Staden ur barnens ögon

Examensarbete: C-uppsats inom Byggd miljö Kurs: BY164B

Nivå: Grundnivå Termin: VT 2009

Program: Arkitektur, visualisering och kommunikation Handledare: Per-Olof Hallin

STADEN UR BARNENS ÖGON

Emelie Carlander

Abstract

”A child´s view of the city”

Th is thesis is the result of a study concerning children’s independent movement, and the choices they make in terms of where, how and what to play within their immediate surroundings. Th e study was accomplished in two parts. In the fi rst part we interviewed children and followed them on a walk in their neighborhood. By doing this we learnt how the children comprehended their surroundings. In the second part we interviewed representatives from the roadwork’s department to ascertain how children’s interests have been taken into consideration when planning the inner-city environment.

Th e aim of this study was to understand and describe how children experience life in the centre of Malmö. In our study we focused on the interaction between children and places, and also on the interaction between children and people in the street. Th e main questions we asked were: What qualities can be found in the children’s closest surroundings? Why is it that some places, streets or playgrounds appear more interesting to children than others? What do children consider exciting, frightening or boring? How are children´s interests being considered when the inner city is being planned?

In the fi rst part of the study we interviewed seven children, aged eight and eleven years old. Th e questions focused on their favorite places for play, their independent mobility, the city traffi c and their perception of positive and negative qualities in their neighborhood. Th e interviews were followed by walks with the children in order to observe them interacting with their environment. Th e second part of the study was based on a meeting with representatives from the roadwork’s department. We wanted to fi nd out how they thought their work infl uenced the children’s environment and what was being done today to improve the quality of children’s lives in the inner-city.

Th e main fi ndings were that the children in the inner city were quite happy with their living situation, although they wished the surroundings were greener, less heavily traffi cked and less untidy. Children tend to play everywhere and often choose places which adults consider inappropriate. Th ey prefer places where they can climb or be challenged in diff erent levels. Another fi nding from our study was that planning for children is diffi cult for two reasons. First, the communication between children and adults is often complicated, and second, it’s hard to put children’s need in front of others

Sammanfattning

“Staden ur barnens ögon”

Denna uppsats är ett resultat av en undersökning om barns rörelsefrihet och deras lekvanor i sin närmaste omgivning. Studien består av två delar. I den första delen intervjuade vi barn och tog sedan med dem på en promenad i sitt närområde. På så sätt fi ck vi förståelse för hur de uppfattar sin omgivning i innerstaden. I den andra delen av studien intervjuade vi representanter från gatukontoret för att ta reda på hur barns intressen tas tillvara i planeringen av innerstaden.

Målet med vår studie var att skapa förståelse för, och beskriva hur barn upplever att bo i centrala Malmö. I undersökningen fokuserade vi också på mötet mellan barn och platser, och hur de interagerar med andra människor. Våra huvudfrågor kretsade kring stadsmiljöns karaktär: Vad fi nns det för kvalitéer i barnens närmiljö i innerstaden? Vad upplevs som intressant, skrämmande och tråkigt i omgivningen? Var leker man helst och vad leker man helst med? Hur tas barns intressen tillvara när man planerar miljön i innerstaden?

I den första delen intervjuade vi sju barn i åldrarna åtta och elva år. Våra frågor handlade bland annat om deras favoritplatser för lek, rörelsefrihet, stadstrafi kens påverkan samt deras uppfattning om positiva och negativa kvaliteter i närområdet. Under promenaderna blev

barnens synpunkter på sin omgivning ännu tydligare. När vi i den andra delen intervjuade representanter från gatukontoret, ville vi ta reda på hur kommunens arbete påverkar barns miljö och vad som görs för att förbättra deras situation.

Resultatet av vår undersökning visar att barnen är relativt nöjda med att bo i innerstaden. De önskar sig däremot en grönare och renare omgivning med mindre trafi k. Barn tenderar att hitta platser för lek överallt, och särskilt ställen som vuxna inte tycker är lämpliga. De föredrar platser där de kan klättra eller utmana sig själva. Vi kom också fram till att det är svårt att planera för barn, främst av två anledningar. För det första har vuxna ofta svårt att kommunicera med barn, och för det andra är det komplicerat att få ihop alla samhällsgruppers intressen när man planerar stadens utformning.

1. INLEDNING

5 1.1 Syfte 5 1.2 Problemprecisering 6 1.3 Metod 6 1.4 Målgrupp 11

2. BAKGRUND

12

2.1 Staden ur barnens perspektiv 12

2.2 Barns lek 14

2.3 Trafi kens påverkan 17

2.4 Säkerhet och risker i barnens

miljö 17

2.5 Hur planerar Malmö kommun

för barns bästa? 19

3.

TEORI

21

3.1 Låt oss vara med 21

3.2 Platser för lek, upplevelser

och möten 22

3.3 Communicating place 24

3.4 Unga är också medborgare 25

4. UNDERSÖKNING

28

4.1 Intervjuer med årskurs fem 28

4.2 Intervjuer med årskurs två 32

4.3 Promenaderna 37 4.4 Kommunen 39

5.

ANALYS

44 5.1 Barnens intervjuer 44 5.2 Promenaderna 47 5.3 Kommunen 48

6. SLUTSATSER OCH DISKUSSION

50

7. REFLEKTION

52

KÄLLFÖRTECKNING

54

BILAGOR

57

Intervjuguide till barnen 57

Intervjuguide till kommunen 58

Promenadbilder 60

Karta 66

1. INLEDNING

B

arns rörelsefrihet i staden har under de senaste

decennierna minskat kraftigt, till följd av bland annat funktionsseparering och ökad trafi k. I vår utbildning har det diskuterats relativt lite om just barnens situation i den byggda miljön, vilket är lite synd med tanke på att utbildningen i övrigt har haft stort fokus på de mänskliga aspekterna inom stadsbyggnad. Bakgrunden till vårt val av ämne är att vi i ett tidigare projekt stött på barns begränsade frihet i staden, exempelvis på grund av trafi ksituationen. Genom litteratur i ämnet har vi funnit att det fi nns en del myter vad gäller just barnens utemiljö i staden. Nic Nilsson menar i antologin Rätt till

lek (1993) att planerare tror att lekplatser är det optimala

sättet att tillgodose barns behov av lek. Detta stämmer inte eftersom lek är en ständigt pågående aktivitet som inte är förbehållen en förutbestämd plats som kallas lekplats, menar han. Iordningställda lekplatser är något som planerare hittat på när de upptäckte att de bostadsområden de ritat inte var lämpliga för barn. En annan myt som Nilsson tar upp är den om säkerhet i barnens lek. Att utforma standarder för lekredskap är visserligen viktigt men eftersom barns lek bara till 10-20 procent sker på lekplatser måste man ta till andra åtgärder om man vill se till barnens bästa (Grönvall, 1993, s 25-33). Trots goda förutsättningar har det blivit svårare för stadsplanerare att ge barn den rörelsefrihet och det utrymme som tidigare funnits i stadsmiljön och som

man fortfarande kan hitta på mindre orter. Kommunerna tenderar också att alltmer inrikta sin verksamhet mot barns och ungdomars rättigheter i samhället, istället för att värna om deras platser och fysiska miljö (Lundström och Nordström, 2001, s 9). Mot denna bakgrund väcktes intresset hos oss att undersöka barns perspektiv på staden.

1.1 Syfte

Vårt syfte är att fi nna förståelse för hur barn i åldrarna åtta till tolv uppfattar och använder sin närmiljö i ett begränsat område i Malmö innerstad. Vi har valt detta åldersspann eftersom vi ville studera barn som är tillräckligt stora för att kunna röra sig utan vuxnas sällskap. Dessa barn börjar sannolikt också bli för stora för den tillrättalagda lekplatsen med dess gungor och rutschkanor. Vi ville även undersöka hur kommunen arbetar med frågor som rör barns utomhusmiljö.

1.2 Problemprecisering

Vi har valt att dela upp vår frågeställning i två områden: Barns närmiljö samt hur kommunen planerar för barnen. Utifrån studiens syfte har vi ställt följande frågor: Barnen

• Vad fi nns det för kvalitéer i barnens närmiljö i inner-staden?

• Vad upplevs som intressant, skrämmande och tråkigt i omgivningen?

• Var leker man helst och vad leker man helst med? Kommunen

• Hur tas barns intressen tillvara när man planerar miljön i innerstaden?

1.3 Metod

1.3.1 Förförståelse

Vår förförståelse för det ämne vi valde att studera var ganska begränsad. Vi har själva växt upp i förorter och känner inte några barn som idag bor i innerstadsmiljöer. Därför var vi extra nyfi kna på hur denna grupp uppfattar sin omgivning. Våra utgångspunkter utgick från att ta reda på barns uppfattningar om stadens kvalitéer och baksidor, samt hur kommunen ser på arbetet med att planera barnvänliga miljöer.

1.3.2 Undersökningssubjekt

I vår studie valde vi dels att använda oss av barn som bodde i innerstan, dels representanter från kommunen. Genom att intervjua barnen ville vi ta reda på vad det fi nns för kvalitéer i deras närmiljö samt var de helst leker någonstans. Kommunen vände vi oss till för att få svar på hur barns intressen tas tillvara när man planerar innerstaden.

Urvalet av barnen gjordes både slumpmässigt och strategiskt. Årskurserna - andra respektive femte klass - valdes ut strategiskt för att få en bra spridning av åldrarna i den ålderskategori vi hade valt för undersökningen, nämligen barn mellan åtta och tolv år. För att få en jämn könsfördelning valde vi att ta med två fl ickor samt två pojkar från varje klass. Barnen utsågs också med hänsyn till var i staden de bodde – vi ville endast ha barn som bodde i eller precis utanför området Rådmansvången i Malmö. Eftersom intresset från eleverna i de båda klasserna var stort fi ck de barn som uppfyllde ovanstående kriterier dra lott om ”platserna”. Lottdragningen sköttes av respektive lärare. Antalet barn valdes efter rekommendationer i Steinar Kvales bok Den kvalitativa forskningsintervjun (1997) där han skriver att 5 till 25 personer är lagom för en kvalitativ intervjuundersökning (Kvale, 1997, s 98). Vi ville också ha ett jämnt antal barn från varje klass för att få en jämn könsfördelning och bestämde oss därför att inkludera åtta barn i vår studie. Fler barn hade möjligtvis

bidragit till att öka studiens tillförlitlighet, men med tanke på undersökningens tidsram, valde vi att begränsa antalet barn till åtta stycken. Lottdragningen såg vi som något positivt eftersom det gav alla barn en chans att delta i studien, oavsett om de var tystlåtna eller hade en mer energisk karaktär. Innan lottdragningen skedde hade de barn som ville vara med i undersökningen fått tillstånd av sina föräldrar att delta. Detta var ett krav från både vår och skolans sida.

Urvalet av representanter från kommunen gjordes strategiskt; vi kontaktade ett fl ertal personer på gatukontoret och stadsbyggnadskontoret och frågade om de ville ställa upp på en intervju. Genom research på Malmö stads hemsida, www.malmo.se, hade vi tagit reda på vilka områden de arbetade inom och kontaktade således de personer som kunde tänkas ha med barnplanering att göra. Vi fi ck kontakt med två personer från gatukontoret som ville ställa upp på intervjuer. Den ena var landskapsarkitekten Caroline Larsson som är ansvarig för Malmös temalekplatser. Genom henne fi ck vi också kontakt med Ingrid Persson, civilingenjör på exploateringsenheten på gatukontoret. De kunde ge oss svar på våra frågor och bidrog också till att vi kunde se på problemet med barnplanering ur andra synvinklar. Att vi valde att intervjua endast två representanter från kommunen har också att göra med undersökningens tidsram. Dock anser vi att antalet borde vara tillräckligt

med tanke på att studiens huvudfokus handlar om barnens upplevelser.

1.3.3 Undersökningsområde

I vår undersökning har vi valt att studera området Rådmansvången i Malmö. Området valdes först och främst för att det ligger mitt i innerstan men också för att det bor relativt många barn i åldern 6-15 år där, jämfört med andra centrala delar1_{. Innan vi bestämde}

oss för undersökningsområde gick vi runt och tittade på andra delar i innerstaden (Möllevången och Gamla staden) för att bilda oss en uppfattning om stadskärnan. Rådmansvången lockade dock mest eftersom dess omgivning har en växlande karaktär och vi ville se hur barnen upplevde detta.

I området fi nns tre låg- och mellanstadieskolor: Johannesskolan, Magistratskolan samt Monbijouskolan. Att vi valde att kontakta Monbijouskolan har att göra med dess läge; Här fi nns fl era stora gator, det passerar mycket folk dagtid och i området fi nns ett stort handelsutbud med både små butiker samt stora kedjor. De brister som kan ha uppkommit i och med val av undersökningsområde, är att vi enbart har fått en begränsad bild av innerstaden. Rådmansvången kan inte anses karakteristiskt för hur andra ställen i stadskärnan ser ut eller upplevs. Hade vi istället studerat södra eller västra innerstaden kanske helt andra åsikter och synpunkter framkommit.

1.3.4 Avgränsning

I vår undersökning har vi intervjuat sju barn (se bortfall under Primärdata) från området Rådmansvången om deras närmiljö. Detta lilla urval kan på inga sätt generalisera barns uppfattning om innerstaden i Malmö, men ger en inblick i hur de centrala delarna upplevs av unga som bor där. På grund av studiens korta tid har vi inte kunnat träff a barnen för mer än en intervju per person och detta ska tas med i beräkningen då resultatet tolkas. Vi har berört genusperspektivet men är medvetna om att vi skulle ha behövt intervjua ett större antal barn för att kunna dra mer omfattande slutsatser i ämnet. De åsikter och synpunkter som framkom under intervjuerna med Caroline Larsson och Ingrid Persson på gatukontoret i Malmö kan inte heller ses som en allmän uppfattning om barns situation från kommunens sida. Deras betraktelser är dock mycket intressanta som komplement till barnens tankar om miljön i innerstaden.

1.3.5 Primärdata

Vi har använt oss av intervjuer och promenader som primära metoder för vår datainsamling. Att vi har valt dessa tillvägagångssätt beror på att vi ville göra en kvalitativ studie. Enligt tidigare undersökningar av barns närmiljö (Cele, 2006, Heurlin-Norinder, 2005, Rasmusson, 1999) har dessa metoder visat sig

framgångsrika vad gäller att ta tillvara barns synpunkter. Intervjupersonerna valdes ut enligt de kriterier som presenterats under rubriken Undersökningssubjekt. Intervjuerna och promenaderna med barnen ägde rum på Monbijouskolan den 1, 3 samt 15 april. Barnen intervjuades en och en medan promenaderna skedde gruppvis i varje årskurs. Caroline Larsson och Ingrid Persson intervjuades på gatukontoret den 30 mars respektive 15 april. I årskurs fem deltog alla fyra elever som hade tackat ja till att delta i undersökningen. I årskurs två var två av barnen sjuka den aktuella dagen och då vi kom tillbaka vid ett senare tillfälle var en av de kvarvarande eleverna (en fl icka) sjuk igen. Bortfallet i undersökningen blev därmed en elev, men vi bedömde ändå att vi fått så pass mycket information att det inte skulle påverka undersökningen alltför mycket. Vad som dock är problematiskt är att könsfördelningen, i och med bortfallet, inte blev jämn. Detta kan tänkas ha påverkat resultatet.

Innan vi började med att utforma frågor till undersökningen hade vi tagit del av informationen från boken Den kvalitativa forskningsintervjun (Kvale, 1997). Denna typ av intervjusamtal försöker förstå världen ur de intervjuades synvinkel samt utveckla innebörden av människors erfarenheter. Intervjufrågorna till barnen diskuterades fram allteftersom vi hade läst in oss på den litteratur vi hade valt. Frågorna vi beslutade oss för täckte

in följande ämnesområden: Skolvägen, rörelsefrihet i närområdet, trafi ken, lekvanor, platser för lek, vuxna i omgivningen, innerstadens kvalitéer och baksidor samt barnens idealstad.

Frågorna till Caroline Larsson och Ingrid Persson togs fram på samma sätt som ovan med den skillnaden att vi ställde mer lekplatsspecifi ka frågor till Larsson eftersom hon är ansvarig för temalekplatserna i Malmö. De ämnesområden som vi här ville täcka in handlade bland annat om hur kommunen arbetar för att göra staden mer barnvänlig, om barnen får vara med i planeringsprocessen samt vad de anser om lekplatsen som fenomen. Intervjuerna med Larsson och Persson tog drygt en timme vardera och vi använde oss av diktafoner för att dokumentera svaren. Situationen under de båda intervjuerna var mycket avspänd och de hade mer karaktären av ett samtal.

Barnens intervjuer tog mellan 30 till 70 minuter per person. Den varierande längden har att göra med att vissa barn var mer frispråkiga och utmålande än andra. Vi fi ck tillgång till grupprum i skolans lokaler så att intervjuerna kunde utföras ostört. Till vår hjälp hade vi även här varsin diktafon för att dokumentera elevernas berättelser. Att intervjua barn visade sig vara både roligt och lite krångligt. Vissa svarade utförligt på frågorna medan andra var mer kortfattade och en del fl öt iväg i diverse berättelser

som inte alls hade med frågorna att göra. Vi försökte närma oss barnen på deras nivå så att de skulle känna sig bekväma med intervjusituationen. Därmed avbröt vi dem inte när de kom in på ovidkommande ämnen, utan lät dem tala till punkt. Barnen var väldigt ivriga att få bli intervjuade och vi fi ck bra kontakt med dem. De berättade öppenhjärtigt om sina upplevelser och verkade känna stor tillit till oss. För att garantera deras anonymitet valde vi att fi ngera namnen i undersökningen. Dock har vi valt att låta barnen var med i fotografi erna, då vi ansåg att detta skulle stärka intrycket av barnens upplevelser*. En grind där två barn klättrar säger betydligt mer än en grind fotograferad rakt upp och ner. I och med att vi inte kopplade de fi ngerade namnen i undersökningen till bildtexterna kände vi att anonymiteten kunde garanteras i allafall. Innan intervjuerna informerade vi eleverna om att de skulle få vara anonyma i uppsatsen. Detta var dock inget som verkade spela så stor roll för barnen, de blev närmast förvånade över att deras riktiga namn inte skulle få vara med. Att intervjua barn innebär alltid en etisk svårighet eftersom man inte vet hur pass stor deras begreppsvärld är. Det kan också hända att de i efterhand tycker att det är lite pinsamt att ha varit med i denna typ av undersökning, eftersom barns åsikter tenderar att skifta snabbt. Det som var häftigt för ett år sedan kanske känns ”urlöjligt” idag. Detta är viktigt att komma ihåg när man sammanfattar resultatet och det gäller att hitta en balans i hur man uttrycker sig för att de inblandade

*) I rapporten som publiceras på Malmö högskolas hemsida har vi valt att kamou

fl era de bilder där barnens

ska känna sig till freds. Vid intervjuer med barn måste man välja sitt språk för att skapa ett förtroende och på så sätt få fram mer utförliga svar.

Sammanställningen av intervjuerna gick till på så sätt att vi lyssnade igenom det inspelade materialet och skrev ner det näst intill ordagrant. Därefter använde vi oss av så kallad meningskoncentrering för att formulera innehållet mer koncist. Långa uttalanden pressades samman till korta för att på så sätt få med det väsentliga i innebörden (Kvale, 1997, s 174). Intervjuerna redovisas i tre avsnitt: Femmornas berättelser, tvåornas berättelser samt kommunens redogörelser. Uppdelningen valdes för att läsaren skulle få en bra översikt över det insamlade materialet. Efter att vi sammanställt materialet i undersökningskapitlet analyserade vi det genom att dra paralleller till de teorier vi hade valt.

Promenaderna genomfördes gruppvis; med femmorna på eftermiddagen den 1 april och med tvåorna på eftermiddagen den 3 april. Eftersom två barn saknades bland tvåorna den aktuella dagen, fi ck vi återkomma på förmiddagen den 15 april. Eftermiddagsturerna tog mellan två och tre timmar. Förmiddagsturen tog endast en och en halv timme eftersom bara ett av de två kvarvarande barnen dök upp. Alla elever fi ck visa var de bodde och hur de tog sig till skolan. De fi ck också visa andra närliggande platser där de brukade vistas samt vad

de tyckte var fi nt, fult, spännande eller tråkigt i miljön. För att kunna dokumentera sin omgivning fi ck de låna en kamera som alla i gruppen delade på. Den som bodde närmast skolan fi ck ha kameran först och lämnade sedan över den till nästa kamrat, i den turordning som vi gjort upp i förväg. På så sätt fi ck alla barn använda kameran lika lång tid. Det var viktigt för oss att barnen själva fi ck hålla i kameran så att de skulle känna sig fria att fotografera vad de själva ville visa. Vi uppmanade dem att berätta för oss varför de valde att fotografera vissa saker eller företeelser. Med barnens berättelser färskt i minnet kunde vi sedan sätta ord på deras bilder. Fotografi erna bearbetades och redovisades på så sätt att vi valde ut de intressantaste och mest talande bilderna från varje årskurs och skrev därefter bildtexter till dem. Att vi valde att redovisa bildmaterialet på detta sätt beror på att vi ville låta fotografi erna tala för sig själva. Vi stötte inte på några större problem under promenaderna mer än att det stundtals var lite svårt att hålla barnen samman i gruppen. Promenaderna analyserades med utgångspunkt av den nya information som framkom under turerna, och barnens berättelser kopplades sedan till teoriavsnittet. 1.3.6 Sekundärdata

Vårt urval av litteratur är främst baserat på böcker och avhandlingar som rör barns miljö. Som komplement till detta har vi använt oss av tidskriftsartiklar samt hämtat information från Malmö stads hemsida, www.malmo.se.

Att vi till största delen har använt oss av böcker beror på att vi där fann den mest givande och utförliga informationen om vårt ämne. Det visade sig vara lätt att hitta litteratur i ämnet, nästan lite för lätt, vilket gjorde det svårt att sålla bland all fakta. För sökning av böcker använde vi oss av Malmö högskolas bibliotekskatalog, Malmö stadsbiblioteks katalog samt Libris. Artiklar söktes genom databaserna Artikelsök och Samsök. Förutom detta hittade vi en del artiklar och publikationer på nätet som vi fann via Googles sökmotor. De sökord vi använde oss av var följande: barn + stad, barn + stadsplanering, barn + samhällsplanering, lek, lekplatser samt platsidentitet. Dessa ord översatte vi även till engelska för att få fl er träff ar. Mycket av litteraturen hittade vi också genom att titta i böckernas källförteckningar. Med hänvisning till ovanstående sökord skummades alla texter igenom för att avgöra dess relevans för ämnet. Därefter studerades de mest väsentliga texterna noggrant. I analysen refereras till de texter som vi använde oss av i bakgrundsfaktan samt i teoriavsnittet.

1.3.7 Källkritik

Med tanke på att större delen av vår litteratur är relativt färsk, torde tillförlitligheten vara hög. Statistik är dock något som ideligen ändras och uppdateras och därmed kan vissa siff eruppgifter i litteraturen vara missvisande. Eftersom vi har haft ett gediget urval av litteratur borde felmarginalen vara låg; samma fakta har påträff ats i fl era

När det kommer till muntliga källor fi nns risken att dagsformen påverkar en persons uttalanden och synpunkter. Självklart kan också påståenden missuppfattas av intervjuaren, och på så sätt påverka resultatet. Vår begränsade förförståelse för ämnet samt den korta undersökningstiden, kan även ha bidragit till feltolkningar av intervjuerna.

1.4 Målgrupp

Vårt arbete vänder sig till stadsplanerare och arkitekter som arbetar inom kommunal verksamhet. Vi hoppas att denna undersökning ska öka förståelsen för barns levnadssituation i innerstaden och vara till nytta vid planering av off entliga platser. Resultatet av undersökningen kan tänkas vara generaliserande för hur städer i Malmös storlek, upplevs och används av barn.

2. BAKGRUND

F

ör att läsaren ska få större förståelse kring vårt val av ämne, presenterar vi här några avsnitt med fakta om barns villkor i stadsmiljön.

2.1 Staden ur barnens perspektiv

I Sverige bor nästan en tredjedel av alla barn i eller kring storstäderna och berörs således av utvecklingen i städerna. Barn upplever miljön med alla sina sinnen och reagerar på det fysiska rummet på ett intensivare sätt än vuxna gör. Leken är den form som knyter ihop den sociala och fysiska miljön och barnen påverkas därför i hög grad av den nära omgivningens utformning. Under 1900-talet har barns villkor i stadsmiljön ägnats stor uppmärksamhet av bland annat politiker och forskare. Men miljön har värderats och diskuterats utifrån problem och faror och i mycket liten utsträckning utifrån möjligheter och positiva värden. Kritiken mot staden som barnmiljö kom i slutet av 1800-talet då den stora befolkningsomfl yttningen från landsbygden in till städerna tog fart. Urbaniseringen förändrade livsvillkoren drastiskt, inte minst för barnen. Arbetarklassen bodde vid förra sekelskiftet i usla bostäder och deras barn lämnades för det mesta ensamma och släpptes vind för våg. Deras existens blev synlig när de vistades på städernas gator och myndigheterna klassade dessa miljöer som farliga och ansåg att de var en grogrund för kriminalitet och sociala problem. Den här typen av problembeskrivning har blivit vägledande för samhällets

försök att kompensera barnen för de viktiga värden som anses ha gått förlorade. Fortfarande framstår livet på landet som den ultimata barnmiljön och stadslivet som det riskfyllda och destruktiva (Rasmusson, 1999, s 12-15).

Gatans lek

Men livet på gatan var inte enbart av ondo, här lekte barnen och fann möjlighet till samvaro mellan generationerna. Genom leken upptäckte de staden och sitt förhållande till den. De hoppade rep och hage, lekte kurragömma, metade, byggde fl ottar och klättrade upp för klippor. Till vardagen hörde också möten med fullgubbar men dessa var en del av miljön och uppfattades som ofarliga. I och med den tekniska utvecklingen kom ett mer barninriktat tänkande som ledde till att man uppmärksammade vikten av att skydda barn mot faror och olyckor. Bilismens framfart gjorde att barnen inte längre kunde leka på gatan som förut och man vidtog åtgärder för att skydda och trafi kundervisa dem. Trots den ökande bilismens mörka sidor var det först på 1970-talet som problemet uppmärksammades på allvar. Samhällsplanerare och pedagoger insåg nu på allvar att barnen var de som var särskilt utsatta i trafi ken. Tidigare hade även andra typer av faror observerats såsom risken för fallolyckor, klämskador och drunkning. Barns naturliga vetgirighet och experimentlust och den bristande utformningen av den fysiska miljön angavs

redan på 1930-talet som orsaker till dessa problem. Under 1970-talet gjordes fl era utredningar om barns villkor i olika bostadsmiljöer, men därefter svalnade intresset. I slutet av 1990-talet aktualiserades dock barnens situation igen och numera fokuserar forskningen till största delen på trafi ken och dess olycksrisker. Även om trafi ken orsakar de allvarligaste olyckorna har det skett en betydande nedgång av antalet dödsfall bland barn under femton år. Detta är naturligtvis positivt men har visat sig bland annat bero på föräldrars rädsla för att något ska hända barnen i trafi ken. Barnen får således i allt mindre utsträckning röra sig ute på egen hand och därmed påverkas också deras relationer med kompisar. Krav på närmiljön handlar därför inte bara om säkerhet utan också om hälsa, trygghet, stimulans och goda lekmöjligheter (Rasmusson, 1999, s 16-22).

Lekplatsens intåg

Vuxenvärlden och samhället har gjort ambitiösa försök att skapa den goda och trygga stadsbarndomen, men denna planering inrymde diverse dilemman. Barns lek krävde fysiska utrymmen som helst inte skulle fi nnas på gatan, resonerade man. Det låg i vuxenvärldens intresse att kontrollera barns socialisation. Ett annat problem rörde relationen mellan spänning och trygghet i barnens värld, om hur det var möjligt att anvisa trygga platser för lek och samtidigt erbjuda barn den nödvändiga spänningen i tillvaron. De åtgärder som vidtagits

har varierat och bland de olika insatserna har man kunna urskilja en omständighet som lanserats som en universallösning på alla problem, nämligen den anlagda lekplatsen. Off entliga lekplatser började inrättas i slutet av 1800-talet som alternativ till den farliga gatan. Till att börja med bestod dessa platser enbart av sandhögar men 1913 fi ck man pengar för att anskaff a lekmaterial. År 1936 föreslog stockholmspolitiker att man skulle införa så kallade ”parktanter” för att ta hand om barnen på lekplatserna. Året därpå anställdes lekledare till nio platser i den inre staden vars uppgift var att ge barnen trygghet och tillsyn samt att hjälpa dem att organisera lekar. Barns egen förmåga till meningsfull lek ansågs begränsad. Lekmaterial skulle vara fysiskt utvecklande och uppmuntra till konstruktiv verksamhet. Två statliga utredningar; Barns utemiljö (1970) och Barnens fysiska

miljö (1975), underströk betydelsen av den fysiska

miljöns utformning och gav förslag till hur lekplatserna borde gestaltas. I den tidigare undersökningen gav man direktiv om att beakta möjligheten att utforma hela utemiljön som ett lekområde samtidigt som den skulle tjäna andra ändamål. Lekplatsen tillskrevs många viktiga värden, bland annat skulle den kompensera stadsmiljöns brister i relation till den friare tillvaron på landet. Intresset kretsade inte heller vid den här tiden enbart kring de fattiga barnen som man gjort i början av seklet. I Danmark förstod pedagoger vid den här tiden att det behövdes en ny typ av lekplatser, eftersom många av de

fi na lekredskapen inte användes. Resultatet blev den första ”skrammel-legepladsen” i Emdrup där barnen kunde få bygga kojor och skapa fritt av gammalt byggmaterial såsom bräder och tegelstenar. Men denna typ av lekplats uppfattades av många som en ren provokation; var skulle det sluta om barn fi ck leka ut sina lustar bland ohygieniskt gammalt skräp? Säkerhetstänkandet i Sverige var mycket högre än i Danmark, men man fokuserade också på hur spänning skulle kunna tillfogas lekplatserna (Rasmusson, 1999, s 25, 31-37).

Vad hände sedan?

Vad blev då resultatet av det omfattande arbetet med lekplatser i Sverige? Under 1970-talet framkom kritik om den fysiska miljön, men barnens åsikter brydde sig beslutsfattarna inte om eftersom de ansåg att de unga inte hade tillräcklig kunskap. Däremot gjordes en del studier med observationer av barn på lekplatser för att undersöka lekplatsernas och utemiljöns betydelse för barnen. Man kom fram till att vissa lekredskap användes mycket lite men gungor, sandlådor och rutschkanor var däremot populära på de fl esta ställen. Resultaten visade också att aktiviteten och besöksfrekvensen var högre på platser med lekpersonal. Varför hade då inte debatten och miljöförbättringarna lett till en bättre utgång? På en konferens 1984 konstaterade man att forskning om barn och bostadsfrågor var omfattande men att kunskapen togs dåligt tillvara av politikerna. Man ansåg att det

behövdes ett mellanled av informatörer för att göra forskarnas resultat begripliga och möjliga att omsätta i praktiken. En brytpunkt i utvecklingen kom på 1980-talet då avgörande förändringar inträff ade som fi ck konsekvenser på nationell nivå. Detaljregleringen av barnens miljö i lagstiftningen försvann och planeringen av nya bostadsområden styrs sedan 1987 av en ramlag som ger utrymme för lokala tolkningar. Därmed försäkras barn inte längre tillgång till egna fysiska rum i miljön på samma sätt som tidigare. Lekplatser, som numera sorterar under kultur- och fritidssektorn, har under 1990-talet fått betydligt mindre anslag. Frågor om barns lek har numera ingen framträdande plats i den allmänna debatten eller i arkitekters och landskapsarkitekters intressesfär. Det kan bero på den starka fokuseringen på barnomsorgen och att alltfl er barn nuförtiden tillbringar det mesta av sin tid i skolan, på dagis eller i organiserade aktiviteter (Rasmusson, 1999, s 39-41).

2.2 Barns lek

Leken är grunden för barns utveckling, menar miljöpsykologen Fredrika Mårtensson (1993). Tidigare ansågs lek vara en onödig aktivitet, men idag vet man att den är ett viktigt steg i processen att bli vuxen. Genom att man låter barn få tid och plats för lek hjälper man dem att förstå verkligheten. Leken blir ett sätt för barnen att repetera upplevelser, prova på och på så

sätt säkra kunskapen inom sig själva och utvecklas som människor2_{. Barn behöver också upptäcka miljön runt}

omkring sig i sin egen takt, och genom att ha en varierad och inbjudande omgivning lägger man en bra grund för den mentala utvecklingen (Mårtensson m fl ., 1993, s 9). Barns intryck

Barn och vuxna värderar upplevelser olika. För barn blir de materiella intrycken mer direkta och färger, ljus och former är till exempel några av de starkaste minnena som vuxna bär med sig sedan barndomen. Då dessa sinnliga intryck är väldigt starka för barn, blir barnen samtidigt mer utelämnade till sin omgivning. Skillnaden mellan vad som sker i miljön kontra det som sker inombords är svagare hos barn än hos de vuxna. Desto äldre man blir desto mer kan man skilja sig själv från omvärlden, och detta är något av det mest grundläggande i barns utveckling. I sjuårsåldern bearbetas intrycken från omgivningen med hjälp av fantasi till personliga föreställningar. Från denna ålder och några år framåt är utbytet med den nära miljön som intensivast. Vardagens äventyr sätter stor prägel på barns kunskap om verkligheten. Motivationen till inlärning sker som bäst då barnets närmiljö är både lockande och utmanande. Då vardagliga äventyr ibland saknas i innerstaden, har man försökt kompensera detta genom att bygga upp platser där liknande fenomen kan upplevas. Exempel på detta är stadsbondgårdar samt äventyrslekplatser. Barn har ett omedelbart seende, både

när det gäller människor och platser. En del tilltalar dem, andra inte. Eftersom de ännu inte har utvecklat ett mönster att iordningsställa sina intryck måste de lita på sitt omedelbara seende, sin intuition (Mårtensson m fl ., 1993, s 11-13, 15).

Natur och fantasi

Fantasin är en viktig ingrediens för barnen när de ska förstå sig på sin omgivning. Uppfi nningsförmågan kan hjälpa barnet att pröva saker som det inte får, vill eller kan göra i verkligheten. Fantasin är också viktig som motvikt till alla de ordnade aktiviteter där den vuxne har kontroll över situationen. För att ett barn ska kunna utöva sin fantasilek behövs det ro och ostördhet, men också intryck som kan trigga leken. Barnet får genom fantasin förståelse för hur saker och ting hänger ihop och vilka känslor som är kopplade till dessa bilder. Då vardagsmiljön är tråkig och fattig på intryck hämmas barnens möjligheter att utveckla sina tankar och känslor. Ett barns mognad kräver stimulerande miljöer för att kunna skapa och få nya intryck (Mårtensson m fl ., 1993, s 16-17).

Användandet av sin fantasi kommer väl till sin rätt i utemiljön. Då man pratar om minnen från barndomen utspelar de sig oftare utomhus än inomhus. Naturen har en tendens att väcka barns intresse och de är bättre på att känna samband med naturen än vad vuxna är. Nästan alla

barn har upplevt en väldigt nära och intensiv relation till en viss miljö. Det kan vara ett krokigt träd, en stor sten, en bäck eller en hemlig håla. Då naturen är av formbar karaktär kan barnet få chansen att vara med och påverka sin omgivning. Leken blir friare i en sådan miljö och att själv får vara med och förändra något är ett viktigt inslag i utveckling av barnets självkänsla. Naturen brukar också erbjuda en bra balans mellan trygghet och utmaning. För att våga utforska nya saker krävs en viss kännedom och en trygg bas att stå på, vilket barn som har fått växa upp med naturen ofta har utvecklat (Mårtensson m fl ., 1993, s 22-24).

Platsers olika karaktärer och uttryck främjar vår fantasi och naturplatser ger ofta starka intryck hos barnen. Unga väljer gärna platser och observerar saker som de vuxna inte refl ekterar över. Det gäller därför att lära känna barnens inre verklighet och vara uppmärksam på vilka platser som barnen tar i besittning. Då skolor har närliggande skogspartier brukar dessa vara populära tillhåll för eleverna. Här känner sig många barn bekväma att få vara sig själva och det fi nns plats för egna lekar och skapande. Det känns som om tiden står stilla i dessa omgivningar och tankarna får röra sig mer fritt. Mångfalden och ojämnheten i naturpartier ger fantasin vingar (Mårtensson m fl ., 1993, s 29-31, 35).

Pojkar, fl ickor och skräpiga platser

Pojkar och fl ickor leker på olika sätt och detta gäller såklart även i utemiljön. Pojkar är bättre på att utnyttja stora plana ytor, medan fl ickor har svårare att fi nna dessa platser meningsfulla. Båda könen gillar kojor, men då pojkarna är mer intresserade av konstruerandet tycker ofta fl ickorna att detaljerna i utförandet är viktigare. Pojkar och fl ickor föredrar också att leka i olika områden. Yngre fl ickor föredrar att umgås med en bästa kompis i sitt närområde, medan pojkar gärna söker sig till andra bostadsområden längre bort ifrån hemmet. Här kan man se att fl ickor på så sätt blir mer beroende av sin närmiljö. Både pojkar och fl ickor uppskattar spännande och icke planerade miljöer. Platser som är övergivna av vuxna blir generellt sett ofta väldigt intressanta för barn. För att dessa gråzoner ska vara givande bör de varken vara livsfarliga eller speciellt anpassade för barn. Ödetomter, ödehus, källare och andra dunkla miljöer är exempel på platser som barn gillar att hänga på. Dessa ställen triggar fantasin och känns aldrig långtråkiga, som en lekplats kan göra ganska snabbt. Barn fi nner ofta möjligheter i det som vuxna kallar för skräp och i skräpet kan barnen fi nna kvalitéer som den vuxne aldrig hade tänkt på. ”Lite skräp här och där är lika viktigt som lite ogräs i gräsmattan”, säger barnboksförfattaren Barbro Lindgren (Mårtensson m fl ., 1993, s 38-39, 41).

2.3 Trafi kens påverkan

Den fysiska miljön har stor inverkan på barns utveckling och är betydelsefull när barnet ska skapa sig en identitet i relation till platsen. Människor har speciella anknytningar till platser, vilket innebär att man förbinder platsen till en identitet. En plats identitet handlar inte bara om hur rummet ser ut, utan även om vilka människor som vistas där och vad andra människor har för åsikter om stället. Allt detta vävs in i vilken relation barnet får till platsen och hur stark identiteten blir.

Rörelsefriheten minskar

Trafi ken har stor påverkan på barn och i sammanhanget diskuteras det oftast olycks- och skaderisker. Men säkerhet är bara en av fl era aspekter i trafi kmiljön. Det handlar också om miljöns betydelse för barns hälsa samt deras fysiska och sociala utveckling. Det är viktigt att man låter barn få utforska sin egen närmiljö och att låta dem ta sig till sina vänner och aktiviteter själva. Genom att gradvis lämna mer ansvar åt barnen utvecklas de i rätt riktning och ökar förståelsen för trafi ksituationer. Skjutsandet av barn har ökat markant de senaste åren och tyvärr fi nns det risk för att utvecklingen hämmas om barns rörelsefrihet blir alltför begränsad. 1990 fi ck 15 % av 7-9 åringar gå till skolan ensamma, jämfört med 1970 då siff ran var 80 %. Olycksstatistiken för barn har dock minskat under det senaste halvseklet, trots att biltrafi ken har ökat. Men både i Sverige och i andra länder är det

inte bara olyckorna som har minskat, utan även barns rörelsefrihet. Många föräldrar är medvetna om att de borde släppa lite på sin kontroll och övervakning, men slits mellan att skydda sina barn från trafi ken och ge dem den frihet de behöver. Det diskuteras mycket idag om hur man kan förbättra miljön, bland annat genom en minskning av privatbilismen, så att barns frihet och rörelsemöjligheter kan öka.

Den ökade trafi ken har inneburit att skolorna har fått förnya de studier som rör trafi kfrågor. Tidigare trafi kundervisning har inriktats på beteendeträning och trafi kregler, men är för begränsad för att ha eff ekt på barns trafi ksäkerhet. Man riktar nu istället in arbetet mot närmiljöstudier, vilket hjälper eleverna att förbättra förståelsen för hur trafi ksystem fungerar och hur samhället är uppbyggt. Eleverna ska få god insikt i hur man kan skapa en trafi ksituation som är långsiktigt hållbar (Björklid, 2005).

2.4 Säkerhet och risker i barnens miljö

Att barn kan leka säkert och tryggt där de är, och inte bara på lekplatser, är viktigt, menar Nic Nilsson som är författare till boken Planera för utelek (2007). Dock innebär inte en säker miljö också att den automatiskt är stimulerande och utvecklande. Barnsäkerhetsdelega-tionen betonade i en utredning 2003 (SOU: 2003: 127)

att ”alla barn tryggt ska kunna leka och vistas i alla miljöer utan att dödas eller skadas allvarligt”. De senaste 15-20 åren har antalet lekplatser minskat betydligt i Sverige. Anledningen till detta kan bland annat bero på att kommunerna fått sämre ekonomiska möjligheter och att stadsplaneideologin har ändrats. Barns lek har under de senaste åren varit ett ämne för debatt och diskussionen har främst handlat om lekplatsernas säkerhet. Detta trots att de fl esta olyckor som barn råkar ut för inte sker på lekplatser utan i trafi ken och vid badplatser. Om man ser till olycksstatistiken menar Nilsson att man först och främst ska se till att öka trafi ksäkerheten och simkunnigheten. Därefter är det viktigt att se till att hemmen och bostadsområdena blir säkrare. Enligt undersökningar inträff ar det sju till åtta gånger fl er olyckor i bostadsområden jämfört med på lekplatser. Nilsson betonar att det bara är lekredskap som har en säkerhetsstandard. Andra platser som barn ofta vistas på, exempelvis sportfält, gångvägar och naturmiljöer, behöver inte säkerhetskontrolleras (Nilsson, 2007, s 47-49).

Föreningen IPA-barns rätt till lek beslöt sig för att granska påståenden om att det skedde alltför mycket skador på lekplatser. Genom att granska olycksstatistik från socialstyrelsen och konsumentverket kom de fram till att det händer en olycka per var tredje lekplats under ett år, vilket inte kan sägas vara särskilt mycket.

Dessutom ingick olyckor som berodde på insektsstick och solbränna i statistiken, som ju knappast kan ha orsakats av lekredskapen eller planeringen. Nilsson framhåller att säkerhet inte innebär att eliminera alla risker utan snarare att kontrollera risker som kan vara ett hot mot människors hälsa och välbefi nnande. En miljö som bara fokuserar på säkerhet främjar inte barns och ungas utveckling. Om lekplatsen är för tråkig och förutsägbar letar barnen utmaningar någon annanstans. Barn måste få utsättas för risker eftersom det är en naturlig del av att växa upp, men naturligtvis måste dessa risker ligga på en rimlig nivå. Ett nollperspektiv är därför ur leksynpunkt förkastligt, menar Nilsson (Nilsson, 2007, s 49-55). Buller och avgaser

Ett problem som drabbar barn i staden är avgaser och trafi kbuller. Ämnen från bilavgaser kan ge både huvudvärk, illamående och luftvägsinfektioner samt i värsta fall orsaka skador på nervsystemet. Barn är också mer utsatta för föroreningar än vuxna eftersom de har större syreupptag i relation till kroppsstorlek. Deras korta längd gör också att de kommer närmare avgasutsläppen. De åtgärder som kommunerna hittills har åstadkommit har främst syftat till att sänka avgashalterna utefter de mest trafi kerade lederna. Detta har lett till att avgaserna fördelas mer jämt över en tätort och invånarna därmed inte kan undkomma föroreningarna någonstans. Vad gäller trafi kbuller kan det bland annat ge upphov till

sömnsvårigheter, ökad olycksfallsrisk i trafi ken samt fördröjda refl exer hos unga. Barn är till skillnad från vuxna särskilt känsliga för oljud eftersom de har kortare och smalare hörselgångar. Oväsen påverkar också inlärningen negativt och språkbaserade funktioner är särskilt känsliga. Riktvärden för buller fi nns sedan 1997 framtagna av riksdagen, men dessa värden är inte rättsligt bindande utan fungerar endast som vägledning (Nilsson, 2003, s 56-61).

2.5 Hur planerar Malmö kommun för

barns bästa?

Lekplatser

När Malmö Stad planerar för barn är de skyldiga att följa vissa lagar, och då är FN:s barnkonvention viktigast. Vad som är minst lika betydelsefullt är att tänka på att ta in barns lek i hela stadsbyggnadsprocessen; det ska vara en naturlig del från början till slut. Detta ökar såklart barnvänligheten i staden, men det gynnar även den sociala kontakten inom bostadsområdena. Att skapa en säker och trevlig stadsmiljö för barnen är viktigt, och inte minst på de lekplatser där många barn vistas. I Malmö fi nns det cirka 220 allmänna kommunala lekplatser och kraven på deras säkerhet och funktion är höga, både vad gäller utrustning och miljö. Tidigare var dessa lekplatser illa skötta och användes sällan på

grund av den dåliga kvaliteten, men 1996 togs det fram ett lekplatsprogram för Malmö som innehöll en policy och ett åtgärdsförslag för stadens lekplatser. Lekplatsprogrammet utarbetades av Caroline Larsson och Maria Sundell-Isling på gatukontoret, med stöd från Gunnar Larsson. Programmet skulle bidra till att ge barnen i staden en rik lek- och uppväxtmiljö, samt uppmana invånarna att värna om Malmös off entliga rum och parker. Det blev ett positivt resultat i många stadsdelar, då man upprustade gamla lekplatser, införde temalekplatser samt tog bort ett antal oanvända lekplatser. Stadens temalekplatser har sedan dess fått ta emot ett hedersomnämnande av Malmös stadsbyggnadsjury, och idag fi nns det tretton temalekplatser i staden. De började byggas 1997 och är idag väl fördelade över stadens olika stadsdelar och många är placerade i de större och mer välbesökta parkerna. Förutom temalekplatser fi nns det i staden också områdeslekplatser för barn upp till nio år, samt stadsdelslekplatser för barn upp till tolv år. Planeringsprocessen delas upp i fl era led och inleds med översiktsplanarbetet, där man lägger stor vikt vid tillgången på gröna stråk, gång- och cykelstråk samt bilfria gator. Vid arbetet med trafi ksäkerheten ser man också mycket till barns säkerhet och trygghet3_.

Spontanidrottsplatser

Projektet ”Handslaget” är ett initiativ framtaget av Riks-idrottsförbundet, där olika kommunala förvaltningar

och bostadsorganisationer har engagerats. Syftet är att skapa platser för spontan idrott. Denna typ av idrottsplats är till för att man ska kunna idrotta på egen hand och skapar därmed bättre förutsättningar för ungdomar att röra på sig. I stadsdelen Södra innerstaden fi nns en av Malmös spontanidrottsplatser. Den ligger i anslutning till Stenkulaskolan och används dagtid för gymnastikundervisning. Platsen är mycket kreativ och här fi nns bland annat en multisportarena, streetbasketkorgar och en beachvolleyplan. En liknande spontanidrottsplats fi nns i stadsdelen Fosie, vid Hermodalsparken och även den ligger intill en skola. Genom att ansluta spontanidrottsplatser till skolor får platserna dubbel betydelse och dessutom får många barn kännedom om platsen4_. 4) http://www.malmo.se/parkerstrander/parkerao/groningenmedspontanidrottsplats fft p s len a n oto n n c se r c i n t k g S t rats. Syftet är De D nna typ av nnaa idrotta på förutsäsätttning dsdelen SSödra nidrottspla er. n och används sen är mycket ultisportarena, n Enliknande p av ta på gar Södra platser. nvändsvä mycket n. En liknande n Fosie, vid intill en skola. till skolor får får många barn n får många barn inti te fte na t d o utsä en tning Söd in ellen ttsp h ot se h är ä c e osie en å S er.

V

i tänker anknyta vår teoribildning till i huvudsak två avhandlingar som tidigare gjorts om barns närmiljöer i Lund och i Stockholm. Socionomen och före detta barnombudet Bodil Rasmusson har gjort sin undersökning i Norra Fäladen i Lund och Mia Heurlin-Norinder som är fi l dr i pedagogik har i sin avhandling tittat på fyra olika områden i Stockholms inner- och ytterstad. Som komplement till dessa två har vi även tittat på Sofi a Celes avhandling om barns sätt att kommunicera sin närmiljö. För att skapa förståelse kring kommuners sätt att arbeta med barns miljö har vi använt oss av boken Unga är också medborgare (2000).

3.1 Låt oss vara med

I sin bok Låt oss vara med (1999) som är en omarbetad version av hennes doktorsavhandling Stadsbarndom:

om barns vardag i en modern förort (1998) undersöker

Bodil Rasmusson barns förhållanden i Lunds förort Norra Fäladen. Studien bygger på observationer och intervjuer med 28 barn i en tredjeklass och pågick under två år. Rasmusson upplever barnen som mycket expansiva, utåtriktade och aktiva. De är aktörer under sin fria tid och tar för sig av både organiserade och oorganiserade aktiviteter. Barnens verksamheter skiftar mycket, det kan handla om allt från traditionella lekar till barnförbjudna fi lmer. Favoritplatserna består bland annat av datorn men också klätterställningen och den

gröna kullen. Rasmusson konstaterar att en mängd kontraster framträder ur barnens berättelser och att de blandar ”skräpkultur” med ”utvecklande aktiviteter”, utan att lägga några värderingar i vad som är bra eller dåligt. Hon har inte sett några tydliga könsskillnader i sin undersökning och framhåller att hon noterat typiskt fl ickaktiga respektive pojkaktiga beteenden hos båda könen. Den närmaste omgivningen är mycket betydelsefull för barnen och det är basen från vilken man sedan kan utgå ifrån. Trygghet i närmiljön kan handla om fl era olika saker, till exempel att känna till allt, att ha bott länge i området samt att ha kompisar eller släktingar i närheten. Genom möten med människor i deras närhet, genom media och ryktesspridning stöter barnen på omständigheter som både förbryllar, fascinerar och skrämmer dem (Rasmusson, 1999, s 116, 132, 157). Rasmusson bygger sina teorier på miljöpsykologiska aspekter och ansluter sig bland annat till Pia Björklids (1996) synsätt. Björklid menar att individen utvecklas genom att söka erfarenhet och kunskap om sin miljö – såväl den sociala som den fysiska. Miljön påverkar också människan i direkt mening genom att den anger förutsättningar och bestämmer gränser. Var och en konstruerar sin egen omvärld och omgivningen upplevs därför inte på samma sätt av alla individer. Den fysiska och sociala miljön är transaktionell vilket betyder att den befi nner sig i ett ständigt växelspel och är svår att

särskilja. Miljöpsykologerna Proshansky och Fabian (1987) har beskrivit den fysiska miljöns betydelse för identitetsutvecklingen och de använder sig av begreppet platsidentitet. Denna identitet formas utifrån individens samlade intryck av sin fysiska omgivning och det rör sig om minnen, värderingar, idéer och preferenser som kan relateras till viktiga platser i det dagliga livet. Birgitta Qvarsell (1988) använder sig av begreppet

utvecklingsuppgift för att hjälpa oss att förstå barnens

biologiska och psykologiska mognad. Hon menar att dessa uppgifter i hög grad är samhälleligt, socialt och kulturellt relaterade. Då barn befi nner sig i den så kallade mellanbarndomen (7-12 år) förväntas de bland annat kunna klara av följande utvecklingsuppgifter: Undersöka och upptäcka omvärlden och sig själva, frigöra sig från vuxenberoende samt begripa och hantera massmedia såsom TV och datorer (Rasmusson, 1999, s 49-52). Rasmusson konstaterar att en miljö utan trafi kfaror där man kan röra sig fritt och fi nna egna utrymmen för lek är viktiga förutsättningar för barns möjligheter att lösa centrala utvecklingsuppgifter. Vidare framhåller hon att det fi nns uppenbara skillnader mellan barns och vuxnas sätt att se på brister och kvalitéer i närmiljön. Barn i olika åldrar har också varierande sätt att se på och använda sin miljö. Konkurrens om det fysiska rummet fi nns bland både barn, ungdomar och vuxna. Barnen är i hög grad medskapare av sina egna livsrum och de

och socialisation, det vill säga i sin identitetsutveckling och erfarenhetsbearbetning. Undersökningen visar att barnen längtar efter nya utmaningar i sin omgivning och större omväxling. De söker egna utrymmen i den funktionsbestämda miljön och använder sig av både anlagda lekplatser och icke tillrättalagda platser då de vistas utomhus. Den pedagogiska utformningen av lekplatsen omvandlas radikalt när barnens fantasi får råda. Vad gäller faror konstaterar Rasmusson att det fi nns ett spänningsförhållande mellan barns och vuxnas synsätt och att barn har en stor förmåga att fi nna lösningar för att undvika eller undkomma risker. Barnen umgås med varandra både genom ordnade aktiviteter och spontana lekar (Rasmusson, 1999, s 161-165).

3.2 Platser för lek, upplevelser och möten

Avhandlingen Platser för lek, upplevelser och möten (2005) sätter fokus på barns miljö i fyra olika områden i Stockholms inner- och ytterstad. I studien utgår Norinder från teorier och synsätt som framhåller att människor utvecklas med andra. Hon ställer sig frågan varför vissa platser upplevs som roligare eller bättre utan att vara planerade för barn. I huvudsak har hon använt sig av tre olika teoretiska spår för att tolka sina resultat; Johan Asplunds teori om social respons, G. H Meads teori om social samvaro samt Christian Norberg-Schulz och Clarence Crafoords platsteorier.

Social responsivitet

Asplunds (1987/2002) begrepp kring social responsivitet är ett av de viktigaste teoretiska begreppen i studien. Han menar att människan är en socialt responsiv varelse som lever och utvecklas i samvaro med andra. Motsatsen till detta är asocial responslöshet. Enligt Asplund är social responsivitet det växelspel i form av gensvar som utvecklas mellan personer som umgås med varandra. Att människor blir verkliga genom sitt förhållande till andra är centralt i Norinders påstående om att barns sociala gemenskap är viktig och att det måste skapas förutsättningar i deras närmiljö för detta. Människor, och inte minst barn, är i grunden nyfi kna varelser och vill experimentera. Asplund tar fasta på barns förtjusning över att palla äpplen och menar att denna aktivitet är mycket intressant ur ett socialpsykologiskt perspektiv. De föräldrar vars barn inte deltar i sådana typer av skräckblandade aktiviteter borde känna viss oro, menar han. Norinder drar paralleller till sin egen undersökning där hon intervjuat två pojkar som gillade att palla äpplen. De gjorde det enbart för spänningens skull - inte för att de ville ha äpplen - och Norinder menar att pallandet kan vara ett exempel på kvalitéer i närmiljön (Heurlin-Norinder, 2005, s 50-55).

G. H. Mead (1976) ser på leken som ett utvecklings-fenomen i sin teoribildning och det är speciellt rollekarna som är viktiga för identitetsutvecklingen.

Hans grundläggande tes är att socialt umgänge är en förutsättning för individens medvetande. Norinder ser fl era likheter mellan de två teoretikerna, bland annat deras syn på att individer inte kan existera utan sociala processer. Hon menar att dessa teorier stödjer hennes påstående om att barn verkligen måste få tillfälle att möta olika människor i sin vardag för att kunna förstå andra (Heurlin-Norinder, 2005, s 54-57).

Platsteorier

I undersökningen använder sig Norinder av begreppet närmiljö och defi nierar detta som den verklighet som vi just nu brukar för vår verksamhet. Med detta menar hon att närmiljön i studien omfattar såväl utrymmen och platser som barnen faktiskt vistas på, samt ställen som de inte vågar vistas på eller som de längtar till. De platsteorier som hon tar upp ger olika perspektiv på begreppet plats och samtidigt stöd för barns behov av sin närmaste omgivning. Norberg-Schulz (1999) menar att städer och hus består av en mångfald speciella platser. Kännetecknen för ett område ger platsen dess karaktär och bidrar till hur vi upplever den, vilket är en del av platsidentiteten. Psykoanalytikern Clarence Crafoords (1997) syn på plats innesluter mycket mera än bara en geografi sk lokalitet. Han ser på begreppet plats som ett ställe där man som individ ryms och fi nner trygghet, men också en plats varifrån man kan kommunicera med andra och samverka med dem. Med utgångspunkt från

denna plats kan man bearbeta sin syn på världen, skapa sig en egen identitet och själv sända ut signaler. Här kan man bjuda in dem man känner tillit till och när det behövs försvara sig mot främmande intrång (Heurlin-Norinder, 2005, s 58-62).

Barns lek

Eftersom Norinders studie bygger på vad barnen gör i sin närmiljö är deras lek och aktivitet ett bärande tema. Vad barnen gör ute, eller inte gör, bildar underlag för hennes analyser, tolkningar och slutsatser. Hon ställer sig frågan: Varför leker barn och vilken nytta för leken med sig? Många har försökt förklara fenomenet lek och enklast kan dessa teorier sammanfattas med att barnet måste få leka eftersom det är så viktigt för dess totala utveckling. Barnet lär sig genom leken att se omvärlden ur andras perspektiv och det ställer därmed höga krav på hur närmiljön utformas. Asplund (1987/2002) anser att leken uppstår spontant i ögonblicket och att man kan leka när som helst och var som helst. När leken bryter fram förvandlas platsen till en lekplats. Crafoord (1997) framhåller betydelsen av lekvänliga platser för att främja barns och ungdomars utveckling; ”Barn och ungdomar träff as, har konfl ikter, spelar spel och knyter kontakter och vänskapsband och hela tiden är de fl esta beredda till äventyr och lekar. Ett gemensamt utbyte sker och den sociala färdigheten utvecklas allteftersom nya gestalter knyts till ungdomarnas inre scenario” (Crafoord, 1997,

s 81). Norinder vill genom sitt teorival förstå och tolka den totala miljöns betydelse och i synnerhet platsens betydelse för barns välbefi nnande och utveckling. Genom tillgängliga närmiljöer kan barn göra viktiga sociala och miljömässiga erfarenheter. Möjlighet till social respons och tillgång till platser kan bidra till att barn utvecklas mer socialt samt får en större förståelse för miljön omkring dem (Heurlin-Norinder, 2005, s 68-70).

3.3 Communicating place

Sofi a Cele är forskare vid Kulturgeografi ska institutionen vid Uppsala universitet. Hennes avhandling

Communicating place (2006) handlar om barns och ungas

sätt att kommunicera platser i sin miljö. Kulturgeografi som ämne kretsar kring de teoretiska begreppen plats och rum. Då platsupplevelser är komplexa kan det vara svårt att sätta ord på dessa, därför att de sällan är speciellt konkreta (Hägerstrand, 1991). Ofta kanske man refererar till en plats som ”fi n” eller ”ful” men dessa begrepp förmår inte att täcka hela upplevelsen av en plats. Våra erfarenheter om rum är enligt Cele en sammanvägning av fantasier och minnen, vilka kan vara besvärliga för barnen att sätta ord på och därmed svårt för intervjuaren eller forskaren att förstå. Barn och vuxna uppfattar sin närmiljö olika. Då barns möjligheter att förfl ytta sig är begränsade, har den närmsta omgivningen

större betydelse för dem än för vuxna. Det är genom direktkontakt med närmiljön som barn förstår sig på sin omgivning och utvecklas (Holloway och Valentine, 2000). Barn bekantar sig med en plats genom leken och upptäcker därmed platsens potential (Spencer & Blades, 2006). Då de genom leken suddar ut gränserna mellan den inre och yttre verkligheten blir platsen inte bara ett fysiskt rum utan även laddad med känslor. När man intervjuar unga är det svårt att få fram tydliga svar och det beror enligt Cele på fl era orsaker. Dels är barn medvetna om att vuxna många gånger ser på deras berättelser som ”fantasier” och håller därför inne med information (Fine och Sandström, 1988). Dels är det svårt för dem att komma ihåg en plats egenskaper om de inte vistas där just då (Cele, 2007, s 16-20).

3.4 Unga är också medborgare

I antologin Unga är också medborgare (2000) skriver bland annat Pia Björklid om barns behov av att påverka i frågor som är angelägna för dem. Hon menar att det inte bara är utvecklande för dem själva utan också för samhället. Att barns erfarenheter och kunskaper erkänns är en förutsättning för deras infl ytande i samhällsfrågor. När Björklid diskuterar medinfl ytande använder hon sig av den amerikanske planeraren Sherry Arnsteins (1969) ”delaktighetsstege” för att demonstrera olika grader av infl ytande i beslutsprocesser. Den tar upp tre nivåer av

delaktighet: 1) Medverkan, 2) Medinfl ytande och 3) Medbestämmande.

Medverkan, medinfl ytande och medbestämmande Den understa pinnen står för manipulation och kan exemplifi eras med att medborgare placeras i rådgivande kommittéer. Tanken är att de ska ge sitt stöd eller utan vidare tillägna sig vissa ståndpunkter. Makthavarna använder därmed medborgardeltagandet som ett slags PR-redskap och en sådan risk är särskilt överhängande när barn inbjuds att sitta med i paneler vid konferenser. Man lyssnar inte på dem men de applåderas och fotograferas. Nästa stegpinne, sysselsättningsterapi, är en form av delaktighet där människors maktlöshet anses bero på deras egen bristande kompetens. För barns del fi nns det risk för sådan sysselsättningsterapi om de engageras i något de egentligen inte har något reellt infl ytande över, exempelvis arbetet med att förnya en gård. Att såväl

informera som att konsultera medborgarna är viktigt för

att de ska kunna påverka sin miljö, men om man sedan struntar i att beakta de åsikter som framförts är den formen av medinfl ytande bara ett spel för galleriet. Ett exempel som Björklid tar upp är då planerare ber barn att rita upp sin idealmiljö men sedan aldrig lämnar tillbaka teckningarna eller ger någon feedback på deras förslag. Termerna legitimering och gisslan syftar till tillfällen då representation från medborgare förekommer men inte är tillräcklig för att hota den traditionella maktstrukturen.

Då barn är representerade i råd eller styrelser fi nns det risk för denna typ av företeelser. De översta stegpinnarna visar på verklig demokrati i samhällsprocessen.

Kompanjonskap innebär att makten är omfördelad genom

förhandlingar mellan medborgare och makthavare. Med hjälp av aktionsgrupper har invånare tagit sin del av makten och lyckats behålla den. Medbestämmande över ett visst program uppnås genom delegerad makt och vid

medborgarkontroll ansvarar medborgarna själva för vissa

institutioner. Björklid drar här paralleller med detta självstyre till barnens egen lek, där de själva sätter igång och bestämmer villkoren (Tallhage-Lönn, 2000, s 24-25).

Upplevelser som formar vårt sätt att se världen

Det är i vardagens trivialiteter som mycket av barns och ungdomars lärande fi nns invävt. Man lär sig något om hur verkligheten är organiserad genom att titta på hur husen ser ut, och hur de ligger i förhållande till varandra. Föreställningar om avstånd och närhet, historia och sociala relationer samt värderingar om vackert och fult ryms alla i upplevelsen av miljön. Specifi ka platser i den nära omgivningen, som vuxna kanske inte känner till, är viktiga resurser för barn i deras utveckling. Det kan till exempel handla om platser som ger möjlighet till lek eller tillfällen att träff a nya vänner. De intryck och upplevelser som vi människor får som barn är centrala för vår utveckling. Förmågan att knyta an till viktiga platser och detaljer i den fysiska miljön är stor hos barn. En individs identitet hänger samman med viktiga platser i det dagliga livet, både nu och i det förfl utna. Miljöpsykologen Maria Nordström har uttryck sig på följande sätt; ”Den fysiska omvärlden har betydelse för oss inte bara för att den talar om för oss var vi är utan även vilka vi är. Med tingens hjälp orienterar vi oss i tillvaron” (Tallhage-Lönn, 2000, s 69).

Till skillnad från vuxna ser barnen miljön i ett annat format, speciellt skiljer sig deras uppfattningar om avstånd. När vuxna planerar barns miljö tenderar de att bara titta på sina egna referenser. De har en önskan om att kontrollera barns lek så att den är säker och trygg.

Men barn behöver samtidigt ha tillgång till spännande och utvecklande miljöer så att de kan utvecklas till självständiga individer. Den gamla stadens utformning innebar att alla funktioner fanns samlade på en och samma plats och att gatan i stor utsträckning var ett ställe där barn faktiskt kunde vistas. Ett problem i dagens städer är den funktionsuppdelning som lett till att boende, arbete, handel och idrottsplatser numera ligger utspridda över stora områden. Det uppdelade samhället får till följd att specifi ka områden kan ligga helt öde vissa tider på dygnet, speciellt i stadskärnan. Indelningen av staden i olika zoner för olika ändamål missgynnar de unga och en av konsekvenserna är att barnen mer sällan kommer i kontakt med vuxna, vilket ger dem färre förebilder. Otrygghet och rädsla är ett annat resultat av den uppdelade staden och detta hindrar barn från att röra sig fritt i sin närmiljö (Tallhage-Lönn, 2000, s 69-71).

S

tudien är uppdelad i fyra avsnitt, där de första tre delarna omfattar undersökningen med barnen. De två första avsnitten redovisar intervjuerna med barnen i respektive årskurs och den tredje delen är ett bildcollage av barnens fotografi er under promenaderna. Vi inledde med att ställa lite allmänna frågor om ålder, boendeförhållanden, syskon samt planerade aktiviteter. Sedan fortsatte vi med att ställa frågor som berörde deras skolväg, trafi ken, var de brukar leka och hur de uppfattar sin närmaste omgivning. Efter intervjuerna tog vi med barnen på en promenad i deras närmiljö och de fi ck visa var de bodde och var de brukade röra sig. Med hjälp av kamera fi ck de dokumentera vad de tyckte var fi nt, fult, äckligt eller häftigt. Barnens namn är fi ngerade. Det fj ärde avsnittet sammanfattar de åsikter och synpunkter som kom fram under intervjuerna med en civilingenjör och en landskapsarkitekt på gatukontoret i Malmö.

4.1 Intervjuer med årskurs fem

Alla barn bodde med båda sina föräldrar, förutom en pojke, vars föräldrar var skilda. Alla barn hade också syskon och gick på det fritids som fi nns på skolan. Barnen hade bott på sina adresser mellan två och tolv år. Samtliga bodde i lägenhet, med tillhörande innergård. Ingen av dem tyckte däremot att gården var särskilt rolig att leka på. Antingen var den för liten och hade endast plats för soprum och cyklar, eller så fanns det bara

lekredskap för mindre barn. Endast Bosse utnyttjade sin innergård och då för att “trixa” med fotbollen. Tre av fyra hade planerade aktiviteter varje vecka, bestående av fotboll, basket, taekwondo samt gitarr. Lisa var förvisso väldigt intresserad av olika aktiviteter, men fi ck inte lov att utöva dessa på grund av föräldrarnas försiktighet. Rörelsefrihet

Alla barn fi ck gå till skolan själva och det tog dem mellan en och tio minuter att gå dit. Tre av fyra gick oftast till skolan tillsammans med ett eller fl era syskon. Killarna fi ck cykla själva till skolan, men inte tjejerna. Hur långt bort barnen fi ck gå utan vuxnas sällskap varierade en del. Tre av fyra fi ck röra sig relativt fritt i innerstaden, men med kompisar i sällskap. Vad gäller vistelse ute efter mörkrets inbrott, var det fortfarande tre av fyra som hade tillåtelse att röra sig själva ute men med vissa restriktioner. De hade tider när de senast skulle vara hemma och de fi ck inte röra sig lika långt bort som under dagen. Anna fi ck inte vara ute på kvällen och skulle vara hemma senast klockan fyra, medan de andra barnen fi ck vara ute till halv nio - nio. Bosse fi ck stanna ute ännu senare, till exempel gå på bio om pappa hämtade upp. Han tyckte dock att det var lite läskigt när det var mörkt och brukade springa istället för att gå. Alla hade sina vänner inom gångavstånd och fi ck gå dit själva. De brukade också gå mindre ärenden åt sina föräldrar, exempelvis för att handla mjölk eller posta brev. Olle och Anna var inte alls