Filmkritik – En genre på fall?
Gustav Tranback
Abstract
I följande uppsats kommer filmkritikens utveckling undersökas. Till grund för arbetet ligger en hypotes om att det under de senaste 60-åren har skett en förenkling av filmkritiken. Syftet är att undersöka ifall det går att hitta belägg för tidigare nämnda hypotes och i så fall hur filmkritiken förändrats. De frågor som besvaras i uppsatsen är Har det skett en förändring i genren filmkritik? Vad kan förklara denna eventuella
förändring? Är förändringen i så fall konsekvent under de åren som studeras?
Analysmaterialet består av åtta stycken filmrecensioner publicerade i Dagens Nyheter mellan åren 1960 och 2005. Urvalet har gjorts efter fyra, ur ett filmvetenskapligt perspektiv, definierade perioder. Ur varje period har sedan en recension av en, för tiden, representativ film samt recensionen av det årets Oscarsvinnare i kategorin Best Picture använts.
Som teoretisk utgångspunkt i uppsatsen ligger Walter Ongs teori om en inskriven och fiktionaliserad publik, Hans Robert Jouss teori om vad författaren förväntar sig att sin publik vet (Horizon of experience och expectation) och till viss del Foucaults
maktbegrepp om hur makt utövas inom vissa områden. Som analysmetod har en kvalitativ innehållsanalys valts, till grund för den ligger Johanna Ledin och Ulla Mobergs text om textanalytiska metoder.
Innehållsförteckning
INLEDNING ... 4
BAKGRUND ... 4
SYFTE ... 5
FRÅGESTÄLLNINGAR ... 5
MATERIAL OCH AVGRÄNSNING ... 5
PERIOD 1. EUROPEISK KONSTFILM ... 6
PERIOD 2. NEW HOLLYWOOD ... 7
PERIOD 3. BLOCKBUSTER-‐ERAN ... 7
PERIOD 4. NUTID ... 8
TIDIGARE FORSKNING ... 9
TEORI ... 9
METOD ... 11
PÅ FALL ELLER PÅ UPPGÅNG? ... 13
PERIOD 1: EUROPEISK KONSTFILM. 1960 ... 13
PERIOD 2: NEW HOLLYWOOD. 1972 ... 17
PERIOD 3. BLOCKBUSTER. 1985 ... 22
PERIOD 4. ICKE-‐AMERIKANSK FILMS INTÅG PÅ EN GLOBAL MARKNAD. 2007 ... 25
RESULTATREDOVISNING ... 29
Har det skett en förändring i genren filmkritik? ... 29
Är förändringen i så fall konsekvent under de åren som studeras? ... 32
SLUTDISKUSSION ... 32
Inledning
Jag kommer att i denna uppsats diskutera och undersöka om och hur den svenska filmkritiken har förändrats mellan 1960 och 2005. Målet med denna forskning är att få en förståelse kring varför filmkritik tycks skilja sig så mycket mellan vad det har varit och vad det är idag.
Bakgrund
Anledningen till att jag valt just filmkritik som ämne beror till största del på ett hos mig väldigt starkt filmintresse. Även mina tidigare studier i ämnet filmvetenskap har lett mig till denna nyfikenhet kring filmkritik. När jag sedan även började skriva filmrecensioner för en mindre webbtidning så började jag fundera allt mer kring just filmkritik och mer specifikt, filmrecensionens utveckling. Jag tyckte mig ana en distinkt skillnad i recensionens form och funktion när jag läste recensioner skrivna under 50-60-talen och de skrivna idag. Jag tycker mig kunna se en förändring från en recension som hade för avsikt att kritiskt granska recensionsobjektet till en där huvuduppgiften är att beskriva det. Detta var något som jag redan tidigt i min
forskning kunde se tendenser till. Det är också denna tidiga bekräftelse på att jag var något på spåren som stärkte mitt intresse och gjorde att jag ville gräva djupare för att hitta ett svar.
Syfte
Syftet med denna forskningsstudie är att undersöka om, och i så fall hur filmkritiken har förändrats under den senare hälften av 1900-talet, mer specifikt mellan åren 1960 och 2005. Jag vill genom en kvalitativ innehållsanalys ta reda på ifall min hypotes om filmkritikens förenkling stämmer. För det är just en förenkling jag söker. En
förändring i recensionens form, funktion och sättet skribenten förhåller sig till sin publik. Det jag kommer att undersöka är alltså främst texternas koherens, dvs. vilka textens olika delar är och hur de förhåller sig till varandra samt vilken funktion de har. Men minst lika viktigt är hur skribenten förhåller sig till sin publik. Ställer sig
skribenten bredvid sin publik och ser sig som jämlik eller är det snarare så att skribenten anser att sin kunskap inom ämnet placerar honom/henne över sin publik? Bjuder skribenten in sin publik till att själva tycka till om filmen som recenseras eller anser skribenten att publiken bara ska lyssna på recensenten då denne anser ser sig besitta mer kunskap?
Det är just det här jag kommer undersöka och analysera i mitt material. Det är det här som jag tror kommer ta mig närmast ett svar på frågan om det har skett en förenkling i filmkritiken.
Frågeställningar
I denna uppsats så har jag för avsikt att besvara följande forskningsfrågor. • Har det skett en förändring i genren filmkritik?
• Vad kan förklara denna eventuella förändring?
• Är förändringen i så fall konsekvent under de åren som studeras?
Material och avgränsning
På detta sätt får man en så pass korrekt bild av den tidens film som möjligt. Det som ska klargöras är att representationsfilmens recension som då publicerats i samband med svensk biopremiär kommer inleda analysen. Sedan undersöks recensionen av det årets vinnare i kategorin Best Picture. Den filmen har dock inte svensk biopremiär förrän vanligtvis ett eller två år senare. Därmed kommer det att skilja ett eller två år mellan recensionerna inom varje period. Dock så har detta mindre betydelse då det rör sig om så kort tid i sammanhanget. Båda recensionerna kommer fortfarande vara representativa för sin tid.
Hur och varför har dessa fyra perioder i filmhistorien valts ut? Först och främst ska det återigen påpekas att denna forskning inte kommer sträcka sig längre tillbaka i tiden än 1960. Detta på grund av uppsatsens begränsade form. För att återgå till frågan hur urvalet har gjorts så inleddes det genom att ur ett rent filmvetenskapligt perspektiv definiera fyra perioder i filmhistorien de senaste 50 åren.
Period 1. Europeisk konstfilm
Den första perioden är den som här kommer kallas europeiska konstfilm. En period som kanske bäst definieras genom så kallad New Wave Cinema under 50-60 talet. New Wave Cinema var inspirerad av den italienska neo-realismen och räknas idag som en av de kanske viktigaste perioderna inom filmvetenskapen. ”a particularly rich
period of cinema history occures from the 1950s through the 1970s, when numerous daring film movements, often designated as ”new-wave cinema”, appeared in such countries as Brazil, Czechoslovakia, England, France, Germany and Japan, among others.”1 Trots att denna trend sprider sig över hela världen så är det just den
europeiska nya vågen och då främst French New Wave som är först och mest inflytelserik. Denna period kommer att representeras av François Truffauts De 400
Slagen (Les quatre cents coups, 1959) som hade svensk biopremiär 1960. En film
som de flesta anser vara en av tre grundpelare inom den franska nya vågen. ”the year
1959 brought three definitive films: Jean-Luc Godadard’s Breathless, François Truffaut’s The 400 Blows, and Alain Resnais’s Hiroshima, Mon Amour.”2 Karakteristiskt för dessa filmer är främst kampen för personligt uttryck och experimenterandet kring filmen som kommunikationssystem.
1 T. Corrigan, P. White, The Film Experience: An Introduction, Bedford/St. Martin’s,
Boston, 2009, p. 412.
Den andra recensionen från denna period som kommer att analyseras är 1960-års Oscarsvinnare i kategorin Best Picture, vilket var Ungkarlslyan (The Apartment,
1960) av Billy Wilder.
Period 2. New Hollywood
Den andra perioden är den som i filmvetenskapliga termer kallas New Hollywood. Precis som namnet antyder så det alltså Hollywood-film som avviker från normen och istället börjar använda sig av Anti-Hjältar och icke-linjära berättarformer. Detta var en period som dominerades av unga nyutexaminerade filmstudenter. Detta var en
utveckling påverkad av att en allt större del av biobesökarna var tonåringar. Därför behövdes unga regissörer som kunde tala till denna nya publik. ”Hollywood turned
some of its power over to young filmmakers, who began to address the teenage audiences that made up larger and larger portions of the moviegoing public. The Godfather and Taxi Driver are part of a remarkable series of films from the so-called New Hollywood. Influenced by European art cinemas, it took imaginative risks in form and narrative.”3 Här kommer John Boormans Den Sista Färden (Deliverance,
1972) få agera representant för tiden, en film som är väldigt typisk för New
Hollywood. Med sin diffusa gräns mellan gott och ont och råa natur är den perfekt som representationsfilm. Oscarsvinnaren det året var ingen annan än världens kanske högst ansedda film någonsin, Francis Ford Coppolas Gudfadern (The Godfather,
1972).
Period 3. Blockbuster-eran
Den tredje perioden är det som i folkmun oftast kallas för blockbuster-eran. En tid, främst under 1980-talet, då nästan all film som gjordes var storbudget Hollywood-produktioner. Detta inträffar i Hollywood direkt efter den tidigare, smalare perioden New Hollywood. De stora filmbolagen inser att de måste börja rikta sig mer till en yngre publik. Startskottet för blockbuster-tiden, som till viss del håller i sig än idag, brukar ofta hänvisas till Steven Spielbergs Hajen (Jaws, 1975). ”Corporate
Hollywood would redirect youthful energy toward more commercial blockbusters and global markets.”4
3 T. Corrigan, P. White, The Film Experience: An Introduction, Bedford/St. Martin’s,
Boston, 2009, p. 399.
Filmen som får representera denna tid är James Camerons Terminator (The
Terminator, 1984) som först kunde ses på svenska biografer 1985.
Terminator ses idag som typexemplet för Hollywood på 80-talet. Med
muskelbyggaren Arnold Schwarzenegger i huvudrollen som en robot från framtiden, gastkramande action och publikfriande spänning är Terminator blockbuster-eran konkretiserad. Oscars-vinnaren det året var Sydney Pollacks Mitt Afrika (Out of
Africa, 1985).
Period 4. Nutid
Den fjärde och sista perioden som kommer att analyseras är nutid. En tid då jag anser att det mest markanta i filmindustrin är icke-amerikansk films återintåg på en global marknad. Framförallt att icke-amerikansk film konkurrerar med Hollywoodfilm om såväl priser som intäkter. Då detta inte är en historiskt dokumenterad period än, så har jag valt att utgå ifrån mina egna teorier och vad som känns som den allmänna
uppfattningen. Den film som får representera just detta är Oliver Hirschbiegels
Undergången (Der Untergang, 2004) som hade svensk biopremiär 2005, den andra
filmen blir Paul Haggis Crash (2004) som vann Best Picture 2005.
Genom detta urval har förhoppningsvis ett tillräckligt brett material plockats ihop för att jämföra kritiken mellan de olika perioderna. Det som eftersträvas med detta urval är att filmen som recenseras ska spela så liten roll som möjligt i analysen då det faktiskt är filmkritiken som ska undersökas. Genom valet av en ”representationsfilm” för perioden och en ”kommersiell film” som vann en Oscar så kommer det
begränsade materialet så nära en korrekt bild av tidens kritik det kan. Ett problem som upptäckts med materialurvalet är att bredden mellan representationsfilmen och
Att materialuravalet får vara konsekvent känns dock viktigare, därför kommer de ursprungliga avgränsningarna bibehållas.
Tidigare Forskning
Kristina Widestedts avhandling Ett tongivande förnuft är ett exempel på tidigare forskning som gjorts på genren kulturkritik (i detta fall musikkritik) och hur
skribenten ställer sig i förhållande till sin publik och också till recensionsobjektet.5
Widestedt diskuterar mycket kring makt och då främst recensentens makt över det som recenseras samt folkets åsikter. I denna analys kommer inte recensenternas makt över verket studeras, däremot kommer recensentens makt över folket förekomma i min studie. Här använder sig Widestedt av Foucaults maktbegrepp, mer om det nedan. Boken The language and style of film criticism som är en samling essäer av diverse forskare och filmkritiker kommer också vara mycket användbar i arbetet. Trots att boken inte innehåller någon faktiskt forskning på ämnet så kommer ändå teorierna och observationerna kring filmkritiken vara mycket värdefulla under uppsatsens tillkommande. Samlingen essäer kommer också kunna ge mig en klar definition av filmkritik som genren, vilket kommer underlätta analysprocessen nämnvärt.
”For many people film criticism is something by an opinionated journalist, a film critic, who tells you whether a film is worth seeing. The most characteristic trait of a newspaper or web review is the announcement of judgements on the acting, story and cinematography (often narrowly conceived).”6
Teori
I arbetet så har, som tidigare nämnts, det främst fokuserats på relationen mellan skribenten och den inskrivna publiken.
5 K. Widestedt, Ett tongivande förnuft: Musikkritik i dagspress under två sekler, JMK,
Stockholm, 2001.
6 A. Clayton, A. Klevan, The Language and Style of Film Criticism, Routledge,
För att underbygga dessa idéer kommer bland annat audience theory appliceras. En teori kring publiken som ett fenomen skapat av retorik och retoriska situationer. Man kan se det som ett sidospår från receptionsteorin då det trots allt är en publik som kommer att studeras.
Skillnaden är att inom receptionsteorin så är det den faktiska publiken och deras mottagande och användning av media som studeras medan det i detta arbete snarare är en fiktionaliserad publik och deras tänkta mottagande som kommer att undersökas. Walter Ong skriver i sin text The Writers Audience is Always a Fiction om just fenomenet kring en fiktionaliserad publik. Trots att texten handlar om litteratur snarare än journalistik så går detta ändå att applicera på alla skrivna texter. För till skillnad från någon som berättar något för en konkret publik så har författaren och skribent en odefinierad publik som alla kommer uppfatta texten med sin egenröst. Därför måste den som skriver en text själv skapa en publik som upplever texten på det sättet skribenten vill med den röst skribenten vill förmedla.
“What do we mean by saying the audience is a fiction? Two things at least. First, that the writer must construct in his imagination, clearly or vaguely, an audience cast in some sort of role-entertainment seekers, reflective sharers of experience (as those who listen to Conrad’s Marlow), inhabitants of a lost and remembered world of prepubertal latency (readers of Tolkien’s hobbit stories), and so on. Second, we mean that the audience must correspondingly fictionalize itself.”7
Ongs idéer kring den inskrivna publik blir mycket användbara i analysen då det är just detta som kommer att granskas. Som tidigare nämnt så är det inte den faktiska
publiken av materialet som kommer att studeras utan det intressanta är istället hur skribenten förhåller sig till den publik han/hon själv har skapat.
Även Hans Robert Jouss Horizon of expectation och Horizon of experience är intressant i det här fallet. Dessa två teorier handlar kort och gott om läsarens
förväntningar och läsarens erfarenhet och framförallt hur skribenten anpassar texten
7 W. Ong, 'The Writer’s Audience is Always a Fiction’. PMLA, vol. 90, No. 1, januari
efter detta. Horizon of expectation och horizon of experience innefattar sociala
normer, historiska händelser, tidens anda m.m.8
Denna teori funkar alltså alldeles perfekt när man ska studera en genres utveckling från den inskrivna publikens perspektiv.
Som tidigare nämnt så kommer Foucaults maktbegrepp (makt/kunskap) till viss del appliceras på denna analys.. Det intressanta enligt Foucault är inte att definiera makt utan snarare fråga sig ”How is power exercised in specific domains under particular
historical conditions?”9. Alltså titta på hur makt används inom olika områden och olika förhållanden. Detta är inte något som det kommer läggas allt för stor vikt vid men just maktinfallsvinkeln kan bli intressant när den mer högtravande kritiken granskas.
Metod
För att i denna analys komma fram till ett så riktigt och konkret resultat som möjligt så kommer en kvalitativ innehållsanalys som fokuserar på textens koherens, relation och interaktivitet att göras. Genom att granska dessa tre företeelser i analysmaterialet så kommer troligtvis en tydlig bild av vad som karakteriserar dessa texter skapas och då också underlätta jämförelsen mellan dem.
Till grund för denna analysmodell står Johanna Ledin och Ulla Mobergs text om textanalytiska metoder. Deras uppmaningar om att pröva sig fram, tillsammans med deras konkreta exempel på hur en textanalys kan gå till har skapat den modell som kommer att användas i denna analys.
”Textanalys handlar till stor del om at närma sig en text förutsättningslöst. Man provar sig fram, öppnar en dörr, ställer en fråga och gör en iakttagelse som man väljer att undersöka vidare. Sedan fortsätter man från ett annat håll, öppnar en ny dörr, ser eventuellt mönster och testar vidare.”10
8 K. Jensen, A Handbook of Media and Communication Research, Taylor & Francis
Ltd/Books, Abingdon, 2002.
9 M. Cousins, A. Hussain, Michel Foucault, Macmillan, London, 1984, p. 228. 10 M. Ekström, L. Larson, Metoder i kommunikationsvetenskap, Studentlitteratur,
När texternas koherens analyseras så kommer först och främst textens olika delar försöka utläsas. Finns det en inledning? En Kommentar? Saknar texten en
sammanfattning av filmen helt och hållet? Det är dessa frågor som kommer att ställas i denna fas av analysarbetet. Här kommer också textens funktion och inte minst de olika delarnas funktioner försöka förstås och konkretiseras. ”[T]extens delar [kan]
visa sig ha olika funktioner – att berätta, beskriva, argumentera, utreda – där delarna tillsammans bidrar till den globala koherensen.”11 Det är alltså även delarnas
gemensamma funktion som kommer analyseras för att komma fram till ett konkret resultat.
Nästa del i analysarbetet kommer vara att studera hur relationen mellan skribenten och den inskrivna publiken upplevs. Det är viktigt att återigen poängtera att det inte är den faktiska publiken som är av intresse utan snarare hur recensenten föreställer och förhåller sig till sin publik. Det handlar alltså egentligen om hur skribenten
konstruerar sin publik då det faktiskt är denna och ingen annan som bestämmer vilka den inskrivna publiken är. Det är antagligen här som resultatet kommer skilja sig mest mellan de olika perioderna. Relationen mellan skribent och publik och hur skribenten förhåller sig till sin publik är väldigt centralt när man tittar på kritik i olika former. En recension som är mer lättillgänglig, kortfattad och förenklad tenderar att ha en väldigt jämställd relation mellan recensenten och publiken medan i svårare, tyngre och mer granskande recensioner så tenderar recensenten att placera sig själv över sin tänkte publik och snarare utbilda dem än, som i det tidigare fallet, föra en dialog.
Den tredje och sista delen som kommer att analyseras är texternas inbjudan till interaktion. Detta hänger ofta ihop med relationen mellan den som skriver och den som läser. Om, som jag nämnde tidigare, skribenten ställer sig jämte sin tänkte publik och försöker att föra en dialog med dem så är chansen större att skribenten även bjuder in publiken i samtalet genom att i texten ställa frågor om vad de tycker och tänker. Detta är, enligt min hypotes och mina idéer, det ultimata beviset för en förenkling inom filmkritiken.
11 M. Ekström, L. Larson, Metoder i kommunikationsvetenskap, Studentlitteratur,
Dessa tre analysområden kommer förhoppningsvis att ge det svar som krävs för en ordentlig jämförelse. Min hypotes är alltså att den förenkling av filmkritiken jag tyckt mig se har ett direkt samband med hur skribenten förhåller sig till sin inskrivna publik och hur villig skribenten är att släppa in publiken genom interaktivitet.
På fall eller på uppgång?
Nedan kommer åtta stycken filmrecensioner analyseras och granskas utifrån tidigare nämnd teori och metod. Analysen kommer att delas in periodvis där två stycken recensioner analyseras i varje period. För att få en så tydlig struktur som möjligt kommer recensionen av den så kallade representationsfilmen analyseras först och sedan periodens kommersiella film. Detta mönster efterföljs i alla fyra perioder. En kort kommentar får avsluta varje period för att sedan gå vidare till nästa. I slutet kommer en fullständig resultatredovisning presenteras.
Period 1: Europeisk konstfilm. 1960
Den första perioden som kommer att analyseras är den som i filmvetenskapen starkt karakteriseras av New Wave Cinema och då framför allt den franska nya vågen eller Nouvelle Vougue. Filmen som får representera denna tid är De 400 Slagen som gick upp på svenska biografer 1960 och recenserades i Dagens Nyheter 27 februari 1960. Recensionen med titeln Ett franskt underverk är minst sagt lovordande. Skribenten Carl Björkman sparar inte på hyllningarna när han beskriver François Truffauts debutfilm.
Som nämnt i metodbeskrivningen kommer textens koherens vara det första som granskas och analyseras. I Björkmans recension finns det en tydlig inledning där han utgår från sig själv som kritiker i förhållande till denna film. Här målar kritikern upp en tydlig bild för läsaren av filmens teman och centrala delar. Med fraser som
”Filmen handlar om den s k ljuva årstiden, om barndomens förment lyckliga landskap.”12
Ger han en målande, nästan poetisk beskrivning av hans syn på De 400 slagen. Efter det inledande stycket öppnar Björkman nästa paragraf med orden ”Vad filmen
handlar om?”13 En övertydlig indikation på att han nu kommer sammanfatta filmens handling på ett kortfattat lättförståeligt sätt. Det som kan tyckas märkligt här är att Björkman i sin ganska långa inledning redan beskrivit premissen och karaktärerna. Det blir alltså lite kaka på kaka när ett nästan lika långt stycke med i princip samma innehåll följer tidigare nämnda inledning.
De sista fyra raderna i recensionen utgör det stycket som oftast kallas för kommentar. Där sammanfattar Björklund hans syn på film och ger sitt slutgiltiga omdöme.
Meningen ”Renare hjärta än denna äger ingen film i dag!”14 får anses motsvara de
poängsystem som oftast syns i dagens recensioner. Efter denna första genomgång av texten kan tre olika delar utläsas. En inledning, en sammanfattning och en
kommentar. Tre stycken, nästan alltid förekommande delar i den journalistiska genren kritik. Det som dock är lite ovanligt i det här fallet är att två av delarna fyller nästan exakt samma funktion. Både inledningen och sammanfattningen beskriver filmen och förmedlar skribentens värderingar och tyckande. Om man ser recensionen på det sättet kan man istället säga att Clas Björkmans text består av två delar, en huvuddel och en sammanfattning. För om allt förutom det som tidigare benämndes som
kommentar ska räknas till recensionens huvuddel så blir kommentaren inte mer än en sammanfattning av tidigare presenterade åsikter. På det sättet kan denna recension tyckas vara något ovanlig i hänseende till dess form och funktion. Trots att
recensionen innehåller de vanliga ingredienserna så som en inledning, en
sammanfattning och en slutsats/kommentar så är sättet de presenteras på och hur texten är strukturerad som är något annorlunda än vad man är van vid. Textens totala funktion blir dock trots delarnas frånskiljande natur mer eller mindre densamma som om recensionen hade presenterats på ett ”klassiskt” sätt. Läsaren får fortfarande filmens handling och recensentens tycke, om än något tillkrånglat, när han/hon läser recensionen.
Relationen Clas Björkman har med sin inskriva publik i denna recension kan
beskrivas som något frånvarande. Endast en gång nämner eller refererar Björkman till sin publik.
13 C. Björkman, ‘Ett franskt underverk’. Dagens Nyheter, 27 februari 1960.
I meningen ”Det är en glädje att vara filmkritiker när man får tillfälle att alldeles
reservationslöst berömma en film sådan som ”De 400 slagen” och söka stimulera publikens intresse för en film, så sann, så naken, så helhjärtad och samtidigt så lysande artistiskt genomförd.”15 refererar Björkman till sin publik i avseendet att det för honom som kritiker är ett nöje att försöka få folket att förstå storheten med De 400
slagen. Detta kan tyckas vara ett typexempel för när en kritiker ställer sig ovan sin
inskrivna publik. Genom denna mening så säger skribenten nästan rätt ut att folket är för dumma för att förstå och att det ligger på honom att lära ut och få folk att inse storheten med den här filmen. Björkman fortsätter vidare att referera till Jean Cocteau och Roger Martin du Gard, ytterligare tecken på vem han faktiskt skriver till. Detta är inte text för den ”vanliga” människan. Detta blir ganska tydligt i och med det
högtravande språket och litterära referenserna. Detta är en text till Clas Björkmans, som han anser det, kollegor i den svenska kultureliten. Här går det alldeles ypperligt att applicera Jouss teori om läsarens förväntningar och erfarenhet. Claes Björkmans fiktionaliserade publik i den här texten är helt klar en som har stor kunskap och också förväntar sig en recension som tar hänsyn till det. Då Björkman själv har skapat publiken är det också han som avgör var deras ”Horizon of expectations” och ”Horizon of experience” går. I det här fallet så är det som sagt ganska tydligt att Björkman skriver för en nischad publik och inte för den stora massan. Relationen Claes Björkman har med sin inskrivna publik kan nog ändå beskrivas som god när allt kommer omkring. Då hans inskrivna publik uppenbarligen är hans jämlikar och kollegor. Dock så är relationen till publiken i avseendet att det är Sveriges största dagstidning han skriver för undermålig. Recensionen känns ibland som ett hån mot ”icke intellektuella”.
Claes Björkman lämnar inte utrymme för tillstymmelse av interaktion i sin text. Genom att varken ställa frågor eller uppmana till tyckande visar Björkman att han inte är intresserad av vad läsarna tycker och tänker. Detta tyder också på det som nämndes tidigare, att recensionen var ett hån mot ”icke intellektuella”. När en skribent inte bjuder in sin läsare för en öppen diskussion visar han/hon att deras åsikter inte är något värda.
Den andra recensionen från denna period är också skriven av Claes Björkman. Filmen som recenseras är Billy Wilders Ungkarlslyan som hade svensk biopremiär 16 januari 1961. Recension publicerades i Dagens Nyheter 17 januari 1961. Ungkarlslyan vann år 1960 Oscarsstatyetten för bästa film och får därför representera den mer
kommersiella delen av denna period.
Recensionen med den simpla titeln ”Ungkarlslyan” är likt den tidigare recensionen av Björkman som analyserades till synes uppdelad i tre delar. Det finns en inledning, en sammanfattning av filmens handling och en slutkommentar. Dock är det återigen svårt att se en klar distinktion mellan dessa tre delar då alla nästan innehåller samma sak och fyller samma funktion. Björkman presenter filmens premiss och dess
handling samtidigt som han är noga med att ge sitt eget tyckande igenom hela texten. Det enda som går att urskilja som en klar separat del är slutstycket. Slutsatsen
fungerar här som en sammanfattning och för att återigen poängtera filmens stora brist.
”Synd bara att denna fina muntration alltså till sist tar sig själv på allvar, blir gråtmild och tar sin tillflykt till klichéer: brasa och gran, snudd på självmord, happy end. Drar sig inte ens för att locka med familjeliv.”16
Likt Björkmans recension av De 400 slagen så finns alla ingredienser för en recension där. I hans texter så får man en sammanfattning av filmen och en kommentar,
skillnaden mot en ”klassisk” recension är framför allt formen. All information finns men inte uppdelad i olika delar. Recensionerna fyller samma funktion som en med en mer konventionell form dock på ett försvårat sätt. Utan tydliga avgränsningar blir texten svårnavigerad och onödigt komplicerad.
Relationen Björkman har till sin inskriva publik skiljer sig ganska mycket från tidigare. Visserligen nämns inte någon form av tänkt läsare en enda gång i texten, men trots detta så finns en subtil hint om jämställdhet i texten. Det tydligaste
exemplet på det är språket som används. Tillskillnad från tidigare då språket var mer eller mindre poetiskt och fullt av referenser till fransk litteratur så tar Björkman här istället en folkligare ton.
”Så länge man har roligt åt den har man kolossalt roligt; den lockar både till skratt och till fina leenden.”17 Detta är en mening som är tänkt att tilltala den breda massan.
Här använder Björkman ett språk som får den ”vanliga” människan att bli intresserad. Han framställer Ungkarlslyan som en lättsam film att ha roligt åt. Här kan den
inskrivna publiken definieras som den tänkta tidningsläsaren. Tillskillnad från den inskrivna publiken i recensionen av De 400 slagen där den inte stämde överens alls med en realistisk tänkt publik så har Björkman här faktiskt skrivit en text för de som köper Dagens Nyheter, det vill säga hela Sverige.
Björkman lämnar inte heller i den här recensionen utrymme för interaktion. Det ställs inga frågor i texten riktade till läsaren inte heller blir läsaren erkänd av Björkman. Detta leder till att Björkmans ointresse för publikens åsikter lyser igenom än en gång dock inte på ett lika tydligt sätt som sist.
Det föll sig väl ut då Claes Björkman visade sig vara skribent för båda recensionerna från denna period. Det har gjort jämförelsen mellan dem än mer intressant. Trots att ett tydligt mönster kan ses utifrån dessa två recensioner som får ses representera denna period så skiljer sig dock recensionerna åt. När Björkman recenserar De 400
slagen som är en smalare film riktad till en ganska nischad publik så använder han sig
av ett högtravande språk med referenser till Coctau och du Gard. Medan han i recensionen av Ungkarlslyan, en betydligt lättsammare film riktad till en så bred publik som möjligt, använder sig av ett folkligare språk utan referenser till författare och utan att nedvärdera den ”vanliga” människan. Man kan se att Claes Björkman skapar sin fiktiva inskrivna publik utifrån vilken publik filmen som recenseras riktar sig till. En tillsynes felaktig bedömning av Björkman då hans faktiska publik förblir den samma vilken film han än recenserar.
Period 2: New Hollywood. 1972
Perioden som kallas för New Hollywood inleddes i slutet av 1960-talet och höll på fram till mitten 1970-talet. Specifikt för tiden var att filmerna bröt de traditionella Hollywoodnormerna genom att använda sig av anti-hjältar och icke-linjära narrativ. Filmen som får representera denna tid är John Boormans Den sista färden.
Den sista färden hade svensk biopremiär 1972 och recenserades den 18 december
1972 i Dagens Nyheter av Mauritz Edström.
”Scoutäventyret växer till ett socialt drama” är en recension med en tydlig
disposition och tydliga avgränsningar mellan dess delar. Likt de flesta recensioner kan man utläsa en inledning där skribenten uttrycker sina första tankar kring filmen, en sammanfattning där filmens handling beskrivs genomgående och till sist en
kommentar eller slutsats där den slutliga bedömningen läggs.
”Den väcker hos mig mycket motsägelsefulla reaktioner, och jag kommer ut från den osäker på mina egna känslor.”18, detta är en mening som är ganska typisk för en inledning i en filmrecension. Skribenten ger läsaren en första bild av vad skribenten tyckte samtidigt som det något otydliga gör att läsaren blir intresserad och vill läsa vidare. Denna inledning fyller alltså dess huvudsakliga funktion, att få publiken att fortsätta läsa. Nästa del i texten är en sammanfattning av filmens handling, stycket inleds med ”Fyra stadsbor, medelålders affärsmän, vill det synas, anländer till en
avlägsen plats i Georgia, USA.”19 Också detta är ett bra typexempel på hur en sammanfattning oftast ser ut. Ett konkret beskrivande av filmen premiss samt dess handling, skrivet utan allt för mycket egna reflektioner och tankar innystat. Denna del i texten har som huvudsaklig funktion att vara informerande. Den är till för att
läsaren, som med största sannolikhet inte sett filmen än, ska få en klar bild av vad för typ av berättelse det är. Den tredje och sista delen i denna text är den jag väljer att kalla för kommentar. Den har för avsikt att uttrycka skribentens slutgiltiga
bedömning. Det finns i Mauritz Edströms recension en tydlig avgränsning för var sammanfattning slutar och var kommentaren, dvs. hans egna reflektioner och åsikter börjar. Genom att i sammanfattning endast återge filmens handling och i
kommentaren börja använda sig av jag-formen visar Edström väldigt tydligt vilken del som är vilken. ”Jag tror jag kan lova att den kommer att hålla er fångad till
slutet.”20 är den avslutande meningen i Edströms text och den talar också väldigt tydligt om vilken ton han sätter i sin kommentar.
18 M. Edström, ‘Scoutäventyret växer till ett socialt drama’. Dagens Nyheter, 18
december 1972.
Han visar genom användandet av jag-formen klart och tydligt att detta är vad han tycker om filmen och försöker inte påstå att detta är en vedertagen åsikt. Detta gör att även kommentaren som del fyller sin funktion på ett enkelt och konkret sätt. Det blir helt enkelt den delen i texten där skribenten uttrycker sin åsikt.
Tillsammans utgör dessa tre delar en ganska typisk recension. Deras gemensamma funktion blir likt de flesta recensioner ett presenterande av filmen samt ett tyckande av skribenten.
Relationen Mauritz Edström har med sin inskrivna publik är betydligt lättsammare än vad Claes Björkman hade 12 år tidigare. För att åter igen ta meningen ”Den väcker
hos mig mycket motsägelsefulla reaktioner, och jag kommer ut från den osäker på mina egna känslor.”21 som exempel så kan refererandet till att skribenten ”kommer ut från den” antyda att skribenten sett filmen på en biograf och sedan funderat kring den när han lämnat biografen. Detta är något alla recensenter gör då mer eller mindre alla pressvisningar är på biografer. Skillnaden är att Edström här nämner det vilket tar ner honom till att bli en ”vanlig” människa. Detta är något som den vanliga läsaren kan relatera till då han eller hon också går på bio. Därmed kan man ana att den inskrivna publiken Mauritz Edström har skapat inte skiljer sig särskilt mycket från Dagens Nyheters faktiska publik. En mening långt senare i texten stödjer också detta
påstående. ”Trots att vi hela tiden anar vad som ska hända härnäst, blir vi tagna med
överraskning.”22 Här refererar Edström till sig själv som en del av publiken, genom
att använda vi-formen i sin text inkluderar han läsaren och gör sig själv till ännu en biobesökare. Skribenten höjer sig alltså inte i det fallet över sin publik utan uppvisar snarare en relation där han och sin publik är jämlikar.
Vad erbjuder då Edström i form av interaktivitet för läsaren? Som tidigare så finns det inget egentligt utrymme för läsaren att själv uttrycka sin åsikt och Edström visar inte heller något större intresse av att höra sina läsaren åsikter. Dock finns det ett
undantag. Sista meningen i recensionen som citerades tidigare har en form av önskad interaktivitet i sig.
21 M. Edström, ‘Scoutäventyret växer till ett socialt drama’. Dagens Nyheter, 18
december 1972.
”Jag tror jag kan lova att den kommer att hålla er fångad till slutet.”23 Här påstår
Edström att han tror han kan lova att publiken kommer vara fångad av filmen fram till slutet. Då han använder sig av ordet tror innebär det att han inte helt säkert kan stå fast vid sitt löfte. Dock så antyder det också ett visst intresse från Edströms sida att veta om publiken håller med honom. Genom att visa osäkerhet i sitt uttalande så talar det för att han vill bekräftelse av att det han lovade stämde.
Den andra filmrecensionen som kommer att analyseras i denna period är också skriven av Mauritz Edström. Recensionen avser filmen Gudfadern som 1972 vann en Oscar i kategorin Best Picture.
Gudfadern recenserades den 28 september 1972 i Dagens Nyheter med titeln ”All världens rekordfilm ordinär gangsterhistoria”.
Textens disposition och uppdelning är något otydligare än Edströms recension av Den
sista färden. Alla delar finns där, om än lite omkringkastade och sammanblandade.
Överlag kan man se att den största skillnaden mot en ”vanlig” filmrecension är att Mauritz Edström här lägger mer fokus på uppståndelsen kring filmen och dess enorma framgångar än filmen själv. Detta är inte heller något han hymlar med, ”Till
sist är nog framgången för ”Gudfadern” ett mer intressant fenomen än filmen själv.”24 skriver Edström i slutet av sin text.
Men för att återgå till textens olika delar och dess funktioner så kan man ändå plocka ut en inledning, något man skulle kunna kalla sammanfattning och en kommentar. Dock är allt den här gången mer sammansmält och det finns inte alls lika tydliga avgränsningar som i Edströms andra recension som analyserades tidigare. Inte heller fyller recensionen den funktion som en recension förväntas göras. Det finns igen tydlig beskrivning av filmens handling istället endast kortare karaktärspresentationer. Det finns ett klart tyckande från skribenten, dock så uttrycks dess åsikter endast i förhållande till filmens tidigare framgångar och dess rykte.
23 M. Edström, ‘Scoutäventyret växer till ett socialt drama’. Dagens Nyheter, 18
december 1972.
24 M. Edström, ‘All världens rekordfilm ordinär gangsterhistoria. Dagens Nyheter, 28
Recensionen blir således näst intill ointressant för någon som vill läsa om filmen och få reda på om den är bra eller inte.
Mauritz Edströms relation till sin fiktionaliserade publik skiljer även den sig kraftigt mot den tidigare texten. Här finns inte en enda referens till publiken och inte heller ett refererande i vi-form där han sätter sig själv jämte sin publik. Dock så alienerar han inte sin publik genom användandet av högtravande språk eller tunga kulturella referenser. På ett sätt kan man se Edströms relation till sin publik som
icke-existerande. Texten känns på sätt och visst mer som ett forum för Mauritz Edström att säga vad han tycker utan att fundera kring vem han skriver till och inte heller varför han skriver texten. Även i detta avseende blir texten till ingen nytta för en
utomstående läsare.
Punkten interaktivitet känns nästan meningslös att ta upp i fallet ”All världens
rekordfilm ordinär gangsterhistoria”. Som tidigare nämnt så har inte Mauritz
Edström någon ambition att rikta sin text till någon och därför förväntar han sig inte heller något svar. I många avseenden så liknar Edströms text i det här fallet mer en insändare än en filmrecension. Edström står och pratar rätt ut i tomma luften och förväntar sig ingen respons.
Period 2 i denna analys kan sammanfattas på följande vis. Det går att se tendenser till en mer jämlik relation mellan skribent och publik. Också recensionernas form börjar mer och mer likna det format vi är vana vid idag med klara uppdelningar och tydliga gränser mellan de olika delarna.
Även i denna period visade det sig att de båda recensionerna var skrivna av samma skribent, vilket gör jämförelsen än mer intressant. Här kan vi se att de två
Den sista färden som inte hade fört så mycket väsen av sig innan den kom till Sverige fick en korrekt bedömning utifrån vad Mauritz Edström tyckte och tänkte när han såg filmen. Medan Gudfadern som dels rönt framgångar över hela världen och dessutom redan blivit kallad världens bästa film får en bedömning utifrån detta istället för Edströms eget tyckande om själva filmen.
Period 3. Blockbuster. 1985
Denna period i filmens historia är överrepresenterad av actionhjältar, explosioner och enorma budgetar. Det var inte mycket annat än just storfilmer från Hollywood som fick utrymme på världens biografer. Den muskulösa actionhjälten såg också här sin födelse, enligt många representativ för USAs dåvarande president Ronald Reagan. Actionhjälten symboliserade USA och dess starke ledare Reagan. Filmen som får representera denna tid är James Camerons Terminator.
Filmen hade svensk biopremiär 1985 och recenserades i Dagens Nyheter 10 februari 1985 av Maaret Koskinen.
Det första man lägger märket till när man tittar på ””Terminator” en film för hjärna
och mage” är att den är betydligt kortare än tidigare analyserade recensioner. Dock så
återfinns fortfarande recensionens tre vitala delar. Inledning, sammanfattning av filmens handling samt en kommentar. I det här fallet i väldigt komprimerat format vilket gör avgränsningarna otydligare. ”En film med muskelbyggaren Arnold
Schwarzenegger – kan det vara något?”25 Detta är den inledande meningen i
Koskinens recension av Terminator. Det visar tydligt på att det är ett inledande stycke där skribentens frågor samt filmen presenteras. Dessutom fyller inledningen sin funktion som intresseväckare när skribenten väljer att inleda med en frågeställning. Nästa del, som får ses som en sammanfattande del, är något otydlig. Det finns inte en klar gräns var det är handlingen som beskrivs och var skribenten involverar sitt tyckande. Denna del får således också svårt att uppfylla sin funktion som informerande.
25 M. Koskinen, ‘”Terminator” en film för hjärna och mage’. Dagens Nyheter, 10
Den tredje och sista delen följer det vanliga mönstret. ”ena stunden kan man vara
uppslukad av den – särskilt den stundom gastkramande finalen – och i nästa ögonblick skrattar man åt eländet. Totalt nonsens i lyxförpackning således!”26
Koskinen avslutar sin recension med sin slutgiltiga bedömning som dessutom får en liten knorr i sista meningen. Något som tycks ha blivit vanligare och vanligare. Även denna del uppfyller sin funktion då det är precis det här en kommentar ska göra, presentera skribentens slutgiltiga åsikt.
Relationen Maaret Koskinen har till sin inskrivna publik är trots dess osynlighet iögonfallande god. Koskinen använder ett väldigt lättsamt språk som får texten att tala till en väldigt bred publik. ”Visst är det kliché, visst är det ibland lite för mycket
enfaldigt skjutande, visst vet man redan efter halva filmen vad som komma skall. Men strunt i det. ”Terminator” är en film för både hjärnan och magen”27 Detta stycke är ett utmärkt exempel för den lättsamhet som är genomgående för Koskinens text. Det märks tydligt att hon faktiskt pratar med ”vanliga” människor.
Genom att hon skriver på det här viset placerar hos sig också jämte biopubliken. Istället för att sätta sig själv på en piedestal och kaxigt tala om för folk vad som är bra respektive dåligt så använder sig Koskinen av lättsamt språk för att inte särskilja sig från den vanliga biopubliken. På detta sätt får hon också människor som kanske inte annars läser kultursidorna att läsa hennes filmrecensioner.
Inte heller denna recension erbjuder mycket i form av interaktivitet. Visserligen inleds hela texten med en fråga. Frågan visar sig dock vara ställd till skribenten själv då hon i nästa mening besvarar den. Trotts detta så kan ändå frågan ses som indikation på att publiken är på väg att bjudas in i diskussionen. Bara genom att sätta ett fråga tecken i sin text så kommer det resulterar i att läsarna ställer sig själva denna fråga och därmed har Koskinen skapat en form av interaktivitet för läsaren.
Den andra filmrecensionen som analyseras från denna period går under titeln ”En film
utan humor”. Artikeln avser filmen Mitt Afrika som hade svensk biopremiär 1986 och
recenserades av Mårten Blomkvist i Dagens Nyheter den 22 februari 1986.
26 M. Koskinen, ‘”Terminator” en film för hjärna och mage’. Dagens Nyheter, 10
februari 1985.
”En film utan humor” är en extremt väldisponerad och strukturerad artikel. De tre
delar som kommer på tal, om, och om igen, återfinns även här. En inledning, en sammanfattning av filmens handling samt en kommentar. I det här fallet är dessutom dessa tre delar så tydligt avgränsade att det inte går att missa. Artikeln är uppdelad i tre paragrafer, en paragraf per tidigare nämnd del. Dessutom är de olika delarna väldigt konsekventa med att hålla sig till sin funktion och inte glida över i något annat. Den första delen presenterar vad artikeln handlar om och kort vad den sanna bakgrunden till filmen är. ”Tilläggas bör kanske att filmen skildrar Karen Blixens
tillvaro innan hon börjat skriva böcker.”28 Det är konkret och lättförståeligt skrivet vilket gör artikeln lättnavigerad och lättskummad. Den andra delen i texten är en väldigt simpel sammanfattning av filmens handling. Klart och tydligt beskriver Blomkvist vad Mitt Afrika handlar om utan att involvera sina egna åsikter eller tyckande. Den fyller därför sin funktion som ett informativt referat av handlingen. Den tredje och sista delen syftar att presentera skribentens tankar kring filmen och vad han tycker om den.
Detta görs på ett väldigt konkret och lättsamt sätt. ”En åskådare som inte är fullt så
seriöst lagd som Pollack – Streep – Redford kan här möjligen tycka att Redford ser väl allvarligt på skjortlagning.”29 Läsaren får i denna del klart och tydligt det framlagt vad recensenten tycker om filmen. Även denna del fyller således sin funktion.
Tillsammans kan man se att textens tre delar uträttar precis det som är förväntat av en filmrecension. Läsaren får premissen och handlingen klart presenterad för sig för att sedan kunna läsa vad skribenten tyckte och varför.
I ”En film utan humor” visar inte Mårten Blomkvist direkt vilka han ämnar artikeln för. Det finns egentligen inga spår av hans inskrivna publik. Dock talar lättsamheten i språket och de små ordlekarna för att också Blomkvist har placerats sig jämte sin publik. ”Det bästa med filmen är de vackra flygbilderna över det fantastiska
28 M. Blomkvist, ‘En film utan humor’. Dagens Nyheter, 22 februari 1986.
afrikanska landskapet. Så länge filmen svävar där uppe går allt bra. Det blir svårare när Pollack ska ner på jorden igen.”30
Detta är ett utmärkt exempel på att tonen i Blomkvists språk är tänkt att tala till en bred massa av ”vanliga” människor. Genom denna typ av språk visar Blomkvist att han inte sätter sig över sin publik utan snarare är en av dem. Genom att skriva på ett, ibland, nästan talspråksliknande sätt ger han sin publik en möjlighet att identifiera sig med honom. De känner igen sig då de förmodligen pratar på ett liknande sätt efter att ha sett en film själva. På det sättet blir kritikern en i mängden som varit på bio. Möjligenheten till interaktivitet för läsare lyser dock med sin frånvaro. Mårten Blomkvist har skrivit en lättläst, lättförståelig recension som dessutom är lätt för läsaren att relatera till. Avsaknaden av frågor och intresse för publikens åsikter kan tillsynes tyckas underlig. I en text som uppenbarligen är riktad till gemene man, utan högtravande språk och svåra referenser borde det även finnas utrymme för publikens interaktivitet.
Sammanfattningsvis kan man i period 3 se en ganska stor förändring från tidigare perioder.
Först nu börjar skribenten skriva på ett mer vardagligt sätt, en tydligt jämlik relation med sin publik uppvisas med hjälp av språket. Det märks att kritikerns ställning har förändrats, både i publikens ögon men även i sina egna. Här kan också ses att det inte har lika storbetydelse vilken film som recenseras då båda de analyserade
recensionerna uppvisat liknande karaktärsdrag. Det ska dock tilläggas att även dessa två filmer, precis som i period 2, ligger relativt nära varandra. Båda är ämnade för en så bred publik som möjligt och är gjorde för främst en amerikansk marknad.
Period 4. Icke-amerikansk films intåg på en global marknad. 2007
Den fjärde och sita perioden i denna analys är nutid. Då det än inte finns envetenskaplig dokumentation kring denna period än så kommer jag att utgå ifrån mina egna filmvetenskapliga teorier samt den allmänna uppfattningen om filmindustrin just nu. Efter att Hollywood under större delen av 1900-talet har dominerat
filmmarknaden så har en förändring kunnat anas de senaste 10 åren. Icke-amerikansk
film har nu börjat få mer utrymme i det globala rummet. Både när det gäller vad som visas på biograferna men också vilka filmer som tilldelas priser som tidigare ofta varit mer eller mindre reserverade för amerikansk film.
Ett ypperligt exempel på det är 2009 då filmen Slumdog Millionaire (2008) vann priset för Best Picture vid Oscarsgalan. Filmen är regisserad av britten Danny Boyle och utspelar sig i Indien med en, enbart, indisk rollbesättning.
Filmen som här kommer att få representera denna period i analysen är Oliver
Hirschbiegels Undergången som hade svensk biopremiär 2005. Filmen recenserades i Dagens Nyheter den 25 februari 2005 av Kerstin Gezelius.
”Dödsopera i bunkern” är en recension utan tydliga avgränsningar och utan en tydlig
struktur. Textens huvudsakliga syfte är att diskutera vilka konsekvenser en så pass verklighetstrogen film om Hitlers sista dagar kan få. Detta snarare än att faktiskt diskutera filmen. Där förlorar Gezelius text både sin disposition och sin funktion som recension. Det går inte att utläsa några tydliga delar ur texten, inte ens en
sammanfattning eller kommentar går att hitta i slutet. Istället väver Gezelius in sitt eget tyckande i den diskussion hon för i texten.
”Det är ironiskt, kanske sorgligt men ändå logiskt att Hitler och Tredje riket är det som till slut samlar Tysklands exceptionella skådespelare till en happening som når utanför landets gränser.”31 Detta är ett exempel på vad som är textens egentliga syfte
och funktion. Det är som sagt inte att bedöma Undergången utifrån ett filmiskt
perspektiv utan istället skriver Gezelius om det faktum att en tysk har gjort en film om Hitler med endast tysktalande skådespelare och hur det påverkar samhället. Därför tappar texten sin funktion som informerande och bedömande och får istället en krönika liknande form där skribenten diskuterar med sig själv kring ämnet.
Relationen Kristin Gezelius har med sin inskrivna publik har vissa likheter med vad som tidigare sågs i Claes Björkmans recensioner från tidigt 60-tal. Med ett
högtravande språk och referenser till tyska filmskapare som Wim Wenders tenderar hon att alienera sin publik. Vid användandet av ett språk så som ”Snarare är det
fråga om en fördrivningsritual, en ordentligt iscensatt begravning, förrättad av en
generation som kanske har förtjänat att få gå vidare.”32 lutar Gezelius åt att
omedvetet sätta sig över sin publik och talar då till dem istället för med dem. Att hon även i texten refererar till Hitchcock filmen Vertigo (1958) på ett sätt som antyder att alla har sett den bevisar också vilka Gezelius inskrivna publik är. Hon skriver denna text riktad åt cineaster och kulturentusiaster. Det är inte en recension som försöker ge en informativ och enkel bedömning av Undergången att förmedla till gemene man. Dock så kan man återigen hävda att Gezelius just med tanke på
användandet av dessa referenser uppehåller en väldigt god relation till sin
fiktionaliserad publik. Genom att använda mycket filmreferenser och ett högtravande språk så kan det se som att Gezelius talar direkt till sin publik på ett sätt bara de förstår. Problemet är dock återigen att denna inskrivna publik inta alls stämmer överens med Dagens Nyheters faktiska publik.
Möjligheten för läsaren att interagera är i Gezelius text lika med noll. Det märks redan från start att Kerstin Gezelius ämnar säga sin sak utan att släppa in någon annan i diskussionen. Detta tyder återigen på att texten har tendenser mot att vara en krönika då skribenten har en åsikt och framför den genom att diskutera med sig själv.
Recensionen av Undergången är intressant att studera utifrån Foucaults maktbegrepp. Kristin Gezelius kan här ses utöva och till och med utnyttja den maktposition hon har som skribent. Hon använder sitt forum i form av en filmrecension till att uttrycka sina värderingar och åsikter.
Den andra filmrecensionen som analyseras från denna period är av 2005 års
Oscarsvinnare Crash. ”Tillfälliga möten. Snyggt Los Angeles-lapptäcke” publicerad den 9 september 2005 i Dagens Nyheter och skrevs av Kerstin Gezelius.
Gezelius recension av Crash har en relativt tydlig uppdelning och struktur. Det går att utläsa en inledning, en kortare sammanfattning av filmen samt en längre passage där hon uttrycker sina åsikter och tankar samt ger en bedömning. I inledningen ger Gezelius läsaren en kort beskrivning av filmens premiss och ett första tyckande från
hennes håll ”Kanadensaren Paul Haggis har skrivit för teve i tjugo år och manuset
till "Crash" är ett enda långt, virtuost turnerat samtal om rasism, fördomar och rätt sätt att leva, uttryckt genom ett tjugotal karaktärer fördelade på sex sju berättelser som sammanfogats till ett snyggt Los Angeles-lapptäcke.”33 Detta är ett bra exempel på en tydlig inledning som uppfyller sin funktion som beskrivande och
intresseväckande. Efter detta följer en vanlig men väldigt kort beskrivning av filmens handling ”Det börjar med att Don Cheadle, med sin oefterlikneligt sensuella röst,
filosoferar i en nyss påkörd bil om inte bilkrascher är en kompensation för bristen på mänsklig beröring i den stad där alla sitter inburade i stål- och glas i stället för att stötas och blötas mot varandra på trottoarerna.”34 Trots det väldigt korta formatet på Gezelius sammanfattning av filmens handling så får läsaren ändå en bild av vad det är för film och beskriver på ett informerande sätt premissen. Så på sätt och vis uträttar även denna del sin funktion om än väldigt sparsamt. Den tredje delen, som utgör mer än hälften av texten är Gezelius bedömning av filmen. Delen som tidigare refererats till som kommentar/slutsats eller möjligtvis sammanfattning. Här beskriver Gezelius klart och tydligt vad hon tycker om filmens olika element. Skådespeleriet bedöms för sig, temana för sig och det visuella för sig. ”Miljöskildringarna är
suggestiva. Dialogen smart, ofta rolig och, framför allt i början, provokativ i sitt vridande och vändande på fördomar och klichéer.”35 Hon lägger tydligt fram sitt omdöme och avslutar recensionen med en slutgiltig bedömning. Även denna del fyller alltså sin funktion och tillsammans utgör dessa tre delar de funktioner recensionen ämnar göra. Informera om filmen samt lägga en bedömning.
Kristin Gezelius visar inte upp någon tydlig relation till sin publik i denna text. Inte heller visar hon tendenser till att höja sig över någon. Det finns egentligen ingenting i texten som avslöjar vilka Gezelius inskrivna publik är, vilka texten är riktad åt. Den enda ledtråden som finns är användandet av ett relativt lättsamt språk samt den jämförelsevis tydliga strukturen. Detta kan tyckas tyda på att texten är riktad mot en bred publik av ”vanliga” människor. Då inte texten gör anspråk på att vara svår, eller riktad till redan belästa filmvetare, genom referenser och förutsatta kunskaper, får det antas att Gezelius här skapat en inskriven publik, som innefattar en så stor del av
33 K. Gezelius, ‘Tillfälliga möten. Snyggt Los Angeles-lapptäcke’. Dagens Nyheter, 9
september 2005.
samhället som möjligt. På grund av denna otydlighet kring vilka Gezelius faktiskt skriver till/för så blir det väldigt svårt att avgöra vilket relation hon har till dem. Men med avseende till tidigare presenterade antydningar får det antas att relationen är förhållandevis jämställd.
Återigen så visar Gezelius inte något större intresse av att höra sin publiks åsikter och tankar. Det finns som sagt inga referenser till någon form av publik, inte heller ställer hon några frågor i texten.
Den fjärde och sista perioden i denna analys kan ses tagit ett steg tillbaka, i form av relation, tydlighet och interaktivitet. Ingen av Gezelius recensioner visar upp något större intresse av att varken interagera med sin publik eller ens presentera dem. Skillnaden mellan de två recensionerna kan dock ändå ses som relativt stor. I fallet
Undergången ignorerar Gezelius helt och hållet sin publik och fokuserar istället
endast på att presentera sina frågor och tankar. Medan i fallet Crash så anas en viss lättsamhet och ett mer jämställt förhållande till sin publik. Detta går att likna vid tidigare analyserad recensioner av Den sista färden och Gudfadern. För precis då som nu så låter recensenten filmens bakgrund underbygga hela recensionen. Det är också det som gör att recensionen av Gudfadern skiljer sig från den av Den sista färden precis som den av Undergången skiljer sig från den av Crash.
Resultatredovisning
Resultatet kommer att redovisas helt och hållet utifrån de tidigare presenterade frågeställningarna. Har det skett en förändring i genren filmkritik? Vad kan förklara denna eventuella förändring? Är förändringen i så fall konsekvent under de åren som studeras?
Har det skett en förändring i genren filmkritik?
I period 1 var filmkritiken högtravande, svårförståelig och ibland nedvärderande mot den ”vanliga” människan. Strukturen av artiklarna var inte särskilt definierad vilket gjorde dem svårnavigerade och tunga att läsa. Den inskrivna publiken som skapades av skribenten tenderade att bestå av filmvetare och ”kultureliten”. Publiken
refererades aldrig till i texten och skribenten placerades över sin publik. Det fanns ingen känsla av att skribenten var en del av den vanliga biopubliken utan han eller hon satte sig istället över sin publik och talade om för dem vad de skulle tycka om. Interaktivitet var inget som intresserade skribenten, då filmkritikerna inte tog hänsyn till sin publik var de heller inte intresserade av att höra deras åsikter eller skapa diskussion.
Period 2 ser nästan helt annorlunda ut. Här har språket fått en lättsammare ton, dock inte till grad att det känns banalt. Strukturen i texterna är tydlig och recensionernas olika delar är tydligt avgränsade, vilket gör texterna lättnavigerade och lättförståeliga. Skribenten visar även här upp en helt annan relation till sin publik. Dels framstår den inskrivna publiken som en mer korrekt bild av vilka det faktiskt är som kommer läsa artikeln och dels så jämställer sig skribenten med sin publik.
Genom att använda ordet vi i referens till sig själv och sina läsare så gör skribenten sig själv till en helt vanlig biobesökare. En tendens till interaktivitet börjar även anas i denna tids filmrecensioner. Om än väldigt subtilt så finns det ändå en svag antydan att skribenten vill skapa diskussion och höra läsaren åsikter.
I period 3 kulminerar den lättsamma filmkritiken. Språket har här passerat gränsen för vad som är banalt och det känns bitvis som att skribenterna tar sitt jobb lite väl
lättsamt. Strukturen är även här mycket tydlig. Texterna har sedan period 2 blivit markant kortare med mindre utrymme för reflektion. Mer utrymme läggs på att beskriva filmens handling än vad det görs på bedömningen och reflektionen. Detta är ett tecken på texterna lättillgänglighet, då deras uppgift är att snabbt fånga läsaren och beskriva filmen, snarare än att granska och analysera filmen. Relationen mellan skribent och publik tycks under den här perioden vara mycket god. Med de
Interaktivitet är fortfarande något som det inte fokuseras särskilt mycket på. Det finns dock inbjudan till diskussion och åsikter även om det inte är många.
Period 4 kan ses som ett steg tillbaka då filmkritiken återigen blivit svårare. Texterna är inte alls lika tydligt avgränsade och strukturerad. Textens olika delar blir otydlig och smälter snarare ihop till en lång del. Recensionerna fyller inte heller alltid den funktion de tidigare gjort. Det är inte så självklart att recensionen har som
huvudsakliguppgift att informera och kommentera utan i denna period blir filmen ibland endast diskussionsunderlag för ett, för skribenten, väsentligt ämne. Relationen skribenten har till sin publik har även den försvagats. Den inskrivna publiken börjar mer och mer likna den under tidigt 60-tal. Skribenterna skriver för filmentusiaster och vetare. Genom användandet av ibland fackligt språk och referenser som alla förväntas förstå talar skribenten bara till ”sina egna” och de andra som vill läsa får helt enkelt ta och lära sig om de vill förstå. Interagerande från publiken är nu inte aktuellt. I linje med skribentens förhållningssätt till publiken så uttrycks ingen önskan om att skapa diskussion eller höra andras åsikter. Så för att svara på frågan om filmkritiken har förändrats så är svaret ja. Förändringen har dock inte varit konsekvent, men mer om det senare.
Vad kan förklara denna eventuella förändring?
Under analysens gång har subjektet, det vill säga filmen som recenserats, visat sig ha en betydelse för hur kritiken är utformad. Men genom jämförelser och finnandet av gemensamma nämnare har, som tidigare nämnt, en representativ bild för varje period nåtts. Den första förklaringen till denna förändring torde vara filmindustrins
utveckling. Då det sedan 50-60-talen pågått en konstant kommersialisering av filmindustrin har också det speglats i filmkritikern. Då filmbolagen ämnade för storfilmerna att nå ut till en större och större publik och således tryckte bort de
