FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT JEAN MISCHO
föredraget den 22 februari 2001 1
1. D, som är tjänsteman vid Europeiska unionens råd, och Konungariket Sverige har överklagat Europeiska gemenskapernas förstainstansrätts dom (andra avdelningen) av den 28 januari 1999 i mål T-264/97, D mot rådet (REGP 1999, s. I-A-1 och s. II-1, nedan kallad den överklagade domen).
I — Bakgrund och förfarandet
2. D, som är svensk medborgare, ingick registrerat partnerskap med en annan svensk medborgare den 23 juni 1995.
Genom skrivelser av den 16 och av den 24 september 1996 begärde han att rådet skulle jämställa hans civilstånd som registrerad partner med ett äktenskap, vad avser hans rätt till hushållstillägg.
3. Rådets tillsättningsmyndighet avslog denna begäran genom skrivelse av den 29 november 1996, med motiveringen att ifrågavarande bestämmelse i tjänsteföre- skrifterna inte gjorde det möjligt att jäm- ställa registrerat partnerskap med äkten- skap.
4. Ett klagomål mot detta beslut avslogs också den 30 juni 1997.
5. Den berörde tjänstemannen väckte där- för den 2 oktober 1997 talan vid förstain- stansrätten och yrkade att denna skulle ogiltigförklara beslutet att avslå hans begä- ran och i stället bevilja honom samtliga förmåner som hans civilstånd registrerad partner ger honom rätt till enligt tjänste- föreskrifterna. Den svenska regeringen intervenerade till stöd för hans talan om ogiltigförklaring.
6. I den överklagade domen ogillade för- stainstansrätten D:s talan. Både D och Konungariket Sverige har överklagat denna dom, den 13 respektive den 14 april 1999.
7. Dessa två överklaganden, som registre- rats med målnumren C-122/99 P och C-125/99 P, har förenats, vad avser det skriftliga förfarandet, det muntliga förfa- randet och domen.
1 — Originalspråk: franska.
I I — Tillämpliga bestämmelser
A — Tjänsteföreskrifterna för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna
8. I artikel 1.2 i bilaga VII till Tjänsteföre- skrifter för tjänstemän i Europeiska gemen- skaperna (nedan kallade tjänsteföreskrif- terna) föreskrivs följande:
"2. Följande skall beviljas hushållstillägg:
a) Tjänsteman som är gift.
b) Tjänsteman som är änkling, skild, lagligt separerad eller ogift och har ett eller flera underhållsberättigade barn enligt artikel 2.2 och 2.3 nedan.
c) Tjänsteman som genom ett särskilt och motiverat beslut av tillsättningsmyn- digheten, fattat på grundval av styr- kande handlingar, även om han inte
uppfyller villkoren i a och b, ändå har ett faktiskt familjeansvar."
B — Den svenska lagen om registrerat partnerskap
9. I 1 kap 1 § lag (1994:1117) om registre- rat partnerskap av den 23 juni 1994, vilken trädde i kraft den 1 januari 1995, före- skrivs följande:
"Två personer av samma kön kan låta registrera sitt partnerskap."
10. 3 kap 1 § i samma lag har följande lydelse:
"Ett registrerat partnerskap har samma rättsverkningar som ett äktenskap med de undantag som anges i 2—4 §§.
Bestämmelser i lag eller annan författning med anknytning till äktenskap och makar tillämpas på motsvarande sätt på registre-
rat partnerskap och registrerad partner om inte annat följer av undantagsreglerna i 2 - 4 §§.»
I I I — Överklagandet
A — Inledning
11. D och Konungariket Sverige, som stöds av Konungariket Danmark och Konunga- riket Nederländerna, har i sina överkla- ganden vänt sig mot att förstainstansrätten i den överklagade domen har förkastat de grunder som åberopats i syfte att få D erkänd som "tjänsteman som är gift" i den mening som avses i artikel 1.2 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
12. D har i sina skriftliga inlagor åberopat följande fem grunder till stöd för sitt över- klagande:
— Bristfällig motivering av den överkla- gade domen.
— Åsidosättande av principen om tillde- lade befogenheter.
— Åsidosättande av "principen om den personliga statusens odelbarhet med avseende på medborgare inom gemen- skapen".
— Åsidosättande av principerna om den fria rörligheten för arbetstagare, om likabehandling och om icke-diskrimi- nering. Denna grund består av två delar, dels diskriminering grundad på sexuell läggning, dels diskriminering grundad på nationalitet samt hinder för arbetstagares fria rörlighet.
— Åsidosättande av artikel 8 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grund- läggande friheterna (nedan kallad Europakonventionen).
13. Konungariket Sverige anser att för- stainstansrätten har tolkat bilaga VII till tjänsteföreskrifterna felaktigt genom att anse att en tjänsteman som är registrerad partner inte skall jämställas med en gift tjänsteman vad avser beviljande av hus- hållstillägg. Konungariket Danmark och Konungariket Nederländerna är i huvudsak av samma åsikt.
14. Rådet anser å sin sida att förstainstans- rätten har tolkat bilaga VII till tjänsteföre- skrifterna på ett korrekt sätt och att D:s
påståenden om fel och åsidosättanden är felaktiga.
15. Jag kommer att ta ställning till de olika grunderna för överklagandet i den ordning som de har anförts av D. Konungariket Sveriges, Konungariket Danmarks och Konungariket Nederländernas argument kan nämligen i samtliga fall knytas till någon av de grunder som D har anfört.
Inledningsvis måste jag dock, till följd av en anmärkning från D, säga några ord om tvisteföremålet.
B — Tvisteföremålet
16. D har hävdat att förstainstansrätten har definierat tvisteföremålet på ett fel- aktigt sätt i förevarande mål.
17. D menar att förstainstansrätten felak- tigt har ansett att det administrativa för- farandet endast rörde beviljande av hus- hållstillägg och att D:s talan därför endast kunde syfta till ogiltigförklaring av avslaget på D:s begäran i detta syfte.
18. D menar att hans ansökan syftade till att hänsyn skulle tas till hans civilstånd som registrerad partner vid fastställande av hans rättigheter enligt tjänsteföreskrifterna i all- mänhet. Förstainstansrätten har alltså
begått ett fel genom att anse att hans begäran endast rörde hushållstillägget.
19. Rådet har invänt att det av skriftväx- lingen klart framgår att D:s begäran att hans civilstånd skulle jämställas med ett äktenskap endast rörde frågan om hus- hållstillägg.
20. Jag kommer därför att analysera inne- hållet i de skrivelser som D och rådet utbytte i samband med denna begäran.
21. D skrev i sin första handskrivna skri- velse till rådets tillsättningsmyndighet av den 16 september 1996 följande: "Bifogar begärda handlingar i syfte att mitt civil- stånd som registrerad partner skall behand- las som äktenskap." Denna skrivelse följdes av en andra handskriven skrivelse, daterad den 24 september 1996, där följande stod att läsa i själva huvudtexten: "Bifogar bestyrkande handling avseende mitt äkten- skap. Jag tackar på förhand för ett positivt svar i ärendet."
22. D har i sitt klagomål, som underteck- nats av hans advokat, beskrivit de ovan- nämnda skrivelserna som att de avser hus- hållstillägg. I punkt 3 i klagomålet anges nämligen följande: "Genom skrivelser av den 16 och den 24 september 1996 har han ansökt om htishållstillägg" (i fetstil i kla- gomålet).
23. Det är visserligen sant att D i en annan skrivelse, av den 16 oktober 1996, har skrivit att "min partner har för avsikt att flytta till mig i Bryssel i början av november och han har därför, i denna egenskap, rätt att behandlas enligt bestämmelserna i pro- tokollet om immunitet och privilegier".
Ärendemeningen i denna skrivelse var emellertid "begäran om hushållstillägg".
24. Även om skrivelserna i parternas kor- respondens är något oklara, vilket förmod- ligen beror på att D ännu inte hade så god kännedom om tjänsteföreskrifternas inne- håll, kan man emellertid konstatera att förstainstansrätten inte har begått ett rätts- ligt fel genom att anse att tvistens föremål var en begäran om hushållstillägg.
25. Jag vill tillägga att i mina ögon är denna kontrovers tämligen artificiell, efter- som parterna mycket snabbt inriktade sina diskussioner på begreppet "tjänsteman som är gift" i artikel 1.1 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Det var rådets perso- naldirektör själv som i en skrivelse av den 29 november 1996, det vill säga före klagomålet, var den förste att ange att begäran om hushållstillägg endast kunde bifallas om D kunde anses som en tjänste- man som är gift i den mening som avses i denna bestämmelse.
26. Förstainstansrätten har även den, i punkt 26 i den överklagade domen, förkla-
rat att frågan måste bedömas enligt denna bestämmelse och har därefter i huvudsak prövat om ett registrerat partnerskap kan jämställas med ett äktenskap.
27. Om förstainstansrätten hade kommit fram till att denna fråga skulle besvaras jakande, hade D automatiskt haft rätt inte bara till hushållstillägg, utan till samtliga förmåner enligt tjänsteföreskrifterna som är knutna till äktenskapet.
28. D:s begäran har således prövats på samma sätt som om tvisteföremålet hade varit att D skulle anses som "tjänsteman som är gift" i samtliga fall där detta har betydelse.
C — Motiveringen av domen
29. D har som första grund hävdat att förstainstansrätten i punkt 36 i den över- klagade domen inte har givit en tillräcklig motivering till varför den ansåg att hans talan inte kunde bifallas med stöd av hans grund rörande åsidosättande av principen om den personliga statusens odelbarhet.
Förstainstansrätten ansåg att "denna grund, förutsatt att den kan skiljas från [grunden rörande åsidosättande av princi- perna om likabehandling och icke-diskri- minering], i vilket fall som helst är bety- delselös, eftersom tillsättningsmyndigheten i avslagsbeslutet endast har ansett att han inte är gift, i den mening som avses i
tjänsteföreskrifterna, vad avser frågan om han har rätt till ett tillägg som endast kan beviljas tjänstemän som är gifta".
30. Enligt D har förstainstansrätten inte enskilt behandlat var och en av hans grunder i första instans rörande åsidosät- tande av likabehandlingsprincipen respek- tive principen att personers civilstånd är odelbart inom gemenskapen. Förstainstans- rätten har inte heller prövat den sistnämnda grunden.
31. Enligt min mening framgår det av punkt 36 i den överklagade domen att förstainstansrätten faktiskt har behandlat D:s grund rörande åsidosättande av princi- pen om den civila statusens odelbarhet enskilt. Förstainstansrätten har särskilt, med motivering ("eftersom ..."), förklarat att denna grund saknar betydelse.
32. Det föreligger således en motivering som enligt min mening är tillräcklig. Att förstainstansrätten har konstaterat att "till- sättningsmyndigheten i avslagsbeslutet endast har ansett att han inte är gift, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna", innebär inte att förstainstansrätten inte har beaktat D:s civilstånd enligt svensk rätt, vilket är civilståndet registrerad partner.
Om principen om civilståndets odelbarhet däremot innebär att D, med avseende på tjänsteföreskrifternas bestämmelser, skall anses befinna sig i samma situation som en gift person, har förstainstansrätten med rätta ansett att grunden rörande åsidosät- tande av civilståndets odelbarhet rent sak- ligt inte skilde sig från grunden rörande åsidosättande av principen om likabehand- ling.
33. Jag anser därför att överklagandet inte kan bifallas med stöd av D:s första grund.
D — Tillämpning av principen om till- delade befogenheter
34. D:s andra grund rör åsidosättande av principen om tilldelade befogenheter (arti- kel 4 i EG-fördraget, nu artikel 7 EG).
Enligt D har förstainstansrätten åsidosatt denna princip genom att anse att rådet borde ge begreppet äktenskap, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, en självständig tolkning.
35. I strikt mening är det enda som man behöver ta ställning till vad avser denna grund vilken metod som skall tillämpas vid tolkningen av artikel 1.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Eftersom Konungari- ket Sverige har hävdat att förstainstansrät- ten har tolkat denna bestämmelse i tjänste- föreskrifterna på ett felaktigt sätt, anser jag att det är nödvändigt att, förutom att pröva vilken tolkningsmetod som skall tillämpas, även pröva vad som blir resultatet av den tolkningsmetod som tillämpas.
36. Förstainstansrätten har i den överkla- gade domen hänvisat till sin egen rätts- praxis, särskilt till domen i målet Arauxo- Dumay mot kommissionen, 2 enligt vilken
2 — Dom av den 17 juni 1993 i mål T-65/92 (REG 1993, s. II-597), punkt 28.
termen äktenskap i tjänsteföreskrifterna skall förstås avse förhållanden som grundas på det civila äktenskapet i termens tradi- tionella betydelse. Förstainstansrätten ansåg, med hänvisning till domen i målet Díaz García mot parlamentet, 3 att det saknas anledning att beakta medlemssta- ternas rättsordningar om relevanta bestäm- melser i tjänsteföreskrifterna går att tolka genom en självständig tolkning.
37. D anser däremot, stödd av Konunga- riket Sverige och av intervenienterna, att rådet är bundet av bestämmelserna i svensk lagstiftning när rådet har att avgöra om ett registrerat partnerskap ingånget enligt svensk rätt skall anses som ett äktenskap i den mening som avses i tjänsteföreskrif- terna.
38. Enligt Konungariket Sveriges mening har förstainstansrätten, genom att inte beakta att svensk rätt jämställer en regi- strerad partner med en gift person, feltolkat artikel 1.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrif- terna genom att anse att en tjänsteman som är en registrerad partner inte kan jämställas med en tjänsteman som är gift, vad avser beviljande av hushållstillägg.
39. Rådet har med hänvisning till domen i målet Reed 4 hävdat att förstainstansrättens dom står i överensstämmelse med principen att gemenskapsrätten skall tolkas självstän- digt om det inte uttryckligen hänvisas till nationell rätt. Rådet anser därför att för-
stainstansrätten har tolkat den bestäm- melse i tjänsteföreskrifterna som det är frågaom här på ett korrekt sätt.
40. Jag anser i likhet med rådet att det finns anledning att hänföra sig till domen i det ovannämnda målet Reed. Även om det, som D och Konungariket Sverige har hävdat, är korrekt att denna dom, vad avser de faktiska omständigheterna, inte rörde ett registrerat partnerskap, utan ett fast förhållande, i det fallet mellan två personer av motsatt kön, anser jag att denna skillnad saknar betydelse.
41. Det avgörande i denna dom är nämli- gen inte huruvida den ger oss en fastställd definition av begreppet make i ett bestämt sammanhang. En uppmärksam läsning visar tvärtom att denna dom har en mer allmän räckvidd genom att den ger oss en tolkningsmetod som gör det möjligt för oss att definiera begreppet make och liknande begrepp även i andra sammanhang än det sammanhang som var aktuellt i den tvisten.
Det enda villkor som måste vara uppfyllt för att denna metod skall vara tillämplig, vilket är uppfyllt i förevarande fall, är att begreppet förekommer i en förordning, eftersom domstolens resonemang grunda- des på vad som är kännetecknande för en förordning.
42. Rent konkret har domstolen i domen i det ovannämnda målet Reed ansett att det följer av det som är kännetecknande för en förordning (till alla delar bindande och direkt tillämplig i varje medlemsstat) att
3 — Dom av den 18 december 1992 i mål T-43/90 (REG 1992, s. II-2619), punkt 36.
4 — Dom av den 17 april 1986 i mål 59/85 (REG 1986, s. 1283;
svensk specialutgåva, volym 8, s. 517).
den tolkning som domstolen gör av en bestämmelse i en förordning har verkan i alla medlemsstater och "att en tolkning av rättsliga begrepp som grundas på utveck- lingen i samhället skall göras på grundval av en undersökning av situationen i hela gemenskapen och inte enbart i en medlems- stat". 5 Domstolen ansåg därför att "[efter- som det inte föreligger något tecken på en allmän utveckling i samhället som skulle motivera en extensiv tolkning, och eftersom det motsatta inte framgår av förord- ningen", avser ordet make i förordningen i fråga uteslutande förhållanden grundade
på äktenskap. 6
43. Enligt min mening framgår det av denna dom att begreppet make — och liknande begrepp som äktenskap eller gift — när det förekommer i en förordning, skall ges en självständig tolkning, det vill säga en tolkning som beaktar situationen i hela gemenskapen, och inte bara i en enda medlemsstat.
44. Detta tillvägagångssätt ligger helt i linje med domstolens rättspraxis. Enligt denna rättspraxis följer det av såväl kravet på en enhetlig tillämpning av gemenskapsrätten som likhetsprincipen att en gemenskapsbe- stämmelse som inte innehåller någon uttrycklig hänvisning till medlemsstaternas rättsordningar, för att bestämma dess bety- delse och räckvidd, normalt skall ges en
självständig och enhetlig tolkning inom
hela gemenskapen. 7
45. Domen i målet Unger, 8 vilken parterna har diskuterat, bekräftar enligt min mening denna ståndpunkt. Domstolen har nämli- gen där förklarat att "begreppet 'arbets- tagare' i ... [artiklarna 48—51 i EG-för- draget] ... således inte [hör] under inhemsk rätt, utan gemenskapsrätt". 9
46. Jag anser således att förstainstansrätten inte har åsidosatt principen om tilldelade befogenheter genom att anse att rådet gjorde rätt när det tolkade begreppet
"tjänsteman som är gift" självständigt.
47. Jag delar inte Konungariket Sveriges ståndpunkt att förstainstansrätten härvid har feltolkat artikel 1.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
48. Om man undersöker situationen i hela gemenskapen, såsom föreskrivs i domen i det ovannämnda målet Reed, är det svårt att i förevarande mål komina till en annan
5 — Domen i det ovannämnda malet Reed, punkterna 12 och 13.
6 — Domen i det ovannämnda målet Reed, punkt 15.
7 — Se exempelvis dom av den 18 januari 1984 i mål 327/82, Ekro (REG 1984, s. 107), punkt 11, och dom av den 19 september 2000 i mål C-287/98, Linster (REG 2000, s. I-6917), punkt 43.
8 — Dom av den 19 mars 1964 i mål 75/63 (REG 1964, s. 347).
9 — Domen i det ovannämnda målet Unger, s. 363.
slutsats än en definition av begreppet äktenskap som endast omfattar "traditio- nella" äktenskap mellan två personer av motsatt kön. Vid den tidpunkt som är avgörande för tvisten var det endast tre av de femton medlemsstaterna som hade infört rättsinstitutet registrerat partner- skap, där förhållanden mellan två personer av samma kön i större eller mindre grad jämställs med förhållanden mellan två personer som är gifta, i termens traditio- nella mening.
49. På samma sätt som man vid tidpunkten för domen i det ovannämnda målet Reed ansåg att det inte förelåg något tecken på en allmän utveckling i samhället som skulle kunna motivera en extensiv tolkning av begreppet make som gör att en fast partner omfattas av detta begrepp, kan man i förevarande fall inte se något tecken på en allmän utveckling i samhället som gör att ett registrerat partnerskap mellan två per- soner av samma kön skulle kunna omfattas av begreppet äktenskap.
50. Jag anser därför att förstainstansrätten inte feltolkade artikel 1.2 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna när den ansåg att begreppet "tjänsteman som är gift" inte omfattar en tjänsteman som, i likhet med D, har ingått registrerat partnerskap med en person av samma kön.
51. Denna slutsats har dessutom ytterligare stöd i lagstiftarens vilja.
52. När rådet antog rådets förordning (EG, EKSG, EURATOM) nr 781/98 av den 7 april 1998 om ändring av tjänste- föreskrifterna för tjänstemännen i Europe- iska gemenskaperna och anställningsvillko- ren för övriga anställda i dessa gemenska- per såvitt avser lika behandling 10 föredrog rådet nämligen, som lagstiftare, att inte följa det svenska förslaget att i tjänsteföre- skrifterna jämställa registrerat partnerskap med äktenskap. Rådet anmodade däremot kommissionen att göra nödvändiga studier vad avser möjligheterna att erkänna regi- strerade partnerskap och på grundval av dessa studier lämna rådet ett förslag på
området. 11
53. Av detta följer att enligt lagstiftarens mening är en tjänsteman som har en registrerad partner av samma kön inte en
"tjänsteman som är gift".
54. Jag vill slutligen tillägga att det sista övervägandet i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 feb- ruari 1968 om fastställande av tjänsteföre- skrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor fol-
10 — EGT L 113, s. 4.
11 — "A"-not från de ständiga representanternas kommitté till rådet av den 27 mars 1998 (dok. 6883/98), bilaga 2 till rådets svaromål.
övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgär- der beträffande kommissionens tjänste- män, 12 som Konungariket Nederländerna har hänvisat till, och i vilket det anges att
"[t]jänsteföreskrifterna och anställnings- villkoren bör säkerställa att gemenskaper- nas tjänstemän ... håller högsta standard vad gäller oavhängighet, kvalifikationer, effektivitet och integritet samt att dessa rekryteras bland medborgare i gemenska- pernas medlemsstater från bredast möjliga geografiska bas", enligt min mening inte utgör stöd för en annan slutsats vad avser begreppet äktenskap, än den som jag angivit ovan (punkt 50), och vilken följer av domstolens fasta rättspraxis.
55. Mot denna bakgrund anser jag att överklagandet inte kan bifallas med stöd av D:s första grund eller Konungariket Sveriges argument att förstainstansrätten har feltolkat artikel 1.2 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna.
E — Tillämpning au "principen om den personliga statusens odelbarhet med avse- ende på medborgare inom gemenskapen"
56. D gör enligt sin tredje grund gällande att förstainstansrätten har åsidosatt "prin- cipen om den personliga statusens odelbar- het med avseende på medborgare inom gemenskapen" genom att göra en själv- ständig tolkning av D:s registrerade part- nerskap som skiljer sig från vad som följer
av den svenska lagen. Enligt D finns det ingen gemenskapsrättslig bestämmelse som reglerar detta civilstånd, varför man måste se till den svenska lagen.
57. Rådet anser att denna princip, som den har beskrivits i generaladvokat La Pergolas förslag till avgörande i målet Dafeki, 13
som D har hänvisat till, inte är tillämplig i förevarande fall. Rådet anser att förstain- stansrätten agerade på ett korrekt sätt näi- den gjorde en självständig tolkning av begreppet äktenskap med avseende på ifrågavarande bestämmelse i tjänsteföre- skrifterna.
58. Vid en läsning av generaladvokat La Pergolas förslag till avgörande i målet framgår att "principen om den personliga statusens odelbarhet med avseende på medborgare inom gemenskapen", som det där hänvisas till, rör frågan i vilken mån en medborgare inom gemenskapen skall kunna stödja sig på handlingar rörande hans civilstånd från behöriga myndigheter i hans ursprungsland. I det målet rörde det sig om frågan huruvida en medlemsstat var skyldig att erkänna en korrigerad födelseat- test för en medborgare inom gemenskapen som hade utfärdats av en annan medlems- stat och som innehöll ett korrigerat födel- sedatum.
59. I förevarande fall kan det emellertid konstateras att D:s dokumentation rörande hans civilstånd inte har ifrågasatts. Rådet
12 — EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39.
13 — Dom av den 2 december 1997 i mål C-336/94 (REG 1997, s. I-6761).
har inte ifrågasatt D:s civilstånd enligt svensk rätt, vilket är registrerad partner, eller dokumentationen rörande detta civil- stånd som har utfärdats av svenska myn- digheter.
60. Förevarande fall kan således inte jäm- föras med det fall för vilket generaladvokat La Pergola har utvecklat sitt resonemang rörande "principen om den personliga statusens odelbarhet med avseende på medborgare inom gemenskapen". Följakt- ligen kan man av detta resonemang dra slutsatsen att en sådan princip inte har åsidosatts i förevarande fall.
61. Den fråga som vi har att ta ställning till i förevarande mål är huruvida civilståndet registrerad partner, vilket inte har ifråga- satts, skall jämställas med civilståndet för en person som är gift, vad avser tillämp- ningen av artikel 1.2 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna. Om man formulerar frågan på detta sätt rör den principen om likabehandling och inte "principen om den personliga statusens odelbarhet med avse- ende på medborgare inom gemenskapen".
62. Oavsett vilken räckvidd denna princip kan anses ha, har jag svårt att se på vilket sätt denna princip skulle förplikta övriga medlemsstater, och därigenom gemenska- pens rättsordning, att ge ett svenskt regi- strerat partnerskap samma rättsverkningar som ett äktenskap.
63. Jag anser därför att överklagandet inte kan bifallas med stöd av D:s tredje grund.
F — Tillämpning av principen om likabe- handling
64. D har i den fjärde grundens första del hävdat att förstainstansrättens tolkning av ifrågavarande bestämmelse i tjänsteföre- skrifterna medför att han diskrimineras på grund av sin sexuella läggning.
65. Förstainstansrätten har vad avser D:s första grund i förstainstansrätten inled- ningsvis konstaterat att förordning nr 781/98 trädde i kraft först efter avslags- beslutet.
66. Förstainstansrätten ansåg med hänvis- ning till rättspraxis från Europeiska dom- stolen för de mänskliga rättigheterna och EG-domstolen, särskilt domen i målet Grant, 14 att rådet, i egenskap av arbets- givare, inte var skyldigt att jämställa ett fast förhållande mellan en person och en part- ner av samma kön med ett äktenskap i den mening som avses i tjänsteföreskrifternas bestämmelser, och detta inte ens om part-
14 — Dom av den 17 februari 1998 i mål C-249/96 (REG 1998, s. I-621), punkterna 34 och 35.
nerskapet har registrerats officiellt av en nationell myndighet.
67. Förstainstansrätten har, vad avser den fjärde grunden i första instans, som rörde just principen om lika lön för manliga och kvinnliga arbetstagare enligt artikel 119 i EG-fördraget (artiklarna 117—120 i EG- f ö r d r a g e t h a r e r s a t t s av a r t i k - larna 136—143 EG), noterat att ifrågava- rande bestämmelser i tjänsteföreskrifterna skall tillämpas på samma sätt för kvinnliga tjänstemän och manliga tjänstemän, varför det inte är fråga om diskriminering som är förbjuden enligt artikel 119 i fördraget.
68. D, Konungariket Sverige och interve- nienterna har bestritt förstainstansrättens tolkning. De anser samtliga att förstain- stansrättens hänvisningar i den överklagade domen till rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna rörande begreppet äktenskap saknar bety- delse, och att samma sak gäller EG-dom- stolens dom i det ovannämnda målet Grant, eftersom denna dom rör ett sam- boförhållande och inte ett förhållande som regleras i lag och som har samma rätts- verkningar som ett äktenskap.
69. D anser vidare att eftersom han både rättsligt och rent praktiskt är i samma situation som sina gifta kolleger, borde han ha samma rätt till lön. Hushållstillägget, som utgår på grund av att en tjänsteman är
underhållsskyldig gentemot andra perso- ner, 15 ingår i lönebegreppet. Den enda anledningen till att han härvid behandlas på detta diskriminerande sätt är att hans partner är av samma kön som han själv.
70. Enligt D utgör denna skillnad i behand- ling en diskriminering som uteslutande grundas på hans sexuella läggning. Han anser att denna behandling innebär ett åsidosättande av artikel 119 i fördraget, som domstolen har tolkat på ett icke formalistiskt sätt i sin dom i målet P/S. 16
71. Konungariket Danmark har på samma sätt hänvisat till systematiken i och syftet med ifrågavarande bestämmelse i tjänste- föreskrifterna. Bestämmelsens syfte är enligt Konungariket Danmark att kompen- sera för de utgifter som tjänstemannen har för sin maka som har flyttat till dennes tjänstgöringsort, så att gemenskapernas institutioner skall kunna rekrytera kompe- tenta medarbetare. Dessa utgifter skiljer sig emellertid inte beroende på om det rör sig om en make eller om en partner.
72. Rådet har, med hänvisning till de konkreta skillnaderna mellan äktenskap och registrerat partnerskap i svensk rätt, ansett att dessa två rättsinstitut inte kan jämställas. Rådet har, med åberopande av domarna i de ovannämnda målen Reed och
15 — D har härvid i sina inlagor hänvisat till förstainstansrättens dom av den 11 juni 1996 i mål T-147/95, Pavan mot parlamentet (REGP 1996, s. I-A-291 och s. II-861), punkt 42, och, vid förhandlingen, domstolens dom av den 23 mars 1988 i mål 248/87, Mouriki mot kommissio- nen (REG 1988, s. 1721).
16 —Dom av den 30 april 1996 i mål C-13/94 (REG 1996, s. I-2143).
Grant, vidare hävdat att om man önskar behandla dessa två skilda institut på samma sätt, är detta en fråga för lagstiftaren.
73. Rådet har även erinrat om att Konunga- riket Sverige hade begärt att registrerat partnerskap skulle jämställas med äkten- skap när rådet antog förordning nr 781/98.
Rådet har i egenskap av lagstiftare lagt till artikel la i tjänsteföreskrifterna. I denna artikel anges att " [t]änstemännen har i fråga om tillämpning av tjänsteföreskrif- terna rätt till lika behandling utan ... hänvis- ning till ... sexuell läggning". Rådet har dock härvid gjort den uttryckliga inskränk- ningen "utan att det påverkar tillämp- ningen av de relevanta bestämmelser i tjänsteföreskrifterna som förutsätter ett visst civilstånd".
74. Hur skall man se på dessa argument?
75. Eftersom det vid den tidpunkt som är avgörande för bedömningen inte fanns någon tillämplig bestämmelse i tjänsteföre- skrifterna (se punkt 65 ovan), anser jag att argumenten skall prövas utifrån en generell definition av principen om likabehandling.
Enligt fast rättspraxis föreligger det diskri- minering när samma eller jämförbara situ- ationer behandlas olika och det inte finns sakliga skäl för en sådan särbehandling. 17
76. Om rådets tillsättningsmyndighet skulle anses ha haft rätt att utgå ifrån den situation som gäller i en enda medlemsstat, vilket jag i så fall anser skulle strida mot den kategoriska ordalydelsen i domen i det ovannämnda målet Reed, måste man ändå konstatera att även i svensk rätt utgör äktenskap och registrerat partnerskap två skilda rättsinstitut. Dessa två rättsinstitut bär inte samma namn och de rättssystem som är knutna till dessa båda institut innehåller ett antal skillnader, som parterna har debatterat livligt.
77. Den svenske lagstiftaren har således inte velat ge två personer av samma kön möjlighet att använda sig av rättsinstitutet äktenskap, utan har föredragit att skapa ett särskilt rättsinstitut, vilket delvis styrs av andra regler. Vissa av dessa regler, som förbudet för registrerade partner att adop- tera barn eller att tillsammans ha vårdna- den om barn, strider helt mot motsvarande regler vad gäller äktenskap. Vidare kan registrerat partnerskap endast ingås om åtminstone en av parterna är svensk med- borgare med hemvist i Konungariket Sve- rige, vilket inte krävs vad avser äktenskap.
78. Av detta följer att även om man endast tar hänsyn till svensk rätt kan man ändå inte anse att situationen för en person som lever tillsammans med en partner av samma kön i ett registrerat partnerskap juridiskt sett är densamma som för en person som är gift.
17— Se bland annat domar av den 11 januari 2001 i mål C-389/98 P, Gevaert mot kommissionen (REG 2001, s. I-65), punkt 54, och i mål C-459/98 P, Martínez del Peral Cagigal mot kommissionen (REG 2001, s. I-135), punkt 50.
79. Vi måste emellertid utgå ifrån gemen- skapsrätten när vi prövar om situationen för personer som lever tillsammans med en partner av samma kön i ett partnerskap skall anses vara densamma eller som jäm- förbar med situationen för personer som är gifta.
80. Jag anser härvid, i motsats till D och de tre regeringarna, att domen i det ovan- nämnda målet Grant är av avgörande betydelse. Domstolen har i denna dom besvarat frågan huruvida "de personer som har ett fast förhållande med en person av samma kön befinner sig i samma situation 18 som personer som är gifta eller har ett fast utomäktenskapligt förhållande med en partner av motsatt kön". 19
81. Domstolen har besvarat denna fråga nekande. Domstolen ansåg, efter en djup- lodande analys av bland annat rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänsk- liga rättigheterna, att "för närvarande lik- ställs inte 20, enligt gemenskapsrätten, fasta förhållanden mellan två personer av samma kön med förhållanden mellan gifta perso- ner eller med fasta utomäktenskapliga förhållanden mellan personer av motsatt kön". 21
82. Domstolen tillade i punkt 36 i samma dom att "[d]et kan under dessa omständig- heter endast tillkomma lagstiftaren att i förekommande fall anta bestämmelser som kan påverka denna situation".
83. Enligt min mening har förstainstansrät- ten förfarit helt korrekt när den valde att tillämpa domstolens resonemang från domen i det ovannämnda målet Grant i förevarande fall.
84. Jag vill först erinra om att denna dom meddelades år 1998, medan D inkom med sin begäran år 1996.
85. Jag anser, i motsats till vad Konung- ariket Danmark har hävdat, att domstolens resonemang i domen i det ovannämnda målet Grant är tillräckligt allmänt för att det även skall vara tillämpligt på rådet i dess egenskap av "arbetsgivare", och inte endast på arbetsgivare i den privata sek- torn.
86. Det framgår nämligen av en läsning av punkt 35 i nämnda dom, särskilt den ovan citerade frasen (se punkt 81), att domsto- len har kommit till en slutsats som är giltig för gemenskapsrätten i allmänhet, och inte enbart för ett visst område av gemenskaps- rätten.
18 — M i n kursivering,
19 — Domen i det ovannämnda målet Grant, punkt 29.
20 — Min kursivering.
21 — Domen i det ovannämnda målet Grant, punkt 35.
87. Jag anser slutligen och framför allt, i motsats till D, Konungariket Sverige och intervenienterna, att den omständigheten att domen i det ovannämnda målet Grant rör ett fast förhållande, och inte ett regi- strerai partnerskap, inte utgör ett skäl att inte beakta denna dom. I nämnda dom var civilståndet (äktenskap eller fast förhål- lande) inte avgörande för domstolens reso- nemang. Det som är avgörande för före- varande tvists lösning är att domstolen har förklarat att ett fast förhållande med en person av samma kön skiljer sig från ett fast förhållande mellan två personer av motsatt kön. Den enda åtskiljande omstän- dighet som domstolen beaktade vid jämfö- relsen var således inte de berörda personer- nas civilstånd utan om det var fråga om ett heterosexuellt eller homosexuellt par.
88. Eftersom domstolen har ansett att ett fast förhållande mellan två personer av samma kön för närvarande enligt gemen- skapsrätten skiljer sig från ett fast förhål- lande mellan två personer av motsatt kön, kan man grunda sig på domen i det ovan- nämnda målet Grant för att hävda att ett registrerat partnerskap även det skiljer sig från ett äktenskap.
89. Eftersom en person som har ingått ett registrerat partnerskap, i förevarande fall en tjänsteman, inte, i den mening som avses i domstolens rättspraxis, befinner sig i en situation som kan jämföras med situatio- nen för en tjänsteman som är gift, medför inte den allmänna principen om likabe- handling ett krav att den förstnämnda
personen skall behandlas på samma sätt som den sistnämnda.
90. Jag vill tillägga att omständigheten att en tjänsteman som har en registrerad partner skall bidra till dennes behov eller att han har utgifter för partnern som flyttar till hans tjänstgöringsort enligt min mening inte utgör tillräckligt stöd för slutsatsen att denne tjänsteman skall behandlas som en tjänsteman som är gift, i den mening som avses i artikel 1.2 a i bilaga VII till tjänste- föreskrifterna.
91. Denna bestämmelse utgår nämligen inte bara ifrån att det föreligger en under- hållsskyldighet utan kräver dessutom att densamma skall ha sin grund i ett särskilt förhållande, nämligen ett äktenskap. Det framgår vidare av domen i det ovannämnda målet Reed, vilket har analyserats ovan (se punkterna 42 och 43), att begreppet äkten- skap skall ges en självständig tolkning där situationen i samtliga medlemsstater beak- tas.
92. Det skulle därför strida mot det villkor som uppställs i tjänsteföreskrifterna och dess tolkning i rättspraxis att anse att den omständigheten att en gift person och en registrerad partner enligt svensk rätt har samma skyldigheter mot sin respektive partner medför att en registrerad partner skall omfattas av en bestämmelse i tjänste- föreskrifterna som enligt dess egen ordaly- delse är tillämplig på tjänstemän som är gifta.
93. Vad avser D:s argument rörande åsido- sättande av artikel 119 i fördraget har rådet invänt att denna bestämmelse endast rör könsdiskriminering och inte diskrimi- nering på grund av sexuell läggning, civil- stånd eller försörjningsbörda.
94. Jag ansluter mig här, i likhet med rådet, till förstainstansrättens konstaterande att ifrågavarande bestämmelse i tjänsteföre- skrifterna tillämpas på samma sätt för kvinnliga som för manliga tjänstemän, och därför inte medför sådan diskriminer- ing som är förbjuden enligt artikel 119 i fördraget. Förstainstansrätten har därvid hänvisat till domen i det ovannämnda målet Grant — och även beaktat domen i det ovannämnda målet P/S, som D nu har hänvisat till — i vilken domstolen mycket tydligt har förklarat att olika behandling på grund av sexuell läggning inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 119 i för- draget. 2 2
95. Jag anser slutligen att den omständig- heten att Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna i ett konkret fall har ansett att åtskillnad som dikteras av överväganden som rör en persons sexuella läggning kan utgöra ett åsidosättande av artikel 8 jämförd med artikel 14 i Europa- konventionen 23 inte utgör grund för att jag skall ändra uppfattning i förevarande mål.
96. Denna nyligen avkunnade dom synes nämligen inte kunna utgöra grund för att ifrågasätta konstaterandet av de faktiska omständigheterna, vid den tidpunkt som är avgörande i förevarande mål, att det följer av rättsläget inom gemenskapen att en person som lever tillsammans med en registrerad partner av samma kön inte befinner sig i samma situation som en person som är gift och att den förstnämnda personen således inte har rätt att kräva att behandlas lika i förhållande till den sist- nämnda.
97. Jag vill slutligen anmärka att det i artikel 9 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, som pro- klamerats i Nice i december 2000, före- skrivs att "[r]ätten att ingå äktenskap och rätten att bilda familj skall garanteras enliget de nationella lagar som reglerar utövandet av dessa rättigheter". I de för- klaringar som upprättats under konventets ordförandes ansvar — vilka saknar rättsligt värde och endast är avsedda att lämna förklaringar vad avser bestämmelsernas innehåll, grundade på de diskussioner som ägt rum inom konventet — kan ma läsa att artikel 9 "varken förbjuder ellerpåbjuder att förhållanden mellan två personer av samma kön jämställs med äktenskap".
Detta bekräftar enligt min mening att det är skillnad i situation mellan äktenskap och förhållanden mellan personer av samma kön.
98. Mot bakgrund av det ovanstående anser jag att överklagandet inte kan bifallas med stöd av D:s fjärde grunds första del.
22 — Domen i det ovannämnda målet Grant, punkt 47.
23 — Dom av den 21 december 1999 i målet Salgueiro da Silva Mouta (nr 33290/96).
G — Diskriminering grundad på nationa- litet samt hinder för arbetstagares fria rörlighet
99. D anser enligt sin fjärde grunds andra del att den överklagade domen, genom att beröva personer som har ingått registrerat partnerskap enligt bestämmelser i lag i tre medlemsstater (Konungariket Danmark, Konungariket Sverige och Konungariket Nederländerna) rättigheter som är knutna till deras civilstånd, medför diskriminering grundad på nationalitet och verkar avskräckande för arbetstagares utövande av rätten till fri rörlighet.
100. Jag konstaterar att D inte har åbero- pat grunden rörande diskriminering grun- dad på nationalitet och/eller hinder för arbetstagares fria rörlighet i förfarandet i första instans. Eftersom domstolens behö- righet endast omfattar bedömning av den juridiska lösning som har givits när det gäller de grunder som har åberopats i tidigare instans, 24 anser jag att D:s fjärde grunds andra del inte kan tas upp till sakprövning.
101. För det fall att man, som D före- språkar i repliken, skulle anse att grunden rörande diskriminering grundad på natio- nalitet endast innebär en utveckling av den grund som redan anförts i första instans rörande åsidosättande av icke-diskriminer- ingsprincipen, och inte utgör en ny grund,
utgör grunden ändå inte stöd för att bifalla överklagandet.
102. Enligt den svenska lagen måste näm- ligen en registrerad partner inte nödvän- digtvis vara av svensk nationalitet. Det räcker att en av parterna är det.
103. Den andra parten kan inte heller, oavsett nationalitet, om han är tjänsteman, anses som en "tjänsteman som är gift".
104. Av detta följer att det inte föreligger skillnader i behandling grundade på natio- nalitet, och följaktligen att det inte är fråga om diskriminering i detta avseende.
105. Vad avser grunden rörande hinder för den fria rörligheten konstaterar jag att rätten till fri rörlighet inte innebär ett krav att en arbetstagare i det nya socialförsäk- ringssystem som han ansluter sig till skall ges samma förmåner som han åtnjöt i det socialförsäkringssystem som han tidigare var ansluten till. Man kan därför inte tala om hinder för den fria rörligheten i före- varande fall.
106. Om grunden rörande hinder för den fria rörligheten däremot har anförts i syfte
24 — Dom av den 1 juni 1994 i mål C-136/92 P, kommissionen mot Brazzelli Lualdi m.fl. (REG 1994, s. I-1981), punkt 59.
att D i sitt nya socialförsäkringssystem skall erhålla förmåner som beviljas andra för- säkrade, i förevarande fall gifta tjänstemän, är grunden i själva verket identisk med grunden rörande likabehandling. Jag har redan ovan ansett att den senare grunden inte utgör stöd för att bifalla överklagan- det.
107. Överklagandet kan således, i andra hand, inte bifallas med stöd av D:s fjärde grunds andra del.
H — Skydd för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen
108. D:s femte grund rör skyddet för privat- och familjelivet enligt artikel 8 i Europakonventionen. Enligt D innebär bestämmelsen om skydd för privatlivet en skyldighet att erkänna existensen och verk- ningarna av ett lagligen uppkommet civil- stånd, och denna bestämmelse förbjuder således att man översänder inkorrekta upp- gifter till tredje man. D syftar härvid på omständigheten att rådet tillsänt belgiska myndigheter uppgifter om att han är ogift.
D menar att den situation som avsågs i domen i det ovannämnda målet Grant, som förstainstansrätten felaktigt har hänvisat till, inte går att jämföra med den före- varande.
109. I likhet med rådet kan jag inte ansluta mig till denna analys. I domen i det ovan- nämnda målet Grant, vars resonemang är
tillämpligt i förevarande mål av skäl som anförts ovan (se punkterna 83—88), har domstolen hänfört sig till olika beslut fattade av Europakommissionen för de mänskliga rättigheterna, enligt vilka var- aktiga homosexuella förhållanden inte, trots den samtida utvecklingen av synen på homosexualitet, omfattas av rätten till familjeliv som skyddas enligt artikel 8 i Europakonventionen. 25
110. Dessa beslut från Europakommissio- nen för de mänskliga rättigheterna härrör, tvärtemot vad D har hävdat, inte samtliga från tiden innan registrerat partnerskap infördes. Beslutet i ärendet Kerkhoven och Hinke mot Konungariket Nederländerna, som domstolen hänvisade till, är från år 1992, medan registrerat partnerskap inför- des i till exempel Konungariket Danmark år 1989.
111. Som rådet har anmärkt saknar dess- utom frågan huruvida felaktiga uppgifter har tillsänts tredje man helt anknytning till förevarande mål.
112. Jag anser därför att överklagandet inte kan bifallas med stöd av D:s femte grund.
25 — Domen i det ovannämnda målet Grant, punkt 33.
I —Åsidosättande av artikel 1.2 c i bila- ga VII till tjänsteföreskrifterna
113. D har genom sitt ombud vid förhand- lingen hävdat att rådet borde ha beviljat honom hushållstillägg med tillämpning av artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföre- skrifterna.
114. Jag konstaterar emellertid att D inte har hänvisat till denna bestämmelse vare sig i sin begäran, i sitt klagomål eller i sin talan vid förstainstansrätten. Domstolens behörighet omfattar dock endast bedöm- ning av den juridiska lösning som har givits vad avser de grunder som har åberopats i tidigare instans. 26
115. Av det ovanstående följer enligt min mening att grunden rörande åsidosättande av artikel 1.2 c i bilaga VII till tjänsteföre- skrifterna inte kan tas upp till sakprövning.
J — Slutliga överväganden
116. Jag anser således sammanfattningsvis att D:s och Konungariket Sveriges över-
klaganden skall ogillas. Vid den tidpunkt som är avgörande för bedömningen gjorde nämligen varken artikel 1.2 a i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna eller de principer som D har åberopat det möjligt att jäm- ställa honom, i egenskap av registrerad partner, med en "tjänsteman som är gift".
Som förstainstansrätten har anfört är det endast gemenskapslagstiftaren som är behörig att bestämma att dessa situationer skall jämställas.
117. Vad avser rättegångskostnaderna kon- staterar jag med stöd av artikel 122 i rättegångsreglerna att artikel 70 i rätte- gångsreglerna inte är tillämplig i föreva- rande fall. Artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall således tillämpas. Denna bestämmelse föreskriver följande: "Finns det flera tap- pande parter, skall domstolen besluta om fördelningen av rättegångskostnaderna."
Enligt min mening saknas det anledning att i stället tillämpa undantagsregeln i artikel 122 i rättegångsreglerna. Med beak- tande av det antal grunder som D respek- tive Konungariket Sverige har anfört, anser jag det skäligt att förplikta D att ersätta två tredjedelar av rådets rättegångskostnader och Konungariket Sverige att ersätta en tredjedel.
118. Intervenienterna skall bära sina rätte- gångskostnader enligt artikel 69.4 i rätte- gångsreglerna.
26 — Se domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Brazzelli m.fl.
IV — Förslag till avgörande
119. Jag föreslår därför att domstolen skall meddela följande dom:
— överklagandet ogillas,
— D förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta två tredjedelar av rådets rättegångskostnader,
— Konungariket Sverige förpliktas att bära sina egna rättegångskostnader och ersätta en tredjedel av rådets rättegångskostnader,
— Konungariket Danmark och Konungariket Nederländerna skall bära sina rättegångskostnader.
I - 4341
