ATT SAMMANFÖRA DET ÅTSKILDA

Konferensrapport:

Bosse Forsén och Lasse Fryk

Vad är Multiversitetet?

ATT SAMMANFÖRA DET ÅTSKILDA

En riktningsgivande idé för Multiversitetets

konferens i Hammarkullen 25/4 och 26/4 2002

ellan 80 och 90 personer samlades under två dagar i slutet av april år 2002 i Hammarkullens Folkets Hus under temat ”Att sammanföra det åtskilda”. Grundidén för konferen- sen var att skapa goda förutsättningar för olika former av ömsesidigt bistående kring för konferens- deltagarna viktiga frågor och att göra detta genom att sammanföra människor som tillsammans representerade en hög grad av mångfald i olika avseenden. Konferensen skulle således vara konkret arbetande För inbjudan stod Multiversitetet, ett samarbetsprojekt mellan SDN/SDF - Lärjedalen och Institutionen för socialt arbete, Göteborgs universitet. För oss båda, som för Multiversitetets och konferensarbetsgruppens räkning hälsade alla välkomna, var det en fantastisk syn att stå inför denna brokiga församling. Där fanns män och kvinnor, äldre och yngre, boende i Hammarkullen och utanför, människor med rötter inte bara i Sverige utan i många andra länder, yrkes-

verksamma i offentlig verksamhet i Lärjedalen och från andra stadsdelar, representanter för Mång- kulturellt centrum i Hammarkullen, Stödnätet i Hammarkullen, Folkhögskolan i Hammarkullen, Tomaskyrkan i Hammarkullen, stadsdelsnämnden i Lärjedalen, Mansjouren i Lärjedalen, socionom- utbildningen i Hammarkullen och Eriksbo, socionomutbildningen i Haga i Göteborg och socionomutbildningen i Köpenhamn, samt en representant för FoU i Väst.

Man kan inte säga annat än att vi i arbets- gruppen lyckats samla en stor grupp människor från vitt skilda sammanhang. Därmed var ett av konferensens syften nått. Ett annat syfte var att skapa gynnsamma förutsättningar för samtal och utbyte mellan deltagarna och att hitta de teman som var angelägna för alla. Här i låg den stora utmaningen, den vi delar med samhället i övrigt.

Mångfald, mångkulturalitet och olikhet är på var mans läppar idag. I alla utbildningar måste det temat finnas med. I media handlar var och varan- nan artikel om dessa frågor. Väldigt ofta belyses då frågan utifrån en problematisk utgångspunkt.

Mångfalden bär i sig lika gärna fram motsätt- ningar och svårigheter, som möjligheter. Vi har i vardagslivet en vana att söka oss till de vi är lika och känner gemenskap med. I boendet visar det sig i vår önskan att söka oss till de områden där vi möter likasinnade. I arbetet visar det sig i vår ovilja att anställa människor som är allt för olika oss själva. I detta sätt att förhålla oss till det annorlunda underhålls vår oförmåga att se mång- falden som en resurs. För att så skall bli fallet krävs ett medvetet intresse att överskrida det bekanta och invanda och en lust att pröva nya former för samtal och dialog. Här fanns den stora utmaningen med denna konferens.

Konferensen ägde rum i Hammarkullen/

Eriksbo och engagerade i huvudsak människor med sin bas där. Även detta hade sina skäl. I en tid av ökad globalisering, snabba förändringar och ökande mångfald framstår det som väsentligt att som en balanserande motpol till det globala stärka det lokala i form av de lokala sammanhang inom vilket människor fortfarande genomlever en stor del av sin vardag och formar sina identiteter inom.

Medan den globala utvecklingen drivs på ett opersonligt plan och med aktörer med stora makt- resurser, måste den lokala utvecklingen lita till konkreta personliga och kollektiva relationer där man så långt möjligt tar tillvara på de resurser människor själva bär på. Här fanns ett tredje syfte invävt i vårt sätt att organisera konferensen.

Det kan vara värt att nämna att FoU i Väst med sitt stöd och engagemang varit en viktig samarbetspartner vid planeringen och genomföran-

INLEDNING

M

det av hela konferensen. Tack för det! FoU i Väst, för er som inte kommit i kontakt med dem tidigare, är Göteborgsregionens forsknings- och utvecklings- enhet. De arbetar alltså på uppdrag av ett stort antal kommuner i Västsverige vilka gått samman för att tillsammans finansiera och organisera kommunernas gemensamma forsknings- och utvecklingsarbete. Det konkreta handarbetet vid själva organiseringen av konferensen har däremot skötts helt av en arbetsgrupp bestående av studenter vid socionomutbildningen i Eriksbo och Hammar- kullen och undertecknade. Vi är projektansvariga och deltagare i Multiversitetet.

Vad är Multiversitetet?

Multiversitetet är som redan nämnts ett samarbets- projekt mellan SDN/SDF – Lärjedalen och Göte- borgs universitet/Institutionen för socialt arbete.

Projektet rymmer inom sig tre olika delar. För det första bedriver en klass inom socionom-

utbildningen, under sina tre inledande terminer av totalt sju, sina studier i Hammarkullen och Eriksbo med oss båda som klasslärare. Varje student har under hela denna tid en förankring i en verksamhet eller arbetsplats i någon av dessa områden. Vårt kontinuerliga och nära samarbete med många olika aktörer i lokalsamhället ser vi som ett sätt att arbeta med universitetets tredje uppgift. Den första uppgiften handlar om utbildning, den andra om forskning och den tredje om behovet av utbyte med omvärlden. För oss är det en poäng att detta utbyte inte bara handlar om att informera omvärlden om den kunskapsbildning som sker inom forskar- världen. Genom vår förankring av grund-

utbildningen i en stadsdel och genom att se utbild- ningen som en praktik öppnar vi för ett jämlikt och ömsesidigt berikande samarbete med omvärlden.

Vi representerar inte teorin och yrkesfältet prakti- ken som skall berikas av de teorier vi förmedlar i grundutbildningen. Snarare är båda parter verk- samma i en praktik där idéer och teorier är lika oundgängliga. Genom att vi båda upptäcker/

avtäcker relationen idé/handling i våra respektive sammanhang uppstår en spännande utgångspunkt för ett jämlikt utbyte kring dessa teman.

Vårt sätt att tolka tredje uppgiften öppnar för Multiversitetets andra del, nämligen underteckna- des arbete tillsammans med i huvudsak offentlig- anställda i Hammarkullen och Eriksbo. En del av vår arbetstid ägnar vi åt olika typer av engage-

mang på uppdrag av arbetsledningen för den offentliga sektorn. Det kan handla om handledning, organisering av heldagar, dokumentation av gjorda erfarenheter, arbete med att tillsammans med anställda utveckla begrepp för att synliggöra det egna arbetet och formulera visioner och riktnings- givande idéer för det ständigt pågående utveck- lingsarbetet.

Den tredje delen i Multiversitetet är direkt sprungen ur det väl utvecklade samarbetet i de båda delområdena i Lärjedalen. På olika sätt uppmuntras ett allt närmare samarbete mellan olika aktörer, föreningar och organisationer bland de boende och mellan bostadsbolag och olika verksamheter inom den offentliga sektorn. Även näringslivet finns med i detta arbete. En motsvarig- het inom universitetet lägger grunden för dess fjärde uppgift, nämligen ett samarbete mellan lärare och studenter inom universitetets olika yrkesutbildningar redan under utbildningstiden.

Detta arbetar vi med och ser en poäng i att samar- betet skulle kunna förankras i lokalsamhället och knytas till och inspireras av det redan pågående utvecklingsarbetet i Hammarkullen och Eriksbo.

Ett arbete som är i sin linda och som nått längst i de sammanhang då vi lyckats knyta klasser från Institutionen för socialt arbete och Institutionen för pedagogik och didaktik till de båda delområdena.

De studenter som ingått i arbetsgruppen för konferensen avslutar nu sin tredje termin i Lärjeda- len. Efter sommaren fortsätter de sina studier inne på Institutionen för socialt arbete i Haga i centrala Göteborg. Man kan se deras engagemang i konfe- rensen som en viktig del av sina studier och ett sätt att formellt och konkret avsluta sitt engagemang i de båda delområdena. Konferensen blev ett sätt för studenterna att i ett större sammanhang få omsätta de erfarenheter och kunskaper var och en utvecklat eller fått möjlighet att fördjupa i Lärjedalen.

Sandra Holmgren, en av studenterna som deltog i

arbetsgruppen, har under utbildningen haft ett

speciellt intresse för organiseringsfrågor. Hon skrev

bl a så här efter konferensen: ”Deltagandet i

konferensen vi gjorde i klassen har ytterligare

medvetandegjort detta intresse för mig. Formen vi

utarbetade, att gå från idé, till innehåll och sen till

organisation var en stor lärdom, liksom även detta

att få träffa engagerade, positiva och yrkesaktiva

med visioner inför framtiden. Detta trots att ekono-

min hela tiden är kärv.”

Var det en lyckad konferens?

Om man betraktar konferensen som lyckad eller inte beror på med vilket syfte man gick dit. Vi i arbetsgruppen var mycket nöjda. Mer kritiska röster vill dröja med omdömet tills de ser om den leder till konkreta förändringar av de frågor som var uppe till diskussion. Konferenser där folk träffas och trivs, och där svårigheter och problem dryftas utan att det får några konsekvenser utanför konferensdörrarna hade man deltagit i tidigare.

Upprepas detta kan träffar av det här slaget snarare få en negativ effekt.

Att vi i arbetsgruppen var så nöjda har flera skäl. Det låg många timmars hårt arbete och intensiva diskussioner bakom arrangemanget. Att som Sandra skriver gå från idé till innehåll och form är inte så lätt. Vi hade flera övergripande syften med konferensen, vilka var tvungna att översättas av var och en av oss och konkretiseras i planeringsarbetet. Ett sådant syfte var knutet direkt till Multiversitetsprojektet som i juni går mot sitt slut. De tre planerade åren är nu genomförda och konferensen blev ett sätt för oss att såväl avsluta projektet genom ett större arrangemang, som att illustrera själva dess grundidé genom sättet att organisera konferensen på. Samtidigt ville vi också få idéer och kontakter inför en eventuell fortsätt- ning. Hela arrangemanget gav också gott om tillfällen för studenterna att omsätta sina teorier i praktiskt arbete. ”Hur kan jag bidra till arrang- emanget, vad är det för värde med en sådan här konferens, hur kan man göra för att underlätta samtal i en mindre grupp när människor har svårigheter att förstå svenska, hur hittar vi fram till ett gemensamt och meningsfullt ämne att samtala om i vår grupp, hur kan man göra för att allas röster skall bli hörda, hur skall anteckningar föras

så att konferensen kan dokumenteras efteråt, hur skall vi ordna mat- och fikastunderna på ett smi- digt sätt, hur skall vi få spridning i smågrupperna så att inte alla studenter kommer i en grupp och alla boende och offentliganställda i en annan…”

och många många andra frågor väntade på ansva- riga studenter för att bli lösta. Mycket av arrang- emanget vilade alltså i studentkollektivets händer.

Det var en fantastisk känsla att se hur alla på ett självklart sätt axlade de uppgifter som dök upp.

Glädjen blev inte mindre av att övriga konferens- deltagare visade lika stor vilja att bistå med en hand där så behövdes. När någon grupp satt med deltagare som inte kunde svenska var det enkelt att få en frivillig från en annan grupp att gå över och hjälpa till med översättning. Sakta men säkert byggde vi på detta sätt en samhällsgemenskap i miniatyr där tolerans, nyfikenhet, intresse, tid, engagemang och gemenskap blev några viktiga begrepp. Detta, enbart detta, var så pass värdefullt att det gjorde konferensen värd att genomföras.

Flera gav i de kollektiva reflexionerna i slutet uttryck för tankar med liknande innebörd.

Inom Multiversitetsprojektet har vi på olika sätt fått ta del av det långsiktiga utvecklingsarbete som bedrivs i Eriksbo och Hammarkullen. Mer regelbundna fora av det här slaget tror vi skulle vara av stort värde för att dels involvera fler i det arbetet, men också för att sprida kunskap till fler om det mångfasetterade och spännande utveck- lingsarbete som bedrivs i de små vardagliga sammanhangen som inte alltid låter höra om sig.

Vi prövade en form att mötas i som vi tyckte hade många poänger. Enkelheten och den låga budgeten var en poäng i sig. Att med hjälp av kollektivet försöka göra mesta möjliga själv var en central tanke som visade sig vara uppskattad av flera. Att

KONFERENSENS

PLANERINGSARBETE OCH

GENOMFÖRANDE

stärka lokalsamhällets olika gemenskaper, men framför allt utveckla olika typer av mötesplatser där dessa olika gemenskaper överskrids och frågor och problem av gemensamt intresse dryftas, tror vi är av avgörande betydelse. Konferensen var lyckad på det sättet att många olika grupperingar var representerade, inte minst bland de boende själva.

Detta var inte den första konferens av det här slaget vi ordnat. Det var den fjärde i ordningen.

Enkelheten har varit en bärande idé även i de tidigare arrangemangen. Erfarenheter därifrån bär vi båda med oss. Samtidigt är det nu nya studenter som är medarrangörer med nya erfarenheter och ett större eget kontaktnät i området. Det spelar en avgörande roll. Vi når därigenom också nya grupper i området som berikar och sätter färg på konferensen. Formen för konferensen vidareutveck- las och nya erfarenheter görs som vi alla kan lära av och ta med oss till våra olika sammanhang i och utanför Lärjedalen. Här pekar vi på ett mer långsiktigt perspektiv att betrakta konferensen ur.

Inom ett år eller två kanske konferenser av det här slaget skulle kunna vara ett självklart och regel- bundet återkommande inslag i Hammarkullens och Eriksbos utvecklingsarbete. De skulle kunna utgöra ett komplement till de träffar som redan nu sker mellan olika aktörer i andra fora i mer vardagliga sammanhang.

Idéerna bakom och själva organiseringen av konferensen

Tankarna på en konferens väcktes av oss båda i slutet på hösten 2001. Då gick vi ut med en fråga till studenterna om intresset att ingå i en arbets- grupp och fick ett positivt svar av sex stycken. Då vår utbildning är en praktik blev detta en konkret uppgift att arbeta med inom ramen för studierna termin tre. Vi stämde av med andra aktörer i stadsdelen för att inte kollidera i tid med andra stora arrangemang. Slutet på april blev en bra tid.

Det innebar också att vi hade vårterminen på oss att bestämma tema, planera ett program och gå ut med datum i god tid. FoU i Väst ville i februari ha något skrivet för att hinna få med det i sin tidning.

De inledande diskussionerna fick därför inte ta för lång tid. De blev både heta och intensiva. Vilka idéer skulle vara vägledande, hur skulle program- met se ut, vilka skulle involveras och hur mycket skulle vi i arbetsgruppen styra aktiviteterna under

de båda dagarna? Det var några av de frågor vi gav oss i kast med inledningsvis.

Ganska snart blev vi överens om de vägle- dande idéerna. Att sammanföra det åtskilda med lokalsamhället som bas var själva grundtanken.

Enkelheten, självhushållet och tilliten till kollekti- vet en annan. En tredje central tanke var att det skulle vara en arbetande konferens där deltagarna skulle engageras i samtal med såväl varandra som andra. Tid blev därför en central aspekt i plane- ringsarbetet. Det skulle finnas gott om tid för samtal och alla skulle få möjlighet att göra sin röst hörd och tala till punkt. Att röra sig i områdena Hammarkullen och Eriksbo var en annan viktig poäng.

En spänning som uppstod ganska snart i planeringsarbetet var mellan oss båda och övriga klassen, med studenterna i planeringsgruppen mitt emellan. Vi båda såg konferensen som ett viktigt inslag i utbildningen till socionom. Att vara med och försöka såväl utveckla som pröva olika former för samtal och dialog mellan människor från olika delar av den lokala samhällsgemenskapen är inte bara ovanligt i sig, utan kan också bli ovanligt lärorikt. Nu såg inte alla det så av framför allt två skäl. Detta var inte första gången klassen blev inbjuden till att delta i ett arbete av detta slag. För ett år sedan tog 12 stycken i klassen ett mycket stort ansvar för anordnandet av en EU-konferens som bl a förlades till Hammarkullen. Då kände de att de inte fick det stöd de behövde och var nu rädda för att det skulle hända igen. Det andra skälet ser vi som en konsekvens av vårt sätt att tillsammans med studenterna ta ett kollektivt ansvar för organiseringen av studierna. Den riktningsgivande idén där är att vars och ens meningsfullhet måste vara vägledande för det arbetet. Här uttryckte några att de under konferen- sen pågående fältstudierna förlagda ute på arbets- platser med inriktning mot socialt arbete var av större värde än att delta i själva konferensen. Här hade vi båda tillskrivet arbetsgruppens arrang- emang allt för stor meningsfullhet för alla. Vi försökte tillsammans med studenterna i arbetsgrup- pen argumentera för värdet av att delta i konferen- sen. Ett tiotal fann det mer meningsfullt att vara kvar på sina fältstudieplatser, de övriga 25 deltog.

Vi förväntade oss ett aktivt stöd med praktiska

göromål under konferensdagarna av de studenter

som valde att delta. Det kunde handla om hjälp i

köket, dokumentation eller att ha ett övergripande ansvar för att den lilla gruppen fungerade på ett tillfredsställande sätt. Vi hoppades att de som fann det meningsfullt att delta också skulle utstråla engagemang och lust där de fanns med. Om vi hade använt vår roll som lärare mer auktoritärt och pressat fler studenter att delta tror vi det hade fått rakt motsatt effekt. Människor som inte deltar av egen lust utan känner sig tvingade kan lätt dränera en grupp på lust och energi genom att utstråla ointresse. Vi var ute efter motsatt effekt.

I planeringsgruppen växte sakta men säkert en struktur för de båda dagarna fram, som för oss levandegjorde de riktningsgivande idéer som formulerats. Mottagandet fäste vi stort värde på.

Man skulle få kaffe och en smörgås direkt när man kom klockan nio. Var och en skulle ingå i en liten grupp bestående av så stor olikhet som möjlighet mellan deltagarna. I varje grupp skulle två studen- ter ha huvudansvaret, en som gruppledare och en som skrivare. Varje grupp skulle inte vara större än 10 – 12 personer. Erfarenheter från tidigare konfe- rensen hade lärt oss att det finns en väldig kraft i att vilja sitta bredvid de man redan känner. Vi valde därför att numrera varje bord och mottaga var och en vid dörren där de fick skriva in sig under dessa siffror på olika listor. Det fanns katego- rier för boende i Eriksbo och Hammarkullen, studenter, offentligt anställda och övriga. När en kategori var full fick man teckna sig på en annat papper. Mångfalden var på detta sätt garanterad, trodde vi. Det är bra att ha en plan, det är ännu bättre att vara förberedd på att den aldrig kommer att fungera fullt ut. Så inte heller nu. Det fanns grupper där boende dominerade och grupper där offentliganställda saknades. Vårt största bekymmer var att få deltagare att byta grupper så att de som ej pratade svenska kunde få översatt till sitt språk vad samtalen handlade om.

Planen var att dessa grupper nu skulle hålla samman och arbeta under två dagar. Första dagens förmiddag ägnades åt att bekanta sig med varan- dra och arbeta med en övergripande fråga. Vi gav grupperna följande uppgift: Hur kan man under- lätta samtal mellan människor som normalt inte möts och hur skulle formerna för sådana träffar kunna se ut? Efter förmiddagens hårda arbete bjöd vi på lunch som arbetsgruppen lagat kvällen innan.

En vegetarisk pastasallad och en pasta- och kycklingsallad med olika såser till. Lunchen blev

trots enkelheten och självhushållet mycket uppskat- tad. Här trädde flera hjälpande händer tillhörande konferensdeltagare långt utanför vår egen grupp in.

Fint!

Det arbetande inslaget i konferensen skulle inte enbart vara förlagt till den inledande förmid- dagen. Samtidigt ville vi att deltagarna skulle få röra sig på olika platser i Eriksbo och Hammar- kullen och där möta andra människor som gav energi och nytt arbetsmaterial till gruppen. Arbets- gruppen bestämde därför att olika aktörer i stads- delen skulle tillfrågas om intresset att delta genom att ta emot besök från en konferensgrupp på 10 – 12 personer. Fjorton verksamheter, i huvudsak i offentlig regi, sa ja till vår förfrågan. De skulle förutom att dela med sig av det sammanhang de representerade bjuda in gruppen till ett samtal om ett för dem viktigt ämne. Vinsten med detta var att gruppen skulle få en meningsfull fråga att samtala kring, samtidigt som verksamheten kunde få nya perspektiv på en för dem angelägen fråga. Poängen var att alla tillfrågade är engagerade i ett kontinu- erligt utvecklingsarbete som vi hoppades skulle vara intressant för deltagarna att ta del av. Det kan vara intressant i sig att ta del av och förhoppnings- vis inspireras av andras strävan att skapa en verksamhet som flexibelt och skapande försöker svara mot besökarnas och områdets behov. Första dagens eftermiddag och andra dagens förmiddag var man ute på två sådana besök.

Lunch andra dagen fick grupperna ombesörja själva. På den avslutande dagens eftermiddag samlades vi gruppvis återigen i Folkets Hus stora sal där allt hade tagit sin början dagen innan. Man förde då i grupperna en avslutande diskussion om vilka erfarenheter man gjort, kopplade till den inledande och övergripande fråga grupperna fått.

Därefter satte vi oss i en stor cirkel. Varje grupp

fick fem minuter att dela med sig av sina samtal

till övriga deltagare. Därefter gick vi cirkeln runt

och lät var och en säga vad man tar med sig från

dessa båda konferensdagar. Det blev ett vackert

slut med många olika röster som visade på den

mångfald av sätt att se på och använda sig av

tillfällen som dessa.

Att gå från rum till mellanrum och låta mångfald mötas av mångfald

Det var en ovanlig konferens på det sättet att det inte fanns några föredragande experter på olika teman som skulle ge sina perspektiv på konferen- sens rubrik. Allt byggde på det var och en förde med sig in i mötet med sin lilla grupp och det man mötte när man gick ut och besökte de olika verk- samheter som varje grupp fått sig tilldelat. De båda besöken i Eriksbo respektive Hammarkullen fick man inte välja. De var bestämda av arbetsgruppen utifrån olikhet, med syftena att för det första ge inblick i en verksamhet där de som arbetade var stolta över det de gjorde och kontinuerligt var upptagna av att utveckla sitt arbete. För det andra skulle de också se det som spännande att få sam- tala med gruppen kring en fråga som var aktuell för dem.

Att gå från rum till mellanrum innebär för oss att just lämna de fysiska rummen och ge sig ut i främmande eller obekanta miljöer där nya möten blir möjliga. Det innebär också att man vågar lämna det egna tankerummet och inte bara öppna sig för, utan också låta sig beröras av, andras sätt att tänka och handla. För att detta skulle bli möjlighet har vi strävat efter att skapa så trygga förutsättningar som möjligt för var och en. Det fanns t ex alltid möjlighet att ha med sig en vän eller bekant till den grupp man ingick i. Vi tror att trygghet är en förutsättning för att våga gå från rum till mellanrum i den dubbla mening vi pratar om här. Det är i mellanrummet vi tror förutsätt- ningarna finns att låta mångfald möta mångfald.

Mångfalden av röster, erfarenheter och kunskaper kommer i det här fallet bäst till sin rätt i mångfal- den av mötesplatser och mötesformer. Det har vi försökt ta hänsyn till i planeringsarbetet genom bl a besöken ute i olika verksamheter.

Samtalet såg vi i arbetsgruppen som ett väsentligt inslag i de båda dagarna. Svårigheten med samtal i en grupp där man inte känner varan- dra är att några lätt blir dominerande och andra lyssnande. När så blir fallet försvinner själva poängen med det arbete vi lade ner på att få grupperna så heterogent sammansatta som möjligt.

Utmaningen vi står inför i Sverige idag, liksom i övriga världen, är att samhället snabbt förändras på så många olika sätt. Denna förändring kommer vare sig vi ber om den eller inte. Vi har i vårt land

t ex fått många nya medborgare med såväl annor- lunda erfarenheter och kunskaper som drömmar och idéer om framtiden. Hur dessa nya perspektiv och denna nya energi och handlingskraft skall hitta vägar att bli en naturlig del av vårt gemensamma och kontinuerliga samhällsbygge återstår att se.

Ofta speglar rubriker i media att svårigheterna dominerar. Regering och riksdag gör ekonomiska satsningar i utsatta områden där de nya svenskarna fått bostäder. Rädslan är stor att gränserna och murarna som genom den tydliga boende- segregationen bitit sig fast i vardagen skall bli bestående och leda till motsättningar av den typ vi sett nu senast i bl a Frankrike. Det är ett gigantiskt demokratiprojekt vi står inför att förverkliga. Hur vi lyckas beror till stor del på vad vi som enskilda medborgare lyckas göra tillsammans i våra små lokala sammanhang.

Vår utgångspunkt är att pengar från centralt håll är en viktig förutsättning, men långt ifrån tillräcklig. Vi måste i de små lokala samman- hangen samtidigt arbeta på att utveckla mötesplat- ser och pröva olika sätt att samtala på som gör att skillnaderna i sätt att tänka och handla blir till kreativa och berikande tillgångar i det pågående lokala samhällsbyggandet. Konferensen visade på flera av de svårigheter vi har att brottas med.

Denna dokumentation är ett sätt att försöka ta vara på de erfarenheter som gjordes på konferensen och som kan vara till inspiration för var och en inför andra sammankomster av det här slaget. Vi hoppas här också kunna visa på att konferensens stora behållning kanske ligger i de små händelserna där var och en får en ny idé, möter en nya människa, får framföra en för henne/honom viktig tanke, känna att det finns ett stort intresse för att arbeta med det gemensamma eller enbart se att också det enkla, billiga och vardagsnära kan vara av bety- delse. Det är de små sammanhangen som är demokratins undervegetation och nervbanor. När det brister här blir det lätt sprickor i demokratins fasad.

Det krävs ett medvetet arbete för att forma en demokratisk kultur

Tiden var en aspekt vi brottades med under plane-

ringen. Vi ville organisera dagarna så att varje

grupp skulle få så mycket tid tillsammans som

möjligt. Det skulle gynna samtalet och

utvecklandet av en kultur där det inte var bråttom, där alla fick möjlighet att tala till punkt och bli lyssnade på och där meningsskiljaktigheter skulle kunna leda till fördjupade samtal. Det fick heller inte bli så att energin tog slut i grupperna och samtalet kallnade. Därav planeringen av förmidda- gen för att bekanta sig och få tid att göra sig tydliga inför varandra, för att sedan gå ut i två nya sammanhang där man under trevliga former fick ta del av deras engagemang och bjudas in till nya samtal. Gruppen åt också lunch tillsammans och fick promenera gemensamt till och från studiebe- sök. Det öppnade för den mer informella samvaron som heller inte skall underskattas. En av besökarna uttryckte glädje över just detta när hon sa att det kändes som de lärde känna varandra under dessa båda dagar genom att de fick göra så många olika saker tillsammans i den lilla gruppen.

I våra inledande anföranden i samband med att konferensen öppnades betonade vi tröghetens betydelse. Leve trögheten. Den som tror att demo- krati är en effektiv och snabb form för samhälls- bygge lägger en annan innebörd i begreppet än vi gör. För oss är den centrala byggstenen att allas röster inte bara hörs utan att de erfarenheter och kunskaper som dessa röster förmedlar tas på allvar.

Det bör i så fall få till konsekvens att var och en känner sig delaktig i resultatet av det gemensam- skapande arbete som demokratin är ett uttryck för.

Man kan se att det personliga engagemanget tillfört något som gjort att den egna närvaron spelat roll. I vårt fall innebar de många olika språken en tröghet. Vi fick ta pauser för att utvalda skulle kunna översätta till dem som inte förstod svenska. Här vill vi passa på att uttrycka ett stort

villighet att bistå andra konferensdeltagare hade hela konferensen fått en konstig slagsida. Vi är väl medvetna om att översättningsarbetet var en tuff uppgift att ta på sig. Den tröghet som blir följden av detta arbete kan skapa irritation för den stres- sade. Å andra sidan kan det ses som ett tillfälle för eftertanke för andra och en möjlighet till vila i tanken att just denna paus skapar en grund för det stora flertalets delaktighet. Något att glädjas åt för den sanne demokraten.

Gruppledarna i varje grupp var tänkta som en hjälp när diskussonens vågor började gå höga och var och en kanske skulle bli för upptagen av vad man vill dela med sig av till lyssnarna. Då

skulle kampen om utrymmet och kampen om tiden leda till en rollfördelning där vissa röster tystnade eller hade svårt att komma till uttryck. För att i viss mån förebygga detta introducerade vi inled- ningsvis några tankar som vi ville var och en skulle försöka se som riktningsgivande idéer för samtalet i den lilla gruppen. De var: att lyssna

lättare att säga visa saker än att leva dem. Å andra sidan är det lättare att säga till någon att lyssna mer eller prata lite mindre, om vi innan kommit överens om att det är så vi vill ha det tillsammans.

Det kan annars ses som ett mer personligt påhopp.

Det är upp till var och en, men i sista hand till

gruppledaren, att gruppen lever de idéer man sagt

ja till. Det var ett eldprov för studenterna att i ett

sådant här sammanhang pröva sina färdigheter att

bidra till ett gott arbetsklimat i en grupp.

Tankar om mötesplatser och forum för samtal i lokalsamhället

Vi bad gruppdeltagarna att under den första förmiddagen fundera igenom möjliga sätt att träffas på i bostadsområdet där gemenskaper man normalt tillhör överskrids. De skulle också försöka formulera vad man behöver tänka på för att dessa möten skall bli konstruktiva. Behovet av att över- skrida gränser mellan olika boendegrupper, etniska grupper, generationsklyftor och verksamheter är påtagligt för envar. Vad man bör tänka på och hur det kan ske behöver vi vara mer uppfinningsrika kring. Här följer ett axplock av vad som avhandla- des i de olika grupperna:

- Vi måste börja med oss själva och med något som vi är personligt engagerade i.

- Det är viktigt att ha något konkret att samlas kring och se till att tal blir handling.

- Familjen är en grundläggande enhet. Där måste vi börja.

- Allt skall ske så snabbt idag. Vi måste värna om en attityd till livet där vi vågar engagera oss och hålla fast vid det som vi finner är viktigt. Låta det ta tid.

- Man skall inte ha tanken att man skall fixa saker för andra. Bort från attityden att man tror man vet vad andra behöver.

- Skolan är ett viktigt ställe. Där möts så många människor varje dag från olika sammanhang.

- Tvättstugan och gården är naturliga mötesplatser – kan man göra något mer av det?

- Borde finnas ett nätverkshus i området. Ett ställe att träffas på. Borde också finnas någon som samlade upp och listade alla bra idéer som finns.

- Borde finnas ett kulturhus i varje område.

- Borde finnas ett forum i området kring arbete och

arbetsfrågor.

- Ett forum borde finnas där olika organisationer och verksamheter träffas och utbyter idéer.

- Spännande med ett ställe att träffas på, som här, utan speciellt tema och bortom yrkesbeteck- ningar.

- Behövs möten av det här slaget som är organise- rade, men samtidigt öppna, det är så

otraditionellt.

- Man måste tycka det är viktigt, man måste ha en anledning att träffas.

- Viljan till förändring är viktig.

- Krävs en delad och gemensam idé och gemen- samt mål för att träffas, lyssna på varandra och skapa något tillsammans.

- Viktigt att sammanfatta det man kommer fram till.

- Att hitta en gemensam beröringspunkt att enas kring underlättar. Kan vara en poäng att samlas kring likheter istället för att fokusera på det olika och annorlunda.

- Kontinuitet är av stort värde och då behövs tid.

- Vi måste försöka stärka människors entusiasm och handlingskraft kring ”en samhällets nybyg- garanda”.

- Vi är vana att få. Det gäller också att vara beredd att ge.

- Barn har en livsglädje och hunger som bör tas tillvara. Viktigt att vuxna håller ett öppet sinne för barns idéer och intresse.

- Ta tillbaka naturen som en kreativ form för barn.

- Viktigt att barn får tillhöra och känna sig trygga i ett litet sammanhang för att kunna växa som människor. Därmed förbereds barnet på att tillhöra ett större sammanhang.

- Ta tillvara människors nätverk. De personer som är viktiga i en människas liv bör tas tillvara.

VILKA SAMTAL FÖRDES I DE

OLIKA GRUPPERNA?

- Börja förändringen i liten skala. ”Ringar på vattnet” gör att små förändringar skapar förut- sättningar för större.

- Dialogen mellan män och kvinnor måste upp- muntras.

- Man får aldrig generalisera eller sätta grupper mot varandra.

- Vi bör även vända blickarna utanför området och ut i världen för att få idéer och ta del av andras erfarenheter.

- Det är bra om man har struktur på samtalet så det inte bara blir prat utan också något som sätter spår i praktiken.

- Handlar också om hur man tar vara på de erfarenheter som görs. Den här konferensen t ex kan ju bli en i raden eller betyda en skillnad. Det beror även på var och en av oss som deltar om det får praktiska effekter i vardagen eller inte.

- Det är bra att träffas för då får man ett ansikte på människor som man sen kan stöta på i områ- det vid andra tillfällen.

- Vi har funderat mycket på det här med språk och kommunikation. Hur ska man säga saker så att det blir begripligt för den andre när vi pratar så olika språk? Vi har fått brottas med det konkret i vår grupp. Här borde språkvetare finnas med från universitetet med sina erfarenheter och resurser.

- Det behövs mötesplatser där människor från olika grupper kommer samman. Så fort man möts och ser att man tänker likadant växer kraften att vi kan göra något tillsammans.

Ett stort tack till de verksamheter som tog emot besökarna!

Besöken ute i de olika verksamheterna var ett mycket uppskattat inslag, inte bara för besökarna.

Vi har fått många uppskattande ord även från de som mottog besökarna. ”En spännande eftermid- dag.” ”Livliga diskussioner, ovanliga infallsvinklar och konkreta tips på vad vi skulle kunna göra för att komma vidare.” ”En givande möjlighet att samtala med grupper av boende som vi till hösten kommer att möta i vår verksamhet.” Det var några av kommentarerna vi mött. Sen skall man inte underskatta det givande i att få dela med sig av ett arbete man vet att andra uppskattar. Besöken i sig blir gränsöverskridande då många personer i området besöker olika verksamheter som de lär

känna lite närmare. En rörelse från ”rum till mellanrum” med ambitionen att mötet skall präglas av ”mångfald som möts av mångfald”. De flesta har inte varit där tidigare, kanske inte ens kände till att verksamheten fanns och än mindre visste att de bedrev ett spännande arbete. Besö- karna går sen vidare ut i sin vardag och sprider erfarenheterna om mötet vidare, något som i bästa fall ger en positiv våg av samtal ut i stadsdelen.

Vi vill ta tillfället i akt att säga ett stort tack till de verksamheter och personer där som med entusiasm tog emot konferensdeltagarna, presente- rade sitt arbete och även med förtroende gav dem frågor att samtala kring som var värdefullt att för egen del få nya perspektiv på. De platser som på detta sätt engagerade sig i samhällsbygget i Eriksbo och Hammarkullen var: Öppna förskolan i Eriksbo, Ungdomsgården ”Parken” i Eriksbo, Ungdomsakademin och Juniortrygghetsgruppen (den senare verksam i Hjällbo och anställda av Hjällbobostäder), Eriksbo kooperativa förening, Fregattens Familjeförskola och Öppna förskolan i Hammarkullen, Fregattens nya verksamhet med utsatta unga, Emmahusets grundskola i Hammar- kullen, Servicehuset i Hammarkullen, Flykting- teamet i Lärjedalen, Mixgårdens ungdomsgård i Hammarkullen, Medborgarkontoret i Hanmark- ullen, Folktandvården på Hjällboskolan, Rosa husets förskola i Eriksbo och Familias arbete med barn, ungdomar och familjer i Eriksbo.

Korta inblickar i några seminariegruppers samtal

Det svåra när vi nu sitter med anteckningar från de olika seminariebesöken är hur vi skall välja att ge inblickar i de presentationer och samtal som skett.

Vår avsikt är inte att delge dem som inte var med

vad som avhandlades. Den stora poängen med

besöken ute i de olika verksamheterna var att ge

nya förutsättningar för intressanta samtal i de

mindre grupperna. Syftet här blir mer att ge

läsaren några föreställningar om vilka teman som

avhandlades. Utgångspunkten var att de platser

som blev tillfrågade representerade förhållnings-

och tänkesätt som låg i linje med själva grund-

tanken för konferensen. För oss i arbetsgruppen

representerade de redan spännande samtalspartners

och vi var övertygade om att de skulle ge näring

och inspiration till de grupper de tog emot. Valen

av besök att skriva om här representerar därför inget val av lyckade eller mindre lyckade besök, utan helt enkelt teman som ger en varierad bild av vad som diskuterades.

Några undrade säkert om de dragit en nitlott när de fick reda på att de skulle besöka folktand- vården i Lärjedalen med säte på Hjällboskolan. De kunde inte ha mer fel. På mycket kort tid har den traditionella folktandvården utvecklats till en nyskapande enhet under klinikchef Inga Börjesons ledning. Runt sig har hon samlat ett team med rötter i många olika kulturer, kunniga på många olika språk, med olika yrkesutbildningar och ett brinnande intresse för att utveckla förebyggande- arbetet parallellt med det kliniska arbetet. Få verksamheter har på så kort tid genomgått en så dramatisk förändring där målet varit att försöka utveckla en verksamhet som så långt möjligt svarar på medborgarnas behov. Detta samtidigt som arbetet de bedriver är kostnadseffektivt, vardags- nära, obyråkratiskt, lättrörligt, pedagogiskt och inspirerande för övriga aktiva med folkhälsoarbete.

Såväl förskolor, skolor som fritidsverksamheter har varit folkhälsoarbetare i samarbete med Folktand- vården. Gruppen fick ett inspirerande besök där folktandvård i vardagen stod i centrum.

Öppna förskolan i Eriksbo har under många år varit en levande och öppen verksamhet inom ramen för Familia i Erikbo. Båda verksamheterna hade ett seminarium på konferensen. Vi väljer att göra en kort inblick hos Karin Nilsson och Eva Andreasson på Öppna förskolan. Det gör vi av den anledningen att det kanske var den verksamhet som tydligast efter konferensen slut visade hur intressant det varit att få ta emot besök. Det hade verkligen varit av stort värde för deras fortsatta arbete. De var med på konferensens båda dagar och tog emot sin grupp i sin verksamhet. I gruppen ingick fyra kvinnor med rötter i andra kulturer än den svenska, vilka också bodde i Hammarkullen. Det intressanta med Karins och Evas arbete är att de sitter i startgroparna för att öppna en förskoledel på Öppna förskolan vissa förmiddagar i veckan i samarbete med SFI-verksamheten (svenska för invandrare) i Hjällbo. Tanken är att medan föräld- rarna läser svenska skall barnen få förskoleplats hos dem. De tänker sig också ett vidare samarbete med SFI-lärarna och föräldrarna som skulle kunna vara utvecklande för båda verksamheterna. Det var med stort intresse de mötte sin lilla konferensgrupp

och fick ta del av kvinnornas erfarenheter av att vara boende i Hammarkullen och att vara förälder med tidigare relationer till såväl SFI-undervisning som till förskola. Man kom att samtala en hel del om såväl kvinnornas, som övriga deltagares syn på språk och språkinlärning. De verkade vara överens om att segregationen spelar en viktig roll för språkinlärningen. Att känna att man sitter fast i sitt bostadsområde gynnar inte heller språk-

utvecklingen. Svensk kultur kan också vara ett hinder. En av kvinnorna berättade om hur hennes 7-åriga dotter rättar henne när hon säger fel. Det gillar hon och vill att fler skall göra. Då nämner någon i gruppen att svenskarna i gemen har en rädsla för att påpeka för andra hur saker ska vara.

Det är ofint här att tillrättavisa och man vill inte verka som att man ”vet bäst”. Ett annat problem kvinnorna ovan mötte var en offentlig verksamhet som inte var anpassad till så många barn som flera familjer hade. Det är också svårt att förena utbild- ning och att ha små barn. Alla fyra kvinnorna har såväl utbildning som yrkeserfarenheter från sina hemländer, men ingen arbetar med det idag.

Ett lite annorlunda besök fick de som träffade Jan Langré, socialarbetare och ungdomsarbetare i Eriksbo. Han tog emot gruppen tillsammans med tre unga tjejer från Ungdomsledarakademin. Jan försökte i sitt arbete utgå från ungdomarnas egna resurser och stärka och hjälpa dem att hitta och genomföra det de är bra på. Ungdomsledarakade- min är en ganska ny verksamhet som håller på att utvecklas tillsammans med ungdomarna själva, för närvarande ett 15 – 20-tal från Angeredsområdet.

Där kommer man att arbeta med att starta och driva olika projekt och samtidigt utveckla olika former utbildningsmöjligheter. Tjejerna arbetade även tillsammans i Juniortrygghetsgruppen i Hjällbo. I den rollen är de anställda av Hjällbob- ostäder. Arbetet där gick ut på att försöka vara med och stötta andra yngre ungdomar i 10 – 13 års ålder att vara aktiva. För dessa yngre ungdomar var juniorledarna förebilder, tuffa tjejer som själva vuxit upp i och som är väl hemmastadda i områ- det. I Juniortrygghetsgruppen ingick även att arbeta uppsökande bland äldre. De erbjuder tjänster till pensionärerna av typen att gå med till läkaren, besöka socialtjänsten eller hjälpa till med översätt- ning. Mellan sig talade tjejerna fem olika språk.

En viktig poäng som betonades i denna grupp var

att ta tillvara resurserna som finns i varje män-

niska och i området. Det gäller att våga tänka i nya banor. Man skall inte göra saker mer kompli- cerade än vad de är. Det är bättre att försöka hitta enkla, billiga och näraliggande lösningar.

Informationsproblemet var en annan fråga de diskuterade. Ett exempel var hämtat från filmfesti- valen som varje februari går av stapeln i centrala Göteborg. Där gick det i år många kurdiska filmer vilket ingen av kurderna i konferensgruppen kände till. I ett område som Hammarkullen är det många gånger viktigt att komma ut med information mer personligt. Här spelar de yrkesverksamma i områ- det en central roll. Det räcker inte med att man annonserat i GP.

Vi ger nu inte fler inblickar i konkreta besök utan väljer att lyfta fram ett urval av teman som diskuterats. Informationsfrågan är central och har diskuterats på flera platser. Mångfaldsbladet delas ut i Hjällbo med information på olika språk. Den lyftes fram som positiv. Man önskade något lik- nande i Hammarkullen.

Det sägs i olika sammanhang att olikheterna bygger Hammarkullen, något som sågs som positivt i en grupp. Olikheterna är en resurs, men det visade sig inte vara ett problemfritt konstate- rande. Hur olik får man vara? Hur skall man t ex göra i skolan om ett barn inte vill torka av borden då de ses som orena eller inte får lyssna på musik för att detta bryter mot familjens tradition. En annan grupp diskuterade integration. Är det in- vandrarna som skall integreras eller är det så att vi allihop måste integreras i vårt nya samhälle, ett samhälle som hela tiden förändras? Här fick skolan sig en släng av sleven. Vilken är skolans roll i denna förändringsprocess? Hur kan man få med dem i denna nödvändiga förändring? Några hade bilder av skolan som allt för stel i sin organisering.

På besöket på Emmaskolan fick de som gick dit emellertid flera exempel på hur de försöker forma en skola för det nya Sverige. De fäster stor vikt vid samtalet och den goda relationen mellan skolan och föräldrarna. Nyfikenheten på de motiv som familjen har för att inte kunna acceptera skolans önskemål är viktig, för att utifrån denna kunskap kunna inleda ett mer förtroendefullt samtal. Den tillitsfulla relationen mellan skolan och hemmet bäddar för ett tryggare barn i skolan. Det är inte fel att ha ett öppet och flexibelt arbetssätt, något som kommit fram i flera grupper.

Bostadsmarknaden var ett kapitel för sig. Det

fanns i en grupp en upprördhet över att inte bo- stadsförmedlingen fanns kvar. Nu är det upp till hyresvärden att själv bestämma vilka hyresgäster man vill ha och då verkar inte mångfald och olikhet vara en tillgång och resurs. Man blir låst i sitt bostadsområde på så sätt. Det var flera som uttryckte att de trivdes i Hammarkullen och absolut inte ville flytta, men bristen på valmöjlig- het var ändå mycket negativ. Sen saknas det stora lägenheter! Trångboddheten var för flera ett stort problem.

Servicen i Hammarkullen var inte bra. Hur gjorde man i Hjällbo för att få dit en bank och varför har vi inte en stor affär här?

Arbetslösheten var en annan brinnande fråga.

Någon undrade om arbetsförmedlingen ser mellan fingrarna när det gäller arbete för utlandsfödda kvinnor om det är vanligt att kvinnor i det landet inte arbetar? Arbete sågs som en livskvalitet och det gällde att ta vara på den vilja till arbete som människor har när det kommer hit. Det är lätt om man får gå arbetslös att förlora hoppet och bli passiv. Det räcker inte med att t ex spårvägen annonserar utan det kanske skulle behövas person- liga besök ibland. Varför inte komma ut till Mång- kulturellt centrum eller Stödnätet för kvinnor personligen och berätta.

Det framgick klart av flera gruppers samtal att många som kommer hit som flyktingar behöver stöd. Många har traumatiska upplevelser med sig i bagaget och barnen kan få en svår roll i familjens anpassning till det nya landet. Här spelar flykting- teamet en viktig roll genom sitt sätt att ge stöd till barnfamiljerna på deras egna villkor. De uppmunt- rar och hjälper familjerna att prata om de svåra sakerna, kartlägger behoven, hjälper familje- medlemmarna med olika myndighetskontakter som är nödvändiga och detta i ett så tidigt skede som möjligt, stöttar föräldrarna i föräldrarollen i det nya landet och ser även till att barnet får det stöd det behöver.

De äldres situation belystes på ett fint sätt vid

ett besök på Hammarhus. Det visade sig att det bor

mest personer med rötter i Sverige där. Man

försöker på olika sätt få veta hur man kan anpassa

verksamheten så att de äldre får sina behov tillgo-

dosedda. Just nu intervjuas ett antal äldre för att

belysa den frågan. Ensamheten var ett problem. Ett

förslag väcktes i gruppen att höra med arbetslösa i

området om intresset att besöka intresserade

boende på servicehuset. Vinsten för den arbetslöse som behöver träna sin svenska skulle vara att man här fick ett tillfälle. Samtidigt skulle den äldres ensamhet lindras.

Ett syfte med en konferens av det här slaget är att visa på styrkan i de vardagliga samman- hangen. Det sker bl a genom att de verksamheter som deltar är ett gott exempel på hur detta kan ske.

I samtalen mellan konferensdeltagarna ges ytterli- gare exempel på vad som görs och vad som kan göras för att fortsätta stärka dem. På Fregatten i Hammarkullen gavs ett exempel på något som borde ha goda möjligheter att utvecklas vidare. Vi vet att även Parken i Eriksbo och Mixgården i Hammarkullen arbetat på ett liknande sätt. I det här fallet har Stefan Östling i sin roll som kock utvecklat verksamheten i en riktning som ligger väl i linje med konferensens tema. Skolbarn som inte fixar skolan får under en viss tid i veckan vara med Stefan i köket och även äta med de mindre barnen på Fregattens förskola. Enligt Stefan är tankarna bakom: att göra något i vardagen utan långa byråkratiska omvägar, skapa ett utrymme för barn att komma bort från en komplicerad skolmiljö under en begränsad tid, skapa en trygg och förtro- endefull relation till en vuxen, ge språkträning, arbeta med motivationsarbete för mer krävande uppgifter, ge dem en chans att få finnas i ett sam- manhang där de inte belastas av gamla konflikter och negativ självbild, låta dem hjälpa de små barnen och där få vara de kompetenta, låta dem se att de faktiskt kan en hel del när de får arbeta i ett mindre sammanhang på sina villkor och när de får arbeta tillsammans med en vuxen med konkreta och meningsfulla uppgifter som de får uppskattning för av andra.

Som framgår av ovanstående saknades inte teman att diskutera. Samtidigt nämnde vi i början att faran med en sådan här konferens är att den väcker en massa förhoppningar. Om inget händer därefter händer kan det få till effekt att hopplöshe- ten blir värre för de som känner sig utsatta. Det pratas och pratas men inget händer. Vi vill igen betona det som en grupp förde fram sista dagen, att det inte ligger på Bosse och Lasse och arbetsgrup- pen att se till att det händer. Det ansvaret måste ligga på var och en. Och för vår del tror vi mycket på att saker skall ske i de små sammanhang där var och en ingår och kring frågor man själv är intresserad och brinner för. Sen får man inte

glömma att en del konkreta saker faktiskt skedde i direkt anslutning till konferensen. Något av detta skall vi försöka återge under nästa rubrik.

Fick konferensen några konkreta effekter?

Vi återkommer till frågan vi väckte i början om värdet med en konferens av det här slaget. Vår utgångspunkt, som också gör det lättare att känna sig positiv även några veckor efter konferensen, är att se effekten i de mindre sammanhangen. Idéerna är stora men stegen är ofta små. Ser man inte dessa är det lätt att misströsta. Denna hållning från vår sida gör att vi gärna vill lyfta fram några av de små steg som kommit till vår kännedom. Vi saxar nu ur de anteckningar vi fått in från grupperna och det deltagare framfört direkt till oss.

- Det är konstruktivt att som nu få lyfta en fråga på detta sätt för en okänd grupp slumpvis utvalda människor.

- Den här konferensen har givit de boende i Hammarkullen i vår grupp ett ansikte på viktiga personer i offentliga sektorn i Lärjedalen.

- Konstruktivt att få bli sedd och hörd.

- Värdefullt att se att man inte är ensam utan att det finns många som arbetar mot samma mål.

- I vår grupp höll en man från Mångkulturellt centrum på med att intervjua boende om vilka förändringar de skulle vilja se i Hammarkullen.

Det fanns ett intresse från anställda i förvalt- ningen att få ta del av resultatet av det arbetet.

Leif Englund från Flyktingteamet kommer att följa upp detta.

- Parken i Eriksbo fick igång ett spännande samtal med sina besökare och fick konkreta tips på hur vissa svårigheter skulle kunna hanteras. Redan dagen efter konferensen var en medarbetare på Parken i samtal med skolan, detta som ett direkt resultat av besöket.

- Vi fick i vår grupp levande beskrivningar av hur invandrarkvinnor kan ha det i Hammarkullen och vad de saknar. De uttryckte t ex mycket kritik mot bristen på barnomsorg och hur det försvårar deras möjligheter till både arbete och utbildning.

- En grupp på 20–25 kvinnor i Hammarkullen har

länge haft en önskan att få en egen tid i badet när

inte män badar. Några av dessa kvinnor var med

i vår grupp. Jan Langré från Familia i Eriksbo har tagit kontakt med badet för att ge stöd åt kvinnornas önskan. Samtidigt skulle kvinnorna själva formulera ett brev till chefen för badet där de uttryckte sina önskemål.

- Informationsfrågan i området behöver förbättras.

En person i vår grupp tog på sig att ta kontakt med informationsavdelningen för att få den frågan diskuterad där och se vad som kan göras med enkla medel.

- I vår grupp fick vi många idéer att ta med oss hem.

- En deltagare från Gunnareds stadsdelsförvaltning blev så inspirerad av besöket hos folktandvården att hon skall försöka starta ett projekt i

Gunnared.

- Jag lärde mig att mycket av det jag sett som ett problem för de som är utlandsfödda i själva verket är ett svenskt problem.

- På förskolan Rosa huset i Eriksbo berättade en kvinna om hur viktigt det varit för henne att bli mottagen av en arbetsgrupp som samarbetar, har en gemensam idé och är öppen för att ta emot nya medarbetare.

- I vår grupp pratade vi om språkets roll. Hur skall man säga saker när vi pratar så olika språk så att det blir begripligt för den andre. Ett förslag kom upp att ta kontakt med den institution som sysslar med språk på universitetet och se om de kan vara intresserade av ett samarbete. Claes Alexandersson från Institutionen för pedagogik och didaktik vid Göteborgs universitet lovade att framföra detta önskemål till berörda inom universitetet.

- Eva och Karin på Öppna förskolan i Eriksbo hade fått hjälp att förbereda sig inför höstens samarbete med SFI i Hjällbo. De såg sin verk- samhet på Öppna förskolan som en utmärkt plats för dem som vill utveckla sin svenska.

- Vi fick i vår grupp inblick i flera spännande verksamheter bl a Folkhögskolan i Angered och Mansmottagningen i Lärjedalen.

- Som boende var det bra att få träffa en politiker.

- Jag fick en mycket positiv bild av politiker efter samtal under dessa båda dagar.

- Jag fick tips på hur man kan hitta vägar att mötas på för att utbyta erfarenheter i ett område.

- Intressant när man i vår grupp gjorde jämförelser med hur man gjorde i Danmark.

- Kanske kan vi göra som i Torslanda där man

också har problem med brist på barnomsorgs- platser. Några mammor blev dagmammor så att de andra kunde arbeta eller studera.

Vi låter konferensen sluta med deltagarnas egna avslutningsord

Konferensen avslutades med att vi alla satt i en stor cirkel. Var och en fick genom rundgång möjlighet att kort säga vad man tog med sig från de båda dagarna. Tanken med att göra på det här sättet var att ställa den inledande timmen på konferensen, när syfte och sammanhang var oklart för många, mot intrycken efter två dagars arbete med bl a dessa frågor. Det är enligt vår erfarenhet också en poäng att kollektivisera gjorda erfarenheter, goda såväl som mindre goda. Vi delar med oss av de anteckningar vi hann göra vid detta tillfälle:

- Jag har fått en bild av hur viktigt det personliga mötet är.

- Det pratas om mångfald och att utbyta idéer.

Grunden är att träffas och det har vi gjort här.

- Jag har fått idéer till mitt skrivande inom ramen för min utbildning.

- Man möts ofta med de som är lika. Gäller också att möta de man är olik.

- Skönt att stiga ur vardagen och möta nya män- niskor och nya idéer som man kan ta med hem igen.

- Jag har fått en ny positiv syn på politiker.

- Kul att se verksamheters idé och handling, alltså hur de lever den.

- Viktigt för mig som politiker att vara ute så här och få impulser till vad som behöver göras och om det vi gör är bra.

- Jag har fått distans till min egen lilla värld.

- Ovanligt konstruktiv uppföljning av konferensen.

- Varför är här inte fler från stadsdels- förvaltningen?

- Två dagar av energipåfyllnad. Konstruktiv konferens med många goda idéer som går att leva och omsätta här och nu.

- Det har varit kul för mig att få komma tillbaka hit till Hammarkullen.

- Kul att få ta del av allt som är på gång här i Hammarkullen och Eriksbo. Hoppfullhet är ordet.

- Kul att träffa så många engagerade människor.

- Tar med mig ”att våga och att våga misslyckas”.

- Har fått med mig nya idéer, nya perspektiv att våga se över gränserna.

- Känns som en stor och svår fråga, men väldigt positivt att det fanns så många lösningar.

- Intressant att knyta ihop människor så här i en kompott och kul att se många yngre människor som kommer att bli fina yrkesverksamma.

- Jag tänker på språket och hur flera i gruppen var oroliga i början. Men så när vi kom till

ungdomsakademin så kunde de tjejerna flera språk och det blev jättebra. Det finns så mycket kraft att hämta i språken.

- Jag tar med mig konferensen och dess form, enkelheten i hela arrangemanget.

- Konferensen har tydliggjort att vilja tillsammans har en väldigt styrka.

- För mig är solidaritet, respekt och så vidare egentligen bara sunt förnuft.

- Saknar kontakten med andra stadsdelar.

- Här sitter flera föreningsrepresentanter. Kanske skulle föreningar träffas och bryta barriärer?

- Jag tar med mig de enkla formerna och att mötas så här.

- Jag tar med mig enkla former där man får möta det man möter, diskutera sociala och politiska problem och hitta stöd i varandra. Jättepositivt.

- Formen har varit suverän. Vi har fått tid att lyssna, prata, promenera och alla har blivit synliga. Den har varit enkel och demokratisk och det har handlat om konkreta saker.

- Varit skönt att inte vara udda. Nu kan jag gå tillbaka till min arbetsplats och vara udda.

- Det har varit enkelt att möta folk jag inte känner och lösa problem.

- Jag har ändrat mig fyra, fem gånger om vad jag skall säga. För mig knyts det ihop nu på slutet.

Modet att ha den öppenheten att inte veta vad vi skall komma fram till har varit intressant.

- Vi behöver mer information, statistik och forsk- ning för att få veta vad som händer här. Är det t ex bättre här i Hammarkullen nu än för ett år sedan? Hur skall vi arbeta för att det skall bli bättre om 1 – 5 år? Vi måste veta för att kunna arbeta vidare. Vi behöver få hit universitet och forskning och få veta vad som händer i andra länder.

- Jag gillar upplägget. Vi har fått praktisera ”att möta det man möter”. (Titeln på boken av Lars Rönnmark som behandlar arbetet att bistå de som överlevde eller miste en nära i brand-

katastrofen.)

- Jag tar med mig ett stöd i det jag och min kollega skall in i till hösten.

- Min förväntan var att möta offentliganställda och studenter. Så mötte jag kvinnor i språk- inlärning. De samtalen var mycket bra för mig.

- Speciellt för mig att vara här i Angered igen.

Gick i Projekt Gunnared 1986 – 1989 som Bosse och Lasse ansvarade för i Gunnared. Där fick jag med mig vikten av att våga ifrågasätta. Fortsät- ter även nu med att ifrågasätta. Alla projekt vi satsar på i förvaltningen, är de verkligen svar på människors behov?

- Det jag tar med mig är mötet med Stefan på Fregatten. Alltså hur han som kock arbetar med att bistå utsatta barn och ungdomar nära deras vardagliga sammanhang genom att involvera dem i arbetet i köket. Tillsammans med de små barnen på förskolan får de sedan ansvarsfulla uppgifter vid måltiden.

- Jag tar med mig insikten att det kan vara tufft att bo här. Det känner jag mig ledsen för, samtidigt som jag sett så mycket annat också.

- Det jag tar med mig är enkelheten i formen och enkelheten i Stefans arbete på Fregatten. Vi kan alla hjälpa varandra.

- Jag har fått mycket idéer och kontakter som jag skall fortsätta nysta upp. Jag är ny i Hammar- kullen så det har varit skönt att vara i denna positiva atmosfär i lilla gruppen och bland de vi har mött.

- Har varit väldigt fruktsamt. Känner stor glädje över att ha fått vara i Lärjedalen.

- Enkelheten gör att olika röster hörs vilket sätter igång många nya tankar och idéer.

- Jag har fått med mig mycket inspiration och engagemang när jag framöver samtalar med nya människor.

- Jag tar med mig de jag mött i gruppen och de jag mött när vi gjort besök under dessa dagar. Nu går jag hem och sorterar.

- Det kan bli så högtravande. Det är ju så enkelt och naturligt det vi gjort. Vill ta med mig hem det vi pratat om här.

- Möten är alltid spännande. Varför kan vi inte

fixa det själva utan socialarbetare? Samtidigt kul

att få vara med om detta utbyte. Det har gett mig

mycket.

Fax 031-335 51 17 • e-post fou@gr.to • www.fouivast.com