Institutionen för pedagogik, didaktik och utbildningsstudier Självständigt arbete 1 för grundlärare Fk-3 och 4- 6, 15 hp HT18
Av: Chimene Selwan och Madeleine Lind
Handledare: Pia-Maria Ivarsson Examinator: Kajsa Bråting
Den digitala verkligheten -
En studie om skolpersonals erfarenhet av nätmobbning
Sammanfattning
Dagens alla kommunikationsverktyg har öppnat nya dörrar som tidigare varit okända. I och med denna utveckling har nya former av kränkningar och nätmobbning vuxit fram. I denna studie utgick vi från ett syfte vilket var att “Syftet med denna studie är att undersöka vad för erfarenhet skolpersonal har av nätmobbning som uppkommer på grund av sociala medier samt hur nätmobbning hanteras.”. Studien är kvalitativ då den innehåller semistrukturerade intervjufrågor och bygger på den intervjuades erfarenheter kring nätmobbning. Fyra
respondenter från olika delar av skolverksamheten deltog i vår undersökning. Efter transkribering av intervjuerna så analyserades de med hjälp av våra frågeställningar.
Resultatet visade att skolpersonal saknade kompetens inom ämnet och att frågan om hur man ska bete sig på internet sällan tas upp i elevernas undervisning. Alla respondenter önskar sig mer kunskap inom ämnet. En slutsats som kan dras utifrån studien är att den intervjuade skolpersonalen arbetar för lite kring ämnet nätmobbning. Studien pekar även på att
nätmobbningen sker utanför skolans ramar och det är inte förrän elever självmant kommer och berättar för någon av skolpersonalen som det synliggörs i skolan. Dessutom upplever vi att skolpersonalen efterfrågar vårdnadshavarnas ansvar då personalen inte anser att det som sker på elevernas fritid är deras ansvar.
Nyckelord: Sociala medier, nätmobbning, traditionell mobbning, kränkande behandling.
Innehållsförteckning
Sammanfattning ...1
1. Inledning ...4
2. Syfte och frågeställningar ...5
3. Didaktisk Relevans ...5
4. Bakgrund ...5
4.1 Traditionell mobbning ...6
4.2 Nätmobbning ...6
4.2.1 Internetanvändande och nätmobbning ur ett internationellt perspektiv ...7
4.3 Sociala medier och dess problematik...8
4.4 Hantering av nätmobbning och lärarens roll ...9
5.1 Tidigare forskning ... 10
5.2 Tidigare rapporter och undersökningar ... 13
6. Teoretiska utgångspunkter ... 14
6.1 The online disinhibition effect ... 14
7. Metod ... 16
7.1 Urval ... 16
7.2 Kvalitativa intervjuer ... 17
7.3 Tillvägagångssätt ... 17
7.4 Bearbetning ... 18
7.5 Etiska överväganden ... 19
7.6 Beskrivning av våra insatser i studien ... 20
7.7 Avgränsning ... 20
7.8 Metodreflektion ... 20
8. Resultat ... 21
8.1. Vilken kunskap har skolpersonal om nätmobbning? ... 21
8.1.1 Anna ... 21
8.1.2 Olle ... 22
8.1.3 Pernilla och Martin ... 23
8.2 Analys ... 23
8.3 Hur hanterar skolpersonal frågor om och hantering av nätmobbning? ... 25
8.3.1 Anna ... 25
8.3.2 Olle ... 26
8.3.3 Pernilla och Martin ... 27
8.4 Analys ... 27
8.5 I vilka sammanhang möter skolpersonal nätmobbning? ... 29
8.5.1 Anna ... 29
8.5.2 Olle ... 29
8.5.3 Pernilla och Martin ... 30
8.6 Analys ... 30
9. Slutsatser och diskussion ... 31
10. Fortsatt forskning... 33
Referenslista ... 35
Bilaga 1. Informationsbrev ... 38
Bilaga 2. Intervjufrågor ... 39
1. Inledning
Enligt organisationen Friends, som grundades år 1997 vars uppdrag är att stoppa mobbning och kränkande behandling, har kränkningar på internet blivit så vanligt att det nästan
accepterats av samhället (Friends, 2017a, s. 5). Barn rör sig på olika digitala arenor dagligen och har en god kompetens att hantera dem men det är även där de stöter på problem. Sociala medier har tillfört en ny dimension där baksidan är full av möjligheter att utöva någon form av kränkande behandling. Det är då rollen som skolpersonal är viktig och kanske också avgörande eftersom den traditionella mobbningen oftast börjar i skolan och fortsätter under resten av dygnet i form av nätmobbning. Vi har valt att göra denna studie på skolpersonal för elever i åldrarna 10–16, då problemet anses vara störst då (Friends, 2017).
Normer, rättigheter, vad som är okej och inte är något man måste tala med unga om. Detta är ett problem då UNT (2013) uppger att hälften av Sveriges lärare tycker sig sakna kompetens för att hantera kränkningar på internet trots att de enligt skollagen ska förebygga all typ av mobbning och kränkande behandling. Idag är det bara att acceptera att internet är här för att stanna. Eftersom att denna samhällsförändring är relativt ny, viktig och aktuell tycker vi att det är ett intressant ämne att studera vidare.
Idéen till vår studie växte fram då vi båda har unga syskon som använder sociala medier. Vi ser vilka problem som uppstår och vad detta medför. Ett tydligt exempel på ett problem är bilder som delas där man på en skala mellan 1–10 ska ranka alla i klassens utseende. Då vi själva är uppväxta under digitaliseringen har även vi sett och varit med om olika typer av problem som uppstår på sociala medier.
2. Syfte och frågeställningar
Syftet med denna studie är att undersöka vad för erfarenhet skolpersonal har av nätmobbning som uppkommer på grund av sociala medier samt hur nätmobbning hanteras.
• Vilken kunskap har skolpersonal om nätmobbning?
• Hur hanterar skolpersonal frågor om och hantering av nätmobbning?
• I vilka sammanhang möter skolpersonal nätmobbning?
3. Didaktisk Relevans
Denna uppsats är relevant ur ett didaktiskt perspektiv då mobbning och kränkningar på nätet är en del av barn och ungas vardag, vilket påverkar den dagliga verksamheten i skolan. Detta berör elevens skolgång men även klassrumsklimatet och lärarens undervisning. Utan givna riktlinjer och kunskap för att hantera problematiken kring nätmobbning så kan problemet eskalera. Ett mobbat barn kan få svårt att dra nytta av undervisning som ges i skolan eller rent av utebli från den helt och hållet och som skolpersonal kan det vara svårt att veta var skolans ansvar börjar och slutar.
4. Bakgrund
Den tekniska utvecklingen går fort framåt och våra unga blir allt mer tekniskt kunniga. I och med detta tar elektroniken en större plats i människors liv (Trolley & Hanel, 2010, s. 33). Det visar sig på det ständigt aktiva och ökande deltagandet av sociala medier, det vill säga olika former av mötesplatser där användarna själva bidrar med film, text och bild (Frisén & Berne 2016, s. 25). Mobiltelefoner gör det allt lättare för oss att använda internet, främst för unga som använder det dagligen. Med detta följer många förödande konsekvenser då internet med allt dess innehåll är ett växande problem både i skolan och samhället i stort. I kommande avsnitt kommer vi att lyfta fram vad traditionell mobbning och nätmobbning är. Vi beskriver också hur sociala medier gör det möjligt för nätmobbningen att bli ett växande fenomen samt lärarens roll i hanteringen av nätmobbning. Vi vill även i detta kapitel belysa att fenomenet nätmobbning existerar i hela världen.
4.1 Traditionell mobbning
Traditionell mobbning har alltid ansetts vara ett stort problem i skolans värld (Beran & Li, 2007, s. 17). Den typen av mobbning sker oftast under skoltid eller på väg till eller från skolan. Mobbning innebär att en person blir utsatt för kränkande behandling som upprepas under en viss period och består av avsiktliga handlingar, exempelvis genom att knuffas, såra eller skada (Skolverket, 2009a, s. 18). Mobbaren vill ge sig själv en maktposition och ser helst till att det finns en publik när mobbningen sker (Jenninger, 2015, s. 40). Mobbning delas in i fysiska och psykiska handlingar. Fysiska handlingar kan vara slag, knuffar och sparkar.
Psykiska handlingar kan vara att reta, frysa ut någon från en gemenskap, göra miner och hota (Skolverket, 2009a, s. 18). Några handlingar som i skolans värld klassas som mobbning är:
vållande till kroppsskada, misshandel, olaga hot och olaga tvång (Dufva, 2017, s. 95).
Psykologen Dan Olweus som skrivit många böcker inom ämnet samt skaparen av Olweusprogrammet definierar mobbning så här:
En person är mobbad när han eller hon, upprepade gånger och under en viss tid, blir utsatt för negativa handlingar från en eller flera personer (Olweus, 1986, s. 8).
Olweusprogrammet mot mobbning och kränkande behandling syftar till att reducera mobbningsproblem på skolor genom att göra skolan trygg och utveckla positiva
kamratrelationer (Skolverket, 2009a, s. 137). Vidare skriver Olweus att en negativ handling är när en person tillfogar eller försöker tillfoga en annan person skada eller obehag genom fysisk kontakt eller verbalt (Olweus, 1986, ss. 8-9). Olweus vill även understryka att det inte kallas för mobbning när två ungefär lika starka individer grälar eller slåss utan att vi då istället talar om en konflikt. För att det ska klassas som mobbning bör det finnas en viss obalans mellan individerna och den utsatta är hjälplös och har svårt att försvara sig mot den som angriper (ibid, s. 9).
4.2 Nätmobbning
Thornberg (2013, s. 256) menar att nätmobbning är en nyare form av den traditionella mobbningen som sker genom modern teknik. Det rör sig exempelvis om kränkande meddelande eller att förövaren lägger ut obehagliga bilder. Att definiera nätmobbning är svårare än traditionell mobbning. Vidare skriver Thornberg att det inte behöver vara samma
definition och han syftar främst på de systematiska handlingarna. För att det ska klassas som nätmobbning krävs inte mer än en enda kränkande behandling.
Nätmobbning har ett antal kännetecken som skiljer sig från den traditionella mobbningen.
Dels är det svårare för den som blir utsatt för nätmobbning att undkomma då det inte kräver interaktion ansikte-mot-ansikte. De flesta barn som mobbar brukar trakassera sina offer i skolan men nu har förövaren ytterligare en möjlighet att utföra negativa handlingar då smartphones gjort det möjligt att följa med offret vart den än går. Ett annat kännetecken för nätmobbning är den potentiella publikens storlek. Detta innebär att nätmobbning kan
involvera många fler och bli tillgängligt för personer utanför skolsammanhanget jämfört med den mobbning som sker i skolan. När det gäller nätmobbning spelar publiken stor roll på så sätt att de tar emot bilder, meddelanden och videos om den utsatta. De kan även sprida innehållet vidare till andra vilket nu kan leda till att innehållet får flera miljoner åskådare. I traditionell mobbning är det oftast en obalans i maktförhållandet då det är den svaga som utsätts. När det gäller nätmobbning är det inte självklart att det finns ett asymmetriskt
maktförhållande mellan individerna då det mycket väl kan vara den svaga som skriver en elak kommentar till den starka då möjligheten till att vara osynlig och anonym finns (Flygare &
Johansson, 2013, s. 136). Att vara just osynlig eller anonym är ytterligare ett kännetecken för nätmobbning då det är enkelt att skapa ett anonymt konto på sociala medier med avsikt att kränka (ibid, ss. 134–135). Nätmobbning i sig är ingen brottsrubricering men består oftast av brottsliga handlingar. Dessa handlingar kan leda till åtal enligt brottsbalken (Dufva, 2017, s.
95).
4.2.1 Internetanvändande och nätmobbning ur ett internationellt perspektiv
År 2015 uppgav Margineanu (2015, s. 70) att 40 procent av världens befolkning har tillgång till internet. Internetåtkomsten stiger stadigt över hela världen vilket innebär att även
nätmobbningen ökar (Villines, 2014). Enligt International Telecommunication Union (2013, s. 23) ligger Sverige i toppen av den statistik som visar länders internetanvändande samt nätmobbningsproblematik. I och med detta så har politiska partier tagit ställning kring fenomenet mobbning och regeringen har valt att stärka skyddet mot kränkningar på internet för att värna om varje människas rättighet till personlig integritet. Lagarna innebär bland annat att man införde ett nytt brott - olaga integritetsintrång, det vill säga att det är olagligt att göra intrång i någon annans privatliv genom att sprida känsliga bilder, uppgifter och annat kränkande innehåll (Regeringen, 2017).
Forskare som studerar nätmobbning över hela världen har rankat Australien som ett utav de länder med störst problematik kring ämnet, då de har en hög internettillgång vilket delvis förklarar problemet. Detta har bidragit till att 87 procent av australiensarna har någon form av kunskap om nätmobbning. På andra sidan av statistiken har vi Saudiarabien, där hälften av befolkningen har tillgång till internet men endast 29 procent har vetskap om nätmobbning (Villines, 2014). Problematiken kring nätmobbning ligger hos de länder med stor
internettillgång men trots det kan censureringen av media minska befolkningens vetskap om problemet. Ett tydligt exempel är Kina som har ett högt internetanvändande men där mindre än hälften av befolkningen känner till begreppet nätmobbning (Villines, 2014).
4.3 Sociala medier och dess problematik
Nationalencyklopedin (2018) definierar begreppet sociala medier så här:
Sociala medier, samlingsnamn på kommunikationskanaler som tillåter användare att kommunicera direkt med varandra genom exempelvis text, bild eller ljud. Sociala medier kan skiljas från massmedier genom att de bygger på ett innehåll som produceras av dem som använder dem.
En studie som Frisén och Berne (2016, s. 25) gjort visar att nästan alla ungdomar dagligen använder sociala medier som: Facebook, Snapchat och Instagram. Gemensamt för dessa mötesplatser är bland annat att man kan socialisera genom att gilla eller kommentera vad andra lägger upp. De har även en funktion för direktmeddelanden, det vill säga att du kan chatta privat med andra användare. Det går även att lägga ut foton för antingen några få utvalda eller för allmän beskådan (Dufva, 2017, s. 19).
Det finns många baksidor med sociala medier och en av dessa är att alla foton som läggs upp blir för alltid utom kontroll för användaren. Det är idag lätt att ta en skärmdump, det vill säga en kopia av någon annans bild, dela eller sprida bilden vidare så att den hamnar någon
annanstans än vad användaren själv avsett. Det är även lätt att göra om originalbilden för att sedan dela den om och om igen. Den som tar del av innehållet sitter bakom en skärm och har nu makten att göra vad den vill med det. Det är inte bara spridningen av bilder och videor som är ett stort problem på sociala medier utan även kommentarsfälten som finns under bilder som kan innehålla nätmobbning (Dufva, 2017, ss. 64–66).
Vad är det då som egentligen lockar alla barn och ungdomar till de olika mötesplatserna trots att de är fulla av hat? Frisén och Berne hänvisar i Nätmobbning (2016, ss. 29–30) till
Subrahamanyam, Greenfield och Tynes (2004) som menar att allt det som utspelar sig utanför internet i barn och ungdomars liv som: relationer, identitetsskapande och utforskande av sexualitet även utspelar sig i sociala medier. När man hör telefonen plinga till efter att man nyligen lagt upp en bild på en social plattform, skickas signaler till hjärnans belöningssystem.
Att få gillamarkeringar och fina kommentarer är något man vill uppnå och det blir något man strävar efter. Det är den känslan som motiverar en att fortsätta med beteendet som ger samma härliga rus. Man publicerar de bilder som man vet kommer ge flest gillamarkeringar och många kommentarer, man får då en social bekräftelse. Denna sociala bekräftelse har kommit att bli viktigare än någonsin, menar Dufva (2017, s. 69). Att man bara genom ett litet klick kan känna sig sedd och dämpa sitt bekräftelsebehov är något som har blivit allt vanligare i takt med digitaliseringen (Wincent, 2015, s, 66).
4.4 Hantering av nätmobbning och lärarens roll
I och med det dagliga användandet av internet och mobiltelefoner har gränserna mellan fritid och skoltid blivit allt mer vaga för unga (Enochsson & Olin, 2007, ss. 146–148). Nästan hälften av alla mellan- och högstadielärare uppger att de haft problem med nätkränkningar eller nätmobbning bland elever på skolan (Friends, 2017a, s. 5) UNT (2013) hänvisar till Skolverkets statistik som menar att varannan lärare saknar kompetens för att hantera nätmobbning, trots att de vet att det existerar. I och med att skolorna har en skyldighet att förebygga kränkningar på internet behövs de rätta förutsättningarna i form av utbildning. Det framkommer även att lärare vill lära sig mer om att motverka nätmobbning genom
undervisning av olika slag, dels för att bygga en starkare relation med sina elever men också för att nå fram till elever som berörs (Barn- och elevombudet, 2015). I rollen som lärare är det viktigt att lyssna på sina elever för att göra dem bekväma med att våga berätta om de själva eller någon de känner blivit utsatt för nätmobbning. Ett stort problem för lärare är att nätmobbning ofta sker då eleverna har slutat för dagen, men samtidigt påverkar det utsatta elever dygnet runt (Engström & Svanerudh, 2008 s. 4).
I läroplanen som bestäms av regeringen kan man kan läsa om skolans grundläggande mål och riktlinjer som exempelvis normer och värden. Det framgår där att skolan ska främja varje elevs förståelse för andra människor. Det står även att ingen i skolan ska utsättas för diskriminering på̊ grund av: kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, könsöverskridande identitet eller uttryck, sexuell läggning, ålder, funktionsnedsättning eller annan kränkande behandling (Skolverket, 2011, s. 7).
Skollagen beslutas av riksdagen och innehåller grundläggande bestämmelser om skola och förskola. Där regleras rättigheter och skyldigheter för barn, elever och deras vårdnadshavare samt skolan och huvudmannens ansvar för verksamheten (Skolverket, 2011). I 1 kapitlet 2 § i skollagen står det att personal som arbetar i skolan ska aktivt motverka alla olika former av mobbning och kränkande behandling. Det är huvudmannens uppgift att ansvara för att inte heller personal på skolan utsätter elever för kränkande behandling. Med huvudman syftar man på kommuner, landsting, staten eller enskilda huvudmän (Skollagen, 2018).
Enligt barn- och elevskyddslagen 6 § ska det finnas en likabehandlingsplan för varje enskild verksamhet som bland annat syftar till hur man ska agera för att förebygga mobbning. Det ska i likabehandlingsplanen finnas planerade åtgärder och redogörelser för vilka insatser som ska genomföras. Planen ska också innehålla olika rutiner vid ingripanden och dess uppföljande insatser. Det ska tydligt framgå vems ansvar det ligger på såsom rektor, motsvarande
ledningsfunktion eller personal. I likabehandlingsplanen bör det finnas rutiner för hur åtgärder och händelser dokumenteras (Skolverket, 2009b, ss 17–18). Varje skola ska ha en
likabehandlingsplan eller ett mobbningsförebyggande program. Några exempel på färdiga mobbningsförebyggande program är Olweusprogrammet, Kometprogrammet, SET- programmet och Farsta-programmet (Larsson, 2017).
5. Forskningsöversikt
Litteratur som använts som grund i studien kommer från databaserna Google, Diva och Libris. De sökord vi använt oss av är näthat, nätmobbning, traditionell mobbning, sociala medier, mobbning i världen, kränkningar i skolan, mobbning, kränkande behandling och cyberbulling. Studien använder främst primärkällor, det vill säga forskningsresultat. Vi har även använt oss av sekundärkällor men med försiktighet för att inte få en skev bild. Att Friends forskningsstudier använts (för det mesta) beror på att deras forskning är aktuell samt att den har relevans för studien. Andra forskningsrapporter som använts är från hemsidor som Skolverket, Skolinspektionen och BRIS.
5.1 Tidigare forskning
Termen “mob” har använts länge inom sociologin och socialpsykologin (Olweus, 1973, s.
10). Ordet mob användes när man talade om en stor grupp individer, en massa eller folkhop.
Dessa skulle vara förenade i någon sorts gemensam aktivitet. I regel så var mobben en tillfällig hopsättning människor som fanns under en relativt kort period. Olweus refererar till Konrad Lorenz (1968) som var den förste som använde ordet mobbning då han beskrev en kollektiv attack mellan två djurarter. Vanligen var det en grupp djur som gick till attack mot ett större djur av annan art till exempel en grupp kråkor som gemensamt attackera en katt eller något annat rovdjur som för dem annars skulle vara en naturlig fiende (Ibid, ss. 10–11).
1969 var året då man först började tala om mobbning i Sverige. Det var läkaren Peter-Paul Heinemann som drog paralleller mellan Sydafrikas rasistiska system och barns våld som pågick på skolgårdar. Skolverket (2009a, s. 44) refererar till Heinemann (1969) som skriver:
Skolbarn leker mobb långt upp i puberteten, omedvetet, opåtalat och i stort sett accepterat som något ofrånkomligt. Jag ser mobbning, mobbvåld, isolering, apartheid, folkmord som en logisk räcka efter samma koordinat.
Under 1980- och 1990 talet skedde stora förändringar i mediavärlden då telefonen blev en personlig ägodel istället för, som tidigare, något som var ansluten till en specifik plats (Statens medieråd, 2016). Med åren vidareutvecklades mobiltelefoner, internet och olika typer av sociala medier. Nätmobbning är ett nytt ämne då de första vetenskapliga artiklarna kring dess problematik publicerades för drygt 10 år sedan. Sedan dess har det varit ett expanderande forskningsområde (Frisén & Berne, 2016, s. 12). Inom forskning kännetecknas traditionell mobbning utifrån tre kriterier: maktobalansen, intentionen att skada och repetitionen av kränkningen. Något som forskarvärlden är oense om är ifall samma kännetecken ska gälla för begreppet nätmobbning och framför allt ifrågasätts repetitionskriteriet (Secher, 2014, s. 47).
År 2012 skedde ett stort upplopp i Göteborg då ett anonymt konto på Instagram skapades med syfte att kränka, nedvärdera samt uthängning av personlig integritet. Inom en kort tid hängdes hundratals personer ut med namn och bild av det anonyma användarkontot för allas beskådan.
Med stort fokus på detta publicerade media många artiklar och olika typer av dokumentärer om händelsen. Det som var ovanligt i detta fall var att upploppet lämnade internet och kom ut i verkligheten i form av skadegörelser och konsekvenser. Det ledde till en ögonöppnare för nätmobbningen i Sverige och man insåg att det är ett vanligt och allvarligt problem (Frisén &
Berne, 2016, s. 11).
I Friends nätrapport 2017 uppger elever att nätmobbning och trakasserier hör till vardagen och att det är något som man måste vänja sig vid. Normaliseringen av denna typ av händelser leder till att vuxna och elever till slut inte agerar då det kommit att bli så vanligt. Statistiken visar att vissa elever inte rapporterar kränkande behandling och nätmobbning då normer och outtalade förväntningar om skam och skuld leder till att de inte vågar berätta om sin utsatthet (Friends, 2017a, s. 22). Ytterligare en anledning till detta kan vara att eleverna riskerar att inte få använda internet i den utsträckning de själva önskar. Vidare känner elever sig tvingade att agera på egen hand för att de misstror de vuxnas kommunikationstekniska kunskaper och rädsla över att nätmobbningen ska eskalera (Flygare & Johansson, 2013, s. 137). Elever i de äldre åldrarna har mindre förtroende än yngre elever för att lärare faktiskt kan hjälpa dem.
Detta beror ofta på att de tidigare inte fått den hjälp de önskat eller att det inte blir någon skillnad efter samtal med lärare (Friends, 2017b, s. 14). Det är av stor vikt att personal på skolor får kunskap om hur de ska synliggöra nätmobbning och kränkande behandling samt hur de ska agera när det uppstår (ibid, s.25). När elever känner att de inte har förtroende eller litar på lärare är det svårt att samtala om detta, både förebyggande och när problemet uppstår (ibid, s. 27). Frisén och Berne (2016, s. 136) hänvisar till tidigare forskning där en
framgångsrik faktor för att förebygga mobbning både i skolan och på internet är att vårdnadshavare ska medverka i det förebyggande arbetet. Genom att bjuda in till
föräldramöten, erbjuda föreläsningar, ha en kontinuerlig kommunikation med vårdnadshavare samt att så fort något sker tala om det för vårdnadshavare, så bidrar det till det förebyggande arbetet mot nätmobbning.
Dunkels (2012, s. 102) ser kommunikation som ett verktyg. Att samtala med eleverna och utbilda dem i hur man beter sig på sociala medier är ytterst viktigt. För att detta ska fungera så gäller det för lärarna att de är insatta i vad som sker samt veta vilka sociala plattformar deras elever rör sig på. Lärandet är en process där kommunikation har stor betydelse för att lära av varandra, vilket bidrar till utveckling inom ämnet. Kunskapsglappet i den digitala världen mellan elever och lärare anses vara stor då Prensky (2001, s. 1) hävdar att eleverna är internets infödda medan lärarna är internets immigranter. Det han betonar är att elever är uppväxta med internet och har levt med det i hela sitt liv medan äldre fått till sig kunskapen senare i livet. Detta ställer oftast till med problem för lärare eftersom de inte talar samma digitala språk som eleverna (ibid, s. 2).
5.2 Tidigare rapporter och undersökningar
Mer än 90 procent av alla 10-åriga barn i Sverige har tillgång till eller har en egen smartphone där de vistas på internet i snitt 3 timmar om dagen. Varje generation som växt upp sedan år 2000 växer upp online (Dufva, 2017, s. 12). Tittar man på statistik som Friends (2016) gjort är internet den mest otrygga platsen efter toaletter och omklädningsrum. Organisationen Friends gör årligen en nätrapport som görs via webbaserade enkäter. Rapporten som gjordes 2017 på åldrarna 10–16 visar bland annat att var tredje ung har blivit utsatt för kränkningar via digitala verktyg (Friends, 2017a, s. 5). Kowalski m.fl. (2012, s. 89) hävdar att det är svårt att få exakta studier om antalet utsatta för nätmobbning samt att det behövs betydligt mer forskning kring ämnet.
En granskning som skolinspektionen gjort på 24 skolor, med syfte att ta reda på om det bedrivs ett förebyggande arbete mot kränkningar på internet, visar att majoriteten av skolorna i granskningen behöver förbättra sitt arbete. Dessa skolor har inte heller tillräckligt mycket kompetens för att kunna bedriva ett framgångsrikt förebyggande arbete om ämnet
(Skolinspektionen, 2016, ss. 6–7). Skolans personal är medvetna om att det sker mer nätkränkningar än vad de får vetskap om. De behöver ta hänsyn till att det finns en risk att elever underrapporterar då eleverna saknar förtroende för de vuxnas vilja och möjlighet att ingripa om en elev blivit utsatt för kränkande behandling (ibid, s. 16). Istället för att prata med en vuxen uppger elever att de i första hand vänder sig till en vän om de blivit utsatta för kränkningar på internet. Samtidigt är skolorna alltför passiva och lägger för mycket ansvar på att eleverna själva ska berätta när det sker. - ”Det finns ingenting vuxna kan göra”, säger barn som Friends möter när de är ute på skolor och utbildar kring internet (Friends, 2017a, s. 5). I en studie som Bris gjort med 839 barn och unga visar att 41 procent inte skulle berätta för en vuxen att de blivit kränkta på internet (Secher, 2014, s. 27).
Nätkränkningar måste synliggöras i skolans främjande och förebyggande arbete utan att vara ett eget spår vid sidan av. Med detta menas att skolor måste inkludera internet i arbetet mot kränkningar. Trots att kränkningar på internet är så pass vanligt i samhället visar
skolinspektionens granskning att skolor snarare är reaktiva än proaktiva. Lärare tar varken upp hur man bör bete sig mot andra i sociala medier eller hur man ska agera om man blivit kränkt (Skolinspektionen, 2016, s. 21).
6. Teoretiska utgångspunkter
Utgångspunkten för vår studie utgår ifrån John Sulers (2004) teori, The online disinhibition effect om onlinebeteenden. Hans teori bygger på skillnaderna mellan nätmobbning och traditionell mobbning samt varför nätmobbning har kommit att bli så invecklat. Sulers teori har relevans för studien då den inte bara tydliggör varför nätmobbning sker utan den ger även en fördjupad förståelse om det komplexa i skolans arbete för att förhindra nätmobbning.
Teorin belyser att det kan vara lättare för unga att uttrycka sig på internet men att det är svårt som lärare att få en insyn i vad som försiggår på olika sociala plattformar.
Teorin handlar om att individer har en förmåga att bli mer hämningslösa när det befinner sig på internet. Det barn och unga gör på internet skulle inte skulle gjorts i det vanliga livet.
Denna teori har kommit att få namnet The online disinhibition effect (2004, s. 321–324).
Vi vill med hjälp av teorin förstå problematiken och varför det är svårt för skolpersonal att upptäcka och åtgärda arbetet.
6.1 The online disinhibition effect
Det Suler betonar är sex faktorer som spelar in i beteendet vid nätmobbning och dessa är:
tidsförskjutning i svaren, anonymiteten, fri från ansvar och krav, du behöver inte visa ditt ansikte, avsaknaden av ledtrådar, samt bristen i utläsning av eventuell status en person har i verkligheten (ibid, s. 324).
Nedan kommer en beskrivning av teorin The online disinhibition effect. Det bör poängteras att vi översatt den från engelska. De sex faktorerna på engelska är; Dissociative anonymity, invisibility, asynchronicity, solipsistic introjection, dissociative imagination och minimization of status and authority.
Dissociative anonymity. Alla som befinner sig på internet kan mer eller mindre vara anonyma.
Både e-mailadresser och användarnamn kan vara synliga, men det behöver inte säga särskilt mycket om vem personen bakom kontot faktiskt är, eller om kontot ifråga skulle vara ett påhittat konto. Detta bidrar till att personen som utför nätmobbning inte behöver stå till svars för hans/hennes onlinebeteende (då personen är anonym).
Invisibility. Personen man kommunicerar med på internet får inte veta mer än vad du själv väljer att berätta för denne. Då man själv väljer om man vill visa sitt ansikte i form av en bild
eller liknande eller berätta vem man är (över sociala medier) så blir chansen större att man vågar göra saker som man annars inte skulle gjort. Chansen är också större att man skulle besöka hemsidor eller applikationer som man med sin riktiga identitet inte skulle besökt. Att inte behöva visa sitt ansikte och anonymitet är två faktorer som inte bör blandas samman då de skiljer sig ifrån varandra enligt Sulers Teori (Suler, 2004, s. 321).
Asynchronicity. Det finns alla sorters typer av kommunikation, en typ är att det endast sker över skrivna meddelanden. I skrivna meddelanden kan inte personerna läsa av varandras känslor eller tonfall, det kan vara allt ifrån rodnad till att texten misstolkas eller blir
snedvriden. När man befinner sig på sociala medier så behöver man varken bry sig över hur man ser ut eller låter, vilket är en annan faktor som kan påverka din hämningslöshet hos då det är en tidsförskjutning mellan svaren som är ytterligare en faktor då man inte behöver hantera någons omedelbara reaktion (Suler, 2004, s. 322).
Solipsistic introjection. Att man inte ser personen man kommunicerar med leder till avsaknad av ledtrådar, man kan bilda sig en egen uppfattning om personens egenskaper eller utseende.
Man kan sedan basera sin uppfattning om personen på eventuella ledtrådar i meddelanden eller på sina egna önskningar.
Dissociative imagination. Det finns i sociala medier också en möjlighet att skapa en person utifrån sin fantasi, vilket får vissa att känna att ens fantasikaraktär är fri från ansvar och krav som man annars skulle haft i den verkliga världen. När man sedan loggar ut lämnar han/hon sin karaktär och återgår till det normala livet (Suler, 2004, s. 323).
Minimization of status and authority. Den riktiga världen och onlinevärlden är två olika världar, en persons eventuella status i den riktiga världen är svår att utläsa över internet, det har i de flesta sammanhang inte heller någon betydelse. Möjlig status eller makt påverkar inte heller personens inflytande på internet. Här har alla samma förutsättningar att göra sin röst hörd. Detta leder till att många både vågar säga och göra saker som de egentligen inte skulle gjort annars. Rädslan över att kunna bli straffad minskar och modet tar över och din
hämningslöshet ökar (Suler, 2004, s. 324).
Alla dessa faktorer behöver inte uppfyllas utan det räcker ibland med bara en eller två för att utövaren ska våga skriva elaka eller sårande ord, eller rent utav hota någon annan över internet (Suler, 2004, s.3 22). Suler betonar också vikten i att det inte enbart är The online
disinhibition effect som gör att personer säger och gör saker på internet som de inte borde.
Andra faktorer spelar också in så som individuella egenskaper, som till exempel en persons underliggande känslor och behov (Suler, 2004, s. 324). Vi vill även poängtera att dessa faktorer genomskär och kompletterar varandra vilket leder till en mer komplex och en förstärkt effekt.
7. Metod
I detta avsnitt kommer en beskrivning av vilka metoder som använts under undersökningens gång. Det är studiens frågeställningar och syfte som ligger till grund för val av metod.
7.1 Urval
Det vi hade tänkt från början var att endast intervjua klasslärare. Vi mejlade ut
informationsbrevet till 25 lärare och mentorer på olika skolor för elever i årskurs 3–9. Ett mejl skickades direkt till rektorn på en skola för att han lättare skulle kunna vidarebefordra dem till alla lärare på skolan. Det resulterade i att personal från olika skolor hörde av sig till oss för frivilligt deltagande av vår studie. Vi fick då kontakt med en fritids- och socialpedagog som ansåg sig vara kunniga inom ämnet. Just därför ändrade vi urvalet från lärare till skolpersonal.
Skolorna valdes ut efter geografiskt läge. Eftersom teorin och den tidigare forskningen är inriktad på äldre barn och unga beslutade vi att det var skolpersonal i mellanstadiet och högstadiet som vi ville genomföra vår undersökning på. Åldersspannet på respondenterna är mellan 26–65 år. Vi anser att det är relevant att skriva ut åldrarna då kunskapen om
nätmobbningen blev mindre högre upp i åldern. Eftersom vår studie är konfidentiell på så vis att det endast är forskarna som vet vilka deltagarna är så har vi valt att skriva fiktiva namn på alla respondenter.
En kort presentation om alla respondenter i studien.
• Anna har arbetat i skolmiljö 12 år. Hon jobbar just nu som slöjdlärare i årskurs 3–5 och är mentor för årskurs 5. Tidigare har Anna varit klasslärare och resurs.
• Martin har arbetat i skolmiljö i 6 år. Han är fritidspedagog och ska utbilda sig till socialpedagog.
• Pernilla arbetar som socialpedagog och har varit verksam i 18 år.
• Olle är mellanstadielärare och har jobbat i skolmiljö i 43 år.
7.2 Kvalitativa intervjuer
Studien bygger på en kvalitativ metod då vi valt att intervjua fyra skolpersonal på tre olika skolor i årskurserna 3–9. Då vi vill utföra en mer djupgående undersökning så utgår vi ifrån en kvalitativ metod för att höra om människors upplevelser och deras syn på verkligheten.
Kvalitativa intervjuer utmärks bland annat av att man ställer enkla frågor och får innehållsrika svar (Trost, 2009, s. 7). Vi använder oss av semistrukturerade intervjufrågor där vi har
förutbestämda frågor (se bilaga 2) som ställs till samtliga respondenter men följdfrågorna väljer vi själva utifrån vad de berättar.
För att ta reda på vårt syfte med hjälp av våra frågeställningar om skolpersonalens kunskap om nätmobbning, hantering av nätmobbning och i vilka sammanhang detta sker så blev intervjuer ett naturligt val att använda som forskningsmetod. Då intervjuer är en flexibel form av datainsamling så är fördelen att det finns utrymme för följdfrågor och förtydligande. En av nackdelarna är att det behövs en fysisk person som genomför intervjun dessutom ger
intervjuerna data som ska bearbetas och transkriberas vilket tar lång tid att genomföra (Bryman, 2011, s. 412–413). I och med att vi var ute efter det naturliga samtalet med respondenterna av studien så bejakade vi dessa hinder och bedömde att detta inte var avgörande för vårt val av metod.
7.3 Tillvägagångssätt
Martin och Pernilla ville bli intervjuade tillsammans då de arbetar i team. Resterande
respondenter intervjuade vi enskilt och det skedde vid olika tillfällen. Vi kom överens om när det passade bäst att vi kom och när vi bokat in en tid med varje respondent för en intervju valde vi att träffa dem på deras respektive skola där de är verksamma. Intervjuerna ägde rum i en lugn och trygg miljö för respondenten då Esaiasson m.fl. (2012, s. 302) lägger stor vikt vid det. Därav fick respondenten själv bestämma en plats där de känner sig lugna. Intervjun med Pernilla och Martin ägde rum på Pernillas kontor. Olle valde att sitta kvar i sitt klassrum medan Anna hade ett konferensrum till sitt förfogande.
Innan vi satte igång intervjun bad vi respondenterna att läsa informationsbrevet igen och signera det. Därefter frågade vi om de gav oss tillåtelse att spela in via våra mobiltelefoner.
Esaiasson m.fl. (2012, s. 302) påpekar att det är av vikt att fundera på vilken metod man
väljer att dokumentera sin intervju. För att underlätta för oss valde vi att spela in våra intervjuer med två telefoner ifall det skulle ske några tekniska problem samtidigt som vi antecknade stödord. Vi valde dock att inte skriva under hela intervjun för att istället skapa ett flyt i våra samtal med respondenten, vi försökte att koncentrera oss på det naturliga samtalet samt att ha ögonkontakt med respondenten. En fördel med att spela in är att man kan lyssna till tonfall och ordval upprepade gånger efteråt, man kan även skriva ut intervjun och läsa vad som sagts ordagrant (Trost, 2009, s. 53). Ytterligare en anledning till varför vi valde att spela in intervjun är för att man inte hinner anteckna allt som respondenten säger vilket kan leda till att vi går miste om viktig information som därefter kan påverka studiens resultat.
Den personliga frågan (se bilaga 2) valde vi som inledning av intervjun för att få
respondenten att komma igång och känna sig avslappnad, för att sedan rikta intervjun mot att få våra frågeställningar besvarade. Våra intervjufrågor bestod av öppna frågor då detta ger respondenterna utrymme att tala fritt och ge beskrivningar utan att begränsa deras svar.
Förutom intervjufrågorna ställdes även följdfrågor för att få en djupare beskrivning. Valet av följdfrågor varierade beroende på vad respondenterna gav som svar på huvudfrågorna.
En metod vi använde oss av under intervjun var att efter varje ställd fråga låta respondenten prata till punkt utan att bli avbruten. Kvale och Brinkmann (2009, s. 151–152) lyfter fram vikten i att ge respondenten tid att reflektera under intervjuns gång. En annan metod som Esaiasson m.fl. (2012, s. 264) belyser är att använda sig utav ett enkelt talspråk med respondenten. De menar att intervjun underlättas om man använder sig av frågor som är formulerade på ett icke akademiskt språk så att respondenten förstår. Detta tog vi hänsyn till under våra intervjutillfällen.
7.4 Bearbetning
Efter varje genomförd intervju valde vi att lyssna igenom inspelningen för att sedan
transkribera materialet. Det sammanställdes via en ortografisk transkriberingsmetod, vilket betyder att allt som deltagarna sa skrevs ner ordagrant (Braun & Clarke, 2006, s. 88). Detta gav oss en bättre förståelse av respondenternas exakta ord. Vi valde denna metod då det blev lättare att analysera all insamlad data och risken för subjektiv tolkning minskades. Efter att vi skrivit ner intervjuerna i pappersform började vi att analysera den insamlade data som vi fått fram. Vi använde oss av en tematisk analys. Detta innebär att man i den insamlade data hittar
olika teman som man sedan bryter ner i mindre enheter. Genom detta kan man hitta likheter och skillnader i respondenternas svar.
Transkriberingen var den mest tidskrävande delen av hela analysarbetet men vi ser inte att vi hade kunnat göra det på ett annat sätt. Det fanns många fördelar med denna metod bland annat att vi kunde skriva ner exakta svar i lugn och ro och minska risken för eventuella missuppfattningar då respondenternas svar kan återskapas ordagrant. Det var en viktig del utav arbetet och transkriberingen har hjälpt oss i det fortsatta arbetet med att analysera resultatet.
Samtliga intervjuer spelades in för att möjliggöra transkribering samt för att öka kvalitén på vår studie. Frågan om studiens kvalitét handlar bland annat om trovärdighet och
tillförlitlighet. Dessa begrepp kan även beskrivas som validitet respektive reliabilitet. Bryman (2011, s. 49–50) skriver om att det är viktigt att data har dessa två begrepp. Reliabilitet avser att studien ska vara så pålitlig som möjligt så att andra forskare ska kunna genomföra samma studie och få liknande resultat medan validitet definieras som att forskaren mäter det som denne utger sig för att mäta. Vi anser att vi i vår undersökning har tagit hänsyn till begreppen.
Vår intervjuguide är formulerad utifrån vårt syfte och frågeställningar, därmed mäter undersökningen det som är meningen att mäta. Vad gäller reliabilitet anser vi att vår studie går att återskapa, däremot kan resultatet skilja sig beroende på när i tiden studien genomförs då skolornas arbete kan ha utvecklats.
7.5 Etiska överväganden
Enligt Vetenskapsrådet (2002) finns det särskilda krav och principer som forskare måste förhålla sig till, bland annat för att skydda informanten och vägleda forskaren. Det
grundläggande individskyddskravet kan konkretiseras i fyra huvudkrav; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Dessa krav förmedlades i informationsbrevet som skickades ut till alla medverkande (se bilaga 1). Även innan intervjuerna började vi med att informera om deras rättigheter som medverkande i studien.
• Via informationskravet har vi en skyldighet att informera respondenten om vad de har för uppgift i undersökningen. De ska även upplysas om att det är fullständigt frivilligt att delta och de har rätt att avbryta sin medverkan (Vetenskapsrådet, 2002, s. 7).
• I studien tog vi även hänsyn till samtyckeskravet som syftar till att respondenten innan undersökning ska lämna sitt samtycke. Respondenten har även rätt att bestämma över sin medverkan om, hur länge och på vilka villkor som de ska delta (ibid, ss. 9- 10). Vi var även tydliga med att deltagandet är frivilligt.
• Konfidentialitetskravet syftar till att vi har tystnadsplikt. Den empiri som skapas med respondenten är konfidentiell och ingen obehörig har möjligheten att komma åt
informationen (ibid, s.12) Respondenten fick information om att de var helt anonyma i undersökningen.
• Respondenten fick kännedom om nyttjandekravet som syftar till att insamlade uppgifter enbart ska användas för forskningsändamål och får inte användas för kommersiellt bruk eller andra icke-vetenskapliga syften (ibid, s.14).
7.6 Beskrivning av våra insatser i studien
Vi har under tiden som vi arbetat med denna studie valt att genomföra samtliga delar av vårt självständiga arbete gemensamt. Vi har sökt efter all tidigare forskning tillsammans då vi valt att diskutera, analysera samt bearbeta den ihop. Vi genomförde och sammanställde även intervjuerna tillsammans. Anledningen till att vi valde att lägga upp arbetet så här är för att vi ville stötta och hjälpa varandra. Vi har skrivit lika mycket och tar lika stort ansvar för de olika delarna i vårt arbete.
7.7 Avgränsning
Studien är avgränsad till fyra stycken respondenter, därför kan inte resultatet generaliseras till en större omfattning. Resultatet kan användas för att förklara och förstå liknande fenomen under liknande förutsättningar. Eftersom en intervju var i par vill vi påpeka att detta kan påverka vårt resultat då deras svar kunnat spegla den andres.
7.8 Metodreflektion
Det var stundtals problematiskt att hitta villiga respondenter till vår studie. Det var tur att fritids- och socialpedagogen kontaktade oss för frivilligt deltagande. Den ursprungliga tanken var att vi endast skulle intervjua klasslärare som vi snabbt fick ändra. Trots ändrat urval anser vi att det gav vår studie en positiv förändring. Under intervjun med fritids- och
socialpedagogen var det mycket spring in och ut på intervjuplatsen både av annan
skolpersonal samt elever. Detta bidrog till att vi blev avbrutna ett antal gånger vilket ledde till
att den röda tråden i intervjun gick förlorad. Vi ställde alla huvudfrågor och följdfrågor som var menat men det drog ut på tiden då socialpedagogen valde att avbryta för att hjälpa personerna ifråga. I och med detta så tappade alla inblandade fokus men vi gjorde allt för att visa att detta inte var ett problem då vi ville att respondenterna skulle vara avslappnade.
Huruvida det påverkade vårt resultat vet vi inte, men detta bör läsaren ha i åtanke.
Att använda intervjuer som metod passade gentemot studiens syfte. Genom detta fick vi ett material som var brett och innehållsrikt. Intervjuerna varade mellan 30–40 minuter vardera och valet att spela in via telefon underlättade vårt efterarbete oerhört mycket.
Som vi tidigare nämnt var vi noga med att göra det så bekvämt för respondenterna som möjligt och vi märkte att de blev mer avslappnade då vi var “delaktiga” genom att agera bekräftande samt att vi ställde följdfrågor. Att vi använde oss av semistrukturerade intervjufrågor synliggjorde känslan av bekvämligheten då intervjuerna upplevdes som ett samtal, snarare än ett förhör. Detta bidrog även till att vi fick mer innehållsrika svar. När vi skrev vår intervjuguide hade vi i åtanke att anpassa våra frågor till relevanta följdfrågor och nästkommande fråga för att få en naturlig övergång i samtalet med respondenterna. Därav ett genuint intresse från alla parter att fortsätta samtalet så naturligt som möjligt.
8. Resultat
I detta avsnitt presenterar vi resultatet av de bearbetade intervjuerna som genomförts.
Resultatet ger tydliga svar som är relevanta för studiens syfte och frågeställningar. Vi använder våra frågeställningar som verktyg till vår analys för att sedan diskutera detta. Efter varje frågeställning gör vi en analys utifrån vår valda teori; The online disinhibition effect, bakgrund och tidigare forskning samt huruvida dessa är kompatibla med studiens resultat.
Utifrån Sulers terminologi använder vi fyra av hans faktorer. Dessa är; tidsförskjutning i svaren, anonymitet, avsaknad av ledtrådar samt fri från ansvar och krav. Vi använder dessa fyra faktorer då de emanerar från vår läsning av intervjusvaren.
8.1. Vilken kunskap har skolpersonal om nätmobbning?
8.1.1 Anna
Anna anser att nätmobbningen inte blir fysisk på samma sätt som den traditionella
mobbningen då du exempelvis inte kan knuffa någon i ledet, du kan heller inte vända någon
ryggen rent fysiskt. Du kan bli utesluten från slutna grupper på sociala medier och därför bli exkluderad på det sättet. I Annas klasser finns det slutna grupper på olika sociala medier där bara vissa elever blivit inbjudna. Hon menar att utfrysning fortfarande finns men den fysiska biten sker inte.
Anna har tonåringar hemma vilket gör att hon får höra och se vad som sker på internet, dels vilka spel barn och unga spelar eller vilka sociala medier de är inne på. Hon berättar att Polarna varit på deras skola och föreläste då om deras arbete och om var eleverna befinner sig på internet. De har även haft en föreläsning av Maria Dufva för lärare och föräldrar om ämnet.
Vidare berättar Anna att i och med detta fick de lite bättre verklighetskoll. Skolan lyfter ämnet mer och mer men det är inte det som rektorn lägger mest fokus på när de kommer till
kompetensutveckling eller fortbildning. Anna känner att hon inte har tillräckligt med
kompetens inom ämnet. Hon menar att hon skulle behöva veta mer om var eleverna befinner sig på internet men detta är svårt då de olika applikationerna går i olika trender. När
nätmobbningen väl skett finns det inte alltid ett nästa steg efter samtal med både elever och vårdnadshavare. Om nätmobbningen blir så pass allvarlig att man behöver polisanmäla händelsen så upplever Anna att det inte är givande då det ofta läggs på hög för att sedan läggas ner, men det positiva är att det leder till statistik.
8.1.2 Olle
Olles kunskap om begreppet nätmobbning är att det rent konkret är sånt som skickas i telefonerna. Han säger att det är nätmobbning på alla kommentarsfält, som inte bara drabbar offentliga personer, utan även en del av hans elever möts av elaka kommentarer på sociala medier. Han säger också att det kan uppstå missförstånd på internet, att en kommentar som anses elak inte var menad att såra.
Olle fortsätter att berätta vad han upplever är skillnaderna mellan traditionell mobbning och nätmobbning. Han lägger stor vikt vid att nätmobbningen syns av så många personer medan den traditionella mobbningen bara behöver vara en “grej” mellan en eller två personer. Man kan även gå därifrån om man vill, medan nätmobbning kan komma att ligga kvar på internet för all framtid. Han poängterar ytterligare att han tycker att det är värre att mobbas över internet då flera hundra personer kan ta del av innehållet.
Vidare berättar Olle att han inte har tillräckligt med kunskap om nätmobbning. Eftersom han själv inte använder sig av sociala medier så brister hans kompetens i vad sociala medier innebär. Han gör sig dummare än vad han egentligen är, för att eleverna ska förklara för honom vad som har skett, då han anser att han får reda på mycket mer så än om han skulle försöka sätta sig in i ämnet. Olle skulle vilja ha mer kompetens men tiden är hans bristvara.
Skulle han tänka om så måste något annat prioriteras bort då skolan har otroligt många bollar i luften förutom allt skolarbete. Den lilla kunskap som Olle har är av rent intresse för ämnet och att han följer med i diskussioner.
8.1.3 Pernilla och Martin
Pernilla berättar om fenomenet nätmobbning och varför hon tror att det kommit att bli så stort.
Hon tror främst att det är anonymiteten och att du kan gömma dig bakom en skärm som ligger till grund för att eleverna ska våga uttrycka sig som de kanske inte skulle gjort ansikte mot ansikte. Att eleverna inte tänker på sitt agerande bakom skärmen har kommit att bli ett problem då det enligt henne är för att eleverna inte är medvetna om konsekvenserna av sitt handlande. Martin nämner att det är läskigt att man inte ser personen man kommunicerar med och uttrycker sin oro över eleverna när de befinner sig på internet då de kan kommunicera med personer de inte känner. Martin anser att han inte har tillräckligt med kunskap om nätmobbning och när det väl sker vänder han sig till Pernilla först för att höra hur han ska hantera det. Pernilla har alla svar han behöver, säger han. Pernilla anser att hon har god kunskap då hon arbetat med både mobbning och nätmobbning så pass länge. Hon vet hur man ska hantera situationen men menar att man alltid kan få mer kunskap. Utöver sin utbildning har hon fått sin kunskap genom att hon på en tidigare skola arbetat med en kurator som hon lärde sig mycket av. Skolan har även haft Maria Dufva som föreläsare.
8.2 Analys
Att dagens vuxna, i det här fallet dagens lärare, inte har speciellt goda internetkunskaper, stöds av tidigare forskning som Skolinspektionen (2016, ss. 6- 7) gjort. De konstaterar att skolor inte har tillräckligt med kompetens om nätmobbning. Alla respondenter känner till begreppet nätmobbning men tre av dem har svårt att definiera det på ett tydligt sätt samtidigt som de saknar verklighetsuppfattning av fenomenet. Av de fyra som intervjuades var det Pernilla som vi ansåg hade någorlunda kunskap inom ämnet och om elevernas
internetanvändande, som även hon själv konstaterade. Resterande respondenter har erfarenhet
av nätmobbning på så vis att det hänt deras elever men trots detta är kunskaperna ytliga och de behöver mer kunskap om ämnet, trots de föreläsningar som skolan erbjudit.
Olle som inte är aktiv i några sociala medier gör att hans kunskaper av det sociala
interagerandet minskar. Han berättar även att han inte känner till de olika sociala plattformar hans elever vistas på. Han har inte försökt att sätta sig in i den tekniska utvecklingen som gör det möjligt för nätmobbning att ske.Detta kan bero på att fenomenet är för nytt för hans livscykel då han är av den äldre generationen. Hans elever ligger alltför långt före honom just i den digitala världen. Den lilla kunskap om sociala medier, internet och nätmobbning som Olle har kom senare i livet. Detta går att koppla samman med Prenskys (2001, s. 1) “internets immigranter” där han beskriver att kunskapsglappet mellan lärare och elever är stort. Olles svar och beskrivningar kan uppfattas som att han inte har intresse att lära sig mer om elevernas internetanvändande. Även fast vi kände att Olle ville och såg detta som ett stort problem så var det svårt för honom att prioritera att lära sig om fenomenet då inte ens rektorn på skolan prioriterar det.
Egentligen tycker jag nätmobbning är en del av ett annat problem kanske just problemet att vara ung idag - typ hur ska jag hantera den här världen? - Olle
Vi tolkar detta som om att han placerar nätmobbning i samma kategori som att vara barn i dagens samhälle och att nätmobbningen är vardag för unga, vilket även bekräftas av Friends nätrapport (2017a, s. 22). Olle tog även upp alla missförstånd som kan ske över internet vilket kan kopplas samman till Sulers faktor om tidsförskjutning i svaren. Det vi kan uttyda av det Olle berättar är att i skrivna meddelanden går du miste om signaler som är av vikt i en konversation där du kan missuppfatta vad den andre har skrivit. Man hör varken tonfall på personen eller ser eventuella gester eller ansiktsuttryck vilket leder till att missförstånd dagligen sker. I enlighet med Sulers (2004) teori blir ungdomar lättare hämningslösa på internet. Det är lätt att slänga ur sig något klumpigt för att man inte ser mottagarens omedelbara känslor och reaktion.
Flera av respondenterna tror att anonymitet kan vara en orsak till nätmobbning, vilket stämmer överens med Sulers (2004) teori då han beskriver anonymiteten som en bidragande faktor till nätmobbning då man blir mindre hämmade i sina handlingar på internet. Det går att
skapa en helt ny identitet och detta bidrar till att man kan intala sig själv att man inte behöver ta ansvar för sitt agerande på internet.
I enlighet med Sulers faktor om avsaknad av ledtrådar samt anonymitet (Sulers, 2004 s. 323) nämner Martin sin oro över att hans elever kan råka illa ut när de pratar med en person de inte känner på sociala medier. Att en person utger sig för att vara någon som man egentligen inte är kan leda till många otäcka konsekvenser. Möjligheten att skapa en egen bild av personen man kommunicerar med finns, vilket leder till att man genom egna önskningar kan skapa en fantasikaraktär. Samtidigt som man själv kan skapa en karaktär genom anonymiteten då man kan bli vem man vill och man känner då inget krav eller ansvar.
Rektorerna där Anna och Olle är verksamma prioriterar inte att utbilda sin personal i detta ämne vilket sänker deras kunskaper ytterligare. På både Pernillas och Olles skolor har man anställt en socialpedagog för nätmobbningsärenden vilket inte är det bästa tillvägagångssättet då elever ska känna att de kan tala med all personal på skolan. Som vi tidigare nämnt (Friends 2017a, s. 5) saknar elever redan förtroende för de vuxnas vilja och möjlighet att kunna hjälpa till när det väl behövs.
8.3 Hur hanterar skolpersonal frågor om och hantering av nätmobbning?
8.3.1 Anna
Anna berättar att hon samlar in mobiltelefoner. Ser någon ur skolpersonalen en mobiltelefon så ska de enligt skolans regler beslagta den. Vidare fortsätter Anna att berätta att hon skapar relationer med de elever som hon upplever kan vara i riskzonen för att råka ut för all typ av mobbning. Hon påstår att hon känner klassen så pass väl att hon vet vilka elever som exempelvis får elaka blickar från klasskamraterna. Av erfarenhet vet hon att dessa elever kommer att kunna råka illa ut på sociala medier, då handlar det om att försöka fånga upp dem så tidigt som möjligt. Anna berättar om det förebyggande arbetet som görs i hennes klassrum, det blir mest påståenden och diskussioner om hur det skulle kännas att vara den utsatta för att sedan försöka sätta sig in hur alla inblandade tänker. De kan lyfta exempelvis artiklar eller inslag av lilla aktuellt, eleverna har lättare att ta till sig när det handlar om deras verklighet.
Anna börjar med det som eleverna är intresserade av, vidare kommer diskussioner och
frågeställningar om ämnet. Hon fokuserar på att bygga ett bra klassrumsklimat så att eleverna vågar prata med varandra och med de vuxna. Hon kan även tänka sig att det är många elever
som väljer att inte berätta om de blivit nätmobbade eller mobbade överhuvudtaget. Skolan sätter upp en affisch i alla klassrum som handlar om nätmobbning och kränkande behandling som eleverna på skolan har fått vara med om att ta fram. Anna berättar att till viss del försöker hon förebygga nätmobbning men samtidigt inte tala om för eleverna vilka dumma grejer man kan göra på internet.
Vidare berättar Anna att hon vet att alla på skolan känner sig bakbundna vid hantering av nätmobbning efter samtalet med föräldrar. Det är framförallt svårt när det är någon utanför skolan som utfört handlingen men det är en elev på skolan som blivit drabbad. Annars
behandlar skolan det som ett klassiskt mobbningsärende oavsett om det skett via mobil, dator eller på skolgård. Vidare berättar Anna att om det skulle inträffa någon typ av mobbning på skolan så pratar lärarna ihop sig i mentorslaget för att lösa problemet.
Anna berättar även att det är mycket samtal, luskande och letande efter orsaker till varför nätmobbningen har skett, men hur långt ska nätmobbningsärendet gå då det egentligen inte har med skolan att göra. Där får hon ändå sitta som polis, kurator och förälder och försöka reda i det medan hon har ett uppdrag som säger att hon även ska undervisa. Var är föräldrarna i det här, ifrågasätter hon. Hon lägger vikt vid att tiden inte finns på hennes arbetstid.
8.3.2 Olle
Olle arbetar inte regelmässigt just nu för att förebygga nätmobbning även fast han tycker att det är av stor vikt. Han hade hoppats på ett vårdnadshavaransvar snarare än hans. Han
påpekar att tiden inte finns och att han som NO lärare inte kan undervisa om nätmobbning då det inte faller inom ramarna för hans undervisningar. Det skulle leda till att han tappar den huvudsakliga undervisningen. Olles mentorstider är bara en halvtimme vilket han kritiserar då han tycker att de borde vara minst en timme då han skulle kunna ta upp mer om nätmobbning.
När skolan prioriterade ämnet hade de köpt ett förebyggande program som heter EQ som Olle hade sett fram emot att arbeta med, men rektorn på skolan prioriterar inte detta just nu utan har istället valt att göra skolan mobilfri. Vidare berättar Olle att det kan vara svårt att hantera dessa elaka kommentarer då det oftast är skickat från anonyma konton. När nätmobbning väl sker skickar Olle vidare händelsen till skolans socialpedagog då han anser att han inte har tillräckligt med kunskap om ämnet samt att det ingår i socialpedagogens arbetsuppgifter.
8.3.3 Pernilla och Martin
I och med att Martin och Pernilla inte är klasslärare så finns inte utrymmet att gå in i klasserna för att undervisa om ämnet. Pernilla skickar därför ut olika material till klasserna för att förebygga nätmobbning, senast skickade hon ut materialet Hashtag. Detta är en serie
inspirerad av tumultet i Göteborg då ett konto på Instagram publicerade felaktiga bilder med tillhörande text om personer. Vi skriver mer om händelserna under rubriken, Tidigare forskning. Både Pernilla och Martin lägger stort vikt på att det dels är vårdnadshavarnas uppgift att tala om för sina barn hur man är en bra kompis både på internet men också i skolan, samtidigt som läraren har en viktig uppgift att följa upp arbetet och kontinuerligt tala om för sina elever vad som är rätt och fel.
Vidare berättar Martin att under 2018 har skolan valt att bli mobilfri. Detta har resulterat i att det inte sker lika mycket nätmobbning på sociala medier i skolan. Men det hindrar inte eleverna att fortsätta med nätmobbningen när skoldagen väl är över. Martin har
“kompissamtal” med mellanstadieelever där de träffas en gång i veckan. De pratar om allt som hänt vare sig om det är på skolgården, fritiden eller internet, exempelvis vad som har gjort en ledsen eller om man själv gjort någon ledsen. Martin påstår att det är ett mycket långsiktigt arbete eftersom problemen inte verkar minska. Martin nämner att han ofta får hantera händelser om nätmobbning då elevernas mentorer inte har tid. Det han gör då är att han lyssnar på vad eleverna har att säga för att sedan prata med Pernilla och elevernas mentorer samt vårdnadshavare. Sedan följer han upp samtalet med fokus på att lösa problemen och relationen mellan de inblandade. Enligt Martin är det viktigt att bygga bra relationer då det oftast är nyckeln till att eleverna vågar komma och berätta om något har hänt.
8.4 Analys
Frågan om mobiler, som har varit ett stort problem på alla fyra skolor, dök upp i respondenternas svar kring hantering av nätmobbning. Skolornas rektorer anser att
mobilförbud var en bra lösning och detta blev en del av skolornas förebyggande arbete mot mobbning. Alla fyra respondenter nämner dock att mobilfri skola fungerar sådär. Eleverna väljer inte självmant att lämna ifrån sig sina mobiltelefoner utan det är personal på skolan som behöver omhänderta dessa, vilket resulterar i onödig tid och tjat.
Att mobilerna ska behöva samlas in är egentligen jättekorkat, man borde lära eleverna att det här är en mobil och var används den, när används den, och vad är okej att göra med den? - Olle
Vi tolkar Olles citat som att skolpersonal inte ska behöva tjata till sig elevernas
mobiltelefoner. De ska kunna bära med sig mobilerna och veta hur de ska hanteras. Om vi ska behöva förbjuda allt som elever inte klarar av att hantera, kommer det att behöva gå så långt att vi till slut bara förbjuder “onda” ting istället för att lära ut hur man faktiskt hanterar verkligheten. Precis som Dunkels (2012, s. 102) så bekräftar Olle att kommunikation om beteenden på sociala medier är ytterst viktigt. Detta bekräftar även Anna:
Vi måste lära barnen att hantera internet. Jag har precis haft slöjdlektion där jag sätter knivar i händerna på elever som går i 4:an för att lära dem att tälja. Men det är inte förrän vi har pratat om knivlagen, gått igenom säkerheten, och hur man arbetar med kniven. Det är med millimeter-precision i salen när jag plockar fram knivarna. Man får inte en andra chans när man inte beter sig rätt. Första diskussionen vi har är: är kniven ett verktyg eller vapen? Man behöver göra exakt samma sak med datorer, Ipads och telefoner innan man sätter dem i händerna på barnen. Är det här ett verktyg eller ett medel för att göra ont? - Anna
Respondenterna nämner vikten av relationer med eleverna för att de ska våga berätta att de blir utsatta för mobbning av olika slag. Vi ser det som att de är medvetna om att många elever underrapporterar händelser och att de tar hänsyn till detta samtidigt som de satsar hårt på att skapa goda relationer till sina elever. Angående underrapportering finns det även statistik bekräftat av Skolinspektionen (2016, s. 16).
Enligt Olles och Annas utsagor tolkar vi det som att de skulle vilja arbeta mer förebyggande med nätmobbning på sociala medier än vad de hinner med. Men det förebyggande arbetet samt hanteringen tar för mycket tid vilket gör att det får stå tillbaka.
Tyvärr prioriterar inte vår rektor EQ just nu. Så fort de fick bra statistik på en enkät så prioriterade rektorn om. Det är ju nu man ska fortsätta och visa världen, det här gör vi! - Olle
Bara för att skolan fått bra resultat på en enkät betyder det inte att problemet har försvunnit från skolan, av Olles citat att döma. Kanske är det tvärtom, att eleverna kan känna att personalen inte har tillräckligt med kunskap för att hjälpa dem (Friends, 2017a s. 5), det blir då lönlöst att svara sanningsenligt på en enkät. Har man fått bra statistik är det viktigt att visa andra hur just de arbetar för att motverka nätmobbning.
En sak alla respondenter hade gemensamt var frågan om var vårdnadshavarna är. Alla respondenter var överens om att många vårdnadshavare inte är insatta i var deras barn befinner sig på internet. Mycket av det förebyggande arbetet ska påbörjas i hemmet,
föräldrarna bör uppfostra sina barn i att hur de ska använda sociala medier. Alla föräldrar bör även ha koll på vilka olika sociala medier deras barn använder sig av. Skolorna bör stödja föräldrarna i utbildning av internetanvändande genom föreläsningar. Detta nämner även Frisén och Berne (2016, s. 136) som framgångsrikt sätt att förebygga nätmobbning. Vi tolkar samtliga respondenters svar som att nätmobbning är något som skolan ska förebygga men inte hantera. De är eniga om att de stöttar och hjälper sina elever om de blivit utsatta för mobbning på internet, även fast de ofta under intervjun påpekar att det är ett problem som
vårdnadshavare borde hantera.
Gemensamt för tre av respondenterna är att de anser sig ha ett moraliskt ansvar att prata både med eleven som kränker och den som blivit utsatt, likaså att göra vårdnadshavare delaktiga i fallet. Om en mobbningssituation uppstår kontaktar de vårdnadshavare till de elever som varit involverade och löser problemet tillsammans.
8.5 I vilka sammanhang möter skolpersonal nätmobbning?
8.5.1 Anna
I och med att skolan där Anna är verksam har mobilförbud möter hon knappt några händelser där nätmobbning har skett på skoltid. Om det sker på elevernas fritid får hon information av eleverna, tack vare förtroendet och lärar- elevrelationer. Annars får man reda på mycket som hänt om man är observant och lyssnar på vad sina elever faktiskt säger. Oftast är det från årskurs 4 och uppåt, men Anna påpekar att hon vet att det förekommer till och med i årskurs 2 för att eleverna börjar få mobiltelefoner redan då för att kunna kontakta deras vårdnadshavare.
Det händer även att Anna får mejl hemifrån där vårdnadshavare skriver att nu är det mycket taskiga saker som skrivs på internet som hon som lärare bör veta. Vårdnadshavarna skriver även att de vet att det inte händer på skoltid men det är bra att man som lärare vet om att det sker.
8.5.2 Olle
Olle möter händelser om nätmobbning sällan men när det väl sker talar han om exkluderandet
som drabbar de flesta. I och med mobilfri skola så sker det inte lika mycket som det gjorde bara ett år tidigare. Innan mobilfri skola fotades det mycket på raster och elever var oroliga över att bli fotade och filmade i omklädningsrum då det hade inträffat tidigare. Olle påpekar att sånt inte längre finns på skolan.
Enligt Olle vänder sig eleverna själva till skolans socialpedagog om något har hänt som inte känns okej. Det har även varit vårdnadshavare som har ringt för att berätta om något har skett som han borde veta om men även detta skickas vidare till socialpedagogens bord. Detta är enligt Olle både positivt och negativt då han absolut tycker att det är bra att vara uppdaterad medan i vissa fall så har det inte med skolan att göra.
8.5.3 Pernilla och Martin
Pernilla berättar om hur hon och Martin märker att något som inte borde ha skett har skett.
Hon berättar att det är viktigt att ha stora öron som socialpedagog och fritidspedagog. Både Martin och Pernilla sitter i elevhälsan och i trygghetsteamet där de kontinuerligt får reda på nya händelser som uppdagats.
Martin berättar om att de haft ärenden där elever på skolan lagt ut bilder på både personal och andra elever, detta uppdagades då en elev kom för att berätta detta för honom. Vidare
fortsätter Pernilla att berätta att eleverna säkert fortsätter med detta beteende men det är inget som de numera ser på skolan, detta på grund av mobilfri skola.
8.6 Analys
Gemensamt för alla respondenter är att nätmobbning enligt dem inte sker på skoltid på grund av att skolorna är mobilfria. Trots detta stöter alla på problemen. Enligt alla respondenter kommer eleverna självmant för att berätta om de blivit utsatta för något på sociala medier.
Detta överensstämmer inte med Friends (2017a) som skriver att elever ofta väljer att agera på egen hand då de misstror vuxnas kunskaper att hantera situationen. Olle och Anna hade samma erfarenhet av att nätmobbningen synliggörs genom att vårdnadshavare kontaktar och gör dem medvetna om nått skett. Olle stöter på problematiken mindre än de andra, detta kan bero på att eleverna istället väljer att vända sig till socialpedagogen på skolan.
Både Martin och Pernilla medverkar i elevhälsan och i trygghetsteamet där de båda känner att de har en inverkan som leder till positiva diskussioner både under dessa möten men också i
