2 Metod
Landskapsanalysen bygger på vedertagna och beprövade metoder för att analysera och beskriva landskap. Landskapsanalys för planläggning av vägar och järnvägar från 2016 som Trafikverket har tagit fram är den huvudsakliga handledningen som använts för denna rapport.
2.1 Landskapskaraktärsanalys
För att kunna beskriva landskapet som en helhet, utifrån olika aspekter i ett samlat resonemang har landskapet analyserats utifrån dess karaktär.
Landskapskaraktärsanalysen utgår från frågor som: hur har landskapet utvecklats, hur används det, hur ser landskapet ut, vilka viktiga funktio- ner och samband finns? Metodiskt innefattar analysen en indelning av landskapet i landskapstyper och karaktärsområden.
Karaktärsanalysen har inletts med en identifiering av landskapstyper där kartstudier har varit av stor betydelse. Landskapstyper representerar områden med en liknande generell uppbyggnad, vilket innebär att en landskapstyp kan förekomma på flera olika ställen. Generaliseringsgrad för analys och redovisning är anpassad till utredningsområdet. På denna över- siktliga nivå har tre huvudsakliga landskapstyper identifierats; tätortsland- skap, skogslandskap och småbrutet odlingslandskap.
Karaktärsområden utgör enhetliga områden med särskiljande egen- skaper, mönster och funktioner, som ger området en egen karaktär inom respektive landskapstyp. Karaktärsområdena är därmed unika områden knutna till en geografisk plats och namngivna efter trakten. Gränserna mellan karaktärsområden ska inte ses som absoluta eftersom det i regel handlar om flytande övergångar.
För varje karaktärsområde kartläggs och beskrivs värdebärande karak- tärsdrag, det vill säga de strukturer, funktioner, samband och egenskaper som starkt präglar och upprätthåller landskapets karaktär. De värdebä- rande karaktärerna kan vara kopplade till exempelvis landskapets visuella egenskaper, viktiga ekologiska funktioner eller avläsbara kulturhistoriska samband.
Landskapskaraktärerna utgör den spelplan man har att förhålla sig till och pröva olika typer av planerade förändringar mot. Landskapets karaktär är ett resultat av en mängd olika processer, både naturgivna och skapade av människan. Samspelet mellan faktorer som exempelvis topografi, landhöj- ning, jordarternas fördelning och människans nyttjande av naturresur- serna över tid och rum har lett fram till det landskap som möter oss idag.
Indelningen av landskapstyper och karaktärsområden bygger därför på en rad olika variabler kopplade till landskapets innehåll, sammanhang och på- gående processer. Till dessa hör exempelvis terrängformer, rumslighet och riktningar, historisk utveckling, ekologi, kommunikationsmönster samt bebyggelsens och markanvändningens struktur och karaktär.
2.2 Tematiska beskrivningar
För att fördjupa kunskapen och beskriva övergripande sammanhang och
funktioner av betydelse för de kvaliteter vi finner i landskapet idag har Landskapets innehåll, samband och pågående processer ligger till grund för indelningen av landskapet i delområden med liknande karaktär, så kallade karaktärs- områden. Dessa faktorer ligger också till grund för bedömningen av respektive karaktärsområdes känslighet mot förändring.
karaktärsområde karaktärsområde karaktärsområde
Innehåll
Samband
Pågående processer landform
brutenhet
bebyggelsemönster kommunikationer
jordbruk skogsbruk
samhällsutveckling skala
topografi
Innehåll
Samband
Pågående processer
mycket känsligt
måttligt känsligt
mindre känsligt riktning
rumslighet utblickar
naturgeografi
tidsdjup/kulturmiljö
bebyggelseutveckling
rekreation och friluftsliv ekologiska strukturer och funktioner/naturmiljö Landskapets innehåll, samband
och pågående processer Indelning av landskapet i områden
med liknande karaktär Bedömning av
karaktärsområdets känslighet Karaktärsområdets känslighet
tematiska analyser genomförts. Dessa ska bidra till att förklara varför landskapet fungerar och ser ut som det gör samt hur enskilda miljöer i landskapet hänger ihop i ett större sammanhang. De teman som valts ut är anpassade till en regional skala vilket innebär att de har en översiktlig karaktär. I landskapsanalysen ingår följande tematiska beskrivningar som tillsammans ska bidra till en helhetsbild:
Naturgeografiska förutsättningar – De naturgeografiska förutsätt- ningarna som exempelvis berggrundens terrängformer, landhöjningen och jordartsfördelningen har lagt grunden för det landskap vi ser idag. Kom- binationen av olika naturgeografiska faktorer har starkt påverkat landska- pets form och riktningar, människans brukande av marken och vilken typ av funktioner och ekologiska system som utvecklats. Jordbruk, skogsbruk och uttag av naturresurser är exempel på näringar starkt kopplade till de naturgeografiska förutsättningarna.
Kulturmiljön– beskrivs nedan som landskapets tidsdjup. Kunskap om historiska skeenden och samhällsprocesser är en förutsättning för att förstå varför landskapet ser ut som det gör idag. Människans livsmöns- ter, idéer och resursutnyttjande under olika tider kan följas i landskapets fysiska strukturer, från de stora mönstren till de små byggstenarna, i exempelvis markanvändning, bebyggelsemönster och vägnät. Det kultur- historiska temat lyfter fram karaktärsdrag, samband och strukturer som är väsentliga för förståelsen, upplevelsen och läsbarheten av landskapets historia och utveckling.
Rekreation och friluftsliv– Det storstadsnära landskapet ska tillgo- dose olika önskemål på aktiviteter och friluftsupplevelser, därför är ansprå- ken på landskapet här särskilt stora. Människors möjlighet till rekreation
och friluftsupplevelser är beroende av flera olika faktorer. Landskapets upplevelsekvaliteter och förutsättningar som exempelvis grad av stör- ningar, barriärer, tillgänglighet, service- och friluftsanordningar spelar en avgörande roll för vilka friluftsverksamheter som utövas.
Naturmiljön– beskrivs nedan utifrån ekologiska strukturer och funktioner. Väl fungerande ekologiska strukturer och funktioner är en förutsättning för biologisk mångfald, som i sin tur är nödvändigt för att långsiktigt säkra funktionella ekosystem och tillgång till ekosystemtjänster.
Hög artrikedom uppstår i miljöer som präglas av lång kontinuitet av både naturliga och mänskliga processer, och minskar generellt i miljöer som präglas av storskaliga förändringar. Hög artrikedom finns i både den na- turligt åldrade skogen och i det småbrutna odlingslandskapets traditionellt brukade miljöer. För att den biologiska mångfalden inte skall minska krävs att strukturer och samband av betydelse för arters möjligheter att sprida sig i landskapet upprätthålls. I det ekologiska temat ingår identifiering av kärnområden med höga naturvärden, känsliga fågelmiljöer samt kartlägg- ning av grön infrastruktur i form av spridningssamband via fokusarterna tjäder/skogshöns och älg/klövvilt.
Areella näringar – Landskapet nyttjas för många olika ändamål och ak- tiviteter. Till de areella näringarna räknas ekonomiskt viktiga basnäringar som till exempel jord- och skogsbruk, jakt, fiske och rennäring. De står för en betydande del av markanvändningen på landsbygden och har en viktig roll som förvaltare av landskapets natur- och kulturvärden. De areella nä- ringarna kan också ligga till grund för annan näringsverksamhet kopplad till naturbaserad turism och rekreation.
2.2.1 Bedömning av landskapets känslighet
Känslighetsbedömningen innefattar hur ny infrastruktur som gör anspråk i landskapet kan samverka med, eller motverka, andra typer av befintliga anspråk samt förstärka eller förminska utvecklingspotentialen. Det kan till exempel handla om befintliga eller potentiella utvecklingsmöjligheter inom naturturism, möjlighet till rekreation, jord- och skogsbruk eller naturens ekosystemtjänster. Den översiktliga känslighetsbedömningen ska bidra till att identifiera svårigheter och risker som Tvärförbindelse Södertörn med- för och vad som kan behöva utredas vidare. Bedömningen av känslighet görs på en övergripande nivå och är riktad mot tvärförbindelsen. Käns- lighetsbedömningarna utreds vidare och mer detaljerat i PM-miljö samt i utformnings- och gestaltningsarbetet. I PM-miljö görs även sektorsvisa be- dömningar av de effekter och konsekvenser planerad åtgärd kan medföra.
En helhetssyn på landskapet förutsätter att landskapet betraktas som någonting mer än summan av de ingående delarna. Genom landskapska- raktärsanalysen ges möjlighet att bedöma känslighet på landskapet som helhet, det vill säga effekter för dess karaktär.
Bedömningen av känslighet görs för respektive karaktärsområde för att ge en samlad bild av hela det berörda landskapet. Frågeställningar som ingår i bedömningen är Tvärförbindelsens möjlighet att samverka med landska- pets innehåll och karaktär, samband och funktioner (rumsliga, funktionel- la, ekologiska, historiska) samt pågående processer. I känslighetsbedöm- ningen ingår miljöaspekter som vanligtvis redovisas sektorsvis; naturmiljö, kulturmiljö, rekreation och landskapsbild.
2.2.2 Gradering av känslighet
Karaktärsbärande kvaliteter i landskapet som präglar och upprätthåller landskapskaraktären är särskilt känsliga för förändringar. Om dessa nyck- elkaraktärer påverkas negativt eller försvinner kan landskapets karaktär och funktionella sammanhang förändras helt. Under rubriken känslighet identifieras karaktärsområdets generella känslighet för vägutbyggnad.
Känslighetsbedömningen tar sin utgångspunkt i landskapets värdebärande karaktärsdrag; kan de stärkas, riskerar de att försvagas eller försvinna? Åt- gärder som kan leda till utradering, skalbrott, karaktärsförändring, barri- äreffekter och habitatförlust är sådana som påverkar landskapets innehåll, läsbarheten och sammanhangen i landskapet negativt. Inom respektive karaktärsområde identifieras behov av hänsyn och landskapsanpassade åtgärder som kan bidra till en minskad negativ påverkan och fungera som stöd i den fortsatta planeringen. Karaktärsområdenas generella känslig- het har bedömts i en tregradig skala, från mycket känsliga, till måttligt och mindre känsliga karaktärsområden.
Mycket känsliga karaktärsområden
Rymmer många och/eller sammansatta egenskaper som kan riskera att försvagas eller upphöra helt som en följd av ny infrastruktur. I de skogs- områden som bedömts som mycket känsliga finns stora, oersättliga värden och viktiga platsbundna sociala och ekologiska funktioner i kombination med att de utgör stora, sammanhängande naturområden som ger små möjligheter för ny infrastruktur att samverka med landskapet. De obrutna skogarnas artrikedom är känsliga för barriäreffekter som kan minska de ekologiska funktionerna. Här finns höga rekreativa värden kopplade till skogsområdenas låga exploateringsgrad. Lokalisering, gestaltning eller landskapsanpassning bedöms ha ringa betydelse för att minimera långsik- tig och mycket betydande negativ påverkan på landskapsvärdena.
I det småbrutna odlingslandskap längs med Orlångens sjösystem som
bedömts som mycket känsligt är det framförallt de många sammanfallande och väl integrerade visuella, sociala, kulturhistoriska och ekologiska vär- dena som gör området mycket känsligt. I ett småbrutet och mångfacetterat landskap ökar risken för brutna samband, utradering och barriäreffekter men också negativa karaktärsförändringar och visuella skalbrott till följd av storskaliga ingrepp. Här finns en hög täthet av småbiotoper, hagmarker och ädellövskog samt en varierad mosaik av naturtyper känsligt för frag- mentering och minskad ekologisk konnektivitet. Herrgårdsmiljöerna är mycket framträdande karaktärer för området, känsliga för konkurrerande storskaliga strukturer. En väglokalisering innebär passage genom täta fornlämningsmiljöer och äldre vägsystem, vilket kräver stor hänsyn för att inte splittra sammanhängande helhetsmiljöer. De många sammanfallande värdena ställer mycket höga krav lokalisering, gestaltning och landskaps- anpassning.
Måttligt känsliga karaktärsområden
Rymmer många och/eller sammansatta egenskaper som riskerar att påverkas negativt av ny infrastruktur. Inom områdena finns värdefulla miljöer, viktiga funktioner och samband som i varierande grad riskerar att fragmenteras av ny infrastruktur beroende på placering. Genom varsam placering av vägsträcka och god gestaltning kan viss begränsning av på- verkan åstadkommas. Känsligheten innebär stora krav på anpassning till befintlig miljö för att negativ påverkan på bärande kvaliteter i landskapet ska begränsas.
Mindre känsliga karaktärsområden
Hyser viktiga kvaliteter och funktioner som kräver särskild hänsyn. Inom områdena finns vissa värdekärnor som är särskilt känsliga omgivna av zoner med lägre känslighet. Ny väg bedöms under vissa förutsättningar kunna samspela med landskapet. Alternativt bedöms ny väg utgöra en påverkan på karaktären som är acceptabel ur ett landskapsperspektiv. Val av placering och gestaltningsåtgärder bedöms ha stor betydelse för gra- den av påverkan. Även olika typer av åtgärder bedöms kunna bidra till att infrastruktur kan inpassas samtidigt som vissa funktioner i landskapet kan upprätthållas.
2.2.3 Arbetsgruppen
I arbetet med landskapsanalysen har ett flertal olika kompetenser med- verkat. Arbetsgruppen har bestått av arkitekt, biologer, ekologer, bygg- nadsantikvarie, kulturgeografer, landskapsarkitekter och miljöutredare.
Respektive teknikområde har tagit fram egna utredningar som utgjort kunskapsunderlag till den integrerade landskapsanalysen. Bland annat har en kulturarvsanalys, naturvärdesinventering och analys av ekologiska spridningssamband i utredningsområdet med omnejd genomförts.
2.2.4 Underlag
Underlagsmaterial har hämtats från bland annat Stockholms läns lands- tings regionplanekontor, Lantmäteriet, SGU, Länsstyrelsen, Riksantikva- rieämbetet, Skogsstyrelsen, Naturvårdsverket samt Botkyrka, Huddinge och Haninge kommuner. För att på ett systematiskt sätt beskriva landska- pets egenskaper och skapa underlag för gränsdragningar av landskapstyper och karaktärsområden har GIS-analyser och fältstudier genomförts. Dessa har kompletterats med kart- och litteraturstudier samt inventeringar i fält.
Insamlandet av bakgrundsmaterial har genomförts av samtliga kompeten- ser som medverkar i landskapsanalysen.
3 Södertörnlandskapets innehåll
Södertörn präglas av närheten till Stockholm och östra Mellansveriges uppbrutna sprickdalslandskap med tydliga nivåskillnader mellan höglänta, skogsklädda berg- och långsträckta uppodlade sprickdalar.
Landskapet har en varierad skala och karaktär, från småbrutet mosaik- artat odlingslandskap till stora sammanhängande slutna skogsområden.
I stora drag breder skogarna ut sig på höjdpartierna, medan de odlade markerna öppnar upp landskapet i dalgångarna. På många platser kantas sprickdalarna av lodräta bergsbranter. De topografiskt mest markanta skillnaderna mellan berg och dal finns i områdets västra del vid Myrstu- guberget och Flottsbro, där förkastningsbranter stupar ned i Alby- och Tullingesjön. Österut sker övergångarna från urbergets blandskogsbe- klädda sluttningar mer gradvis mot de uppodlade dalgångarna kring sjön Orlången. Sprickdalslandskapet erbjuder långa siktlinjer och utblickar i de öppna dalgångarna samt uppe på höjdpartierna. Detta är tydligt i Flottsbro, Glömstadalen, Flemingsbergsviken- och dess våtmarksområde, Visättra- dalen och Lissmadalen. Den agrara bebyggelsen är framförallt lokaliserad till brynzonerna i nära koppling till det gamla vägsystemet i dalgångarna.
Det tätortslandskapet växlar i karaktär mellan hög och låg täthet med en blandning av bostadsområden och urbana verksamheter som speglar olika tiders planeringsideal. I huvudsak tre landskapstyper dominerar i utred- ningsområdet; skogslandskapet, det småbrutna odlingslandskapet och tätortslandskapet, som beskrivning närmare i detta kapitel.
© Lantmäteriet, Geodatasamverkan Teckenförklaring
UtredningsområdeMarkmodell High : 110
Low : 0,59 0 1 2 3 4 5km
L17_Landskapsanalys_landform Koordinatsystem: SWEREF99 18 00
Datum: 2016-02-26
Dalgångar och huvudsaklig riktning i landskapet Höga partier
Låga partier
Höjdpunkter och landmärken Regionala stadskärnor
Haninge centrum Flemingsberg
Kungens kurva-Skärholmen
Tornberget Flottsbro
Myrstuguberget Masmoberget Häggstaberget
Mittskogsberget
Nysättraberget Kynäsberget Fittja
skivhusområde
Jordbro skivhusområde Bro över
sjön Orlången Grantorps
skivhusområde Vattentorn
De tre huvudsakliga landskapstyperna i utredningsområdet för Tvärförbindelse Södertörn. Skogen kan upplevas som det slutna landskapsrummet medan de odlade dalgångarna skapar öppna landskapsrum. I de öppna rummen kan man se långt, vilket skapar möjlighet att orientera sig och förstå landskapets sammanhang.
Södertörns sprickdalslandskap består av urbergets höjder och odlade eller vattenfyllda sprickdalar. Landskapet har stora topografiska variationer och tydliga längsgående riktningar. Röda och gula partier utgör områdets skogsbeklädda höjd- partier. Grönt och blått anger låglänt placerade sjöar och odlade dalgångar. Befintliga vägar och bebyggelse är till stor del lokaliserade längs med dalgångarna.
© Lantmäteriet, Geodatasamverkan
Utredningsområde Vattenyta
Barr- och blandskog Åker
Annan öppen mark
Sluten bebyggelse Höghusbebyggelse Låghusbebyggelse Industriområde
Fritidsbebyggelse
Öppen mark utan skogskontur Vatten m. diffus strandlinje
Lövskog 0 1 2 3 4 5km
L18_Landskapsanalys_markanvandning_A3 2016-06-08
Landskapsrum Småbrutet odlingslandskap
Stadskärna Skogslandskap
Tätortslandskap Utblickar
Större landskapsrum och utblickar Flemingsberg
Kungens kurva- Skärholmen
Haninge centrum Albysjön
Tullinge sjön Mälaren
sjönOrlången
Ådran
Magelungen
Kvarn Hack sjön
sjön Lissma
sjön Gömmaren
Trehörningen
Drevviken
Blista fjärd Öran
Getaren
St. Skogssjön L. Skogssjön
3.1 Skogslandskapet
Större sammanhängande skogsområden breder ut sig inom delar av ut- redningsområdet. De stora sammanhängande skogarna utgör värdefulla livsmiljöer för en variation av växter och djur, många med höga krav på orördhet. Skogslandskapet är även betydelsefullt för tätortsnära rekreation med möjlighet till upplevelse av tystnad och avskildhet från stadslivet.
Skogslandskapet är kuperat och varierat med raviner och rasbranter som övergår i blandskogsbeklädda urbergsluttningar och barrskogsklädda höjdplatåer med stor andel berg i dagen. Insprängt i skogslandskapet finns en mosaik av sjöar och våtmarkskomplex. Karaktären skiljer sig åt mellan de skogar som ligger på platåområdena och de i de mer låglänta partierna.
Platåskogarna utmärks av tunna jordlager med magra karga hällmarks- tallskogar på bergshöjderna och örtrika barrskogar med myr- och moss- mark i sänkorna.
De låglänta skogsområdena med tjockare jordlager och näringsrikare marker präglas av barr- och lövskogar med inslag av fuktiga sumpskogar.
I skogslandskapet finns flera större områden skyddade som naturreservat.
Hanvedens höjdplatå med Paradisets naturreservat är Huddinge kommuns största sammanhängande skogsområde och ett av Stockholmsregionens viktigaste storskogsområden.
Skogslandskapet är i huvudsak glest bebyggt med framförallt småhusbe- byggelse i anslutning till sjöar och skogsbryn. Vissa områden är helt fria från bebyggelse och större vägar. De höglänta delarna av skogsmarken har förhistoriskt brukats extensivt för säsongsvisa bosättningar under stenål- der. Huvuddelen av skogsmarken har fungerat som utmark till angräns- ande byar och herrgårdar, vilket avspeglas genom många torp och det småskaliga vägnätet som ansluter till den omgivande jordbruksbygden.
Skogsterrängen är variationsrik. Foto: Tyréns Gläntor bildar små öppna rum i den annars slutna skogen. Glänta intill Stensbergs
torplämning, Flemingsbergsskogen. Foto: Tyréns De höglänta partierna domineras av hällmark-
stallskog. Foto: Tyréns Skogen breder ut sig på höjderna runt Alby- och Tullingesjön. Skogsområdet utgör en del av Bornsjökilen Foto: Tyréns.
Skogen rymmer kulturhistoriska spår.
Foto: Tyréns
3.2 Småbrutet odlingslandskap
Det småbrutna odlingslandskapet är kopplat till ett korsande system av sprickdalar som löper mellan de höglänta skogsområdena. Dalgångarna erbjuder långa utblickar, vilket underlättar möjligheten att orientera sig i och få en visuell förståelse för landskapet. Mest framträdande är den långa sprickzonen som löper från Albysjöns strand i nordväst genom Glömsta- dalen, via sjön Orlången till Lissmadalen i sydöst. Det långa sprickstråket möter flera mindre tvärgående dalgångar. Dalgångarna och sjösystemen bildar öppningar i det sammanhängande, slutna skogslandskapet. Större, öppnare dalgångar finns i väster kring Hågelby, Älvesta och Hamra i Bot- kyrka och i öster kring Haningebygden. Utmed sjön Orlången bildar det småbrutna odlingslandskapet mer avgränsade landskapsrum som öppnar sig mot sjösystemet.
Det småbrutna odlingslandskapet karaktäriseras av en mosaikartad växling mellan öppna odlingsmarker, hagmarker, betade fuktängar och ädellöv- dungar. Gamla grova träd, död ved och en rik markflora utmärker landska- pet. Ett aktivt jordbruk med långvarig beteshävd har givit hög ljusinstrål- ning, en förutsättning för ek, ask och andra träd att växa sig grova med vida kronor.
I det småbrutna landskapet har många av odlingslandskapets äldre struk- turer dröjt sig kvar. Det finns gott om småbiotoper och landskapselement i form av åkerholmar, lövrika skogsbryn, alléer, diken, artrika gräsmarker och småskaliga grusvägar som skapar variation och formrikedom och som också bidrar till ekologiska spridningsvägar. Dalgångarna utgör förhisto- riska centralbygder med lång brukningskontinuitet, vilket avspeglas av rika fornlämningsmiljöer. Stora delar av dagens odlingslandskap har formats av de stora jordegendomar som tydligt strukturerat markanvändning, be- byggelsemönster och det lokala vägnätet.
Ett flertal herrgårdsmiljöer ligger ståndsmässigt placerade i anslutning till sjöarna. Det omgivande småbrutna odlingslandskapet utmärks av al- léprydda infartsvägar och ett rikt inslag av gamla, grova ekar och andra ädellövträd. Kring sjön Orlången framträder bland annat Stensättra, Sund- by, Björksättra och Balingsta med tillhörande park- och trädgårdsanlägg- ningar, storskaliga ekonomibyggnader och arbetarbostäder. Ett finmaskigt, småskaligt vägnät länkar samman herrgårdsmiljöerna med underlydande gårdar och torp i skogsmarken. Det mosaikartade, småbrutna odlingsland- skapet har en varierad landskapsbild med hög historisk läsbarhet och rik hävdgynnad vegetation. För landskapsbilden är Visättras smala dalgång och Stensättras öppna marker värdefulla. Dalgången mellan Gladö kvarn och upp mot Ågesta samt Lissmadalen erbjuder en liknande öppen land- skapsbild, med mosaikartade inslag i det småbrutna odlingslandskapet.
I flera fall har närheten till staden och dess gradvisa tillväxt under 1900-ta- let inneburit en exploatering av det herrgårdsanknutna odlingslandskapet.
Flera herrgårdsmiljöer ligger därför numera integrerade i tätortslandska- pet utmed områdets kommunikativa huvudstråk.
Äldre allékantade vägar är ett vanligt förekommande landskapselement i det småbrutna odlingslandskapet, ofta i anslutning till större gårdar. Foto: Tyréns
Det småbrutna odlingslandskapet är präglat av de många herrgår- darna som ligger samlade kring sjöarna i området. Foto: Tyréns
Kring herrgårdsmiljöerna finns ett stort inslag av ek och bredkroniga träd. Foto: Tyréns
3.3 Tätortslandskapet
Storstockholms bebyggelse är framvuxen längs med viktiga kommunika- tionsstråk som strålar radiellt ut från stadens centrum. En viktig orsak till Stockholms stjärnformiga framväxt är även kopplad till de stora jordeg- endomarna, vars sammanhängande ägostrukturer underlättade köp- och planläggning av stora områden vid tiden kring sekelskiftet 1900. Delar av området har under de senaste hundra åren genomgått en påtaglig om- vandling från agrart herrgårdslandskap till modernt tätortslandskap såsom kring förorterna vid Flemingsberg.
Efterkrigstidens alltmer rationella och storskaliga stadsbyggande framträ- der i tätortslandskapet där olika årsringar speglar den nya tidens plane- ringsideal. Från funktionalismens naturanpassade flerbostadsområden till miljonprogrammets landskapsbrytande modernism. Motorvägslandskapet är omgärdat av storskalig verksamhet vars högresta bebyggelse bildar fond till det omgivande tätortslandskapet. I vissa fall har även äldre industri- etableringar i anslutning till järnvägarna utvecklats till mer storskaliga verksamhetsområden.
3.3.1 Stationssamhällets villastäder
Utbyggnaden av Västra stambanan och Nynäsbanan ledde till utvecklingen av mindre samhällen i anslutning till stationerna. Exempel på tidiga villastäder finns i Huddinge, Tullinge, Tumba och Västerhaninge. Vid
mänsklig skala med låga murar, staket, grindar och stentrappor som sam- manhållande yttre strukturer. Ofta finns en mötesplats i nära anslutning till järnvägen. Flera villaområden hänger samman, endast delvis uppde- lade av skolområden, parker och den naturliga topografin.
3.3.2 Förortssamhället
Under efterkrigstiden byggdes ytterstadens tätorter ut enligt rådande planeringsideal i takt med att staden växte och en tilltagande bilism ledde till ett utbyggt vägnät. Under miljonprogramsåren på 1960- och 1970-talet byggdes en rad nya bostadsområden för att lösa bostadsbristen, trång- boddheten och höja bostadsstandarden. Förortssamhällena som växte fram med tunnelbanans utbyggnad planerades som grannskap där den sociala gemenskapen stod i fokus. Stadsdelarna Skärholmen, Fittja, Alby och Hallunda byggdes ut i samband med tillkomsten av den röda tunnel- Bebyggelsens framväxt längs större kommunikationsstråk.
Villastäderna som växte upp kring järnvägsstationerna följde till stor del trädgårds- stadens stadsplaneideal med gatunät och tomter anpassade till topografin. De äldre villorna med omgivande lummiga trädgårdar skapar gröna, småskaliga gaturum. Foto: Tyréns
tiden kring sekelskiftet 1900 växte egnahemsrörelsen fram som en reak- tion mot den ohälsosamma miljö, låga boendestandard och trångboddhet som präglade tidens industristäder. I Stockholms utkanter började stora markområden köpas upp av privata tomt- och bostadsbolag för avstyck- ning och försäljning av egnahems- och villatomter. Resultatet blev ofta socialt homogena bostadsområden för olika samhällsskikt. Huddinge Villa- stad lanserades som ett exklusivt villaområde och började byggas ut efter 1902 års stadsplan, på östra och västra sidan om stambanan. Tullinges järnvägssamhälle, Hamra Egnahem, marknadsfördes till en början också som ett exklusivare villaområde med naturskönt läge som skulle attrahera både grosshandlare, industrifamiljer och konstnärer. Villastäderna kän- netecknas av trädgårdsstadens naturanpassning med slingrande vägnät, lummiga tomter och blandade trävillor. Villastädernas grönstruktur med fruktträdgårdar och trädbevuxna allmänningar ger områdena en naturnära
Fittja med anslutande grönstruktur. Foto: Trafikverket Ägostrukturen med ett fåtal stora jordegendomar underlättade köp och planlägg-
ning av stora markområden. I vissa fall styckades herrgårdarnas marker tills bara parken eller herrgården stod kvar, sida vid sida med den moderna stadsbebyggel- sen. Foto: Tyréns
banelinjen till Norsborg. I Haninge har förortsbebyggelse från samma tid vuxit fram längs pendeltåget.
Områdena kännetecknas av storskaliga, rationaliserade och trafiksepare- rade stadsplaneringsideal med nära tillgång till service och grönområden.
Terränganpassning med en stor andel bevarad naturmark och berg i dagen präglar gårdsrum och förgårdsmark. Samhällsfunktioner som förskola, skola, vårdcentral och mataffär är grupperade runt tunnelbanestationerna.
De storskaliga bebyggelseområdena och de rationella byggmetoderna har emellertid medfört att tätortslandskapet har omvandlats radikalt inom vissa bostadsområden.
Exempel på denna typ av förortsområden finns i Jordbro, Flemingsberg, Fittja, Hallunda, Masmo och Vårby. Vårby ansluter till den tongivande förkastningsbranten. Detta gör även de karaktäristiska flerbostadshusen som uppfördes vid Myrstuguberget i slutet av 1980-talet, som var ett av de första bostadsprojekteten i Stockholmsområdet som ritades av den brit- tiske arkitekten Ralph Erskine.
Stora skivhus i fem till åtta våningar blev en allt vanligare byggnadstyp under 1960- och 70-talen. Skivhusområdena Visättra och Grantorp i Flemingsberg är typiska exempel på miljonprogrammets storskaliga byg- gande, enhetliga gestaltning och naturnära placering. Framväxten av dessa områden är starkt förknippad med sjukhusets utbyggnad. Miljonprogram- mets ofta monumentala siluetter fungerar som markörer och landmärken i stadsbilden omgivna av stora trafikleder och naturområden.
För att lösa bostadsbristen serieproducerades även villor, kedjehus och radhus under 1960- och 70-talen. Dessa områden utformades med en regelbunden gatustruktur, med liknande hustyper som ofta byggdes på åkermark i flack terräng. Få landskapselement delar upp dessa områden och gör stora områden visuellt exponerade.
3.3.3 Moderna villaområden
Både villastäderna och förortsområdena har successivt förtätats med moderna villaområden. Gradvis utbyggda villaområden med villor, radhus
och parhus ofta med anlagda trädgårdar har växt ut längs Nynäsvägen och Huddingevägen. Husen har varierad arkitektonisk utformning och pla- cering inom tomten. Gaturummen och områdena kan därmed uppfattas som mindre enhetliga och inte lika tydliga i sin struktur som mer sentida planlagda områden.
3.3.4 Fritidshusområden
Centralt i utredningsområdet finns flera fritidshusområden med koppling till sjöar. Gladö kvarn, Vidja och Östorp/Ådran byggdes ut framförallt under 1940- och 50-talen. De naturnära områdena präglas av småskalig terränganpassad bebyggelse längs slingrande småskaliga vägnät. Omgiv- ningen kring dessa områden är relativt oexploaterat och delvis av vild- markskaraktär. Husen är glest placerade och anpassade efter naturen och topografin. Trähusbebyggelsen har en varierad färgsättning och utform- ning. På tomterna finns vanligen ett eller flera mindre uthus. Många fritidshusområden genomgår en omvandling där tomterna styckas av och
Centralt i utredningsområdet finns flera fritidshusområden med koppling till sjöar. De naturnära områdena präglas av småskalig terränganpassad bebyggelse längs slingrande småskaliga vägnät.
Förorterna som byggdes ut på 1960- och 70-talen präglas av enhetligt utformade flerbostads- hus, placerade i ett storskaligt planmönster, trafikseparering och nära tillgång till service och rekreationsytor. Bostadsgår- darna är allmänna och öppna till sin karaktär. Bebyggelsen förlades ofta med hänsyn till de naturliga förutsättningarna och markens topografi. Omgivande naturmark integerades i bostadsområdena med kopplingar ut till anslutande rekrationsområden.
Huddinge centrumanläggning från 1985 ersatte ett mindre centrum från 1950-ta- let. Foto: Tyréns
Ekedal koloniområde med tät småstugebebyggelse ordnade i rader. Foto: Tyréns
Flemingsbergs centrum med Grantorps färgglada skivhus i bakgrunden. Foto: Tyréns
fritidshusen blir villor för permanentboende. Längre avstånd till kollektiv- trafik, skapar ett bilberoende och nyttjande av traktens vägnät.
3.3.5 Industriområden
Längs de större vägarna finns storskaliga handels- och industriområden som byggts ut framförallt från 1990-talet och framåt. Områdena är pla- nerade med stora volymer enligt en bilanpassad planstruktur med större matargator. Handens industri- och handelsområde präglas av blandade in- dustriella verksamheter, kontor, köpcentrum och större matbutiker. Jord- bro Företagspark vid Södertörnsleden-Nynäsvägen, är ett av Stockholms största industriområden. I många fall fungerar den storskaliga bebyggel- sen som landmärken i det omgivande landskapet. Till skillnad från övriga områden ligger Gladö industriområde centralt mitt i utredningsområdet utan koppling till de stora trafiklederna.
