Det här verket har digitaliserats i ett samarbete mellan Litteraturbanken och universitetsbiblioteken i Göteborg, Lund, Umeå och Uppsala.
Alla tryckta texter är OCR-tolkade till maskinläsbar text. Det betyder att du kan söka och kopiera texten från dokumentet. Vissa äldre dokument med dåligt tryck kan vara svåra att OCR-tolka korrekt vilket medför att den tolkade texten kan innehålla fel.
Därför bör du visuellt jämföra den tolkade texten med de scannade bilderna för att avgöra vad som är riktigt.
Om du anser dig ha upphovsrätt till detta material, ber vi dig vänligen kontakta Göteborgs universitetsbibliotek.
The digitisation of this work is a collaboration between The Literature Bank and the university libraries in Gothenburg, Lund, Umeå and Uppsala.
All printed text is OCR processed into machine readable text. This means that you can search the document and copy its text. Older documents with print in poor condition can be hard to process and may contain errors. Compare the interpreted text visually to the scanned image to determine what is correct.
If you believe you own the copyright to this work, please contact the Gothenburg University Library.
L B
^ -τΐΗ
ribi# »t
-after
■■v ;
-j
v* v>-s :
Λ; ■ -
MmPM/'·-.· ‘v ·*.', '·►· V -
*
& -V; ■ ..: ί r.«1
, < ty . ■ ■
1
h -/ V··1
'
■%?. -
É
WerKligbefsDiiaer
Berättade af
Amanda Kerfsledt
Stocffyolm
i)ugo ©ebers förlag
—
. »
BRÄNNINGAR
***
BRÄNNINGÅR
VERKLIGHETSBILDER
BERÄTTADE
AMANDA KERFSTEDT
STOCKHOLM HUGO GEBERS FÖRLAG.
STOCKHOLM,
ISAAC MARCUS’ BOKTR.-AKTIEBOLAG, 1899.
_____
- Μ..
hackadt granris, borden voro dammade, koppar
kärlen skeno kring väggarna, och själfva luften i det stora låga rummet tydde på fest, genom sitt os af nybakadt bröd och vidbränd mjölk, som puttrat öfver på spiselhällen från grötgrytan.
Mor stod själf och rörde i gröten. Folket var ute och skötte om kreaturen litet tidigare än vanligt, och mor som var ensam tyckte, att det stora pyntade rummet såg riktigt högtidligt ut.
Mor var mycket försiktig af sig, hon gaf icke ifrån sig mer än hon godt kunde tåla, och där
för hade hon också sett hur förmögenheten vuxit år från år. I barndomen hade hon sma
kat på fattigdomen, och den fruktade hon mer
än något annat i världen, och det var or
saken att hon allmänt i bygden hade namn om sig att vara girig. Hennes moder bodde i en liten stuga uppe i skogen på andra sidan sjön, hon var sedan flera år tillbaka till hälften lam, och om icke innebyggarne i en grannstuga och en och annan af socknens herr
skapsfolk sett till henne med små gåfvor, hade hon väl redt sig knappt. Mor tyckte, att vägen var så lång, hon hade sällan tid — och langa tider var också sjön sådan, att den hvarken bar eller brast. På sommaren var det nu också så mycket att göra, och båtarne lågo där i hettan under andtiden och gistnade, så att det ofta var omöjligt att ro i dem. Fadern hade gifvit sig af till ett skogsfäll uppe i Norrland, innan hon var född, och därifrån hade han aldrig kommit tillbaka. Det var något litet fuffens med märkningen af träden, då de skulle utför älfven, och så, innan man riktigt fått reda i saken, hade forsen tagit honom. Mor var ung, ännu icke fyllda tjugoåtta år, och enda barnet, lill-Erik, var sju. Hela hennes diktan och traktan, målet för hennes lif var att samla och skrapa ihop åt gossen; storbonde skulle han bli, rik och ansedd, och så skulle ingen mera komma ihåg, att hon själf var född i en
5 torpstuga. Hon skulle visa hela mannens släkt, som varit så stram emot henne, att hon skulle gå utanpå dem allesammans.
Medan hon stod vid spiseln på julaftonen och gladdes åt att alla tillrustningarne lyckats så väl, fastän hon knipit in litet här och litet där både på smör och sirap, på malt och socker, öppnades dörren bakom henne och en karl steg in. Det var slaskväder ute, barvinter med regn, snöglopp och väta, och hans stöflar voro ned- smorda långt upp på skaften.
»God kväll», sade han. Rösten var skroflig och hes. Mor vände på hufvudet endast så pass mycket, att hon fick en hastig öfverblick af honom.
»Hvad kommer det sig, att vandrare äro ute en sådan här kväll?» sade hon och rörde ifrigt i grytan. »Då kunde folk hålla sig hemma, tycker jag.»
»Ja, hur kommer det sig att vandrare inte ha något hem», sade han med ett kort skratt, i det han klef fram några steg på det finskurade golfvet till en stol invid bordet, där han satte sig.
»Man kunde hålla sig närmare dörren, när man sir töcken ut och inte är bjuden», sade mor snäsigt.
»Jag är inte van att vara bjuden, man
6
brukar inte just ha bjudningar för luffare», sade han med ett nytt skratt. »Men», tilläde han med eftertryck på hvarje ord, »jag har sällan blifvit nekad någonting, hvart jag har kommit.»
Mor tyckte att rösten lät nästan fruktans
värd. »Nå hvad är det ni vill ha nu då?»
sade hon.
»Jag vill ha ett helgdagsmål», sade han,
»smörgås med ost, julöl, skinka, gröt, med ett ord hvad huset förmår.»
Men nu rann sinnet till på mor. »Han borde skämmas», sade hon med höjd röst.
»Passar det sig för en landsstrykare att komma och pocka på mat, som kan vara god nog åt far. Det var det oförskämdaste jag någonsin har hört.»
»Det är bara julafton en gång om året», sade han med sitt korta underliga tal, »och då bruka snåla människor tina opp, så det är bäst att passa på då. Jag kan väl behöfva ett kalas någongång jag också.» Han skrattade lågt, men det var något hotande i själfva ljudet.
Men mor var ond. Hon var ond för sitt fina golf, ond för stolen, som blef våt af hans kläder, på hvilka snön långsamt smälte, ond för bordet, mot hvilket han lutade sin solkiga arm, ond för den lukt, som hans våta kläder åstad-
7 kommo, och framför allt ond för maten, som hon enligt sin vana hade tagit till så knappt som möjligt.
»Men nu blir det inte något kalas af inte», sade hon, i det hon lyfte af grytan och gick fram till skåpet, där hon tog en rågbulle, af hvilken hon skar en tjock skifva. Därefter tog hon fram en stor bägare af tenn, som hon till hälften fyllde ur en hink med dricka, hvilken stod på bänken vid dörren. Hon gick fram med de båda sakerna till karlen och gaf honom dem. »Här har ni», sade hon. »Flytta er nu ner till dörren, för jag skall duka bordet, och ge er sedan af, för härberge får ni inte här, så mycket är säkert.»
Karlen ställde bägaren helt långsamt på bordet, och satt och vägde brödskifvan i han
den.
»Hur är det, bär sjön?» sade han.
»Ja vars, di körde öfver den i förrgår», sade mor, som åter börjat röra i grytan. Hon tyckte inte, hon kunde börja duka fram maten, medan han var inne.
»Jaha», sade han och lutade båda armbå- garne mot knäna, under det han med nedböjdt hufvud betraktade brödskifvan på båda sidor, och talade mycket långsamt med tonvikt på
8
hvart ord, hvilket gaf åt hvad han sade ett förfärande eftertryck. »Man skulle väl börja äta då, men jag tror, den är möglig», han såg upp och småskrattade, men i hans ögon låg ett uttryck, som skrämde henne.
»Det vet jag inte af», sade hon mellan tänderna. Hon önskade, att hon hade gett honom af det färska brödet.
»Vet ni af, att det är julafton i kväll då?»
sade han. Då hon icke svarade, sade han åter på sitt långsamma sätt: »Nå, man kan ju alltid dricka, när man har en bägare bredvid sig. Är det surt, så kommer det surt efter.»
Hon önskade nu, att hon hade gifvit honom af det nybryggda julölet i stället för af den domnade slunken, som varit kvar i tunnan. Om det nu också var surt — —?
Hon smakade på gröten och fann, att den var färdig, hvarför hon gick fram till saltvacken, som hängde på väggen nära bordet, för att salta den.
Han höll redan bägaren i handen. Han var hvit i ansiktet ända till läpparne. »Skål», sade han. Men han skrattade icke, när han höjde den och tömde den. Det hade kommit en mattighet öfver henne, så att hon icke kunde röra sig ur stället. Hon hade redan handen
nere i saltvacken, då han reste sig. »Tack för helgdagsmålet», sade han, och i det samma susade bägaren, slungad af hans starka arm, genom luften och träffade henne i hufvudet. Utan ett ljud tumlade hon omkull på golfvet. Han kastade icke en blick på hennes dödsbleka an
sikte, han tog hatten och käppen, Öppnade dörren utan brådska och gick långsamt nedåt sjön.
Ja, nog hade den kanske burit i förrgår möjligen, men mor var inte så noga om san
ningen, bara hon blef af med honom. Det regnade nu, och han märkte nästan omedvetet, att vattnet stod så högt öfver snön, att hans stora stöflar icke lämnade några spår efter sig.
Närmast intill stranden var isen borta, men han vadade ut och kom upp på kanten. Det bra
kade och skvalpade omkring honom, men han gick på, hoppande från flak till flak, till dess han kom till fast is. Då påskyndade han sin gång. Vreden kokade ännu i honom, och han höll handen så hårdt om käppen, att knogarna hvitnade.
Men med ens fick han syn på ett litet tindrande ljus uppe bland granarna på andra stranden. Han kom ihåg, hur ofta han följt det ljuset för många år sedan, medan blodet jagade till hans hjärta, så fort det tändes. Då
visste han, att hon väntade honom, den vackra Anna Brita. Hon var visserligen fem år äldre än han, men han hade haft henne i tankarne ända från barnaåren, och han visste, att hon för hans skull visat ifrån sig den ena bondsonen efter den andra. Minnena grepo honom med sådan makt, att han helt och hållet glömde, hvad som nyss händt. Hur ofta han gått den vägen, han nu gick, på friarefärd! Men när han ändtligen fick henne, och flyttade in i stugan, där far och mor bodde förut, så fann han snart, att den var för liten att rymma dem alla. Han var ung och käck, far och han kommo ej alltid öfverens. Anna Brita grät sina modiga tårar vid hans bröst, och han satte sig i sinnet på, att ett eget hem skulle han skaffa åt sig och sin hustru. Och så drog han, sedan han varit gift i några månader, med stora förhoppningar upp till skogsfällningarna i Norrland, där de förtjänade så bra. Det skulle gå som en dans.
Stark var han, arbetsam var han; att samla så mycket pängar, att han kunde köpa sig en jordlapp och litet timmer till en stuga, det skulle inte dröja många månader, tänkte han.
Och så for han åstad, glad i hågen.
Han var också den starkaste och hurti
gaste af alla afverkarne·—och det märkte patron,
Han fick 3 kronor om dagen oprutandes, och han hade redan skickat hem sin första femtia, när patron talte enskildt med honom i kam
maren innanför kontoret. Det skulle gå för sig att förtjäna två hundra kronor på ett bräde — det fordrades bara ett litet fuffens med märket.
Ers Jan Person skulle få betänka sig öfver natten.
Det var den första sömnlösa natten i hans lif.
Första hälften af den svarade han nej, och endast nej —- men när morgonsolen började lysa, såg han för sig ett rödt glänsande tegeltak på en nytimrad stuga. För resten var det väl patrons samvete det gällde och inte hans. Han var ju bara en hand i den här affären. Han slum
rade till en stund, och när han vaknade, kände han som en tyngd på bröstet. Plan kunde i förstone icke erinra sig hvad det var, och nät- minnet återkom, var det återigen nej. Plan klädde sig, olustig och trött — han var inte van vid ängslan och grubbel, han hade alltid varit af en hurtig och frimodig natur, om han också varit litet häftig till humöret. Nej skulle det då bli, det var säkert; det skall kattingen vara med på sådant där hymmel. På vägen till kontoret mötte han flockar med arbetare; alla voro morska och muntra — det var då ändå inte så dystert, som det förefallit honom i natt
12
och två hundra kronor---. Väl inne i bodkam
maren igen föreföll det hela som en bagatell, bara patron fått tala en liten stund. Skogen var ju full af trän —- det var ju oförskämda pangar man fick ge i alla fall —■ några träd mer eller mindre, det kunde då bara räknas för litet på köpet — faran vore rakt ingen. Och så blef det ja, med ett litet villkor: »Patron fick ta det på sitt ansvar.» »Ja, för all del, det föll ju af sig själft, ifall det kunde bli tal om ansvar.»
Men det var just det patron inte gjorde.
När träden togos i beslag, då ställde patron om, att Ers Per fick schappa, för att inte bli ett besvärligt vittne, och så spreds det ut, att han kastat sig i forsen, när han inte lyckades med sina bedrägerier. Och Ers Per, som inte förstod mycket af hela saken, gaf sig af till Norge genaste vägen öfver fjället,
Men återvägen, den tyckte han var som tillbommad för honom för alltid. Han gick och dref vintern öfver från trakt till trakt, och när våren kom, tog han hyra och for till Amerika.
Hårdt hade han arbetat, nya förhållanden kom han in i, allt möjligt hade han försökt sig på, och under tiden gledo åren undan, det ena efter det andra, utan att han en enda gång stannat för att besinna sig. Pängar hade han
nu ändtligen var han här igen i fosterlandet, på hemtrakten. Först här på den bräckliga isen drog hans lif förbi honom. »Nej», ropade det i hans inre, »jag var ingen usling ifrån början. Jag kunde ha blifvit en bra karl, jag som andra, om inte patron varit.» I detsamma brast isen och han föll i vattnet.
Det var ingen lätt sak att komma upp med packningen på ryggen och de tunga klä
derna och storstöflarne på. Medan han käm
pade för att hålla sig uppe och få tag i fast is, fick hans samvete för första gången tala utan motsägelse. »Jag ger mig», mumlade han.
»Det var mitt eget fel; jag skulle bara sagt nej strax från början.» Eget nog var det just det första steget, som oroade honom mest. Inför samvetets anklagelser tänkte han knappast på det sista.
Han började att bli utmattad under sina ansträngningar. Skrika på hjälp kunde han icke, ty han visste ju icke, hur det stod till med henne, som fallit där inne i bondgården, och midt inne i dödsnöden fanns det dock hos honom en själfbevarelseinstinkt äfven i det fallet.
Han började känna en kväfvande tyngd öfver bröstet, under det benen styfnade och rörel-
serna blefvo allt mera stela och kraftlösa. »Döden», mumlade han, »döden». Han kom ihåg en rad ur en psalm: »Af djupsens nöd, o Gud, till dig», mer mindes han icke, men han upprepade orden oupphörligt allt fortare och fortare, medan det susade för hans öron, och ljuset i stugan tind
rade för honom med allt mattare sken. Då stötte plötsligt hans fot mot något hårdt, ett grund eller en påle nedstött i sjöbottnen. Han ansträngde sig till det yttersta, höjde sig kraftigt uppåt med en stöt mot fotfästet och kom med bröstet upp på isen. En önskan att ligga stilla så och låta det gå som det ville grep honom, men han öfvervann den och hasade sig framåt långsamt och matt, till dess han var helt och hållet uppe. Han kröp framåt på händer och fötter på den blanka med vatten öfvertäckta isen. Han var ytterst likgiltig; om han skulle falla i på nytt, bekymrade honom icke, men ur hans hjärta försvann all bitterhet och vrede och efterträddes af en stor välvilja mot allt och alla.
Han erfor en ömhet, som han aldrig förr känt, en glädje, alldeles olik allt hvad han förut er
farit. Lifvet tycktes honom sammanträngdt i det lilla tindrande ljus, som han alltmera när
made sig, hemmets ljus. Utan att han visste det, hade han blifvit berörd af en fläkt af den
eller hvart den far, men som bär i sitt sköte nya födelsens hemlighet.
Han kom ändtligen fram till stranden, reste sig upp och gick den välkända stigen fram till stugan. Den var slipprig och hal och icke på långt när så upptrampad och bred som i forna dagar, då Anna Brita och han hållit den i stånd genom flitigt begagnande. Han var ännu en man i sina bästa år. Tjugotvå år var han, när han for, och i tjugosju år hade han varit borta, och icke ett ord hade han hört från de sina efter de två bref, han fått från hustrun den första tiden, sedan han gaf sig i väg.
Det var underligt att vara här igen, han var genomvåt och genomfrusen, men ändå gick han långsamt. Hvad skulle väl möta honom, när han kom fram? Var Anna Brita kanske om- gift, lefde föräldrarne, eller voro de kanske alla tre döda och alldeles främmande folk i det gamla hemmet? Han hade nu kommit upp för backen. Grinden stod öppen, och förstugu- dörren var endast tillskjuten. När han kom in i den lilla förstugan, tyckte han sig höra en röst, som svagt ropade: »hvem är där?»
men han svarade icke. Han kände innanför sina kläder, där hängde en liten läderpåse på
16
ett snöre. Den innehöll de båda brefven, några amerikanska guldmynt ocli nyckeln till hans kista. Han drog af sig stöflarne och smög upp för den rangliga stegen, som ledde till vinden.
Trefvande för sig gick han längs efter väggarne förbi väfstolar, spinnrockar, gamla skåp och söndriga husgeråd och kom slutligen till något, som han tyckte skulle vara hans kista.
Han kände igen den på de stora sirliga be slagen, och när han väl fick upp den våta skinn
påsen, fann han, att nyckeln passade. Den gnisslade, när han öppnade locket, på ett jäm
rande sätt, som skulle skrämt honom, ifall han varit i den sinnesstämningen. Men han var underligt modig och glad. Riktigt: där låg den nya klädesrocken som han låtit göra till bröllopet och som han bara nyttjat den gången, byxorna, västen, brudgumsskjortan och djupast nere på botten rakdonen. Han tog af sig sina tunga, våta och ruskiga kläder och klädde på sig den fina, torra dräkt, han fått rätt på. Med några raska tag skar han af sig det långa skägget, och därefter för
passade han alltsammans ner i kistan, som han läste. Nyckeln lades på sin gamla plats och utrustad i en ny och fm dräkt, hvilken
snarare var för stor än för liten, begaf han sig ned igen och öppnade dörren till stugan. Det var en stor treflig bondstuga, men ingen brasa brann på spiseln; det enda ljus som fanns där kom från kammaren innanför, hvars dörr stod på glänt. Återigen hördes samma svaga röst, som sade: »Är någon där?» Innan han sva
rade, gick han fram till den stora väggklockan, som knäppte sina hårda taktmässiga knäpp och bara hade den lilla visaren kvar. Han öppnade försiktigt glaskupan, vred visaren tillbaka två timmar, tillslöt kupan sakta, gick öfver golfvet, sköt upp dörren och gick in i kammaren.
När han stod därinne, tycktes det honom som om alla de gångna tjugoåtta åren försvunno i en dimma, och som om han åter var samma modige och hurtige bonddräng, som när han gick ut från stugan sista morgonen. Hela det inflytande det långa vistandet i främmande land haft på honom, föll liksom af honom; han fick en känsla af trygghet och ro, af hem och frid, som han nu först märkte, att han aldrig under hela sitt kringflackande lif hade smakat, och det var nästan med en skämtsam röst, han sade sitt :
»Goddag härinne».
En svag stämma från sängen svarade honom.
»God kväll. Hvem kommer hit så sent på julafton?»
Kerfstedt, Noveller. 2
»Ja, hvem kan det vara, måntro», sade han, i det han gick fram till bädden och ställde sig i ljuset från den lilla lampan. »Det är då inte precist någon oknug.»
Anna Brita reste sig litet i sängen och be
traktade honom. »Hvad i herrans frid ser jag», sade hon. »Är det Per?»
»Jo, ditåt lutar det», sade han. »Men jag ser, att åren farit värre fram med dig än med mig. Du har allt blifvit en stackare du, Anna Brita, efter hvad det tycks.»
»Där sa’ du allt ett sant ord», sade hon.
»Släp och slit tog kol på mig, sen far dog.
Och när mor gick bort med, så blef jag ensam med mitt elände. Nå, hur har det gått for dig, Per?»
»Det har varit ömsom», sade han.
»Jag trodde du var död», sade hon. »Det kom liksom ett rykte hit om detsamma. Men efter det kom ny präst i det taget, sa brydde vi oss aldrig om att göra någon affär om det.
Men sitt ner för all del. Du kan lägga klä
derna på sängen, så blir det plats.»
»Tackar som bjuder», sade han, och en smärtsam känsla började krypa in i hans hjärta.
Han lade kläderna, hvilka lågo på stolen, öfver
sängen och satte sig. »Kan du inte alls vara oppe?»
»Nej, Gud nå’s så visst. Jag klär väl på mig ibland och försöker att hasa mig från stolen till bordet och kakelugnen för att göra upp eld, men det sker med stor möda. Du ser hur krokiga mina fingrar äro, och benen äro än värre.»
»Här ser allt förfallet ut», sade han och såg sig omkring.
»Ja, här har inte slagits en spik i vägg, se’n du for, så det är intet under att här ser fallfärdigt ut. Men du har kanske tjänat litet, me’n du har varit borta.»
»Nej, det har gått, som det kommit. När man inte har någon, som ser om sig, så kan man ingenting spara.»
»Nej, nej, kan nog tro det. Och nu är jag en sådan krake också. Det är väl ingen för
hoppning, att du stannar då?»
»Skulle du önska det, Anna Brita?» han log mot henne sitt gamla vänliga leende, och hennes hjärta började slå häftigare.
»Så du talar», sade hon, »skulle jag inte önska det, jag som lefver på människors barm
härtighet. Men det är väl för mycket begärdt.
Kanske också att du skaffat dig en hustru där-
20
borta. Det kunde då ingen förtycka på så många år.»
»Jag har aldrig varit dig otrogen, Anna Brita. Jag har nog kunnat prata och skoja med flickor, men jag har aldrig varit dig otrogen. »
»Det har aldrig gått någon kväll, att jag inte har bedt en bön för dig», sade hon med en snyftning.
Han sträckte tyst ut handen, och hon lade sin skrumpna, snedvridna hand i hans.
»Hur bär du dig åt med jorden», sade han slutligen.
»Jag har hyrt ut den liksom på arrende. Jord- torparen nere vid fallet brukar den med sina ök, och jag får litet på min part af af kast
ningen. Det blir ju inte så mycket, för de dra af för att moster deras skall se till mig då och då och dona med det nödvändigaste.»
»Om jag stannar, så taga vi tillbaka gården. »
»Ja, det begrips.»
Utanför hördes steg, och han ryckte till.
»Någon kommer.»
»Det är bara moster; hon skulle titta in med litet varm gröt och styra till litet helg- dagslikt. Nu skall hon väl bli storögd.»
Och det bief moster med besked. »Jag visste knappt, hur jag skulle hinna hit», pustade hon, »men jag såg därute i stugan, att kloc
kan inte är mer än sex. Jag trodde hon var mycket mera. Jaså, hon har fått igen sin man.
Ja, då slipper jag väl springa och passa ’na, kan jag tro. Har han varit här länge?»
»Jag kom vid tretiden, men jag såg att Anna Brita sof, så jag ville inte gå in genast.
Jag satt därute och väntade.»
»Det var konstigt. Jag tyckte att flickan var här med bullarna vid den tiden, men inte talte hon om något främmande inte.»
»Hon var nog bara half då», sade Anna Brita. »Nu kan du gärna sitta ner och prata litet med Per, medan kaffet kokar. För kaffe ska vi väl bjuda honom först och främst; men starkvaror har jag inte.»
»Det kan jag vara förutan», sade Per.
Kaffet sattes på, och kvinnorna pratade, medan Per gick ut och såg sig omkring. Stugan var stor och rymlig ehuru förfallen — gärdsgården låg nästan omkull, allt tycktes vara i lägervall.
När han kom tillbaka in, gick han sakta till klockan i hörnet och vred fram den en timma.
Därpå gick han in i kammaren. Där var bor
det dukadt, det färska brödet upplagdt, kaffet
22
och gröten framsatta, och två ljus tända. Åter erfor han en stark känsla af hemmets trefnad, af trygghet och ro.
»Ja, nu får jag allt gå», sade moster, »de ha nog brådt hemmave.»
»Hvad är det för konster», sade Anna Brita. »Ska kaffet stå och ryka på bordet, utan att du smakar det. Det går väl inte an att fara af med julfriden heller på det sättet, det vill jag inte veta af.»
Det var inte svårt att öfvertala moster.
Man drack, doppade och pratade, men när moster kom ut för att gå och såg hvad kloc
kan var, blef hon rent förskräckt. »Aldrig kunde jag tro, att tiden kunde skena af på det viset, hon är ju nära åtta», ropade hon. »Nu får jag allt på pälsen, när jag kommer hem», och därmed satte hon af utför backen, det fortaste hon kunde.
Ers Per, som följt henne ut, stod åter en stund och betraktade stugan. Ja, stor var hon.
Om hon blef brädfodrad, om fönstren höggos ur och gjordes större — om vinden rustades upp, där kunde godt bli två gafvelrutn, så kunde hon omskapas närapå till en herrgårds
byggnad. — Utanför kunde man bygga en
veranda, en sådan som de aldrig sett på bond- gårdarne i Sverige med pelare och ornament.
Trädgård kunde där bli med träd, buskar och land; de förstodo sig inte på att plantera här hemma, men han kunde både bygga och plan
tera. — Få verandan kunde Anna Brita sitta sommaren i ända, så skulle hon nog bli bättre, och så vore det ett hem. Det hade han al
drig haft. I en fattigstuga var han född, på socknen hade han varit utackorderad, ända till dess han fick krafter nog att slå sig fram -på egen hand genom att tjäna hos andra. Här kunde han få sitt eget, här kunde han vara herre på egen täppa. Hans sinne veknade.
Regnet hade upphört, och det började klarna.
Små tindrande stjärnor tittade fram här och där mellan de jagande molnen. I natt skulle det nog frysa på, som det höfdes vid jultiden.
Han gick in igen och kände att det var jul, och jul i hembygden — i det gamla landet, som han aldrig riktigt kunnat glömma.
»Anna Brita», sade han, »jag tänker vi kunde slå oss godt fram här, om jag började sköta jorden själf. Di vet inte, hur det går till att arbeta riktigt på spärm här, men jag har lärt mig det. Dagarne åt andra, nätterna för egen del. Det skall inte töfva många år,
24
förr än vi kommit oss opp. Jag tycker, att jag hade lust att börja redan i kväll.»
»Du har åtminstone modet kvar», sade hon och smålog.
»Ja, det har jag haft kanske litet för myc
ket af», sade han. »Ett hetsigt sinne, som lätt rinner öfver, det minns du nog se’n gammalt.
Mycket har jag fatt ångra för den skull, och först och främst, att jag for ifrån dig.»
»Det var en stor sorg», sade hon sakta.
»Men jag är inte så hastig af mig nu mera», sade han. Men i detsamma ryste han till, han kom ihåg .... han hade nästan glömt det för de nya känslor, som intagit hans lättrörliga sinne. Ah, om det vore ogjordt! men kanske var det inte så farligt, när allt kom omkring.
»Vet du, Anna Brita», sade han, »i Ame
rika far man lära sig litet af hvarje. Det är inte som här, att hvar karl har sitt yrke, utan man släpper ett och tar ett annat undan för undan. Jag har försökt på litet af hvarje, och i ett helt år var jag vårdare på ett sjukhus.
Där fick jag gno och gnida folk, som voro mycket värre däran än du, och det vore väl underligt, om jag inte skulle kunna gnida gik
ten ur kroppen på dig också. Kommer du
inte ihåg ett gammalt ordstäf, som säger att tålamod öfvervinner surkål.»
Hon smålog mildt emot honom. »Nog har jag pröfvat på det, fast på ett annat sätt», sade hon.
»Men nu ska du inte vara så tålig, utan sätta dig i sinnet på att bli bra.»
»Ja, här sitta vi nu igen, du och jag», sade han, när de började äta gröten. Han hade burit henne fram till bordet, och hon hade lagt sina armar om hans hals och tryckt sitt hufvud intill honom. Därpå hade hon läst bordsbönen högt och med så högtidlig röst, att han tyckte, att de enkla orden rörde ho
nom mer än mången predikan. Om han bara hade ett lättare samvete!
När de slutat måltiden, och hon återigen läste med rörd stämma de ord, han icke hört på så många år:
För mat och dryck dig vare lof, o Gud!
Lär mig i tro att hålla dina bud
förekom det honom, som cm han under alla de gångna åren i främmande land aldrig firat jul, ja, som om den icke kunde firas annat än i Sverige. Barndomsminnena, icke mycket glada, men dock inneslutande i sig barndomens fröjd vid litet, barndomens hopp om mycket, trädde
2 6
fram för honom det ena efter det andra, alla de små tilldragelserna med tydlig noggrannhet, och kommo honom att småle.
»Hvad skrattar du åt», sade Anna Brita.
»Ah, jag minns så mycket från förra tider», sade han, »och jag tycker det känns så godt att vara hemma.»
»Gud gifve, du kunde trifvas här», sade hon med en suck, »jag har varit så ensam under många år.»
»Ja, stackare du, jag förstår nog det. Om vi hade haft ett barn, så hade du haft någon, som sett om dig.»
»Om vi hade haft ett barn», sade hon och betraktade honom skarpt, »kom inte brefvet fram? Jag skref ju och berättade dig, genast jag förstod att så var. Vet du inte, att vi ha haft ett barn?»
Han for upp af stolen.
»Ha vi ett barn», sade han nästan utom sig, »har jag haft ett barn här under alla dessa år? Ett barn födt i ärlig, äkta säng. Mitt eget barn. Och jag vet inte, om det är gosse eller flicka, jag vet ingenting om det. Jag är alldeles främmande för det. Jag har inte ar
betat för det, när det var litet. Inte sörjt för
det, det allra minsta. Anna Brita, hustru, jag kan inte stå ut med det. Hvar finnes det?»
Han började gå fram och tillbaka på golfvet.
»Lugna dig Per, det gick ingen nöd på’na, för det var en flicka. Vacker var hon, för hon var lik både dig och mig, men styf var hon till sinnet ända från barndomen.»
»Det hade hon af mig», sade han och stannade framför henne, »nå än se’n? Hvar är hon? Det har väl inte gått henne illa, för då tar jag lifvet af den usling ...»
»Lugna dig, säger jag. Om det var till skada eller gagn, det vet Herren allena, men nog gick det henne väl i jordisk måtto.»
»Hvarför säger du ’var’, hvarför säger du
’gick’? Är hon död?»
»Nej, nej. Men så var då inte så häftig.
Jag blir rent förskräckt. Visst lefver hon. Och gift är hon med. En välbergad bondson friade till henne. Men hon tycks aldrig få nog af denna världens goda; hon har det så bra, som någon kan önska sig, och en rar pojke har hon också. Hon bor för resten där midt öfver sjön. Man kan se gården från fönstret här.
Ägorna sträcka sig utefter hela sjöstranden midt öfver. Men nog tycker hon, att vägen är lång därifrån och hit, det är då visst och
,ψψ
28
sant. Men jag lastar henne inte för det. Hon är mitt enda barn, och Gud skall veta, att jag har henne så kär som min ögonsten i alla fall.
Den tid kommer nog, då hennes hjärta veknar, det är jag viss på; ungdomen är så morsk nu för tiden.»
Han hade fattat tag i stolskarmen och stod och stirrade på henne, medan hon talade. Allt blod hade försvunnit från hans ansikte, och det kröp och stack som nålar i fotterna, medan han hade svårt att få fram andan. Hela hägringen om stugan och hemmet sjönk ned i jorden, barnet, som han nyss fått, följde efter, och andra murar reste sig omkring honom, murar med galler.
Natten kom ändtligen, och han låg i pinn
soffan därute i stugan. Ytterst trött och med
tagen, som han var, somnade han genast och sof tungt under ett par timmar. Men vid midnatt vaknade han. Det fanns inga gardiner för fönstren, och han låg och stirrade ut i mörkret, medan han påminde sig allt, som händt honom föregående dag. Hvarför hade han inte tuktat sitt sinne i barndomen? fl var
för hade han alltid tyckt det vara morskt och karlaktigt att bli arg? Hvarför hade han nästan ansett det som en manlig rättighet? Se nu
han bara hade fått se henne riktigt, fått taga henne på sitt knä och kalla henne för sin egen flicka.
Han hade ju också ett barnbarn, en rar pojke hade Anna Brita sagt, kanhända nu moderlös, han hade glömt att fråga hvad de hette, han var så främmande för dem, att han icke hade något att kalla dem ens i sina tankar. Om han icke hade lydt lockelsen där uppe i Norr
land, ja, då hade han nu varit en välbergad bonde, med en rik dotter, — då hade kanske Anna Brita inte varit sjuk. Och hvad skulle han nu göra?
Ovissheten pinade honom, så att han icke förmådde ligga. Dörren till kammaren var stängd, emedan Anna Brita fruktat att störa honom med sin jämmer, ifall värken blef för svår. Han tände ljus, klädde sig tyst, smög sig upp på vinden igen och började åter under
söka kistan. De våta kläderna hängde han upp till torkning samt öppnade läderpåsen, som han haft på ryggen. Vattnet hade icke trängt igenom den. Där fanns åtskilligt smått och godt, bland annat en fin filthatt, ett par nattkappor, halsduksrosetter i flera färger och så silkesduken åt Anna Brita. »Hon skall åtminstone se att
30
jag har tänkt på henne», och snyftningar stockade sig i halsen på honom.
Han tog ned rakdonen, och vid det matta ljusskenet rakade han sig. Han hade icke be
gagnat rakdon, sedan han lade ner de här i kistan, men färdigheten satt kvar i handen.
Han gick och hämtade vatten i en skål utifrån byttan, som stod under rännan och tvättade sig, och därpå såg han sig i spegeln med den blåmålade ramen. Han hade ett ansikte af den nobla sortens bondtyp med smal något böjd näsa och fin mun, hög panna och mörkt, litet krusigt hår. Han nästan studsade vid sin egen åsyn — såg han ut så där — — — mörda
ren. Märket satt åtminstone icke utanpå. Det föreföll honom själf nästan hemskt, att han såg så fin och bra och ung ut.
Men hur skulle han få visshet? Han slod inte ut med att gå och våndas så här. Om han skulle gå i ottan — där skulle de nog tala om det på kyrkbacken. Till kyrkan var det knappt en ijärdingsväg. Det skulle kanske också afvända misstankarne, om han visade sig bland menigheten.
Men under det han gick därute och stö
kade kom under all hans förtviflan och fasa oemotståndligt öfver honom samma känsla af
hemtrefnad och lycka, som föregående afton, och kontrasten i hans känslor kändes sönder
slitande. Det var som om ett berg legat öfver honom. Klockan närmade sig fem, och han gjorde upp eld och kokade kaffe, ställde allt
sammans på en bricka och gick in i kam
maren.
»Så underligt att ha någon som kommer in till en. Kära Per, hur har du kunnat styra till så här. Och så lik dig du har blifvit, se’n du fick bort skägget riktigt. Hvad är det här för ett paket?»
»Det är julklappen, som jag inte kom mig för med i går kväll», sade han.
»När skall jag begagna den här», sade hon, men hennes ögon lyste. Det var så ovant att få någonting af sin man. »Den där får du allt ge åt Erika.»
»Jaså, Erika», han stönade till. Hur gärna hade han icke velat falla ner vid sängen och bekänna alltsammans. Men nej, hon hade nog ändå, och så klen och eländig hon var, så upp
täckte han, att han fortfarande älskade henne.
Det skulle vara honom en glädje att få hjälpa och pyssla med henne. Mild och god hade hon alltid varit, och fast ansiktet var tärdt, hade det ett uttryck af stilla frid och gladt tålamod, som
32
tilltalade honom. »Jag har tänkt gå till kyrkan», sade han. »Därför är jag så här tidig.»
»Ja, gör det. Vi har en så styf kyrkherre.
Hans fru brukar titta hit ibland.»
När Ers Per kom fram till kyrkan voro bara ett par skjutsar komna, men templet strå
lade redan i full belysning och småningom fylldes kyrkbacken med åkdon. Det hade frusit på, så att slädar kunde begagnas, och bjell- rornas muntra pinglande hördes från alla håll.
»Alla de där människorna, de sitta där i sina åkdon med lätta samveten. De skratta och glamma och äro utan bekymmer», tänkte han.
Han stod i skuggan af kyrkstallets gafvel för att möjligen snappa upp, hvad de talade om, men ännu hade han icke hört något oroande.
Kanske att hans ängslan varit onödig. När den tanken kom på honom, kändes den nästan ofatt
lig, och han märkte först dä riktigt hur tung den börda var, som han bar på. Just i kyrk- dörren, när ljuset strömmade öfver honom, sade en karl tätt bredvid: »nej är det möjligt, ser jag rätt, är det inte rent af Per Erikson?»
Per vände sig emot honom, tvingande sig att skratta och sade: »Jo, det har allt sin riktighet det.» De gåfvo hvarandra ett handslag och följdes åt in. Men medan han gick gången
rop, det hviskades — det spred sig framåt, nedåt, kring alla sidor. Var det om honom eller om henne? Det började susa i hans öron, han kunde ingenting uppfatta; utan att han visste hur han kommit dit, satt han i en bänk långt fram, orgeln spelade och man sjöng: »En jungfru födde ett barn i dag.»
Upp på predikstolen steg en präst, som han kände. Han hade varit adjunkt på hans tid, nu var han komminister, gammal och skröp
lig. Något vidare var det icke med honom, men han hade i alla fall konfirmerat och vigt honom, och hans åsyn återförde i Pers minne glada och jämförelsevis oskyldiga tider. Åh, dessa tankarnes slitande växlingar, de voro nära att spränga sönder hans inre.
Så var det ändtligen slut på ottesången.
Högmässan skulle börja omedelbart, men för
samlingen strömmade ut under några minuter för att hämta andan. Han kunde icke följa med, det måtte se ut hur det ville. En bly- tyngd hvilade öfver honom, han förmådde icke resa sig. När orgeln började spela, kom folket tillbaka in. Det var en lättnad för honom, när de fingo något annat att sysselsätta sig med, något annat än honom eller henne.
Kerfsieit, Noveller. 3
34
En för honom okänd präst steg upp för att predika högmässan. Genast vid hans inner
liga bön greps Pers hjärta. Att få luta sig ned i bänken var redan en lisa, och under text
utläggningen hände det märkvärdiga, att Per totalt glömde sig själf och sina kval. Hans impulsiva sinne drogs fullkomligt med i predi
kantens tankegång. Aldrig hade människo
hjärtats skrymslen blifvit så framdragna och blottade. Det var ju hans eget hjärta, som där lades fram för hela församlingen.
När predikan var slut och bönerna lästa kommo lysningar och dödsannonser, ty jul
dagen hade det året infallit på söndag. Och prästen började: »En hemsk och sorglig till
dragelse har i går kväll ägt rum i en af församlin
gens gårdar, i det hustrun till hemmansägaren Ivar Månson, Erika Persdotter, såsom man an
tager blifvit mördad.» Här förlorade Per tråden
— orden susade för hans öron. Det var ju hans eget barn det gällde. Plan lutade sig ned och grep hårdt om den lilla hyllan, där psalm
böckerna lågo, men han skakade så att det knakade i bänken.
Bakom honom hviskades det: »han visste det säkert inte förut», och han förstod, att de som sutto bredvid honom stirrade på honom i
EF A
förvåning. Prästens röst tystnade och sången började — han hörde ett halleluja — hvilket hån för honom — och en välsignelse — äfven den ett hån. Han försökte resa sig, men sjönk ned igen, och slutligen, när människorna gingo ut långsamt och dämpadt liksom förskräckta, kom han till ett beslut: »Det lönar inte att spjärna emot. Det är bäst att ge sig.»
Den karlen, som varit hans läskamrat, och som förut tilltalat honom, kom fram till honom.
»Du skall väl ta ditt förnuft till fånga», sade han. »Jag förstår att du inte visste det förut.
När kom du hem?» »I går--- » han tänkte säga »middag», men han häjdade sig. Han ville icke säga en lögn efter den predikan han hört.
»Skickade de inte något bud till erat då, till Anna Brita?»
»Nej, det gjorde di inte.»
»Det var konstigt. Ja, ja, man får ta det, som man kan. Vi ska alla den vägen gå. Du tittar väl öfver någon dag.»
»Ja tack, jag skall se till.»
»Jag skulle väl säga välkommen hem också.
Ja, adjö då så länge.»
Och så blef han ensam, ensam i den lilla kyrkan. Kyrkvaktaren kom och släckte ljusen
36
det ena efter det andra. Det var just som det skulle vara —· allt mörkare och mörkare.
När han kom till det sista, såg han frågande på Per, och Per reste sig och gick lång
samt ut. Det var en grå mulen dager där
ute, endast några slädar voro kvar, men folket hade gått in i gårdarne i kyrkbyn. Nu tyckte Per, att han måste tala med någon, han kunde icke bära det ensam, helst med honom som kände så väl till, hur det såg ut innerst inne i människan. Han styrde långsamt sina steg till prästgården, hvilken låg nedanför kyrkbacken på andra sidan vägen. »Det är en gumma inne hos kyrkoherden, men herrn kan sitta i expeditionen och vänta, hon går nog snart», upplyste jungfrun. Medan han satt där, slog klockan elfva. För första gången grep det honom, hur tiden skred timma efter timma, tiden som gick och aldrig kom tillbaka. Men som den gick minut efter minut, blef han lug
nare till sinnet — han undrade själf, om han hårdnade till igen, eller var det en följd af hans beslut?
Dörren till det inre rummet öppnades, gum
man kom ut, och Per gick in.
Prästen stod vid bokhyllan med ryggen emot honom, han hade tydligen icke märkt
att någon kom. Det blef tyst några ögonblick, men slutligen vände han sig om, upptäckte Per och sade ett »jaså», med så alldaglig ton, att Per kom af sig och teg.
Prästen gick fram till stolen vid skrifbordet och satte sig.
»Hvad är det om?» sade han.
»Jag har hört kyrkherrn predika i dag.»
»Är det något i min predikan, som ni vill anmärka på», sade prästen med ett svagt leende.
Han tycktes vara van vid sådant.
»Nej», sade Per, »jag var bara förvånad öfver hur bra kyrkherrn kände till en människa invärtes —■ — och så tänkte jag att kyrkherrn kanske skulle vara barmhärtig —- — eller förstå sig på .. .» han stannade.
»Åtminstone är det sällan något, som för
vånar mig», sade prästen med en suck,
»Jag är Per Erikson», sade Per, »far till henne som blef ... i går —■ — —»
»Till Erika Persdotter», sade prästen med tydligt intresse, »då är ni man till Anna Brita i skogen?»
»Anna Brita i Norretorp -— — ja.»
»Ni har varit borta i många år, har man sagt mig. Er hustru kunde väl ha behöft, att ni kommit förr. När kom ni?»
38
»I går kväll.»
»Och drabbades genast af den stora sorgen.
Det var en svår hemkomst.»
»Ja», sade Per, »det var en svår hem
komst — — och nu har jag kommit hit för att bekänna.»
Prästen reste sig upp. »Ni är väl inte . . . ni har väl inte . . .?»
»Jo, jag både är och har. Jag har slagit ihjäl mitt eget barn.»
»Men hvarför . . . det är ju förskräckligt», och prästen satte sig igen, stödde armarne mot bordet och lutade hufvudet i händerna all
deles öfverväldigad.
»Ja, det är förskräckligt — dreadful misery
— allra mest för mig.»
»Hade ni något agg till henne?»
»Nej, jag visste inte ens, att hon var mitt barn. Jag har för resten inte något agg till någon människa ■— sådant är inte mitt sätt.»
»Berätta mig hur det gick till», sade prästen sakta.
Och Per berättade huru dystert det var att okänd och fattig återkomma till hembygden, att gå som en tiggare vägen fram och inte möta ett vänligt ansikte. Han hade sparat litet, men han ville icke använda det, förr än han
kom fram till de sina, ifall någon af dem fanns kvar. »Och så på julafton», fortsatte han, »kom jag till den där gården. Min mening var bara att fråga om sjön bar, men hon moran talade genast till mig så trotsigt, så att jag blef oför
skämd och pockande, det medger jag. Den kvinnan, som stod ibland allt sitt öfverflöd, nekade mig ett mål mat. Hon gaf mig mögligt bröd, fast de färska bullarna lågo och pöste på bordet
— och surt gammalt dricka fastän--- — och så slungade jag bägaren i hufvudet på henne.»
»Har ni någon anledning att tro, att ni är misstänkt?» sade prästen efter en stund.
»Jag tog i går mina små försiktighetsmått
— innan jag visste hvem hon var — jag gick öfver sjön och föll i — jag ropade till Gud och kom upp.»
»Och hvad tänker ni nu göra?»
»Jag tänker gå raka vägen härifrån till läns
man och ange mig, såvida det inte är bäst att gå den väg, som bär ned till sjön.»
Prästen såg upp och betraktade honom länge tigande. »Och lägga ett nytt brott till ert förra», sade han, »ett brott, som icke kan ångras. Er hustru behöfver er väl. Hon är alldeles hjälplös. Ni har förbrutit er emot henne, och ni har mycket att försona.»
40
»Jag vet det», sade Per sakta. »Men hvad kan jag göra vid det?»
»Har ni förr varit straffad för brott?»
»Nej, men jag har begått ett brott, det var därför jag rymde. Patron öfvertalte mig, oeh jag gjorde falska märken på träden . . . .»
»Vi skola inte anklaga någon annan», sade prästen.
»Nej, det är nog sant, men ibland blir ung
domen, som inte har mycket förstånd, förledd.
Om jag skulle ha agg till någon människa, så är det till honom.» Och sinnet, som varit kufvadt under hans kval, rann till på honom, sa att han blef hvit ända ut på läpparne.
»Ni har ett vilddjur i ert inre, min vän», sade prästen, »akta er, att det inte sliter sönder er till sist. Ni behöfde många års öfning för att lära er saktmod.»
»Det blir väl inte några år numera», sade Per med ett bittert leende. »En barnamördare.»
I det samma öppnades dörren och en liten flicka stack in hufvudet. »Frukosten är inne, pappa», sade hon.
Fadern vinkade åt henne, och hon drog sig tillbaka.
Prästen satt åter tyst några ögonblick och betraktade Per.
»Ni kunde väl alltid hinna med att ange er», sade han. »Kom nu emellertid och ät frukost med oss.»
Per sjönk ihop på stolen, där han satt.
Det ryckte i hans ansiktsmuskler, men han sökte förgäfves behärska sig; han brast i gråt, en våldsam, liejdlös gråt — sådan som den vid känslo- utbrott ovane gråter — full af snyftningar och stönanden.
Den varade några sekunder, sedan upphörde den lika hastigt, som den kommit.
»Jag kan icke äta», snyftade han, »men jag ser, att kyrkherrn känner honom, som åt med publikaner och syndare.»
»Det är min mening, att ni också skall lära känna honom», sade prästen. »Hör nu på hvad jag säger er, ty det är allvarsamma ord. Jag fordrar två ting af er, och det är meningen att ni, ifall ni lofvar, också skall hålla ert löfte. Det första är, att ni icke ljuger. Om er missgärning icke kan bli fördold på annat sätt, än att ni ljuger er ifrån den, då må den hellre uppenbaras.»
»Det lofvar jag.»
»Det andra är, att ni skall gå och se er dotters lik.»
42
Per ryste till. »Ja», sade han sakta, »det är inte mer än rätt.»
Prästen gick ett par slag fram och tillbaka på golfvet. Därefter stannade han framför Per.
Äfven i hans ansikte arbetade det våldsamt, och något i hans hållning kom Per att resa sig. Hans röst, när han slutligen talade, var fastän lag så kraftig, att den skakade hvarje fiber i Pers inre.
»I den världsliga lagens ögon gör jag kanske icke rätt», sade han, »men jag har makt att binda, och jag har makt att lösa, och nu begagnar jag denna makt och löser dig Per Erikson i Hans namn, som jag tjänar, ifrån dina svåra missgärningar. Gå nu och synda icke härefter.»
Per stapplade fram emot dörren. Men in
trycket hade varit så öfverväldigande, att han icke tyckte sig kunna gå utan ett ord till tack.
Han vände sig om för att tala, men prästen, som stod med hopknäppta händer och det bleka ansiktet uppåtvändt mot bilden af den törne- krönte, som hängde öfver soffan, gjorde med hufvudet en afvärjande rörelse, och Per gick.
Det var svårt att gå hem. Han gick af vägen in i skogen; ensamheten lockade honom,
men icke en ensamhet för att fly undan sig själf och glömma, utan en ensamhet för att samla sig. Han tyckte knappast, att han gick på jorden. Det var någonting, som bar honom ; han var lyft öfver lif och död, öfver synd och sorg, och hans hjärta, nyss så kvaldt, ropade till Gud i för människor ofattliga, afbrutna ord och tankar, men han talade under denna half- timma verkligen med människones son.
När han ändteligen kom hem, hade Anna Brita hört dödsbudet. Hon låg klädd på sängen och var mycket blek, men tårar hade hon inga.
Hon sträckte ut handen emot honom med en sorts förtviflad åtbörd, och de sutto länge hand i hand utan att tala. »Hon togs bort så oför
beredd», hviskade hon ett par gånger. När Pers tårar började droppa ned på sängen, slog hon armarne om hans hals och höll honom länge tryckt intill sig. »Jag har ju dig», hvi
skade hon, »för nu reser du väl inte.» »Nej», sade Per, »om jag får stanna hos dig, så kan du lita på, att jag gör det.»
Under tiden gingo mågen och länsman vägen framåt upp emot torpet, men innan de kommo fram, mötte de »moster». De stannade och slogo sig i språk. Deras tal föll sig så underligt, att moster började ana oråd.
»Aro ni ute på fiske efter mördaren?» sade hon.
»Jo, ditåt lutar det, och vägen går till Norretorp.»
»Det sägs, att fadren kom hem i går kväll.
Det var klockan half sju, som illdådet begicks, och lill Erik såg en sluskig karl med långt skägg gå ut ifrån gården och ge sig af utåt sjön, och som han tyckte, så föll han i, när han kom ett stycke ut på isen, men han trodde, att han kraflade sig upp igen.»
»Nå, du min värld, aldrig har jag hört på maken, nu ä’ ni då rakt vettvilla. Skulle karln slå ihjäl sitt eget barn? Men nu är det så, att jag satt och drack kaffe med honom och Anna Brita klockan mellan sex och sju och utan skägg var han och fin som en riktig herrskapskarl, och det kan jag ta på min ed inför rätten, om det gäller. Och Johan i Klinten gick förbi just i det taget och såg honom, för vi hade två ljus tända och ingen gardin för fönstret, och han stannade och undrade, hvad det var för en karl. Och hade han varit i sjön, så var han då åtminstone inte våt, det kan jag också svära på, om det kniper. För resten råder jag er att hålla inne med sådant tal, för om Anna Brita fick höra det, så tog
