Arne, Ture J.
Fornvännen 1943(38), s. 133-145
http://kulturarvsdata.se/raa/fornvannen/html/1943_133
Ingår i: samla.raa.se
URINNEVÅNARE OCH KULTURBÄRARE
AV
T. .T. A R N E
F
ör omkring 100 år sedan uttalades för första gången den sat-sen, att »hos ett folk finnas alltid flera raser företrädda, och därför gäller det att ur denna blandning leta fram de rena ras-typerna». Man har emellertid inte kunnat bevisa, att det under de senaste 5 å 6 tusen åren funnits några »rena» raser inom den europeisk-främreasiatiska världen. I det enskilda fallet är det ofta svårt att avgöra, om en för längesedan avliden individ tillhört den eller den s. k. rasen, ty variationsbredden kan vara rätt betydande, och det är likaledes svårt att uppställa slutna grupper, om man inte kan visa, att ett flertal fysiska egenskaper följas åt.Att från ett skelett och dess kranium sluta sig till individens sjä-liska egenskaper erbjuder naturligtvis stora svårigheter, så mycket mera, som man inte ens av den l e v a n d e personens yttre utseende utan vidare kan draga några tillförlitliga slutsatser om hans karak-tär och intelligens: Emellertid äro ju dylika bestämningar mycket po-pulära särskilt i Tyskland, där man är högst benägen att i en viss rastyp, den s. k. nordiska människan, som också fått det något vilse-ledande namnet »homo europaeus» (den europeiska människan), se kulturbäraren par préférence. Man har konstruerat upp en hel rad av olika rastyper i Europa (och främre Asien) och vid deras uppstäl-lande har, som professor Gunnar Dahlberg framhållit, estetiska syn-punkter spelat en framträdande roll. »I den otaliga mängd arbeten, där man .talar om nordisk ras, söker man förgäves efter en verkligt ful människa bland de illustrationer som lämnas.»
Antropologerna äro ingalunda ense om huru många rastyper som kunna uppställas inom det europeiskt-främreasiatiska området, och inte ens i fråga om definitionerna eller de kännemärken, som skola
vara utmärkande för en viss rastyp är man enig. Tidigt nog urskil-des emellertid 3 europeiska »huvudraser» nämligen i det nordligare Europa de högvuxna, blonda, blåögda, långskalliga med ljust rosafärgad hy försedda germanerna ( h o m o e u r o p a e u s eller n o r -d i c u s ) , i Mellaneuropa (sö-dra och mellersta Frankrike, Schweiz, Sydtyskland, Sachsen, delar av Österrike och nordligaste Italien) den lågvuxna, svarthåriga, brunögda och kortskalliga människoras med gulbrun hy, som kallats h o m o a l p i n u s , och slutligen längre sö-derut, t. ex. i Spanien och Syditalien, en småvuxen, brunett, brunögd, långskallig ras, den s. k. h o m o m e d i t e r r a n e u s . Sistnämnda ras — m e d e l h a v s r a s e n — föredrar den bekante tyske rasan-tropologen Hans Gunther att kalla »v ä s t i s k», emedan den också uppträder i Irland, Södra England och kanske också i sydvästra Norge.
Den a l p i n a m ä n n i s k a n kallas av Gunther den o s t i s k a rasen (av andra t u r a n i s k m. m.).
Till dessa tre raser lägger Gunther en fjärde ras, som kallas d e n d i n a r i s k a . Den omfattar högväxta, kortskalliga människor med rakt tillplattat, vertikalt bakhuvud och kraftigt framträdande näsa, brunt eller svart hår, bruna ögon och brunaktig hy. De finnas på Balkanhalvön och i det forna Österrike med ett centrum i de Dina-riska alperna.
En femte europeisk ras, som tillfogats av vissa antropologer är den blonda kortskalliga och relativt kortvuxna, sora vanligen kallas ö fl t-b a l t i s k eller ö s t e u r o p i d . Den finns utt-bredd i Finland, Ost-balticum, Nord- och Centralryssland men känns även från Sverige.
Till dessa 5 raser har man under inflationstiden i Tyskland till-fogat en s j ä t t e , som man döpt till den d a 1 i s k a eller f ä 1 i s k a eftersom den särskilt är koncentrerad till Westfalen. Alla blonda högväxta människor i Tyskland äro inte tydligt långskalliga eller smalansiktiga och för dem tycks denna beteckning ha tillkommit Det har sitt intresse att höra vilka egenskaper denna fäliska ras, som Bismarck och Hindenburg tycks ha tillhört, besitter. Det är stora, breda gestalter med runt huvud och runt ansikte, ljust hår och relativt små gråblå ögon inbäddade i mjukdelar, mestadels över 175 cm långa. Huvudet sitter på en kort hals över vågrätt löpande skuldror, höf-terna äro breda, hand- och fotleder kraftiga, näsan mestadels liten, rak, trubbig och köttig, munnen ofta smal (en s. k. sparbössemun);
U R I N N E V Å N A R E O C H K U L T U R B Ä R A R E 135
käkarna äro kraftiga, hakan ej starkt utpräglad. Hyn är ljust rosa-färgad, håret blont, stötande i rött, mestadels slätt och tjockt.
Denna människotyp har också vissa bestämda andliga egenskaper, som man tydligen tror sammanhänga med kroppsformen. Den fäliska människan är sluten och envis med ringa böjelse att sätta sig in i andra människors väsen. Hon är icke musikaliskt begåvad, men har böjelse för arkitektur och bildande konster. Hon är vänlig utan nyfi-kenhet, känner sig lätt tillbakasatt, men sällan överlägsen andra. Hon visar en välvillig strävhet, parad med torr humor. Hon är mera stånd-aktig än rörlig, mera böjd för försvar än angrepp, mera gedigen än mångsidig, mera betänksam än djärv, mera frihetsälskande än härsklysten, mera böjd för det bestående än för skapande verksam-het. Jämförd med den nordiska människan saknar hon ledarehåg
(Fiihrerdrang), men hon är obetingat tillförlitlig och fast, icke som den nordiska människan lättsinnig, övermodig och dumdristig. Hon fördrager lättare orätt än den nordiska människan, hon är varmare och hjärtligare än denna.
Den nordiska rasen är enligt Gunther slank och högvuxen, 1,76— 1,80 h. lång. När Retzius och Furst för några och 40 år sedan mätte längden på 40 000 värnpliktiga svenskar, räknade de till rent nordisk ras personer, som hade en kroppslängd av över 170 cm, ljusa ögon, blont hår och en skalle, vars bredd var mindre än 75 % av längden. Svenskarnas medellängd har emellertid på 100 år ökats med 9 cm, så att även i Sverige är man nog hågad att skruva upp anspråken på längd. Under förhistorisk tid var längden ännu mindre. Vid århund-radets början var det endast omkring 10 % av de uppmätta, som mot-svarade de samlade anspråken på nordisk människotyp. Går man 100 år tillbaka i tiden var det endast 6,5 % av Sveriges befolkning sora enligt Fiirst-Retzius' gränsdragning tillhörde den rena nordiska ra-sen, och av vår stenåldersbefolkning fyllde inte mer än 3,8 % de fordringar på nordisk ras, som uppställts av Retzius och Furst.
Även i fråga om kranieindex befinner man sig på glid. Vid en jäm-förelse mellan Retzius' och Fursts mätningar 1902 och Lundborgs och Linders 1926 finner man, att den genomsnittliga långskallighe-ten ökats med 0,67 enheter, från 78,28 till 77,61. Gunther anser längd — breddindexens medelvärde vara 74, alltså helt nära gränsen 75, och andra forskare gå upp till 77,9; d. v. s. mesokefali är betecknande för det nordiska kraniet. Det är också det troliga. En del
negerstam-mar och eskimåer äro långt mera långskalliga och verklig långskal-lighet är i själva verket ett primitivt drag, eftersom den äldsta kända mänskliga kranietypen, nämligen Neandertalmänniskan på något un-dantag när (i Krapina) är långskallig.
Emellertid är det långskalligheten som ofta betecknas som ett sär-skilt konstitutivt drag hos den enligt de flesta tyska antropologers mening främsta av alla s. k. raser, nämligen den nordiska, homo euro-paeus, stundom även kallad den germanska Jag har redan omtalat hans yttre kännemärken — här följer en förteckning över hans and-liga egenskaper enligt tyska källor: hög intelligens, otvetydig ska-pande och organisatorisk begåvning, stor dådkraft, vilja, målmed-vetenhet, en typiskt aktiv ras, som äger mera förmåga att härska än att underordna sig, vidare utmärkes den av en större psykisk diffe-rentiering, stor variabilitet hos de andliga krafterna, själisk vidd och djup, håg att själv bestämma sitt eget öde, böjelse för disciplin, hård-het, skärpa, strävande efter ideal och självuppoffring för dessa, ett rikt utvecklat känsloliv, innerlighet, böjelse för grubbel, överdriven individualism, egocentricitet, ovanligt hög procentsats av högtbegå-vade och genier. »Såsom historien bevisar, har denna ras ofta lidit skada genom sin alltför stora rättfärdighetskänsla.» Jfr F . Biichler, Rassenkunde im Rahmen der Familienforschung (Westfalen, Mittei-lungen des Landesmuseums, 1933.)
Om den »o s t i s k a» rasen (homo alpinus) får man veta, att den är fredlig och anspråkslös, har förvärvssinne och älskar behaglig gemyt-lighet. Dessa människors väsenskärna består i arbetsamhet och snål-het. »Det ädla, d. v. s. det storvulna, högtsträvande, slösaktiga, hjälte-modiga, lättsinne och storsinthet det är egentligen icke-ostiska egen-skaper» (Gunther). »Das französische Rentnergluck ist ein vorwie-gend ostischer Wunsch.» En fransk antropolog de Lapouge säger om denna ostalpina typ i Frankrike: »inom statslivet hyser han blott e n förhoppning: h j ä l p a v s t a t e n , och han har bara e n strä-van, att l i k r i k t a a l l t u p p å t s t r ä v a n d e utan att känna behovet att själv höja sig.» I vilken ställning han än befinner sig är han den typiska brackan. Vad den m e d i t e r r a n a e l l e r v ä s -t i s k a r a s e n be-träffar, så lägger man framför all-t märke -till dess lidelsefullhet och andliga rörlighet, egenskaper karakteristiska för spanjorer, syditalienare och fransmän vid medelhavskusten. Den är starkt sinnlig, vilket också tar sig uttryck i konst, diktning och
U R I N N E V Å N A R E O C H K U L T U R B Ä R A R E 137
kvickhet. Dessa människor äro begåvade som talare, älska den stora gesten och skrytet, men skapande begåvning, organisatorisk talang, dådkraft och idealism äro hos dem sällsynta.
Den d i n a r i s k a m ä n n i s k a n är pålitlig, tapper, stolt, äre-kär, hem- och fosterlandstrogen, avgjort krigisk, har ett glatt tempe-rament, är kvick, lätt upprörd, uppbrusande och musikbegåvad, men rasen saknar kanske den egentliga skaparkraften och organisations-talangen.
Tyskland har alltså den lyckan att äga en ledarras, den nordiska homo europaeus, visserligen icke synnerligen talrik — den utgör säkerligen en mindre procentsats än i Sverige, där som vi minnas Retzius och Furst kunde uppleta 10 % -1 Den mera talrika ostiska
eller alpina rasen är den, som älskar arbete och sparsamhet och som lyder — »der Unterthan» som Heinrich Mann skildrat en viss tysk typ.
Stadighet och pålitlighet kännetecknar den fäliska rastypen och pålitlig är även dinaren, därtill tapper och krigisk, alltså en för-träfflig vapenbroder, som bara behöver organiseras av homo euro-paeus. Denna art är den egentlige k u l t u r b ä r a r e n .
Låt oss nu kasta en blick på Främre Asiens befolkningsförhål-landen. Några särdeles omfattande undersökningar äro ännu icko verkställda, ehuru turkarna fattat ett livligt intresse för antropolo-gisk forskning. Vi kan emellertid till en början lyssna till vad en av våra egna antropologer, professor Gaston Backman har att säga om den nutida befolkningssammansättningen i Främre Asien. (Män-niskoraserna och moderna rasproblem, 1934). Han räknar med 4 mera betydande rasgrupper inom vad han kallar de europida ras-kretsen i motsats till den mongolida. Två av dessa grupper äro långskalliga, nämligen o r i e n t a l i d e r och i n d i d e r . Med o r i e n -t a l i d e r menar han en ös-tlig medelhavsras, omfa-t-tande särskil-t de semitiska araberna i Arabien, Mesopotamien, Syrien, Nordafrika samt en del element i Indien och Persien. »Orientaliderna utgöra den centrala gruppen av de sydeuropeiska långskalliga europiderna. vars västliga utlöpare äro de egentliga mediterranerna (hcmo mediterra-neus) och vars östliga utlöpare äro de indogermanska indierna eller i n d i d e r n a . » De senare ha växlande kroppslängd, hos brahmaner
1 Enligt G. Backman uppgår procenten långskallar i Tyskland endast till
162—165, hos sikherna 171,6 cm, hos lägre kaster 156 cm. Hudfärgen är ljust eller mörkt brun, håret lätt vågigt, svart, ögonfärgen ljus-till mörkbrun. Hos orientaliderna äro ansiktets mjukdelar karakte-ristiska, den mandelformiga ögonspringan, de fylliga läpparna, den lätt nedhängande, ofta konvexa näsan. Huvudformen är långskallig till medellång. Kroppslängden växlar mellan 163 och 170 cm, hud-färgen är brunaktig, håret ofta lockigt och svartbrunt, ögonen mörk-bruna. Näsformen beror icke sällan på inblandning med armenoida element. De två kortskalliga rasgrupperna äro de a r m e n o i d a och de t u r a n i d a. Den förra rasen uppställdes först av den tyske antropologen von Luschan (1911 och tidigare) och är identisk med den anatoliska eller främreasiatiska rasen. Den är främst representerad genom armenierna men anträffas också bland judar och kaukasier och även bland turkar. Karakteristiska för rasen äro det korta, liksom starkt tillplattade bakhuvudet och den stora, krokiga näsan, kropps-längden är i medeltal 165—167 cm, håret lockigt och mörkbrunt. Till denna ras anses de forntida hettitema ha hört.
A r m e n o i d e r n a anses som östliga utlöpare av europida, kort-skalliga element och erinra vad kranieformen beträffar om den dina-riska rasgruppen.
T u r a n i d e r n a eller som de också kallas, turki eller turko-tata-rer, uppfattas åtminstone av turkarna som nära besläktade med homo alpinus i Europa. De mongoloida drag, som Backman anser att turaniderna mer eller mindre förete och som förnekas av tur-karna, anses bero på tidiga rasinblandningar från någon mongolisk stamras. Kroppslängden är i medeltal 167,5 cm, hudfärgen ljusbrun, hårfärgen mörkbrun. Det kortskalliga kraniet har ett mera utpräglat, rundat bakhuvud. Turaniderna finnas i sydvästra Sibirien, Kirgi-sistan och Turkestan, men enligt de turkiska antropologerna hör också massan av de anatoliska turkarna dit.
Den tyska teorien företrädd av antropologer som H. Giinther och O. Reche och arkeologer som G. Kossinna är nu den, att Europa med utgångspunkt från Nordeuropa så småningom indogermanise-rades, ja inte endast Europa utan även Främre Asien fram till In-dien. Gunther yttrar »Mit ihren Gesittungen, mit ihrem Blut haben die nordrassischen Einzelstämme uber Europa und dariiber hinaus ihre Sprachen, die sogen. indogermanischen (indoeuropäischen, fru-her auch »arisch» genannten) Sprachen verbreitet, haben Sie den
U R I N N E V Å N A R E O C II K U L T U R B Ä R A R E 139
unterworfenen Völkern aufgezwungen, all den Völkern dieses weiten Erdgebiets, deren nichtnordische Volksbestandteile seither die ihnen artfremden indogermanischen Sprachen sprechen miissen. Hier tut sich der Zusammenhang zwischen Sprache und Rasse auf. Die nor-dische Rasse konnte schliesslich — z u e r a p f e h l e n i s t e s a b e r d u r c h a u s n i c h t ! — die indogermanische Rasse genannt werden.» Han tillägger: Det framgår klart av alla förhistoriska och historiska fakta, att den nordiska rasens utbredning sedan yngre stenåldern ingenstädes berott på ett långsamt insipprande såsom i fråga om den ostiska (alpina) rasen; den har överallt varit e r ö v -r i n g , den skedde öve-rallt »i tung -rustning» och visa-r en »histo-rie- »historie-skapande gestaltningskraft som är utan like i hela historien».
Denna romantiska syn på den nordiska rasens utbredning under yngre sten- och tidigare bronsålder spårar man utan svårighet även i de senare decenniernas tyska politik. Man kan jämföra den med den götiska tradition och ideologi, som eldade svenska »fiihrer» och folk under vår stormaktstid.
Utan att bekymra sig om någon vidare bevisföring förklara Gun-ther och Reche, att de mesopotamiska sumererna voro ett folk med nordiskt överskikt och ett rundhuvat, trubbnäsigt underskikt. Det skapande överskiktet hos sumererna har frambragt kilskriften, astro-nomi, mått, vikt etc. Det utgjorde en av de tidigare nordiska folk-vågorna, och detta överskikts undergång medförde den sumeri-ska kulturens förfall och uppgående i den semitisk-babylonisumeri-ska, v. Luschan och efter honom andra forskare såsom Gilnther ha betrak-tat hettiterna i Anatolien som tillhörande den armenoida rasgruppen. V. Christian tror, att de hettiter, som kännetecknas av ett indo-ouropeiskt språk — ty sådana språkrester finnas — anlände e:a 2 000 f. Kr. från Balkanhalvön till Anatolien, att de voro släkt med gre-kerna och bildade ett indogermanskt herreskikt. De hettitiska sten-reliefer, som visa armenoida särdrag, äro enl. Christian så sena som från 1200- och 1300-talet f. Kr. och framställa inga egentliga ter. Reche drar i alla händelser den slutsatsen, att även hos hetti-terna det politiskt och kulturellt ledande och skapande skiktet till-hörde den nordiska rasen. Det var den, som c:a 1900 f. Kr. skapade det hettitiska riket och utvidgade det under djärva krigiska företag. »Die eigentlichen Volksgenossen aber natiirlich nicht die andersrassi-gen unterworfenen Eingeborenen — gehörten zur Nordischen Rasse.»
De forntida perserna, så som de först omtalas i förra hälften av första årtusendet före Kr., skildras såsom tillhörande nordfolkens iranska grupp, vilken liksom indierna vid en ännu obestämd tid-punkt invandrat norr ifrån och underkuvat de tidigare innevånarna.
Slutresultatet är överallt, att sedan utvandrare från Norden bragt kultur till ett otal länder och folk genom sina erövringar hade de småningom blivit »entnordet». Därmed inträder kulturens nedgång och rikenas förfall. »Uberblickt man all die Untergänge der grossen Reiche und der schöpferischen Gesittungen von Indien bis fibers Abendland hin: immer erscheint dies klar ersichtlich, dass jeder Untergang eines Volkes indogermanischer Sprache bedingt ist durch das Versiegen des Blutes der schöpferischen Rasse, der Nordrasse.»
Det är nu av stort intresse att se, till vilket resultat de senaste årens forskningar kommit ifråga om de forntida befolkningsförhål-landena i Främre Asien. Vilka element utgöra urbefolkningen och vilka äro invandrarna och kulturbärarna?
I den turkiska tidskriften Belleten 1941 har en yngre antropolog M. S. Renyiirek skrivit en uppsats med titeln: E n k r a n i o l o g i s k s t u d i e ö v e r k o p p a r ål d e m o c h d e n h e t t i t i s k a b e -f o l k n i n g e n i A n a t o l i e n . Denna är baserad på kranie-fynd från nio olika fyndplatser (Hissarlik, Babaköy, Kusura, Ahlatlibel, Alicar, Alacahöyiik, Arslantepé, Tilkitepé och Diindertepé), som mestadels under de senaste åren varit föremål för systematiska ut-grävningar.
Kronologiskt tillhör materialet två olika epoker: 1) Stenålderns slut och kopparäldern.
2) Bronsålder och hettitisk tid.
Till den äldre epoken höra 32 kranier. Av dessa äro 84 % dolicho-cller mesokefala och 16 % brachykefala (kortskalliga). Författaren redogör ingående för kranieindex och ansiktshöjd, för öröppningens och näsans form m. m. och kommer till det resultatet, att l å n g s k a l -l a r n a uppvisa två o-lika typer, av vi-lka majoriteten överensstämmer med m e d e l h a v s r a s e n , under det att de långskalliga kranierna från Tilkitep^ jch Balaköy tillhöra den e u r a f r i k a n s k a ra-s e n , en primitivare typ med ra-starka ögonbrynra-sbågar, tillbakalutande panna, skafoid (insänkt) skalle och kraftiga muskelfästen.
U R I N N E V Å N A R E O C H K U L T U R B Ä R A R E 141
Engelsmannen Buxton har i Kish i Mesopotamien funnit samma två typer av långskallighet jämte en tredje kortskallig med plattat bakhuvud, d. v. s. armenoid (inalles 26 kranier 18 (—71), 6 (—79), 2 (80—).
Engelsmannen Keith påträffade i Al "Ubaid och Ur 18 kranier, a* vilka 14 voro dolichokefala, mest eurafrikanska, 3 mesokefala och 1 brachykefalt. Det var i Alaca-höyiik som tre brachykefala skållat anträffades; resten voro dolicho- eller mesokefaler liknande dem man äger från andra tidiga anatoliska fyndplatser. Härav drager den tur-kiske författaren den slutsatsen, att de tillhörde den infödda koppar-åldersbefolkningen, medan de brachykefala skallarna från denna
fyndort sannolikt representera d e e r ö v r a n d e a r i s t o k r a -t e r n a .
Vi se, att den turkiske författaren drar slutsatser stick i stäv mot dem som en tysk författare gärna skulle dra. Onekligen passar det bättre, att herrefolket är fåtaligt och de tjänande, underkuvade brö-derna talrika!
Går man så över till materialet från bronsålder och hettitisk tid, finner man, att kortskallarna ökats till 50 %, medan långskallarna något modifierats genom tillförseln av nytt blod. Härav sluter för-fattaren ännu en gång, att hettiterna voro brachykefala invandrare, som icke tillintetgjorde Anatoliens tidigare befolkning utan tvärtom sökte assimilera denna med sig.
Den kortskalliga typen är, försäkrar författaren i c k e a r m e -n o i d uta-n a l p i -n . Ma-n ka-n icke bevisa, att de-n arme-noida rase-n har sitt ursprung i Anatolien. Alla förhistoriska och hettitiska kort-skallar (from the old times) i Anatolien är modererat brachykefala. Bakhuvudet är rundat och det finns ingen avplattning av detsamma. Att döma av fynden i Tilkitepé ser det ut, som om denna ras inte heller skulle ha sitt ursprung i Östra Anatolien. Man måste troligen gå längre öster ut för att söka dess ursprung. Den fanns även på andra håll i 3:e och 2:e årtusendet, t. ex. på Cypern (2000—1500 f. Kr.) i Kish (4 ex. c:a 3000), i Tepe Djamshidi och Bad Hora i Västiran (c:a 2000), i Harappa (Indien) 2 exemplar. Den äldsta be-folkningen i Anatolien var alltså långskallig, därefter invandrade kortskallar av alpin ras och ännu senare armenoida kortskallar.
Låt oss nu gå över till Iran. På franskt initiativ undersöktes 1933 —1937 vid Sialk nära Kashan (mellan Teheran och Isfahan) ett par
tepéer eller högar jämte två stora gravfält. De äldsta fynden gå till-baka till c:a 4000 eller mer före Kr. f., de yngsta till c:a 1000 eller något senare. De tillvaratagna och undersökta kraniernas antal upp-går till 39. De ha fördelats på 6 perioder. Fem av individerna voro barn, 28 vuxna (14 män och 14 kvinnor) och 6 ålderstigna.
Längd-bredd-indexen har kunnat bestämmas hos 38 kranier. Här-vid visade det sig att de äldsta kranierna från perioderna I—III voro starkt långskalliga (hyperdolichokefala) med en index från 65—70; en andra serie svagare långskallig med index från 71—76,9 fanns företrädd under alla perioder men med ett avbrott under per. IV. Slutligen fanns en tredje brachykefal grupp med 2 underavdelningar, en svagt brachykefal (index upp till 84) från perioderna II—IV och en yngre grupp från per. VI med kortskallar, som stundom nådde en index av över 90, d. v. s. voro nästan lika breda som långa.
Beträffande den äldsta hyperdolichokefala typen från Tepé Sialk jämföres denna med den e u r a f r i k a n s k a typ, som Buxton fun-nit i Kish och som jag nyss omtalat. Fem kranier tillhörande den äldsta perioden i Tepé Hissar vid Damghan, en iransk boplats från 4—3 årtusendet som undersökts av en amerikansk expedition, räknas också hit. Likaså några förhistoriska kranier (c:a 2500 f. Kr.) från Mohenjo Daro i Indien. Typen är mycket primitiv men ännu en smula svår att definiera och har fått namnet p r o t o i r a n s k h y p e r -d o l i c h o k e f a l .
Den yngre långskalliga, långansiktiga gruppen återfinnes i det för-historiska Egypten (4500—3500 f. Kr.), i Syrien, i Palestina, i Meso-potamien, i Anatolien, Iran, Västturkestan (Anau), Beludjistan och Indien. Den överensstämmer närmast med den nutida mediterrana rasen, men är grövre och primitivare. Den bör kanske kallas p r o t o-m e d i t e r r a n . Den har av en författare kallats K a s p i s k , eo-me- eme-dan den är grupperad kring Kaspiska havet.
Den yngre kortskalliga gruppen är utan tvivel a r m e n o i d , den äldre kan i brist på tillräckligt gott kraniematerial blott provisoriskt bestämmas såsom tillhörande den a l p i n a rasen.
Det här omtalade materialet har publicerats av professor Vallois i Toulouse i volym II av det genom Ghirshman utgivna arbetet F o u i l l e s d e S i a l k (1939). Han framhåller i sina kommenta-rer, att v. Luschan 1911 gjorde gällande, att hela Västasien ursprung-ligen beboddes av en homogen, mörklagd, starkt kortskallig ras.
Se-U R I N N E V Å N A R E O C H K Se-U L T Se-U R B Ä R A R E 143
dan skulle två invasioner ha kommit, den första av 1 å n g s k a 1-l i g a » s e m i t e r » ( m e d i t e r r a n e r ) från sydöst i 4:e årtu-sendet, den andra av l j u s a , (no r d i s k a ) l å n g s k a l l a r från nordväst i 2:a årtusendet. I Iran skulle den ursprungliga typen ha hållit sig bättre än i Turkiet, där den uppblandats med nykom-lingarna.
Amerikanen Dixon och engelsmannen Haddon ha formulerat lik-nande idéer om Irans äldsta befolkning. Kassiterna, som i 2:a årtu-sendet erövrade Babylon liksom senare meder och perser utgjordes enligt dessa författare i större eller mindre grad av nordiska lång-skallar, som ledde erövringstågen: alltså en grundstock av armenoida urinnevånare och därefter invandringar av nordisk ras från step-perna kring Kaspiska havet, och mediterrana eller protomediterrana element från Mesopotamien.
Dessa teorier äro emellertid icke grundade på något osteologiskt material. Sådant är dock numera känt i relativt stor utsträck-ning från Iran. Förutom från Tepé Sialk äger man dylikt från Tepé Hissar vid Damghan, från Shah Tepé nära Asterabad, från Hasanlu och Dinkha i nordvästra Persien och från Luristan.
Av kranierna från Tepé Hissar ha 177 blivit uppmätta. De till-höra 3 på varandra följande perioder: I (4000—3500), II (3500— 3000), I I I (3000—2000). Index varierar mellan 60 och 75, med tyngd-punkten kring 70,8 för männen och 72,8 för kvinnorna. Antropolo-gerna Krogman och Kappers räknar flertalet till den s. k. kaspiska eller protomediterrana rasen, medan blott 6 kranier från period III betraktas som nordiska. De äro mesokefala med index växlande mel-lan 78 och 80.
Mina undersökningar vid Shah Tepé lämnade ett rätt stort skelett-material men ofta i så defekt tillstånd, att prof. Fiirst blott kunde bestämma 13 st. Dessa äro dolichokefala och mesokefala med något högre index än den vi känna från Tepé Hissar.
Från Hasanlu och Dinkha nära Urmia-sjön (Rezayeh) hemfördes av Sir Aurel Stein 7 kranier, dolichokefala och mesokefala.
Luristan-kraniema, 5 till antalet och delvis defekta äro lång- eller mellanskalliga (ett av dem hyperdolichokefalt).
Av ovanstående framgår, att långskallarna äro övervägande i Irans äldsta perioder och utgöra den ursprungligaste befolkningen, såvitt vi känna den. Först senare (tidigast i 3:e årtusendet) uppträda
kort-s k a l l a r . U r i n n e v å n a r n e tillhörde väkort-sentligen den m e d i t e r r a n a eller p r o t o m e d i t e r r a n a rasen. D e n n a r a s h a r sedan koppar-å l d e r n s början sträckt sig över hela F r ä m r e Asien frkoppar-ån Medelhavets k u s t e r till Indusfloden, från K a s p i s k a havet till P e r s i s k a viken.
I P a l e s t i n a g å r denna r a s t y p u n d e r namnet n a t u f i e r tillbaka till raellan-stenåldern och den torde h a invaderat I r a n vid samma tid.
D e primitiva b r a c h y k e f a l e r n a tillhörde icke som v. L u s c h a n trodde den a r m e n o i d a typen u t a n den alpina r a s e n . D e n n a h a r troligen kommit österifrån. F ö r s t c:a 1000 f. K r . i n t r ä n g e r den armenoida r a s e n i I r a n .
Den n o r d i s k a r a s e n ä r i detta land svagt representerad (6 k r a n i e r i Tepé H i s s a r ) och a n l ä n d e s e n a r e än den m e d i t e r r a n a och eurafri-k a n s eurafri-k a . B ä r a r n a av eurafri-k o p p a r å l d e r n s förhistoriseurafri-ka civilisation i F r ä m r e Asien tillhörde alltså medelhavsrasen eller dess föregångare, proto-m e d i t e r r a n e r n a och icke den stolta n o r d i s k a e r ö v r a r r a s e n . Oproto-m de ta-lade indoeuropeiskt eller proto-indoeuropeiskt s p r å k ä r oss icke bekant. Den frågan ä r ä n n u icke utredd.
S U M M A R Y
T. J . A R N E : E a r l i e s t inhabitants (autochtons) a n d culture-bearers. The author gives a short survey of the different races of mankind in the greater part of Europé and Hither Asia, and sets out the characteristic distinctions, both physical and psychic, which have been indicated by Ger-man anthropologists, especially in the matter of the so-called Northern race. A current German theory maintains that during the Låter Stone Age and the Bronze Age, with North Europé as a starting point. Europé was gra-dually indogermanized, nay, not only Europé but also Hither Asia as far even as to India. The Northern race penetrated cverywhere as conquerors and constituted a leading culture-creating upper d a s s among the conquered peoples. The set-back came when this leading d a s s mixed with the conquered pooples and contaminated their Northern blood. According to this theory culture extended to Hither Asia, Mesopotamia and Iran through this Nor-thern race. Even the inventors of cuneiform characters, the Sumerians, are dedared to have been of Northern origin. Is has not been possible to sup-port this theory with satisfactory ostoological material, however. During the last few years, however, new material has become available and has been dealt with by, inter alia, the Turkish anthropologist M. S. Senyiirek in the periodical »Belleten» 1941, and by Professor Vallois of Toulouse in the work »Fouilles de Sialk I (1939), published by R. Ghirshman.
U R I N N E V Å N A R E O C H K U L T U R B Ä R A R E 145
Senyiirek maintains that of 32 preserved Anatolian skulls from the Stone and Copper Ages, 84 °/o are dolichocephalic or mesocephalic and only 16 °/o brachycephalic. Tho dolichocephalic belong partly to tho Mediterranean race, partly to the Eurafrican, but not to the Northern. During the Bronze Age, which corresponds to the Hittite epoch, the brachycephalic increaso to 50 °/o. According to Senyiirek these brachycephalic represent a conquering culture-bearing aristocracy, not of the Armenoid but of the Alpine type. The con-querors did not annihilate their predecossors but mixed with them.
A comprehensive material from Tepé Sialk, Tepé Hissar, Shah Tepé, and other places in Iran shows that, even in that country, the oldest types (4th and beginning of 3rd millennium) are dolichocephalic, partly of Eurafrican type, partly of proto-Mediterranean type. The younger brachycephalic are rather of Alpine type, while the Armenoid type appears fairly late. In the large material the Northern race is only represented by 6 skulls from Tepé Hissar, and this race arrived låter tban the Mediterranean one, which re-presents (he original inhabitants. The bearers of the prehistoric civilization, which was already of a high order in many respects, of Hither Asia during the Copper Age thus belonged to the Mediterranean races or their pre-decessors, the proto-Mediterraneans, and not lo the proud Northern con-quering races. It is not known whether these earliest inhabitants of Iran and Anatolia spöke an Indoeuropean language or not.
