Detta verk är licensierat under Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Dela Lika 2.5 Sverige licens. För att se en kopia av denna licens, besök
http://creativecommons.org/licenses/by-nc-sa/2.5/se/. Verket har publicerats i www.globalarkivet.se.
Sakta vänder opinionen
När ledare i Södra Afrika tiger om våld och repressiva lagar i Zimbabwe så hörs civilsamhällets röster desto starkare. Den sydafrikanska fackföreningsrörelsen, sociala rörelser och andra organisationer sätter ljuset på situationen i
grannlandet.
- En kompakt mur av tystnad omger ledare i regionen. Den enda grupp som kan arbeta för solidaritet är civilsamhället, säger David Kalete från organisationen CIVICUS.
Sydafrika har länge varit splittrat i tolkningen av situationen i grannlandet i norr. När Zimbabwes president Robert Mugabe besökt landet har han ofta mötts av jublande gräsrötter som varit lyhörda till hans försök att spela ut raskortet och skylla alla problem i Zimbabwe på den tidigare
kolonialmakten Storbritannien.
ANC:s ungdomsförbund och partier på vänsterkanten har gett honom sitt öppna stöd, och civilsamhället har länge varit kluvet. I takt med att fler och fler zimbabwier flyr in i Sydafrika har dock solidariteten med
Zimbabwes civila samhälle vuxit sig allt starkare. Fackföreningsrörelsen COSATU, som organiserar merparten av arbetarklassen i landet, har kommit ut som en av de hårdaste kritikerna mot de begränsade fri- och rättigheterna i Zimbabwe. Under valupptakten och på valdagen höll COSATU stora demonstrationer vid gränsen till Zimbabwe, trots regeringens försök att stoppa aktionerna.
- Vi har arbetat hårt för att mobilisera framför allt den svarta befolkningen.
Attityden gentemot Zimbabwe håller nu definitivt på att ändras i Sydafrika, säger en talesman från organisationen Zimbabwe Liason Office i Sydafrika.
COSATU:s aktioner är bara några av många solidaritetshandlingar i
regionen de senaste månaderna. Uppmärksammade kontakter har knutits med det zimbabwiska civilsamhället, kyrkor samarbetar över gränserna, och ett flertal organisationer samlades till vaka vid den zimbabwiska gränsen i Sydafrika, Zambia, Botswana och Moçambique i protest mot det politiska våldet. Under valveckan arrangerade organisationen Crisis
Zimbabwe ett parallellt val i Pretoria för zimbabwier i landsflykt som en protest mot att zimbabwier utomlands inte har rätt att rösta i valet. Även om bättre samordning hade kunnat göra dessa aktioner mer effektiva så är arrangörerna nöjda.
- Jag tror att vårt arbete främst inspirerar zimbabwier som kämpar mot förtrycket. Det ger dem också en känsla av skydd, säger talesmannen från Zimbabwe Liason Office.
De flesta är eniga om att kritik från grannländerna har större effekt än den som kommer från länder i väst.
- Hårda budskap ska komma från Afrika och inte från annat håll, säger David Kalete.
Stödet från civilsamhället står i skarp kontrast till den behandling som möter många zimbabwier som söker visum, och de uttalanden från
president Thabo Mbeki som innan valet signalerade att han inte ser några hinder för fria och rättvisa val i grannlandet.
- Till Thabo Mbeki vill jag säga att ingen är så blind som den som inte vill se. Varje dag korsar 400 zimbabwier gränsen till Sydafrika olagligt, och 1 000 korsar gränsen lagligt. De flesta zimbabwier som lämnar landet kommer hit, och det påverkar saker som arbetsmarknad och brottslighet, säger exilzimbabwiern Daniel Molokele från organisationen Crisis
Zimbabwe i Sydafrika.
Solidaritetsrörelsen hoppas att som nästa steg kunna skapa ett stödnätverk i Södra Afrika och på resten av kontinenten.
Åsa Eriksson, East London
