FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT GIUSEPPE TESAURO föredraget den 25 september 1997 *

(1)

KOMMISSIONEN MOT GREKLAND

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT GIUSEPPE TESAURO

föredraget den 25 september 1997 *

1. Europeiska gemenskapernas kommission har den 6 mars 1996 väckt talan i enlighet med artikel 169 i EG-fördraget och begärt att domstolen skall fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 48, 52, 58 och 221 i EG-fördraget samt enligt artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 1 om arbets- tagares rätt att stanna kvar inom en medlemsstats territorium efter att ha varit anställd där och enligt artikel 7 i rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974 2 om rätten för en medborgare i en medlemsstat att stanna kvar inom en annan medlemsstats territorium efter att där ha dri- vit egen rörelse.

Närmare bestämt har kommissionen lagt Republiken Grekland till last att denna i sin rättsordning bibehållit bestämmelser i lag (artikel 5 i sjölagen), enligt vilka rätten till registrering i det grekiska sjöfartsregistret begränsas till fartyg som ägs till mer än 50 procent av grekiska medborgare eller av grekiska juridiska personer som till mer än 50 procent ägs av grekiska medborgare.

Förfarandet

2. Kommissionen har i enlighet med artikel 169 i fördraget riktat tre formella under- rättelser till Republiken Grekland. Närmare bestämt lade kommissionen i sin första underrättelse av den 13 juni 1990 den grekiska regeringen till last att denna åsidosatte artiklarna 7 (numera artikel 6), 52 och 221 i fördraget, genom de villkor för att bevilja fiskefartyg grekisk nationalitet som föreskrivs i artikel 5 i sjölagen. I samma underrättelse ifrågasattes även att artikel 11 i kungligt dekret nr 666/66 skulle vara förenlig med gemenskapsrätten (på grund av åsidosättande av artiklarna 7 och 52 i fördraget). I den bestämmelsen krävs för att licens för fiske av tvättsvamp skall utfärdas, att ägaren till ett auktoriserat fiskefartyg skall ha varit i tjänst i tio år som besättningsmedlem på ett fiskefartyg med tillstånd enligt samma dekret att fiska tvättsvamp. Slutligen ifrågasatte kommissionen i underrättelsen att kravet på att en viss andel tjänster ombord på fiskefartyg skall förbehållas grekiska medborgare var rättsenligt, eftersom kravet utgjorde ett hinder för den fria rörligheten för arbetstagare.

* Originalspråk: italienska.

1 — EGT L 142, s. 24.

2 — EGT L 14, 1975, s. 10.

I - 6727

(2)

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT TESAURO — MÅL C-62/96

Den andra formella underrättelsen, av den 9 juli 1990, avsåg fritidsbåtar. Närmare bestämt lade kommissionen de grekiska myndigheterna till last att de åsidosatte artiklarna 7, 48, 52 och 221 i fördraget, till följd av villkoren i ovannämnda artikel 5 i sjölagen för att bevilja fartyg grekisk nationalitet.

Genom sin tredje formella underrättelse, av den 5 juni 1992, riktade kommissionen samma kritik mot Republiken Grekland som i den föregående, men nu med avseende på handelsfartyg.

3. Då kommissionen inte lät sig övertygas av de argument som den grekiska regeringen anförde som svar på de första två formella underrättelserna, 3 avgav den i enlighet med artikel 169 i fördraget ett motiverat yttrande den 27 juli 1993.

Anmärkningarna i det motiverade yttrandet avsåg, på samma sätt som i de formella underrättelserna, villkoren för registrering av alla slags fartyg i det grekiska sjöfartsregist- ret, begränsningen av rätten att på grekiska fiskefartyg anställa sjömän med medborgarskap i övriga medlemsstater samt villkoren för att bevilja licens för fiske av tvättsvamp.

4. Efter att ha undersökt den grekiska reger- ingens svar på det motiverade yttrandet väckte kommissionen talan vid domstolen.

Denna talan avser endast villkoren för att fartyg skall beviljas grekisk nationalitet men omfattar inte de båda andra grunderna för [den grekiska lagstiftningens] oförenlighet [med gemenskapsrätten] som berördes i de formella underrättelserna och i det motiverade yttrandet.

Det skall därför anses att kommissionen implicit har begränsat omfattningen av de anmärkningar den gjorde under det administrativa förfarandet och därigenom har inskränkt föremålet för förfarandet till de grekiska bestämmelser som reglerar hur fartyg beviljas grekisk nationalitet och således till villkoren för att registrera dessa fartyg i det grekiska sjöfartsregistret. 4

Den omtvistade bestämmelsen

5. Den bestämmelse som kommissionen inte anser vara förenlig med gemenskapsrätten finns i artikel 5 i den grekiska sjölagen.5

Enligt den bestämmelsen beviljas grekisk nationalitet sådana fartyg som ägs till mer än 50 procent av grekiska medborgare eller av

3 — Kommissionen har utan att bli motsagd uppgivit att Repu- bliken Grekland inte har besvarat den tredje formella under- rättelsen.

4 — Kommissionen har rätt att ange ett föremål för talan som är mindre omfattande än vad som angivits under det admini- strativa förfarandet, utan att det innebär ett åsidosättande av svarandestatens rätt till försvar (med avseende på återkal- lande av talan i viss del, se dom av den 27 april 1988 i mål 252/85, kommissionen mot Frankrike, Ree. 1988, s. 2243, punkterna 21 och 22).

5 — Lagdekret nr 187, publicerat i Republiken Greklands offici- ella tidning nr 261 av den 8 oktober 1973.

(3)

KOMMISSIONEN MOT GREKLAND

grekiska juridiska personer vars kapital ägs, till samma procentandel, av grekiska medborgare. 6

I bestämmelsen fastställs således villkor för beviljande av grekisk nationalitet och för införande i det grekiska sjöfartsregistret, i vilka hänsyn inte tas till om det rör sig om fiskefartyg, fritidsbåtar eller handelsfartyg.

Jag kommer därför att undersöka den omtvistade lagstiftningens förenlighet med gemenskapsrätten i ett sammanhang, om inte annat anges.

Domstolens rättspraxis

6. Domstolen har i sin rättspraxis redan prö- vat ett antal aspekter av förevarande fråge- ställning och Republiken Greklands argument är i det avseendet endast delvis nya.

Närmare bestämt har domstolen i domen i målet Factortame m. fl. 7 fastslagit att det

strider mot artikel 52 i fördraget att i en nationell bestämmelse 8 som villkor för att föra in ett fartyg i sjöfartsregistret kräva att ägaren skall vara medborgare i samma stat eller ett bolag bildat enligt den statens rätt och att minst 75 procent av bolagskapitalet i det fallet skall ägas av medborgare i den staten. I en något senare dom, vilken domstolen meddelade i ett fördragsbrottsförfarande mot Förenade kungariket,9 fastslogs att samma lagstiftning stred mot artiklarna 7, 52 och 221 i fördraget.

Principen fastslogs med avseende på fransk lagstiftning, 10 enligt vilken rätten att föras in i de nationella registren och att föra fransk flagg begränsades till fartyg som till mer än hälften tillhörde fysiska personer som var franska medborgare eller som tillhörde juridiska personer som hade sitt säte i Frankrike eller som till mer än hälften leddes, styrdes eller förvaltades av franska medborgare, eller vars kapital till mer än hälften innehades av franska medborgare. 11 Det utmärkande med det avgörandet var att lagstiftningens ofören- lighet med gemenskapsrätten fastslogs även med avseende på fritidsbåtar, eftersom tillträ- det till fritidsaktiviteter utgör "en följd av

6 — I bestämmelsen föreskrivs vidare ett antal formaliteter, som inte är föremål för kommissionens anmärkningar, för det fall att fartygets övcrlåtclschandling har upprättats utomlands eller för det fall att det rör sig om fartyg avsedda för pas- sagerarbefordran.

7 — Dom av den 25 juli 1991 i mål C-221/89 (Ree. 1991, s. I-3905).

8 — Det rörde sig närmare bestämt om en brittisk bestämmelse i artikel 14 i Merchant Shipping Act, 1988.

9 — Dom av den 4 oktober 1991 i mål C-246/89, kommissionen mot Förenade kungariket (Rec. 1991, s. I-4585).

10 — Det rörde sig om artikel 217 i Code des douanes (tullagcn).

11 — Dom av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike (REG 1996, s. I-1307). I denna dom konsta- terades det med avseende på frågan om sammansättningen av besättningen på fartyg som för fransk flagg att Republi- ken Frankrike även hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 171 i EG-fördragct genom att inte följa den tidigare meddelade domen av den 4 april 1974 i mål 167/73, kommissionen mot Frankrike (Rec. 1974, s. 359).

I - 6729

(4)

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT TESAURO — MAL C-62/96

den fria rörligheten", varför det fastslogs att

"[a]v detta följer att denna medborgares [från en annan medlemsstat] registrering av ett fartyg i fritidssyfte i den medlemsstat i vilken han befinner sig berörs av de gemenskaps- rättsliga bestämmelserna avseende fri rörlig- het". '2

7. I en senare meddelad dom fastställdes att artiklarna 6, 48, 52 och 58 i fördraget samt artikel 7 i förordning nr 1251/70 och artikel 7 i direktiv 75/34/EEG hade åsidosatts genom en irländsk lag. Genom denna lag begränsades rätten till registrering av fritids- båtar och handelsfartyg till sådana båtar som helt eller delvis ägdes av regeringen, minist- rar, irländska medborgare eller irländska juridiska personer. 13

8. Den nationella lagstiftning som är aktuell i förevarande fall skiljer sig inte i sak från de lagar i andra medlemsstater som i nyss- nämnda avgöranden redan har ansetts vara oförenliga med gemenskapsrätten. Som jag erinrat om ovan, liknar i stort sett även de argument som Republiken Grekland har anfört till stöd för att dessa bestämmelser skulle vara förenliga med gemenskapsrätten de grunder som sagda medlemsstater har åberopat till sitt försvar i de mål som domstolen sedan har avgjort.

Republiken Greklands försvarsargument

a) Iakttagande av internationell rätt i fråga om hur fartyg beviljas viss nationalitet

9. Den grekiska regeringen har gjort gäl- lande att det inte finns några gemenskapsreg- ler som reglerar hur fartyg beviljas viss nationalitet och att varje medlemsstat således, såsom domstolen själv har medgivit i sin dom i målet Factortame m. fl., är behörig att i enlighet med internationell rätt fastställa villkor för att ett fartyg skall få föras in i de nationella sjöfartsregistren och följaktligen föra den berörda statens flagg. 14

Republiken Grekland stöder sig på bestäm- melser i den internationella traktaträtten, närmare bestämt på artikel 5 i 1958 års Genèvekonvention om det öppna havet (nedan kallad Genèvekonventionen) samt på artikel 91 i Förenta nationernas havsrätts- konvention av år 1982 (nedan kallad Mon- tego Bay-konventionen). I båda dessa bestämmelser fastslås att staterna skall fast- ställa villkoren för att fartyg skall tillerkän- nas deras nationalitet. Vidare krävs det att det mellan staten och det fartyg som för dess

12 — Se punkt 22 i den ovan i fotnot 11 nämnda domen.

13 — Dom av den 12 juni 1997 i mål C-151/96, kommissionen mot Irland (REG 1997, s. 1-3327).

14 — Principen medgavs av domstolen redan i domen av den 19 januari 1988 i mål 223/86, Pesca Valentia (Ree. 1988, s. 83), punkt 13.

(5)

K O M M I S S I O N E N M O T G R E K L A N D

flagg skall finnas ett verkligt samband (genuine link). 15 Den grekiska regeringen har även åberopat Förenta nationernas konvention om villkor för fartygsregistrering av den 7 februari 1986 16 (nedan kallad 1986 års konvention), vilken bland annat syftar till att

"assurer ou, le cas échéant, renforcer le lien authentique entre l'État et les navires battant son pavillon" 17. Enligt svarandestaten skulle bland annat artikel 7—10 i konventionen vara relevanta. I dessa artiklar fastslås att ett

"verkligt samband" föreligger när fartygen tillhör medborgare i den stat vars flagg de för eller när det bland besättningen finns en till- räcklig andel medborgare eller personer bosatta i den staten.

10. Den grekiska lagstiftningen och i synnerhet artikel 5 i sjölagen skulle således utgöra en anpassning av den internationella rättens principer avseende fartygs nationalitet. Då dessa principer enligt sagda regering inte är oförenliga med gemenskapens rättsordning, saknar kommissionens argumentation grund.

11. Som domstolen redan har påpekat i sin rättspraxis, är det i nuvarande skede av den internationella rättens utveckling uteslutet att det skulle förekomma en internationell bestämmelse med krav på en viss form för sambandet mellan fartyget och flaggstaten.

Det är således uteslutet att det i internationella bestämmelser krävs att fartyget, helt eller delvis, skulle ägas av medborgare i registreringsstaten.

12. Oavsett hur man ideologiskt och poli- tiskt vill lösa problemet med bekvämlighets- flagg, 18 medger inte praxis eller bestämmel- ser i internationell rätt att regleringen av frågan ges någon annan innebörd. 19

15 — I artikel 5 i Genèvekonventionen föreskrivs följande: "Varje stat skall fastställa villkoren för att fartyg skall tillerkännas dess nationalitet samt villkor för fartygs registrering och rätt att föra dess flagg. Fartyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra. Det måste föreligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget. Närmare bestämt skall staten med avseende på tekniska, administrativa och sociala frågor utöva jurisdiktion och kontroll över fartyg som för dess flagg [fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå]." I artikel 91.1 i Montcgo Bay- konventionen föreskrivs följande: "Varje stat skall fastställa villkoren för att dess nationalitet skall tillerkännas fartyg, villkoren för fartygs registrering inom dess territorium samt villkoren för rätten att föra dess flagg. Fartyg har den stats nationalitet vars flagg de äger rätt att föra. Det måste före- ligga ett verkligt samband mellan staten och fartyget." Jag vill erinra om att enligt artikel 311 i Montego Bay- konventionen gäller densamma i stället för Genèvekonven- tionen.

16 — Se texten i International Transport Treaties, supplement 12 (maj 1988), s. I-401 f.

17 — Se artikel 1 i 1986 års konvention.

18 — Som bekant har frågan diskuterats flitigt i doktrinen, i vilken föreslås lösningar som inte är helt enhetliga. Se bland de många bidragen, utöver de som kommer att citeras nedan, J. M. Rou, Les pavillons de complaisance, Paris, 1961, B. A.

Boczek, Flags of Convenience, Cambridge, 1962, H. Mei- jers, The Nationality of Ships, Haag, 1967. För ett nyligen framlagt positivt förslag avseende bedömningen av bekväm- lighetsflagg, se D. F. Matlin, "Re-evaluating the Status of Flags of Convenience Under International Law", i Vander- bilt Journal of Transnational Law, 1993, s. 1017 f.

19 — Det fastslogs tydligt redan i fallet Dohws of Mascate (Nations unies, Recueil des sentences arbitrales, XI, s. 92 f.) att varje stat skall besluta vem den vill ge rätten att föra dess flagg. Även den internationella domstolens yttrande avseende sammansättningen av IMCO:s kommitté för sjösäker- het är talande, inte minst för att det är av senare datum än artikel 5 i ovannämnda Genèvekonvention (Yttrande av den 8 juni 1960, CIJ Recueil, 1960, s. 150 f.). Vid det tillfäl- let fastslogs att det mot bakgrund av internationell praxis föreligger en skyldighet att anse att fartyg tillhör den stat där de är registrerade. Det skulle således inte finnas någon möjlighet att bedöma en handelsflottas nationalitet enligt andra kriterier. Det har påpekats i doktrinen (se S. M. Car- bone, La disciplina giuridica del traffico marittimo intema- zionale, Bologna, 1982, s. 77 f.) att internationell praxis, såsom denna uttrycks i vänskaps-, handels- och sjöfartsav- tal, är av samma innebörd. Av denna praxis framgår att många stater har åtagit sig att gentemot andra stater, som är kända för att vara välvilligt inställda till att bevilja bekväm- lighctsflagg, anse fartyg som för dessa staters flagg som sina egna.

I - 6 7 3 1

(6)

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT TESAURO — MÅL C-62/96

13. Vad beträffar de internationella konven- tioner som Republiken Grekland har åbero- pat, skall det påpekas att artikel 5 i Genève- konventionen inte kan anses vara en bestämmelse som ålägger en viss form för det verkliga sambandet mellan staten och fartyget, som är en nödvändig förutsättning för beviljande av nationalitet. Förutom det, för- visso betydelsefulla, faktum att det i den slutligen antagna versionen utesluts att det skulle gå att ställa krav på att fartyget till övervägande del skall ägas av medborgare i flaggstaten för att dess nationalitet skall kunna beviljas, 20 måste det påpekas att det i konventionsbestämmelsen inte föreskrivs någonting avseende villkoren för att en genuine link skall föreligga. Med detta begrepp betecknas ytterst den faktiska kontroll och jurisdiktion som staten skall utöva över de fartyg som den efter eget skön har beviljat sin nationalitet. Kravet på förekom- sten av en genuine link utgör följaktligen inte alls ett krav på nationalitet utan tvärtom i allt väsentligt en skyldighet att utöva kontroll vilken följer av beviljandet av nationalitet.

Det är nämligen konsekvent och funktionellt att i enlighet med en sådan tolkning av begreppet genuine link kräva att fartyget för- valtas, kontrolleras och leds från flaggstaten. 21

En liknande slutsats kan dras med avseende på Montego Bay-konventionen, vilken dels

återger formuleringen i Genèvekonventionen utan att tillägga något för att klargöra begreppet ett "verkligt samband" (artikel 91), dels förefaller utesluta att staterna skulle kunna vägra att erkänna nationalitet som har beviljats ett fartyg på grund av att ett "verkligt samband" skulle saknas. En stat som har uppenbara skäl att tro att vederbörlig jurisdiktion och kontroll över ett fartyg inte har utövats kan nämligen helt enkelt "rapportera detta till flaggstaten", vilken skall "... om så är lämpligt, vidta erforderliga åtgärder för att avhjälpa situationen". 22

14. Denna tolkning av de internationella reg- lerna avseende fartygs nationalitet har redan valts av domstolen i domen i målet Poulsen och Diva Navigation. Enligt tolkningen av de ovan undersökta konventionsbestämmel- serna i den domen, utgör dessa bestämmelser ett uttryck för en princip inom internationell rätt, enligt vilken "ett fartyg i princip endast kan ha en enda nationalitet, det vill säga den stats nationalitet i vilken det är registrerat".

Det faktum att det inte finns någon annan koppling mellan fartyget och flaggstaten än den administrativa formalitet som utgörs av själva registreringen "utesluter inte att sagda bestämmelse tillämpas. Det ankommer näm- ligen enbart på den stat som först beviljat ett fartyg sin nationalitet att fastställa villkoren för detta beviljande". 23 Denna tolkning har uttryckligen bekräftats i den något senare meddelade domen i målet kommissionen mot Irland, i vilken domstolen påpekade att

20 — Detta föreskrevs i den text som hade förberetts av Förenta nationernas International Law Commission. Med avseende på den olika avrättningen av utkastet i förhållande till den slutligen antagna texten, se H. W. Wefers Bettink, "Open Registry, the Genuine Link and the 1986 Convention on Registration Conditions for Ships", i NYIL, 1987, s. 80 f., S. M. Carbone, a. a., s. 76.

21 — Se domen i målet Factortamc m. fl. (ovan fotnot 7), punkt 34— 36, samt generaladvokaten Mischos förslag till avgörande i samma mål av den 13 mars 1991 (Ree. 1991, s. I-3932, punkt 56— 58). Bedömningen av förenlighet med gemenskapsrätten är begränsad till påpekandet att villkoret är uppfyllt, även om basen för driften är ett underordnat säte som rättar sig efter instruktioner från ett beslutscent- rum som är beläget i den medlemsstat där huvudsätet befinner sig.

22 — Se artikel 94.6 i Montego Bay-konventionen.

23 — Dom av den 24 november 1992 i mål C-286/90, Poulsen och Diva Navigation (Rec. 1992, s. I-6019), punkt 13— 15.

(7)

"enligt internationell rätt har ett fartyg natio- naliteten i den stat i vilken det är registrerat, och det är sistnämnda stat som självständigt avgör villkoren för att bevilja sagda nationalitet", varigenom uteslöts att den irländska lagstiftningen skulle kunna motiveras med internationell offentlig rätt. 24

15. Domstolen har ännu inte uttryckligen ägnat sig åt frågan om vilken eventuell bety- delse 1986 års konvention om villkoren för registrering av fartyg har, vilken den grekiska regeringen i stor utsträckning har åberopat.

Endast generaladvokaten Mischo har i sitt förslag till avgörande till domen i målet Fac- tortame m. fl. konstaterat att artikel 7—9 i konventionen ger de avtalsslutande staterna rätt att välja mellan kriteriet avseende äga- rens medborgarskap och kriteriet avseende besättningsmedlemmarnas medborgarskap eller bosättningsort. Dessa bestämmelser i förening med bestämmelserna i artikel 5 i Genèvekonventionen och artikel 91 i Montego Bay-konventionen fick honom att dra slutsatsen att "även om kriteriet avseende ägarens medborgarskap ... motsvarar ganska allmänt förekommande internationell praxis, kan det emellertid inte anses utgöra en del av internationell sedvanerätt". 25

I det avseendet skall inledningsvis påpekas att konventionen i fråga ännu inte har trätt i kraft, eftersom det i artikel 19 föreskrivna antalet tillträdande stater ännu inte har upp- nåtts. 26 I vart fall tillerkänns staterna i

artikel 8 i konventionen ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning av hur stor andel av ägarna av fartyget som skall vara medborgare i flaggstaten, varvid registreringsstaten hur som helst förbehålls rätten att välja det andra kriteriet, nämligen besätt- ningsmedlemmarnas medborgarskap (eller bosättningsort). Därtill skall påpekas att de krav på medborgarskap som föreskrivs i artiklarna 8 och 9 endast skall tillämpas på fartyg avsedda för varutransport eller passa- gerarbefordran eller som är avsedda att fylla båda dessa funktioner. Som framgår av artikel 2 har något behov av att definiera begreppet "verkligt samband" mellan staten och fartyget emellertid inte uppstått med avseende på fiskefartyg. 27

16. Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag det sammanfattningsvis vara uteslutet att den anknytning som fordras enligt internationell rätt utgörs av ett krav på att ägarna av fartyget (helt eller delvis) skall vara medborgare i flaggstaten för att den staten skall kunna ge fartyget rätt att föra dess flagg.

b) Iakttagande av gemenskapsrätten

17. Då det inte finns någon bestämmelse i internationell rätt med innebörd att ägaren skall ha ett visst medborgarskap för att ett

24 — Dom av den 2 december 1992 i mål C-280/89, kommissionen mot Irland (Rcc. 1992, s. I-6158), punkterna 23 och 24.

25 — Se generaladvokaten Mischos förslag till avgörande (ovan fotnot 21), punkt 18.

26 — För att konventionen skall träda i kraft krävs enligt artikel 19 i konventionen att åtminstone 40 stater, motsvarande minst 25 procent av världens sammanlagda tonnage, har till- trätt konventionen.

27 — Till ovanstående påpekanden går det att tillägga att det enligt artikel 234 i fördraget inte är tillåtet att underlåta att uppfylla skyldigheter som följer av själva fördraget, när iakttagandet av dessa skyldigheter inte är till men för rättig- heter som tillerkänns tredje länder (dom av den 22 september 1988 i mål 286/86, Dcserbais, Rec. 1988, s. 4907), punkterna 17 och 18.

I - 6733

(8)

fartyg skall kunna registreras, måste medlemsstaternas behörighet att fastställa kriterier för att bevilja rätten att föra dess flagg utövas med iakttagande av gemenskapsrätten, närmare bestämt av principerna om icke- diskriminering och fri rörlighet för personer.

Principen har fastslagits i domen i målet Fac- tortame m. fl.2 8 O m gemenskapsrättens bestämmelser skall iakttas vid beviljande av medborgarskap till fysiska personer, 29 är det fallet även när fartyg skall beviljas viss nationalitet.

18. Republiken Grekland hävdar att villkoren för registrering av fiske- och handelsfartyg inte strider mot principen om likabehandling eller mot utövandet av de friheter som andra medlemsstaters medborgare garanteras enligt fördraget.

Som domstolen redan har fastslagit i domen i målet Factortame m. fl. kan inte registre-

ringen av ett fartyg, när det används inom ramen för ekonomisk verksamhet som medför fast etablering i den berörda med- lemsstaten, skiljas från utövandet av etable- ringsfriheten. För medborgare i en annan medlemsstat innebär det att de har rätt att få utöva verksamhet som egenföretagare och att utöva sådan verksamhet enligt de villkor som gäller i etableringslandet för de egna medbor- garna. 30 Därav följer att nationell lagstiftning i vilken krav uppställs på att fartygets ägare skall ha ett visst medborgarskap strider mot artiklarna 6 och 52 i fördraget. Den grekiska lagstiftningen strider i synnerhet med avseende på juridiska personer mot artiklarna 58 och 221 i fördraget, eftersom det i denna lagstiftning krävs att den juridiska person som äger fartyget skall vara upprättad i enlighet med grekisk rätt och eftersom sagda lagstiftning, genom att uppställa krav på att kapita- let i den juridiska person som äger fartyget skall kontrolleras av grekiska medborgare, begränsar den andel av sådana bolags kapital som kan innehas av medborgare i andra medlemsstater. 31

19. Republiken Grekland har motiverat sin lagstiftning avseende registrering av fartyg med att det föreligger en gemenskapsregle- ring av fisket, vilken framgår av rådets för- ordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992. 32 Närmare bestämt skulle det krav

28 — Punkt 17 (ovan fotnot 7).

29 — Att medlemsstaternas befogenhet att bevilja fysiska perso- ner sitt medborgarskap begränsas till följd av gemenskaps- rätten har fastslagits, förvisso på ett svårbegripligt sätt, i dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti m. fl.

(Rec. 1992, s. I-4239), punkt 10.

30 — Punkt 22— 25 (ovan fotnot 7). Påståendet har bekräftats i senare rättspraxis. Se dom av den 4 oktober 1991, kommis- sionen mot Förenade kungariket (ovan fotnot 9), punkt 21—27, av den 7 mars 1996, kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 11), punkt 12—17, av den 12 juni 1997, kommissionen mot Irland (ovan fotnot 13), punkt 12.

31 — Även dessa aspekter har redan undersökts i domstolens rättspraxis (se bland andra dom av den 7 mars 1996 i målet kommissionen mot Frankrike, ovan fotnot 11, i synnerhet punkterna 18 och 19).

32 — Rådets förordning (EEG) nr 3760/92 av den 20 december 1992 om ett gemenskapssystem för fiske och vattenbruk (EGT L 389, s. 1).

(9)

på medborgarskap som föreskrivs i artikel 5 i sjölagen syfta till att säkerställa iakttagandet av det system med nationella fångstkvoter som i enlighet med artikel 6 i förordning nr 3760/92 är tillåtet fram till och med den 31 december 2002.

Förutom det faktum att ett sådant argument endast skulle kunna vara giltigt i förhållande till fiskefartyg, skall det påpekas att det redan har bemötts och avvisats i domarna i målen Jaderow och Agegate.^{3 3} Den relevanta gre

kiska lagstiftningen rör på samma sätt som den brittiska lagstiftning som var aktuell i nyssnämnda mål i själva verket inte rätten att bedriva fiske, utan registrering av fartyg.

Således utgör den inte bara en reglering av bestämmelserna för förvaltning av den natio

nella kvoten utan även ett hinder för fisket i sig. Mot bakgrund av nyssnämnda rättspraxis har medlemsstaterna rätt att fastställa vilka fartyg i den egna fiskeflottan som har till

stånd att räkna sina fångster till den natio

nella kvoten, men det måste ske på grundval av ett kriterium, som utgörs av förhållandet mellan fartygets verksamhet och kustbefolk

ningen, som är särskilt beroende av fisket och därtill knuten industri. Villkor som avser ett ekonomiskt samband som faller utanför detta område kan däremot inte motiveras genom systemet med nationella kvoter.^{3 4}

20. Den grekiska lagstiftningen kan heller inte motiveras med det system med cabotage som inrättades genom rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992.³⁵ Även om Republiken Grekland enligt arti

kel 6.3 i den förordningen till den 1 januari 2004 åtnjuter ett tidsbegränsat undantag från systemet med fritt tillhandahållande av tjäns

ter på sjötransportområdet, kan det inte motivera en lagstiftning som påverkar villko

ren för registrering av fartyg. Eftersom undantaget enligt nyssnämnda förordning utgör ett undantag från principen om frihet att tillhandahålla tjänster på transportområ

det, skall det tolkas restriktivt och således endast tillåtas i den utsträckning som är nöd

vändig för att uppfylla de socio-ekonomiska krav för vilka det är avsett. Ur denna synvin

kel kan bestämmelsen inte motivera en re

striktiv reglering som inte har ett direkt sam

band med rätten att tillhandahålla tjänster på sjötransportområdet.

21. Republiken Grekland har därefter försökt motivera den omtvistade lagstift

ningen med krav som avser det egna militära försvaret och som anses vara särskilt betydel

sefulla med beaktande av det speciella histo

riska och ģeopolitiska sammanhang som utmärker den delen av Medelhavsområdet.

Närmare bestämt skulle det samband som utgörs av fartygsägarnas medborgarskap göra det möjligt för de grekiska myndigheterna

33 — Domarna av den 14 december 1989 i mål C-3/87, Agcgate (Rcc. 1989, s. 4459), och i mål C-216/87, Jaderow (Rec. 1989, s. 4509).

34 — Sc i synnerhet domen i målet Jaderow (ovan fotnot 33), punkt 22— 27, till vilken hänvisas i domen i målet Factor- tamc m. fl. (ovan fotnot 7), punkt 40.

35 — Rådets förordning (EEG) nr 3577/92 av den 7 december 1992 om tillämpning av principen om frihet att tillhanda

hålla tjänster på sjötransportområdet inom medlemsstaterna (cabotage) (EGT L 364, s. 7).

I - 6735

(10)

att vid behov rekvirera fartyg och underställa fartyget och dess besättning beslut av de militära myndigheterna.

Det är i det avseendet tillräckligt att konsta- tera att de grekiska myndigheterna skulle kunna besluta om rekvisition av fartyg som för grekisk flagg helt oberoende av fartygs- ägarens medborgarskap. O m Republiken Grekland med dessa överväganden avser att, om än implicit, åberopa sådana undantag från de i fördraget garanterade friheterna, vilka kan göras gällande med anledning av krig eller allvarlig internationell spänning, är det generellt sett tillräckligt att hänvisa till artikel 224 i EG-fördraget. Medlemsstaterna har enligt denna artikel inte rätt att ensidigt föreskriva generella och föregripande åtgär- der som avviker från gemenskapsrättens grundläggande principer utan att det förelig- ger, eller ens hävdas föreligga, en sådan undantagssituation.

22. Med hänvisning till fartyg som inte används i näringsverksamhet har den grekiska regeringen endast påpekat att den grekiska rättsordningen inte förbjuder medborgare i andra medlemsstater att i Grekland för fritidsbruk köpa och använda fartyg som för andra medlemsstaters eller tredje lands flagg.

Argumentet är fullständigt irrelevant. Rätten att utöva fritidsaktiviteter för personer som

är bosatta i en stat i syfte att utöva ett arbete som arbetstagare eller egenföretagare, eller för personer som har utövat en sådan verksamhet, utgör en följd av den fria rörlighe- ten. N ä r staten reglerar rätten att utöva sådan verksamhet måste den iaktta likabehand- lingsprincipen. 36 Av den anledningen är den grekiska lagstiftningen i fråga, som begränsar rätten att registrera fritidsbåtar i Grekland till grekiska medborgare, oförenlig med artiklarna 6, 48 och 52 i fördraget samt med artikel 7 i förordning nr 1251/70 och med artikel 7 i direktiv 75/34.3 7

Rättegångskostnader

23. Jag anser att samtliga kommissionens yrkanden skall bifallas avseende Republi- ken Greklands underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt gemenskapsrätten.

Följaktligen skall Republiken Grekland anses ha tappat målet i dess helhet och ersätta rät- tegångskostnaderna i enlighet med artikel 69.2 i rättegångsreglerna.

36 — Se dom av den 7 mars 1996, kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 11), punkt 21—23, och av den 12 juni 1997, kommissionen mot Irland (ovan fotnot 13), punkterna 13 och 14.

37 — Det skulle förvisso gå att diskutera om den grekiska lagstiftningen i fråga även strider mot artikel 8a i EG-fördraget och mot direktiven från år 1990 och år 1993 avseende rätten till uppehållstillstånd. Genom att unionsmedborgarna enligt dessa bestämmelser garanteras rätten att fritt röra sig ocn uppehålla sig, oavsett om de bedriver eller har bedrivit näringsverksamhet, kommer de även att omfattas av rätten till likabehandling med avseende på sådana subjektiva situa- tioner som följer av rätten att fritt röra sig och uppehålla sig. Se i det avseendet generaladvokaten Fcnncllys förslag till avgörande i målet kommissionen mot Frankrike (ovan fotnot 11), närmare bestämt fotnot 55.

(11)

Förslag till avgörande

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall

— förklara att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 6, 48, 52, 58 och 221 i EG-fördraget samt enligt artikel 7 i kommissionens förordning (EEG) nr 1251/70 av den 29 juni 1970 och enligt artikel 7 i rådets direktiv 75/34/EEG av den 17 december 1974, genom att bibehålla bestämmelser i lag enligt vilka rätten till registrering i de grekiska sjöfartsregistren och att föra grekisk flagg begränsas till de fartyg som ägs till mer än 50 procent av grekiska medborgare eller av grekiska juridiska personer som till mer än 50 procent ägs av grekiska medborgare,

— förplikta Republiken Grekland att ersätta rättegångskostnaderna.

I - 6737