet på det, det var ändå när Tobias pratade om det där med ljusa människor⁶ och fick en offentlig uppläxning då, det visar det här bräckmomentet i de partiinterna diskussionerna.”

(Cederbratt, 2017) Efter riksdagsvalet 2010 beskriver Axén, som själv identifierar sig som del av den liberala falangen, hur gränsdragningen mellan fraktionerna inom partiet förflyttas i samband med att förslaget om allieringen med Miljöpartiet i migrationsfrågan seglade upp. Från att moderater främst utanför partitoppen uttalat sig för ökad restriktivitet, förflyttar sig skiljelinjen in i partitoppen och kommer att omfatta även bland annat Gunnar Axén, som tillsammans med Mikael Cederbratt lyfte frågan:

”Då hade jag börjat att tänka till lite grann. […] Det där hade vi mycket diskussioner om internt, för jag var av den här uppfattningen att okej, nej, vi ska inte låta Sverigedemo- kraterna få inflytande över migrationspolitiken, för det var ju det Fredrik [Reinfeldt min anm.] anförde, vi ska ha en majoritet i riksdagen och ha en gemensam migrationspolitik, så får inte Sverigedemokraterna något inflytande över migrationspolitiken.”

(Axén, 2017) Billström är mer återhållsam i sina uttalanden angående huruvida en partiintern skiljelinje kunde skönjas. På frågan om migrations- och integrationspolitiken kan betraktas som något som i större utsträckning engagerade kommunpolitiker, svarar han:

”Det fanns många spelare på banan, men framförallt så fanns det en partiledning och en statsminister som hade uppgiften att hålla samman regeringen och jag är inte förvånad över att man betraktade migrationsfrågan som sprängstoff och komplicerad.”

(Billström, 2017) Sammanfattningsvis kan om den partiinterna skiljelinjen sägas att en sådan kan identifieras i termer av en intern koalition som karaktäriserades av liberala värderingar och en koalition av mer restriktiv natur. Intervjuerna antyder att partiledningen under den aktuella perioden var mer liberalt präglad, medan de restriktiva anhängarna hade starkast fäste på kommunnivå – i vart fall fram till och med 2010. Att Sverigedemokraterna kommer att ingå i den mediala debatten inför riksdagsvalet verkar påverka positionerna inom partiet i termer av att de mer liberala börjar röra sig mot mitten. När Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen och planer på samarbete med Miljöpartiet seglar upp verkar skiljelinjen tydligare framgå i partitoppen, vilket kan innebära att viktningen av koalitionerna förändras, så att den restriktiva blir dominerande. Ändå karaktäriseras positionsförflyttningen av mer liberala uppfattningar som präglade den mindre koalitionen – i vilken partiledningen ingick. Detta medför att skilje- linjens förflyttning saknar förklaringskraft i fallet och indikerar att partiledningen, och inte majoriteten, handhar beslutsfattandet, varför stöd för P2 saknas.

Den externa faktorn: Sverigedemokraterna

I detta fall framstår Sverigedemokraterna som den naturliga externa faktorn, då det passar väl in i teoriskrivningen om en extern faktor bestående av ett nytt partis inträde i parlamentet eller en förändring i mandatfördelningen. Efter riksdagsvalet 2010 stod det klart att Sverigedemo- kraterna avancerat från engagemang i tio procent av de svenska kommunerna, till att nu även inneha 20 platser i riksdagen. Inledningsvis diskuterades Sverigedemokraternas närvaro i media inför valet 2010 och vad det innebar. Samtliga intervjupersoner anser att partiet försvårade debatten om migration och integration, vilket Tobias Billström beskriver som:

”SD:s inträde gjorde att det blev svårare att diskutera de här frågorna eftersom att allt mättes mot dem, varenda sak som du gjorde.”

(Billström, 2017) Gunnar Axén beskriver det partiinterna perspektivet på Sverigedemokraterna:

”Det fanns också en tanke internt då i partistyrelsen, om jag förstår saken rätt, att man skulle

helst inte prata om migrationspolitik, därför att man ansåg att det gynnade SD.”

(Axén, 2017) Mikael Sandström tydliggör Axéns påtalade tanke om att inte prata migrationspolitik:

”Eftersom att vi inte kunde göra någonting på migrationspolitikens område de facto, så ville vi inte blåsa upp frågan. Politiker bestämmer inte vilka frågor som väljarna tycker är viktiga, utan det beror på vad som händer i samhället […] men lite grann kan man ju påverka, man kan ju välja konflikter.”

(Sandström, 2017) Mikael Cederbratt anknyter till vad Mikael Sandström menar med att Moderaterna ändå inte kunde göra något på det migrationspolitiska området; partiet saknade stöd för att driva den bifallna propositionen, vilket vidare påvisar Migrationsuppgörelsens nödvändighet:

”Utifrån mitt perspektiv och de partitaktiska resonemangen som jag kan tänka mig fanns […]

var ju det att när det gällde de här frågorna, så var vi ensamma ändå och då kunde vi lika gärna ge oss på det vi visste att vi inte kunde vinna, och ändå föra fram försörjningsstödet, för det var ändå med [i Migrationsuppgörelsen, min anm.], men framförallt att vi ville ha en EU-politik på migrationsområdet.”

(Cederbratt, 2017) På temat om utfallet blivit annorlunda om Sverigedemokraterna inte hade valts in i riksdagen, framgår av samtliga intervjuer att det inte blivit det, mot bakgrunden att andra faktorer var mer avgörande. Mikael Sandström säger att det var nästan omöjligt för Moderaterna att driva migrationsfrågor och att Sverigedemokraterna snarare än något annat, är ett ”ett symptom” på detta (Sandström, intervju, 2017). Tobias Billström är tydligast:

”Hela diskussionen om SD eller SD:s roll i Migrationsuppgörelsen är egentligen helt feltolkad […] Mitt intryck är att Migrationsuppgörelsen egentligen inte alls var ett problem för migrationspolitikens utformning.”

(Billström, 2017) I enlighet med P3 ska den externa faktorn ha en extrapolerande inverkan på såväl ledarskapet som på den partiinterna skiljelinjens respektive effekt på positionsförflyttningen. Det går visserligen att argumentera för att Sverigedemokraterna utgjorde den faktor som ledde till att

inte bara påverkade, utan rentav spelade en tyngre roll i sammanhanget och att positions- förflyttningen troligtvis hade skett ändå. Således kan sägas att visst stöd finns för P3 i termer av att Sverigedemokraterna haft viss inverkan på positionsförflyttningen, men att den inte är ensamvarande, vilket leder vidare in på Moderaternas syn på regeringsmakten.

Regeringsmakten: Moderaternas övergripande mål

Att döma av samtliga intervjuer karaktäriserades Moderaterna av en målsättning att bibehålla regeringsmakt. Detta gäller i synnerhet synen på och förhållningssättet till Alliansen och vikten av att de samarbetande partierna kom överens. Redan i verksamheten kring arbets- gruppen kan detta skönjas, vilket Thomas Gür belyser efter att ha beskrivit de inofficiella direktiven som tilldelades arbetsgruppen (se citat av Gür på s. 24):

”Hela den här arbetsgruppens tillblivelse och rapportens skrivande kom initialt och i slut- skedet, i bägge fallen, att påverkas av helt andra bedömningar än politiskt innehåll, det var snarare […] taktisering som avgjorde.”

(Gür, 2017) Migrations- och integrationspolitiken verkar ha varit en svår fråga för Alliansen under hela dess livstid. När Tobias Billström uttalar sig i frågan, säger han att det är svårt att tala om Alliansen som en helhet i sammanhanget, då koalitionen saknade en gemensam politik på området från början. Som svar på frågan om varför migration inledningsvis inte skulle behandlas av arbetsgruppen, svarar Billström:

”Jag gissar att partiledningen precis som inför valet 2006 och inför valet 2010 tyckte att frågan var komplicerad och att den antingen skulle kunna störa vad den stora strategiska diskussionen skulle handla om, alternativt om den skulle kunna inverka negativt på förhållandet till de andra tre borgerliga partierna.”

(Billström, 2017) Mikael Cederbratt poängterar att han inte ingick i den grupp som utformade Alliansens valmanifest inför 2010 och säger att han bara spekulerar när han presenterar sin syn:

”Det troliga är att det inte bedömdes vara den viktigaste frågan och så var det nog en fråga som inte skulle gå att få en verklig enighet om, ett taktiskt val helt enkelt.”

(Cederbratt, 2017)

Till skillnad från Cederbratt, ingick Mikael Sandström i förhandlingarna som föregick valmanifestet. Efter att ha konstaterat att valmanifestet innehåller knappt någon migrations- politik alls, säger han:

”Det fanns ingen utsikt att få igenom det [propositionen min anm.] i alliansregeringen. Inför valmanifestförhandlingarna då 2010 […] fördes en diskussion om man skulle kunna ta in någonting… Jag tror till och med att jag har någon text kvar med förslag på väldigt återhållsamma skrivningar som ändå inte gick att få igenom.”

(Sandström, 2017) Mikael Sandström menar att alliansenigheten och en ovilja att lyfta migrationsfrågan i ljuset av Sverigedemokraterna var viktiga förhållningspunkter i manifestförhandlingarna (Sandström, intervju, 2017). På frågan om hur hårt Moderaterna drev migrationspolitiken i samtalen med de andra allianspartierna framkommer:

”Den var lite grann med i förhandlingarna. Det var inte det att man från moderat sida inte ville driva den. Det var mer att när man sitter i en förhandling, så måste man bedöma vad som går och vad som inte går. Det är liksom ingen mening att ta upp saker som man vet är omöjliga att driva mot de andra partierna, och det fanns ingen jordmån att driva den här typen av frågor gentemot de andra allianspartierna, det var tvärnej.”

(Sandström, 2017) Tobias Billström, som ingick i förhandlingarna inför Migrationsuppgörelsen, bekräftar också Mikael Cederbratts uttalande:

”I grund och botten var det ju relationen mellan Moderaterna å ena sidan och de tre andra borgerliga partierna som var den stora utmaningen, därför att hade alla fyra hållit ihop om en linje hade naturligtvis Miljöpartiet stått chanslösa […] Problemet är att man ibland har uppfattat det som att fyra borgerliga partier och ett miljöparti satte sig ner och kom överens om saker och ting med udden riktad mot Sverigedemokraterna, men Sverigedemokraterna är egentligen helt irrelevanta för den här diskussionen.”

(Billström, 2017) Thomas Gür resonerar kring de tre övriga borgerliga partierna i sammanhanget:

”Om Moderaterna skulle driva det här, så skulle de ha väldigt stora problem med KD, med