Uppsala Universitet Examensarbete C
Författare: Viktoria Wessman Handledare: Che- Yuan Liang Termin: HT 2011
Eurolution?
2
Sammanfattning
Denna undersökning ämnar utreda huruvida euroinförandet år 2002 medfört ökad internhandel i EMU. Undersökningen analyserar handelsstatistik från år 1998- 2008 för de femton länderna som vid euroinförandet var medlemmar i EU. I analysen studeras två grupper av länder; en innehållande EMU- länder och en kontrollgrupp innehållande länder som inte infört euron. För att kontrollera för underliggande faktorer som exempelvis konjunkturella förändringar och preexisterande handelsskillnader genomförs två difference- in- difference analyser. Undersökningen finner inget statistisk signifikant resultat på en ökad internhandel i EMU efter euroinförandet. Enligt resultatet orsakas de internhandelsökningar som kan urskiljas efter euroinförandet främst av konjunkturella förändringar.
3
Begreppsdefinitioner:
EG: Europeiska Gemenskapen. På engelska: European Community (EC).
EMS: European Monetary System
EMU: European Monetary Union
ERM: Exchange Rate Mechanism
EU: European Union
EU15: De femton länderna som vid euroinförandet 2002 var medlemmar i EU.
DID: Difference- in- difference method
KPI: Konsument Pris Index
OECD: The Organization for Economic Co-operation and Development
SCB: Statistiska Centralbyrån
4
Innehållsförteckning:
1. Inledning
sid 5
2. Bakgrund
sid 6
3. Teori
sid 8
4. Litteraturgenomgång
sid 10
5. Empirisk strategi
sid 13
6. Datamaterial
sid 16
7. Resultat
sid 19
8. Diskussion
sid 25
9. Avslutning
sid 29
5
1. Inledning
År 2011 kämpar EMU- området med skuldkriser och euros förtroendekapital har minskat betydligt. Samtidigt ritar valutaunionens maktpar Frankrike och Tyskland upp nya riktlinjer för det fortsatta eurosamarbetet. Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Frankrikes president Nicolas Sarkozy har under hösten år 2011 föreslagit skuldbromsar och automatiska sanktioner för så kallade ”budgetsyndare” (Lundin, 2011). En ny valutaunion verkar vara på väg att växa fram.
Syftet med den europeiska valutaunionen var att skapa en än mer koordinerad ekonomisk- och penningpolitik för att den interna europeiska marknaden skulle utvecklas och verkligt blomstra. Evidens tyder på att en gemensam valuta minskar transaktionskostnaderna förenade med internationell handel. Dessa kostnader är främst kostnader för valutaväxling och för översättning av priser från en valuta till en annan. En gemensam valuta reducerar även kostnader förbundna med osäkerheten kring den framtida utvecklingen av växelkurserna länderna emellan. Dessutom blir prissystemet länderna emellan mer transparent med en gemensam valuta. Detta innebär att såväl konsumenter som producenter enklare kan jämföra priser valutaunionens olika länder emellan och på sätt ökar en valutaunion konkurrensen (Fregert et al. s 510- 516, 2010).
Flera studier har påvisat en positiv effekt av valutaområden på internhandel och EMU är inget undantag. Dock förs kritik fortfarande fram om EMU:s lämplighet som valutaområde. Den begränsade rörligheten av arbetskraft och kapital inom unionen och dess påverkan på fri konkurrens (Bordo, 2004) har bland annat använts som argument av EMU- kritiker. Huruvida EMU- länderna verkligen är tillräckligt homogena och sammansvetsade för att vara en fungerande valutaunion har även ifrågasatts. De stora språkskillnaderna inom unionen har exempelvis påpekats ha en negativ effekt på rörlighet av arbetskrafts inom valutaunionen (Krugman, 2011). Faktum är att det i EU år 2011 finns hela 23 olika officiella språk.
De senaste årens utveckling med skuldkriser i flertalet av de sydeuropeiska länderna kan tyda på att traditionen av hantering av offentliga finanserna skiljer sig åt drastiskt inom unionen (Krugman, 2011). Men har EMU varit ett lyckat handelsprojekt vars problem har handlat om att sammanföra av de olika nationella finanspolitikerna till en sammanhängande policy snarare än frånvarande av en ökning i internhandel?
6
en valuta i kris. Denna undersöknings syfte är att utreda huruvida internhandeln i euroområdet ökat sedan införandet av den gemensamma valutan år 2002 eller inte.
Denna undersöknings första del består av en bakgrundsbeskrivning av utvecklandet av EMU. Därefter följer en redogörelse av relevant teori och tidigare forskning. Under rubriken ”Empirisk strategi” beskrivs hur undersökningens analys skall genomföras och de i analysen använda metoderna förklaras. Därpå följer ett avsnitt om uppsatsens avgränsningar, dess datamaterial, uppsatsens problem samt vilka källor som det empiriska materialet är hämtat ifrån. Slutligen presenteras undersökningens resultat och en diskussion kring resultatet förs. I avsnittet ”Avslutning” presenteras den slutsats som kan dras utifrån undersökningens resultat och förslag på vidare forskning ges.
2. Bakgrund
Det var när Europeiska gemenskapen (EG) bildades år 1957 som beslutet att de dåvarande sex medlemsländernas ekonomiska politik skulle samordnas och att EG- området skulle bli ett frihandelsområde togs. Under åren hävdades dock att en än mer koordinerad ekonomisk- och penningpolitik behövdes för att den interna marknaden skulle utvecklas och verkligt blomstra (se Fregert et al. s510- 516, 2010).
År 1979 upprättades European Monetary System (EMS) vars mål var att minska fluktuationerna i medlemsländernas valutakurser. EMS baserades på ett vägt genomsnitt av EMS- valutorna, kopplade till en konstgjord valuta kallad ecun). En del av EMS var Exchange Rate Mechanism (ERM), en växelkursmekanism som användes för att hålla de deltagande valutorna nära varandra och minska fluktuationer (European Commission, 2011).
Tio år senare fick Europakommissionens dåvarande president, Jacques Delors, uppdraget att leda en utredning gällande hur ett förstärkt penningpolitiskt samarbete inom EG skulle kunna utformas. Den så kallade Delorsrapporten stod klar år 1989 och rekommenderade ett införande av en gemensam valuta. I samband med detta föreslogs även inrättandet av en europeisk centralbank. Upprättandet av EMU skulle ske i tre steg; avskaffandet av nationella valutaregleringarna (vilket skedde år 1990), upprättandet av det Europeiska Monetära Institutet (vilket skedde år 1994) och den oåterkalleliga låsningen av euromedlemmarnas valutakurser (vilket skedde år 1999). År 1992 ritades, genom Maastrichtfördraget, riktlinjer för medlemskap i EMU upp (Fregert et al. s 510- 516, 2010).
7 medlem om ett alltför stort budgetunderskott anses existera. Visare krävs att en hög grad av prisstabilitet i landet och att landets genomsnittliga inflationstakt inte överstiger inflationstakten i de tre medlemsstater med högst grad av prisstabilitet med mer än 1,5 % under ett år innan granskningen äger rum. Den ansökande statens långsiktliga ränta får inte överstiga motsvarande räntesats för de tre medlemsstater med högst grad av prisstabilitet med mer än 2 %. Landet skall även utan avbrott ha deltagit i EMR under två år innan bedömningen och detta utan allvarligare spänningar. Slutligen skall landets nationella lagstiftning vara förenligt med de bestämmelser om den EMU:s gemensamma monetära politik som stipuleras i Lissabonfördraget artikel 130- 131 samt Europeiska centralbankssystemet stadgar (Europeiska Centralbanken, 2011).
Den första januari år 1999 upprättades euroområdet. Växelkurserna mellan elva av de femton dåvarande medlemsländerna i EU låstes då oåterkalleligt till varandra. I januari år 2002 introducerades euron i Belgien, Finland, Frankrike, Irland, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Spanien, Tyskland och Österrike. De enda dåvarande medlemsländer som stod utanför EMU var Sverige, Danmark, Storbritannien och Grekland. Grekland blev medlem i EMU år 2001 och införde euron år 2003. År 2011 har 17 av EU:s 27 medlemsländer infört euron (European Commission, 2011).
8
3. Teori
En valutaunion minskar de transaktionskostnaderna som är förenade med internationell handel. En gemensam valuta reducerar även kostnader förbundna med osäkerheten kring den framtida utvecklingen av växelkurserna länderna emellan. Utöver detta blir prissystemet länderna emellan blir mer transparent med en gemensam valuta. Detta innebär att såväl konsumenter som producenter enklare kan jämföra priser valutaunionens olika länder emellan och på sätt ökar en valutaunion konkurrensen (Fregert et al. s 517, 2010).
När ett land ingår i en valutaunion med andra länder förlorar landet möjligheten att motverka ekonomiska störningar genom anpassning via växelkursen för sin valuta. Denna förlust har betonats vara den största kostnaden för ett land som ingår i en internationell valutaunion (se Fregert et al. s 519, 2010). Den så kallade köpkraftsteorin stipulerar att en valuta, exempelvis euron, måste ha samma köpkraft i alla länder. Om innehavaren av en valuta kan få mer av en vara för en enhet valuta i ett land men mindre för samma enhet i ett annat uppstår en arbitragemöjlighet1. Detta beskrivs vidare i ränteparitetsvillkoret som innebär att den nominella växelkursen kan förväntas förändras om skillnad mellan inhemsk och utländsk ränta existerar (Mankiw et al. s 164, 2010).
Robert Mundells teori om optimala valutaområden försökte utreda vilka förutsättningar som behövs för att en lyckad valutaunion skall kunna bildas. Teorin hävdar att kostnaden av förlusten av självständig penningpolitik för ett land bland annat beror av graden av faktorrörlighet och symmetri i ekonomiska störningar. Drabbas länderna i en valutaunion lika mycket av diverse makroekonomiska störningar blir växelkursjusteringar inom unionen inte nödvändiga. Vid asymmetriska störningar där länderna i valutaunionen drabbas olika hårt av störningarna kan penningpolitiska aktioner dock vara aktuellt. Enligt teorin om optimala valutaområden skall därför länderna i en valutaunion vara så lika varandra som möjligt (Fregert et al. s 516- 530, 2010). Teorin om optimala valutaområden och vilka exakt kriterier som skall avgöra de nödvändiga likheterna mellan länderna har utvecklats i en rad utredningar. Bland annat används uppdelning av kriterierna i två kategorier, lands- och unionsspecifika kriterier vilket redovisas i tabell 1.
1
9
Tabell 1- Kriterier för optimalt valutaområde
Landsspecifika kriterier Unionsspecifika kriterier
Hög grad av pris och löneflexibilitet Hög grad av faktorrörlighet Hög grad av produktdiversifiering Likhet i produktionsstruktur
Likhet i konjunkturmönster Likhet i penning- och finanspolitik
Likhet i politiska och ”övriga” faktorer inom unionen
Källa: Jonung L. och Sjöholm F. (1997), Tabell 1.
Ett land som kandiderar till medlemskap i en valutaunion bör uppfylla de landsspecifika kriterierna enligt teorin om optimala valutaområden. Om ett land inte kan genomföra förändringar i den nationella räntan eller använda penningpolitiska aktioner vid makroekonomiska störningar blir alternativa anpassningsmetoder desto viktigare. En hög grad av pris- och löneflexibilitet är en sådan alternativ anpassningsmekanism. På grund av detta sänker en hög grad av pris- och löneflexibilitet kostnaden av förlusten av penningpolitik som medlemskap i en valutaunion medför. På samma sätt sänker en hög grad av produktdiversifiering denna kostnad. En ekonomi med mångsidig produktionsstruktur innebär en riskspridning för ekonomin. En störning som drabbar endast en sektor påverkar vid hög grad av produktionsdiversifiering endast en del av ekonomin (Fregert et al. s 516- 530, 2010).
För att minska betydelsen av nationell växelkursanpassning skall länderna i en valutaunion, enligt kriterierna, ha en likartad näringslivsstruktur och konjunkturmönster. Uppfylls dessa kriterier drabbar makroekonomiska störningar länderna i valutaunionen på snarlika sätt. Då länder i en valutaunion har en gemensam penningpolitik betonas att länderna bör ha liknande, främst ekonomisk, politik. Anpassning efter makroekonomiska störningar underlättas om rörligheten av kapital och arbetskraft är hög inom unionen (Fregert et al. s 516- 530, 2010).
10
existerar i speciellt Västeuropa (Mundell, 1961). De stora språkskillnaderna inom unionen har exempelvis påpekats ha en negativ effekt på arbetskrafts rörlighet inom valutaunionen (Krugman, 2011). Jämförelser mellan EMU och USA har hävdats ge evidens att EMU inte lever upp till kriterierna på samma sätt som USA och därigenom inte är ett optimalt valutaområde (Bordo, 2004).
4. Litteraturgenomgång
Studier har visat positiva effekter av eurosamarbetet på interhandel i euroområdet, den exakta storleken på dessa effekter har dock varierat. På grund av detta har studiernas tillvägagångssätt utvecklats. Genom att använda en utveckling av den så kallade gravitationsmodellen har studier kunnat inriktas på bilateral2 handel. År 2000 presenterade Rose en studie om hur en gemensam valuta påverkar handel. Rose studerade 186 länder av varierande storlek och i olika stadier av ekonomisk utveckling. I urvalet ingick en rad olika valutaunioner av varierande karaktär och storlek. Rose delade in de länderna som ingick i någon sorts valutaunion i par med ett annat land vars valuta de delade. Detta resulterade i 300 par med länder. Därefter undersöktes hur handeln såg ut emellan länderna i varje par. I studien användes en förstärkt version av gravitationsmodellen för att studera den bilaterala handeln (se Rose, 2000).
Den ursprungliga gravitationsmodellen stipulerar att handeln mellan två länder bestäms av två faktorer; storleken på de respektive ländernas BNP samt distansen mellan dem. Enligt modellen kan handel mellan två länder förutses genom beräkningar enligt ekvation 1 (Krugman & Obstfeld. s 12- 26, 2009).
(1)
Där;
A är en konstant
är värdet av handeln mellan länderna i och j
är land j:s BNP
är land i;s BNP.
är avståndet mellan länderna.
2
11
a,b och c är alla konstanter. Om a, b och c alla är lika med 1 kommer värdet av handeln mellan de två länderna vara proportionellt mot produkten av de två ländernas BNP och handeln kommer att avta då avståndet dem emellan ökar.
Genom att addera en kontrollvariabel för ”gemensam valuta” kunde Rose utveckla modellen. Rose hävdade att modellen nu gjorde det möjligt att estimera effekten av en gemensam valuta på bilateral handel. Då det stora urvalet gjorde att länderna var mycket heterogena sinsemellan medgav Rose att modellen inte var gjord för att appliceras på EMU, vars medlemsländer ansågs vara förhållandevis homogena. Studiens resultat visade att två länder med en gemensam valuta handlade tre gånger så mycket med varandra som de skulle gjort om de hade olika valutor, ett överraskande högt resultat (Rose, 2000). Rose har dock i två senare studier (Rose, Glick, 2002 och Rose, van Wincoop, 2001) gjort nya beräkningar och funnit lägre resultat. Undersökningen av Rose och Glick, där urvalet från studien från år 2000 utökades till att röra perioden år 1948- 1997, visade en fördubbling av bilateral handel i en valutaunion. För länder som lämnade en valutaunion visade studien på nära en halvering av bilateral handel. Rose och van Wincoop estimerade en potentiell effekt av euron på länder inom EMU med hjälp av data för pre- EMU valutaunioner och fann att införandet av den gemensamma valutan i EMU ökade handeln inom området med mer än 50 %. Uträkningen baseras dock på en rad strikta antaganden och simulerade framtiden utan att studera faktiska data.
Kritiken mot Roses studie från år 2000 har främst inriktats på att de så kallade valutaunionerna antingen bestod av mycket små eller fattiga länder som format en union (exempelvis Östra Karibiska valutaområdet) eller små fattiga länder som adopterat ett större lands valuta (att Tonga adopterat den australienska dollarn är ett exempel på detta). Studiens endogenitetsproblem3 har också lyfts fram i debatten kring studien (se Micco et al, 2003). Vicarelli och de Nardis beskrev i en undersökning år 2003 det sistnämnda problemet på följande sätt; det är mer troligt att länder som handlar mycket med varandra kommer forma en valutaunion än länder som inte gör det. Länder med likartade rättssystem, kultur eller med goda preexisterande handelsförbindelser är mer troliga att ha en gemensam valuta. Om detta synsätt appliceras på teorin om optimala valutaområden skapar valutaområden handel men handel skapar också valutaområden. Vidare påpekas också att det finns en aspekt av självselektion4 vid upprättandet av valutaunioner, detta då nationella valutor kan
3
Endogenitetsproblemet som här åsyftas kallas också omvänd kausalitet och kan förklaras som att den variabel som skall förklara studiens utfall förklaras av utfallet ifråga (Esaiasson. s 73- 95, 2007).
4
12
13
5. Empirisk strategi
Denna undersökning är en kvantitativ observationsstudie och använder sig av handelsstatisk för de femton länder som vid tidpunkten för euroinförandet var medlemmar i EU. Urvalet av länder är icke- randomiserat och studien blir därför en observationsstudie (se Esaiasson et al. s 104 och 343- 358, 2007).
En undersökning har en hög grad av validitet om den undersöker det som den avser att undersöka. Validiteten beskriver därför graden av kausalitet mellan de i undersökningen använda variablerna (Lewis et al. s. 156, 2009). Den oberoende variabeln är en variabel som förväntas påverka en annan. En variabel som påverkas av en oberoende variabel kallas beroende variabel (Esaiasson et al. s. 54, 2007). I denna studie är handel den beroende variabeln och valuta den oberoende. Undersökningen använder en difference- in- difference (DID) modell som förklaras nedan för att söka utreda hur den beroende variabeln förändras när den oberoende variabeln förändras. Fördelen med att använda en DID är att den möjliggör kontroller för underliggande faktorer, vilket kan sägas ge en högre grad av validitet.
En analys har en hög grad av reliabilitet om insamlingen av det empiriska materialet som används i undersökningen skett på tillförlitligt sätt. Ger undersökningen konsistenta resultat även vid upprepningar av insamlingen av empiriskt material har den en hög grad av reliabilitet. På samma sätt har en undersökning en hög grad av reliabilitet om de analyser som görs på det råa empiriska materialet är transparenta och lättförståeliga (Lewis et al. s. 155, 2009). Det empiriska materialet som används i denna undersökning har hämtats från den internationella organisationen The Organization for Economic Co-operation and Development (OECD). Organisationen har, tack vare samarbete med 34 olika länder, en mycket stor statistisk databas rörande sociala och ekonomiska frågor. Hur denna statistik sedan används förklaras utförligt i avsnittet ”Datamaterial”.
Med hjälp av det insamlade empiriska materialet kommer en analys byggd på DID- metoden att göras. För att kunna kontrollera för tidsaspekter används två grupper med länder, varav den ena är en kontrollgrupp. Kontrollgruppen kallas för grupp C och består av länder som inte har infört euron. Behandlingsgruppen som betecknas som grupp T i denna undersökning består av länder som infört euro. Behandlingen i denna analys är införandet av euron som valuta.
14
kontrollvariabler adderas till modellen. Kontrollvariabler är variabler som kan påverka det egentliga sambandet och som därefter skall ”kontrolleras bort” (European Commission, 2009).
Difference- in difference modellen undersöker båda grupperna under en bestämd tidsperiod. Syftet med detta är att försöka finna hur utfallet skulle blivit om ingen behandling skett, vilket kontrollgruppen ämnar visa. Behandlingen utförs på en specifik grupp av observationer (grupp T) i någon eller några av de undersökta tidsperioderna (European Commission, 2009). Först jämförs statistik för grupp T innan och efter behandlingen genomförts. Skillnaden mellan dessa utfall beräknas. Därefter beräknas skillnaden mellan utfallen under de två perioderna för grupp C. För att kunna jämföra grupperna och möjligen finna skillnader dem emellan som är oberoende av underliggande faktorer beräknas differensen av ländernas differenser mellan period ett och två (Evans, 2008).
Detta kan illustreras som i tabell 2. I period 1, då ingen behandling utförts på varken grupp T eller C har båda grupperna variabeln α. Under period 2 genomförs behandlingen på grupp T. Skillnaden mellan period 1 och 2 för grupp T är + c, vilket är förändringen som skett efter behandlingen genomförts. Skillnaden mellan period 1 och 2 för grupp C, som ju inte har behandlats, är b. Eftersom förändringen b skett även för den obehandlade gruppen C kan slutsatsen att b är en förändring orsakad av behandlingen inte dras. Förändringen b är istället en effekt orsakad av tid. Skillnaden mellan gruppernas förändringar mellan period 1 och 2 är c, vilket är den sanna effekten av behandlingen. Genom att beräkna differensen av gruppernas differenser ges ett utfall som kontrollerats för underliggande faktorer. Dock skall noteras att bara underliggande faktorer som är gemensamma för de två grupperna kan kontrolleras för.
Tabell 2: Difference- in- difference
Period 1 Period 2 Differens
Grupp T α α+ b + c = + c
Grupp C α α+ b = b
Differens = c
Källa: Författarens egen modell.
15
+ + + + (2)
Där;
är 1 om observationen ingår i behandlingsgruppen. I denna studie antar värdet 1 för
alla euroländerna under hela den undersökta tidsperioden. Variabeln kallas i denna
analys för ”Euroland”.
är 1 i varje tidsperiod som behandling sker. I denna studie kommer anta värdet 1 för
alla år efter euroinförandet. Variabeln antar värdet 1 för åren efter år 2002 även för länder som inte infört euro. I analysen kallas denna variabel för ”posteuro”.
är en interaktionsterm mellan de två ovan nämnda variablerna. I denna analys kallas
variabeln för ”reformed”. Beräkningen av ”reformed” görs genom en multiplicering av variablerna ”euroland” och ”posteuro”. antar värdet 0 för ett land som är obehandlat.
är en variabel som betecknar alla övriga faktorer som kan påverka utfallet.
visar interceptet för regressionslinjen (koefficienten). , och är alla olika lutningar på regressionslinjen. Regressionslinjens lutning i denna analys betecknar till vilket värde internhandel i EMU ökat i amerikanska dollar per capita för ett land som infört euron.
För att ytterligare jämförelser skall kunna genomföras görs även en enkel bivariat regressionsanalys. I en bivariat regressionsanalys ingår endast två variabler, en oberoende variabel och en beroende (Körner och Wahlgren. s 386, 2010). Analysen innehåller med andra ord inga kontrollvariabler. Syftet med denna regressionsanalys är att resultatet av den sedan skall kunna jämföras med den mer avancerade DID- analysen. I denna undersöknings resultatdel presenteras också tre figurer, i vilka medelvärdet av grupp C och grupp T:s handel med euroområdet, EU15 och världen redovisas. Avsikten med detta är att ge en överblickbar bild av hur gruppernas handel förändras under 1998- 2008 och att en enkel jämförelse grupperna emellan skall kunna genomföras.
16
Med signifikant menas att resultatet av en analys inte avviker från ett hypotetiskt eller annat jämförelsevärde så pass mycket att det inte kan bero på slumpen (Körner och Wahlgren. s 183, 2010). I tabellerna som presenteras i denna undersöknings resultatdel anges signifikansen av stjärnor. En enstjärnig signifikans har en signifikansnivå på 5 % vilket betyder att det med 95 % säkerhet kan säkerställas att resultatet inte är noll, det vill säga att den ökning eller sänkning som koefficienten anger faktiskt existerar. Har ett resultat en tvåstjärnig signifikans betyder det att signifikansnivån ligger på 1 % och att det med 99 % säkerhet kan säkerställas att resultatet inte är noll. Är signifikansnivån högre än 5 % finns ingen statistisk signifikans och den hypotes som analysen testar måste förkastas (Körner och Wahlgren, s 208). Om analyserna som genomförs i denna undersökning inte uppvisar en statistiskt signifikant ökning av internhandeln i EMU kommer hypotesen att euroinförandet inneburit en ökad internhandel i EMU att förkastas.
6. Data
För att avgränsa undersökningen analyseras endast handelsstatistik för de 15 länderna som vid euroinförandet var medlemmar i EU;
Belgien Danmark Finland Frankrike
Grekland Irland Italien Luxemburg
Nederländerna Portugal Storbritannien Spanien
Sverige Tyskland Österrike
Dessa länder har valts då de alla hade varit medlemmar i EU en tid innan euroinförandet år 2002. Länderna kan på sådant sätt, genom bland annat den gemensamma marknaden, ha haft en fördel av handel med andra EU- länder under en tid. Detta är en tradition som även efter euroinförandet kan menas påverka dessa länders val av handelspartners. Av ovanstående länder införde fyra inte euron år 2002. Dessa var Danmark, Grekland, Storbritannien och Sverige. Dessa länder kommer i analysen betecknas som grupp C. De övriga länderna, som införde euron år 2002, betecknas i analysen som grupp T. Grekland införde emellertid euron först år 2003 och räknas på grund av detta som ett euroland först efter år 2003.
17 femton länderna i urvalet som var de sista att gå med i Europeiska Unionen gjorde detta år 1995. Detta innebär att även de länder i urvalet som varit EU- medlemmarna under kortast tid varit medlemmar nio år längre än Slovenien. Det kan därför argumenteras att Slovenien inte har samma långa tradition av handel med EU15 som länderna i urvalet har och att en möjlig slovensk förändring i handel med EMU- länder inte är lika relevant att studera. Det är dock fortfarande ett problem värt att notera.
Den första januari år 2008 infördes euron i Cypern och Malta. Dock sträcker sig denna undersökning till just den första januari år 2008, vilket innebär att dessa länders handel inte syns i undersökningens använda statistik. För Luxemburg saknas statistik för handel med alla länder i urvalet förutom Sverige och Belgien under år 1998. För år 1999 finns statistik för Luxemburgs handel med alla länderna i urvalet förutom Nederländerna. Statistik för Luxemburgs handel med omvärlden existerar för år 1998-1999 men då statistiken bevisligen inte är komplett kan denna statistik inte anses vara pålitlig, vilket är ett problem för undersökningen.
Ovanstående länders handel undersöks under åren 1998- 2008. Denna period sträcker sig från innan euroområdet upprättades till fem år efter euron införts i elva av de femton länderna och fyra år efter att den införts i ett av dem. Genom att undersöka denna specifika tidsperiod analyseras ländernas handel såväl innan som efter euron infördes. Merparten av de år som undersöks är år efter det att euron införts, detta eftersom analysen ämnar undersöka hur införandet av euron påverkat handel. Notera dock att åren innan reformen infördes är lika viktiga för att en DID skall kunna genomföras, det är de åren som de reformerade åren skall jämföras med. Med hjälp av den valda tidsperioden kan kontroller för årliga förändringar som är gemensamma för alla länderna i undersökningen göras. För att kontrollera för konjunkturella förändringar förs variabeln ”BNP per capita” in i analysen. Siffrorna för BNP per capita deflateras med hjälp av Konsument Pris Index (KPI). Detta för att kunna göra jämförelser av årliga förändringar i BNP per capita länderna emellan. På detta sätta kan kontroller för konjunkturella förändringar göras.
18
Alla observationer som är gjorda för år 2002 eller senare får värdet 1. Denna variabel kallas ”posteuro”. Variabeln ”euroland” antar värdet 1 för alla länder som inför euron år 2002 eller senare. Genom att multiplicera ”posteuro” med ”euroland” ges variabeln ”reformed”. ”Reformed” antar värdet 1 för alla observationer år 2002 eller senare för ett land som infört euron. Undantaget i analysen är Grekland som inte införde euron förs år 2003. Grekland får därför värdet 0 i variabeln ”reformed” för år 2002.
Växelkurserna mellan EMU-länderna hade varit låsta i tre år innan euron infördes. Det finns evidens på att ekonomiska agenters beteende påverkas olika av en låst växelkurs som av en gemensam valuta (se exempelvis Vicarelli et al, 2003). För den enskilde EMU- invånaren ger en fysisk gemensam valuta en helt annan grad av pristransparens än en låst växelkurs. Handel kan därför påstås förändras på annorlunda sätt när mynt och sedlar med den nya valutan införs på grund av den psykologiska effekten detta har på den enskilde individen. Denna analys undersöker därför effekten av euroinförandet relativt en låst växelkurs.
19
7. Resultat
Euron infördes år 2002 i de dåvarande elva EMU-länderna. I figur 1 redovisas den årliga förändringen av handeln med EMU- länderna under åren 1998-2008 för grupp T och grupp C. Från figur 1 kan utläsa att handeln efter eurons införande år 2002 stadigt ökat för länderna i grupp T. Först år 2007- 2008 avtog ökningen och handeln minskade något. Enligt figur 1 har euroinförandet därigenom inneburit en ökad internhandel i EMU. Dock skedde en ökning av grupp T:s handel med länderna i euroområdet s redan år 1999, samma år som medlemsländernas växelkurser oåterkalleligt låsts till varandra. Medelvärdet av internhandeln ökade mellan åren 1998-1999 från cirka 0.35 till 0.5 USD/capita.
Handeln med EMU-länderna ökade även för länderna i kontrollgruppen under denna period. Men tillskillnad från länderna i grupp T ägde inte en första ökning rum år 1999, grupp C:s handel med euroområdet var i stort sett oförändrad mellan åren 1998- 2000. Istället skedde en dramatisk handelsökning år 2003. Likt för grupp T höll denna ökning i sig till år 2008. Från figur 1 kan urskiljas att de två grupperna följde samma handelsmönster under den undersökta perioden, med en marginell minskning av handel under åren 2002-2001 och sen en stadig årlig ökning tills år 2008. Storleken på ökningarna och minskningarna har skiljt sig åt, liksom den totala handelsvolymen. Som tidigare nämnt är den märkbara ökningen av handel för grupp T mellan år 1998-1999 den största skillnaden grupperna emellan.
.2 .4 .6 .8 Me de lvä rd e av ha nd el 1998 2000 2002 2004 2006 2008 År Grupp T Grupp C
20
I figur 2 redovisas den årliga förändringen av medelvärdet av handeln mellan länderna i båda grupperna och hela EU15- området under åren 1998- 2008. Precis som i figur 1 kan en dramatisk handelsökning för grupp T mellan år 1998-1999 urskiljas från figur 2. År 1998 har grupp T och grupp C ett nästan identiskt värde på y- axeln. Grupp T:s medelvärde av handel med EU15 var cirka 0.382 USD/capita medan grupp C:s medelvärde var 0.386 USD/capita. Detta innebär att grupp C:s handel hade ett högre medelvärde år 1998 för handel med EU15, något som inte återfinns i någon av de andra figurerna. Med medan handeln år 1999 ökade till runt 0.55 USD/capita för grupp T, var den i stort sett oförändrad för grupp C under samma period.
Analysen visar på en ökad handel mellan grupp T och EU15- länderna efter euroinförandet. Efter år 2002 ökade handeln relativt stadigt för såväl grupp T som grupp C. Mellan år 2002-2003 var ökningen dock större för grupp C än för grupp T. Även i denna analys avstannade den ökande handel år 2008. Grupp C:s handel minskade märkbart från att ha ett medelvärde på runt 0.7 USD/capita till strax under 0.6 USD/capita. Som kan urskiljas från figur 2 minskade grupp T:s handel mellan år 2007-2008 endast marginellt.
Precis som i figur 1 följer grupperna samma handelsmönster med en marginell minskning av handel under åren 2002-2001 och sen en stadig årlig ökning fram tills år 2008. I likhet med resultatet redovisat i figur 1 skiljer gruppernas handelsmönster sig åt i slutet av den undersökta perioden. Även resultatet redovisat i figur 2 ger en implikation att ökningen i interhandeln EMU kan ha sitt ursprung i
.2 .4 .6 .8 1 Me de lvä rd e a v h a nd el 1998 2000 2002 2004 2006 2008 År Grupp T Grupp C
21 andra faktorer än införandet av euron, detta då handeln med länderna i EU15 efter år 2002 ökade för både länderna i grupp T och C.
I figur 3 redovisas den årliga förändringen av handeln mellan länderna i urvalet och resten av världen under år 1998- 2008. Som går att utläsa ur figur 3 ökade handeln mellan grupp T och omvärlden betydligt mellan år 1998-1999. Grupp C:s handel under samma period förändrades å andra sidan bara marginellt.
Även i denna analys ökade handeln för såväl grupp C som grupp T efter år 2002. Ökningen var emellertid avsevärt större för grupp C än för grupp T. Medelvärdet av handeln mellan grupp C och omvärlden ökade från cirka 0.56 USD/capita till 0.81 USD/capita mellan år 2002- 2003. Grupp T:s handel under samma period förändrades emellertid från 0.91 USD/capita till 0.95 USD/capita, vilket är en betydligt lägre siffra. I likhet med resultaten redovisade i de två tidigare figurerna visar figur 3 på att handelsökningen avstannade år 2008 för båda grupperna. Till skillnad från resultaten redovisade i figur 1 minskade dock inte handeln för både grupp T och grupp C. För grupp T avstannade den stadiga ökningen av medelvärdet av handeln med omvärlden, men den ökade dock även mellan åren 2007- 2008 om än bara marginellt. Men för grupp C minskade däremot handeln relativt kraftigt, från att ha ett medelvärde på runt 1.2 USD/ capita till cirka 1 USD/capita.
.6 .8 1 1 .2 1 .4 Me de lvä rd e a v h a nd el 1998 2000 2002 2004 2006 2008 År Grupp T Grupp C
22
För att utveckla dessa första enkla analyser görs ett antal regressionsanalyser. I tabell 3 visas resultatet av en bivariat regressionsanalys. Analysen, vars resultat redovisas i tabell 3, mäter hur länderna som infört euron handlar med andra länder i euroområdet, med EU15 och omvärlden. Den bivariata analysen är ingen DID- analys, detta är då inga variabler förutom de beroende och oberoende variablerna används. De multivariata analyser som presenteras i tabell 4 och 5 är däremot DID- analyser. I tabell 4 har kontrollvariabler för tid och land adderats, i tabell 5 har ytterligare en kontrollvariabel, BNP, lagts till.
Ur tabell 3 kan utläsas att förklaringsgraden, som betecknas , för den ökade handeln mellan euroländer och världen efter år 2002 uppnår 0.05. Det betyder att handel kan förklaras till 5 % av införandet av euroinförandet. Efter euroinförandet ökade handeln mellan ett euroland och omvärlden till ett värde av 0,321 USD/ capita. Resultatet har en signifikansnivå på 1 % vilket innebär att euron med 99 % säkerhet har haft en positiv effekt på handel.
Ur tabell 3 kan även urskiljas hur handeln mellan euroländerna och EU15- länderna förändrats efter år 2002. Handeln kan förklaras till 4 % av euroinförandet. Efter euroinförande handlade ett euroland i en högre grad med EU15 till ett värde av 0,244 USD/capita. Resultatet har en signifikansnivå på 5 %, vilket innebär att euron med 95 % säkerhet kan sägas ha haft en positiv effekt på handeln.
Internhandel i EMU efter euroinförandet kan förklaras till 6 % av den gemensamma valutan. Ur figur 3 kan utläsas att interhandeln i EMU efter euroinförande ökade till ett värde av 0.226 USD/ capita. Resultatet har en signifikansnivå på 1 %. Detta innebär att resultatet säger att euron med 99 % säkerhet har haft en positiv effekt på handel.
En multivariat regressionsanalys, där fler än två variabler används, visar dock på andra resultat. I analysen som redovisas i tabell 4 har en variabel som speglar förändringar i handel överlag efter euroinförandet adderats. Att sådana förändringar existerade indikerade figur 1,2 och 3 på. Utöver
Tabell 3: Regressionsanalys handel mellan euroländerna och EU15, EMU och hela världen
Handelsområden: Världen EU15 Euroområdet
23 detta adderas även en kontrollvariabel för huruvida de länder som införde euron år 2002 redan innan införandet handlade på ett annorlunda sätt än de länder som valde att inte gå med i EMU.
Tabell 4: Regressionsanalys handel mellan euroländerna och EU15, EMU och hela världen
Handelsområden: Världen EU15 Euroområdet
reformed 0.015 (0.05) 0.090 (0.36) 0.063 (0.35) euroland 0.262 (1.10) 0.124 (0.60) 0.188 (1.25) posteuro 0.260( 1.05) 0.137 (0.63) 0.099 (0.63) _cons 0.606 (2.98)** 0.382 (2.14)* 0.263 (2.04)* R2 0.06 0.04 0.07 Observationer * p<0.05** p<0.01 165 165 165
Enligt analysen kan euroländernas handel med omvärlden förklaras till 6 % av de oberoende variablerna i analysen. Enligt tabell 4 ökade handeln med omvärlden till ett värde av 0,015 USD/capita efter euroinförandet. Ur tabell 4 kan också utläsas att handeln mellan euroländerna och EU15 förklaras till 4 % av de oberoende variablerna i analysen vilket är samma förklaringsgrad för handel mellan ett euroland och EU15 som återfinns i tabell 3. Detta kan anses vara svårförståeligt då förklaringsgraden alltid ökar när fler variabler adderas till en analys. Dock kan denna ökning vara mycket liten, vilket är fallet här. Alla siffror i tabellerna är avrundade vilket gör att en mycket liten ökning inte alltid syns. Förklaringsgraden för handel mellan ett euroland och EU15 har alltså ökat i men med så lite att det inte syns i tabell 4.
Euroländernas handel med EU15 ökade till ett värde av 0.09 USD/capita. Slutligen visar analysen på att internhandeln i EMU ökat till ett värde av 0,063 USD/capita, vilket är en relativt liten ökning i jämförelse med de siffror som redovisades i tabell 3. Internhandel i EMU kan förklaras till 7 % av de oberoende variablerna i analysen. Men i tabell 4 återfinns inga statistiskt signifikanta resultat. Detta innebär att om kontroller för handelsförändringar överlag samt preexisterande skillnader i handel för euroländer görs, går det inte att fastställa att euroinförandet faktiskt inneburit en ökad handel varken intern i EMU, med världen i helhet eller med EU15- området.
24
världen i helhet som EU15 och euroområdet när kontrollvariabeln BNP adderas. Detta tyder på att BNP:s påverkan på handeln har en hög förklaringsgrad.
Tabell 5: Regressionsanalys handel mellan euroländerna och EU15, EMU och hela världen
Handelsområden: Världen EU15 Euroområdet
reformed 0.049 (0.22) 0.131 (1.06) 0.087 (0.69) euroland 0.146 (0.78) -0.018 (0.18) 0.104 (0.98) posteuro 0.018 (0.09) -0.160 (1.49) -0.077 (0.69) BNP 0.005 (10.05)** 0.006 (22.38)** 0.003 (12.87)** _cons -0.517 (2.66)** -0.998 (9.29)** -0.554 (5.01)** R2 0.42 0.77 0.54 Observationer * p<0.05** p<0.01 165 165 165
Ur tabell 5 kan utläsas att den ökade handeln mellan euroländerna och omvärlden efter euroinförandet kan förklaras till 42 % av de oberoende variablerna i analysen. Handeln ökade till ett värde av 0,049 USD/capita. Ökningen av handel mellan ett euroland och EU15- länderna kan förklaras till 77 % av de oberoende variablerna i analysen och handeln ökade till ett värde av 0,131 USD/capita. Internhandeln i euroområde ökade till ett värde av 0,087 USD/capita och ökningen kan förklaras till 54 % av de oberoende variablerna i analysen.
25
8. Diskussion
Från figur 1 kan utläsas att de två gruppernas handel överlag följs åt, om grupp T:s handel ökar så ökar även grupp C:s handel. Det finns dock ett undantag. År 1999 då de framtida EMU- ländernas växelkurser oåterkalleligt låstes till varandra, ökade internhandeln i EMU märkbart medan grupp C:s handel var nästintill oförändrad. Detta resultat ger stöd åt Vicarrelli och de Nardis antagande att euroinförandet skedde år 1999 då växelkurserna låstes till varandra och inte år 2002 då euron ”fysiskt” infördes. Även i figur 2 och 3 kan en handelsökning år 1999 urskiljas för grupp T medan grupp C:s handel var nästintill oförändrad eller ökade marginellt. Hade denna handelsökning berott på en konjunkturuppgång hade grupp C:s handel också upplevt en liknande ökning under samma period.
Som går att utläsa ur figur 1 ökade internhandel i euroområdet efter år 2002 och fortsatte att öka tills år 2008. Vid första åsynen kan detta tolkas som att euroinförandet inneburit en positiv effekt på internhandel i EMU, dock kan många underliggande faktorer ha påverka detta utfall. I figur 1 kan en jämförelse göras emellan EMU- länderna i grupp T och länderna i grupp C som inte infört euron. Då handeln med euroområdet ökade efter år 2002 för både länderna i grupp T och C, kan detta tyda på att den ökade internhandeln inte enbart berodde på införandet av euron, utan att andra underliggande faktorer kan ha påverkat utfallet.
26
Liknande resonemang kan föras utifrån resultatet redovisat i figur 3. Handelsökningen år 2002-2003 för grupp C var märkbart stor. Handels medelvärde gick från cirka 0.56 USD/capita till strax över 0.81 USD/capita. Denna ökning var större än de som återfinns i både figur 1 och 2. Detta resultat skulle kunna förklaras av att en konjunkturuppgång inträffade år 2002-2003. Det är möjligt att den gemensamma valutan ledde till att grupp T:s ökade handel främst fokuserade på handeln med EMU- länder och att grupp C av denna anledning ”trängdes under” från den europeiska marknaden. Om grupp C:s handelsökning skedde främst med utom- europeiska partners var den egentliga handelsökningen större än vad som återfinns i figur 1 och 2. Ett sådant resultat tyder på att en konjunkturuppgång med ökad handel som följd ligger bakom en del av handelsökningen som skedde för båda grupperna mellan år 2002- 2003.
I alla de tre figurerna avstannade ökningen av handel för både grupp T och C år 2008. I figur 1 minskade handeln med EMU- länderna för båda grupperna år 2008, medans det endast var för grupp C som handel minskade i figur 2 och 3. Handelsminskningen i figur 2 var även betydligt större för grupp C än för grupp T. För grupp T är handeln nästintill oförändrad mellan år 2007-2008 i figur 2 och 3. Att båda gruppernas handelsökning avstannade år 2008 kan ha en grund i den finanskris som slog ut i full blom mellan år 2007-2008. Att minskningen av handel blev så mycket större för grupp C än grupp T skulle kunna bero på eurosamarbetet. Kanske har euroinförandet gjort att omvärlden ser länderna i grupp T som mer stabila handelspartners som är pålitliga att handla med även i kristider. En annan faktor som skulle kunna påverka resultatet är att både Sverige och Danmark, som ingår i grupp C, är små exportberoende länder medans grupp T innehåller starka handelsländer som Frankrike och Tyskland. Ett litet land kan anses drabbas hårdare av globala kriser än större starka handelsländer.
Samtidigt som dessa analyser påvisar ett positivt resultat av euroinförandet på internhandeln i EMU så är de enkelt utförda och bortser från en rad faktorer som kan påverka utfallet. I tabell 3 redovisas resultatet av en bivariat regressionsanalys av hur länderna som infört euron handlar med andra länder i euroområdet, med EU15 och med hela världen. Ur tabellen kan utläsas att handeln mellan euroländerna och världen efter år 2002 kan förklaras till 5 % av införandet av euron. Handeln mellan euroländerna och EU15- länderna efter år 2002 förklaras till 4 % av eurons införande. Slutligen påvisar tabell 3 att internhandel i euroområdet efter år 2002 kan förklaras till 6 % av den gemensamma valutan.
27 EMU, vilket utifrån teorin om optimala valutaområden måste anses logiskt. Detta skulle kunna tyda på att EMU faktiskt är lämpligt som valutaunion.
Den näst högsta förklaringsgraden av de tre har euroinförandet när det kommer till handeln med omvärlden. Detta kan tyda på att euroländerna efter införandet av den gemensamma valutan har fått stärka ställningar på världsmarknaden som handelspartners. Det är möjligt, som tidigare nämnt, att euroländerna efter införandet ses som mer stabila handelspartners av omvärlden. Den lägsta förklaringsgraden av de tre har euroinförandet när det kommer till handeln mellan euroländerna och de övriga EU15- länderna. Detta är ett intressant resultat då det tyder på att euroinförandet har påverkat EMU- ländernas handel med omvärlden mer än handeln med EU15- länderna. Värt att notera är dock att alla tre analyserna visar på att euroinförandet inneburit positiva förändringar i handel.
Ökningen av handel med EU15 efter euroinförandet har den lägsta signifikansnivån av de tre på 5 %. Det går med andra ord med 95 % säkerhet säga att euroinförandet har haft en positiv effekt på EMU- ländernas handel med EU15. Detta resultat kan sättas i perspektiv genom att jämföras med resultaten för handeln med världen och euroområdet i tabell 3. Enligt tabellen har EMU- ländernas handel med världen och euroområdet med 99 % säkerhet ökat efter att euron infördes år 2002. Dessa två resultat är därför mer tillförlitliga än den påstådda handelsökningen mellan EMU- länderna och EU15- länderna. Dock har inget av resultaten den högsta signifikansnivån på 0.1 %.
Handeln ökade till ett värde av 0,321 USD/capita mellan euroländerna och omvärlden efter euroinförandet, medan siffran landade på 0,244 USD/capita för handeln med EU15- länderna och 0,226 USD/capita med euroområdet. Den reella handelsökningen var följaktligen minst för internhandeln i EMU. Dock måste det faktum att ”kategorierna” EU15 och världen, innehåller fler länder och att EMU- ländernas handelsvolymer med dessa partners rent reellt är större. Att ökningen per capita var högre för handeln med omvärlden kan därför inte anses säga så mycket om den egentliga ökningen.
28
exempelvis internhandeln med EMU- länderna till ett värde av 0,226 USD/capita medans siffran i tabell 4 är endast 0,063 USD/capita.
Dock är inget av resultaten i tabell 4 statistiskt signifikant, vilket betyder att det inte kan fastställas att handeln faktiskt ökat. Detta innebär att evidens för att eurons införande ökat internhandeln i EMU inte existerar om kontroller för preexisterande handelsskillnader och allmänna förändringar i handelsvolymer görs.
29
9. Avslutning
Denna undersökning har syftat till att söka utröna hur och om euroinförandet år 2002 påverkat internhandeln i EMU. Tidigare analyser som gjorts har visat på att upprättandet av en valutaunion gett positiva effekter på internhandel. Exakt hur stor denna ökning varit har dock varierat kraftigt. Denna undersökning har valt att studera handel mellan år 1998- 2008, en tidsperiod som i regel inte tidigare har studerats. Analysen har studerat två grupper med länder; en med länder som införde euron år 2002 och en med länder som var med i EU15 år 2002 men då inte införde euron. Utifrån en analys av den årliga förändringen av handeln med EMU- länderna under den valda tidsperioden kan en ökning av internhandel inom EMU påvisas. Dock visar analysen att även länderna utanför eurosamarbetet handlade mer med EMU- länder under samma period. Detta kan tyda på att ökningen av internhandel i EMU berodde på underliggande faktorer. Ytterligare analyser av euroländernas och kontrolländernas handel under den valda tidsperioden visar på en stadig uppgång av handel efter år 2002 för såväl euroländerna som länderna i kontrollgruppen. Detta vilket tyder på att andra förklaringsfaktorer för utfallet än euroinförandet existerar.
En enkel bivariat regressionsanalys visar på att euroinförandet ökat handeln. Men de mer avancerade multivariata DID- analyserna visar på att ett statistiskt signifikant resultat för att euroinförandet inneburit att ökad internhandeln i EMU inte står att finna. När kontrollvariabeln ”BNP” adderas till analysen ökar förklaringsgraden drastiskt. Detta tyder på att denna variabel har en hög förklaringsgrad till utfallet. Detta är ett viktigt resultat som, liksom de tidigare nämnda resultaten, tyder på att konjunkturella förändringar påverkat den ökade internhandeln i euroområdet efter år 2002. Slutsatsen av denna undersökning är att införandet av euron år 2002 inte ökat internhandeln i EMU.
30
10.
Källförteckning
Tryckta källorEsaiasson, P., Gilljam, M., Oscarsson, H. och Wängnerud, L. (2007) “Metodpraktikan- konsten att studera samhälle, individ och marknad”, 3:2.uppl. Nordsteds Juridik, Stockholm.
Fregert, K. och Jonung, L. (2010) ”Makroekonomi- teori, politik och instutioner” 3:1.uppl. Studentlitteratur, Lund
Krugman, P.R.,Obstfeld, M. (2009)”International Economics: Theory and Policy” 7.uppl. Pearson – Addison Weasley, Boston
Körner, S och Wahlgren, L (2010) ”Statistisk dataanalys” 4:7.uppl. Lund: Studentlitteratur. Lewis, P., Saunders, M., & Thornhill, A (2009) “Research methods for business students” 5.uppl. Financial/Times Prentice Hall, Harlow
Mankiw, N.G., Taylor, M.P. (2010), ”Macroeconomics- european edition” 2.uppl. Worth Publishers, New York.
Vetenskapliga tidskrifter
Bordo, M.D. (2004) “The United Stated as a monetary union and the euro: a historical perspective” Cato Journal Vol 24 (Spring/Summer 2004), s 163- 170
Glick, R., Rose, A.K. (2002)”Does a currency union effect trade? The time series evidence” European Economic Review 46 2002, s 1125- 1151
Jonung, L., Sjöholm, F. (1997), ”Hur ser ett ’optimalt’ valutaområde ut för Sverige?”, Ekonomisk Debatt 25:5, s 275- 285
Micco A., Stein E. och Ordoñez G. (2003),”The currency union effect on trade: early evidence from EMU”, Economic Policy 18:37. S 315-356
Mundell, R. (1961) “A theory of optimum currency areas”, The American Economic Review, November 1961 issue. s 657- 665
de Nardis, S. och Vicarelli, C. (2003) "Currency Union and Trade: the Special Case of EMU" Review of World Economics / Welwirtschaftliches Archiv 139:4, s 625-649.
Rose, A. K. (2000), “One money, one market: the effect of common currencies on trade”, Economic Policy 15:30, s 7–46.
31 Övriga tidskrifter
Lundin, T. (2011- 12- 05), ”Merkel och Sarkozy vill straffa slarvländerna”, Svenska Dagbladet Näringsliv.
Krugman, P. (2011- 01- 12)”Can Europe be saved?, The New York Times. Elektroniska källor:
Europeiska Centralbanken, Eurosystemet ”Utbildningsmaterial” ( 2011- 11- 01) Tillgänglig [online]: http://www.ecb.int/ecb/educational/facts/euint/html/ei_005.sv.html [2012- 01- 05]
European Commission, “Regional Policy: Evalsed: the resource for the evaluation of socio-economic development. Difference- in –difference” (2009-12-01) Tillgänglig [online]:
“http://ec.europa.eu/regional_policy/sources/docgener/evaluation/evalsed/sourcebooks/method_t
echniques/counterfactual_impact_evaluation/difference-in-differences/difference-in-differences_en.htm [2011-11-11]
European Commission,”The euro” (2011- 07- 08) Tillgängligt [online]: http://ec.europa.eu/economy_finance/euro/index_en.htm [2011-12-01]
Europa Kommissionen, Ekonomi och Finans, ”Stabilitets – och tillväxtpakten” (2011- 10- 04)
Tillgänglig [oline]: http://ec.europa.eu/economy_finance/economic_governance/sgp/index_sv.htm [2012- 01- 06]
Evans, B. (2008) “Difference- in- difference models” Tillgänglig [online] www.google.com sökord “Difference- in- difference Evans” (första träffen) [2011- 11- 13]
Nationalencyklopedin “Arbitrage” Tillgänglig *online+: http://www.ne.se/lang/arbitrage [2012-01-12] Nationalencyklopedin ”Bilateral handel” Tillgänglig *online+: http://www.ne.se/bilateral-handel [2012-01-10].
OECD “StatExtracts”, “International Trade by Commodity Statisctics (ITCS), Harmonised system 1988” Tillgänglig [online]: http://stats.oecd.org.ezproxy.its.uu.se/index.aspx?r=229684 [2011-11-23] SCB ”Konsumentprisindex (KPI) totalt, fastställda tal (två decimaler), 1980=100. Månad 2006M01-2011M10” (2011- 11- 10) Tillgänglig [online]: http://www.ssd.scb.se/databaser/makro/Visavar.asp?yp=tansss&xu=C9233001&omradekod=PR&hu vudtabell=KPIFastM2&omradetext=Priser%20och%20konsumtion&tabelltext=Konsumentprisindex+ %28KPI%29+totalt%2C+fastst%E4llda+tal+%28tv%E5+decimaler%29%2C+1980%3D100%2E+M%E5na d&preskat=O&prodid=PR0101&deltabell=&deltabellnamn=Konsumentprisindex+%28KPI%29+totalt% 2C+fastst%E4llda+tal+%28tv%E5+decimaler%29%2C+1980%3D100%2E+M%E5nad&innehall=KPIFast &starttid=2006M01&stopptid=2011M10&Fromwhere=M&lang=1&langdb=1 [2011- 12- 01]
